Var och en av er måste på nytt undersöka sitt liv av tro på Gud för att se om du, i din strävan efter Gud, verkligen har förstått, verkligen har begripit och verkligen har lärt känna Gud, om du verkligen vet vilken attityd Gud har till olika typer av människor, och om du verkligen förstår vad Gud arbetar fram i dig och hur Gud definierar varje handling du gör. Denna Gud, som är vid din sida, och styr riktningen på ditt framsteg, och föreskriver ditt öde, och sörjer för dina behov ‒ hur mycket förstår du, i den slutgiltiga utvärderingen, och hur mycket vet du egentligen om honom? Vet du vad han arbetar fram i dig varje dag? Vet du på vilka principer och syften han grundar varje handling han gör? Vet du hur han vägleder dig? Vet du på vilket sätt han försörjer dig? Vet du med vilka metoder han leder dig? Vet du vad han önskar få från dig och vad han vill uppnå i dig? Vet du vilken attityd han har till de olikartade sätt som du beter dig på? Vet du om du är en person som är älskad av honom? Vet du ursprunget till hans glädje, ilska, sorg och förtjusning, vilka tankar och idéer som ligger bakom dem, och hans väsen? Vet du, i slutändan, vad för slags Gud den här Guden du tror på är? Är dessa och andra liknande frågor något som du har aldrig förstått eller tänkt på? Har du, när du fullföljer din tro på Gud, genom verklig uppskattning och upplevelse av Guds ord, rensat upp dina missförstånd om honom? Har du, efter att ha tagit emot Guds fostran och tillrättavisande, uppnått äkta underkastelse och omsorg? Har du, mitt i Guds tuktan och dom, lärt känna människans upproriskhet och sataniska natur och fått en smula förståelse för Guds helighet? Har du, under Guds ords vägledning och upplysning, börjat få en ny syn på livet? Har du, mitt i den prövning som Gud sände, känt hans intolerans för människans brott liksom vad han kräver av dig och hur han räddar dig? Om du inte vet vad det är att missförstå Gud, eller hur du skall klara upp detta missförstånd, då kan man säga att du aldrig har trätt in i sann gemenskap med Gud och aldrig har förstått Gud, eller åtminstone kan man säga att du aldrig har velat förstå honom. Om du inte vet vad Guds fostran och tuktan är, då vet du helt säkert inte vad underkastelse och omsorg är, eller åtminstone har du aldrig riktigt underkastat dig eller brytt dig om Gud. Om du aldrig har upplevt Guds tuktan och dom, då kommer du helt säkert inte att veta vad hans helighet är, och du kommer att vara ännu mindre klar över vad människans uppror är. Om du aldrig riktigt har haft en rätt syn på livet, eller ett rätt mål i livet, utan fortfarande befinner dig i ett tillstånd av förvirring och obeslutsamhet över din framtida väg i livet, till och med till den grad att du är tveksam till att gå framåt, då är det säkert att du aldrig riktigt har fått Guds upplysning och vägledning, och man kan också säga att du egentligen aldrig har blivit försörjd eller påfylld av Guds ord. Om du ännu inte har genomgått Guds prövning, då säger det sig självt att du helt säkert inte kommer att veta vad Guds intolerans för människans brott är, och du skulle inte heller förstå vad Gud slutligen kräver av dig, och än mindre vad hans verk med att förvalta och rädda människan i slutändan handlar om. Om en person aldrig har upplevt eller uppfattat något i Guds ord, oavsett hur många år han har trott på Gud, vandrar han helt säkert inte vägen till frälsning, hans tro på Gud är helt säkert utan egentligt innehåll, hans kunskap om Gud är helt säkert noll, och det säger sig självt att han inte har någon aning om vad det är att vörda Gud.

Guds ägodelar och vara, Guds väsen, Guds sinnelag – allt har blivit känt i hans ord till mänskligheten. När människan upplevelser Guds ord, kommer hon, under processen med att utföra dem, att förstå syftet bakom de ord Gud talar, och förstå Guds ords källa och bakgrund, och förstå och uppskatta Guds ords avsedda effekt. För mänskligheten är allt detta sådant som människan måste uppleva, greppa och skaffa tillgång till för att komma åt sanning och liv, greppa Guds avsikter, omvandlas i sitt sinnelag och bli förmögen att underkasta sig Guds suveränitet och arrangemang. Samtidigt som människan upplever, greppar och får åtkomst till dessa ting, kommer hon successivt att ha fått en förståelse för Gud, och vid det laget kommer hon dessutom ha fått olika grader av kunskap om honom. Denna förståelse och kunskap kommer inte från något som människan har fantiserat eller utarbetat, utan snarare från vad hon uppskattar, upplever, känner och bekräftar inom sig själv. Människans kunskap om Gud skaffar sig ett innehåll först efter att hon har uppskattat, upplevt, känt och bekräftat dessa saker; endast den kunskap hon erhåller i det här läget är faktisk, verklig och korrekt, och denna process ‒ med att uppnå äkta förståelse och kunskap om Gud genom att uppskatta, uppleva, känna och bekräfta hans ord ‒ är inget annat än sann gemenskap mellan människa och Gud. Mitt i detta slags gemenskap börjar människan verkligen förstå och begripa Guds avsikter, börjar verkligen förstå och känna Guds ägodelar och vara, börjar verkligen förstå och känna Guds väsen, börjar gradvis förstå och känna Guds sinnelag, uppnår verklig säkerhet om, och en korrekt definition av, det faktum att Gud har herravälde över hela skapelsen, och får en väsentlig betydelse för och kunskap om Guds identitet och position. Mitt i detta slags gemenskap ändrar människan, steg för steg, sina idéer om Gud, och föreställer sig inte längre honom ur tomma luften, eller ger utlopp för sina egna misstankar om honom, eller missförstår honom, eller fördömer honom, eller dömer honom eller tvivlar på honom. Följaktligen kommer människan att ha färre debatter med Gud, hon kommer att ha färre konflikter med Gud, och det kommer att bli färre tillfällen då hon gör uppror mot Gud. Omvänt kommer människans omsorg om och underkastelse för Gud att växa sig större, och hennes vördnad för Gud kommer att bli mer verklig och mer djupgående. Mitt i detta slags gemenskap kommer människan inte bara att uppnå tillhandahållandet av sanningen och livets dop, utan hon kommer samtidigt att uppnå sann kunskap om Gud. Mitt i detta slags gemenskap kommer människan inte bara att omvandlas i sitt sinnelag och ta emot frälsning, utan hon kommer samtidigt också att samla en skapad varelses sanna vördnad och tillbedjan gentemot Gud. Efter att ha haft detta slags gemenskap, kommer människans tro på Gud inte längre att vara ett tomt pappersark, eller ett löfte som erbjuds med läpparnas bekännelse, eller en sorts blind strävan och avgudadyrkan; endast med detta slags gemenskap kommer människans liv att växa till mot mognad dag för dag, och först nu kommer hennes sinnelag gradvis att omvandlas, och hennes tro på Gud kommer, steg för steg, att övergå från en vag och osäker övertygelse till äkta underkastelse och omsorg, till verklig vördnad; människan kommer också, i sin strävan efter Gud, gradvis att framskrida från en passiv till en aktiv hållning, från en som utsätts för handlingar till en som utför positiva handlingar; endast med detta slags gemenskap kommer människan att nå fram till sann förståelse och begrepp om Gud, till sann kunskap om Gud. Eftersom den stora majoriteten av människor aldrig har trätt in i sann gemenskap med Gud, stannar deras kunskap om Gud på den teoretiska nivån, på bokstävers och dogmers nivå. Det vill säga, den stora majoriteten av människorna är fortfarande, oavsett hur många år de har trott på Gud, på samma plats där de startade i fråga om att känna Gud, fast på en botten av traditionella former av vördnad, med deras yttre tecken av legendarisk färg och feodal vidskepelse. Att människans kunskap om Gud skulle stoppas vid sin startpunkt innebär att den är praktiskt taget obefintlig. Bortsett från människans bekräftelse av Guds position och identitet, befinner sig fortfarande människans tro på Gud i ett tillstånd av vag osäkerhet. Hur mycket sann vördnad kan människan därmed ha för Gud?

Det spelar ingen roll hur fast du tror på hans existens; det kan inte ersätta din kunskap om Gud, och inte din vördnad för Gud. Oavsett hur mycket du har njutit av hans välsignelser och hans nåd, kan inte det ersätta din kunskap om Gud. Oavsett hur villig och angelägen du är att få viga ditt allt och offra ditt allt för hans skull, kan inte det ersätta din kunskap om Gud. Du kanske har blivit så bekant med de ord han har talat, eller kan dem till och med utantill och kan rabbla upp dem baklänges, men det kan inte ersätta din kunskap om Gud. Människan må vara fast besluten att följa Gud, men om hon aldrig har haft äkta gemenskap med Gud, eller har haft en äkta upplevelse av Guds ord, då skulle hennes kunskap om Gud ändå inte att vara mer än en ren nitlott eller en oändlig dagdröm; trots att du kanske har ”umgåtts” med Gud i förbigående, eller mött honom ansikte mot ansikte, skulle din kunskap om Gud fortfarande vara noll, och din vördnad för Gud inte mer än ett tomt slagord eller ett ideal.

Många människor håller upp Guds ord för att läsa dem varje dag, också till den grad att de noggrant memorerar alla klassiska stycken som sina käraste ägodelar, och dessutom predikar Guds ord överallt, och försörjer och bistår andra genom hans ord. De menar att göra detta är att vittna om Gud, att vittna om hans ord; att göra detta är att följa Guds väg; de anser att göra detta är att leva efter Guds ord, att göra detta är att ha med hans ord i deras faktiska liv, att när de gör detta kommer de att kunna ta emot Guds lovord, och bli räddade och fulländade. Men inte ens när de predikar Guds ord, följer de någonsin Guds ord i praktiken, eller försöker anpassa sig själva till det som avslöjas i Guds ord. Istället använder de Guds ord för att med knep vinna andras beundran och förtroende, för att träda in i sin egen förvaltning, och för att förskingra och stjäla Guds ära. De hoppas förgäves kunna utnyttja möjligheten som spridandet av Guds ord erbjuder för att tilldelas Guds verkande och hans lovord. Så många år har gått, men dessa människor har inte bara varit oförmögna att förtjäna Guds lovord i processen att predika Guds ord, och de har inte bara varit oförmögna att upptäcka vilken väg de bör följa när de bära vittnesbörd om Guds ord, och de har inte bara låtit bli att hjälpa eller förse sig själva när de förser och hjälper andra genom Guds ord, och de har inte bara varit oförmögna att lära känna Gud eller att väcka äkta vördnad för Gud inom sig när de göra alla dessa saker; utan deras missuppfattningar om Gud har tvärtom växt sig allt djupare, deras misstro mot honom allt allvarligare, och deras fantasier om honom än mer överdrivna. Försedda och vägledda av sina teorier om Guds ord, verkar de vara helt i sitt element, som om de tillämpar sina färdigheter med obesvärad lätthet, som om de har hittat sin mening med livet, sitt uppdrag, och som om de har fått nytt liv och räddats, som om de, med Guds ord läckert rullande från tungan i recitation, har fått tillgång till sanningen, har greppat Guds avsikter, och upptäckt vägen till att känna Gud, som om de ofta hamnar ansikte mot ansikte med Gud när de predikar Guds ord. Dessutom blir de ofta ”rörda” till gråtanfall, och, ofta ledda av ”Gud” i Guds ord, verkar oavbrutet greppa efter hans uppriktiga omtänksamhet och vänliga avsikt, och samtidigt verkar de ha greppat Guds frälsning av människan och hans förvaltning, ha lärt känna hans väsen, och ha förstått hans rättfärdiga sinnelag. Baserat på denna grundval, tycks de tro på Guds existens i ännu högre grad, bli än mer medvetna om Hans upphöjdhet, och än djupare känna hans storhet och överjordiskhet. Stöpt i ytliga kunskaper om Guds ord, verkar det som om deras tro har vuxit, deras beslutsamhet att uthärda lidande har stärkts och deras kunskap om Gud har fördjupats. De vet inte att, tills de faktiskt upplever Guds ord, kommer all deras kunskap om Gud och deras idéer om honom från deras egen ivriga fantasi och förmodan. Deras tro skulle inte bestå någon form av prov från Gud, deras så kallade andlighet och mognad skulle helt enkelt inte bestå Guds prövning eller granskning, deras beslutsamhet är bara ett slott byggt på lös sand och deras så kallade kunskap om Gud är inte mer än ett fantasifoster. Faktum är att dessa människor, som har lagt ner stor ansträngning på Guds ord, aldrig ens har förstått vad verklig tro är, vad verklig underkastelse är, vad verklig omsorg är, eller vad verklig kunskap om Gud är. De tar teori, fantasi, kunskap, gåva, traditioner, vidskepelse och till och med människans moraliska värden, och gör dem till ”investeringskapital” och ”militära vapen” med syftet att tro på Gud och sträva efter honom, och gör dem till och med till grundvalen för deras tro på Gud och deras strävan efter honom. På samma gång tar de också detta kapital och denna arsenal och gör dem till en magisk talisman med syftet att lära känna Gud, och att möta upp och kämpa mot Guds granskning, prövning, tuktan och dom. I slutändan består det de samlar fortfarande inte av något annat än slutsatser om Gud som är genomsyrade av religiösa konnotationer, av feodal vidskepelse och av allt som är romantiskt, groteskt och gåtfullt, och deras sätt att känna och definiera Gud är gjutet i samma form som det hos människor som bara tror på himlen där ovan eller på den gamle mannen i himlen, medan Guds verklighet, hans väsen, hans sinnelag, hans ägodelar och så vidare ‒ allt som har att göra med Gud själv ‒ är saker som deras vetskap har misslyckats att greppa, är helt irrelevant för och till och med är motpol till. Även om de lever under Guds ords försörjning och näring, är de på så vis ändå inte förmögna att verkligen beträda vägen att frukta Gud och undvika det onda. Den verkliga orsaken till detta är att de aldrig har bekantat sig med Gud, och inte heller någonsin har haft äkta kontakt eller gemenskap med honom, och det är omöjligt för dem att nå fram till ömsesidig förståelse med Gud, eller att inom sig väcka äkta tro på, strävan efter, eller tillbedjan av Gud. Att de skulle betrakta Guds ord så, att de skulle betrakta Gud så ‒ detta perspektiv och denna attityd har dömt dem att återvända tomhänta från sina ansträngningar, har dömt dem att aldrig i all evighet kunna beträda den väg som innebär att frukta Gud och undvika det onda. Det mål de strävar efter, och den riktning de går, är ett uttryck för att de är Guds fiender i all evighet, och att de i all evighet aldrig kommer att kunna ta emot frälsning.

I fallet med en människa som har följt Gud under många år och har njutit av att ha blivit försörjd med hans ord under många år, om hennes definition av Gud, i sin essens, är densamma som någon som bugar i vördnad inför avgudar, då skulle detta vara ett tecken på att denna människa inte har uppnått Guds ords verklighet. Detta beror på att hon helt enkelt inte har trätt in i Guds ords verklighet, och av denna anledning har verkligheten, sanningen, avsikterna och kraven på mänskligheten, vilka alla är inneboende i Guds ord, inget som helst att göra med henne. Det vill säga, oavsett hur hårt en sådan människa kämpar med den ytliga betydelsen hos Guds ord, är allt förgäves! Eftersom det hon eftersträvar bara är ord, kommer det hon får också med nödvändighet bara att vara ord. Oavsett om de ord som Gud talar, till det yttre, är klara eller dunkla, utgör de alla oumbärliga sanningar för människan då hon träder in i livet; de är källan med levande vatten som gör det möjligt för henne att överleva i både ande och kött. De förser människan med det hon behöver för att hålla sig vid liv; lärosatser och bekännelse för att bedriva sitt dagliga liv; vägen, målet och riktning genom vilken hon måste passera för att få frälsning; varje sanning som hon borde besitta som en skapad varelse inför Gud, och varje sanning om hur människan lyder och tillber Gud. De utgör de garantier som säkerställer människans överlevnad, de är människans dagliga bröd, och de är också det robusta stöd som gör det möjligt för människan att vara stark och stå upp. De är rika i verkligheten hos sanningen för den normala mänskligheten, som den levs ut av den skapade mänskligheten, rika på sanningen med vilken mänskligheten bryter sig fri från fördärv och undflyr Satans snaror, rika i den outtröttliga undervisning, uppmaning, uppmuntran och tröst som Skaparen ger till den skapade mänskligheten. De är den fyr som vägleder och upplyser mänskligheten till att förstå allt som är positivt, den garanti som försäkrar att människor kommer att leva ut och komma i besittning av allt som är rättfärdigt och gott, det kriterium utifrån vilket alla människor, händelser och objekt bedöms, och dessutom den navigationspunkt som leder människor till frälsning och ljusets väg. Endast i den verkliga upplevelsen av Guds ord är människan försedd med sanningen och med liv; endast häri börjar hon förstå vad normal mänsklighet är, vad ett meningsfullt liv är, vad en äkta skapad varelse är, vad verklig lydnad mot Gud är; endast häri börjar hon förstå hur hon skall ha omsorg om Gud, hur hon skall uppfylla en skapad varelses plikt och hur hon skall besitta en verklig människas likhet; bara häri börjar hon förstå vad som menas med äkta tro och äkta tillbedjan; endast häri förstår hon vem som är härskaren över himlarna och jorden och alla ting; endast häri börjar hon förstå de sätt på vilka den enda som är härskaren över hela skapelsen regerar över, leder och sörjer för skapelsen; och endast häri börjar hon förstå och greppa de sätt på vilka den ende som är härskare över hela skapelsen existerar, blir uppenbar och verkar ... Åtskild från den verkliga upplevelsen av Guds ord, har människan ingen verklig kunskap eller insikt i Guds ord och sanningen. En sådan människa är rent ut sagt ett levande lik, ett helgjutet skal, och all kunskap som rör Skaparen har inget som helst att göra med henne. I Guds ögon har en sådan människa aldrig trott på honom, och hon har heller aldrig följt honom och därmed erkänner Gud varken henne som sin troende eller som sin följare, än mindre som en äkta skapad varelse.

En äkta skapad varelse måste veta vem Skaparen är, vad människans skapelse är till för, hur man uppfyller en skapad varelses ansvar och hur man tillber skapelsens Herre, måste förstå, greppa, veta och ha omsorg om Skaparens avsikter, önskemål och krav, och måste agera i enlighet med Skaparens väg ‒ frukta Gud och undvika det onda.

...

Fullständig text: https://sv.kingdomsalvation.org/fearing-God-and-shunning-evil.html

Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

Alla tycker att Guds förvaltning är främmande, för människor tror att Guds förvaltning helt saknar samband med dem. De tror att denna förvaltning enbart är Guds eget verk, att den är Guds ensak och därför är mänskligheten likgiltig inför Guds förvaltning. Därigenom har mänsklighetens frälsning blivit vag och oklar och är numera inget annat än tom retorik. Trots att människan följer Gud i syfte att bli räddad och träda in i det underbara slutmålet bekymrar hon sig inte om hur Gud uträttar sitt verk. Människan bryr sig inte om vad Gud planerar att göra och den roll hon själv måste inta för att bli räddad. Det är så tragiskt! Människans frälsning är oskiljbar från Guds förvaltning och kan än mindre särskiljas från Guds plan. Ändå har människan inga höga tankar om Guds förvaltning och distanserar sig på det viset allt mer från Gud. Konsekvensen blir att allt fler personer börjar följa Gud utan att veta sådant som är nära förknippat med människans frälsning, som vad skapelsen är, vad tron på Gud är, hur man tillber Gud och så vidare. Vi måste därför, i det läget, ha ett samtal om Guds förvaltning, så att alla troende tydligt förstår vad det innebär att följa Gud och tro på honom. Då kan de också välja mer korrekt vilken väg de ska slå in på istället för att följa Gud bara för att få välsignelser, undvika olyckor eller bli framgångsrika.

Även om Guds förvaltning kan verka djupsinnig för människan är den inte obegriplig för henne, för hela Guds verk är förknippat med hans förvaltning, knutet till arbetet för mänsklighetens frälsning och det angår mänsklighetens liv, levnad och slutmål. Det verk som Gud utför bland och med människor kan sägas vara mycket praktiskt och meningsfullt. Det kan ses av människan, upplevas av människan och är långt ifrån abstrakt. Om människan saknar förmåga att godta allt det verk som Gud utför, vad tjänar då det verk till? Och hur kan en sådan förvaltning leda till människans frälsning? Många av de som följer Gud är bara måna om hur de ska få välsignelser eller undvika olyckor. När det talas om Guds verk och förvaltning tystnar de och tappar intresset. De tror inte att vetskapen om sådana tröttsamma frågor kommer att berika deras liv eller vara till någon fördel, så även om de fått höra budskap om Guds förvaltning har de behandlat dem lättvindigt. Och de betraktar dem inte som något värdefullt att acceptera, tar än mindre emot dem som en del av sina liv. Sådana människor har ett mycket enkelt syfte med att följa Gud: att bli välsignade, och de är för lata för att vinnlägga sig om något som inte inbegriper det syftet. Att tro på Gud för att få välsignelser är det mest legitima målet för dem och själva värdet av deras tro. De är oberörda av allt som inte uppfyller det syftet. Så är fallet med de flesta som tror på Gud idag. Deras mål och motivation ter sig legitima, för samtidigt som de tror på Gud offrar de sig för Gud, hänger sig åt Gud och utför sin plikt. De ger avkall på sin ungdom, försakar familj och karriär och är till och med fullt engagerade hemifrån i flera år. På grund av sitt slutliga mål byter de intressen, förändrar sin livssyn och ändrar till och med riktning för sitt sökande, men syftet med sin tro på Gud kan de inte förändra. De skyndar omkring för att förvalta sina egna ideal. Det spelar ingen roll hur lång vägen är och hur många umbäranden och hinder de stöter på, de håller ändå fast vid sina avsikter och är aldrig rädda för döden. Vad är det för kraft som gör att de fortsätter vara så hängivna på det här sättet? Är det deras samvete? Är det deras stora och ädla personlighet? Är det deras föresatser att strida mot ondskans krafter till det bittra slutet? Är det deras tro som de vittnar om Gud med utan att söka vedergällning? Är det deras lojalitet som de är beredda att ge upp allting för i syfte att utföra Guds vilja? Eller är det deras anda av hängivenhet med vilken de alltid har försakat personliga slösaktiga krav? Att människor som aldrig har känt till Guds förvaltningsverk ger så mycket är helt enkelt ett förunderligt mirakel! Låt oss för ögonblicket inte resonera om hur mycket dessa människor har gett. Deras beteende är däremot väl värt en närmare analys. Kan det, förutom de fördelar som är så tätt förknippade med dem, finnas andra anledningar till att dessa människor som aldrig förstår Gud ger så mycket till honom? Här upptäcker vi ett hittills oidentifierat problem: Människans relation till Gud är av rent och skärt egenintresse. Det är en relation mellan mottagaren och givaren av välsignelser. Det är kort sagt som relationen mellan anställd och arbetsgivare. Den anställda arbetar endast för att få den ersättning som arbetsgivaren ger. I en sådan relation finns ingen tillgivenhet, bara en överenskommelse. Där finns ingen som älskar och blir älskad, endast välgörenhet och nåd, där finns ingen förståelse, endast resignation och bedrägeri, där finns ingen förtrolighet, endast en avgrund som inte kan överbryggas. När det går så långt, vem har förmågan att vända en sådan trend? Och hur många människor kan verkligen förstå hur hopplös den relationen har blivit? Jag tror inte att någon kan föreställa sig, när människor fördjupar sig i glädjen över att vara välsignade, hur pinsam och obehaglig en sådan relation till Gud är.

Det sorgligaste med människans tro på Gud är att hon står för sin egen förvaltning mitt i Guds verk och är obekymrad om Guds förvaltning. Människans största misslyckande består i hur hon, samtidigt som hon försöker underkasta sig Gud och tillbe honom, bygger upp sitt eget ideala slutmål och räknar ut hur hon ska erhålla den största välsignelsen och det bästa slutmålet. Även om människor inser hur beklagansvärda, avskyvärda och patetiska de är, hur många finns det som är redo att överge sina ideal och förhoppningar? Och vem har förmåga att hejda sig och sluta att bara tänka på sig själv? Gud behöver dem som kommer att samverka nära med honom och fullborda hans förvaltning. Han behöver dem som tänker ägna kropp och själ åt hans förvaltningsverk, i syfte att underkasta sig honom. Han har inget behov av människor som sträcker ut handen och tigger av honom varje dag, än mindre behöver han dem som skänker lite och sedan väntar på att bli återgäldade. Gud föraktar dem som ger ett litet bidrag och sedan vilar på lagrarna. Han hatar de kallt beräknande personer som ogillar hans förvaltningsverk och bara vill prata om att komma till himlen och få välsignelser. Han hyser en ännu större avsky för dem som drar nytta av den möjlighet som kommer ur hans verk med att frälsa mänskligheten. Det beror på att dessa människor aldrig har brytt sig om vad Gud vill åstadkomma och uppnå med sitt förvaltningsverk. De är bara engagerade i hur de kan använda den möjlighet som kommer av Guds verk för att få välsignelser. De är likgiltiga för Guds hjärta och helt upptagna av sin egen framtid och sitt eget öde. De som ogillar Guds förvaltningsverk och inte har det minsta intresse av hur Gud frälser mänskligheten och hans vilja gör alla som de behagar, oberoende av Guds förvaltningsverk. Deras beteende hyllas inte av Gud, godkänns inte av Gud, än mindre ses det med blida ögon av Gud.

Så många varelser det finns som lever och förökar sig i universums stora rymd genom att följa livets lag gång på gång och hålla fast vid en konstant regel. De som dör tar med sig de levandes historier och de som lever upprepar samma tragiska historia som de som har dött. Och mänskligheten kan inte undgå att fråga sig själv: Varför lever vi? Och varför måste vi dö? Vem är det som styr denna värld? Och vem skapade denna mänsklighet? Var det verkligen moder natur som skapade mänskligheten? Har mänskligheten verkligen kontroll över sitt eget öde? … Mänskligheten har ställt sig dessa frågor i tusentals år, om och om igen. Ju mer människosläktet har fixerat sig vid dessa frågor desto större törst har den utvecklat för vetenskap tyvärr. Vetenskapen ger kort tillfredsställelse och tillfällig glädje för köttet men är långt ifrån tillräcklig för att befria mänskligheten från tomheten, ensamheten och den knappt dolda fruktan och hjälplösheten som finns djupt inne i hennes själ. Mänskligheten tillämpar bara vetenskaplig kunskap som kan ses med blotta ögat och förstås med hjärnan för att bedöva sitt hjärta. Men sådan vetenskaplig kunskap kan inte hindra människan från att utforska mysterier. Mänskligheten vet inte vem som är härskaren över allt i universum, än mindre känner hon till mänsklighetens begynnelse och framtid. Mänskligheten lever bara, av nödvändighet, mitt i denna lag. Ingen kan undfly den och ingen kan förändra den, för bland alla ting och i himlen finns det bara en enda, från evighet till evighet, som härskar över allting. Han är den ende som aldrig har skådats av människan, den ende som mänskligheten aldrig har känt, den på vars existens mänskligheten aldrig har trott, ändå är han den ende som blåste in andedräkten i mänsklighetens förfäder och gav liv åt mänskligheten. Han är den ende som tillgodoser och ger näring åt mänskligheten för att säkra dess existens och vägleder mänskligheten fram till idag. Dessutom är det han, och endast han, som människosläktet är beroende av för sin överlevnad. Han härskar över allt och styr alla levande varelser i universum. Han för befäl över de fyra årstiderna och det är han som framkallar vind, frost, snö och regn. Han ger mänskligheten solsken och gör att det blir natt. Det var han som anlade himmel och jord och gav människan berg, sjöar och floder och alla levande varelser i dem. Hans gärning finns överallt, hans makt finns överallt, hans visdom finns överallt och hans auktoritet finns överallt. Alla dessa lagar och regler är förkroppsligandet av hans gärning och uppenbarar hans visdom och auktoritet. Vem kan undanta sig själv från hans välde? Och vem kan frita sig själv från hans avsikter? Allting existerar under hans blick och dessutom lever allting under hans välde. Hans gärning och hans makt gör att mänskligheten inte har något annat val än att erkänna det faktum att han verkligen finns och härskar över allt. Inget annat än han kan ha herraväldet över universum, än mindre kan det oupphörligen sörja för denna mänsklighet. Oavsett om du kan känna igen Guds gärning och oavsett om du tror på Guds existens eller ej råder det ingen tvekan om att ditt öde omfattas av Guds ordning och det råder ingen tvekan om att Gud alltid kommer att härska över allt. Hans existens och auktoritet är inte beroende av om de kan kännas igen och begripas av människan. Endast han känner till människans förflutna, nutid och framtid och endast han kan avgöra mänsklighetens öde. Oavsett om du kan acceptera detta faktum kommer det inte att dröja länge förrän mänskligheten bevittnar allt detta med egna ögon, och det är det faktum som Gud snart kommer att verkställa. Mänskligheten lever och dör inför Guds blick. Mänskligheten lever för Guds förvaltning och när hennes ögon sluts för sista gången är det till följd av samma förvaltning. Människan kommer och går, om och om igen, fram och tillbaka. Allt är, utan undantag, en del av Guds suveränitet och avsikter. Guds förvaltning fortskrider alltid och har aldrig upphört. Han kommer att göra så att mänskligheten blir medveten om hans existens, litar på hans suveränitet, skådar hans gärning och återvänder till hans rike. Det är hans plan och det verk som han har utfört i tusentals år.

Guds förvaltningsverk började när världen skapades, och människan finns i kärnan av detta verk. Guds skapelse av allting kan sägas vara för människans skull. Eftersom hans förvaltningsverk sträcker sig över tusentals år och inte utförs bara på minuter eller sekunder eller ett ögonblick, eller på ett eller två år, tvingades han skapa fler saker som behövdes för människans överlevnad, så som solen, månen, alla slags levande varelser och mat och en levande miljö för mänskligheten. Det var början på Guds förvaltning.

Efter det överlät Gud mänskligheten till Satan, människan levde under Satans domän och det ledde gradvis till Guds verk i den första tidsåldern: berättelsen om Lagens Tidsålder… Under flera tusen år av Lagens Tidsålder vande sig mänskligheten vid vägledning under Lagens Tidsålder, och de började ta lätt på det hela och lämnade gradvis Guds omvårdnad. Och samtidigt som de höll sig till lagen dyrkade de därmed också avgudar och begick onda handlingar. De var utan Jehovas skydd och levde bara sina liv inför altaret i templet. Faktum var att Guds verk hade lämnat dem för länge sedan och trots att israeliterna fortfarande höll sig till lagen och uttalade Jehovas namn och till och med stolt trodde att endast de var Jehovas folk och Jehovas utvalda, så övergav Guds härlighet dem i tysthet…

När Gud utför sitt verk lämnar han alltid en plats i tysthet samtidigt som han stilla uträttar det nya verk som han påbörjar på en annan plats. Det ter sig osannolikt för människor som blir som förlamade. Människor har alltid satt värde på det gamla och hyst en aversion mot det nya och obekanta eller sett det som ett problem. Därför är människan, från början till slut, den sista av alla ting som får vetskap om vilket nytt verk Gud utför.

Som det alltid har varit efter Jehovas verk i Lagens Tidsålder påbörjade Gud sitt nya verk i det andra skedet: genom att ta på sig köttet och inkarnerad som människa i tio, tjugo år och tala och uträtta sitt verk bland troende. Ändå var det, utan undantag, ingen som visste och bara ett fåtal som accepterade att han var Gud som blivit kött, efter att Herren Jesus hade spikats upp på korset och uppstått. Det problematiska var att det dök upp en som hette Paulus som hade inlett en dödlig fiendeskap med Gud. Även sedan Paulus slogs till marken och blev en apostel förändrades inte hans gamla natur, och han skrev många brev. Tyvärr uppfattade senare generationer hans brev som Guds ord att glädja sig i till den grad att de togs med i Nya testamentet och förväxlades med orden som talades av Gud. Det är sannerligen en stor skam sedan tillkomsten av Skriften. Och begicks inte det misstaget till följd av människornas dumhet? De kände föga till att människans brev eller andliga skrifter inte borde finnas bland de skriftliga vittnesbörden om Guds verk i Nådens Tidsålder och utges för att vara Guds verk och ord. Men det är ett sidospår, så låt oss återgå till vårt ursprungliga tema. Så snart det andra skedet av Guds verk var fullbordat – efter korsfästelsen – uträttades Guds verk med att rädda människan från synden (vilket innebär att rädda människan ur Satans grepp). Från den stunden behövde mänskligheten bara erkänna Herren Jesus som sin frälsare för att hennes synder skulle bli förlåtna. Teoretiskt sett var människans synder inte längre ett hinder för att hon skulle uppnå frälsning och komma inför Gud, och de var inte längre det övertag med vilket Satan anklagade människan. Det beror på att Gud själv hade utfört riktigt verk, hade blivit lik, och en försmak av, syndigt kött och Gud själv var syndoffret. På det viset steg människan ner från korset, blev friköpt och frälst tack vare Guds kött, likt detta syndiga kött. Och då kom människan, efter att ha blivit tillfångatagen av Satan, ett steg närmare att acceptera frälsningen inför Gud. Det skedet av verket var givetvis Guds förvaltning som var ett steg vidare från Lagens Tidsålder, på en djupare nivå än Lagens Tidsålder.

Sådan är Guds förvaltning: att överlåta mänskligheten till Satan – en mänsklighet som inte vet vad Gud är, vad Skaparen är, hur man tillber Gud och varför det är nödvändigt att underkasta sig Gud – och ge Satans fördärv fritt spelrum. Steg för steg återvinner Gud sedan människan ur Satans grepp, tills människan tillber Gud helt och avvisar Satan. Det är Guds förvaltning. Det hela låter som en mytisk berättelse och det verkar förvirrande. Människor tycker att det är som en mytisk berättelse och det beror på att de inte har en aning om hur mycket människan har varit med om de senaste flera tusen åren, än mindre vet de hur många berättelser som har utspelat sig inom rymden av detta universum. Det beror också på att de inte kan greppa den mer häpnadsväckande, mer skrämmande värld som existerar bortom den materiella världen men som deras dödliga ögon hindrar dem från att se. Den ter sig obegriplig för människan och det beror på att människan saknar insikt i betydelsen av Guds frälsning av mänskligheten och betydelsen av Guds förvaltningsverk och inte förstår hur Gud slutligen vill att människosläktet ska vara. Är det en mänsklighet besläktad med Adam och Eva, ofördärvad av Satan? Nej! Syftet med Guds förvaltning är att vinna en grupp människor som tillber Gud och underkastar sig honom. Denna mänsklighet har blivit fördärvat av Satan men ser inte längre Satan som sin far. Det känner igen Satans fula tryne och avvisar det och kommer inför Gud för att godta hans dom och tuktan. Den vet vad som är fult och hur det står i kontrast till det som är heligt, och den känner igen Guds storhet och Satans ondska. En sådan mänsklighet kommer inte längre att arbeta för Satan, eller tillbe Satan, eller avguda Satan. Det beror på att det är en grupp människor som verkligen har vunnits av Gud. Detta är innebörden av Guds förvaltning av mänskligheten. Under Guds förvaltningsverk i denna tid är mänskligheten föremål för Satans fördärv och samtidigt föremål för Guds frälsning, liksom föremålet för Guds och Satans kamp. Samtidigt som Gud uträttar sitt verk återvinner han gradvis människan ur Satans grepp och människan kommer därmed ständigt närmre Gud…

Och sedan följde Rikets Tidsålder som är ett mer praktiskt skede av verket och samtidigt det svåraste för människan att acceptera. Det beror på att ju närmre människan kommer Gud, desto närmre kommer Guds stav människan och desto tydligare framträder Guds ansikte för människan. Efter friköpandet av mänskligheten återvänder människan nu officiellt till Guds familj. Människan trodde att det nu var njutningens tid, men hon blir utsatt för ett frontalangrepp från Gud vars like ingen kunnat föreställa sig. Det visar sig att det är ett dop som Guds folk måste ”åtnjuta”. Vid en sådan behandling har människor inget val utan måste stanna upp och tänka inom sig: jag är lammet som har varit borta i många år och som Gud har betalat så mycket för att köpa tillbaka, så varför behandlar Gud mig såhär? Är det Guds sätt att skratta åt mig och avslöja mig? … När åren har gått har människan blivit härdad, efter att ha upplevt svårigheter i form av förfining och tuktan. Även om människan har gått miste om ”härligheten” och ”romantiken” från svunna tider har hon omedvetet kommit att förstå sanningen med att vara människa och kommit att uppskatta de år som Gud har ägnat åt att rädda mänskligheten. Människan börjar så sakteliga avsky sitt eget barbariska sätt. Hon börjar hata sin djuriskhet och alla missförstånd med Gud och de orimliga krav hon har ställt på honom. Det går inte att vrida klockan tillbaka. Tidigare händelser blir till ångerfyllda minnen hos människan och Guds ord och kärlek blir drivkraften i människans nya liv. Människans sår läker dag för dag, hennes styrka kommer tillbaka och hon står upp och ser på den Allsmäktiges ansikte… bara för att upptäcka att han alltid har funnits vid min sida och att hans leende och vackra anlete fortfarande är lika rörande. I hjärtat bryr han sig fortfarande om den mänsklighet som han har skapat och hans händer är lika hjärtliga och mäktiga som de var i början. Det är som om människan har återvänt till Edens lustgård, men den här gången lyssnar hon inte längre på ormens lockelser och vänder sig inte längre bort från Jehovas ansikte. Människan knäböjer inför Gud, ser upp mot Guds leende ansikte och bär fram sitt mest värdefulla offer – Å, min Herre, min Gud!

Guds kärlek och medlidande genomsyrar hans förvaltningsverk in i minsta detalj och Gud fortsätter outtröttligt, oberoende av om människor kan förstå hans goda intentioner, att utföra det verk som han avser att åstadkomma. Oavsett hur mycket människor förstår av Guds förvaltning kan alla inse fördelarna och den hjälp som kommer av det verk som Gud utför. Kanske har du inte känt något av den kärlek eller det liv som Gud ger idag, men så länge du inte överger Gud och inte ger upp din föresats att sträva efter sanningen kommer det alltid en dag då Guds leende uppenbaras för dig. För syftet med Guds förvaltningsverk är att återvinna den mänsklighet som är under Satans domän, inte att överge den mänsklighet som har blivit fördärvad av Satan och motsätter sig Gud.

23 september 2005

Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

Som medlemmar av den mänskliga rasen och hängivna kristna är det allas vårt ansvar och vår plikt att offra vårt sinne och vår kropp för att uppfylla Guds uppdrag. Hela vår varelse kom nämligen från Gud och den existerar tack vare Guds suveränitet. Om våra sinnen och kroppar inte används för Guds uppdrag och inte för mänsklighetens rättfärdiga sak, då kommer våra själar inte att vara värdiga dem som blev martyrer för Guds uppdrag och än mer ovärdiga Gud som har gett oss allt.

Gud skapade den här världen. Han skapade den här mänskligheten och dessutom var han den grekiska kulturens och mänskliga civilisationens arkitekt. Enbart Gud tröstar detta människosläkte och enbart Gud bryr sig om detta människosläkte både natt och dag. Människans utveckling och framsteg går inte att skilja från Guds suveränitet, och människosläktets historia och framtid går inte att skilja från Guds arrangemang. Om du är en sann kristen, då tror du säkerligen att ett lands eller en nations uppgång och fall sker i enlighet med Guds arrangemang. Bara Gud själv känner till ett lands eller en nations öde och endast Gud kontrollerar människosläktets riktning. Om mänskligheten vill ha ett gott öde, om ett land vill ha ett gott öde, då behöver människan böja sig inför Gud i tillbedjan, ångra sig och erkänna sina synder inför Gud. Annars kommer människans öde och slutmål oundvikligen att bli katastrofala.

Se tillbaka på tiden för Noas ark: Då var mänskligheten ytterst fördärvade. De hade kommit bort från Guds välsignelse, blev inte längre omhändertagna av Gud och hade förlorat Guds löften. De levde i mörker, utan Guds ljus. Därmed blev de otyglade av naturen och hängav sig åt fruktansvärt fördärv. Sådana människor kunde inte längre ta emot Guds löfte. De var inte lämpade att bevittna Guds ansikte eller höra Guds röst eftersom de hade övergivit Gud, kastat åt sidan allt han hade gett dem och glömt Guds lära. Deras hjärtan kom längre och längre bort från Gud och därmed blev de depraverade bortom allt vett och all mänsklighet samt alltmer ondskefulla. På så vis kom de närmare döden än någonsin och de hamnade under Guds vrede och bestraffning. Endast Noa tillbad Gud och skydde ondskan och därför var han också förmögen att höra Guds röst och hans instruktioner. Han byggde arken i enlighet med Guds ords instruktioner och samlade ihop alla sorters levande varelser. På det här sättet kunde Gud, när allt var förberett, släppa lös sin förstörelse över världen. Det var bara Noa och hans sju familjemedlemmar som överlevde förstörelsen, eftersom Noa tillbad Jehova och skydde det onda.

Ta dig sedan en titt på tiden vi lever i nu: Rättfärdiga människor som Noa, som kunde tillbe Gud och undvika ondskan, existerar inte längre. Ändå är Gud fortfarande barmhärtig mot detta människosläkte och ger det syndernas förlåtelse under denna sista era. Gud söker dem som längtar efter att han ska visa sig. Han söker dem som kan höra hans ord, de som inte har glömt hans uppdrag och som ger honom sitt hjärta och sin kropp. Han söker dem som är lika lydiga som små barn inför honom och inte motsätter sig honom. Om du inte hindras av någon kraft i din hängivenhet till Gud, då ska Gud visa dig nåd och välsigna dig. Om du har en hög ställning, ett ärofyllt rykte, ett överflöd av kunskap, rikligt med tillgångar och många människors stöd, och dessa saker ändå inte hindrar dig från att komma inför Gud och ta emot hans kallelse och uppdrag, för att göra vad Gud begär av dig, då ska allt du gör vara det mest betydelsefulla på jorden och det mest rättfärdiga hos människosläktet. Om du avfärdar Guds kallelse för din status och dina egna måls skull, då ska allt du gör vara förbannat och till och med föraktat av Gud. Du är kanske en president, en vetenskapsman, en pastor eller en äldste. Hur hög din ställning än är, om du förlitar dig på din kunskap och förmåga i allt du företar dig, kommer du alltid att vara ett misslyckande, och aldrig få ta del av Guds välsignelser eftersom Gud inte accepterar någonting du gör och medger inte att din karriär är rättfärdig eller accepterar att du arbetar för människosläktets bästa. Han kommer att säga att allt du gör är att använda människosläktets kunskap och styrka för att beröva människan Guds beskydd och förneka Gud välsignelser. Han kommer att säga att du leder människosläktet mot mörker, mot död och mot början på en tillvaro utan begränsningar i vilken människan har förlorat Gud och hans välsignelse.

Från det att människan upptäckte samhällsvetenskaperna upptogs människans sinne av vetenskap och kunskap. Sedan blev vetenskapen och kunskapen verktyg för att styra över människorna och det fanns inte längre tillräckligt med plats för människan att tillbe Gud eller några fördelaktiga villkor för tillbedjan av Gud. Guds position sjönk ännu lägre i människans hjärta. En värld i människans hjärta utan plats för Gud är mörk och tom utan hopp. Och därmed dök det upp många samhällsvetare, historiker och politiker för att ge uttryck åt samhällsvetenskapliga teorier, teorin om människans evolution och andra teorier som går emot sanningen att Gud skapade människan, för att fylla människans hjärta och sinne. På det här sättet blev de som tror att Gud skapade allt ännu färre och de som tror på evolutionsteorin blir allt fler. En allt större grupp människor behandlar återgivningar av Guds verk och hans ord under Gamla testamentets tid som myter och legender. I sina hjärtan blir människorna likgiltiga för Guds värdighet och storhet, för principen att Gud existerar och har herraväldet över alla ting. Människosläktets överlevnad och länders och nationers öde har inte längre någon betydelse för dem. Människan lever i en tom värld där allt går ut på att äta, dricka och söka njutning … Få människor ägnar sig åt att ta reda på var Gud utför sitt verk i dag, eller att försöka se hur han leder och tar hand om människans slutmål. På det här sättet blir mänsklig civilisation, trots att människorna är ovetande om det, allt mindre förmögen att följa människans önskemål och det finns till och med många människor som känner att de, när de lever i en sådan här värld, är olyckligare än människorna som fanns före dem. Även folk från länder som brukade vara ytterst civiliserade uttrycker sådana klagomål. Utan Guds vägledning spelar det nämligen ingen roll hur mycket ledarna och sociologerna funderar på hur de ska bevara den mänskliga civilisationen. Ingen kan fylla tomheten i människans hjärta, för ingen kan vara människans liv och ingen social teori kan befria människan från tomheten som ansätter henne. Vetenskap, kunskap, frihet, demokrati, fritid, bekvämlighet, dessa utgör bara en tillfällig respit. Även med dessa saker kommer människan oundvikligen att synda och begråta samhällets orättvisor. Dessa ting kan inte begränsa människans längtan efter och önskan om att få utforska. Eftersom människan skapades av Gud och människans oförnuftiga uppoffringar och undersökningar kan bara leda till mer smärta, kommer människan att existera i ett konstant tillstånd av rädsla och inte veta hur hon ska hantera mänsklighetens framtid eller vägen framför sig. Människan kommer till och med att börja frukta vetenskap och kunskap, och framför allt bli rädd för känslan av tomhet inombords. I den här världen, oberoende av om du lever i ett fritt land eller ett land utan mänskliga rättigheter är du fullständigt oförmögen att komma undan mänsklighetens öde. Vare sig du är den som styr eller den som blir styrd är du fullständigt oförmögen att komma undan önskan att utforska mänsklighetens öde, mysterier och slutmål. Du är än mindre förmögen att komma undan den förvirrande känslan av tomhet. Sådana fenomen, som är gemensamma för hela mänskligheten, kallas av sociologer för sociala fenomen. Det finns dock ingen stor man som kan träda fram och lösa sådana problem. Människan är trots allt bara människa. Guds position och liv kan inte ersättas av någon människa. Mänskligheten kräver inte bara ett rättvist samhälle där alla har gott om mat och är fria och jämlika, utan även Guds frälsning och hans tillhandahållande av deras liv. Först när människan tar emot Guds frälsning och hans tillhandahållande av deras liv kan behoven, längtan efter att utforska och den andliga tomheten hos människan lösas. Om folket i ett land eller en nation inte kan ta emot Guds frälsning och omsorg, då kommer detta land eller denna nation att påbörja färden mot ödeläggelse och mörker och det skall bli tillintetgjort av Gud.

Kanske är ditt land mycket framgångsrikt just nu, men om du tillåter att ditt folk kommer bort från Gud, då ska ditt land alltmer vara berövat på Guds välsignelser. Ditt lands civilisation ska bli nertrampad i allt större skala och det kommer inte att dröja länge förrän folket ska resa sig mot Gud och förbanna himmelen. På så vis kommer ett lands öde, utan att människan vet om det, att fördärvas. Gud ska resa upp mäktiga länder som får ta itu med länderna som förbannats av Gud och kan till och med komma att utradera dem från jordens yta. Ett lands eller en nations uppgång och fall är beroende av om dess härskare tillber Gud och ifall de leder sitt folk närmare Gud och till tillbedjan av honom. Och ändå, i denna sista era, på grund av att de som verkligen söker och tillber Gud blir allt färre, gynnar Gud särskilt länder i vilka kristendomen är statsreligionen. Han samlar ihop dem för att skapa det relativt rättfärdiga lägret av världen, medan ateistiska länder eller de som inte tillber den sanne Guden blir det rättfärdiga lägrets motståndare. På det här viset har Gud inte bara en plats bland mänskligheten där han kan utföra sitt verk, utan han vinner också länder som kan utöva rättfärdig auktoritet för att införa sanktioner och begränsningar mot de länder som motsätter sig Gud. Trots detta är det fortfarande inte fler människor som kliver fram för att tillbe Gud. Det beror på att människan har kommit för långt bort från honom och på att Gud har varit frånvarande från människans tankar alltför länge. På jorden finns det bara kvar länder som utövar rättfärdighet och motsätter sig orättfärdighet. Men detta är långt från Guds önskemål, för inget lands härskare tillåter att Gud leder deras folk och inget politiskt parti skall samla sitt folk för att tillbe Gud. Gud har förlorat sin rättmätiga plats i hjärtat på varje land, nation och styrande parti, och till och med i varje människas hjärta. Även om det existerar rättfärdiga krafter här i världen är ett styre där Gud inte har en plats i människans hjärta bräckligt. Utan Guds välsignelse kommer den politiska arenan fyllas av oordning och bli sårbar för attacker. För mänskligheten är att vara utan Guds välsignelse som att vara utan solsken. Oberoende av hur ihärdigt härskare arbetar med att hjälpa sitt folk, oavsett hur många rättfärdiga möten mänskligheten håller tillsammans, skall inget av detta förändra utvecklingen eller ändra på mänsklighetens öde. Människan tror att i ett land där människor har mat och kläder, där de lever tillsammans i fred, är ett bra land, ett land med ett bra ledarskap. Gud tycker emellertid inte det. Han anser att ett land där ingen tillber honom är ett land som han ska tillintetgöra. Människans sätt att tänka står i alltför stark motsats till Guds sätt. Om ett lands överhuvud alltså inte tillber Gud, då ska hans lands öde bli tragiskt och landet skall inte ha något slutmål.

Gud deltar inte i människors politik, men ändå kontrolleras ett lands eller en nations öde av Gud. Gud kontrollerar den här världen och hela universum. Människans öde och Guds plan är tätt förbundna med varandra, och ingen människa, inget land och ingen nation är befriad från Guds suveränitet. Om människan vill lära känna till sitt öde, då måste han komma inför Gud. Gud ska se till att de som följer och tillber honom frodas och att de som motsätter sig och avvisar honom drabbas av förfall och utrotning.

Tänk på scenen i Bibeln där Gud förstörde Sodom, och tänk också på hur Lots hustru blev till en saltstod. Tänk tillbaka på hur Nineves folk bad om förlåtelse för sina synder i säckväv och aska och minns vad som hände efter att judarna spikat upp Jesus på korset för två tusen år sedan. Judarna fördrevs från Israel och flydde till länder runt om i världen. Många blev dödade och hela den judiska nationen utsattes för en förstörelse utan motstycke. De hade spikat upp Gud på korset – begått ett fruktansvärt brott – och provocerat Guds sinnelag. De fick betala för vad de hade gjort, fick ta konsekvenserna av sina handlingar. De fördömde Gud och förkastade Gud. Därför fanns det bara ett öde för dem: att bli bestraffade av Gud. Det här är den bittra konsekvensen och katastrofen som deras härskare orsakade deras land och deras nation.

I dag har Gud återvänt till världen för att utföra sitt verk. Hans första stopp är den stora samlingen av diktatoriska härskare: Kina, ateismens ståndaktiga bastion. Gud har vunnit en grupp av människor genom sin visdom och sin makt. Under perioden jagas han av Kinas styrande parti på alla upptänkliga sätt och utsätts för stort lidande, utan någon plats där han kan vila sitt huvud och oförmögen att finna skydd. Trots detta fortsätter Gud ändå med det verk som han tänker utföra: han använder sin röst och sprider evangeliet. Ingen kan fatta Guds allsmäktighet. I Kina, ett land som betraktar Gud som en fiende, har Gud aldrig upphört med sitt verk. I stället har fler människor accepterat hans verk och hans ord, för Gud gör allt han kan för att rädda varje medlem av hela mänskligheten. Vi litar på att inget land och ingen makt kan stå i vägen för det som Gud vill uppnå. De som försvårar Guds verk, motsätter sig Guds ord samt stör och skadar Guds plan ska i slutändan bestraffas av Gud. Den som trotsar Guds verk kommer att skickas till helvetet. Varje land som trotsar Guds verk skall förstöras. Varje nation som reser sig för att motsätta sig Guds verk ska rensas bort från den här jorden och upphöra att existera. Jag uppmanar folket i alla nationer, länder och till och med industrier att lyssna på Guds röst, betrakta Guds verk, vara uppmärksam på människosläktets öde och att därmed göra Gud till det heligaste, mest hedervärda, högsta och enda föremålet för tillbedjan bland mänskligheten och låta hela mänskligheten leva under Guds välsignelse, precis som Abrahams ättlingar levde under Jehovas löfte och precis som Adam och Eva, som ursprungligen skapades av Gud, levde i Edens lustgård.

Guds verk är likt mäktigt böljande vågor. Ingen kan hindra honom och ingen kan stoppa hans steg. Bara de som lyssnar uppmärksamt på hans ord, och som söker och törstar efter honom, kan följa i hans fotspår och ta emot hans löfte. De som inte gör det skall utsättas för överväldigande katastrof och välförtjänt bestraffning.

Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

Guds sextusenåriga förvaltningsplan lider mot sitt slut, och porten till riket har öppnats för alla som söker Guds framträdande. Kära bröder och systrar, vad väntar ni på? Vad är det ni söker? Väntar ni på Guds framträdande? Söker ni efter Guds fotspår? Vilken längtan efter Guds framträdande! Och så svårt det är att finna Guds fotspår! Vad måste vi göra i en tidsålder som denna, i en värld som denna, för att få bevittna den dag då Gud framträder? Vad behöver vi göra för att följa Guds fotspår? Sådana frågor möter alla dem som väntar på Guds framträdande. Ni har alla funderat på dem mer än en gång – men med vilken utgång? Var framträder Gud? Var är Guds fotspår? Har ni funnit svaren? Många människor skulle svara så här: Gud framträder bland dem som följer honom och hans fotspår finns ibland oss; så enkelt är det! Vem som helst kan ge ett standardsvar, men förstår ni vad Guds framträdande är, och vad Guds fotspår är? Guds framträdande handlar om hans personliga ankomst till jorden för att utföra sitt verk. Med sin egen identitet och sinnelag, och i kraft av sin inneboende metod, nedstiger han bland människorna för att införa en tidsålder och avsluta en tidsålder. Ett sådant framträdande är inte något slags ceremoni. Det är inte ett tecken, en bild, ett mirakel eller en storslagen vision, och ännu mindre är det något slags religiös process. Det är ett verkligt och påtagligt faktum som man kan se och ta på. Ett framträdande som detta äger inte rum i syfte att följa en process, eller i syfte att vara ett tillfälligt åtagande; nej, syftet är i stället att verkställa en av faserna i hans förvaltningsplan. Guds framträdande är alltid betydelsefullt och alltid kopplat till hans förvaltningsplan. Detta framträdande är totalt olikt framträdandet av Guds ledning, ledarskap och upplysning av mänskligheten. Gud verkställer en fas av sitt stora verk varje gång han uppenbarar sig. Detta verk skiljer sig från det som skett i någon annan tidsålder. Det är ofattbart för människan och har aldrig tidigare upplevts av mänskligheten. Det är ett verk som påbörjar en ny tidsålder och avslutar den gamla, och det är ett nytt och bättre slags verk för mänsklighetens frälsning; och inte bara det, det är också ett verk som för mänskligheten in i den nya tidsåldern. Detta är betydelsen av att Gud framträder.

Hur ska ni då, samtidigt som ni förstår Guds framträdande, söka Guds fotspår? Den frågan är inte svår att förklara: Där Gud framträder, finner ni Guds fotspår. En sådan förklaring låter väldigt enkel, men den är inte lika enkel i praktiken, för många människor vet inte var Gud uppenbarar sig, än mindre var han vill eller borde uppenbara sig. Somliga tror impulsivt att där den Helige Andes verk finns, finns också Guds framträdande. Eller så tror de att där andliga personer finns, finns också Guds framträdande. Eller så tror de att där människor är välkända, där finns Guds framträdande. Vi ska för ögonblicket inte fundera på om det är rätt eller fel att tro så. För att finna förklaringen på en sådan fråga, måste vi först ha syftet klart för oss: Vi söker efter Guds fotspår. Vi söker inte efter andliga personer, än mindre följer vi kända personer; vi följer Guds fotspår. Med det syftet, eftersom vi söker efter Guds fotspår, måste vi söka efter Guds vilja, efter Guds ord, efter Guds yttranden – för där Guds nya ord finns, där finns Guds röst, och där Guds nya fotspår finns, där finns Guds gärningar. Där Guds uttryck finns, där framträder Gud, och där Gud framträder, där finns sanningen, vägen och livet. Samtidigt som ni sökte Guds fotspår, ignorerade ni orden som säger att ”Gud är sanningen, vägen och livet.” Många människor, när de tar emot sanningen, tror alltså inte att de har funnit Guds fotspår, och ännu mindre erkänner de Guds framträdande. Vilket allvarligt misstag! Guds framträdande kan inte förenas med människans föreställningar, och än mindre kan Gud framträda på människans begäran. Gud gör sina egna val och har sina egna planer när han utför sitt verk; därtill har han sina egna syften, och sina egna metoder. Det är inte nödvändigt för honom att diskutera sitt verk med människan eller att söka någon människas råd, än mindre att underrätta varenda människa om sitt verk. Det är så Guds sinnelag, något som var och en också borde inse. Om ni har en önskan att bevittna Guds framträdande, om ni vill vandra i Guds fotspår, då måste ni först överskrida era egna föreställningar. Ni kan inte begära att Gud ska göra det eller det. Och än mindre skall du sätta honom inom dina egna ramar och anpassa honom till dina egna föreställningar. Istället behöver ni begära hur ni ska söka efter Guds fotspår, hur ni skall ta emot Guds framträdande, och hur ni skall underordna er Guds nya verk; det är vad människan bör göra. Eftersom människan inte är sanningen, och inte innehar sanningen, borde människan söka, acceptera och lyda.

Vare sig du är av amerikansk, brittisk eller någon annan nationalitet, bör du överträffa dina egna begränsningar, sikta högre än dig själv och se på Guds verk som en skapelse av Gud. Följaktligen skall du inte sätta begränsningar på Guds fotspår. För idag uppfattar många människor det som omöjligt att Gud kommer att framträda i ett visst land eller en viss nation. Hur outgrundlig är inte betydelsen av Guds verk och hur viktigt är inte Guds framträdande! Hur skulle det kunna mätas med människans föreställning och tankar? Det jag vill säga är alltså att du borde bryta igenom dina föreställningar om nationalitet eller etnicitet när du söker Guds framträdande. Då blir du inte begränsad av dina egna föreställningar, och då blir du berättigad att välkomna Guds framträdande. I annat fall kommer du alltid att befinna dig i mörkret, och kommer aldrig att erfara Guds erkännande.

Gud är hela mänsklighetens Gud. Han gör sig inte till något lands eller nations privata egendom, och han utför sitt planerade verk utan att begränsas av någon form, något land eller någon nation. Kanske har du aldrig kunnat föreställa dig denna form, eller kanske har du en förnekande inställning till den, eller kanske råkar bara den nation där Gud uppenbarar sig själv och det folk han uppenbarar sig bland bli diskriminerat av alla och bara råkar vara det minst utvecklade på jorden. Men Gud har sin vishet. Med sin makt och genom sin sanning och sitt sinnelag har han verkligen förvärvat en grupp människor som är av samma sinne som han. Och han har förvärvat en grupp människor som han ville forma: en grupp erövrad av honom, som uthärdar plågsamma prövningar och all slags förföljelse och som kan följa honom ända till slutet. Syftet med Guds framträdande, fritt från all slags begränsning genom form eller nationalitet, är för honom att kunna fullborda sitt planerade verk. När Gud blev kött i Judéen, till exempel, var hans syfte att fullborda korsfästelsens verk för att friköpa hela mänskligheten. Judarna trodde emellertid att det var omöjligt för Gud att göra detta, och de trodde att det var omöjligt för Gud att bli kött och ta gestalt i Herren Jesus. Deras ”omöjligt” blev grunden för att fördöma och göra uppror mot Gud, vilket i slutändan ledde det till Israels förstörelse. Idag har många människor begått ett liknande misstag. De förkunnar med all sin kraft att Gud skall framträda inom kort, samtidigt som de också fördömer hans framträdande; deras ”omöjligt” begränsar återigen Guds framträdande till ramarna för vad de själva kan föreställa sig. Och jag har sett många människor skratta rakt ut när de har träffat på ord från Gud. Är det någon skillnad mellan sådant skratt och judarnas fördömande och hädande? Ni är inte fromma i ert möte med sanningen, än mindre längtar ni efter sanningen. Det ni ägnar er åt är blint studerande och nonchalant väntan. Vad finns det att vinna med sådant studerande och sådan väntan? Kan ni ta emot personlig ledning från Gud? Om du inte kan urskilja Guds yttranden, hur kan du vara berättigad att bevittna Guds framträdande? Där Gud framträder, där finns sanningens uttryck, och där är Guds röst. Endast de som kan godta sanningen kan höra Guds röst, och endast sådana människor är berättigade att bevittna Guds framträdande. Lägg dina föreställningar åt sidan! Stanna upp och läs dessa ord noggrant. Om du längtar efter sanningen, kommer Gud att upplysa dig, så att du kan förstå hans vilja och hans ord. Lägg undan din åsikt om ”omöjligt”! Ju mer människor tror att något är omöjligt, desto troligare är det att det händer, för Guds visdom når högre än skyarna, Guds tankar är högre än människors tankar, och Guds verk överträffar människans begränsade tankar och föreställning. Ju mer något är omöjligt, desto mer kan sanningen sökas; ju mer något går bortom människans föreställning och fantasi, desto mer innehåller det Guds vilja. För oavsett var Gud uppenbarar sig, så är Gud fortfarande Gud, och hans väsen kommer aldrig att förändras beroende på var eller hur han framträder. Guds sinnelag förblir detsamma, oavsett var hans fotspår är. Var än Guds fotspår finns, så är han hela mänsklighetens Gud. Herren Jesus är till exempel inte bara israeliternas Gud, utan han är också Gud för alla människor som bor i Asien, Europa och Amerika, och än mer är han den ende Gud i hela universum. Så låt oss söka Guds vilja, upptäcka hans framträdande i hans yttranden och följa hans fotspår! Gud är sanningen, vägen och livet. Hans ord och hans framträdande existerar samtidigt, och hans sinnelag och fotspår skall alltid vara tillgängliga för mänskligheten. Kära bröder och systrar, jag hoppas att ni kan se Guds framträdande i dessa ord, och att ni kommer att börja följa hans fotspår mot en ny tidsålder och in i en underbar ny himmel och en ny jord, som har förberetts för dem som väntar på Guds framträdande.

Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

I samma ögonblick som du skrikande anländer till den här världen börjar du att göra det som du är ämnad till. Du intar din roll i Guds plan och i hans ordning. Du börjar din resa genom livet. Vilken bakgrund du än har och hur din resa än kommer att se ut, kan ingen undvika det som Himlen har förberett och ämnat för en. Ingen har kontroll över sitt eget öde, för det är bara han som regerar över allt som är i stånd till det. Allt sedan den dag då människan skapades har Gud ständigt varit i arbete med att förvalta vårt universum och styra alla skapade tings utveckling och riktning. Likt allt skapat får människan, ovetande och i tysthet, näring från den söta daggen och regnet som kommer från Gud. Likt allt skapat lever människan ovetande under Guds styrande hand. Gud håller människans hjärta och ande i sin hand, och allt som sker i en människas liv händer under Guds ögon. Vare sig du tror på detta eller ej, kommer alla ting, stora som små, levande eller döda, att förflyttas, förändras, förnyas och försvinna, allt i enlighet med Guds tankar. Det är på det viset som Gud regerar över allt.

När natten sakta faller, förblir människan ovetande, för människans hjärta kan inte uppfatta hur mörkret kommer närmare eller varifrån det kommer. När natten tyst tar farväl välkomnar människan dagens ljus, men människans hjärta är ännu mindre kunnigt eller medvetet om varifrån ljuset har kommit och hur det har drivit bort nattens mörker. Sådana återkommande växlingar mellan natt och dag ledsagar människan genom en period efter en annan och för henne genom tidevarven, och säkerställer samtidigt att Guds verk och hans plan utförs i varje enskild period och i alla tider. Människan har vandrat genom tidevarven med Gud, men ändå vet hon inte att Gud regerar över alla skapade tings och varelsers öden. Inte heller förstår hon hur Gud styr och regerar över allting. Detta är något som människan inte har vetat sedan urminnes tider och fram till i dag. Vad det gäller orsaken, beror det inte på att Guds vägar är för svårförståeliga, eller för att Guds plan ännu inte har förverkligats, utan det beror på att människans hjärta och ande är för långt ifrån Gud. Därför är det så, att även om människan följer Gud, så fortsätter hon ändå, utan att vara medveten om det, att vara i Satans tjänst. Det finns ingen som aktivt söker efter Guds fotspår eller Guds uppenbarelse, och ingen vill befinna sig i Guds vård och beskydd. Istället är människorna villiga att förlita sig på Satans och den ondes frätande kraft för att anpassa sig till denna värld och till de levnadsregler som den onda mänskligheten följer. Vid denna tidpunkt offras människans hjärta och ande till Satan och blir dennes näring. Dessutom blir människans hjärta och ande en plats där Satan kan bo och göra precis vad han vill. På det sättet tappar människan, utan att hon själv märker det, förståelsen för vad det innebär att vara människa, och även värdet och syften med människans existens. Guds lagar och förbundet mellan Gud och människa bleknar gradvis bort i människans hjärta och hon slutar upp med att söka och ta i beaktande Gud. Efter en tid förstår människan inte längre varför Gud har skapat henne, och hon förstår inte heller orden som härstammar från Guds mun eller allt det kommer från Gud. Människan börjar motsätta sig Guds lagar och påbud och människans hjärta och ande blir bedövat… Gud förlorar människan så som hon ursprungligen var skapad till att vara, och människan förlorar rötterna till sitt ursprung. Detta är denna mänsklighets stora sorg. Faktum är att från begynnelsen tills idag, har Gud iscensatt en tragedi för mänskligheten där hon är både protagonisten och offret, och ingen kan svara på frågan vem som är regissören till denna tragedi.

I denna stora och vidsträckta värld har oräkneliga förändringar inträffat, om och om igen. Det finns ingen som kan vägleda denna mänsklighet, med undantag för han som regerar över allt i universum. Det finns ingen som är mäktig nog att arbeta eller förbereda för denna mänsklighet, ännu mindre någon som klarar av att leda denna mänsklighet till ljuset som det är ämnat för och till befrielsen från jordiska orättvisor. Gud begråter mänsklighetens framtid, och sörjer mänsklighetens fall. Han känner sorg över mänsklighetens långsamma vandring nedåt på den väg som leder mot undergången. Mänskligheten har krossat Guds hjärta och förkastat honom för att istället söka den onde. Ingen har någonsin ägnat en tanke åt i vilken riktning en sådan mänsklighet rör sig. Det är just därför som ingen förnimmer Guds vrede. Ingen försöker hitta ett sätt att behaga Gud eller försöka komma honom nära. Inte heller finns det någon som försöker fatta Guds sorg och smärta. Till och med efter det att människan hört Guds röst fortsätter hon på sin väg bort från Gud, undviker Guds omsorg och nåd, flyr från Guds sanning och säljer hellre sig själv till Satan, Guds fiende. Och finns det någon som har ägnat en tanke åt vad Gud kommer att göra med en människa som inte vill ångra sig och som har förkastat honom? Ingen förstår att Gud om och om igen påminner uppmanar oss, för att han i sina händer håller en enorm olycka som han har förberett, en katastrof som kommer att vara outhärdlig för människans kropp och ande. Denna katastrof kommer inte bara att straffa människans kropp utan även hennes ande. Du måste vara medveten om detta: när Guds planer görs om intet och när hans påminnelser och uppmaningar inte får något svar, vilken vrede kommer han då att släppalös? Det kommer inte att likna något som det skapade tidigare har upplevt eller hört talas om. Och därför säger jag, denna katastrof är utan motstycke och kommer aldrig att återupprepas. Det beror på att det bara finns en skapelse och en frälsning i Guds plan. Detta är den första och även den sista. Därför kan ingen förstå de goda avsikter och brinnande förhoppningar som Gud har för människans frälsning.

Gud skapade den här världen och satte människan, en levande varelse som han gav liv, i den. Med tiden fick människan i sin tur föräldrar och släktingar och var inte längre ensam. Ända sedan människan först skådade denna jordiska värld var hon förutbestämd att leva enligt Guds ordning. Det är Gud som blåser sin livgivande ande i allt levande och upprätthåller det medan det växer till mogen ålder. Under den processen finns det ingen som tror att människan lever och växer upp under Guds överinseende. Istället tror man att människan växer upp i sina föräldrars kärlek och överinseende, och att växten styrs av livsinstinkten. Det är på det sättet eftersom människan inte vet vem som har skapat livet, varifrån det kommer, eller än mindre hur livsinstinkten åstadkommer under. Människan vet bara att maten är grunden till att livet kan fortgå, att uthållighet är källan till livets existens, och att tilltron till hennes eget sinne är grunden till hennes överlevnad. Människan känner inte Guds nåd och hur han sörjer för hennes behov. Sedan slösar människan bort livet som Gud har gett henne… Inte en enda människa som Gud vakar över både natt och dag tar initiativ till att tillbe honom. Gud fortsätter att verka så som han har planerat för människan, men som han inte har några förväntningar på. Han gör det i hopp om att en dag ska människan vakna upp ur sin dröm och plötsligt förstå livets värde och mening, inse till vilket pris som Gud har gett människan allting, och veta hur innerligt Gud längtar efter att hon ska vända tillbaka till honom. Ingen har någonsin funderat på hemligheten bakom ursprunget och uppehället av människans liv. Och ändå uthärdar Gud, som är den ende som förstår allt detta, i tysthet människans slag och hugg mot sig, människan som har fått allt av Gud men som ändå inte är tacksam. Människan tar för givet allt som livet ger henne, och som ”en naturlig följd” av detta blir Gud bedragen, glömd och utpressad av människan. Är Guds plan verkligen så viktig? Är människan, den levande varelse som uppstod ur Guds hand, verkligen så viktig? Guds plan är av absolut betydelse, men den levande varelsen skapad av Guds hand existerar för hans plan. Därför kan inte Gud omintetgöra sin plan på grund av hat mot denna mänsklighet. Det är på grund av sin plan och anden som han blåste in i människan som Gud uthärdar all plåga, inte för människans kötts skull utan för hennes liv. Han vill inte ta tillbaka människans kött, utan det liv som han andades in i henne. Det är hans plan.

Alla som anländer till den här världen måste uppleva liv och död, och många har upplevt cykeln av död och återfödelse. De levande kommer snart att dö och de döda kommer snart att återkomma. Allt detta är livets gång och något som Gud har inrättat för alla levande varelser. Men Gud vill att människan skall förstå denna livets gång och cykel, att livet som Gud har utrustat människan med både är ändlöst och obundet av kroppen, tid och rum. Detta är det livets mysterium som människan har skänkts av Gud och beviset på att livet kom från honom. Även om inte många tror att livet härstammar från Gud, åtnjuter ändå människan oundvikligen allt som kommer från Gud, vare sig hon tror på eller förnekar hans existens. Om Gud en dag plötsligt skulle ändra sig och vilja återta allt som existerar i världen och ta tillbaka det liv som han har gett, då kommer allt att upphöra att existera. Gud använder sitt liv till att upprätthålla allt, både levande och dött, och skapar ordning i allt genom sin kraft och auktoritet. Det är en sanning som ingen själv kan tänka ut och som inte är lättförståelig, och dessa ofattbara sanningar är själva manifestationen av och ett vittnesbörd om Guds livgivande kraft. Låt Mig berätta en hemlighet: Storheten och kraften i livet från Gud kan ingen skapad varelse fatta. Så är det nu, så var det då, och så kommer det att vara i framtiden. Den andra hemligheten jag nu ska avslöja är denna: Livets källa ligger i Gud, det gäller för hela skapelsen, hur olik den än må vara i form och struktur. Det spelar inte någon roll vilken slags skapelse du är – du kan inte motstå den livsväg som Gud har bestämt. Hur som helst, allt jag önskar att människan ska förstå är att utan Guds beskydd, vård‌ och upprätthållande kraft kan inte människan ta emot allt det som det är tänkt att hon ska få, oavsett hur mycket hon bemödar sig eller kämpar. Om inte Gud utrustar henne med liv förlorar människan insikten om livets värde och även meningen med livet. Hur skulle Gud kunna tillåta en människa som kastar bort värdet av hans liv att vara så bekymmerslös? Å andra sidan, glöm inte att Gud är källan till ditt liv. Om människan inte förmår att uppskatta allt det som Gud har gett henne, ska Gud inte bara ta tillbaka allt som han har givit, utan människan skall även få betala tillbaka dubbelt upp för det som Gud har givit henne.

                                                                                                                      26maj 2003

Läs mer: Guds ord

Källa:  Allsmäktige Guds Kyrka

Att döma av handlingarna och gärningarna i ert liv, är ni alla i behov av ett textavsnitt varje dag som försörjer och fyller på er, för ni är alltför bristfälliga, och er kunskap och förmåga att ta emot är alltför mager. I era dagliga liv lever ni i en atmosfär och en miljö utan sanning eller sunt förnuft. Ni saknar kapitalet för tillvaron och har inte grunden som behövs för att känna mig eller sanningen. Er tro bygger endast på ett vagt förtroende eller på religiösa ritualer och kunskap som grundas på dogmer. Varje dag ser jag på era förehavanden och undersöker era avsikter och onda frukter. Jag har aldrig funnit en som verkligen lägger sitt hjärta och ande på mitt altare, som aldrig har flyttats. Därför vill jag inte förgäves utgjuta alla de ord som jag vill uttrycka över en sådan mänsklighet. I mitt hjärta planerar jag bara att fullborda mitt oavslutade verk och att komma med frälsning till den mänsklighet som jag ännu inte har räddat. Jag önskar trots det att alla som följer mig skall få min frälsning och den sanning som mitt ord skänker till människan. Jag hoppas att du en dag, när du sluter dina ögon, kommer att se en värld där dofter fyller luften och strömmar av levande vatten flyter fram, inte en dyster, kall värld där mörker täcker himlen och ylanden aldrig upphör.

Varje dag betraktas allas gärningar och tankar av honom och samtidigt förbereder de sin egen morgondag. Detta är en väg som alla levande måste vandra och som jag har förutbestämt åt alla. Ingen kan undgå detta och det görs inte några undantag för någon. Jag har talat oräkneliga ord, och dessutom har jag utfört en åtskillig mängd verk. Varje dag ser jag på när varje människa naturligt utför allt hon skall göra i enlighet med sin inneboende natur och hur det utvecklas. Omedvetet har många redan slagit in på ”rätt spår”, som jag har inrättat för alla slags människors uppenbarelse. Jag har redan placerat varje slags människa i olika miljöer, och på sin plats har var och en av dem uttryckt sina inneboende egenskaper. Det finns ingen som fjättrar dem, ingen som förför dem. De är fullständigt fria och det som de uttrycker kommer naturligt. Det finns bara en sak som håller dem i schack, och det är mina ord. Därför har ett antal personer motvilligt läst mina ord bara för att deras slut inte skall vara döden, men de har aldrig omsatt mina ord i praktiken. Å andra sidan tycker vissa personer att det är svårt att uthärda dagarna utan mina ord som vägleder och försörjer dem, så de håller givetvis alltid fast vid mina ord. Allteftersom tiden går, upptäcker de sedan människolivets hemlighet, mänsklighetens slutmål, och värdet av att vara människa. Mänskligheten är inte mer än så i mitt ords närvaro, och jag låter bara saker och ting ha sin gång. Jag gör ingenting som tvingar människor att leva med mina ord som grunden i deras tillvaro. Och de som ständigt saknar samvete eller värde i sin tillvaro iakttar så i stillhet vad som händer och kastar sedan djärvt undan mina ord och gör som de vill. De börjar trötta på sanningen och allt som kommer från mig. Dessutom är de trötta på att bo i mitt hus. Dessa personer vistas tillfälligt i mitt hus för sitt slutmåls skull och för att undkomma straff, även om de gör sin tjänst. Men deras avsikter förändras aldrig, inte heller deras handlingar. Detta sporrar än mer deras längtan efter välsignelser, efter en enda väg in i det rike där de sedan kan stanna kvar i all evighet, och till och med efter en väg in i den eviga himlen. Ju mer de längtar efter att min dag snart skall komma, desto mer anser de att sanningen har blivit ett hinder, en stötesten i deras väg. De kan knappt vänta på att få kliva in i riket för att för alltid njuta av himmelrikets välsignelser, utan att behöva sträva efter sanningen eller acceptera domen och tuktan, och framför allt, utan att behöva vistas på ett underdånigt sätt i mitt hus och göra som jag befaller. Dessa människor kommer inte in i mitt hus för att uppfylla ett hjärta som söker sanningen eller för att samarbeta med min förvaltning. De strävar bara efter att tillhöra dem som inte kommer att förgöras i nästa tidsålder. Därför har deras hjärtan aldrig lärt känna vad sanningen är eller hur man accepterar sanningen. Detta är orsaken till att sådana personer aldrig har praktiserat sanningen eller insett hur oerhört djupt deras fördärv är, och trots det har de vistats i mitt hus som ”tjänare” ända till slutet. De väntar ”tålmodigt” på min dags ankomst, och är outtröttliga medan de kastas hit och dit av det sätt mitt verk utförs. Oavsett hur stor deras ansträngningar är och vilket pris de har betalat, kommer ingen att inse att de har lidit för sanningen eller offrats för mig. I sina hjärtan längtar de efter att få se den dag då jag sätter punkt för den gamla tidsåldern, och de är dessutom angelägna att få veta hur stor min makt och auktoritet är. Det som de aldrig har skyndat sig att göra är att ändra sig och att sträva efter sanningen. De älskar det jag är trött på och de är trötta på det jag älskar. De längtar efter det jag hatar, men är samtidigt rädd att mista det jag avskyr. De lever i denna onda värld, men utan att någonsin hata den, och de är verkligt oroliga för att jag skall förstöra den. Deras avsikter är motstridiga: De är nöjda med den här världen som jag avskyr, men samtidigt längtar de efter att jag snart skall förstöra världen. På så sätt kommer de, innan de har avvikit från den sanna vägen, att besparas lidandet vid förstörelsen och förvandlas till herrar i nästa tidsålder. Detta beror på att de inte älskar sanningen och är trötta på alla som kommer från mig. De kanske kommer att bli ”lydiga människor” för en kort tid för att inte gå miste om välsignelserna, men deras mentalitet av att vara angelägna om välsignelse och deras rädsla för att förgöras och hamna i sjön som brinner av eld kan de aldrig dölja. Medan min dag närmar sig växer deras begär allt mer. Och ju större katastrof, desto mer hjälplösa gör den dem, då de inte vet var man skall börja för att glädja mig och undvika att gå miste om de välsignelser som de länge har efterlängtat. När min hand väl börjar sitt verk, är dessa personer ivriga att agera så att de kan fungera som förtrupp. De tänker bara på att välla fram till truppernas frontlinje, verkligt oroade över att jag inte kommer att se dem. De gör och säger vad de tror är rätt, utan att någonsin förstå att deras gärningar och handlingar aldrig har varit relevanta för sanningen, och de avbryter bara och stör mina planer. Fastän de kanske har gjort en stor ansträngning och kanske är uppriktiga i sin önskan och avsikt att uthärda vedermödor, har inte någonting av vad de gör med mig att göra, för jag har aldrig sett att deras gärningar har sitt ursprung i goda avsikter, än mindre har jag sett dem placera något på mitt altare. Sådana är deras gärningar inför mig under dessa många år.

Först ville jag förse er med fler sanningar, men eftersom er attityd till sanningen är alltför kall och likgiltig, måste jag ge upp. Jag vill inte att mina ansträngningar skall slösas bort, och jag vill inte heller se människor hålla fast vid mina ord och samtidigt överallt göra det som står mig emot, smutskastar mig och hädar mot mig. På grund av era attityder och er mänsklighet, vill jag bara förse er med några få ord som är väldigt viktiga för er som mitt test bland mänskligheten. Det är inte förrän nu som jag verkligen bekräftar att de beslut och planer jag har gjort överensstämmer med era behov, och som jag dessutom bekräftar att min inställning till mänskligheten är riktig. Era många år av handlingar före mig har gett mig det svar jag tidigare aldrig har fått. Och frågan till detta svar är: ”Vilken är människans inställning till sanningen och den sanne Guden?” De ansträngningar jag har utgjutit över människan visar på min substans att älska människan, och människans handlingar och gärningar i min närvaro har också visat på människans substans, att hon avskyr sanningen och motsätter sig mig. Jag är ständigt orolig för alla som har följt mig, men de som följer mig kan inte i något läge ta emot mina ord; de är helt oförmögna att acceptera ens de förslag som kommer från mig. Detta är det som gör mig mest ledsen. Ingen kan någonsin förstå mig och dessutom kan ingen acceptera mig, trots att min inställning är uppriktig och mina ord är vänliga. Alla gör det arbete jag har anförtrott dem utifrån sina egna ursprungliga avsikter; de söker inte efter mina avsikter, än mindre frågar de efter mina krav. De hävdar fortfarande att de tjänar mig lojalt, medan de gör uppror mot mig. Många tror att sanningar som är oacceptabla för dem, eller som de inte praktisera, inte är sanningar. För sådana människor blir mina sanningar något att förneka och kasta åt sidan. Då blir jag, på en och samma gång, någon som av människan erkänns som Gud enbart i ord, och dessutom någon som betraktas som en främling, som inte är sanningen, vägen eller livet. Ingen känner till den här sanningen: Mina ord utgör den evigt oföränderliga sanningen. Jag är människans livförsörjning och mänsklighetens enda vägvisare. Mina ords värde och mening avgörs inte av huruvida de erkänns eller godkänns av mänskligheten, utan av substansen i själva orden. Även om inte en enda människa på denna jord kan ta emot mina ord, är mina ords värde och deras hjälp till mänskligheten ovärderliga för varje människa. Därför, inför de många människor som gör uppror mot, tillbakavisar eller är fullständigt föraktfulla mot mina ord, är min hållning endast denna: Låt tid och fakta vara mitt vittne och visa att mina ord är sanningen, vägen och livet. Låt dem visa att allt jag har sagt är rätt, och utgör det som människan bör förses med och, dessutom, som människan bör acceptera. Jag kommer att låta alla som följer mig få veta detta faktum: De som inte helt och hållet kan acceptera mina ord, de som inte kan praktisera mina ord, de som inte kan hitta ett syfte i mina ord, och de som inte kan ta emot frälsningen på grund av mina ord, är de som har fördömts av mina ord och som, dessutom, har gått miste om min frälsning, och min käpp skall aldrig avvika från dem.

16april 2003

Källa: Allsmäktige Guds Kyrka