Efterkommande: den femte skärningspunkten

Efter att ha gift sig börjar man fostra nästa generation. Man har inget att säga till om beträffande hur många och vilket slags barn man får. Det avgörs också av en människas öde som är förutbestämt av Skaparen. Det är den femte skärningspunkten som en person måste passera.

Om man föds för att uppfylla rollen av någon annans barn, så uppfostrar man nästa generation i syfte att uppfylla rollen av någon annans förälder. Detta byte av roller gör att man får uppleva olika faser i livet ur olika perspektiv. Det ger en också olika uppsättningar med livserfarenheter där man lär känna samma suveränitet hos Skaparen, liksom det faktum att ingen kan överskrida eller ändra Skaparens förutbestämmelse.

1. Man har ingen kontroll över vad det blir av ens avkomma

Börd, uppväxt och äktenskap lämnar alla olika typer och skilda grader av besvikelser. Vissa är missnöjda med sina familjer eller sitt fysiska utseende, några ogillar sina föräldrar, somliga förargar sig över eller har mycket ouppklarat med miljön som de har vuxit upp i. Och för de flesta människor är äktenskapet den mest otillfredsställande av alla dessa besvikelser. Oavsett hur missnöjd man är med sin börd, sin uppväxt eller sitt äktenskap vet alla som varit igenom det att man inte kan välja var och när man föds, hur man ser ut, vilka ens föräldrar är och vem ens äkta hälft är, utan helt enkelt får acceptera himlens vilja. Men när det är dags för människor att uppfostra nästa generation kommer de att projicera alla sina oförverkligade önskningar under första halvan av sina liv på sina ättlingar i hopp om att deras avkomma ska jämna ut alla besvikelser de själva upplevde under första halvan av sina liv. Därför hänger sig människor åt alla möjliga fantasier om sina barn: att deras döttrar ska växa upp till bedårande skönheter, deras söner till stiliga herrar, att deras döttrar ska bli bildade och talangfulla och deras söner lysande studenter och framgångsrika idrottsmän, att deras döttrar ska bli milda, dygdiga och kloka och deras söner intelligenta, duktiga och lyhörda. De hoppas att de, vare sig det är döttrar eller söner, ska respektera dem som är äldre, vara omtänksamma mot sina föräldrar, bli älskade och lovordade av alla … I det skedet väcks på nytt förhoppningar om liv och nya lidelser flammar upp i människors hjärtan. Människor vet att de är maktlösa och utan hopp i detta liv, att de inte får en ny chans, inget nytt hopp om att utmärka sig från andra och att de inte har något val utom att acceptera sina öden. Därför projicerar de alla sina förhoppningar, sina oförverkligade önskningar och ideal på nästa generation i hopp om att deras avkomma ska hjälpa dem att uppnå sina drömmar och förverkliga sina önskningar, att deras döttrar och söner ska ge ära till familjens namn, bli betydelsefulla, rika eller berömda. De vill kort sagt se sina barns öden nå högre höjder. Människors planer och fantasier är fullkomliga. Vet de inte att antalet barn som de får, deras barns utseende, förmågor och så vidare inte är upp till dem att avgöra, att deras barns öden inte alls vilar i deras händer? Människor är inte herrar över sitt eget öde, ändå hoppas de kunna ändra den yngre generationens öden. De saknar makt att undkomma sina egna öden, ändå försöker de kontrollera sina söners och döttrars öden. Överskattar de inte sig själva? Är det inte mänsklig dumhet och okunnighet? Folk går hur långt som helst för sin avkommas skull, men i slutänden svarar det inte mot deras planer och önskningar hur många barn de får och hurdana deras barn är. Vissa har inte ett öre men avlar många barn, andra är rika men barnlösa. Vissa vill ha en dotter men blir nekade sin önskan, andra vill ha en son men lyckas inte alstra en pojke. För somliga är barn en välsignelse, för andra en förbannelse. Vissa par är skärpta men får trögtänkta barn, en del föräldrar är flitiga och ärliga men barnen de uppfostrar är lata. Somliga föräldrar är vänliga och rättskaffens men får barn som visar sig vara sluga och elaka. Vissa föräldrar är friska till kropp och själ men föder funktionshindrade barn. En del föräldrar är vanliga och utan framgång men får barn som åstadkommer stora ting. Några föräldrar har låg status men får barn som vinner högt anseende…

2. Efter att ha uppfostrat nästa generation får människor en ny förståelse av ödet

De flesta som gifter sig gör det runt trettio och i det skedet av livet har man ingen förståelse av människans öde. Men när folk börjar uppfostra barn, när deras avkomma växer upp, ser de den nya generationen upprepa livet och alla erfarenheter hos den tidigare generationen, och de ser sitt eget förflutna speglas i dem och inser att den väg som den yngre generationen går, precis som deras, inte kan planeras eller väljas. Ställda inför detta faktum kan de inte annat än medge att varje människas öde är förutbestämt. Och utan att inse det helt lägger de successivt sina egna önskningar åt sidan, och lidelserna i deras hjärtan flämtar och dör ut… Under den tidsperioden har man för det mesta passerat de viktiga milstolparna i livet och uppnått en ny förståelse av livet, anammat en ny attityd. Hur mycket kan en person i den åldern förvänta sig av framtiden och vilka utsikter har de? Vilken femtioårig kvinna drömmer fortfarande om en sagoprins? Vilken femtioårig man letar fortfarande efter sin Snövit? Vilken medelålders kvinna hoppas fortfarande på att förvandlas från en ful ankunge till en svan? Har de flesta äldre män samma karriärslust som yngre män? I korthet är det, oberoende av om man är man eller kvinna, troligt att alla som lever till den åldern har en tämligen rationell, pragmatisk inställning till äktenskap, familj och barn. En sådan person har i princip inga val kvar, ingen längtan efter att utmana ödet. Så snart man uppnår den åldern utvecklar man naturligt nog följande attityd, vad den mänskliga erfarenheten beträffar: ”Man måste acceptera ödet. Ens barn har sina egna levnadslotter, människans öde är fastställt av himlen.” De flesta människor som inte inser sanningen skulle, efter att ha uthärdat alla växlingar, frustrationer och vedermödor i denna värld, sammanfatta sina insikter om människans liv i tre ord: ”Det är ödet!” Även om den meningen inkapslar de världsliga människornas slutsats och insikt i människans öde, även om den ger uttryck för mänsklighetens maktlöshet och kan sägas vara skarpsinnig och riktig, är den långt ifrån en förståelse av Skaparens suveränitet, och den är helt enkelt ingen ersättning för kunskap om Skaparens auktoritet.

3. Att tro på ödet är ingen ersättning för kunskap om Skaparens suveränitet

Efter att ha varit Guds efterföljare i så många år, finns det en väsentlig skillnad mellan er kunskap om ödet och den hos världsliga människor? Har ni verkligen förstått Skaparens förutbestämmelse och verkligen lärt känna Skaparens suveränitet? Vissa har en grundlig, djupt förankrad förståelse av meningen ”det är ödet”, men de tror inte ett dugg på Guds suveränitet, tror inte att människans öde arrangeras och orkestreras av Gud och är ovilliga att underkasta sig Guds suveränitet. Sådana människor är som om de drev omkring på oceanen, kastades runt av vågorna och flöt med strömmen, utan annat val än att passivt vänta och resignera inför ödet. Men de erkänner inte att människans öde är föremål för Guds suveränitet. De kan inte lära känna Guds suveränitet på eget initiativ och därigenom nå kunskap om Guds auktoritet, underkasta sig Guds orkestreringar och arrangemang, sluta motsätta sig ödet och leva under Guds omsorg, skydd och vägledning. Att acceptera ödet är alltså inte det samma som att underkasta sig Skaparens suveränitet. Att tro på ödet betyder inte att man accepterar, erkänner och känner Skaparens suveränitet. Tron på ödet är bara ett erkännande av detta faktum och detta yttre fenomen, vilket skiljer sig från att veta hur Skaparen styr mänsklighetens öde, från att erkänna att Skaparen är ursprunget till herraväldet över alla tings öden, och ännu mer från att underkasta sig Skaparens orkestreringar och arrangemang av mänsklighetens öde. Om en människa bara tror på ödet – även känner starkt för det – men inte samtidigt kan känna, erkänna, underkasta sig och acceptera Skaparens suveränitet över mänsklighetens öde, så är hennes liv inte desto mindre en tragedi, ett liv som levs förgäves, ett tomrum. Hon kommer fortsätta vara oförmögen att bli föremål för Skaparens herravälde, att bli en skapad människa i ordens sannaste bemärkelse och åtnjuta Skaparens godkännande. En person som verkligen känner och upplever Skaparens suveränitet bör vara i ett aktivt, inte passivt eller hjälplöst tillstånd. Samtidigt som hon accepterar att alla ting är ödesbestämda bör hon äga en exakt definition av liv och öde: att varje liv är föremål för Skaparens suveränitet. När man tittar bakåt på den väg man har vandrat, när man återkallar varje fas av sin resa, ser man att Gud vägledde en och planerade för varje steg, antingen ens väg var brant eller plan. Det är Guds noggranna arrangemang, hans omsorgsfulla planering som har lett en, ovetandes, fram till idag. Att kunna acceptera Skaparens suveränitet, ta emot hans frälsning – vilken stor lycka det är! Om en människas inställning till ödet är passiv bevisar det att hon motsätter sig allt som Gud har planerat för henne, att hon inte har en undergiven attityd. Om ens inställning till Guds suveränitet över människans öde är aktiv kommer man, när man ser tillbaka på sin resa, när man verkligen uppfattar Guds suveränitet, att mer uppriktigt önska att underkasta sig allt som Gud har arrangerat, ha en större beslutsamhet och större förtroende för att låta Gud orkestrera ens öde, sluta göra uppror mot Gud. För man ser att när man inte förstår ödet, när man inte begriper Guds suveränitet, när man egensinnigt trevar sig fram, stapplande och vacklande genom dimman, blir resan för svår, för smärtsam. Så när människor inser Guds suveränitet över människans öde väljer de smarta att vara medvetna om och acceptera detta och ta farväl av de plågsamma dagarna då de försökte bygga upp ett bra liv på egen hand, istället för att fortsätta kämpa mot ödet och sträva efter sina så kallade livsmål på eget vis. När man inte har någon Gud, när man inte kan se honom, när man inte tydligt kan inse Guds suveränitet, är varje dag meningslös, värdelös, eländig. Var man än befinner sig, vilket jobb man än har, för ens sätt att leva och strävan efter ens mål inte med sig annat än oändliga smärtor och ett lidande som inte går att lindra, så att man inte står ut med att se tillbaka. Först när man accepterar Skaparens suveränitet, underkastar sig hans orkestreringar och arrangemang och söker ett sant mänskligt liv kommer man successivt att ta sig ur all smärta och allt lidande, skaka av sig all tomhet i livet.

4. Endast de som underkastar sig Skaparens suveränitet kan nå sann frihet

Eftersom människor inte inser Guds orkestreringar och Guds suveränitet möter de alltid ödet trotsigt, med en upprorisk attityd, och vill alltid förkasta Guds auktoritet och suveränitet och det som ödet har i beredskap, och hoppas förgäves på att förändra sina nuvarande omständigheter och ändra sitt öde. Men de kan aldrig lyckas, de motarbetas i tid och otid. Den kampen, som utspelar sig djupt inne i ens själ, är smärtsam. Smärtan är oförglömlig och under tiden spiller man sitt liv. Vad är orsaken till den smärtan? Är den på grund av Guds suveränitet eller på grund av att en människa föddes med otur? Naturligtvis stämmer inget av det. I grund och botten är det på grund av de vägar som människor tar, sätten på vilka människor väljer att leva sina liv. Somliga kanske inte har insett det här. Men när du verkligen vet, när du verkligen börjar erkänna att Gud har suveränitet över människans öde, när du verkligen förstår att allt som Gud har planerat och beslutat för dig är en stor förmån och ett starkt skydd, då känner du hur din smärta gradvis lättar och hela du blir avslappnad, fri, befriad. Om man utgår från tillståndet hos de flesta människor, även om de på individuell nivå inte vill fortsätta leva som de gjorde förut, även om de vill ha lindring för sin smärta, kan de objektivt sett inte riktigt uppfatta det praktiska värdet och den praktiska innebörden av Skaparens suveränitet över människans öde. De kan inte riktigt erkänna och underkasta sig Skaparens suveränitet, än mindre vet de hur de ska uppsöka och acceptera Skaparens orkestreringar och arrangemang. Så om människor inte riktigt kan erkänna det faktum att Skaparen har suveränitet över människors öden och över alla människans ting, om de inte riktigt kan underkasta sig Skaparens herravälde, då kommer det att bli svårt för dem att inte drivas och vara fjättrade av föreställningen att ”man har sitt öde i egna händer”, det kommer att vara svårt för dem att skaka av sig smärtan från deras intensiva kamp mot ödet och Skaparens auktoritet och det behöver inte sägas att det också kommer att vara svårt för dem att bli riktigt befriade och fria, att bli människor som tillber Gud. Det finns ett mycket enkelt sätt att befria sig från det tillståndet: att ta farväl av sitt tidigare sätt att leva, säga adjö till sina tidigare mål i livet, sammanfatta och analysera sin tidigare livsstil, filosofi, sitt tidigare sökande, sina önskningar och ideal och sedan jämföra dem med Guds vilja och krav på människan och se om något av detta är förenligt med Guds vilja och krav, om något av det ger de rätta värderingarna i livet, leder till en större insikt om sanningen och låter en leva med mänskligheten och mänsklig likhet. När du vid upprepade tillfällen undersöker och noggrant granskar de olika livsmål som människor eftersträvar och deras olika sätt att leva kommer du att upptäcka att inget av dessa stämmer med Skaparens ursprungliga avsikt när han skapade mänskligheten. Alla leder de människor bort från Skaparens suveränitet och omsorg. De är alla fallgropar för mänskligheten som för dem till helvetet. När du har insett det är det din uppgift att lägga din gamla syn på livet åt sidan, undvika olika fällor, låta Gud ta makten i ditt liv och göra arrangemang åt dig, endast försöka underkasta dig Guds orkestreringar och vägledning, inte ha något val och bli en person som tillber Gud. Det låter enkelt, men det är en svår sak att göra. Vissa står ut med den mödan, andra inte. Somliga är villiga att samtycka, andra är ovilliga. De som är ovilliga saknar en önskan och föresats att göra det. De är klart medvetna om Guds suveränitet, vet mycket väl att det är Gud som planlägger och arrangerar människans öde och fortsätter ändå protestera och streta emot, har fortfarande inte förlikat sig med att lägga sina öden i Guds hand och underkasta sig Guds suveränitet och dessutom förargas de över Guds orkestreringar och arrangemang. Därför kommer det alltid att finnas människor som själva vill komma fram till vad de har förmåga att göra. De vill ändra sina öden på egen hand eller uppnå lyckan av egen kraft för att se om de kan överskrida gränserna för Guds auktoritet och höja sig över Guds suveränitet. Det sorgliga med människan är inte att hon söker ett lyckligt liv, inte att hon strävar efter berömmelse och rikedom eller kämpar mot sitt eget öde i dimman utan att hon, efter att ha sett Skaparens existens, efter att ha lärt sig det faktum att Skaparen har suveränitet över människans öde, fortfarande inte kan bättra sig, inte kan ta sig upp ur dyn utan låter sitt hjärta förhärdas och framhärdar i sina misstag. Hon skulle hellre streta vidare i leran och envist tävla mot Skaparens suveränitet och motsätta sig den till det bittra slutet, utan skymten av ånger, och först när hon ligger förkrossad och blödande bestämmer hon sig slutligen för att ge upp och vända tillbaka. Detta är en sann mänsklig bedrövelse. Därför säger jag att de som väljer att underkasta sig är kloka, och de som väljer att fly är tjurskalliga.

Döden: Den sjätte skärningspunkten

Efter så mycket brådska och jäkt, så många missräkningar och besvikelser, efter så många glädjeämnen och sorger och med- och motgångar, efter så många oförglömliga år, efter att ha sett årstiderna komma och gå, passerar man de viktiga milstolparna i livet utan att lägga märke till det och med ens befinner man sig i de år då krafterna sinar. Tidens avtryck är stämplade över hela ens kropp: Man kan inte längre stå rak, ett mörkhårigt huvud blir vitt, pigga och klara ögon blir skumma och dimmiga och len, elastisk hud blir rynkig och fläckig. Ens hörsel försämras, ens tänder lossnar och trillar ut, ens reaktioner blir fördröjda och ens rörelser långsamma… Vid den tidpunkten har man fjärmat sig helt från de lidelsefulla åren i sin ungdom och trätt in i skymningen av sitt liv: ålderdomen. Det nästa man kommer att stå inför är döden, den sista skärningspunkten i människans liv.

1. Endast Skaparen har makt över människans liv och död

Om ens födelse var bestämd av ens tidigare liv så markerar ens död slutet på det ödet. Om ens födelse är början på ens uppgift i detta liv, så markerar ens död slutet på den uppgiften. Eftersom Skaparen har fastställt en färdig uppsättning omständigheter för en människas födelse är det givet att han också har planerat en färdig uppsättning omständigheter för ens död. Med andra ord, ingen föds av en slump, ingens död är oväntad, och födelse och död är båda tvunget kopplade till ens tidigare och nuvarande liv. Omständigheterna för ens födelse och död är båda förutbestämda av Skaparen; detta är en människas förutbestämmelse, en människas öde. Precis som mycket kan sägas om ens födelse, kommer varje människas död att inträffa under olika uppsättningar särskilda omständigheter, därav människors varierande livslängd och de olika sätten och tidpunkterna för deras död. Vissa är starka och friska och dör ändå tidigt. Andra är svaga och sjukliga men lever till en hög ålder och somnar fridfullt in. Vissa avlider av onaturliga orsaker, andra av naturliga sådana. Somliga slutar sina liv långt hemifrån, andra sluter sina ögon med dem de älskar vid sin sida. En del dör i luften, andra under jord. Vissa sjunker ned i vattnet, andra försvinner i katastrofer. Somliga dör på morgonen, andra på natten… Alla vill ha en lysande börd, ett strålande liv och en ärofylld död, men ingen kan överskrida sitt eget öde, ingen kan undkomma Skaparens suveränitet. Det är människans öde. Människan kan göra alla möjliga planer för sin framtid, men ingen kan planera tidpunkten och sättet för sin födelse och sin bortgång. Även om människor gör vad de kan för att undvika och motsätta sig dödens ankomst drar sig döden, dem ovetandes, stilla närmare. Ingen vet när de ska avlida och hur de ska göra det, än mindre var det kommer att ske. Givetvis är det inte mänskligheten som har makten över liv och död, ingen varelse i den naturliga världen, utan Skaparen, vars auktoritet är unik. Människosläktets liv och död är inte produkter av någon lag i den naturliga världen utan en konsekvens av suveräniteten hos Skaparens auktoritet.

2. Den som inte känner Skaparens suveränitet kommer att förföljas av fruktan för döden

När man träder in i ålderdomen är den utmaning man möter inte att försörja en familj eller att fastslå sina stora ambitioner i livet utan hur man tar farväl av sitt liv, hur man möter slutet av sitt liv, hur man utnyttjar perioden i slutet av sin egen existens. Även om det på ytan verkar som att människor ägnar döden liten uppmärksamhet kan ingen undgå att utforska ämnet, för ingen vet om det finns en annan värld bortom döden, en värld som människor inte kan uppfatta eller känna, en som de inte vet något om. Detta gör människor rädda att möta döden kompromisslöst, rädda att konfrontera den som de borde, och istället gör de vad de kan för att undvika ämnet. Och så fyller det varje person med fruktan inför döden och höljer detta oundvikliga livsfaktum i mysteriets slöja och kastar en varaktig skugga över varje människas hjärta.

När man känner hur ens kropp försämras, när man märker att man närmar sig döden, känner man en vag fruktan, en outsäglig rädsla. Fruktan inför döden gör att man känner sig ännu mer ensam och hjälplös och vid den tidpunkten frågar man sig: Var kom människan ifrån? Vart är människan på väg? Är det så människan ska dö, med att livet har svept henne förbi? Är det här perioden som markerar slutet på människans liv? Vad är i slutändan meningen med livet? Vad är livet värt, när allt kommer omkring? Handlar det om berömmelse och rikedom? Handlar det om att bilda familj? … Oavsett om man har funderat över dessa specifika frågor, oavsett hur starkt man fruktar döden, finns det i djupet av varje människas hjärta alltid en önskan att tränga in i mysterierna, en känsla av oförmåga att förstå livet och, blandat med detta, sentimentalitet inför världen, en ovilja att ge sig av. Kanske ingen kan artikulera tydligt vad det är som människan fruktar, vad det är som människan vill tränga in i, vad det är hon är sentimental inför och vad hon är ovillig att lämna…

Eftersom människor fruktar döden oroar de sig alldeles för mycket, eftersom de fruktar döden är det så mycket de inte kan släppa taget om. När de ska dö bekymrar sig folk om än det ena, än det andra. De oroar sig för sina barn, för dem de älskar och sin förmögenhet, som om de genom sin oro kan utplåna det lidande och den fruktan som döden för med sig, som om de genom att upprätthålla ett slags förtrolighet med de levande kan undkomma den hjälplöshet och ensamhet som åtföljer döden. I djupet av människans hjärta ligger en latent rädsla, en fruktan för att bli åtskild från dem man älskar, för att aldrig mer få blicka upp mot den blå himlen, för att aldrig mer få se ut över den materiella världen. En ensam själ som är van vid sällskapet av dem som han eller hon älskar är ovillig att släppa taget och ge sig av, alldeles ensam, till en okänd, främmande värld.

3. Ett liv som ägnas åt att söka berömmelse och rikedom kommer att göra en villrådig inför döden

På grund av Skaparens suveränitet och förutbestämmelse får en ensam själ, som börjat helt utan ägodelar, föräldrar och en familj, möjligheten att bli medlem av människosläktet, möjligheten att uppleva mänskligt liv och se världen. Den får också möjlighet att uppleva Skaparens suveränitet, lära känna det fantastiska i Skaparens skapelse och, mest av allt, lära känna och bli föremål för Skaparens auktoritet. Men de flesta människor tar inte riktigt denna sällsynta och flyktiga chans. Man förbrukar ett helt livs energi på att bekämpa ödet, ägnar all sin tid åt att jäkta runt och försöka livnära sin familj och pendla mellan välstånd och status. De ting som människor värdesätter är familj, pengar och berömmelse. Det ser de som de viktigaste sakerna i livet. Alla människor beklagar sig över sitt öde men förtränger ändå de frågor som är mest angelägna att undersöka och förstå: varför människan lever, hur människan bör leva, vad som är värdet och meningen med livet. Hela livet, så många år som det varar, skyndar de bara runt i jakt på berömmelse och rikedom tills deras ungdom har flytt, tills de blir grå och rynkiga, tills de ser att berömmelse och rikedom inte kan hindra att de närmar sig seniliteten, att pengar inte kan fylla tomheten i hjärtat, tills de inser att ingen är undantagen lagen om födelse, åldrande, sjukdom och död, att ingen kan undkomma det som ödet har i beredskap. Inte förrän de tvingas möta livets slutliga skärningspunkt greppar de på allvar att även om man äger miljoner i tillgångar, även om man är privilegierad och tillhör den högre samhällsklassen, kan man inte undkomma döden. Varje människa kommer att återgå till sin ursprungliga position: som en ensam själ helt utan ägodelar. När man har föräldrar tror man att ens föräldrar är allt. När man har tillgångar tror man att pengar är ens fasta grund, att de är ens resurs i livet. När människor har status klamrar de sig fast vid den och är beredda att riskera livet för dess skull. Först när människor är på väg att släppa taget om denna värld inser de att de saker som de ägnade sina liv åt att sträva efter inte är annat än flyktiga moln, av vilka de inte kan hålla fast vid något, av vilka inget kan föra dem med sig, av vilka inget kan undanta dem från döden, av vilka inget kan ge sällskap eller tröst till en ensam själ på väg tillbaka och framför allt, av vilka inget kan ge en människa frälsning och låta henne gå bortom döden. Berömmelse och rikedom som man vinner i den materiella världen ger en kortvarig tillfredsställelse, en övergående njutning, en falsk känsla av välbehag och för en vilse. Och därför dras människor gång på gång ner under vågorna medan de plaskar omkring i mänsklighetens väldiga hav, och suktar efter frid, tröst och lugn i hjärtat. Innan människor har kommit fram till de frågor som är mest avgörande att förstå – varifrån de kommer, varför de finns till, vart de är på väg och så vidare – förleds de av berömmelse och rikedom, vilseförs, kontrolleras av dessa och är oåterkalleligen förlorade. Tiden flyger, åren passerar på ett ögonblick. Innan man inser det har man tagit farväl av de bästa åren i sitt liv. När man snart ska lämna denna värld når man successivt insikten att allt i världen driver bort, att man inte längre kan hålla fast vid det man har ägt. Då känner man verkligen att man ändå inte äger något alls, som ett gnyende spädbarn som just har kommit till världen. Vid den tidpunkten är man tvungen att fundera över vad man har gjort i livet, vad det är värt att finnas till, vad det innebär, varför man kom till världen. Och vid den tidpunkten vill man allt mer veta om det verkligen finns ett liv efter detta, om himlen verkligen existerar, om vedergällning verkligen finns… Ju närmare döden man kommer, desto mer vill man förstå vad livet i själva verket handlar om. Ju närmare döden man kommer, desto tommare verkar ens hjärta. Ju närmare döden man kommer, desto mer hjälplös känner man sig, och då växer sig ens fruktan för döden större för varje dag. Det finns två anledningar till att människor beter sig på det sättet när de närmar sig döden: För det första är de på väg att förlora den berömmelse och rikedom som deras liv har varit beroende av, de är på väg att lämna allt som är synligt i världen, och för det andra är de på väg att alldeles ensamma konfrontera en främmande värld, ett mystiskt, okänt rike som de är rädda att beträda, där de inte har någon de älskar och ingen tillgång till stöd. Av dessa två anledningar känner sig alla som står inför döden ängsliga, upplever panik och en känsla av hjälplöshet som de aldrig har haft tidigare. Först när människor verkligen når det skedet inser de att det första man måste förstå när man beträder denna jord är var människorna kommer ifrån, varför de finns till, vem som dikterar människans öde, vem som förser och har suveränitet över människans existens. Dessa är de verkliga tillgångarna i livet, den nödvändiga grunden för människans överlevnad, inte att lära sig hur man sörjer för sin familj eller hur man når berömmelse eller rikedom, inte att lära sig hur man skiljer sig från mängden eller hur man lever ett liv i större överflöd, än mindre lära sig hur man överträffar och framgångsrikt tävlar mot andra. Även om de olika överlevnadsförmågor som människor ägnar sina liv åt att behärska kan erbjuda ett överflöd av materiella bekvämligheter leder de aldrig till sann frid och tröst i hjärtat utan gör istället att människor ständigt tappar riktningen, har svårigheter att kontrollera sig, går miste om varje tillfälle att lära sig om meningen med livet, och de skapar en underström av bekymmer för hur man möter döden på ett lämpligt sätt. På det sättet förstörs människors liv. Skaparen behandlar alla rättvist och ger alla möjligheter att uppleva och lära känna hans suveränitet under en hel livstid, men det är inte förrän döden närmar sig och dödens skugga hänger över en som man börjar se ljuset – och då är det för sent.

Människor ägnar sina liv åt att jaga efter pengar och berömmelse. De klamrar sig fast vid dessa halmstrån och tror att de är deras enda sätt att få stöd, som om de kunde fortsätta leva genom att ha dem, att de kunde undanta sig själva från döden. Men först när de är nära döden inser de hur fjärran dessa saker är från dem, hur svaga de är i mötet med döden, hur lätt de krossas, hur ensamma och hjälplösa de är, utan någonstans att vända sig. De inser att livet inte kan köpas för pengar eller berömmelse, att oavsett hur förmögen en person är, oavsett hur uppsatt hans eller hennes position är, så är alla lika fattiga och betydelselösa i mötet med döden. De inser att pengar inte kan köpa livet, att berömmelse inte kan utplåna döden, att varken pengar eller berömmelse kan förlänga en människas liv med en enda minut, en enda sekund. Ju mer människor känner på det sättet, desto mer längtar de efter att fortsätta leva. Ju mer människor känner på det sättet, desto mer fruktar de dödens annalkande. Först vid den tidpunkten inser de på riktigt att deras liv inte tillhör dem, inte är deras att kontrollera och att man inte kan avgöra om man ska leva eller dö, att allt detta ligger bortom ens kontroll.

4. Kom under Skaparens herravälde och möt döden lugnt

I den stund en människa föds påbörjar en ensam själ sin upplevelse av livet på jorden, sin upplevelse av Skaparens auktoritet som Skaparen har ordnat med för den. Det är givet att det för den personen, den själen, är ett utmärkt tillfälle att vinna kunskap om Skaparens suveränitet, lära känna hans auktoritet och uppleva den personligen. Människor lever sina liv under de ödeslagar som Skaparen har fastställt för dem, och för varje rationell person med ett samvete är det inte svårt att anpassa sig till Skaparens suveränitet och känna hans auktoritet under loppet av sina många årtionden på jorden. Därför bör det vara mycket enkelt för varje person, med sina egna livsupplevelser under många årtionden, att inse att alla mänskliga öden är förutbestämda, och att greppa eller sammanfatta vad det innebär att finnas till. Samtidigt som man accepterar dessa lärdomar i livet börjar man successivt förstå var livet kommer ifrån, få grepp om vad hjärtat egentligen behöver, vad som kommer att leda en till det sanna livets väg, vilken uppgiften för och målet med människans liv bör vara. Och man börjar successivt inse att om man inte tillber Skaparen, om man inte kommer under hans herravälde så kommer ens hjärta, när man konfronterar döden – då en själ ska möta Skaparen igen – att vara fyllt av en gränslös fruktan och oro. Om en människa har funnits i världen under några årtionden och ännu inte har lärt sig var människans liv kommer ifrån, inte ännu erkänt i vems hand människans öde vilar, då är det inte konstigt att hon inte kommer att ha förmåga att möta döden lugnt. En person som har vunnit kunskap om Skaparens suveränitet, efter att ha upplevt flera årtionden av liv, är en person med en korrekt uppfattning om livets mening och värde, en person med en djup kunskap om livets syfte och en verklig upplevelse och förståelse av Skaparens suveränitet och dessutom en person som kan underkasta sig Skaparens auktoritet. En sådan person förstår innebörden av Guds skapande av människosläktet, förstår att människan bör tillbe Skaparen, att allt som människan äger kommer från Skaparen och ska återgå till honom en dag, i en inte alltför avlägsen framtid. En sådan person förstår att Skaparen ordnar med en människas födelse och har suveränitet över människans död, och att både livet och döden är förutbestämda av Skaparens auktoritet. Så när man greppar dessa saker på riktigt kommer man naturligt nog att lugnt kunna möta döden, lugnt lägga åt sidan alla sina världsliga ägodelar, acceptera och villigt underkasta sig allt som följer och välkomna den sista skärningspunkten i livet som ordnats av Skaparen, snarare än att blint frukta den och kämpa mot den. Om man ser livet som en chans att uppleva Skaparens suveränitet och lära känna hans auktoritet, om man ser sitt liv som en sällsynt möjlighet att utföra sin plikt som en skapad människa och fullfölja sin uppgift, då kommer man ovillkorligen att ha det rätta sättet att se på livet, leva ett liv som är välsignat och väglett av Skaparen, vandra i ljuset med Skaparen, känna Skaparens suveränitet, komma under hans herravälde och bli ett vittne till hans mirakulösa gärningar och hans auktoritet. Det är givet att en sådan person ovillkorligen blir älskad och accepterad av Skaparen och endast en sådan person kan ha en lugn attityd till döden och glatt välkomna livets sista skärningspunkt. Job hade uppenbarligen den attityden till döden. Han var i ett läge då han sorglöst kunde acceptera den sista skärningspunkten i livet, och efter att ha fört sin livsresa till ett stilla slut och fullbordat sitt uppgift i livet, återgick han till Skaparens sida.

5. Jobs strävan och förtjänster i livet gör att han lugnt kan möta döden

I skriften står det skrivet om Job: ”Sedan dog Job, gammal och mätt på att leva” (Job 42:17). Det innebär att Job, när han gick bort, inte hade någon ånger och inte kände någon smärta utan lämnade denna värld naturligt. Som alla vet var Job en man som fruktade Gud och undvek det onda medan han levde. Gud berömde hans rättfärdiga gärningar, människor mindes dem och hans liv hade, mer än någon annans, ett värde och en betydelse. Job åtnjöt Guds välsignelser och kallades rättfärdig av honom på jorden, och han prövades också av Gud och testades av Satan. Han vittnade om Gud och förtjänade att kallas en rättfärdig person. Under de många årtiondena efter att han prövats av Gud levde han ett liv som var ännu mer dyrbart, meningsfullt, förankrat och fridfullt än tidigare. På grund av sina rättfärdiga gärningar prövades han av Gud, på grund av sina rättfärdiga gärningar framträdde Gud för honom och talade direkt till honom. Så under åren efter att han prövats förstod och uppskattade Job livets värde på ett mer konkret sätt, nådde en djupare förståelse av Skaparens suveränitet och vann en mer exakt och säker kunskap om hur Skaparen ger och tar tillbaka sina välsignelser. I Jobs bok står det att Jehova Gud skänkte ännu större välsignelser till Job än han hade gjort innan, vilket försatte Job i ett ännu bättre läge att känna Skaparens suveränitet och möta döden lugnt. Så Job var garanterat inte orolig för sina tillgångar när han blev gammal och stod inför döden. Han hade inga bekymmer, inget att ångra och fruktade naturligtvis inte döden, för han ägnade hela sitt liv åt att vandra en väg där han fruktade Gud och skydde det onda och hade ingen anledning att oroa sig för sitt eget slut. Hur många människor idag skulle kunna agera på alla de sätt som Job gjorde när han konfronterade sin egen död? Varför har ingen förmåga att upprätthålla en sådan enkel yttre hållning? Det finns bara ett skäl: Job levde sitt liv i en individuell strävan efter tro, erkännande av och underkastelse till Guds suveränitet och det var med den tron, det erkännandet och den underkastelsen som han passerade de viktiga skärningspunkterna i livet, levde sina sista år och välkomnade sitt livs sista skärningspunkt. Oavsett vad Job upplevde så var hans strävan och mål i livet lyckliga, inte smärtfyllda. Han var lycklig, inte bara på grund av de välsignelser eller det beröm som Skaparen skänkte honom utan, viktigare än så, på grund av sin strävan och sina livsmål, på grund av den successiva kunskap och sanna förståelse av Skaparens suveränitet som han uppnådde genom att frukta Gud och sky det onda, och dessutom på grund av hans underbara gärningar som Job fick uppleva personligen under sin tid som föremål för Skaparens suveränitet och de varma och oförglömliga upplevelserna och minnena av samexistens, förbindelse och ömsesidig förståelse mellan människan och Gud, på grund av den tröst och lycka som kommer sig av att känna Skaparens vilja, på grund av den vördnad som växte fram efter att ha sett att han är stor, underbar, älskvärd och trofast. Anledningen till att Job kunde möta döden utan lidande var att han visste att han genom att dö skulle återgå till Skaparens sida. Och det var hans strävan och förtjänster i livet som gjorde det möjligt för honom att möta döden lugnt, att med jämnmod möta utsikten att Skaparen skulle ta tillbaka hans liv och dessutom stå upp, obefläckad och fri från sorger inför Skaparen. Kan människor nuförtiden uppnå det slags lycka som Job ägde? Är ni själva i ett läge där ni kan göra det? Eftersom människor nuförtiden är det, varför kan de inte leva lyckligt, som Job gjorde? Varför är de oförmögna att undkomma lidandet till följd av sin fruktan för döden? I mötet med döden kissar somliga på sig, andra får frossa, svimmar, far ut mot himlen och människor likaså och till och med jämrar sig och gråter. Dessa är på inget vis de plötsliga reaktioner som uppstår när döden närmar sig. Människor beter sig på detta pinsamma sätt huvudsakligen för att de, djupt i sina hjärtan, fruktar döden, för att de saknar en tydlig kunskap och uppfattning om Guds suveränitet och hans arrangemang, än mindre underkastar sig dessa på allvar, för att människor inget hellre vill än att planera och styra allting själva, kontrollera sina egna öden, sina egna liv och döden. Därför är det inte konstigt att människor aldrig kan undkomma sin fruktan för döden.

6. Endast genom att acceptera Skaparens suveränitet kan man återgå till hans sida

När man inte har en tydlig kunskap om och erfarenhet av Guds suveränitet och hans arrangemang är ens kunskap om ödet och döden tvunget osammanhängande. Människor kan inte se tydligt att allt detta vilar i Guds hand, inser inte att Gud har kontroll och suveränitet över dem, inser inte att människan inte kan rata eller undkomma denna suveränitet, och när de så möter döden är det ingen ände på deras sista ord, bekymmer och ånger. De är nertyngda av så mycket bagage, så mycket motvilja, så mycket förvirring och allt detta får dem att frukta döden. För varje människa som föds in i den här världen är födelsen nödvändig och döden oundviklig och ingen kan övervinna det förloppet. Om man skulle vilja lämna denna värld smärtfritt, om man vill kunna möta livets sista skärningspunkt utan olust eller oro är enda sättet att inte lämna något man ångrar. Och enda sättet att gå bort utan ånger är att känna Skaparens suveränitet, känna hans auktoritet och underkasta sig dem. Endast på det sättet kan man hålla sig långt borta från människors stridigheter, från det onda, från Satans slaveri. Endast på det sättet kan man leva ett liv som Jobs, vägledd och välsignad av Skaparen, ett liv som är obundet och befriat, ett liv med värde och mening, ett liv som är ärligt och uppriktigt. Endast på det sättet kan man, liksom Job, underkasta sig att bli prövad och berövad av Skaparen, underkasta sig Skaparens orkestreringar och arrangemang. Endast på det sättet kan man tillbe Skaparen hela sitt liv och vinna hans beröm, som Job gjorde, och höra hans röst, se honom träda fram. Endast på det sättet kan man leva och dö lycklig, som Job, utan smärta, utan oro, utan ånger. Endast på det sättet kan man leva i ljuset, som Job, passera varje skärningspunkt i livet i ljuset, smidigt fullborda sin färd i ljuset, framgångsrikt uppfylla sin uppgift – uppleva, tillägna sig och lära känna Skaparens suveränitet som en skapad varelse – och gå bort i ljuset och för alltid stå vid Skaparens sida som en skapad människa, med hans beröm.

...

Fullständig text: 

Fotnoter:

b. I ursprungstexten står det ”denna”.

c. I ursprungstexten finns inte ”vid den tidpunkten” med.

Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

Guds auktoritet (II)

Idag ska vi fortsätta vår gemenskap kring temat ”Gud själv, den unike”. Vi har redan samlats två gånger kring den frågan, första gången rörande Guds auktoritet och andra gången rörande Guds rättfärdiga sinnelag. Har ni vunnit en ny förståelse för Guds identitet, ställning och substans efter att ha lyssnat de båda gångerna? Har dessa insikter hjälpt er att nå en mer faktisk kunskap och visshet om sanningen om Guds existens? Idag har jag för avsikt att utveckla temat ”Guds auktoritet”.

Att förstå Gud auktoritet ur ett makro- och ett mikroperspektiv

Guds auktoritet är unik. Den är det karaktäristiska uttrycket för och särskilda substansen av identiteten hos Gud själv. Ingen skapad eller icke-skapad varelse äger ett sådant karaktäristiskt uttryck och en sådan särskild substans. Endast Skaparen äger en auktoritet av det slaget. Det vill säga att endast Skaparen – Gud den unike – kommer till uttryck på det viset och har den substansen. Varför tala om Guds auktoritet? Hur skiljer sig auktoriteten hos Gud själv från auktoriteten i människans sinne? Vad är det för speciellt med den? Varför är det särskilt betydelsefullt att tala om den här? Var och en måste begrunda den frågan noggrant. För de flesta är ”Guds auktoritet” ett vagt begrepp, som det är mycket svårt att förstå och det är troligt att varje diskussion om det blir svårfattlig. Så det kommer undantagslöst att finnas en klyfta mellan den kunskap om Guds auktoritet som människan kan äga och substansen av Guds auktoritet. För att överbrygga den klyftan måste man successivt lära känna Guds auktoritet genom människor i det verkliga livet, händelser, saker och fenomen som är inom människans räckhåll, som människor har förmåga att förstå. Även om uttrycket ”Guds auktoritet” kan te sig outgrundligt är Guds auktoritet inte alls abstrakt. Han finns hos människan varje minut av hennes liv och leder henne genom varje dag. Så varje person ser och upplever ovillkorligen den mest påtagliga aspekten av Guds auktoritet i sitt dagliga liv. Den påtagligheten är ett tillräckligt bevis för att Guds auktoritet verkligen existerar och den gör det fullt möjligt att inse och förstå det faktum att Gud äger denna auktoritet.

Gud skapade allt och för att han skapat det har han herraväldet över allting. Förutom att ha herraväldet över allting har han kontroll över allt. Vad innebär det, idén att ”Gud har kontroll över allt”? Hur kan det förklaras? Hur kan det tillämpas i verkliga livet? Hur kan ni lära känna Guds auktoritet genom att förstå det faktum att ”Gud har kontroll över allt”? Av själva uttrycket ”Gud har kontroll över allt” kommer vi att se att det Gud kontrollerar inte är en del av planeterna, en del av skapelsen, än mindre en del av mänskligheten, utan allt: från det massiva till det mikroskopiska, från det synliga till det osynliga, från stjärnorna i universum till det som lever på jorden, såväl som mikroorganismer som inte kan ses med blotta ögat och varelser som existerar i andra former. Detta är den exakta definitionen av ”allt” som Gud ”har kontroll över” och det är det fält som Gud utövar sin auktoritet över, omfånget av hans suveränitet och styre.

Redan innan denna mänsklighet blev till existerade kosmos – alla planeter och alla stjärnor på himlen. På makronivå har dessa himlakroppar kretsat regelbundet, under Guds kontroll, under hela sin existens, hur många år det nu har varit. Vilken planet som går vart vid vilken tidpunkt, vilken planet som utför vilken uppgift och när, vilken planet som cirkulerar i vilket kretslopp, och när den försvinner eller ersätts – allt detta fortlöper utan minsta misstag. Planeternas position och avståndet mellan dessa följer strikta mönster som alla kan beskrivas med exakta data: banorna längs vilka de färdas, kretsloppens hastighet och mönster och de tillfällen de befinner sig i olika positioner kan kvantifieras exakt och beskrivas med särskilda lagar. I eoner har planeterna följt dessa lagar utan minsta avvikelse. Ingen makt kan ändra eller bryta deras kretslopp eller de mönster som de följer. Eftersom de särskilda lagar som styr planeternas rörelse samt de exakta data som beskriver dem är förutbestämda av Skaparens auktoritet lyder de dessa lagar på egen hand, under Skaparens suveränitet och kontroll. På makronivå är det inte svårt för människan att komma fram till vissa mönster, vissa data, liksom vissa märkliga och oförklarliga lagar eller fenomen. Trots att mänskligheten inte medger att Gud finns, inte accepterar det faktum att Skaparen gjorde och härskar över allt och inte heller erkänner förekomsten av Skaparens auktoritet, upptäcker människans vetenskapsmän, astronomer och fysiker mer och mer att alltings existens i universum, och de principer och mönster som dikterar alltings rörelser, styrs och kontrolleras av en väldig och osynlig mörk energi. Detta faktum tvingar människan att inse och medge att det finns en mäktig en mitt bland dessa rörelsemönster, en som orkestrerar allt. Hans makt är enastående och även om ingen kan se hans sanna ansikte styr och kontrollerar han allt i varje stund. Ingen människa eller kraft kan sträcka sig bortom hans suveränitet. I mötet med detta faktum måste människan erkänna att lagarna som styr alltings existens inte kan kontrolleras av människor, inte kan ändras av någon, samtidigt som människan måste medge att människor inte fullt ut kan förstå dessa lagar. Och dessa uppstår inte naturligt utan dikteras av en Herre och Mästare. De är alla uttryck för Guds auktoritet som mänskligheten kan uppfatta på en makronivå.

På mikronivå är alla de berg, floder, sjöar, hav och landområden som människan skådar på jorden, alla årstider som hon upplever, allt som bebor jorden, inklusive växter, djur, mikroorganismer och människor, föremål för Guds suveränitet och kontrollerade av Gud. Under Guds suveränitet och kontroll blir alla ting till eller försvinner i enlighet med hans tankar. Deras liv styrs alla av vissa lagar och de växer och förökar sig enligt dem. Ingen människa och inga ting står över dessa lagar. Hur kommer det sig? Enda svaret lyder: på grund av Guds auktoritet. Eller för att uttrycka det annorlunda, på grund av Guds tankar och Guds ord, för att Gud själv gör det hela. Det innebär att det är Guds auktoritet och Guds sinne som ger upphov till dessa lagar. De kommer att skifta och förändras i enlighet med hans tankar, och dessa skiften och förändringar uppstår eller försvinner alla för hans plans skull. Ta epidemier som ett exempel. De bryter ut utan förvarning, ingen känner till deras ursprung eller den exakta förklaringen till att de uppstår, och oavsett när en epidemi når en viss plats kan de drabbade inte undgå katastrofen. Människans vetenskap tolkar det som att epidemier orsakas genom spridningen av dåliga och skadliga mikrober och deras hastighet, omfattning och metod för överföring kan inte förutses eller kontrolleras av människans vetenskap. Även om mänskligheten motarbetar dem med alla tänkbara medel kan den inte kontrollera vilka personer eller djur som ofrånkomligt blir smittade när epidemier bryter ut. Det enda som människorna kan göra är att försöka förhindra dem, motverka dem och undersöka dem. Men ingen känner till de bakomliggande orsakerna som förklarar början eller slutet på en enskild epidemi och ingen kan kontrollera dessa. Ställda inför uppkomsten och spridningen av en epidemi är den första åtgärd som människorna vidtar att utveckla ett vaccin, men ofta dör epidemierna ut av sig själva innan vaccinet är klart. Varför dör epidemier ut? Vissa säger att bakterierna har förts under kontroll, andra säger att de dör ut på grund av årstidsväxlingar… Om dessa vilda spekulationer håller kan vetenskapen inte förklara och inte ge något exakt svar på. Det som mänskligheten står inför är inte bara dessa spekulationer utan sin egen brist på förståelse och rädsla för epidemier. Ingen vet, i den slutliga analysen, varför epidemier börjar eller varför de slutar. Eftersom mänskligheten bara tror på vetenskapen, förlitar sig helt på den, och inte erkänner Skaparens auktoritet eller accepterar hans suveränitet, kommer den aldrig att få ett svar.

Under Guds suveränitet existerar och förgås alla ting till följd av hans auktoritet, till följd av hans förvaltning. Vissa saker kommer och går obemärkta, och människan kan inte avgöra varifrån de kom eller begripa vilka regler de följer, än mindre förstå anledningarna till att de kommer och går. Även om människan kan se, höra eller uppleva allt som händer bland alla ting, även om det har en betydelse för människan och även om människan undermedvetet greppar det ovanliga, regelbundna eller till och med främmande hos de olika fenomenen, vet hon fortfarande inget om Skaparens vilja och hans sinne som ligger bakom dem. Det finns många historier bakom allt, många dolda sanningar. Då människan har vandrat långt bort från Skaparen, då hon inte godtar det faktum att Skaparens auktoritet styr allting, kommer hon aldrig att känna till och förstå allt som händer under hans suveränitet. Guds kontroll och suveränitet överskrider till största delen gränserna för den mänskliga föreställningsförmågan, för mänsklig kunskap, för mänsklig förståelse, för det som människans vetenskap kan uppnå. Förmågorna hos den skapade mänskligheten kan inte konkurrera med det. Somliga säger: ”När du inte själv har sett Guds suveränitet, hur kan du då tro att allt är underställt hans auktoritet?” Att se är inte alltid att tro, att se är inte alltid att erkänna och förstå. Så varifrån kommer tron? Jag kan med säkerhet säga att ”tron kommer ur graden och djupet av människors begripande och upplevelse av verkligheten och de bakomliggande orsakerna till saker och ting.” Om du tror att Gud finns men inte kan erkänna, än mindre uppfatta, Guds kontroll och Guds suveränitet över allting som ett faktum, kommer du i ditt hjärta aldrig att medge att Gud har en auktoritet av det slaget och att Guds auktoritet är unik. Du kommer aldrig riktigt att acceptera Skaparen som din Herre, din Gud.

Mänsklighetens öde och universums öde är oskiljaktiga från Skaparens suveränitet

Ni är alla vuxna. Vissa av er är medelålders, somliga har trätt in i ålderdomen. Från icke-troende till troende och från början av tron på Gud till acceptansen av Guds ord och upplevelsen av Guds verk, hur mycket kunskap hade ni om Guds suveränitet? Vilka insikter vann ni om människans öde? Kan man uppnå allt man önskar i livet? Hur många saker har du lyckats med som du önskat under de få årtionden som du har levt? Hur många saker blir inte som förväntat? Hur många saker kommer som en angenäm överraskning? Hur många saker väntar människor ännu på ska bära frukt – omedvetet inväntande det rätta ögonblicket, inväntande himlens vilja? Hur många saker får människor att känna sig maktlösa och motarbetade? Alla är fulla av hopp om sitt öde och förväntar sig att allt i deras liv ska gå som de önskar, att de inte ska sakna mat och kläder, att deras förmögenhet ska öka avsevärt. Ingen vill ha ett liv som är fattigt och nedtyngt, fullt av vedermödor, drabbat av katastrofer. Men människor kan inte förutse eller kontrollera sådana saker. Kanske är det förflutna för vissa bara ett virrvarr av upplevelser, de lär sig aldrig vad himlens vilja är och bryr sig inte heller om vad den är. De lever sina liv utan eftertanke, som djur, lever dag för dag utan att bry sig om mänsklighetens öde, om varför människor lever eller hur de bör leva. Dessa personer når ålderdomen utan att ha vunnit någon förståelse för människans öde och ända tills de dör har de ingen aning om vad livet handlar om. Sådana människor är döda, de är varelser utan ande, de är odjur. Även om de lever omgivna av allt finner människor sin glädje i de många sätt som världen tillfredsställer deras materiella behov på, även om de ser att denna materiella värld ständigt går framåt har deras egen erfarenhet – det som deras hjärta och ande känner och upplever – inget att göra med materiella ting och inget materiellt kan ersätta det. Det är ett erkännande djupt i ens hjärta, något som inte går att se med blotta ögat. Det erkännandet ligger i ens förståelse av och känsla för människans liv och människans öde. Och det leder en ofta till uppfattningen av att en osynlig Mästare arrangerar allting, orkestrerar allt för människan. Mitt i allt detta kan man inte annat än acceptera ödets arrangemang och orkestrering, samtidigt kan man inte annat än acceptera vägen vidare som Skaparen har lagt ut, Skaparens suveränitet över ens öde. Det är ett obestridligt faktum. Det spelar ingen roll vilken insikt om eller attityd man har till ödet, ingen kan ändra detta faktum.

Vart du ska gå varje dag, vad du ska göra, vem eller vad du ska möta, vad du ska säga, vad som ska hända dig – kan något av detta förutsägas? Människor kan inte förutse alla dessa händelser, än mindre kontrollera hur de utvecklas. I livet sker dessa oförutsebara saker hela tiden och de händer varje dag. Dessa dagliga växlingar och sättet de visar sig på, eller de mönster enligt vilka de utspelar sig är ständiga påminnelser till mänskligheten om att inget sker av en slump, att den utvecklingsprocess som saker och ting har och deras oundviklighet inte kan påverkas av människans vilja. Varje händelse förmedlar en varning från Skaparen till mänskligheten och den sänder även budskapet att människor inte kan kontrollera sina egna öden. Samtidigt är alla händelser en vederläggning av mänsklighetens vilda, fåfänga ambition och önskan att ta sitt öde i egna händer. De är som rejäla örfilar på mänsklighetens kinder, den ena efter den andra, som tvingar folk att ompröva vem som i slutänden styr och kontrollerar deras öde. Och eftersom deras ambitioner och önskningar vid upprepade tillfällen blir gäckade och krossade, kommer människor naturligt nog fram till en omedveten acceptans av det som ödet har i beredskap, en acceptans av verkligheten, av himlens vilja och Skaparens suveränitet. I alltifrån dessa dagliga växlingar till ödet för människors hela liv finns det inget som inte avslöjar Skaparens planer och hans suveränitet, det finns inget som inte sänder budskapet att ”Skaparens auktoritet kan inte överträffas”, inget som inte förmedlar den eviga sanningen att ”Skaparens auktoritet är den högsta”.

Mänsklighetens och universums öden är intimt sammanflätade med Skaparens suveränitet, oskiljaktigt knutna till Skaparens orkestreringar. I slutänden kan de inte lösgöras från Skaparens auktoritet. Genom alla tings lagar lär sig människan förstå Skaparens orkestrering och hans suveränitet, genom reglerna för överlevnad uppfattar hon Skaparens styre, från alla tings öden drar hon slutsatser om hur Skaparen utövar sin suveränitet och kontroll över dem, och i människors och alla tings livscykler upplever människan verkligen Skaparens orkestreringar och arrangemang för alla ting och levande varelser och får verkligen bevittna hur dessa orkestreringar och arrangemang åsidosätter alla jordiska lagar, regler och institutioner, alla andra makter och krafter. I ljuset av detta är mänskligheten tvungen att erkänna att Skaparens suveränitet inte kan brytas av någon skapad varelse, att ingen kraft kan röra vid eller ändra de händelser och ting som är förutbestämda av Skaparen. Det är under dessa gudomliga lagar och regler som människorna och alla ting lever och fortplantar sig, generation efter generation. Är inte detta det sanna förkroppsligandet av Skaparens auktoritet? Även om människan i de objektiva lagarna ser Skaparens suveränitet och hans ordination för alla händelser och alla ting, hur många personer har förmåga att fatta principen om Skaparens suveränitet över universum? Hur många personer kan verkligen känna, erkänna, acceptera och underkasta sig Skaparens suveränitet och planering av deras öden? Vem, som har trott på faktumet om Skaparens suveränitet över alla ting, kommer verkligen tro och erkänna att Skaparen även dikterar människans livsöde? Vem kan verkligen förstå det faktum att människans öde vilar i Skaparens hand? Vilken attityd som mänskligheten bör inta till Skaparens suveränitet, när den konfronteras med det faktum att han styr och kontrollerar mänsklighetens öde, är ett beslut som varje människa som nu konfronteras med detta faktum måste fatta själv.

De sex skärningspunkterna i människans liv

Under loppet av ens liv kommer varje människa fram till en rad kritiska skärningspunkter. Dessa är de mest grundläggande och viktigaste stegen som avgör en persons öde i livet. Nedan följer en kort beskrivning av dessa milstolpar som alla människor måste passera under loppet av sitt liv.

Födelsen: den första skärningspunkten

Var någonstans en person föds, vilken familj han eller hon föds in i, personens kön, utseende och tiden för födseln: dessa är detaljer i den första skärningspunkten i en människas liv.

Ingen har något val beträffande delarna i denna skärningspunkt. De är alla förutbestämda långt i förväg av Skaparen. De påverkas inte av den yttre omgivningen på något sätt, och inga mänskliga faktorer kan ändra dessa fakta som Skaparen har förutbestämt. Att en person föds innebär att Skaparen redan har fullföljt första steget i det öde som han har planerat för den personen. Eftersom han har förutbestämt alla dessa detaljer långt i förväg har ingen makt att ändra några av dem. Oberoende av en människas senare öde är villkoren för hennes födelse förutbestämda och fortsätter att vara som de är. De påverkas inte på något sätt av hennes öde i livet och inverkar inte heller på något sätt Skaparens suveränitet över det.

1. Ett nytt liv föds ur Skaparens planer

Vilka detaljer i den första skärningspunkten – platsen för ens födelse, ens familj, ens kön, ens fysiska utseende, tiden för ens födelse – har en person möjlighet att välja? Ens födelse är uppenbarligen en passiv tilldragelse: man föds ofrivilligt, på en viss plats, vid en viss tid, in i en viss familj, med ett visst fysiskt utseende. Man blir ofrivilligt medlem av ett visst hushåll, ärver ett visst familjeträd. Man har inget val i denna första skärningspunkt i livet utan föds in i en miljö som är fastlagd enligt Skaparens planer, in i en viss familj, med ett visst kön och utseende och vid en viss tidpunkt som är nära förknippad med ens levnadslopp. Vad kan en människa göra vid denna avgörande skärningspunkt? När allt är sagt har man inget val som rör en enda av dessa detaljer kring ens födelse. Om det inte vore för Skaparens förutbestämmelse och hans ledning skulle ett nytt liv som föddes i denna värld inte veta vart det skulle ta vägen eller var det skulle bo, det skulle inte ha något släktskap, inte höra hemma någonstans, inte ha ett riktigt hem. Men till följd av Skaparens minutiösa planer börjar det sin livsresa med någonstans att bo, föräldrar, en plats att höra till och släktingar. Under hela den processen är det Skaparens planer som avgör ankomsten för detta nya liv och Skaparen kommer att skänka det allt det ska komma att äga. Från att vara en fritt flytande kropp som inte är något märkvärdigt blir det successivt en synlig, påtaglig människa av kött och blod, en av Guds skapelser som tänker, andas och känner värme och kyla, som kan delta i alla vanliga aktiviteter bland skapade varelser i den materiella världen och som kommer att genomgå allt det som en skapad människa måste uppleva i livet. Skaparens förutbestämmelse av en persons födelse innebär att han kommer att skänka den personen allt som krävs för att överleva. Och att en människa föds innebär likaså att hon kommer att ta emot allt som krävs för att överleva från Skaparen, att hon från den stunden kommer att leva i en annan form, försedd av Skaparen och underkastad Skaparens suveränitet.

2. Varför olika människor föds under olika omständigheter

Människor vill gärna föreställa sig att de skulle födas in i en lysande familj om de föddes på nytt. Om de var kvinnor skulle de se ut som Snövit och vara älskade av alla, och om de var män skulle de vara sagoprinsen som har allt han behöver, med hela världen i sin makt. Det är flera som lever med många illusioner om sin börd och ofta är mycket missnöjda med den och förargas över sin familj, sitt utseende, sitt kön och till och med tidpunkten för sin födelse. Ändå kan människor aldrig begripa varför de föds in i en viss familj eller varför de ser ut på ett särskilt sätt. De vet inte att de, oberoende av var de är födda och hur de ser ut, ska spela olika roller och fullfölja vissa uppgifter i Skaparens förvaltning – det syftet kommer aldrig att förändras. I Skaparens ögon är platsen där man föds, ens kön och ens fysiska utseende bara något tillfälligt. De är en rad mycket små detaljer, ringa symboler i varje skede av hans förvaltning av hela mänskligheten. Och en människas faktiska slutmål och ände avgörs inte av hennes födelse i ett visst skede utan av den uppgift som hon fullföljer i varje liv, med Skaparens dom över henne när hans förvaltningsplan är fullbordad.

Det sägs att det finns en orsak för varje verkan, att ingen verkan saknar orsak. Och därför är ens födelse av nödvändighet förenad med ens nuvarande liv och ens tidigare liv. Om en människas död avslutar hennes pågående livstid, så är en människas födelse början på en ny cykel. Om en gammal cykel representerar en människas tidigare liv är den nya cykeln naturligt nog hennes nuvarande liv. Eftersom ens födelse är kopplad till ens tidigare liv såväl som ens nuvarande liv finns det ett nödvändigt samband mellan plats, familj, kön, utseende och andra liknande faktorer som rör ens födelse och dessa. Det betyder att faktorerna kring en människas födelse inte bara är påverkade av hennes tidigare liv utan också avgörs av hennes öde i det nuvarande. Det förklarar den mångfald av olika omständigheter som människor föds in i: vissa föds i fattiga familjer, andra i rika familjer. Somliga har en vanlig härstamning, andra har en lysande härkomst. Vissa föds i söder, andra i norr. En del föds i öknen, andra i grönskande marker. Somligas födelse följs av bifall, skratt och firanden, andras för med sig tårar, olycka och lidande. Vissa föds till att bli uppskattade, andra till att kastas åt sidan som ogräs. En del föds med fina anletsdrag, andra med förvrängda sådana. Några är vackra att se på, andra är fula. Vissa föds vid midnatt, andra i middagssolens starka sken. … Börden hos människor av alla sorter avgörs av de öden som Skaparen har i beredskap för dem. Deras börd avgör deras öden i det nuvarande livet liksom de roller de kommer att spela och de uppgifter de kommer att fullfölja. Allt detta är föremål för Skaparens suveränitet och förutbestämt av honom. Ingen kan undkomma sin förutbestämda lott, ingen kan ändra omständigheterna[a] kring sin födelse och ingen kan välja sitt eget öde.

Att växa upp: den andra skärningspunkten

Beroende på vilket slags familj de föds in i, så växer människor upp i olika hemmiljöer och lär sig olika saker av sina föräldrar. Det blir avgörande för de villkor under vilka en person växer upp, och uppväxten utgör den andra kritiska skärningspunkten i en människas liv. Det behöver inte sägas att människor inte har något val i denna skärningspunkt heller. Det är också fastlagt, planerat i förväg.

1. De omständigheter som man växer upp under är fastlagda av Skaparen

En människa kan inte välja de personer eller faktorer under vars uppbyggelse och inflytande hon växer upp. Man kan inte välja vilka kunskaper eller förmågor man tillägnar sig, vilka vanor man bildar. Man har inget att säga till om när det gäller vilka ens föräldrar och släktingar är, vilket slags miljö man växer upp i. Ens relationer till andra människor, händelser och saker i ens omgivning och hur de påverkar ens utveckling är bortom ens kontroll. Vem är det då som avgör dessa saker? Vem planerar dem? Eftersom människor inte har något val i den frågan, eftersom de inte kan bestämma de sakerna för egen del och eftersom de uppenbarligen inte uppstår naturligt är det givet att gestaltningen av allt detta vilar i Skaparens händer. Precis som Skaparen planerar de särskilda omständigheterna för varje människas födelse planerar han också de särskilda omständigheter som hon växer upp under, det behöver inte sägas. Om en människas födelse för med sig förändringar hos de personer, händelser och saker som omger henne måste den personens uppväxt och utveckling påverka dem också. Till exempel föds vissa personer i fattiga familjer men växer upp omgivna av rikedom. Andra föds in i välbärgade familjer men gör så att deras familjers förmögenhet minskar, så att de växer upp i en fattig miljö. Ingens födelse styrs av en fastställd regel och ingen växer upp under en oundviklig, fastlagd rad omständigheter. Detta är inte saker som en person kan föreställa sig eller kontrollera, de är produkter av ens öde och avgörs av ens öde. Kontentan är naturligtvis att de är förutbestämda för en människas öde av Skaparen, de avgörs av Skaparens suveränitet över och hans planer för den personens öde.

2. De skiftande omständigheter som människor växer upp under ger upphov till de olika rollerna

Omständigheterna kring en människas födelse fastställer på en grundläggande nivå den miljö och de omständigheter som hon växer upp under, och de omständigheter som en människa växer upp under är likaså en produkt av omständigheterna kring hennes födelse. I den perioden börjar man lära sig språket och ens sinne börjar möta och tillägna sig många nya saker, i en process under vilken man fortsätter växa. De saker man hör med sina öron, ser med sina ögon och tar in med sitt sinne berikar och påverkar gradvis ens inre värld. De människor, händelser och saker som man kommer i kontakt med, det sunda förnuft, den kunskap och de förmågor man tillägnar sig och de sätt att tänka som man påverkas av, präglas av eller blir lärd, kommer alla att vägleda och inverka på ens öde i livet. Det språk man lär sig när man växer upp och ens sätt att tänka är oskiljaktiga från den miljö där man tillbringar sin ungdom, och den miljön består av föräldrar, syskon och andra personer, händelser och saker omkring en. Riktningen för en människas utveckling avgörs därför av den miljö som hon växer upp i och beror också på de människor, händelser och saker som hon kommer i kontakt med under den perioden. Eftersom människans uppväxtvillkor är förutbestämda långt i förväg, är den miljö som hon lever i under den processen naturligtvis också förutbestämd. Den avgörs inte av en människas val och preferenser utan avgörs enligt Skaparens planer, förutbestäms av Skaparens omsorgsfulla arrangemang, av Skaparens suveränitet över en persons öde i livet. Så de personer en människa möter under sin uppväxt och de saker hon kommer i kontakt med är alla oundvikligt förenade med Skaparens orkestrering och arrangemang. Människor kan inte förutse komplexa inbördes förhållanden av det slaget, inte heller kan de kontrollera dem eller greppa dem. Många olika saker och många olika personer har betydelse för den miljö som en person växer upp i och ingen människa har förmåga att arrangera och orkestrera en sådant omfattande nät av kopplingar. Ingen eller inget förutom Skaparen kan kontrollera framträdandet, närvaron och försvinnandet hos alla olika människor, händelser och saker, och det är just ett sådant omfattande nät av kopplingar som formar en människas utveckling som förutbestämd av Skaparen, formar de olika miljöer som människor växer upp i och skapar de olika roller som krävs för Skaparens förvaltningsverk genom att lägga en stark och stadig grund så att människor framgångsrikt kan fullfölja sina uppgifter.

Självständighet: den tredje skärningspunkten

När en människa har gått igenom barndomen och tonårstiden och successivt och oundvikligen når vuxen ålder är hennes nästa steg att helt ta farväl av sin ungdom, säga adjö till sina föräldrar och möta vägen framåt som en självständig vuxen. I det skedet[c] måste hon konfrontera alla de människor, händelser och saker som en vuxen måste möta, konfrontera alla länkar i kedjan av sitt öde. Det är den tredje skärningspunkten som en människa måste passera.

1. Efter att ha blivit självständig börjar en människa uppleva Skaparens suveränitet

Om en persons födelse och uppväxt är ”den förberedande perioden” för hennes resa genom livet som lägger hörnstenen för en människas öde, så är hennes självständighet öppningsmonologen till hennes öde i livet. Om en människas börd och uppväxt är rikedomar som hon har lagt på hög för sitt öde i livet, så är en människas självständighet den tid när hon börjar spendera eller bygga på dessa rikedomar. När man lämnar sina föräldrar och blir självständig är både de sociala villkor som man möter och det slags arbete och karriär som är tillgängliga påbjudna av ödet och har inget att göra med ens föräldrar. Vissa väljer ett bra huvudämne på college och lyckas hitta ett tillfredsställande jobb efter examen och tar ett segervisst första kliv på sin livsresa. Andra lär sig och behärskar många olika färdigheter och hittar ändå aldrig ett jobb som passar dem eller finner sin plats, än mindre gör de karriär. I början av sin livsresa känner de sig motarbetade i tid och otid, ansatta av problem, med dystra framtidsutsikter och en oviss tillvaro. Vissa ägnar sig flitigt åt sina studier men går precis miste om alla möjligheter till en högre utbildning och tycks vara ödesbestämda att aldrig vinna framgång, och deras allra första strävan under livets resa går upp i rök. Utan att veta[d] om vägen framför dem är stenig eller jämn, känner de för första gången hur fullt av föränderligheter människans öde är och betraktar därför livet med hopp och fruktan. Somliga människor skriver böcker och når en viss berömmelse, trots att de inte är välutbildade, andra tjänar pengar på affärer och kan därför försörja sig, trots att de nästan är analfabeter … Vilket yrke man väljer, hur man försörjer sig: har människor någon kontroll över om de gör ett bra val eller ett dåligt val? Stämmer det överens med deras önskningar och beslut? De flesta önskar att de kunde arbeta mindre och tjäna mer, inte slita i ur och skur, klä sig snyggt, briljera vart de går, stå högre än andra och ge heder till sina förfäder. Människor önskningar är så fullkomliga, men när de tar sina första steg på livets resa inser de så småningom hur ofullkomligt människans öde är, och de greppar för första gången verkligen det faktum att även om man kan göra dristiga planer för framtiden, även om man kan nära djärva fantasier, är det ingen som har förmåga eller makt att förverkliga sina drömmar, och ingen är i positionen att kontrollera sin egen framtid. Det kommer alltid att finnas ett visst avstånd mellan ens drömmar och de realiteter som man måste konfrontera. Saker och ting är aldrig som man skulle vilja att de var och i mötet med sådana realiteter kan människor aldrig bli tillfredsställda eller nöjda. Vissa kan dessutom gå hur långt som helst, göra stora ansträngningar och väldiga uppoffringar för sitt uppehälles och sin framtids skull, i ett försök att ändra sitt eget öde. Men i slutänden kan de, även om de lyckas förverkliga sina drömmar och önskningar genom eget hårt arbete, aldrig ändra sitt öde, och oavsett hur ihärdigt de försöker kan de aldrig överträffa det som försynen har tilldelat dem. Oberoende av skillnader i förmåga, IQ och viljestyrka är alla lika inför ödet som inte gör någon åtskillnad på liten och stor, hög och låg, upphöjd och ringa. Vilket yrke man utövar, hur man försörjer sig och hur stora rikedomar man samlar i livet avgörs inte av ens föräldrar, ens talanger, ens ansträngningar och ambitioner utan är förutbestämt av Skaparen.

2. Att lämna sina föräldrar och på allvar börja spela sin roll i livets teater

När man uppnår vuxen ålder kan man lämna sina föräldrar och ge sig ut på egen hand, och det är i det skedet man börjar spela sin egen roll på riktigt och ens uppgift i livet upphör att vara diffus och successivt klarnar. Teoretiskt sett är man fortfarande nära bunden till sina föräldrar, men då ens uppgift och den roll man spelar i livet inte har något att göra med ens far och mor, luckras det intima bandet långsamt upp allt eftersom en person blir självständig. Ur ett biologiskt perspektiv kan människor fortfarande inte undgå att vara beroende av sina föräldrar på undermedvetna sätt, men objektivt sett har de, sedan de väl blivit vuxna, liv som är helt åtskilda från deras föräldrars och kommer att framföra de roller de antar på ett självständigt sätt. Förutom födsel och barnuppfostran är föräldrarnas ansvar i ett barns liv bara att förse det med en yttre omgivning att växa upp i, för inget bortsett från Skaparens förutbestämmelse har betydelse för en människas öde. Ingen kan kontrollera vilken typ av framtid en person ska få. Det är bestämt långt i förväg och inte ens personens föräldrar kan ändra det ödet. Vad ödet beträffar är alla självständiga och var och en har sitt öde. Så ingens föräldrar kan avvärja barnets öde i livet eller utöva minsta inflytande över den roll det spelar i livet. Man kan säga att den familj man är bestämd att födas in i, och den miljö som man växer upp i, inte är annat än förutsättningarna för att fullfölja ens uppgift i livet. De avgör inte på något sätt en människas öde i livet eller den försyn under vilken en person fullföljer sin uppgift. Och därför kan ingens föräldrar hjälpa sitt barn att fullborda sin uppgift i livet, ingens släktingar kan hjälpa det att anta sin roll i livet. Hur man utför sin uppgift och i vilket slags levande miljö som man framför sin roll avgörs helt av ens öde i livet. Med andra ord kan inga andra objektiva villkor påverka en människas uppgift som är förutbestämt av Skaparen. Alla människor mognar i sin egen speciella uppväxtmiljö, och ger sig sedan gradvis, steg för steg, ut på sina egna vägar i livet, fullföljer de öden som har planerats för dem av Skaparen och ger sig, naturligt nog ofrivilligt, ut på mänsklighetens väldiga hav och antar sina egna positioner i livet där de börjar fullfölja sitt ansvar som skapade varelser för Skaparens förutbestämmelses skull, för hans suveränitets skull.

Äktenskapet: den fjärde skärningspunkten

När man blir äldre och mognar växer distansen till ens föräldrar och den miljö man föddes in i och växte upp i, och man börjar istället söka en riktning för sitt liv och följa sina egna livsmål, med ett sätt att leva som skiljer sig från ens föräldrars. Under den perioden behöver man inte längre sina föräldrar utan snarare en partner som man kan dela sitt liv med: en man eller hustru, en person som ens öde är intimt sammanflätat med. Det innebär att den första stora händelse som man står inför efter att ha blivit självständig är äktenskapet, den fjärde skärningspunkten som man måste passera.

1. Man har inget val beträffande äktenskapet

Äktenskapet är en avgörande händelse i varje människas liv. Det är den tid då man på allvar börjar åta sig olika typer av ansvar, successivt börjar fullfölja olika typer av uppgifter. Människor hyser många illusioner om äktenskapet innan de upplever det själva och alla dessa illusioner är vackra. Kvinnor föreställer sig att deras äkta hälft ska vara en sagoprins och män föreställer sig att de ska gifta sig med Snövit. Sådana fantasier bevisar att alla människor har vissa fordringar på äktenskapet, sina egna uppsättningar krav och standarder. Även om människor i denna ondskefulla tid ständigt blir bombarderade med förvrängda budskap om äktenskapet, något som skapar ytterligare krav och ger människor allt möjligt bagage och märkliga attityder, så vet alla som har upplevt äktenskapet att oavsett hur man ser på det, oavsett vilken inställning man har till det, så är äktenskapet inte en fråga om ett individuellt val.

Man möter många personer i sitt liv, men ingen vet vem som ska bli ens äktenskapspartner. Även om alla har sina egna uppfattningar och personliga ståndpunkter i fråga om äktenskapet kan ingen förutse vem som slutligen ska bli ens sanna äkta hälft, och ens egna föreställningar är inte mycket värda. Efter att ha träffat en person som du tycker om kan du uppvakta den personen, men huruvida han eller hon är intresserad av dig och huruvida han eller hon kan bli din partner avgör inte du. Den som blir föremål för dina känslor är inte nödvändigtvis den person som du kommer att kunna dela ditt liv med och under tiden smyger sig någon du aldrig förväntat dig in i ditt liv och blir din partner, blir det viktigaste inslaget i ditt öde, din äkta hälft som ditt öde är oupplösligt förknippat med. Och därför, även om det finns miljontals äktenskap i världen, är alla olika: Så många äktenskap är otillfredsställande, så många är lyckliga, så många spänner från öst till väst, så många från norr till söder, så många är perfekta kombinationer, så många är jämbördiga, så många är lyckliga och harmoniska, så många är smärtsamma och bedrövliga, så många väcker andras avund, så många är missförstådda och ogillade, så många är fyllda av glädje, så många simmar i tårar och skapar förtvivlan… I denna myriad av äktenskap visar människor lojalitet och ett livslångt åtagande i fråga om äktenskap, eller kärlek, tillgivenhet och oskiljaktighet, eller resignation och oförståelse eller svek mot det, till och med hat. Oavsett om äktenskapet i sig för med sig lycka eller smärta är var och ens uppgift i äktenskapet förutbestämt av Skaparen och kommer inte att ändras, alla måste fullfölja det. Och det individuella öde som ligger bakom varje äktenskap är oföränderligt. Det bestämdes långt i förväg av Skaparen.

Äktenskapet föds ur två partners öden

Äktenskapet är en viktig skärningspunkt i en människas liv. Det är produkten av en persons öde, en avgörande länk i ens öde. Det grundar sig inte på en människas individuella vilja eller preferenser och påverkas inte av några yttre faktorer utan avgörs helt av de båda parternas öden, av Skaparens planer och förutbestämmelser i fråga om parets öden. Ytligt sett är syftet med äktenskapet att det mänskliga släktet ska fortleva, men i själva verket är äktenskapet inget annat än en ritual som man genomgår under tiden som man fullföljer sin uppgift. De roller som människor har i ett äktenskap är inte bara att uppfostra nästa generation, det är de olika roller som man åtar sig och de uppgifter som man måste fullfölja samtidigt som man bevarar sitt äktenskap. Eftersom ens födelse ger upphov till en förändring av människor, händelser och saker runt omkring en kommer ens äktenskap också oundvikligen att påverka dem och även omvandla dem på olika sätt.

När man blir självständig påbörjar man sin egen resa genom livet som leder en steg för steg mot de människor, händelser och saker som är förknippade med ens äktenskap. Samtidigt närmar sig den andra person som kommer att ingå i det äktenskapet steg för steg samma människor, händelser och saker. Under Skaparens suveränitet går två orelaterade personer som delar ett relaterat öde successivt in i ett äktenskap och blir på ett mirakulöst sätt en familj, ”två gräshoppor som klamrar sig fast vid samma strå”. Så när man ingår ett äktenskap kommer ens resa genom livet att påverka och beröra ens äkta hälft, och på samma sätt kommer ens partners resa genom livet att påverka och beröra ens eget öde i livet. Människors öden är med andra ord förbundna med varandra och ingen kan fullfölja sin uppgift i livet eller framföra sin roll helt oberoende av andra. Ens födelse har betydelse för en lång kedja av relationer, att växa upp inbegriper också en komplex kedja av relationer och på ett liknande sätt existerar och upprätthålls ett äktenskap oundvikligen i ett omfattande och komplext nät av mänskliga förbindelser som engagerar alla dess medlemmar och påverkar ödet hos alla som är en del av det. Ett äktenskap är inte produkten av båda parternas familjer, omständigheterna som de växte upp under, deras utseende, deras åldrar, deras egenskaper, deras talanger eller några andra faktorer, utan uppstår snarare ur en gemensam uppgift och ett relaterat öde. Detta är ursprunget till äktenskap, en produkt av människans öde som är orkestrerad och arrangerad av Skaparen.

...

Fotnoter:

a. I ursprungstexten finns inte ”omständigheterna kring” med.

 d. I ursprungstexten finns inte ”utan att veta” med.

Fullständig text:

Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

Mänskligheten vinner Guds barmhärtighet och tolerans genom uppriktig ånger

Det som nu följer är bibelberättelsen om ”Guds räddning av Nineve”.

Jona 1:1–2 Nu kom Jehovas ord till Jona, Amittajs son, och de löd: ”Stå upp, bege dig till Nineve, den stora staden, och ropa mot den; ty deras ondska har kommit upp inför mig.”

Jona 3 Och Jehovas ord kom till Jona för andra gången, och de löd: ”Stå upp, bege dig till Nineve, den stora staden, och predika den förkunnelse jag befaller dig för den.” Då stod Jona upp och begav sig till Nineve, enligt Jehovas ord. Men Nineve var en oerhört stor stad, tre dagsresor lång. Och Jona började bege sig en dagsresa in i staden, och han ropade och sade: ”Om fyrtio dagar ska Nineve ödeläggas.” Då trodde folket i Nineve på Gud, och utlyste en fasta och klädde sig i säckväv, såväl de främsta som de minsta bland dem. Ty kungen i Nineve fick höra om det, och han reste sig från sin tron, lade ifrån sig sin dräkt, täckte sig med säckväv och satte sig i aska. Och han lät det kungöras och utfärdas i hela Nineve, enligt kungens och hans stormäns påbud, och sade: ”Låt varken människa eller djur, hjord eller flock, smaka något; låt dem inte äta och inte heller dricka vatten. Låt människor och djur täckas med säckväv, och ropa kraftfullt till Gud; ja, låt var och en av dem vända om från sin onda väg och från det våld som finns i deras händer. Vem vet om Gud kanske kommer vända om och ångra sig, och vända sig från sin våldsamma ilska, så att vi inte förgås?” Och Gud såg deras verk, att de vände om från sin onda väg, och Gud ångrade det onda som han hade sagt att han skulle göra mot dem, och han gjorde det inte.

Jona 4 Men det misshagade Jona oerhört, och han blev väldigt arg. Och han bad till Jehova och sade: ”Jag ber till dig, o Jehova. Var det inte det här jag sade, när jag fortfarande var i mitt land? Därför flydde jag förut till Tarshish, för jag visste att du är en nådig Gud, och barmhärtig, långsam till vrede och med stor välvilja, och du ångrar det onda. Därför bönfaller jag dig nu, o Jehova, ta mitt liv ifrån mig, för det är bättre för mig att dö än att leva.” Då sade Jehova: ”Gör du rätt i att bli arg?” Så Jona lämnade staden och satt på dess östra sida. Och där gjorde han sig en hydda och satt i skuggan under den, för att se vad som skulle hända med staden. Och Jehova Gud beredde en kurbits och lät den komma upp över Jona, så att den skulle skugga hans huvud och befria honom från hans sorg. Jona blev oerhört glad över kurbitsen. Men nästa dag, när morgonen grydde, beredde Gud en mask, och den förgjorde kurbitsen så att den vissnade. Och det hände sig, när solen gick upp, att Gud beredde en våldsam östanvind; och solen stekte på Jonas huvud, så att han blev svimfärdig, och inom sig önskade dö, och han sade: ”Det är bättre för mig att dö än att leva.” Och Gud sade till Jona: ”Gör du rätt i att bli arg över kurbitsen?” Och han sade: ”Jag har goda skäl att vara arg, ända till döden.” Då sade Jehova: ”Du har brytt dig om kurbitsen, som du varken har arbetat för eller fått att växa, som kom upp på en natt och förgick på en natt. Och skulle jag inte skona Nineve, den stora staden, i vilken det finns mer än hundratjugo tusen människor som inte kan skilja mellan höger och vänster hand, och dessutom mycket boskap?”

Sammanfattning av historien om Nineve

Även om historien om ”Guds räddning av Nineve” är kortfattad, kan man där få en glimt av den andra sidan av Guds rättfärdiga sinnelag. För att förstå exakt vad den sidan består av, måste vi återvända till Skriften och se tillbaka på en av Guds gärningar.

Låt oss först titta på hur historien börjar: ”Nu kom Jehovas ord till Jona, Amittajs son, och de löd: ’Stå upp, bege dig till Nineve, den stora staden, och ropa mot den; ty deras ondska har kommit upp inför mig’” (Jona 1:1–2). I det här skriftstället får vi veta att Jehova Gud befallde Jona att gå till staden Nineve. Varför beordrade han Jona att gå till den staden? Bibeln är väldigt tydlig med det: Ondskan hos folket i den staden hade nått Jehova Guds ögon, och därför sände han Jona för att förkunna för dem vad han tänkte göra. Det finns inget nedtecknat som säger oss vem Jona var, men det har förstås inget att göra med kunskapen om Gud. Ni behöver alltså inte förstå den mannen. Ni behöver bara veta vad Gud beordrade Jona att göra och varför han gjorde något sådant.

Jehova Guds varning når fram till Nineveborna

Låt oss gå vidare till det andra stället, det tredje kapitlet i Jonas bok: ”Och Jona började bege sig en dagsresa in i staden, och han ropade och sade: ’Om fyrtio dagar ska Nineve ödeläggas.’” Det var de ord som Gud direkt förmedlade till Jona för att han skulle säga dem till Nineveborna. Det var naturligtvis också de ord som Jehova Gud önskade säga till Nineveborna. Genom dessa ord får folk veta att Gud började avsky och hata folket i staden för att deras ondska hade nått Guds ögon, och därför önskade han förstöra denna stad. Men innan Gud förstörde staden skulle han göra ett tillkännagivande för Nineveborna, och samtidigt skulle han ge dem en möjlighet att ångra sin ondska och börja om. Den möjligheten skulle vara i fyrtio dagar. Med andra ord, om människorna i staden inte ångrade sig, medgav sina synder eller föll ned inför Jehova Gud inom fyrtio dagar, skulle Gud förstöra staden som han gjorde med Sodom. Det var vad Jehova Gud önskade tala om för folket i Nineve. Det var uppenbarligen ingen enkel kungörelse. Det förmedlade inte bara Jehova Guds ilska, utan det förmedlade också hans attityd mot Nineveborna; samtidigt fungerade detta enkla kungörelse också som en allvarlig varning till folket som bodde i staden. Denna varning sade till dem att deras ondskefulla gärningar hade dragit Jehova Guds hat över dem, och den talade om för dem att deras ondskefulla gärningar snart skulle föra dem till randen av deras egen utplåning; därför befann sig alla i Nineve i överhängande livsfara.

Den skarpa kontrasten mellan Nineves och Sodoms reaktion på Jehova Guds varning

Vad innebär det att gå under? I vardagligt språk betyder det att försvinna. Men på vilket sätt? Vem kan få en hel stad att gå under? Självklart är det omöjligt för människan att utföra en sådan gärning. De här människorna var inga dårar; så fort de hade hört proklamationen fattade de poängen. De visste att den hade kommit från Gud; de visste att Gud skulle uträtta sitt verk; de visste att deras ondska hade väckt Jehova Guds raseri och dragit hans ilska över dem, så att de snart skulle förgöras tillsammans med sin stad. Hur betedde sig människorna i staden efter att de lyssnat till Jehova Guds varning? Bibeln beskriver specifikt i detalj hur de här människorna reagerade, från deras kung till mannen på gatan. Som det står i Skriften: ”Då trodde folket i Nineve på Gud, och utlyste en fasta och klädde sig i säckväv, såväl de främsta som de minsta bland dem. Ty kungen i Nineve fick höra om det, och han reste sig från sin tron, lade ifrån sig sin dräkt, täckte sig med säckväv och satte sig i aska. Och han lät det kungöras och utfärdas i hela Nineve, enligt kungens och hans stormäns påbud, och sade: ’Låt varken människa eller djur, hjord eller flock, smaka något; låt dem inte äta och inte heller dricka vatten. Låt människor och djur täckas med säckväv, och ropa kraftfullt till Gud; ja, låt var och en av dem vända om från sin onda väg och från det våld som finns i deras händer. …’”

Efter att ha hört Jehova Guds kungörelse, uppvisade folket i Nineve en attityd som var helt motsatt den hos folket i Sodom – folket i Sodom motsatte sig öppet Gud, och gick från ont till ont, men efter att ha hört de här orden ignorerade inte Nineveborna frågan och gjorde inte heller motstånd; istället trodde de Gud och utlyste en fasta. Vad syftar ”trodde” på här? Själva ordet tyder på övertygelse och underkastelse. Om vi använder oss av Ninevebornas själva beteende för att förklara detta ord, så betyder det att de trodde på att Gud kunde och skulle göra som han sade, och att de var villiga att ångra sig. Kände folket i Nineve fruktan inför en överhängande katastrof? Det var deras tro som satte skräck i deras hjärtan. Ja, vad kan vi då använda för att bevisa Ninevebornas tro och fruktan? Det är som Bibeln säger: ”och utlyste en fasta och klädde sig i säckväv, såväl de främsta som de minsta bland dem.” Det vill säga att Nineveborna verkligen trodde, och att det av den tron följde fruktan, som sedan ledde till fasta och att de tog på sig säckväv. Det var så de visade att deras ånger hade börjat. Helt tvärtemot folket i Sodom var det inte bara så att Nineveborna inte motsatte sig Gud, de visade också tydligt sin ånger genom sitt beteende och sina handlingar. Självklart gällde inte detta bara vanligt folk i Nineve; deras kung var inget undantag.

Att Nineves kung ångrar sig ger upphov till beröm från Jehova Gud

När kungen av Nineve hörde de här nyheterna, reste han sig från sin tron, tog av sin klädnad, klädde sig i säckväv och satte sig i aska. Han förkunnade sedan att ingen i staden skulle få smaka någonting, och att ingen boskap, lamm och oxar skulle beta eller dricka vatten. Såväl människor som boskap skulle klä sig i säckväv; folket skulle uppriktigt bönfalla Gud. Kungen förkunnade också att de alla skulle vända om från sin onda väg och överge våldet i sina händer. Att döma av den här raden av gärningar visade kungen av Nineve sin innerliga ånger. Den rad av åtgärder han vidtog – att resa sig från sin tron, kasta av sig sin kungaklädnad, bära säckväv och sätta sig i aska – talar om för människor att kungen av Nineve lade sin kungliga status åt sidan och bar säckväv tillsammans med vanligt folk. Det vill säga att kungen av Nineve inte behöll sin kungliga ställning för att fortsätta sin onda väg eller våldet i sina händer efter att ha hört tillkännagivandet från Jehova Gud; istället lade han åt sidan den auktoritet han innehade och ångrade sig inför Jehova Gud. Vid det tillfället ångrade sig inte Nineves kung i egenskap av kung; han hade kommit inför Gud för att bekänna och ångra sina synder som en vanlig undersåte till Gud. Dessutom sade han åt hela staden att bekänna och ångra sina synder inför Jehova Gud på samma sätt som han; han hade till råga på allt en särskild plan för hur det skulle gå till, som man ser i Skriften: ”Låt varken människa eller djur, hjord eller flock, smaka något; låt dem inte äta och inte heller dricka vatten … och ropa kraftfullt till Gud; ja, låt var och en av dem vända om från sin onda väg och från det våld som finns i deras händer.” Som stadens härskare besatt kungen av Nineve överlägsen status och makt och kunde göra allt han önskade. När han stod inför Jehova Guds tillkännagivande, kunde han ha ignorerat frågan eller bara ångrat sig och bekänt sina synder för egen del; när det gällde om folket i staden valde att ångra sig eller inte, så kunde han helt ha ignorerat frågan. Emellertid gjorde kungen av Nineve inte så alls. Han steg inte bara upp från sin tron, tog på sig säckväv och aska och bekände och ångrade sina synder inför Jehova Gud, utan han beordrade också alla människor och all boskap i staden att göra detsamma. Han beordrade rentav folket att ”ropa kraftfullt till Gud”. Genom denna rad av åtgärder åstadkom kungen av Nineve verkligen det som en härskare borde; hans rad av åtgärder är en som var svår för vilken kung som helst i människans historia att åstadkomma, och även en som ingen åstadkom. Dessa åtgärder kan kallas för oöverträffade företaganden i människans historia; de är värdiga att mänskligheten både bevarar minnet av dem och tar efter dem. Sedan mänsklighetens gryning har varje kung lett sina undersåtar till att motstå och motsätta sig Gud. Ingen hade någonsin lett sina undersåtar till att bönfalla Gud för att söka försoning för sin ondska, benådas av Jehova Gud och undvika det överhängande straffet. Kungen av Nineve kunde dock leda sina undersåtar till att vända sig till Gud, lämna sina respektive onda vägar och överge våldet i sina händer. Dessutom var han också kapabel att åsidosätta sin tron, och i gengäld vände sig Jehova Gud om och ångrade sig och drog tillbaka sin vrede, lät folket i staden överleva och bevarade dem från förstörelse. Kungens åtgärder kan bara kallas ett sällsynt mirakel i människans historia; de kan även kallas en förebild för en fördärvad mänsklighet som bekänner och ångrar sina synder inför Gud.

Gud ser den uppriktiga ångern i djupet av Ninevebornas hjärtan

Efter att ha lyssnat till Guds tillkännagivande utförde kungen av Nineve och hans undersåtar en rad gärningar. Vilken är deras beteendes och åtgärders natur? Med andra ord, vad är det väsentliga i deras uppträdandeförande som helhet? Varför gjorde de som de gjorde? I Guds ögon hade de uppriktigt ångrat sig, inte bara för att de uppriktigt hade bönfallit Gud och bekänt sina synder inför honom, utan också för att de hade övergivit sitt ondskefulla uppträdande. De gjorde på detta sätt för att de efter att ha hört Guds ord var oerhört rädda och trodde att han skulle göra som han sade. Genom att fasta, bära säckväv och sätta sig i aska önskade de uttrycka sin villighet att ändra på sina vägar och avhålla sig från ondska, att be att Jehova Gud skulle hålla tillbaka sin ilska, att bönfalla Jehova Gud att ta tillbaka både sitt beslut och den katastrof som just skulle drabba dem. Genom att undersöka hela deras beteende kan vi se att de redan förstod att deras tidigare onda gärningar var avskyvärda för Jehova Gud och att de förstod skälet till att han snart skulle förgöra dem. Av dessa anledningar önskade de alla ångra sig totalt, vända sig bort från sina onda vägar och överge våldet i sina händer. När de med andra ord blev medvetna om Jehova Guds kungörelse, kände var och en av dem fruktan i sina hjärtan; de fortsatte inte längre med sitt ondskefulla uppträdande och fortsatte inte heller att begå de gärningar som Jehova Gud hatade. Dessutom bönföll de Jehova Gud att förlåta deras tidigare synder och att inte behandla dem enligt deras tidigare handlingar. De var villiga att aldrig mer hänge sig åt ondska och att handla enligt Jehova Guds anvisningar, om de bara aldrig mer skulle väcka Jehova Guds ursinne. Deras ånger var uppriktig och grundlig. Den kom från djupet av deras hjärtan och var inte påhittad, och inte heller tillfällig.

Så fort folket i Nineve, från den högste kungen till hans undersåtar, fick veta att Jehova Gud var arg på dem, var varenda en av deras handlingar, hela deras beteende och även alla deras beslut och val tydliga och klara i Guds åsyn. Guds hjärta förändrades efter deras beteende. Vad var Guds sinnesstämning just i det ögonblicket? Bibeln kan svara på den frågan åt dig. Som det står i Skriften: ”Och Gud såg deras verk, att de vände om från sin onda väg, och Gud ångrade det onda som han hade sagt att han skulle göra mot dem, och han gjorde det inte.” Fastän Gud ändrade sig, var det inget komplicerat med hans sinnesstämning. Han gick helt enkelt bara från att uttrycka sin ilska till att lugna sin ilska, och beslutade sedan att inte nedkalla katastrofen över staden Nineve. Anledningen till att Guds beslut – att skona Nineveborna från katastrofen – var så snabbt är att Gud iakttog hjärtat hos varje person i Nineve. Han såg vad de hade i djupet av sina hjärtan: deras uppriktiga bekännelse och ånger av sina synder, deras uppriktiga tro på honom, deras djupa känsla för hur deras onda gärningar hade väckt raseriet i hans sinnelag, och den därav följande fruktan för Jehova Guds överhängande straff. Samtidigt hörde också Jehova Gud bönerna från djupet av deras hjärtan, som bönföll honom att upphöra med sin ilska mot dem så att de skulle kunna undvika denna katastrof. När Gud iakttog alla dessa fakta, försvann hans ilska en liten bit i taget. När han såg den uppriktiga ångern i djupet av dessa människors hjärtan, så berördes hans hjärta av detta, oavsett hur stor hans ilska hade varit tidigare, och därför stod han inte ut med att nedkalla katastrofen över dem, och han slutade vara arg på dem. Istället fortsatte han att visa sin barmhärtighet och tolerans mot dem och fortsatte att vägleda och sörja för dem.

Om din tro på Gud är sann, kommer du att få hans omsorg ofta

Guds förändring av sina avsikter mot folket i Nineve inbegrep ingen tvekan eller tvetydighet. Snarare var det en förvandling från ren ilska till ren tolerans. Detta är en sann uppenbarelse av Guds substans. Gud är aldrig vankelmodig eller tveksam i sina handlingar; principerna och syftena bakom hans handlingar är alla tydliga och genomskinliga, rena och felfria, utan några som helst knep eller ränker inblandade. Med andra ord innehåller Guds substans inget mörker eller ondska. Gud blev arg på Nineveborna för att deras ondskefulla gärningar hade nått hans ögon; vid det tillfället härrörde hans ilska från hans substans. Men när Guds ilska bleknade bort och han på nytt lät sin tolerans komma över folket i Nineve, var allt han uppenbarade fortfarande sin egen substans. Hela denna förändring berodde på en förändring av människans attityd till Gud. Under hela denna tidsperiod förändrades inte Guds okränkbara sinnelag; Guds toleranta substans förändrades inte; Guds kärleksfulla och barmhärtiga substans förändrades inte. När människor begår ondskefulla gärningar och kränker Gud, nedkallar han sin vrede över dem. När människor verkligen ångrar sig, kommer Gud att ändra sig i sitt hjärta, och hans vrede kommer att upphöra. När människor fortsätter att envist motsätta sig Gud, kommer hans raseri att vara oupphörligt; hans vrede kommer att tränga sig på dem bit för bit tills de är tillintetgjorda. Detta är substansen i Guds sinnelag. Oavsett om Gud uttrycker vrede eller barmhärtighet och kärleksfull vänlighet, är det människans uppförande, beteende och attityd mot Gud i djupet av hennes hjärta som avgör vad som uttrycks genom uppenbarelsen av Guds sinnelag. Om Gud ständigt utsätter en person för sin vrede, gör den personens hjärta utan tvivel motstånd mot Gud. Eftersom han aldrig på riktigt har ångrat sig, böjt sitt huvud inför Gud eller besuttit sann tro på Gud, har han aldrig erhållit Guds barmhärtighet och tolerans. Om han ofta tar emot Guds omsorg och ofta erhåller hans barmhärtighet och tolerans, då har denna person utan tvivel sann tro på Gud i sitt hjärta, och hans hjärta gör inte motstånd mot Gud. Han ångrar sig ofta på riktigt inför Gud; även om Guds fostran alltså ofta hemsöker denna person, ska inte hans vrede göra det.

Denna korta redogörelse gör att människor kan se Guds hjärta, se verkligheten i hans substans, se att Guds ilska och förändringen i hans hjärta inte är utan orsak. Trots den skarpa kontrast som Gud uppvisade när han var ilsken och när han ändrade sig i sitt hjärta, vilket får folk att tro att det verkar finnas en stor klyfta eller en stor kontrast mellan dessa två aspekter av Guds substans – hans ilska och hans tolerans – så gör Guds attityd mot Ninevebornas omvändelse åter igen att människor kan se en annan sida av Guds sanna sinnelag. Genom att Gud ändrar sig i sitt hjärta kan mänskligheten verkligen åter igen se sanningen i Guds barmhärtighet och kärleksfulla vänlighet och se den sanna uppenbarelsen av Guds substans. Mänskligheten behöver bara erkänna att Guds barmhärtighet och kärleksfulla vänlighet inte är myter, och inte heller påhitt. Det är för att Guds känsla i det ögonblicket var sann; förändringen i Guds hjärta var sann; Gud lät sannerligen sin barmhärtighet och tolerans komma över mänskligheten ännu en gång.

Den sanna ångern i Ninevebornas hjärtan ger dem Guds barmhärtighet och ändrar deras egen utgång

Fanns det någon motsägelse mellan Guds förändring i sitt hjärta och hans vrede? Naturligtvis inte! Det är för att Guds tolerans vid just det tillfället hade en anledning. Vad kan det vara för anledning? Det är den som ges i Bibeln: ”Alla vände om från sin onda väg” och ”övergav våldet i sina händer”.

Denna ”onda väg” syftar inte på en handfull onda gärningar, utan på det onda ursprunget till människornas beteende. ”Att vända om från sin onda väg” innebär att personerna i fråga aldrig kommer att begå dessa handlingar igen. Med andra ord kommer de aldrig att bete sig på det här onda sättet igen; metoden, upphovet, avsikten och principen bakom deras handlingar har alla ändrats; de kommer aldrig igen att använda dessa metoder och principer för att få förnöjelse och lycka i sina hjärtan. ”Överge” i ”överge våldet i sina händer” innebär att lägga undan eller kasta åt sidan, att helt bryta med det förflutna och aldrig återvända. När folket i Nineve övergav våldet i sina händer, både bevisade och representerade detta deras sanna ånger. Gud iakttar såväl människors yttre som deras hjärtan. När Gud iakttog den sanna ångern i Ninevebornas hjärtan, utan tvekan, och även iakttog att de hade lämnat sina onda vägar och övergett våldet i sina händer, ändrade han sig i sitt hjärta. Det betyder att dessa människors uppförande och beteende och olika sätt att göra saker och ting, liksom den sanna bekännelsen och ångern av synder i deras hjärtan, fick Gud att ändra sig i sitt hjärta, att ändra sina avsikter, att dra tillbaka sitt beslut och att inte bestraffa eller förgöra dem. På så vis fick folket i Nineve en annan utgång. De friköpte sina egna liv och vann på samma gång Guds barmhärtighet och tolerans, och vid det laget drog Gud också tillbaka sin vrede.

Guds barmhärtighet och tolerans är inte sällsynta – människans sanna ånger är det

Oavsett hur arg Gud hade varit på Nineveborna, mjuknade hans hjärta gradvis så fort de utlyste en fasta och klädde sig i säckväv och aska, och han började ändra sig i sitt hjärta. När han förkunnade för dem att han skulle förstöra deras stad – i ögonblicket innan de bekände och ångrade sina synder – så var Gud fortfarande arg på dem. Så fort de hade tagit sig igenom en rad ångerfulla gärningar, så förvandlades gradvis Guds ilska mot Nineves folk till barmhärtighet och tolerans för dem. Det finns inget motsägelsefullt med att dessa två aspekter av Guds sinnelag uppenbarar sig samtidigt vid samma tillfälle. Hur bör man förstå och känna denna avsaknad av motsägelse? Gud uttryckte och uppenbarade successivt dessa två helt motsatta substanser allt eftersom folket i Nineve ångrade sig, så att människor kunde se verkligheten och okränkbarheten i Guds substans. Gud använde sin attityd för att berätta följande för folket: Det är inte så att Gud inte tolererar människor, eller att han inte vill visa barmhärtighet mot dem; det är det att de sällan på riktigt ångrar sig inför Gud, och det är sällsynt att människor på riktigt vänder sig bort från sina onda vägar och överger våldet i sina händer. När Gud är arg på människan, hoppas han med andra ord att människan kommer att kunna ångra sig på riktigt, och han hoppas att få se människans sanna ånger, då han frikostigt kommer att fortsätta skänka sin barmhärtighet och tolerans till människan. Det vill säga att människans onda uppförande drar på sig Guds vrede, medan Guds barmhärtighet och tolerans skänks till dem som lyssnar på Gud och på riktigt ångrar sig inför honom, till dem som kan vända sig bort från sina onda vägar och överge våldet i sina händer. Guds attityd uppenbarades väldigt tydligt i hans behandling av Nineveborna: Guds barmhärtighet och tolerans är inte alls svåra att erhålla; han kräver ens sanna ånger. Så länge människor vänder sig bort från sina onda vägar och överger våldet i sina händer, kommer Gud att ändra sig i sitt hjärta och ändra sin attityd mot dem.

Skaparens rättfärdiga sinnelag är verkligt och livfullt

När Gud ändrade sig i sitt hjärta för Nineves folk, var då hans barmhärtighet och tolerans bara en fasad? Naturligtvis inte! Vad är det då du kan se i förvandlingen mellan dessa två aspekter av Guds sinnelag under samma ärende? Guds sinnelag är en fullständig helhet; det är inte alls uppdelat. Oavsett om han uttrycker ilska eller barmhärtighet och tolerans mot människor, så är de alla uttryck för hans rättfärdiga sinnelag. Guds sinnelag är verkligt och livfullt. Han ändrar sina tankar och attityder efter hur saker och ting utvecklar sig. Förvandlingen av hans attityd mot Nineveborna talar om för mänskligheten att han har sina egna tankar och idéer; han är inte en robot eller en lerfigur, utan den levande Guden själv. Han kunde vara arg på folket i Nineve, precis som han kunde förlåta deras förflutna efter deras attityder; han kunde besluta att nedkalla motgång över Nineveborna, och han kunde ändra sitt beslut på grund av deras ånger. Folk föredrar att mekaniskt tillämpa regler, och de föredrar att använda regler för att fastslå och definiera Gud, precis som de föredrar att använda formler för att känna Guds sinnelag. Enligt den mänskliga tankens värld tänker därför inte Gud, och har inte heller några väsentliga idéer. I själva verket förvandlas Guds tankar hela tiden beroende på förändringar av tingen och av omgivningarna; medan dessa tankar förvandlas, blir olika aspekter av Guds substans uppenbarade. Under denna förvandlingsprocess, i det ögonblick då Gud ändrar sig i sitt hjärta, uppenbarar han för mänskligheten sanningen om hans livs existens, och han uppenbarar att hans rättfärdiga sinnelag är verkligt och livfullt. Dessutom använder Gud sina egna sanna uppenbarelser för att för mänskligheten bevisa sanningen om existensen av hans vrede, hans barmhärtighet, hans kärleksfulla vänlighet och hans tolerans. Hans substans kommer att uppenbaras när som helst och var som helst i enlighet med hur tingen utvecklas. Han besitter ett lejons vrede och en moders barmhärtighet och tolerans. Hans rättfärdiga sinnelag får inte ifrågasättas, skändas, förändras eller förvrängas av någon person. Bland alla angelägenheter och alla ting kan Guds rättfärdiga sinnelag, det vill säga Guds vrede och Guds barmhärtighet, avslöjas när som helst och var som helst. Han uttrycker livfullt dessa aspekter i varje vinkel och vrå av naturen och tillämpar dem livfullt i varje ögonblick. Guds rättfärdiga sinnelag är inte begränsat av tid eller rum, eller – med andra ord – Guds rättfärdiga sinnelag uttrycks eller uppenbaras inte mekaniskt efter vad tidens eller rummets gränser dikterar. Istället uttrycks och uppenbaras Guds rättfärdiga sinnelag fritt när och var som helst. När du ser Gud ändra sig i sitt hjärta och upphöra att uttrycka sin vrede och avstå från att förstöra staden Nineve, kan du säga att Gud bara är barmhärtig och kärleksfull? Kan du säga att Guds vrede består av tomma ord? När Gud uttrycker häftig vrede och drar tillbaka sin barmhärtighet, kan du säga att han inte känner någon sann kärlek mot mänskligheten? Gud uttrycker häftig vrede som reaktion på människors onda gärningar; hans vrede är inte bristfällig. Guds hjärta rörs av människors ånger, och det är den ångern som då får honom att ändra sig i sitt hjärta. Att han berörs, att han ändrar sig i sitt hjärta, liksom att han känner barmhärtighet och tolerans mot människan, är något helt utan brist; det är rent, äkta, fläckfritt och oförvanskat. Guds tolerans är ren tolerans; hans barmhärtighet är ren barmhärtighet. Hans sinnelag kommer att uppenbara vrede, såväl som barmhärtighet och tolerans, i enlighet med människans ånger och hennes olika uppförande. Oavsett vad han uppenbarar och uttrycker, så är det helt rent; det är helt direkt; dess substans skiljer sig substansen hos allt annat i skapelsen. De handlingsprinciper som Gud uttrycker, hans tankar och idéer eller vilket särskilt beslut som helst, liksom vilken enskild handling som helst, är fria från alla brister eller skönhetsfläckar. Som Gud har bestämt, så handlar han, och på det sättet fullbordar han sina åtaganden. Den här sortens resultat är exakta och felfria eftersom upphovet till dem är fulländat och fläckfritt. Guds vrede är felfri. På samma sätt är Guds barmhärtighet och tolerans, som inget skapat besitter, heliga och fulländade, och de tål övervägande och erfarenhet.

Efter att ha förstått historien om Nineve, ser ni den andra sidan av substansen i Guds rättfärdiga sinnelag? Ser ni den andra sidan av Guds unika rättfärdiga sinnelag? Besitter någon i mänskligheten detta slags sinnelag? Besitter någon den sortens vrede som Gud besitter? Besitter någon barmhärtighet och tolerans som Gud? Vem i skapelsen kan mana fram så mycket vrede och besluta att förstöra eller nedkalla katastrof över mänskligheten? Och vem är kvalificerad att skänka barmhärtighet, att tolerera och benåda människan, och därför ändra sitt beslut att förgöra människan? Skaparen uttrycker sitt rättfärdiga sinnelag genom sina egna unika metoder och principer; han är inte föremål för kontroll eller begränsningar från några människor, händelser eller ting. Med hans unika sinnelag kan ingen ändra hans tankar och idéer, och inte heller kan någon övertala honom och ändra något av hans beslut. Hela skapelsens beteende och tankar existerar under hans rättfärdiga sinnelags dom. Ingen kan kontrollera om han utövar vrede eller barmhärtighet; det är bara Skaparens substans – eller, med andra ord, Skaparens rättfärdiga sinnelag – som kan avgöra detta. Detta är den unika naturen hos Skaparens rättfärdiga sinnelag!

När vi väl har analyserat och förstått hur Guds attityd till folket i Nineve förvandlades, kan ni då använda ordet ”unik” för att beskriva den barmhärtighet som finns i Guds rättfärdiga sinnelag? Vi sade tidigare att Guds vrede är en aspekt av substansen hos hans unika rättfärdiga sinnelag. Nu ska jag definiera två aspekter, Guds vrede och Guds barmhärtighet, som hans rättfärdiga sinnelag. Guds rättfärdiga sinnelag är heligt; det är okränkbart såväl som odiskutabelt; det är något som inte innehas av någon bland de skapade eller icke-skapade varelserna. Det är både unikt och exklusivt för Gud. Detta innebär att Guds vrede är helig och okränkbar; samtidigt är den andra aspekten av Guds rättfärdiga sinnelag – Guds barmhärtighet – helig och kan inte kränkas. Ingen av de skapade eller icke-skapade varelserna kan ersätta eller representera Gud i hans handlingar, inte heller kan någon ersätta eller representera honom i förstörelsen av Sodom eller räddningen av Nineve. Detta är det sanna uttrycket för Guds unika rättfärdiga sinnelag.

Fullständig text:

Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

Guds rättfärdiga sinnelag

Nu när ni har lyssnat till den tidigare gemenskapen om Guds auktoritet, är jag övertygad om att ni är försedda med en rejäl uppsättning ord om den frågan. Hur mycket ni kan acceptera, ta till er och förstå beror helt på hur mycket ansträngning ni lägger på det. Det är mitt hopp att ni kan nalkas den här frågan uppriktigt; ni bör inte på något sätt hantera den halvhjärtat! Är det nu samma sak att känna Guds auktoritet som att känna hans helhet? Man kan säga att kunskapen om Guds auktoritet är början till kunskapen om den unike Guden själv, och man kan också säga att kunskapen om Guds auktoritet innebär att man redan har klivit in genom porten till att känna den unike Gudens egen substans. Denna förståelse är en del av att känna Gud. Vilken är då den andra delen? Detta är det ämne jag skulle vilja skapa gemenskap kring idag – Guds rättfärdiga sinnelag.

Jag har valt två avsnitt från Bibeln att skapa gemenskap kring angående dagens ämne: Det första gäller Guds förstörelse av Sodom, som återfinns i Första Mosebok 19:1–11 och Första Mosebok 19:24–25; den andra gäller Guds befrielse av Nineve, som återfinns i Jona 1:1–2 plus de tredje och fjärde kapitlen i den boken. Jag misstänker att ni alla väntar på att få höra vad jag har att säga om dessa två avsnitt. Det jag säger kan naturligtvis inte avvika från temat att känna Gud själv och känna hans substans, men vad skall då vara fokus för dagens gemenskap? Vet någon av er? Vilka delar av min gemenskap om ”Guds auktoritet” fångade er uppmärksamhet? Varför sade jag att den ende som besitter sådan auktoritet och kraft är Gud själv? Vad önskade jag förklara genom att säga det? Vad önskade jag informera er om? Är Guds auktoritet och kraft en aspekt av hur hans substans visar sig? Är de en del av hans substans som bevisar hans identitet och status? Har dessa frågor talat om för er vad jag kommer att säga? Vad vill jag att ni skall förstå? Tänk över detta noga.

För att envist ha motsatt sig Gud förgörs människan av Guds vrede

Låt oss först titta på flera skriftställen som beskriver ”Guds förstörelse av Sodom”.

1 Mos 19:1–11 Och det kom två änglar till Sodom om aftonen. Och Lot satt vid Sodoms port och när han såg dem reste han sig upp för att möta dem; och han bugade sig med sitt ansikte mot marken. Och han sade: ”Se nu, mina herrar. Jag ber er, följ med in i er tjänares hus och dröj kvar hela natten, och tvätta era fötter. Och ni ska stiga upp tidigt och fortsätta på er färd.” Och de sade: ”Nej, vi ska stanna på gatan hela natten.” Men han försökte verkligen övertala dem, och de följde med in till honom och kom in i hans hus. Och han tillredde en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd, och de åt. Men innan de lade sig till vila, omringades huset av männen i staden, ja männen i Sodom, både unga och gamla, hela folket från alla håll. Och de kallade på Lot och sade till honom: ”Var är de män som kom till dig i natt? För ut dem till oss, så att vi får känna dem.” Och Lot gick ut till dem vid dörren, stängde den efter sig och sade: ”Jag ber er, bröder, handla inte så skändligt. Se nu, jag har två döttrar som inte har lärt känna någon man. Jag ber er, låt mig föra ut dem till er, och gör det som är gott i era ögon med dem, men gör bara ingenting med dessa män, eftersom de har kommit in under mitt tak.” Och de sade: ”Backa.” Och de sade igen: ”Den här personen kom hit för att vistas här och nu ska han nödvändigtvis vara en domare. Nu ska vi behandla dig värre än dem.” Och de gav sig hårdhänt på mannen, Lot själv, och kom fram för att bryta upp dörren. Men männen räckte ut sina händer, drog med sig Lot in i huset och stängde till dörren. Och de slog männen som var utanför husets dörr med blindhet, både små och stora, så att de tröttade ut sig med att försöka hitta dörren.

1 Mos 19:24–25 Då lät Jehova svavel och eld regna från himlen över Sodom och Gomorra. Och han ödelade dessa städer, och hela slätten, och alla invånare i dessa städer, och det som växte på marken.

Från dessa ställen är det inte svårt att se att Sodoms orättfärdighet och fördärv redan hade nått en avskyvärd nivå för både människan och Gud, och att staden i Guds ögon därför förtjänade att förstöras. Men vad hände inne i staden innan den förstördes? Vad kan människor lära sig av dessa händelser? Vad kan Guds attityd till dessa händelser visa människor om hans sinnelag? För att förstå hela historien skall vi noggrant läsa vad som nedtecknades i Skriften ...

Sodoms fördärv: Väcker människans ursinne och Guds raseri

Den natten tog Lot emot två budbärare från Gud och gjorde i ordning en festmåltid för dem. Efter måltiden, innan de hade lagt sig, kom folk från hela staden och omringade Lots bostad och ropade på Lot. Det står i Skriften att de sade: ”Var är de män som kom till dig i natt? För ut dem till oss, så att vi får känna dem.” Vem sade dessa ord? Vem uttalades de till? Dessa var orden från folket i Sodom, som hojtades utanför Lots bostad och riktades till Lot. Hur känns det att höra dessa ord? Är du ursinnig? Får de orden dig att må illa? Sjuder du av raseri? Stinker det inte Satan om de här orden? Kan du genom dem känna ondskan och mörkret i den här staden? Kan du känna grymheten och barbariet i dessa människors beteende genom deras ord? Kan du känna djupet av deras fördärv genom deras beteende? Genom innehållet i deras tal är det inte svårt att se att deras orättfärdiga natur och vildsinta sinnelag hade nått en nivå som var bortom deras kontroll. Förutom Lot var det inte en enda person i den här staden som skilde sig från Satan; bara anblicken av en annan person fick de här människorna att vilja skada och förtära den personen ... Det här ger inte bara en känsla av stadens ohyggliga och förskräckliga karaktär och av auran av död den hade runt sig; de ger en också en känsla av dess orättfärdighet och blodtörst.

När nu Lot hamnade ansikte mot ansikte med ett gäng omänskliga ligister, folk som var fyllda med ambitionen att förtära själar, hur reagerade han då? Skriften säger så här: ”Jag ber er, handla inte så skändligt. Se nu, jag har två döttrar som inte har lärt känna någon man. Jag ber er, låt mig föra ut dem till er, och gör det som är gott i era ögon med dem, men gör bara ingenting med dessa män, eftersom de har kommit in under mitt tak.” Lot menade följande med sina ord: Han var villig att ge upp sina två döttrar för att skydda budbärarna. De här människorna borde förnuftsmässigt ha gått med på Lots villkor och lämnat de två budbärarna ifred; trots allt var budbärarna fullständiga främlingar för dem, personer som absolut inte hade någonting med dem att göra; dessa två budbärare hade aldrig skadat deras intressen. Men motiverade som de var av sin orättfärdiga natur lät de inte det hela stanna där. Istället ansträngde de sig bara ytterligare. Här kan ett annat av deras meningsutbyten utan tvivel ge vidare insikt i de här människornas sanna illvilliga natur; samtidigt låter det oss också få veta och begripa skälet till att Gud önskade förstöra den här staden.

Vad sade de då härnäst? Som det står i Bibeln: ”’Backa.’ Och de sade igen: ’Den här personen kom hit för att vistas här och nu ska han nödvändigtvis vara en domare. Nu ska vi behandla dig värre än dem.’ Och de gav sig hårdhänt på mannen, Lot själv, och kom fram för att bryta upp dörren.” Varför ville de slå in dörren? Anledningen är att de var bara alltför angelägna att skada de två budbärarna. Vad gjorde de där budbärarna i Sodom? Deras syfte med att komma dit var att rädda Lot och hans familj, men stadsborna trodde felaktigt att de hade kommit för att tillträda officiella befattningar. Staden frågade inte efter deras syfte, utan det var enbart gissningar som gjorde att den vildsint ville skada de här två budbärarna; de önskade skada två personer som inte hade någonting alls med dem att göra. Det är tydligt att människorna i den här staden helt hade tappat sin mänsklighet och sitt förnuft. Deras galenskap och vildhet var redan på en nivå som inte skilde sig från Satans onda natur att skada och förtära människor.

När de krävde att få de här personerna från Lot, vad gjorde Lot då? Vi vet från texten att Lot inte överlämnade dem. Kände Lot dessa två budbärare från Gud? Naturligtvis inte! Men varför kunde han rädda de två personerna? Visste han vad de hade kommit för att göra? Fastän han var omedveten om varför de kommit, visste han att de var Guds tjänare, och alltså tog han emot dem. Att han kunde kalla dessa tjänare från Gud för herrar visar att Lot vanligen var en efterföljare till Gud, till skillnad från de andra inne i Sodom. När Guds budbärare kom till honom riskerade han därför sitt eget liv för att ta emot dessa två tjänare; dessutom utväxlade han sina två döttrar för att skydda dessa två tjänare. Detta är Lots rättfärdiga gärning; det är också ett konkret uttryck för Lots natur och substans, och det är också anledningen till att Gud skickade sina tjänare för att rädda Lot. När Lot stod inför fara skyddade han dessa två tjänare utan hänsyn till något annat; han försökte rentav byta bort sina två döttrar mot tjänarnas säkerhet. Var det utöver Lot någon annan i staden som kunde ha gjort något sådant? Som fakta bevisar – nej! Det säger därför sig självt att alla inne i Sodom, utom Lot, var såväl ett mål för förgörelse som ett mål som förtjänade förgörelse.

Sodom ödeläggs för att ha kränkt Guds vrede

När folket i Sodom såg de här två tjänarna, frågade de inte varför de hade kommit, och inte heller frågade de om de hade kommit för att sprida Guds vilja. Tvärtom bildade de en mobb, och utan att vänta på en förklaring kom de för att gripa dessa två tjänare likt vilda hundar eller ilskna vargar. Såg Gud på medan dessa saker hände? Vad tänkte Gud i sitt hjärta om detta slags mänskligt beteende, detta slags ting? Gud beslutade att förstöra staden; han skulle inte tveka eller vänta, inte heller skulle han fortsätta visa tålamod. Hans dag hade kommit, och så satte han igång det verk han önskade att göra. Sålunda står det i Första Mosebok 19:24–25: ”Då lät Jehova svavel och eld regna från himlen över Sodom och Gomorra. Och han ödelade dessa städer, och hela slätten, och alla invånare i dessa städer, och det som växte på marken.” De här två verserna talar om för människor med vilken metod Gud förstörde den här staden; de talar också om för människorna vad Gud förstörde. Först berättar Bibeln att Gud brände staden med eld, och att elden var tillräckligt omfattande för att förgöra alla människorna och allt som växte på marken. Det vill säga att elden som föll från himlen inte bara förstörde staden; den tillintetgjorde också alla människor och allt levande inne i den, allt utan att lämna minsta spår efter sig. Efter att staden förstörts var landet helt utan något levande. Det fanns inget mer liv, inte heller några tecken på det. Staden hade blivit en ödemark, en tom plats fylld av död tystnad. Det skulle inte längre ske några onda gärningar mot Gud på denna plats; det skulle inte bli mer slakt eller spillt blod.

Varför ville Gud att den här staden skulle brinna så grundligt? Vad kan ni se här? Skulle Gud stå ut med att se mänskligheten och naturen, hans egna skapelser, förstöras på det sättet? Om du kan skilja Jehova Guds ilska från den eld som kastades ner från himlen, då är det inte svårt att se nivån av hans raseri på målet för hans förstörelse och även på i den grad den här staden förstördes. När Gud föraktar en stad, kommer han att fälla sitt straff över den. När Gud är äcklad av en stad, kommer han att utfärda upprepade varningar där han informerar människor om sin ilska. När Gud däremot bestämmer att sätta stopp för och förstöra en stad – det vill säga när hans vrede och majestät har kränkts – kommer han inte att ge några vidare bestraffningar eller varningar. Istället kommer han att förstöra den direkt. Han kommer att få den att försvinna totalt. Detta är Guds rättfärdiga sinnelag.

Efter Sodoms upprepade motstånd och fiendskap mot honom, utplånar Gud den totalt

När vi väl har en allmän förståelse av Guds rättfärdiga sinnelag, kan vi åter ägna vår uppmärksamhet åt staden Sodom – det som Gud såg som en syndens stad. Genom att förstå denna stads substans, kan vi förstå varför Gud ville förstöra den och varför han förstörde den så fullständigt. Utifrån detta kan vi lära känna Guds rättfärdiga sinnelag.

Ur ett mänskligt perspektiv var Sodom en stad som helt kunde tillfredsställa människans begär och människans ondska. Den var lockande och förhäxande, med musik och dans natt efter natt, och dess välstånd drev människorna till fascination och galenskap. Dess ondska frätte på människors hjärtan och förhäxade dem till att förfalla. Detta var en stad där orena andar och onda andar löpte amok; den flödade över av synd och mord och var fylld med en blodig, rutten lukt. Det var en stad som fick folk att frysa in i märgen, en stad man skulle skygga inför. Ingen i denna stad – varken man eller kvinna, varken ung eller gammal – sökte den sanna vägen; ingen trängtade efter ljuset eller längtade efter att vända sig bort från synden. De levde under Satans kontroll, fördärv och falskhet. De hade förlorat sin mänsklighet; de hade förlorat sitt förnuft, och de hade förlorat människans ursprungliga mål med sin existens. De begick oräkneliga synder i sitt motstånd mot Gud; de avvisade hans vägledning och motsatte sig hans vilja. Det var deras ondskefulla gärningar som förde dessa människor, staden och allt levande i den, steg för steg på vägen mot förstörelse.

Även om de här två ställena inte återger detaljerna om hur omfattande fördärvet var bland folket i Sodom, utan istället återger hur de uppförde sig mot Guds två tjänare efter att dessa hade anlänt till staden, så kan en enkel sanning avslöja i hur stor omfattning Sodoms folk var fördärvade och onda och motsatte sig Gud. I och med detta blottläggs också stadsbornas sanna ansikte och substans. De lät inte bara bli att acceptera Guds varningar, de fruktade inte heller hans straff. Tvärtom föraktade de Guds ilska. De gjorde blint motstånd mot Gud. Oavsett vad han gjorde eller hur han gjorde det, blev deras illvilliga natur bara intensivare, och de motsatte sig upprepade gånger Gud. Folket i Sodom var fientliga mot Guds existens, hans ankomst, hans straff, och inte minst hans varningar. De såg inget annat som var värt besväret runt omkring sig. De förtärde och skadade alla människor som kunde förtäras och skadas, och de behandlade inte Guds tjänare annorlunda. Att skada Guds tjänare var, sett till helheten av de onda gärningar som begicks av folket i Sodom, bara toppen på isberget, och deras onda natur som detta avslöjade uppgick egentligen inte till mycket mer än en droppe i ett väldigt hav. Därför valde Gud att förgöra dem med eld. Gud använde inte en översvämning, inte heller använde han en orkan, jordbävning, tsunami eller någon annan metod för att förstöra staden. Vad betecknade det att Gud använde eld för att förstöra den här staden? Det innebar stadens totala förstörelse; det innebar att staden försvann helt och hållet från jorden och från att existera. Här syftar ”förstörelse” inte bara på att stadens form och struktur eller yttre framträdande försvann; det innebär också att själarna hos människorna inne i staden upphörde att existera, då de blivit totalt utplånade. Enkelt uttryckt blev alla människor, händelser och ting som förknippades med staden förstörda och tillintetgjorda. Det skulle inte bli något liv efter detta eller någon reinkarnation för dem; Gud hade utplånat dem från mänskligheten, sin skapelse, en gång för alla. ”Användandet av eld” betecknade ett stopp för synden, och det innebar ett slut för synden; denna synd skulle upphöra att existera och sprida sig. Det innebar att Satans ondska hade förlorat såväl sin närande jord som den gravplats som gav den någonstans att vistas och leva. I kriget mellan Gud och Satan är Guds användning av eld märkesbeteckningen för hans seger, som Satan märks med. Sodoms förstörelse är en stor missräkning i Satans ambition att göra motstånd mot Gud genom att fördärva och förtära människorna, och på samma sätt är det ett förödmjukande tecken på en tid i mänsklighetens utveckling då människan avvisade Guds ledning och hängav sig åt laster. Dessutom är det en återgivning av en sann uppenbarelse av Guds rättfärdiga sinnelag.

När elden Gud sände från himlen hade reducerat Sodom till enbart aska, innebar det att staden som kallades ”Sodom” skulle upphöra att existera, liksom allting inne i själva staden. Den förstördes av Guds ilska; den försvann under Guds vrede och majestät. På grund av Guds rättfärdiga sinnelag mottog Sodom sitt rättvisa straff; på grund av Guds rättfärdiga sinnelag mottog det sitt rättvisa slut. Slutet på Sodoms existens berodde på dess ondska, och det berodde också på Guds åstundan att aldrig mer se åt denna stad, och inte heller åt någon av de personer som hade levt där eller något liv som hade växt inne i staden. Guds ”åstundan att aldrig mer se åt denna stad” är hans vrede, och även hans majestät. Gud brände staden eftersom dess orättfärdighet och synd fick honom att känna ilska, äckel och avsky mot den och önska att aldrig se den eller människorna och det levande inne i den igen. Så fort staden hade slutat brinna, så att bara aska blev kvar, hade den på riktigt slutat existera i Guds ögon; även hans minnen av den var borta, utraderade. Detta innebär att elden som sändes från himlen inte bara förstörde hela staden Sodom och de fullständigt orättfärdiga människorna i den, och inte heller bara förstörde allting inne i staden som hade befläckats av synd; den elden förstörde dessutom minnena av mänsklighetens ondska och motstånd mot Gud. Detta var Guds syfte med att bränna ner staden.

En mänsklighet hade blivit fördärvad in absurdum. De visste inte vem Gud var eller varifrån de hade kommit. Om man nämnde Gud skulle dessa människor gå till angrepp, förtala och häda. Till och med när Guds tjänare hade kommit för att sprida hans varning, inte nog med att dessa fördärvade människor inte visade några tecken på ånger; de övergav inte sitt ondskefulla beteende. Tvärtom skadade de skamlöst Guds tjänare. Vad de uttryckte och avslöjade var sin natur och substans av extrem fientlighet mot Gud. Vi kan se att dessa fördärvade människors motstånd mot Gud var mer än ett avslöjande av deras fördärvade sinnelag, precis som det var mer än ett ögonblicks förtal eller förlöjligande till följd av bristande förståelse av sanningen. Det var varken dumhet eller okunskap som orsakade deras ondskefulla beteende; det var inte för att dessa människor hade blivit bedragna, och det var helt klart inte för att de hade blivit vilseledda. Deras uppförande hade nått nivån av skriande skamlös antagonism, motsättning och uppror mot Gud. Detta slags mänskliga beteende skulle utan tvivel göra Gud rasande, och det skulle göra hans sinnelag rasande – ett sinnelag som inte får kränkas. Därför släppte Gud direkt och öppet lös sin vrede och sitt majestät; detta är en sann uppenbarelse av hans rättfärdiga sinnelag. När Gud stod inför en stad som flödade över av synd, åstundade han att förstöra den på snabbast möjliga sätt; han önskade utplåna människorna i den och deras synder i sin helhet på det mest fullständiga sättet, för att få människorna i denna stad att upphöra att existera och hindra synden på denna plats från att mångfaldigas. Det snabbaste och mest fullständiga sättet att göra detta var att bränna ner den med eld. Guds attityd mot folket i Sodom var inte en attityd av uppgivenhet eller likgiltighet; istället använde han sin vrede, sitt majestät och sin auktoritet för att straffa, slå ner på och totalt förgöra dessa människor. Hans attityd mot dem var en attityd av inte bara fysisk förstörelse utan även förstörelse av själen, en evig utplåning. Detta är den riktiga undermeningen i Guds åstundan att de skulle ”upphöra att existera”.

Fastän Guds vrede är dold och okänd för människan, tolererar den ingen kränkning

Guds behandling av hela den dåraktiga och okunniga mänskligheten bygger i första hand på barmhärtighet och tolerans. Å andra sidan döljs hans vrede nästan hela tiden och nästan överallt; den är okänd för människan. Därför är det svårt för människan att se Gud visa sin vrede, och det är också svårt att förstå hans vrede. Följaktligen tar människan lätt på Guds vrede. När människorna möter Guds slutliga verk och steget att tolerera och förlåta människan – det vill säga när Guds sista exempel på barmhärtighet och hans sista varning når dem – om de då fortfarande använder samma metoder för att motsätta sig Gud och inte anstränger sig för att ångra sig, bättra sig eller acceptera hans barmhärtighet, så kommer Gud inte längre att skänka sin tolerans och tålamod till dem. Tvärtom är det vid det tillfället som Gud kommer att dra tillbaka sin barmhärtighet. Därefter kommer han endast att sända ut sin vrede. Han kan uttrycka sin vrede på olika sätt, precis som han kan använda olika metoder för att bestraffa och förgöra människor.

Guds användning av eld för att förstöra staden Sodom är hans snabbaste metod att totalt förinta en mänsklighet eller ett ting. När folket i Sodom brändes tillintetgjordes mer än deras fysiska kroppar; det tillintetgjorde helt och hållet deras andar, deras själar och deras kroppar, så att folket i denna stad helt säkert skulle upphöra att existera både i den materiella världen och i den värld som är osynlig för människan. Detta är ett av de sätt som Gud uppenbarar och uttrycker sin vrede. Detta slags uppenbarelse och uttryck är en aspekt av substansen i Guds vrede, precis som det naturligtvis också är en uppenbarelse av substansen i Guds rättfärdiga sinnelag. När Gud sänder ut sin vrede, upphör han att uppenbara någon barmhärtighet eller kärleksfull vänlighet, och han visar inte heller upp något mer av sin tolerans eller sitt tålamod; det finns ingen person, ting eller anledning som kan övertala honom att fortsätta vara tålmodig, att ge av sin barmhärtighet igen, att skänka sin tolerans en gång till. Istället för dessa ting kommer Gud, utan ett ögonblicks tvekan, att sända ut sin vrede och sitt majestät, göra vad han åstundar, och han kommer att göra detta på ett snabbt och rent sätt i enlighet med sina egna önskningar. Det är på detta sätt Gud sänder ut sin vrede och sitt majestät, som människan inte får kränka, och det är också ett uttryck för en aspekt av hans rättfärdiga sinnelag. När människor bevittnar hur Gud visar oro för och kärlek till människan, är de oförmögna att upptäcka hans vrede, se hans majestät eller känna hans intolerans mot kränkning. Dessa ting har alltid lett människor till att tro att Guds rättfärdiga sinnelag endast går ut på barmhärtighet, tolerans och kärlek. Men när man ser Gud förstöra en stad eller avsky en mänsklighet, gör hans vrede och hans majestät, när han förgör människan, att människan får se en glimt av den andra sidan av hans rättfärdiga sinnelag. Detta är Guds intolerans mot kränkning. Guds sinnelag som inte tolererar någon kränkning övergår varje skapad varelses fantasi, och bland de icke-skapade varelserna är ingen förmögen att störa den eller påverka den; till råga på allt kan den inte personifieras eller imiteras. Denna aspekt av Guds sinnelag är alltså den som mänskligheten borde känna mest. Endast Gud själv har detta slags sinnelag, och endast Gud själv besitter detta slags sinnelag. Gud besitter detta slags rättfärdiga sinnelag eftersom han avskyr ondska, mörker, upproriskhet och Satans onda gärningar, som fördärvar och förtär mänskligheten, därför att han avskyr alla syndiga gärningar i motstånd mot honom och på grund av hans heliga och fläckfria substans. Det är på grund av detta han inte kommer att genomlida att någon av de skapade eller icke-skapade varelserna öppet motsätter sig eller bestrider honom. Även en enskild person som han en gång visat barmhärtighet mot eller valt ut behöver bara provocera hans sinnelag och överträda hans princip om tålamod och tolerans, så kommer han att lösgöra och uppenbara sitt rättfärdiga sinnelag utan det minsta lilla barmhärtighet eller tvekan – ett sinnelag som inte tolererar någon kränkning.

Guds vrede är ett skydd för alla rättvisa krafter och alla positiva ting

Kan du, genom att förstå dessa exempel på Guds tal, tankar och handlingar, förstå Guds rättfärdiga sinnelag, ett sinnelag som inte får kränkas? I slutändan är detta en aspekt av det sinnelag som är unikt för Gud själv, oavsett hur mycket människan kan förstå. Guds intolerans mot kränkning är hans exklusiva substans; Guds vrede är hans exklusiva sinnelag; Guds majestät är hans exklusiva substans. Principen bakom Guds ilska visar upp den identitet och status som bara han besitter. Man behöver inte nämna att det även är en symbol för substansen hos den unike Gud själv. Guds sinnelag är hans egen inneboende substans. Det förändras inte alls med tidens gång, och det förändras inte heller närhelst platsen ändras. Hans inre sinnelag är hans inre substans. Oavsett vem han utför sitt verk på, förändras inte hans substans, och det gör inte heller hans rättfärdiga sinnelag. När man förargar Gud, är det som han sänder fram sitt inneboende sinnelag; vid det tillfället förändras inte principen bakom hans ilska, och inte heller hans unika identitet och status. Han blir inte arg på grund av en förändring i hans substans eller för att hans sinnelag har gett upphov till olika aspekter, utan därför att människans motstånd mot honom kränker hans sinnelag. Människans skriande provokation mot Gud är en allvarlig utmaning mot Guds egen identitet och status. När människan utmanar Gud bestrider hon, i Guds ögon, honom och testar hans ilska. När människan motsätter sig Gud, när människan bestrider Gud, när människan ständigt testar Guds ilska – vilket även sker när synden tar överhanden – kommer Guds vrede naturligt att uppenbara sig och visa sig. Därför symboliserar Guds uttryck av sin vrede att alla onda krafter kommer att upphöra att existera; den symboliserar att alla fientliga krafter kommer att förstöras. Detta är det unika med Guds rättfärdiga sinnelag, och det är det unika med Guds vrede. När Guds värdighet och helighet utmanas, när rättvisa krafter hindras och inte ses av människan, sänder Gud fram sin vrede. På grund av Guds substans är alla de krafter på jorden som bestrider Gud, motsätter sig honom och tvistar med honom onda, fördärvade och orättvisa; de kommer från och tillhör Satan. Eftersom Gud är rättvis, av ljuset och fulländat helig, kommer alla ting som är onda, fördärvade och tillhör Satan att försvinna när Guds vrede släpps lös.

Fastän utgjutandet av Guds vrede är en aspekt av uttrycket för hans rättfärdiga sinnelag, är Guds ilska inte på något sätt urskillningslös sett till målet eller utan princip. Tvärtom är Gud inte alls snar till ilska, och han uppenbarar inte förhastat sin vrede och sitt majestät. Dessutom är Guds vrede avsevärt kontrollerad och behärskad; den är inte alls jämförbar med hur människans raseri blossar upp eller hur hon ger utlopp för sin ilska. Många samtal mellan människan och Gud finns nedtecknade i Bibeln. Orden från några av dessa individer var ytliga, okunniga och barnsliga, men Gud slog inte ner dem, inte heller fördömde han dem. Tänk särskilt på prövningen av Job, hur behandlade Jehova Gud Jobs tre vänner och de andra efter att han hört de ord de talade till Job? Fördömde han dem? Fick han ett raseriutbrott mot dem? Han gjorde ingenting sådant! Istället sade han åt Job att bönfalla för dem, att be för dem; Gud å sin sida tog inte deras felsteg till sitt hjärta. Dessa exempel förevisar alla den huvudsakliga attityd med vilken Gud behandlar fördärvad, okunnig mänsklighet. Därför är lösgörandet av Guds vrede inte på något sätt ett uttryck eller ett utlopp för hans humör. Guds vrede är inte ett fullskaligt raseriutbrott så som människan uppfattar det. Gud släpper inte lös sin vrede för att han inte kan behärska sitt humör eller för att hans ilska har nått kokpunkten och måste få utlopp. Tvärtom är hans vrede en uppvisning av hans rättfärdiga sinnelag och ett genuint uttryck för hans rättfärdiga sinnelag; det är en symbolisk uppenbarelse av hans heliga substans. Gud är vrede, inte tolerant mot någon kränkning – det innebär inte att Guds ilska inte skiljer mellan orsaker eller saknar principer; det är den fördärvade mänskligheten som har exklusivt patent på principlösa, plötsliga raseriutbrott som inte särskiljer mellan orsaker. Så fort en människa har status tycker hon ofta att det är svårt att behärska sitt humör, och därför gillar hon att ta tillfällena i akt att uttrycka sitt missnöje och ge utlopp för sina känslor; hon flammar ofta upp i raseri utan någon synbar anledning, för att på så sätt visa upp sin förmåga och låta andra få veta att hennes status och identitet skiljer sig från vanliga människors. Naturligtvis tappar även fördärvade människor utan någon status ofta kontrollen. Deras ilska orsakas ofta av att deras egna förmåner har drabbats. För att skydda sin egen status och värdighet brukar den fördärvade mänskligheten ofta ge utlopp för sina känslor och uppenbara sin arroganta natur. Människan kommer att flamma upp i ilska och ge utlopp för sina känslor för att försvara syndens existens, och dessa handlingar är människans sätt att uttrycka sitt missnöje. Dessa handlingar flödar över av orenhet; de flödar över av ränksmideri och intriger; de flödar över av människans fördärv och ondska; till råga på allt flödar de över av människans vilda ambitioner och begär. När rättvisan bestrider ondskan, kommer människan inte att flamma upp i ilska för att försvara rättvisans existens; tvärtom, när rättvisans krafter hotas, förföljs och angrips, är människans attityd att förbise, undvika eller dra sig undan. Men när människan står inför ondskans krafter är hennes attityd att ordna saker, och att buga och skrapa med foten. Därför är människans utlopp för sina känslor en flyktväg för onda krafter, ett uttryck för den köttsliga människans otyglade och ostoppbara onda uppförande. När Gud sänder ut sin vrede kommer emellertid alla onda krafter att stoppas; alla synder med att skada människan kommer att stoppas; alla fientliga krafter som hindrar Guds verk kommer att göras tydliga, avskiljas och förbannas; alla Satans medbrottslingar som gör motstånd mot Gud kommer att straffas, ryckas upp med roten. I deras ställe kommer Guds verk att gå vidare fritt från alla hinder; Guds förvaltningsplan kommer att fortsätta utvecklas steg för steg enligt planen; Guds utvalda folk kommer att bli fritt från Satans störningar och bedräglighet; de som följer Gud kommer att åtnjuta Guds ledarskap och omsorg i lugna och fridfulla omgivningar. Guds vrede är ett skydd som hindrar alla onda krafter från att mångfaldigas och löpa amok, och det är också ett värn som skyddar existensen och spridningen av allt det rättvisa och positiva och för evigt värnar det från förtryck och omstörtning.

Kan ni se Guds vredes substans i hans förstörelse av Sodom? Finns det något som är uppblandat med hans raseri? Är Guds raseri rent? För att använda människans ordalag, är Guds vrede oförvanskad? Finns det något knep bakom hans vrede? Finns det någon konspiration? Finns det några onämnbara hemligheter? Jag kan säga till er strängt och högtidligt: Det finns ingen del av Guds vrede som kan leda en till tvivel. Hans ilska är ren, oförvanskad ilska och hyser inga andra avsikter eller mål. Anledningen till hans ilska är ren, oklanderlig och över all kritik. Det är en naturlig uppenbarelse och uppvisning av hans heliga substans; det är något som ingenting i skapelsen besitter. Detta är en del av Guds unika rättfärdiga sinnelag, och det är också en slående skillnad mellan Skaparens och hans skapelses respektive substanser.

Oavsett om man blir arg i andras åsyn eller bakom deras rygg, så har var och en olika avsikt och syfte. Kanske bygger de upp sin prestige, eller kanske försvarar de sina egna intressen, upprätthåller sin image eller håller på sin värdighet. Vissa behärskar sig i sin ilska, medan andra är mer förhastade och flammar upp i raseri närhelst de önskar utan minsta lilla behärskning. Kort sagt härrör människans ilska från hennes fördärvade sinnelag. Oavsett dess syfte är den av köttet och av naturen; den har ingenting att göra med rättvisa eller orättvisa eftersom ingenting i människans natur och substans motsvarar sanningen. Därför bör den fördärvade mänsklighetens temperament och Guds vrede inte nämnas i samma andetag. Beteendet hos en människa som är fördärvad av Satan börjar utan undantag med begäret att värna om fördärvet, och det bygger på fördärv; sålunda kan människans ilska inte nämnas i samma andetag som Guds vrede, oavsett hur riktigt det kan verka i teorin. När Gud sänder ut sitt raseri hejdas onda krafter, onda ting förstörs, samtidigt som rättvisa och positiva ting åtnjuter Guds omsorg och skydd, och de tillåts att fortgå. Gud sänder ut sin vrede eftersom orättvisa, negativa och onda ting hindrar, stör eller förstör den normala verksamheten och utvecklingen av rättvisa och positiva ting. Målet med Guds ilska är inte att värna om hans egen status och identitet, utan att värna om existensen av rättvisa, positiva, vackra och goda ting, att värna om lagarna och ordningen i människans normala överlevnad. Detta är grundorsaken till Guds vrede. Guds raseri är en mycket korrekt, naturlig och sann uppenbarelse av hans sinnelag. Det finns inga avsikter bakom hans raseri, inte heller finns där falskhet eller komplotter; bättre upp, hans raseri innehåller inget av det begär, list, illvilja, våld, ondska eller något annat som hela den fördärvade mänskligheten har gemensamt. Innan Gud sänder ut sitt raseri har han redan uppfattat substansen i varje ärende synnerligen tydligt och fullständigt, och han har redan formulerat korrekta, tydliga definitioner och slutsatser. Guds mål med varje ärende han utför är därmed kristallklart, liksom hans attityd. Han är inte virrig; han är inte blind; han är inte impulsiv; han är inte vårdslös; framför allt är han inte principlös. Detta är den praktiska aspekten av Guds vrede, och det är på grund av denna praktiska aspekt av Guds vrede som mänskligheten har uppnått sin normala existens. Utan Guds vrede skulle mänskligheten sjunka ner i onormala levnadsförhållanden; alla rättvisa, vackra och goda ting skulle förstöras och upphöra att existera. Utan Guds vrede skulle lagarna och reglerna för de skapade varelsernas existens brytas eller till och med omstörtas totalt. Sedan människans skapelse har Gud kontinuerligt använt sitt rättfärdiga sinnelag för att värna om och upprätthålla mänsklighetens normala existens. Eftersom hans rättfärdiga sinnelag innehåller vrede och majestät, blir alla onda människor, ting, föremål och allting som stör och skadar mänsklighetens normala existens bestraffade, kontrollerade och förstörda på grund av hans vrede. Under de senaste årtusendena har Gud hela tiden använt sitt rättfärdiga sinnelag för att slå ner på och förstöra alla slags orena och onda andar som motsätter sig Gud och agerar som Satans medbrottslingar och fogdar i hans arbete med att förvalta mänskligheten. Alltså har Guds verk med människans frälsning alltid framskridit enligt hans plan. Det innebär att eftersom Guds vrede finns, så har det mest rättfärdiga idealet bland människorna aldrig blivit förstört.

Nu när ni har en förståelse av substansen i Guds vrede, måste ni självklart även ha en ännu bättre förståelse av hur man urskiljer Satans ondska!

Fastän Satan verkar human, rättvis och dygdig, är han grym och ond till sin substans

Satan vinner sin berömmelse genom att bedra allmänheten. Han etablerar sig ofta som någon som går i spetsen och är förebild för rättfärdigheten. Samtidigt som han flaggar för att han slår vakt om rättfärdigheten skadar han människorna, förtär deras själar och använder alla slags metoder för att förlama, bedra och reta upp människan. Hans mål är att få människan att godta och följa med i hans onda uppförande, att få människan att ansluta sig till honom i motståndet mot Guds auktoritet och suveränitet. Men när man blir klar över hans ränker, komplotter och tarvliga drag och inte vill fortsätta att bli trampad på och lurad av honom eller fortsätta slava för honom, eller bestraffas och förgöras tillsammans med honom, då förändrar Satan sina tidigare helgonlika drag och sliter av sin falska mask så att han avslöjar sitt sanna onda, illvilliga, fula och vildsinta ansikte. Han skulle inte vilja något hellre än att utrota alla dem som vägrar följa honom och dem som motsätter sig hans onda krafter. På det här stadiet kan Satan inte längre anta ett pålitligt, gentlemannalikt framträdande; istället avslöjas hans sanna elaka och djävulska drag under fårakläderna. När väl Satans ränker har förts fram i ljuset, när hans sanna drag är blottlagda, kommer han att bryta ut i raseri och blottlägga sin barbariskhet; hans begär att skada och förtära människor blir bara intensivare. Detta är för att han rasar över människans uppvaknande; han utvecklar en stark hämndlystnad mot människan för hennes ambition att eftertrakta frihet och ljus och bryta sig ur hans fängelse. Hans raseri är avsett att försvara hans ondska, och det är också en sann uppenbarelse av hans vildsinta natur.

På alla områden blottlägger Satans beteende hans onda natur. Av alla de onda gärningar som Satan har utfört mot människan – från hans tidiga insatser för att förleda människan att följa honom, till hans utnyttjande av människan, där han drar med människan in i sina onda gärningar, och Satans hämndlystnad mot människan efter att hans sanna drag har blottlagts och människan har känt igen och övergett honom – är det ingen som inte lyckas blottlägga Satans onda substans; ingen som inte lyckas bevisa det faktum att Satan inte har någon relation till positiva ting; ingen som inte lyckas bevisa att Satan är upphovet till alla onda ting. Var och en av hans handlingar slår vakt om hans ondska, upprätthåller hans fortsatta onda gärningar, går emot rättvisa och positiva ting, förstör lagarna och ordningen i mänsklighetens normala existens. De är fientliga mot Gud, och är det som Guds vrede kommer att förstöra. Fastän Satan har sitt eget raseri, är hans raseri ett sätt att få utlopp för sin onda natur. Anledningen till att Satan är förbittrad och ursinnig är denna: Hans onämnbara ränker har blottlagts; hans komplotter är inte lätta att komma undan med; hans vilda ambition och begär att ersätta Gud och agera som Gud har slagits till och blockerats; hans mål att kontrollera hela mänskligheten har nu blivit till intet och kan aldrig uppnås. Det är Guds upprepade frammaning av sin vrede som har hindrat Satans komplotter från att bära frukt och avbrutit Satans ondskas spridning och omfattning; därför både hatar och fruktar Satan Guds vrede. Varje tillämpning av Guds vrede demaskerar inte bara Satans sanna tarvliga framträdande; det drar också fram Satans onda begär i ljuset. Samtidigt blottläggs helt och hållet anledningarna till Satans raseri mot mänskligheten. Satans raseriutbrott är en sann uppenbarelse av hans onda natur, en blottläggning av hans ränker. Varje gång Satan rasar förebådar det naturligtvis förstörelsen av onda ting; det förebådar skyddet av och fortlevnaden för positiva ting, och det förebådar Guds vredes natur – som inte får kränkas!

Man får inte förlita sig på erfarenhet och fantasi för att känna Guds rättfärdiga sinnelag

När du hamnar inför Guds dom och tuktan, kommer du då att säga att Guds ord är förvanskat? Kommer du att säga att det finns en historia bakom Guds raseri, och att hans raseri är förvanskat? Kommer du att förtala Gud, och säga att hans sinnelag inte nödvändigtvis är helt rättfärdigt? När du har att göra med var och en av Guds gärningar, måste du först vara säker på att Guds rättfärdiga sinnelag är fritt från alla andra inslag, att det är heligt och felfritt; dessa gärningar innefattar att Gud slår ner på, bestraffar och förgör mänskligheten. Var och en av Guds gärningar, utan undantag, görs i strikt överensstämmelse med hans inneboende sinnelag och hans plan – detta innefattar inte mänsklighetens kunskap, tradition och filosofi – och var och en av Guds gärningar är ett uttryck för hans sinnelag och substans, obesläktad med någonting som tillhör den fördärvade mänskligheten. I människans föreställningar är det bara Guds kärlek, barmhärtighet och tolerans mot mänskligheten som är felfria, oförvanskade och heliga. Men ingen vet att Guds raseri och hans vrede på samma sätt är oförvanskade; dessutom har ingen begrundat frågor som varför Gud inte tolererar någon kränkning eller varför hans raseri är så stort. Tvärtom blandar en del ihop Guds vrede med den fördärvade mänsklighetens temperament; de uppfattar Guds ilska som den fördärvade mänsklighetens raseri; de antar till och med felaktigt att Guds raseri är precis som det naturliga avslöjandet av mänsklighetens fördärvade sinnelag. De tror felaktigt att utsändandet av Guds vrede är precis som den fördärvade mänsklighetens ilska, som härrör från missnöje; de tror rentav att utsändandet av Guds vrede är ett uttryck för hans humör. Efter den här gemenskapen hoppas jag att var och en av er inte kommer att ha några missuppfattningar, fantasier eller antaganden när det gäller Guds rättfärdiga sinnelag, och jag hoppas att ni efter att ha hört mina ord på riktigt kan känna igen vreden hos Guds rättfärdiga sinnelag i era hjärtan, att ni kan lägga undan alla tidigare felaktiga uppfattningar om Guds vrede, att ni kan ändra på era egna felaktiga övertygelser och åsikter om substansen i Guds vrede. Dessutom hoppas jag att ni kan ha en korrekt definition av Guds sinnelag i era hjärtan, att ni inte längre kommer att ha några tvivel på Guds rättfärdiga sinnelag, att ni inte kommer att tvinga på något mänskligt resonemang eller fantiserande på Guds sanna sinnelag. Guds rättfärdiga sinnelag är Guds egen sanna substans. Det är inte något som formats eller skrivits av människan. Hans rättfärdiga sinnelag är hans rättfärdiga sinnelag och har inga förbindelser eller anknytningar till något i skapelsen. Gud själv är Gud själv. Han kommer aldrig att bli en del av skapelsen, och även om han blir en av de skapade varelserna, kommer hans inre sinnelag och substans inte att ändras. Att känna Gud är därför inte att känna ett objekt; det är inte att dissekera något, och det är inte heller att förstå en person. Om du använder det koncept eller den metod du har för att känna ett objekt eller förstå en person, till att känna Gud, då kommer du aldrig att kunna erhålla kunskapen om Gud. Att känna Gud är inte beroende av erfarenhet eller fantasi, och därför får du aldrig tvinga på din erfarenhet eller fantasi på Gud. Oavsett hur rik erfarenhet och fantasi du har, så är de fortfarande begränsade; dessutom motsvarar inte din fantasi fakta, än mindre motsvarar den sanningen, och den är oförenlig med Guds sanna sinnelag och substans. Du kommer aldrig att lyckas om du litar till din fantasi för att förstå Guds substans. Den enda vägen är så här: acceptera allt som kommer från Gud, sedan kan du erfara och förstå den gradvis. Det kommer en dag då Gud kommer att upplysa dig till att verkligen förstå och känna honom på grund av ditt samarbete och på grund av din hunger och törst efter sanningen. Och låt oss med detta avsluta den här delen av vårt samtal.

...

Fullständig text: 

Källa：Allsmäktige Guds Kyrka

 Guds auktoritet (I)

Skaparens auktoritet begränsas inte av tid, rum eller geografi, och Skaparens auktoritet är omätlig

Låt oss titta på Första Mosebok 22:17–18 Detta är ytterligare ett avsnitt där Jehova Gud talar, där han säger till Abraham: ”kommer jag att välsigna dig med välsignelse och föröka din säd med tillökning som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand, och din säd skall besitta sina fienders portar, och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade, därför att du har lytt min röst.” Jehova Gud välsignar Abraham många gånger och säger att hans ättlingar ska föröka sig – och hur mycket ska de föröka sig? I den utsträckning som Skriften talar om: ”som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand”. Med andra ord ville Gud skänka Abraham efterkommande lika talrika som stjärnorna på himlen, lika oräkneliga som sandkornen på havets strand. Gud talade i bilder, och utifrån bilderna är det inte svårt att se att Gud inte bara tänkte skänka Abraham en, två eller ens tusentals ättlingar, utan ett oräkneligt antal, tillräckligt många för att bilda en mångfald av nationer, för Gud lovade Abraham att han skulle bli far åt många nationer. Och beslöts det antalet av människan, eller beslöts det av Gud? Kan människan styra över hur många ättlingar hon får? Är det hon som bestämmer? Det är inte ens människan som bestämmer om hon ska få många eller inte, än mindre så många som ”stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand”. Vem önskar inte ättlingar talrika som stjärnorna? Tyvärr blir det inte alltid som du vill. Oavsett hur skicklig eller kapabel människan är, är det inte hon som bestämmer; ingen kan stå utanför det som Gud har förordnat. Så mycket han tillåter dig, det är så mycket du får: Om Gud ger dig lite, då kommer du aldrig att få mycket, och om Gud ger dig mycket, då är det ingen mening med att vara förbittrad över hur mycket du har. Är det inte så? Allt detta är Guds beslut, inte människans! Människan styrs av Gud, och ingen är undantagen!

När Gud sa ”jag kommer att föröka din säd” var det ett förbund som Gud upprättade med Abraham, och precis som regnbågsförbundet skulle det upprätthållas i evighet, och det var också ett löfte av Gud till Abraham. Endast Gud är berättigad och förmögen och göra så att detta löfte blir uppfyllt. Oavsett om människan tror på det eller inte, oavsett om människan accepterar det eller inte, och oavsett hur människan ser på det, och hur hon betraktar saken, så ska allt detta bli uppfyllt, till punkt och pricka, enligt de ord som Gud uttalat. Guds ord kommer inte att förändras på grund av förändringar i människans vilja eller föreställningar, och de kommer inte att förändras på grund av förändringar hos någon person, någon företeelse eller något föremål. Allting må försvinna, men Guds ord förblir i evighet. Tvärtom – den dag då alla ting försvinner är just den dag då Guds ord fullbordas fullständigt, för han är Skaparen, och han äger Skaparens auktoritet, och Skaparens makt, och han härskar över allting och all livskraft. Han kan göra så att någonting kommer ur ingenting, eller att någonting blir till ingenting, och han styr omvandlingen av alla ting från levande till döda – så för Gud skulle ingenting kunna vara enklare än att föröka någons säd. För människan låter det befängt, som en saga, men för Gud är det som han beslutar att göra, och lovar att göra, inte befängt, eller någon saga. I stället är det ett faktum som Gud redan har sett, och som helt säkert ska uppfyllas. Förstår ni det? Bevisar fakta att Abrahams ättlingar var talrika? Och hur talrika, exakt? Lika talrika som ”stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand”, som Gud sa? Spreds de över alla nationer och områden, överallt i världen? Och vad var det som åstadkom detta faktum? Var det auktoriteten i Guds ord? I hundratals, eller tusentals, år efter det att Gud uttalat sina ord fortsatte Guds ord att uppfyllas, och de blev ständigt till fakta; detta är kraften hos Guds ord, och ett bevisa på Guds auktoritet. När Gud skapade allting i begynnelsen sa Gud låt det bli ljus, och det blev ljus. Detta skedde mycket fort, det uppnåddes mycket snabbt, och det blev ingen fördröjning i dess fullbordan och uppfyllelse; effekten av Guds ord blev omedelbar. Båda sakerna uppvisade Guds auktoritet, men när Gud välsignade Abraham lät han människan se en annan sida av substansen i Guds auktoritet, och lät människan se hur ovärderlig Skaparens auktoritet är, och dessutom lät han människan se en verkligare, mer utsökt sida av Skaparens auktoritet.

När Guds ord väl uttalas tar Guds auktoritet över utförandet av verket, och det faktum som Guds mun lovat börjar gradvis förverkligas. Bland alla ting börjar förändringar visa sig i allting till följd av orden, på samma sätt som gräset blir grönt, blommorna blommar, knopparna bildas på träden, fåglarna börjar sjunga, gässen återvänder och fälten myllrar av människor när våren kommer … När våren kommer förnyas allt, och detta är Skaparens mirakulösa verk. När Gud uppfyller sina löften förnyas och förändras allting i himlen och på jorden i enlighet med Guds tankar – ingen är undantagen. När ett åtagande eller löfte uttalas från Guds mun tjänar alla ting till att uppfylla det, och de styrs för att uppfylla det, och alla skapade varelser ordnas och arrangeras under Skaparens herravälde, och spelar sin respektive roll, och fyller sin respektive funktion. Detta är manifestationen av Skaparens auktoritet. Vad ser du i detta? Hur känner du Guds auktoritet? Har Guds auktoritet något omfång? Finns det någon tidsgräns? Kan den sägas ha någon särskild höjd, eller någon särskild längd? Kan den sägas ha någon särskild storlek eller styrka? Kan den mätas med människans dimensioner? Guds auktoritet växlar inte mellan på och av, kommer inte och går, och det finns ingen som kan mäta exakt hur stor hans auktoritet är. Oavsett hur lång tid som förflyter – när Gud välsignar någon kommer den välsignelsen att fortsätta, och dess fortsättning vittnar om Guds omätbara auktoritet, och låter mänskligheten skåda återuppträdandet av Skaparens outsläckliga livslåga, om och om igen. Varje manifestation på hans auktoritet är ett perfekt uttryck för orden från hans mun, och det uttrycks för allting, och för mänskligheten. Dessutom är allting som hans auktoritet åstadkommer utsökt bortom all jämförelse, och fullständigt felfritt. Man kan säga att hans tankar, hans ord, hans auktoritet och allt verk som han utför är en ojämförligt vacker bild, och för de skapade varelserna är människans språk oförmöget att uttrycka dess betydelse och värde. När Gud avger ett löfte till en person, oavsett om det gäller var han bor, eller vad han gör, hans bakgrund före eller efter det att han mottagit löftet, eller hur stora omvälvningar han upplevt i sin livsmiljö – känner Gud allt detta som sin egen ficka. Oavsett hur lång tid som förflyter sedan Guds ord uttalats, så är det för honom som om de just yttrats. Det vill säga, Gud har kraften, och har sådan auktoritet, att han kan hålla reda på, styra och förverkliga varje löfte han avger till mänskligheten, och oavsett vad löftet är, oavsett hur lång tid det tar för det att uppfyllas fullständigt, och dessutom, oavsett hur stor bredd dess uppfyllande omfattar – till exempel tid, geografi, ras och så vidare – så ska löftet infrias, och förverkligas, och därtill kommer dess infriande och förverkligande inte att kräva den minsta ansträngning av honom. Och vad bevisar detta? Att bredden i Guds auktoritet och kraft är tillräcklig för att kunna härska över hela universum, och hela mänskligheten. Gud gjorde ljuset, men det betyder inte att Gud enbart förvaltar ljuset, eller att han enbart förvaltar vattnet för att han skapade vattnet, och att allting annat är utan samband med Gud. Är inte det ett missförstånd? Även om Guds välsignelse av Abraham gradvis hade bleknat från människans minne efter flera hundra år, förblev ändå löftet detsamma för Gud. Det var fortfarande på väg att uppfyllas, och det hade aldrig upphört. Människan hade aldrig känt till eller hört talas om hur Gud utövade sin auktoritet, hur allt styrdes och ordnades och hur många underbara berättelser som utspelade sig bland alla ting i Guds skapelse under denna tid, men alla underbara delar i uppvisandet av Guds auktoritet och uppenbarelsen av hans gärningar förmedlades och upphöjdes bland alla ting, alla ting visade och talade om Skaparens mirakulösa gärningar, och varje så ofta berättad historia om Skaparens suveränitet över alla ting ska förkunnas av alla ting i evighet. Den auktoritet med vilken Gud härskar över allting, och Guds kraft, visar för alla ting att Gud är närvarande överallt och alltid. När du har bevittnat Guds auktoritets och krafts allestädesnärvaro kommer du att se att Gud är närvarande överallt och alltid. Guds auktoritet och kraft begränsas inte av tid, geografi, rum eller någon person, materia eller föremål. Bredden i Guds auktoritet och kraft överträffar människans fantasi; den är ofattbar för människan, omöjlig för människan att föreställa sig, och människan kommer aldrig att känna till den fullständigt.

En del människor tycker om att dra slutsatser och fantisera, men hur långt kan människans fantasi sträcka sig? Kan den gå bortom den här världen? Är människan kapabel att sluta sig till och föreställa sig äktheten och exaktheten i Guds auktoritet? Är människans slutledningsförmåga och fantasi tillräckliga för att hon ska uppnå kunskap om Guds auktoritet? Kan dessa saker få människan att verkligen förstå och underkasta sig Guds auktoritet? Fakta bevisar att människans slutledningsförmåga och fantasi kommer enbart från hennes intellekt, och de ger inte den minsta hjälp eller fördel när det gäller människans kännedom om Guds auktoritet. Efter att ha läst science fiction kan några människor föreställa sig månen, och hur stjärnorna är. Det betyder inte att människan har någon förståelse för Guds auktoritet. Människans fantasi är bara just det: fantasi. Fakta i dessa frågor, det vill säga, deras koppling till Guds auktoritet, har hon inget som helst grepp om. Om du har varit på månen, än sen då? Visar det att du har en multidimensionell förståelse för Guds auktoritet? Visar det att du kan föreställa sig bredden i Guds auktoritet och kraft? Eftersom människans slutledningsförmåga och fantasi inte kan göra det möjligt för henne att känna till Guds auktoritet, vad ska människan göra? Det klokaste alternativet skulle vara att inte dra några slutsatser eller fantisera, vilket innebär att människan aldrig får förlita sig på fantasin eller göra sig beroende av slutsatser när det gäller Guds auktoritet. Vad är det jag vill säga er här? Kunskap om Guds auktoritet, Guds kraft, Guds egen identitet och Guds substans kan inte uppnås genom att du förlitar dig på din fantasi. Eftersom du inte kan förlita dig på fantasin för att lära känna Guds auktoritet, hur ska du då kunna uppnå en sann kunskap om Guds auktoritet? Genom att äta och dricka Guds ord, genom gemenskap och genom att uppleva Guds ord kommer du att få en gradvis upplevelse och styrkande av Guds auktoritet, och därmed kommer du att få en gradvis förståelse och tilltagande kunskap om den. Det är det enda sättet att uppnå kunskapen om Guds auktoritet; det finns inga genvägar. Att be er att inte fantisera är inte det samma som att be er att sitta passivt och vänta på undergången, eller hindra er från att göra någonting. Att inte använda hjärnan för att tänka eller fantisera betyder att inte använda logik för att dra slutsatser, att inte använda kunskap för att analysera, att inte använda vetenskap som grund, utan att i stället förstå, styrka och bekräfta att den Gud du tror på har auktoritet, och bekräfta att han har suveränitet över ditt öde och att hans kraft alltid visar att han är den sanne Guden själv, genom Guds ord, genom sanningen, genom allting som du möter i livet. Detta är det enda sättet för någon att uppnå en förståelse för Gud. En del säger att de vill hitta ett enkelt sätt att uppnå detta mål, men kan ni tänka ut något sådant sätt? Jag säger dig – det finns inget behov av att tänka: Det finns inga andra sätt! Det enda sättet är att samvetsgrant och orubbligt lära känna och styrka vad Gud har och är genom varje ord han uttrycker och allting som han gör. Det är det enda sättet att lära känna Gud. För vad Gud har och är, och allting som har med Gud att göra, är inte ihåligt och tomt – utan verkligt.

Det faktum att Skaparen har kontroll och herravälde över allting och alla levande varelser berättar om Skaparens auktoritets sanna existens

På samma sätt är Jehova Guds välsignelse av Job nedtecknad i Jobs bok. Vad skänkte Gud till Job? ”Jehova välsignade alltså slutet av Jobs levnad mer än dess början, för han fick fjorton tusen får, och sex tusen kameler, och ett tusen par oxar, och ett tusen åsneston” (Job 42:12). Utifrån människans perspektiv, vad var de saker som Job fick? Var de människans tillgångar? Med dessa tillgångar, skulle Job ha varit rik på den tiden? Och hur skaffade han sig sådana tillgångar? Vad var det som orsakade hans rikedom? Det är självklart att det var på grund av Guds välsignelse som Job kom att äga dem. Hur Job såg på tillgångarna, och hur han betraktade Guds välsignelse, är ingenting vi ska gå in på här. När det gäller Guds välsignelser längtar alla människor, dag och natt, efter att bli välsignade av Gud, men människan har ingen kontroll över hur många tillgångar hon kan få under sitt liv, eller huruvida hon kan ta emot några välsignelser från Gud – och det är ett obestridligt faktum! Gud har auktoritet, och har makten att skänka människan vilka tillgångar som helst, att tillåta människan att erhålla vilken gåva som helst, men det finns en princip bakom Guds välsignelser. Vilken sorts människor välsignar Gud? Dem han tycker om, förstås! Abraham och Job välsignades båda av Gud, men de välsignelser som de mottog var inte likadana. Gud välsignade Abraham med ättlingar lika talrika som sanden och stjärnorna. När Gud välsignade Abraham gjorde han så att en mans ättlingar, en nation, blev kraftfull och blomstrande. I detta härskade Guds auktoritet över mänskligheten, som andades Guds andedräkt bland alla ting och levande varelser. Under Guds suveräna auktoritet existerade och förökade sig denna mänsklighet med den hastighet, och inom den ram som Gud hade beslutat. Såväl nationens vitalitet och expansionshastighet som dess livslängd var specifika delar av Guds arrangemang, och principen bakom allt detta byggde enbart på det löfte Gud avgett till Abraham. Detta betyder att oavsett omständigheterna skulle Guds löfte fortsätta uppfyllas utan hinder och förverkligas under Guds auktoritets försyn. I Guds löfte till Abraham skulle Abrahams ättlingar inte riskera att utrotas, oavsett världens omvälvningar, oavsett tidsålder, oavsett vilka katastrofer mänskligheten fick utstå, och deras nation skulle inte dö ut. Guds välsignelse av Job, däremot, gjorde honom till en mycket rik man. Vad Gud gav honom var en rad levande skapade varelser som andades, och detaljerna – deras antal, deras förökningshastighet, överlevnadstal, fettmängd och så vidare – kontrollerades också av Gud. Även om dessa levande varelser inte ägde någon talförmåga var de också en del av Skaparens arrangemang, och principen bakom Guds arrangemang var i enlighet med den välsignelse Gud lovade Job. I Guds välsignelse av Abraham och Job var den auktoritet med vilken Skaparen härskade över allting, och alla levande varelser, densamma, även om det som utlovades var olika saker. Varje detalj i Guds auktoritet och makt uttrycks i hans olika löften och välsignelser till Abraham och Job, och visar än en gång för mänskligheten att Guds auktoritet går långt bortom vad människan kan föreställa sig. Dessa detaljer berättar ännu en gång för människan att om hon vill lära känna Guds auktoritet, så går detta bara att uppnå genom Guds ord och genom att uppleva Guds verk.

Guds suveräna auktoritet över allting gör det möjligt för människan att inse ett faktum: Guds auktoritet finns inte bara i orden ”Och Gud sade, ’Låt det bli ljus’, och det blev ljus, och ’Låt det finnas ett valv’, och det blev ett valv, och ’Låt det finnas ett land’, och det blev land”, utan dessutom i hur han fick ljuset att fortsätta, förhindrade himlavalvet från att försvinna och höll marken för evigt avskild från vattnet, liksom i detaljerna kring hur han härskade över och förvaltade de skapade varelserna: ljuset, himlavalvet och marken. Vad mer ser ni i Guds välsignelse av mänskligheten? Det är tydligt att Guds fotspår inte försvann sedan han välsignat Abraham och Job, för han hade just börjat utöva sin auktoritet, och han avsåg att förverkliga vartenda ett av sina ord, och få varje detalj i det han sagt att inträffa, och därför fortsatte han under de följande åren att göra allt som han hade avsett. Eftersom Gud har auktoritet kanske det ser ut för människan som om Gud bara talar och aldrig lyfter ett finger för att alla angelägenheter och ting ska uppnås. Att tänka sig det är lite löjligt! Om du bara antar ett ensidigt perspektiv på Guds upprättande av sitt förbund med människan i ord, och på Guds åstadkommande av allting med ord, och du inte kan se de olika tecknen och fakta som pekar på att Guds auktoritet härskar över alltings existens, då är din förståelse av Guds auktoritet alltför ihålig och löjlig! Om människan föreställer sig Gud sådan, då måste det sägas att människans kunskap om Gud har tagit en sista utväg, och har kommit till en återvändsgränd, för den Gud som människan föreställer sig är bara en maskin som utfärdar order, och inte den Gud som äger auktoritet. Vad har du insett utifrån exemplen med Abraham och Job? Har du sett den verkliga sidan av Guds auktoritet och kraft? När Gud hade välsignat Abraham och Job stannade han inte där han var, och inte heller satte han sina budbärare i arbete medan han väntade på att få se resultatet. Tvärtom, så snart Gud hade yttrat sina ord började allt, under Guds auktoritets vägledning, inrätta sig efter det verk Gud avsåg att uträtta, och de människor, ting och föremål som Gud krävde förbereddes. Det vill säga, så snart orden yttrats från Guds mun började Guds auktoritet utövas i hela landet, och han satte en kurs för att uppnå och uppfylla de löften han hade gett Abraham och Job, samtidigt som han gjorde alla lämpliga planer och förberedelser för allt som behövdes för varje steg och nyckelfas i det han planerade att utföra. Under denna tid styrde Gud inte bara sina budbärare, och också alla ting som hade skapats av honom. Det vill säga, omfattningen inom vilken Guds auktoritet utövades innefattade inte bara budbärarna, utan dessutom alla ting, som styrdes för att överensstämma med det verk som han avsåg fullborda; dessa utgjorde de specifika sätt med vilka Guds auktoritet utövades. Några av er kanske i er fantasi har följande förståelse av Guds auktoritet: Gud har auktoritet, och Gud har kraft, så Gud behöver bara stanna kvar i den tredje himlen, eller behöver bara stanna kvar på en specifik plats, och behöver inte göra något särskilt arbete, och hela Guds verk fullbordas i hans tankar. Några kanske också tror att även om Gud välsignade Abraham behövde Gud inte göra någonting, utan det var tillräckligt att han bara uttalade sina ord. Är detta vad som faktiskt hände? Självklart inte! Även om Gud har auktoritet och kraft är hans auktoritet sann och verklig, inte tom. Äktheten och verkligheten i Guds auktoritet och kraft uppenbaras och förkroppsligas gradvis i hans skapande av allting, och herravälde över allting, och i den process genom vilken han leder och förvaltar mänskligheten. Varje metod, varje perspektiv och varje detalj i Guds suveränitet över mänskligheten och allting, och hela det verk han uppnått, liksom hans förståelse av allting – de bevisar bokstavligen att Guds auktoritet och kraft inte är några tomma ord. Hans auktoritet och kraft visas och uppenbaras ständigt, och i alla ting. Dessa manifestationer och uppenbarelser berättar om Guds auktoritets verkliga existens, för han använder sin auktoritet och kraft för att fortsätta sitt verk, och för att befalla alla ting, och för att härska över allting i varje stund, och hans kraft och auktoritet kan inte ersättas av änglarna, eller av Guds budbärare. Gud beslutade vilka välsignelser han skulle skänka till Abraham och Job – det var Guds beslut. Även om det var Guds budbärare som personligen besökte Abraham och Job så var deras handlingar i enlighet med Guds påbud, och under Guds auktoritet, och de var också under Guds suveränitet. Även om människan ser Guds budbärare besöka Abraham, och inte ser Jehova Gud personligen göra någonting i det som Bibeln återger, är den enda som i själva verket faktiskt utövar kraft och auktoritet Gud själv, och det tål inget tvivel från någon människa! Även om du har sett att änglarna och budbärarna äger stor kraft, och har utfört mirakel, eller att de har gjort saker som Gud uppdragit åt dem, är deras handlingar enbart till för att utföra Guds uppdrag, och visar på intet sätt Guds auktoritet – för ingen människa och inget föremål har, eller äger, Skaparens auktoritet att skapa allting och härska över allting. Och därmed kan ingen människa och inget föremål utöva eller visa på Skaparens auktoritet.

Skaparens auktoritet är oföränderlig och okränkbar

Vad har ni sett i dessa delar av skriften? Har ni sett att det finns en princip bakom Guds utövande av sin auktoritet? Till exempel, Gud använder en regnbåge för att upprätta ett förbund med människan, och han placerar en regnbåge bland molnen för att förmedla till människan att han aldrig mer skulle förstöra jorden med en översvämning. Är den regnbåge som människor ser idag fortfarande densamma som den som uttalades från Guds mun? Har dess natur och innebörd förändrats? Utan tvivel är svaret nej, det har den inte. Gud använde sin auktoritet för att utföra den här gärningen, och det förbund som han upprättade med människan har fortlevt till idag, och tidpunkten för förbundet att ändras är, förstås, Guds beslut. Efter det att Gud sade ”sätter min båge i molnet” har han alltid hållit förbundet, ända fram till idag. Vad ser du i detta? Även om Gud äger auktoritet och kraft är han väldigt noggrann och principfast i det han gör, och han håller sitt ord. Hans noggrannhet, och principerna bakom hans handlingar, visar Skaparens okränkbarhet och hur oövervinnelig hans auktoritet är. Trots satt han äger överlägsen auktoritet och har herraväldet över allting, och trots att han har kraften att härska över alla ting, har Gud aldrig skadat eller avbrutit sin egen plan, och varje gång han utövar sin auktoritet så gör han det i strikt överensstämmelse med sina egna principer, och han följer exakt den plan som uttalats från hans mun, och han följer stegen och målen i sin plan. Självklart lyder alla ting som Gud härskar över också under de principer enligt vilka Gud utövar sin auktoritet, och ingen människa eller sak är undantagen från det som hans auktoritet ordnar, och inte heller kan de förändra principerna för utövandet av Guds auktoritet. I Guds ögon får de som välsignats ta emot den goda lycka som hans auktoritet orsakat, och de som förbannats blir bestraffade på grund av hans auktoritet. Under Guds suveräna auktoritet är ingen människa eller sak undantagen utövandet av hans auktoritet, och ingen kan heller ändra principerna enligt vilken auktoriteten utövas. Skaparens auktoritet förändras inte på grund av växlingar i någon faktor, och på ett liknande sett förändras inte heller de principer utifrån vilka han utövar sin auktoritet av någon som helst anledning. Himmel och jord kan genomgå stora omvälvningar, men Skaparens auktoritet kommer inte att förändras; alla ting kan förgås, men Skaparens auktoritet kommer aldrig att försvinna. Detta är substansen i Skaparens oföränderliga och okränkbara auktoritet, och detta är vad som gör Skaparen unik!

Orden nedan är nödvändiga för att man ska lära känna Guds auktoritet, och deras innebörd återges i gemenskapen nedan. Låt oss fortsätta läsa Skriften.

Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

Guds auktoritet (I)

Skaparens auktoritet begränsas inte av tid, rum eller geografi, och Skaparens auktoritet är omätlig

Låt oss titta på Första Mosebok 22:17–18 Detta är ytterligare ett avsnitt där Jehova Gud talar, där han säger till Abraham: ”kommer jag att välsigna dig med välsignelse och föröka din säd med tillökning som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand, och din säd skall besitta sina fienders portar, och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade, därför att du har lytt min röst.” Jehova Gud välsignar Abraham många gånger och säger att hans ättlingar ska föröka sig – och hur mycket ska de föröka sig? I den utsträckning som Skriften talar om: ”som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand”. Med andra ord ville Gud skänka Abraham efterkommande lika talrika som stjärnorna på himlen, lika oräkneliga som sandkornen på havets strand. Gud talade i bilder, och utifrån bilderna är det inte svårt att se att Gud inte bara tänkte skänka Abraham en, två eller ens tusentals ättlingar, utan ett oräkneligt antal, tillräckligt många för att bilda en mångfald av nationer, för Gud lovade Abraham att han skulle bli far åt många nationer. Och beslöts det antalet av människan, eller beslöts det av Gud? Kan människan styra över hur många ättlingar hon får? Är det hon som bestämmer? Det är inte ens människan som bestämmer om hon ska få många eller inte, än mindre så många som ”stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand”. Vem önskar inte ättlingar talrika som stjärnorna? Tyvärr blir det inte alltid som du vill. Oavsett hur skicklig eller kapabel människan är, är det inte hon som bestämmer; ingen kan stå utanför det som Gud har förordnat. Så mycket han tillåter dig, det är så mycket du får: Om Gud ger dig lite, då kommer du aldrig att få mycket, och om Gud ger dig mycket, då är det ingen mening med att vara förbittrad över hur mycket du har. Är det inte så? Allt detta är Guds beslut, inte människans! Människan styrs av Gud, och ingen är undantagen!

När Gud sa ”jag kommer att föröka din säd” var det ett förbund som Gud upprättade med Abraham, och precis som regnbågsförbundet skulle det upprätthållas i evighet, och det var också ett löfte av Gud till Abraham. Endast Gud är berättigad och förmögen och göra så att detta löfte blir uppfyllt. Oavsett om människan tror på det eller inte, oavsett om människan accepterar det eller inte, och oavsett hur människan ser på det, och hur hon betraktar saken, så ska allt detta bli uppfyllt, till punkt och pricka, enligt de ord som Gud uttalat. Guds ord kommer inte att förändras på grund av förändringar i människans vilja eller föreställningar, och de kommer inte att förändras på grund av förändringar hos någon person, någon företeelse eller något föremål. Allting må försvinna, men Guds ord förblir i evighet. Tvärtom – den dag då alla ting försvinner är just den dag då Guds ord fullbordas fullständigt, för han är Skaparen, och han äger Skaparens auktoritet, och Skaparens makt, och han härskar över allting och all livskraft. Han kan göra så att någonting kommer ur ingenting, eller att någonting blir till ingenting, och han styr omvandlingen av alla ting från levande till döda – så för Gud skulle ingenting kunna vara enklare än att föröka någons säd. För människan låter det befängt, som en saga, men för Gud är det som han beslutar att göra, och lovar att göra, inte befängt, eller någon saga. I stället är det ett faktum som Gud redan har sett, och som helt säkert ska uppfyllas. Förstår ni det? Bevisar fakta att Abrahams ättlingar var talrika? Och hur talrika, exakt? Lika talrika som ”stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand”, som Gud sa? Spreds de över alla nationer och områden, överallt i världen? Och vad var det som åstadkom detta faktum? Var det auktoriteten i Guds ord? I hundratals, eller tusentals, år efter det att Gud uttalat sina ord fortsatte Guds ord att uppfyllas, och de blev ständigt till fakta; detta är kraften hos Guds ord, och ett bevisa på Guds auktoritet. När Gud skapade allting i begynnelsen sa Gud låt det bli ljus, och det blev ljus. Detta skedde mycket fort, det uppnåddes mycket snabbt, och det blev ingen fördröjning i dess fullbordan och uppfyllelse; effekten av Guds ord blev omedelbar. Båda sakerna uppvisade Guds auktoritet, men när Gud välsignade Abraham lät han människan se en annan sida av substansen i Guds auktoritet, och lät människan se hur ovärderlig Skaparens auktoritet är, och dessutom lät han människan se en verkligare, mer utsökt sida av Skaparens auktoritet.

När Guds ord väl uttalas tar Guds auktoritet över utförandet av verket, och det faktum som Guds mun lovat börjar gradvis förverkligas. Bland alla ting börjar förändringar visa sig i allting till följd av orden, på samma sätt som gräset blir grönt, blommorna blommar, knopparna bildas på träden, fåglarna börjar sjunga, gässen återvänder och fälten myllrar av människor när våren kommer … När våren kommer förnyas allt, och detta är Skaparens mirakulösa verk. När Gud uppfyller sina löften förnyas och förändras allting i himlen och på jorden i enlighet med Guds tankar – ingen är undantagen. När ett åtagande eller löfte uttalas från Guds mun tjänar alla ting till att uppfylla det, och de styrs för att uppfylla det, och alla skapade varelser ordnas och arrangeras under Skaparens herravälde, och spelar sin respektive roll, och fyller sin respektive funktion. Detta är manifestationen av Skaparens auktoritet. Vad ser du i detta? Hur känner du Guds auktoritet? Har Guds auktoritet något omfång? Finns det någon tidsgräns? Kan den sägas ha någon särskild höjd, eller någon särskild längd? Kan den sägas ha någon särskild storlek eller styrka? Kan den mätas med människans dimensioner? Guds auktoritet växlar inte mellan på och av, kommer inte och går, och det finns ingen som kan mäta exakt hur stor hans auktoritet är. Oavsett hur lång tid som förflyter – när Gud välsignar någon kommer den välsignelsen att fortsätta, och dess fortsättning vittnar om Guds omätbara auktoritet, och låter mänskligheten skåda återuppträdandet av Skaparens outsläckliga livslåga, om och om igen. Varje manifestation på hans auktoritet är ett perfekt uttryck för orden från hans mun, och det uttrycks för allting, och för mänskligheten. Dessutom är allting som hans auktoritet åstadkommer utsökt bortom all jämförelse, och fullständigt felfritt. Man kan säga att hans tankar, hans ord, hans auktoritet och allt verk som han utför är en ojämförligt vacker bild, och för de skapade varelserna är människans språk oförmöget att uttrycka dess betydelse och värde. När Gud avger ett löfte till en person, oavsett om det gäller var han bor, eller vad han gör, hans bakgrund före eller efter det att han mottagit löftet, eller hur stora omvälvningar han upplevt i sin livsmiljö – känner Gud allt detta som sin egen ficka. Oavsett hur lång tid som förflyter sedan Guds ord uttalats, så är det för honom som om de just yttrats. Det vill säga, Gud har kraften, och har sådan auktoritet, att han kan hålla reda på, styra och förverkliga varje löfte han avger till mänskligheten, och oavsett vad löftet är, oavsett hur lång tid det tar för det att uppfyllas fullständigt, och dessutom, oavsett hur stor bredd dess uppfyllande omfattar – till exempel tid, geografi, ras och så vidare – så ska löftet infrias, och förverkligas, och därtill kommer dess infriande och förverkligande inte att kräva den minsta ansträngning av honom. Och vad bevisar detta? Att bredden i Guds auktoritet och kraft är tillräcklig för att kunna härska över hela universum, och hela mänskligheten. Gud gjorde ljuset, men det betyder inte att Gud enbart förvaltar ljuset, eller att han enbart förvaltar vattnet för att han skapade vattnet, och att allting annat är utan samband med Gud. Är inte det ett missförstånd? Även om Guds välsignelse av Abraham gradvis hade bleknat från människans minne efter flera hundra år, förblev ändå löftet detsamma för Gud. Det var fortfarande på väg att uppfyllas, och det hade aldrig upphört. Människan hade aldrig känt till eller hört talas om hur Gud utövade sin auktoritet, hur allt styrdes och ordnades och hur många underbara berättelser som utspelade sig bland alla ting i Guds skapelse under denna tid, men alla underbara delar i uppvisandet av Guds auktoritet och uppenbarelsen av hans gärningar förmedlades och upphöjdes bland alla ting, alla ting visade och talade om Skaparens mirakulösa gärningar, och varje så ofta berättad historia om Skaparens suveränitet över alla ting ska förkunnas av alla ting i evighet. Den auktoritet med vilken Gud härskar över allting, och Guds kraft, visar för alla ting att Gud är närvarande överallt och alltid. När du har bevittnat Guds auktoritets och krafts allestädesnärvaro kommer du att se att Gud är närvarande överallt och alltid. Guds auktoritet och kraft begränsas inte av tid, geografi, rum eller någon person, materia eller föremål. Bredden i Guds auktoritet och kraft överträffar människans fantasi; den är ofattbar för människan, omöjlig för människan att föreställa sig, och människan kommer aldrig att känna till den fullständigt.

En del människor tycker om att dra slutsatser och fantisera, men hur långt kan människans fantasi sträcka sig? Kan den gå bortom den här världen? Är människan kapabel att sluta sig till och föreställa sig äktheten och exaktheten i Guds auktoritet? Är människans slutledningsförmåga och fantasi tillräckliga för att hon ska uppnå kunskap om Guds auktoritet? Kan dessa saker få människan att verkligen förstå och underkasta sig Guds auktoritet? Fakta bevisar att människans slutledningsförmåga och fantasi kommer enbart från hennes intellekt, och de ger inte den minsta hjälp eller fördel när det gäller människans kännedom om Guds auktoritet. Efter att ha läst science fiction kan några människor föreställa sig månen, och hur stjärnorna är. Det betyder inte att människan har någon förståelse för Guds auktoritet. Människans fantasi är bara just det: fantasi. Fakta i dessa frågor, det vill säga, deras koppling till Guds auktoritet, har hon inget som helst grepp om. Om du har varit på månen, än sen då? Visar det att du har en multidimensionell förståelse för Guds auktoritet? Visar det att du kan föreställa sig bredden i Guds auktoritet och kraft? Eftersom människans slutledningsförmåga och fantasi inte kan göra det möjligt för henne att känna till Guds auktoritet, vad ska människan göra? Det klokaste alternativet skulle vara att inte dra några slutsatser eller fantisera, vilket innebär att människan aldrig får förlita sig på fantasin eller göra sig beroende av slutsatser när det gäller Guds auktoritet. Vad är det jag vill säga er här? Kunskap om Guds auktoritet, Guds kraft, Guds egen identitet och Guds substans kan inte uppnås genom att du förlitar dig på din fantasi. Eftersom du inte kan förlita dig på fantasin för att lära känna Guds auktoritet, hur ska du då kunna uppnå en sann kunskap om Guds auktoritet? Genom att äta och dricka Guds ord, genom gemenskap och genom att uppleva Guds ord kommer du att få en gradvis upplevelse och styrkande av Guds auktoritet, och därmed kommer du att få en gradvis förståelse och tilltagande kunskap om den. Det är det enda sättet att uppnå kunskapen om Guds auktoritet; det finns inga genvägar. Att be er att inte fantisera är inte det samma som att be er att sitta passivt och vänta på undergången, eller hindra er från att göra någonting. Att inte använda hjärnan för att tänka eller fantisera betyder att inte använda logik för att dra slutsatser, att inte använda kunskap för att analysera, att inte använda vetenskap som grund, utan att i stället förstå, styrka och bekräfta att den Gud du tror på har auktoritet, och bekräfta att han har suveränitet över ditt öde och att hans kraft alltid visar att han är den sanne Guden själv, genom Guds ord, genom sanningen, genom allting som du möter i livet. Detta är det enda sättet för någon att uppnå en förståelse för Gud. En del säger att de vill hitta ett enkelt sätt att uppnå detta mål, men kan ni tänka ut något sådant sätt? Jag säger dig – det finns inget behov av att tänka: Det finns inga andra sätt! Det enda sättet är att samvetsgrant och orubbligt lära känna och styrka vad Gud har och är genom varje ord han uttrycker och allting som han gör. Det är det enda sättet att lära känna Gud. För vad Gud har och är, och allting som har med Gud att göra, är inte ihåligt och tomt – utan verkligt.

Det faktum att Skaparen har kontroll och herravälde över allting och alla levande varelser berättar om Skaparens auktoritets sanna existens

På samma sätt är Jehova Guds välsignelse av Job nedtecknad i Jobs bok. Vad skänkte Gud till Job? ”Jehova välsignade alltså slutet av Jobs levnad mer än dess början, för han fick fjorton tusen får, och sex tusen kameler, och ett tusen par oxar, och ett tusen åsneston” (Job 42:12). Utifrån människans perspektiv, vad var de saker som Job fick? Var de människans tillgångar? Med dessa tillgångar, skulle Job ha varit rik på den tiden? Och hur skaffade han sig sådana tillgångar? Vad var det som orsakade hans rikedom? Det är självklart att det var på grund av Guds välsignelse som Job kom att äga dem. Hur Job såg på tillgångarna, och hur han betraktade Guds välsignelse, är ingenting vi ska gå in på här. När det gäller Guds välsignelser längtar alla människor, dag och natt, efter att bli välsignade av Gud, men människan har ingen kontroll över hur många tillgångar hon kan få under sitt liv, eller huruvida hon kan ta emot några välsignelser från Gud – och det är ett obestridligt faktum! Gud har auktoritet, och har makten att skänka människan vilka tillgångar som helst, att tillåta människan att erhålla vilken gåva som helst, men det finns en princip bakom Guds välsignelser. Vilken sorts människor välsignar Gud? Dem han tycker om, förstås! Abraham och Job välsignades båda av Gud, men de välsignelser som de mottog var inte likadana. Gud välsignade Abraham med ättlingar lika talrika som sanden och stjärnorna. När Gud välsignade Abraham gjorde han så att en mans ättlingar, en nation, blev kraftfull och blomstrande. I detta härskade Guds auktoritet över mänskligheten, som andades Guds andedräkt bland alla ting och levande varelser. Under Guds suveräna auktoritet existerade och förökade sig denna mänsklighet med den hastighet, och inom den ram som Gud hade beslutat. Såväl nationens vitalitet och expansionshastighet som dess livslängd var specifika delar av Guds arrangemang, och principen bakom allt detta byggde enbart på det löfte Gud avgett till Abraham. Detta betyder att oavsett omständigheterna skulle Guds löfte fortsätta uppfyllas utan hinder och förverkligas under Guds auktoritets försyn. I Guds löfte till Abraham skulle Abrahams ättlingar inte riskera att utrotas, oavsett världens omvälvningar, oavsett tidsålder, oavsett vilka katastrofer mänskligheten fick utstå, och deras nation skulle inte dö ut. Guds välsignelse av Job, däremot, gjorde honom till en mycket rik man. Vad Gud gav honom var en rad levande skapade varelser som andades, och detaljerna – deras antal, deras förökningshastighet, överlevnadstal, fettmängd och så vidare – kontrollerades också av Gud. Även om dessa levande varelser inte ägde någon talförmåga var de också en del av Skaparens arrangemang, och principen bakom Guds arrangemang var i enlighet med den välsignelse Gud lovade Job. I Guds välsignelse av Abraham och Job var den auktoritet med vilken Skaparen härskade över allting, och alla levande varelser, densamma, även om det som utlovades var olika saker. Varje detalj i Guds auktoritet och makt uttrycks i hans olika löften och välsignelser till Abraham och Job, och visar än en gång för mänskligheten att Guds auktoritet går långt bortom vad människan kan föreställa sig. Dessa detaljer berättar ännu en gång för människan att om hon vill lära känna Guds auktoritet, så går detta bara att uppnå genom Guds ord och genom att uppleva Guds verk.

Guds suveräna auktoritet över allting gör det möjligt för människan att inse ett faktum: Guds auktoritet finns inte bara i orden ”Och Gud sade, ’Låt det bli ljus’, och det blev ljus, och ’Låt det finnas ett valv’, och det blev ett valv, och ’Låt det finnas ett land’, och det blev land”, utan dessutom i hur han fick ljuset att fortsätta, förhindrade himlavalvet från att försvinna och höll marken för evigt avskild från vattnet, liksom i detaljerna kring hur han härskade över och förvaltade de skapade varelserna: ljuset, himlavalvet och marken. Vad mer ser ni i Guds välsignelse av mänskligheten? Det är tydligt att Guds fotspår inte försvann sedan han välsignat Abraham och Job, för han hade just börjat utöva sin auktoritet, och han avsåg att förverkliga vartenda ett av sina ord, och få varje detalj i det han sagt att inträffa, och därför fortsatte han under de följande åren att göra allt som han hade avsett. Eftersom Gud har auktoritet kanske det ser ut för människan som om Gud bara talar och aldrig lyfter ett finger för att alla angelägenheter och ting ska uppnås. Att tänka sig det är lite löjligt! Om du bara antar ett ensidigt perspektiv på Guds upprättande av sitt förbund med människan i ord, och på Guds åstadkommande av allting med ord, och du inte kan se de olika tecknen och fakta som pekar på att Guds auktoritet härskar över alltings existens, då är din förståelse av Guds auktoritet alltför ihålig och löjlig! Om människan föreställer sig Gud sådan, då måste det sägas att människans kunskap om Gud har tagit en sista utväg, och har kommit till en återvändsgränd, för den Gud som människan föreställer sig är bara en maskin som utfärdar order, och inte den Gud som äger auktoritet. Vad har du insett utifrån exemplen med Abraham och Job? Har du sett den verkliga sidan av Guds auktoritet och kraft? När Gud hade välsignat Abraham och Job stannade han inte där han var, och inte heller satte han sina budbärare i arbete medan han väntade på att få se resultatet. Tvärtom, så snart Gud hade yttrat sina ord började allt, under Guds auktoritets vägledning, inrätta sig efter det verk Gud avsåg att uträtta, och de människor, ting och föremål som Gud krävde förbereddes. Det vill säga, så snart orden yttrats från Guds mun började Guds auktoritet utövas i hela landet, och han satte en kurs för att uppnå och uppfylla de löften han hade gett Abraham och Job, samtidigt som han gjorde alla lämpliga planer och förberedelser för allt som behövdes för varje steg och nyckelfas i det han planerade att utföra. Under denna tid styrde Gud inte bara sina budbärare, och också alla ting som hade skapats av honom. Det vill säga, omfattningen inom vilken Guds auktoritet utövades innefattade inte bara budbärarna, utan dessutom alla ting, som styrdes för att överensstämma med det verk som han avsåg fullborda; dessa utgjorde de specifika sätt med vilka Guds auktoritet utövades. Några av er kanske i er fantasi har följande förståelse av Guds auktoritet: Gud har auktoritet, och Gud har kraft, så Gud behöver bara stanna kvar i den tredje himlen, eller behöver bara stanna kvar på en specifik plats, och behöver inte göra något särskilt arbete, och hela Guds verk fullbordas i hans tankar. Några kanske också tror att även om Gud välsignade Abraham behövde Gud inte göra någonting, utan det var tillräckligt att han bara uttalade sina ord. Är detta vad som faktiskt hände? Självklart inte! Även om Gud har auktoritet och kraft är hans auktoritet sann och verklig, inte tom. Äktheten och verkligheten i Guds auktoritet och kraft uppenbaras och förkroppsligas gradvis i hans skapande av allting, och herravälde över allting, och i den process genom vilken han leder och förvaltar mänskligheten. Varje metod, varje perspektiv och varje detalj i Guds suveränitet över mänskligheten och allting, och hela det verk han uppnått, liksom hans förståelse av allting – de bevisar bokstavligen att Guds auktoritet och kraft inte är några tomma ord. Hans auktoritet och kraft visas och uppenbaras ständigt, och i alla ting. Dessa manifestationer och uppenbarelser berättar om Guds auktoritets verkliga existens, för han använder sin auktoritet och kraft för att fortsätta sitt verk, och för att befalla alla ting, och för att härska över allting i varje stund, och hans kraft och auktoritet kan inte ersättas av änglarna, eller av Guds budbärare. Gud beslutade vilka välsignelser han skulle skänka till Abraham och Job – det var Guds beslut. Även om det var Guds budbärare som personligen besökte Abraham och Job så var deras handlingar i enlighet med Guds påbud, och under Guds auktoritet, och de var också under Guds suveränitet. Även om människan ser Guds budbärare besöka Abraham, och inte ser Jehova Gud personligen göra någonting i det som Bibeln återger, är den enda som i själva verket faktiskt utövar kraft och auktoritet Gud själv, och det tål inget tvivel från någon människa! Även om du har sett att änglarna och budbärarna äger stor kraft, och har utfört mirakel, eller att de har gjort saker som Gud uppdragit åt dem, är deras handlingar enbart till för att utföra Guds uppdrag, och visar på intet sätt Guds auktoritet – för ingen människa och inget föremål har, eller äger, Skaparens auktoritet att skapa allting och härska över allting. Och därmed kan ingen människa och inget föremål utöva eller visa på Skaparens auktoritet.

Skaparens auktoritet är oföränderlig och okränkbar

Vad har ni sett i dessa delar av skriften? Har ni sett att det finns en princip bakom Guds utövande av sin auktoritet? Till exempel, Gud använder en regnbåge för att upprätta ett förbund med människan, och han placerar en regnbåge bland molnen för att förmedla till människan att han aldrig mer skulle förstöra jorden med en översvämning. Är den regnbåge som människor ser idag fortfarande densamma som den som uttalades från Guds mun? Har dess natur och innebörd förändrats? Utan tvivel är svaret nej, det har den inte. Gud använde sin auktoritet för att utföra den här gärningen, och det förbund som han upprättade med människan har fortlevt till idag, och tidpunkten för förbundet att ändras är, förstås, Guds beslut. Efter det att Gud sade ”sätter min båge i molnet” har han alltid hållit förbundet, ända fram till idag. Vad ser du i detta? Även om Gud äger auktoritet och kraft är han väldigt noggrann och principfast i det han gör, och han håller sitt ord. Hans noggrannhet, och principerna bakom hans handlingar, visar Skaparens okränkbarhet och hur oövervinnelig hans auktoritet är. Trots satt han äger överlägsen auktoritet och har herraväldet över allting, och trots att han har kraften att härska över alla ting, har Gud aldrig skadat eller avbrutit sin egen plan, och varje gång han utövar sin auktoritet så gör han det i strikt överensstämmelse med sina egna principer, och han följer exakt den plan som uttalats från hans mun, och han följer stegen och målen i sin plan. Självklart lyder alla ting som Gud härskar över också under de principer enligt vilka Gud utövar sin auktoritet, och ingen människa eller sak är undantagen från det som hans auktoritet ordnar, och inte heller kan de förändra principerna för utövandet av Guds auktoritet. I Guds ögon får de som välsignats ta emot den goda lycka som hans auktoritet orsakat, och de som förbannats blir bestraffade på grund av hans auktoritet. Under Guds suveräna auktoritet är ingen människa eller sak undantagen utövandet av hans auktoritet, och ingen kan heller ändra principerna enligt vilken auktoriteten utövas. Skaparens auktoritet förändras inte på grund av växlingar i någon faktor, och på ett liknande sett förändras inte heller de principer utifrån vilka han utövar sin auktoritet av någon som helst anledning. Himmel och jord kan genomgå stora omvälvningar, men Skaparens auktoritet kommer inte att förändras; alla ting kan förgås, men Skaparens auktoritet kommer aldrig att försvinna. Detta är substansen i Skaparens oföränderliga och okränkbara auktoritet, och detta är vad som gör Skaparen unik!

Orden nedan är nödvändiga för att man ska lära känna Guds auktoritet, och deras innebörd återges i gemenskapen nedan. Låt oss fortsätta läsa Skriften.

Fullständig text: 

Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

Under Skaparens auktoritet är alla ting fullkomliga

Allting som Gud skapat, inräknat de skapelser som kunde röra sig och de som inte kunde det, till exempel fåglar och fiskar, till exempel träd och blommor, och inräknat den boskap, de insekter och de vilda djur som skapades på sjätte dagen – Gud såg att de alla var goda, och dessutom hade dessa ting, i Guds ögon, i enlighet med hans plan, uppnått fullkomlighetens höjdpunkt, och hade nått den standard som Gud önskade uppnå. Steg för steg uträttade Skaparen det verk han avsåg att uträtta enligt sin plan. Det ena efter det andra framträdde de ting han avsett att skapa, och framträdandet av vart och ett av dem var en återspegling av Skaparens auktoritet, och en kristallisering av hans auktoritet, och på grund av dessa kristalliseringar kunde de skapade varelserna inte låta bli att vara tacksamma för Skaparens nåd, och Skaparens omsorg. När Guds mirakulösa gärningar manifesterades vidgades världen, bit för bit, av alla de ting som Gud skapade, och den förändrades från kaos och mörker till klarhet och ljus, från dödlig stillhet till livfullhet och obegränsad vitalitet. Bland alla skapelser, från de stora till de små, från de små till de mikroskopiska, fanns det ingen som inte skapats genom Skaparens auktoritet och kraft, och varje skapelse hade en unik och inneboende nödvändighet och värde av sin existens. Oavsett skillnaderna i form och struktur var de blott tvungna att skapas av Skaparen för att existera under Skaparens auktoritet. Ibland ser människor en insekt, en som är väldigt ful, och så säger de: ”Den där insekten är så fruktansvärd, det finns inga möjligheter att något så fult har kunnat skapas av Gud – ingen chans att han skulle ha skapat något så fult.” Vilket dåraktigt synsätt! Vad de borde säga är: ”Trots att den här insekten är så ful skapades den av Gud, så den måste ha sitt eget, unika syfte.” I sina tankar avsåg Gud att ge varje livsform som han skapade varje utseende, och alla slags funktioner och användningsområden, så att inga av de ting Gud skapade stöptes i samma form. Från det yttre till den inre sammansättningen, från levnadsvanorna till den plats de bor – var och en är olik de andra. Kor ser ut som kor, åsnor ser ut som åsnor, hjortar ser ut som hjortar och elefanter ser ut som elefanter. Kan du säga vilken som ser bäst ut, och vilken som är fulast? Kan du säga vilken som är mest användbar, och vilkens existens som är minst nödvändig? En del människor tycker om elefanters utseende, men ingen använder elefanter för att plantera på fälten; en del tycker om hur lejon och tigrar ser ut, för deras utseende är mest imponerande av alla, men kan du ha dem som husdjur? Kort sagt bör människan, när det kommer till alla ting, underkasta sig Skaparens auktoritet, det vill säga, underkasta sig den ordning som Skaparen inrättade allting i; det är den klokaste inställningen. Endast en attityd av att söka, och lyda, Skaparens ursprungliga avsikter är att verkligen acceptera och vara säker på Guds auktoritet. Om Gud ser att det är gott, vad skulle människan ha för anledning att finna fel?

Sålunda ska allt under Skaparens auktoritet spela en ny symfoni för Skaparens suveränitet, och inleda ett strålande preludium för hans arbete den nya dagen, och då skall Skaparen också öppna en ny sida för sin förvaltningsplans verk! Enligt vårknopparnas, sommarmognadens, höstskördens och vinterförrådens lagar som utfärdats av Skaparen, skall allting ljuda i samklang med Skaparens förvaltningsplan, och de skall välkomna sin egen nya dag, nya början och nya livsväg, och de ska snart föröka sig i oändlig följd för att välkomna varje dag under Skaparens auktoritet och suveränitet …

Ingen av de skapade eller icke-skapade varelserna kan ersätta Skaparens identitet

Från det att Gud inledde skapandet av allting började hans kraft uttryckas, och började avslöjas, för Gud använde ord för att skapa allting. Oavsett på vilket sätt han skapade dem, oavsett varför han skapade dem, kom alla ting till och stod fast och existerade på grund av Guds ord, och detta är Skaparens unika auktoritet. Under tiden innan människan framträdde i världen använde Skaparen sin kraft och auktoritet för att skapa allting för människan, och han använde sina unika metoder för att förbereda en lämplig livsmiljö för människan. Allt han gjorde var i förberedelse för människan, som snart skulle ta emot hans andetag. Det vill säga, under tiden innan människan skapades sågs Guds auktoritet i alla skapade varelser olika människan, i ting så stora som himlen, ljuset, haven och landet, och i dem så små som djur och fåglar, och i alla sorters insekter och mikroorganismer, inräknat olika bakterier som är osynliga för blotta ögat. Var och en fick liv genom Skaparens ord, och var och en förökade sig på grund av Skaparens ord, och var och en levde under Skaparens suveränitet på grund av Skaparens ord. Även om de inte tog emot Skaparens andetag visade de ändå på det liv och den vitalitet som givets dem av Skaparen genom sina olika former och strukturer; även om de inte tog emot förmågan att tala, som gavs till människan av Skaparen, tog var och en emot ett sätt att uttrycka sitt liv, som skänkts dem av Skaparen, och vilket skilde sig från människans språk. Skaparens auktoritet ger inte bara livets vitalitet åt till synes statiska, materiella föremål, så att de aldrig skall försvinna, utan ger dessutom instinkten att fortplanta sig och föröka sig till varje levande varelse, så att de aldrig skall försvinna, och så att de, generation efter generation, fortsätter att förmedla de lagar och principer för överlevnad som Skaparen skänkt dem. Skaparens sätt att utöva sin auktoritet följer inget strikt makroskopiskt eller mikroskopiskt perspektiv, och det begränsas inte av någon form; han kan styra universums funktioner, och har suveränitet över liv och död hos allting, och dessutom kan han manövrera alla ting så att de tjänar honom; han kan förvalta alla funktioner hos berg, floder och sjöar, och härska över allt i dem, och därtill kan han förse alla ting med det de behöver. Detta är manifestationen av Skaparens unika auktoritet bland alla ting förutom människan. En sådan manifestation varar inte bara under en livstid, och den skall aldrig upphöra, eller vila, och den kan inte ändras eller förstöras av någon person eller något ting, och den kan inte heller göras större eller mindre av någon person eller något ting – för ingen kan ersätta Skaparens identitet, och därför kan inte Skaparens auktoritet ersättas av någon skapelse, och den är omöjlig att uppnå för alla icke-skapade varelser. Ta Guds budbärare och änglar som exempel. De äger inte Guds kraft, än mindre äger de Skaparens auktoritet, och anledningen till att de inte äger Guds kraft och auktoritet är att de inte äger Skaparens substans. De icke-skapade varelserna, till exempel Guds budbärare och änglar, även om de kan göra en del saker å Guds vägnar, kan inte representera Gud. Trots att de äger en viss kraft som människan inte äger, äger de inte Guds auktoritet att skapa allting, och härska över allting, och ha suveränitet över allting. Sålunda kan Guds unikhet inte ersättas av någon icke-skapad varelse, och på samma sätt kan Guds auktoritet och kraft inte ersättas av någon icke-skapad varelse. Har du läst i Bibeln om någon av Guds budbärare som skapat allting? Och varför skickade Gud inte en av sina budbärare eller änglar för att skapa allting? För att de inte ägde Guds auktoritet, och därför hade de inte förmågan att utöva Guds auktoritet. Precis som alla skapade varelser lyder de under Skaparens suveränitet, och under Skaparens auktoritet, och därmed, på samma sätt, är Skaparen också deras Gud, och också deras Härskare. Bland dem alla – oavsett om de är ädla eller oansenliga, av större eller mindre kraft – finns det inte en enda som kan överträffa Skaparens auktoritet, och därför finns det inte en enda bland dem som kan ersätta Skaparens identitet. De skall aldrig kallas Gud, och de skall aldrig kunna bli Skaparen. Detta är oföränderliga sanningar och fakta!

Genom gemenskapen ovan kan vi fastställa följande: enbart Skaparen av och härskaren över allting, han som äger den unika auktoriteten och den unika kraften, kan kallas den unika Guden själv? Just nu kanske ni känner att en sådan fråga är alltför djupgående. Ni är i nuläget oförmögna att förstå det, och ni kan inte uppfatta frågans essens, så just nu känner ni att det är svårt att svara. I så fall skall jag fortsätta med min gemenskap. Härnäst skall jag låta er skåda de faktiska gärningarna av många aspekter av den auktoritet och kraft som ägs enbart av Gud, och sålunda skall jag låta er att verkligen förstå, uppskatta och lära känna Guds unikhet, och vad som avses med Guds unika auktoritet.

2. Gud använder sina ord för att upprätta ett förbund med människan

1 Mos 9:11–13 ”Och jag skall upprätta mitt förbund med er, aldrig igen skall allt kött utplånas av vatten från en översvämning, aldrig igen skall det finnas en översvämning som förstör jorden.” Och Gud sade: ”Detta är tecknet på det förbund jag sluter mellan mig och er och varje levande varelse som finns hos er, för alla generationer som skall komma: Jag sätter min båge i molnet och den skall vara ett tecken på ett förbund mellan mig och jorden.”

När han skapat allting är Skaparens auktoritet bekräftad och visar sig ännu en gång i regnbågsförbundet

Skaparens auktoritet framvisas för alltid och utövas bland alla skapelser, och han härskar inte bara över alltings öde, utan han härskar också över människan, den speciella skapelse som han skapade med sina egna händer och som äger en annorlunda livsstruktur och existerar i en annorlunda livsform. När han skapat allting upphörde inte Skaparen att uttrycka sin auktoritet och kraft; för honom var det inte förrän människan verkligen fötts ur hans hand som den auktoritet med vilken han härskade över allting och hela mänsklighetens öde formellt började. Han avsåg att förvalta mänskligheten, och härska över mänskligheten, han avsåg att rädda mänskligheten, avsåg att verkligen vinna mänskligheten, att vinna en mänsklighet som kunde styra allting, och han avsåg att få en sådan mänsklighet att leva under hans auktoritet, och känna hans auktoritet, och lyda hans auktoritet. Sålunda började Gud officiellt uttrycka sin auktoritet bland människor genom att använda sina ord, och han började använda sin auktoritet för att förverkliga sina ord. Naturligtvis påvisades Guds auktoritet överallt under den här processen; jag har bara valt ut några specifika, välkända exempel utifrån vilka ni kan förstå och känna Guds unikhet och förstå och känna Guds unika auktoritet.

Det finns en likhet mellan avsnittet i Första Mosebok 9:11–13 och avsnitten ovan som handlar om återgivandet av Guds skapande av världen, men det finns också en skillnad. Vad är likheten? Likheten ligger i Guds användning av ord för att göra det han avsåg, och skillnaden är att det här avsnittet är Guds samtal med människan, där han upprättade ett förbund med människan, och berättade för människan vad som ingick i förbundet. Detta utövande av Guds auktoritet uppnåddes under hans dialog med människan, vilket innebär att Guds ord före skapandet av mänskligheten var instruktioner, och order, vilka utfärdades till de skapade varelser som han avsåg skapa. Men nu fanns det någon som kunde höra Guds ord, och därför var hans ord både en dialog med människan och en förmaning och ett förbehåll till människan, och dessutom var de budord som delgavs alla ting som bar hans auktoritet.

Vilken av Guds gärningar är det som återges i det här avsnittet? Det återger det förbund som Gud upprättade med människan sedan han ödelagt världen med en översvämning, det berättar för människan att Gud inte skulle åsamka världen sådan ödeläggelse igen, och att han av den anledningen skapade ett tecken – och vad var detta tecken? I Skriften står det att ”Jag sätter min båge i molnet och den skall vara ett tecken på ett förbund mellan mig och jorden”. Detta är de ord som Skaparen ursprungligen uttalade till mänskligheten. När han sa dessa ord framträdde en regnbåge inför människans ögon, där den har blivit kvar ända till idag. Alla har sett en sådan regnbåge, och när du ser den, vet du hur den uppstår? Vetenskapen kan inte bevisa hur, och den kan inte lokalisera dess källa, eller identifiera dess belägenhet. Det beror på att regnbågen är ett tecken på det förbund som upprättades mellan Skaparen och människan; det kräver ingen vetenskaplig grund, det skapades inte av människan, och människan har inte förmågan att förändra det. Det är en fortsättning på Skaparens auktoritet efter det att han uttalat sina ord. Skaparen använde sin egen särskilda metod för att hålla sitt förbund med människan och sitt löfte, och därmed är hans användning av regnbågen som tecken för det förbundet han upprättat en himmelsk förordning och lag som skall bestå för evigt, oförändrad, oavsett om den avser Skaparen eller den skapade mänskligheten. Ändå är denna oföränderliga lag, vilket måste sägas, ytterligare en sann manifestation av Skaparens auktoritet som följde hans skapande av allting, och det måste sägas att Skaparens auktoritet och kraft är obegränsad; hans användning av regnbågen som tecken är en fortsättning på och utvidgning av Skaparens auktoritet. Detta var ytterligare en akt som utfördes av Gud med ord, och det var ett tecken på det förbund som Gud hade upprättat med människan i ord. Han berättade för människan om det som han lovade att skapa, och på vilket sätt det skulle uppfyllas och uppnås, och på det viset uppfylldes saken enligt orden från Guds mun. Endast Gud äger sådan kraft, och idag, flera tusen år efter det att han uttalade dess ord, kan människan fortfarande se på regnbågen som talats ur Guds mun. På grund av de ord som Gud yttrade har denna sak förblivit konstant och oförändrad ända till idag. Ingen kan ta bort denna regnbåge, ingen kan förändra dess lagar, och den existerar enbart för Guds ords skull. Detta är exakt Guds auktoritet. ”Gud håller ord, och hans ord skall uppnås, och det som uppnåtts varar i evighet.” Sådana ord manifesteras tydligt här, och det är ett tydligt tecken på och kännetecken hos Guds auktoritet och kraft. Ett sådant tecken eller kännetecken ägs inte av och ses inte hos någon av de skapade varelserna, och inte heller ses det hos någon av de icke-skapade varelserna. Det tillhör enbart den unika Guden, och det särskiljer den identitet och substans som enbart ägs av Skaparen från den hos skapade varelser. Samtidigt är det också ett tecken och ett kännetecken som, bortsett från av Gud själv, inte kan överträffas av någon skapad eller icke-skapad varelse.

Guds upprättande av sitt förbund med människan var en mycket viktig händelse, och en som han avsåg att använda för att förmedla ett faktum till människan och berätta om sin vilja för människan, och i det syftet använde han en unik metod, med ett speciellt tecken för att upprätta ett förbund med människan, ett tecken som var löftet om det förbund han hade upprättat med människan. Så var upprättandet av detta förbund en stor händelse? Och hur stor var den? Det är precis detta som är så speciellt med förbundet: Det är inte ett förbund som upprättats mellan två människor, eller mellan två grupper, eller två länder, utan ett förbund upprättat mellan Skaparen och hela mänskligheten, och det skall vara giltigt till den dag som Skaparen upphäver allting. Verkställaren av detta förbund är Skaparen, och dess upprätthållare är också Skaparen. Kort sagt, hela regnbågsförbundet som upprättades med mänskligheten uppfylldes och uppnåddes enligt dialogen mellan Skaparen och mänskligheten, och det har förblivit så ända fram till idag. Vad mer kan de skapade varelserna göra än att underkasta sig, och lyda, och tro på, och uppskatta, och bevittna, och lovprisa Skaparens auktoritet? För ingen utom den unika Guden äger kraften att upprätta ett sådant förbund. Framträdandet av regnbågen, om och om igen, kungör förbundet mellan Skaparen och mänskligheten för människan och kallar hennes uppmärksamhet till det. I det fortlöpande framträdandet av förbundet mellan Skaparen och mänskligheten är det som visas för mänskligheten inte en regnbåge eller själva förbundet, utan Skaparens oföränderliga auktoritet. Regnbågens framträdande, om och om igen, visar på Skaparens oerhörda och mirakulösa gärningar på dolda ställen, och samtidigt är det en livfull reflektion av Skaparens auktoritet som aldrig skall blekna och aldrig skall förändras. Är detta inte en uppvisning av en annan aspekt av Skaparens unika auktoritet?

3. Guds välsignelser

1 Mos 17:4–6 ”För min del, se, mitt förbund är med dig, och du skall bli en fader till många folk. Ditt namn skall inte heller längre vara Abram, utan ditt namn skall vara Abraham, för jag har gjort dig till fader för många folk. Och jag skall göra dig synnerligen fruktsam, och jag skall låta folk och kungar utgå från dig.”

1 Mos 18:18–19 ”Abraham skall helt säkert bli ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skall vara välsignade genom honom. Ty jag känner honom, att han kommer att befalla sina barn och sitt hushåll, och att de skall hålla sig till Jehovas väg, utöva rättvisa och dom, så att Jehova kan skänka det som han har lovat åt Abraham.”

1 Mos 22:16–18 ”Jag har svurit vid mig själv”, sade Jehova, ”ty eftersom du har gjort detta och inte har undanhållit din son, din ende son, kommer jag att välsigna dig med välsignelse och föröka din säd med tillökning som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand, och din säd skall besitta sina fienders portar, och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade, därför att du har lytt min röst.”

Job 42:12 Jehova välsignade alltså slutet av Jobs levnad mer än dess början, för han fick fjorton tusen får, och sex tusen kameler, och ett tusen par oxar, och ett tusen åsneston.

Det unika sättet och karaktärsdragen hos Skaparens yttranden är en symbol för Skaparens unika identitet och auktoritet

Många önskar söka, och vinna, Guds välsignelser, men det är inte alla som kan vinna dessa välsignelser, för Gud har sina egna principer och välsignar människan på sitt eget sätt. De löften som Gud ger människan, och det mått av nåd han visar människan, fördelas utifrån människans tankar och gärningar. Så vad är det som Guds välsignelser visar? Vad berättar de för oss? Låt oss för närvarande bortse från diskussionen om vilka sorters människor Gud välsignar, eller principerna för Guds välsignelse av människan. Låt oss i stället titta på Guds välsignelser av människan i syfte att lära känna Guds auktoritet, utifrån perspektivet att lära känna Guds auktoritet.

De fyra Bibelavsnitten ovan återger alla olika berättelser där Gud välsignar människan. De ger en detaljerad beskrivning av mottagarna av Guds välsignelser, såsom Abraham och Job, och av anledningarna till att Gud gav sina välsignelser och vad som innefattades i dessa välsignelser. Tonen i och sättet hos Guds yttranden, och det perspektiv och den position som han talade utifrån, gör att människor kan förstå att den som utfärdar välsignelser och mottagaren av sådana välsignelser har en klart särskiljbar identitet, status och substans. Yttrandenas ton och sätt, och den position de uttalades från, är unika för Gud, som har Skaparens identitet. Han har auktoritet och makt, och Skaparens heder, och ett majestät som inte tillåter något tvivel från människan.

Låt oss först titta på Första Mosebok 17:4–6: ”För min del, se, mitt förbund är med dig, och du skall bli en fader till många folk. Ditt namn skall inte heller längre vara Abram, utan ditt namn skall vara Abraham, för jag har gjort dig till fader för många folk. Och jag skall göra dig synnerligen fruktsam, och jag skall låta folk och kungar utgå från dig.” Dessa ord var det förbund som Gud upprättade med Abraham, och Guds välsignelse av Abraham: Gud skulle göra Abraham till anfader åt flera nationer, skulle göra honom synnerligen fruktsam, och skulle låta folk utgå från honom, och kungar skulle komma från honom. Ser du Guds auktoritet i dessa ord? Och hur ser du sådan auktoritet? Vilken aspekt av Guds auktoritets substans ser du? När man tittar närmare på orden är det inte svårt att upptäcka att Guds auktoritet och identitet tydligt avslöjas i ordalydelsen i Guds yttranden. När Gud säger ” mitt förbund är med dig, och du skall bli ... jag har gjort dig ... jag skall göra dig …”, till exempel, är fraser som ”du skall bli” och ”jag skall göra”, vars ordalydelse bekräftar Guds identitet och auktoritet, på ett vis en indikation på Skaparens trohet; på ett annat vis är de speciella ord som används av Gud, som äger Skaparens identitet – samtidigt som de är en del av den konventionella vokabulären. Om någon uttrycker förhoppningen att en annan person ska bli synnerligen fruktsam, att denne ska ge upphov till folk och att kungar ska komma från honom, då är det utan tvekan en sorts önskan, och det är inte något löfte eller någon välsignelse. Och därför vågar människor inte säga ”Jag ska göra dig till det eller det, du ska si och så…”, för de vet att de inte har någon sådan kraft; det är inte deras sak att bestämma, och även om de säger sådana saker skulle deras ord vara tomma, och meningslösa, och komma från deras egen önskan och ambition. Vågar människor uttala sig så högtravande om de känner att de inte kan uppnå sina önskningar? Alla önskar sina ättlingar väl, och hoppas att de ska bli storslagna och framgångsrika. ”Vilken fantastisk framtid det skulle vara om en av dem blev kejsare! Om någon blev en guvernör skulle det också vara bra – så länge de är viktiga!” Sådant önskar alla människor, men människor kan bara önska sina ättlingar välsignelser, och de kan inte uppfylla sina löften eller få dem att besannas. I sitt hjärta vet alla klart och tydligt att de inte har den kraft som behövs för att uppnå något sådant, för allt i deras liv är bortom deras kontroll, så hur skulle de kunna styra andras öde? Anledningen till att Gud däremot kan säga sådana ord är att Gud äger sådan auktoritet och kan uppnå och förverkliga de löften han ger människan, och han kan förmå alla de välsignelser han ger människan att besannas. Människan skapades av Gud, och för Gud vore det en barnlek att göra någon synnerligen fruktsam; att göra någons ättlingar framgångsrika skulle bara kräva ett ord från honom. Han skulle aldrig behöva jobba sig svettig för något sådant, eller grubbla, eller slå knut på dig själv över en sådan sak; detta är Guds själva kraft, Guds själva auktoritet.

Efter att ha läst ”Abraham skall helt säkert bli ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skall vara välsignade genom honom” i Första Mosebok 18:18, kan ni känna Guds auktoritet? Kan ni känna Skaparens utomordentlighet? Kan ni känna Skaparens överhöghet? Guds ord har en visshet. Gud säger inte sådana ord på grund av, eller som representation för, sin övertygelse om framgång; i stället är de beviset för auktoriteten i Guds yttranden, och de är ett påbud som uppfyller Guds ord. Det finns två uttryck som ni bör lägga märke till här. När Gud säger ”Abraham skall helt säkert bli ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skall vara välsignade genom honom”, finns det någon tvetydighet i dessa ord? Finns det något element av oro? Finns det något element av rädsla? På grund av orden ”skall helt säkert” och ”skall vara” i Guds yttranden har dessa element, som är speciella för människan och ofta märks hos henne, aldrig någon relevans för Skaparen. Ingen skulle våga använda sådana ord i sina välgångsönskningar till andra, ingen skulle våga att med sådan övertygelse välsigna någon annan med en stor och mäktig nation, eller lova att alla nationer på jorden ska välsignas genom honom. Ju mer visshet det finns i Guds ord, desto mer bevisar de något – och vad är detta något? De bevisar att Gud har sådan auktoritet, att hans auktoritet kan uppnå dessa saker och att det oundvikligen ska bli så. Gud var helt säker i sitt hjärta, utan minsta tvekan, på allt det han välsignade Abraham med. Dessutom skulle allt det han lovade uppfyllas enligt hans ord, och ingen kraft skulle kunna ändra, hindra, minska eller störa uppfyllelsen. Oavsett vad som hände kunde ingenting upphäva eller påverka uppfyllelsen och fullbordandet av Guds ord. Sådan är makten i de ord som yttras från Skaparens mun, och Skaparens auktoritet, som inte tillåter människans förnekelse! När du läst dessa ord, tvivlar du fortfarande? Dessa ord uttalades från Guds mun, och det finns kraft, majestät och auktoritet i Guds ord. En sådan makt och auktoritet, och den oundvikliga uppfyllelsen av fakta, går inte att uppnå för någon skapad eller icke-skapad varelse, och de går inte att överträffa för någon skapad eller icke-skapad varelse. Endast Skaparen kan samtala med människan med sådan ton och intonation, och fakta har bevisat att hans löften inte är tomma ord, eller fåfäng skrytsamhet, utan uttryck för den unika auktoritet som omöjligen kan överträffas av någon person, någon företeelse eller något föremål.

Vad är skillnaden mellan ord som Gud uttalat och ord som människan uttalat? När du läser dessa ord, som uttalats av Gud, så känner du makten i Guds ord, och Guds auktoritet. Hur känner du när du hör människor uttala liknande ord? Tänker du att de är oerhört arroganta, och skrytsamma, och att de visar upp sig själva? För de har inte den kraften, de äger ingen sådan auktoritet, och därför är de fullständigt oförmögna att uppnå sådana saker. Att de är så säkra på sina egna löften visar bara hur vårdslösa deras kommentarer är. Om människor säger sådana ord är de otvivelaktigt arroganta, och har en överdriven tro på sin egen förmåga, och avslöjar sig som ett klassiskt exempel på ärkeängelns sinnelag. Dessa ord kom från Guds mun; uppfattar du något element av arrogans där? Känner du att Guds ord bara är ett skämt? Guds ord är auktoritet, Guds ord är fakta, och innan orden uttalats från hans mun, det vill säga, när han fattar beslutet att göra någonting, då har den saken redan blivit fullbordad. Man kan säga att allt som Gud sa till Abraham var ett förbund som Gud upprättade med Abraham, och ett löfte från Gud till Abraham. Detta löfte var ett etablerat faktum, och ett fullbordat faktum, och dessa fakta uppfylldes efter hand i Guds tankar enligt Guds plan. Och därmed betyder det inte att Gud har ett arrogant sinnelag om han uttalar sådana ord, för Gud kan uträtta sådana saker. Han har sådan kraft och auktoritet, och han är fullt kapabel att uppnå dessa saker, och deras fullbordan ligger helt inom ramen för vad han kan göra. När ord som dessa yttras från Guds mun är de en uppenbarelse av och ett uttryck för Guds sanna sinnelag, en fullkomlig uppenbarelse och manifestation av Guds substans och auktoritet, och det finns ingenting som är mer passande och lämpligt som bevis för Skaparens identitet. Sättet, tonen och ordalydelsen i sådana yttranden är just ett uttryck för Skaparens identitet, och de stämmer fullkomligt överens med uttrycket av Guds egen identitet, och i dem finns ingen förespegling eller orenhet; de är helt och fullt den fullkomliga förevisningen av Skaparens substans och auktoritet. När det gäller de skapade varelserna äger de varken den auktoriteten eller den substansen; än mindre äger de den kraft som Gud ger. Om människan förråder ett sådant beteende så skulle det med säkerhet vara ett uttryck för hennes fördärvade sinnelag, och det skulle bero på inblandningen av människans arrogans och vilda ärelystnad, och blottläggandet av illvilliga avsikter av ingen mindre än djävulen, Satan, som önskar förleda människor och locka dem att svika Gud. Och hur ser Gud på det som avslöjas av ett sådant språk? Gud skulle säga att du vill tillskansa dig hans position och att du vill ge dig ut för att vara han och ersätta honom. När du härmar tonen i Guds yttranden är din avsikt att ersätta Guds plats i hjärtat på människor, att lägga beslag på den mänsklighet som rätteligen tillhör Gud. Detta är inget annat än Satan; detta är agerandet hos ättlingarna till den ärkeängel som är outhärdlig för himlen. Ibland er, finns det några som någonsin har härmat Gud på ett visst sätt genom att uttala några ord med avsikten att vilseleda och bedra människor och få dem att tro att deras egna ord och gärningar bar Guds auktoritet och makt, som om den här personens substans och identitet vore unika, och till och med som om tonfallet i personens ord liknade Guds? Har ni någonsin gjort något sådant? Har ni någonsin härmat Guds tonfall i ert tal, med gester som antytts representera Guds sinnelag, med dess förmodade makt och auktoritet? Agerar de flesta av er ofta, eller planerar att agera, på ett sådant sätt? Nu, när ni verkligen ser, upplever och känner Skaparens auktoritet, och när ni tittar tillbaka på vad ni brukat göra, och vad ni brukat avslöja om er själva, känner ni er äcklade? Ser ni er tarvlighet och skamlöshet? När man analyserat sinnelaget och substansen hos sådana människor, kan man säga att de är helvetets avskyvärda avkomma? Kan man säga att alla som gör sådana saker drar skam över sig själva? Inser ni hur allvarligt detta är? Och exakt hur allvarligt är det? Avsikten hos människor som beter sig på det här viset är att härma Gud. De vill vara Gud, och de vill få människor att dyrka dem som Gud. De vill upphäva Guds plats i hjärtat hos människor och göra sig av med den Gud som verkar bland människorna, för att uppnå sin strävan att styra människor, och sluka människor, och ta dem i besittning. Alla har sådana undermedvetna önskningar och strävanden, och alla lever i en sådan fördärvad, satanisk substans och lever i en sådan satanisk natur där de är Guds fiender, och förråder Gud, och vill bli Gud. Efter min gemenskap om ämnet Guds auktoritet, önskar ni eller strävar ni fortfarande efter att utge er för att vara Gud, eller att härma Gud? Och vill ni fortfarande vara Gud? Vill ni fortfarande bli Gud? Guds auktoritet kan inte efterliknas av människan och Guds identitet och status kan inte personifieras av människan. Även om du klarar att härma Guds tonfall när han talar så kan du inte efterlikna Guds substans. Även om du kan stå på Guds plats och ge dig ut för att vara Gud kan du aldrig göra det som Gud avser att göra, och du kommer aldrig att kunna härska över och befalla alla ting. I Guds ögon kommer du alltid att vara en liten varelse, och oavsett hur stora dina färdigheter och förmågor är, oavsett hur många gåvor du har – hela du är under Skaparens herravälde. Även om du kan uttala några förhastade ord kan detta varken visa att du har Skaparens substans eller representera att du äger Skaparens auktoritet. Guds auktoritet och kraft är Guds egen substans. De är inte inlärda, eller tillagda utifrån, utan är den inneboende substansen hos Gud själv. Därför kan relationen mellan Skaparen och de skapade varelserna aldrig förändras. Som en av de skapade varelserna måste människan hålla sig på sin plats och uppträda samvetsgrant, och plikttroget vakta det som anförtros honom av Skaparen. Och människan får inte bete sig opassande, eller göra saker som är bortom hennes förmågor, eller göra saker som Gud avskyr. Människan får inte försöka vara storslagen, eller exceptionell, eller högre än någon annan, eller försöka bli Gud. Det är så människan inte ska sträva efter att vara. Att försöka bli storslagen eller exceptionell är löjligt. Att försöka bli Gud är ännu mer vanhedrande; det är avskyvärt och föraktligt. Det som är lovvärt, och det som de skapade varelserna borde hålla fast vid mer än någonting annat, är att bli en sann skapad varelse; detta är det enda mål som människor borde eftersträva.

...

Fullständig text: 

 Källa:  Allsmäktige Guds Kyrka

Guds auktoritet (I)

De senaste gemenskaperna jag hållit rörde sig kring Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv. Efter att ha hört dessa, känner ni att ni har nått en förståelse för och kunskap om Guds sinnelag? Hur stor förståelse och kunskap? Kan ni sätta en siffra på det? Gav gemenskaperna er en djupare förståelse för Gud? Kan man säga att den förståelsen är sann kunskap om Gud? Kan man säga att kunskapen om och förståelsen för Gud är en kunskap om Guds fullständiga substans, allt som han har och är? Nej, naturligtvis inte! Det beror på att dessa gemenskaper bara gav en förståelse för en del av Guds sinnelag, och vad han har och är – inte allt, eller helheten. Gemenskaperna gav er möjligheten att förstå en del av det verk som Gud en gång utfört, genom vilket ni såg Guds sinnelag, och vad han har och är, såväl som synsättet och tankegångarna bakom allt han har gjort. Men detta är bara en bokstavlig, talad förståelse för Gud, och i era hjärtan förblir ni osäkra på hur mycket av det som är verkligt. Vad är det som främst avgör huruvida det finns någon verklighet i vad människor förstår av sådant? Det avgörs av hur mycket av Guds ord och sinnelag de verkligen upplevt genom faktisk erfarenhet, och hur mycket de har kunnat se och veta under denna faktiska erfarenhet. ”De senaste gemenskaperna har gjort det möjligt för oss att förstå de saker som Gud gjort, Guds tankar och, vad mera är, Guds attityd till mänskligheten och grunden för hans handlingar. Så har vi kommit att förstå Guds sinnelag, och vi har känt Guds fullständighet.” Har någon uttalat några liknande ord? Är det rätt att säga så? Det är det helt klart inte. Och varför säger jag att det inte är det? Guds sinnelag, och vad han har och är, uttrycks genom de saker han har gjort och de ord han har uttalat. Människan kan skåda vad Gud har och är genom det verk han har gjort och de ord han har talat, men detta betyder bara att verket och orden gör det möjligt för människan att förstå en del av Guds sinnelag, och en del av vad han har och är. Om människan vill få en rikare och mer djupgående förståelse för Gud, då måste människan uppleva mer av Guds ord och verk. Även om människan bara får en partiell förståelse för Gud när han upplever en del av Guds ord eller verk, kan denna partiella förståelse representera Guds sanna sinnelag? Representerar det Guds substans? Naturligtvis representerar det Guds sanna sinnelag, och Guds substans, det råder det inga tvivel om. Oavsett tid, plats och på vilket sätt Gud utför sitt verk, eller i vilken form han uppenbaras för människan, eller på vilket sätt han uttrycker sin vilja, så representerar allt som han avslöjar och uttrycker Gud själv, Guds substans och vad han har och är. Gud utför sitt verk med vad han har och är, och i sin sanna identitet; detta är absolut sant. Men ändå har människor idag bara en partiell förståelse för Gud genom hans ord, och genom vad de hör när de lyssnar på predikningarna, så i viss utsträckning kan man säga att förståelsen bara är teoretisk. Utifrån det tillstånd du faktiskt befinner dig i, kan du bara bekräfta den förståelse för eller kunskap om Gud som du har hört, sett eller känt och förstått i ditt hjärta idag om du går igenom detta i dina faktiska erfarenheter och får kunskapen bit för bit. Om jag inte delade dessa ord med er, skulle ni kunna nå sann kunskap om Gud enbart genom era upplevelser? Jag är rädd att det skulle bli mycket svårt att göra det. Det beror på att människor först måste ha Guds ord för att veta hur man upplever. Hur många av Guds ord människan intar avgör vad hon faktiskt kan uppleva. Guds ord leder till vägen framåt och vägleder människan i hennes upplevelse. Kort sagt: för dem som har en del verklig erfarenhet kommer de sista gemenskaperna att bidra till en djupare förståelse av sanningen, och en mer realistisk kunskap om Gud. Men för dem som saknar verklig erfarenhet, eller som bara påbörjat sin upplevelse, eller som bara har börjat beröra verkligheten, är detta ett stort prov.

Det huvudsakliga innehållet i de senaste gemenskaperna berörde ”Guds sinnelag, Guds verk och Gud själv”. Vad såg ni i kärnan, de centrala delarna av allt jag talade om? Kan ni genom dessa gemenskaper inse att han som gjorde verket och avslöjade detta sinnelag är den unika Guden själv, som härskar över allting? Om ert svar är ja, vad är det då som för er fram till en sådan slutsats? Genom vilka aspekter kommer ni till den slutsatsen? Kan någon svara mig? Jag vet att de senaste gemenskaperna påverkade er djupt och gav upphov till en ny början i ert hjärta för er kunskap om Gud, vilket är fantastiskt. Men trots att ni har tagit ett stort språng i er förståelse av Gud jämfört med tidigare, måste er definition av Guds identitet ännu utvecklas bortom namnen Jehova Gud av Lagens Tidsålder, Herren Jesus av Nådens Tidsålder och Allsmäktige Gud av Rikets Tidsålder. Det vill säga, även om dessa gemenskaper om ”Guds sinnelag, Guds verk och Gud själv” gjort att ni i viss mån förstått de ord som Gud en gång uttalat, och det verk Gud en gång utfört, och det vara och de ägodelar som en gång uppenbarats av Gud, är ni oförmögna att erbjuda en sann definition och korrekt orientering av ordet ”Gud”. Ni saknar också sann och korrekt orientering av och kunskap om själva Guds status och identitet, det vill säga, av Guds status bland alla ting och genom hela universum. Det beror på att allt innehåll i de tidigare gemenskaperna om Gud själv och Guds sinnelag byggde på Guds tidigare uttryck och uppenbarelser, som är nedtecknade i Bibeln. Ändå är det svårt för människan att upptäcka det vara och de ägodelar som avslöjas och uttrycks av Gud under, eller utanför, hans förvaltning och frälsning av mänskligheten. Så även om ni förstår Guds vara och ägodelar som avslöjades i det verk han en gång utförde, är er definition av Guds identitet och status fortfarande långt ifrån den unika Gudens, han som härskar över allting, och inte densamma som skaparens. De senaste gemenskaperna har fått alla att känna samma sak: Hur skulle människan kunna veta Guds tankar? Om någon verkligen skulle veta, då skulle den personen med säkerhet vara Gud, för endast Gud själv kan ju veta vad han tänker, och endast Gud själv känner till grunden för och perspektivet bakom allt som han gör. Det tycks rationellt och logiskt för er att se Guds identitet på det viset, men vem kan säga, utifrån Guds sinnelag och verk, att det verkligen är Guds verk och inte människans, ett verk som inte kan utföras av människan å Guds vägnar? Vem kan se att detta verk faller under en suveränitet som bara innehas av någon med Guds substans och kraft? Det vill säga, genom vilka kännetecken eller vilken substans ser ni att han är Gud själv, som har Guds identitet, och att han har suveränitet över allting? Har ni någonsin tänkt på det? Om ni inte har det, så bevisar detta en sak: De senaste gemenskaperna har bara gett er en viss förståelse för den delen av historien då Gud utförde sitt verk, och om Guds inriktning, manifestation och uppenbarelser under tiden. Trots att sådan förståelse får var och en av er att inse bortom alla tvivel att den som utfört ett verk i dessa två steg är Gud själv, som ni tror på och följer, och den som ni alltid måste följa, är ni fortfarande oförmögna att inse att han är den Gud som existerat sedan världens skapelse och som ska existera i evighet, och ni kan inte heller inse att han är den som leder och har suveränitet över hela mänskligheten. Ni har helt säkert aldrig tänkt på det här problemet. Oavsett om det är Jehova Gud eller Herren Jesus, genom vilka aspekter av substansen och manifestationen kan ni inse att han inte bara är den Gud som ni måste följa utan också den som styr mänskligheten och har suveränitet över mänsklighetens öde, som dessutom är den unika Guden själv som har suveränitet över himmelen och jorden och allting? Genom vilka kanaler inser ni att den som ni tror på och följer är Gud själv, som har suveränitet över allting? Genom vilka kanaler kopplar ni samman den Gud ni tror på med den Gud som har suveränitet över mänsklighetens öde? Vad gör det möjligt att inse att den Gud ni tror på är den unika Guden själv, som är i himlen och på jorden, och överallt? Detta är det problem som jag ska lösa i nästa avsnitt.

Problemen som ni aldrig har tänkt på eller inte kan tänka på kan mycket väl vara de som är mest avgörande för att ni ska kunna lära känna Gud, och i vilka man kan söka sanningar som människan inte kan föreställa sig. När dessa problem kommer över er och ni måste möta dem och göra ett val, och då inte klarar att lösa dem fullständigt på grund av er dåraktighet och okunnighet, eller för att era erfarenheter är alltför ytliga och ni saknar sann kunskap om Gud, kommer de att bli de ert största hinder och den största barriären på er Gudstros väg. Och därför känner jag att det är högst nödvändigt att dela gemenskap med er beträffande det ämnet. Vet ni vad ert problem är nu? Är ni klara över de problem jag talar om? Är dessa de problem som ni står inför? Är det problem som ni inte förstår? Är det problem som är viktiga för er? Är det verkligen problem? Denna fråga är en källa till djup förvirring hos er, vilket visar att ni inte har någon sann förståelse för den Gud som ni tror på, och att ni inte tar honom på allvar. En del människor säger: ”Jag vet att han är Gud, så jag följer honom, för hans ord är Guds uttryck. Det räcker. Vad behöver jag för ytterligare bevis? Vi behöver väl inte väcka tvivel på Gud? Vi behöver väl inte sätta Gud på prov? Vi behöver väl inte ifrågasätta Guds substans och själva Guds identitet?” Oavsett om ni tänker på det sättet eller inte lyfter jag inte sådana frågor för att göra er förvirrade angående Gud, eller för att få er att sätta Gud på prov, och än mindre för att ni ska börja tvivla på Guds identitet och substans. I stället gör jag det för att uppmuntra en större förståelse i er för Guds substans, och en större visshet om och tro på hans status, så att Gud kan bli den enda i hjärtat på alla dem som följer Gud, och så att Guds ursprungliga status – som Skaparen, den som styr över allting, den unika Guden själv – kan återupprättas i hjärtat på alla varelser. Detta är också det tema jag ska dela gemenskap kring.

Låt oss nu börja med att läsa följande texter ur Bibeln:

1. Gud använder ord för att skapa allting.

1 Mos 1:3–5 Och Gud sade: ”Låt det bli ljus”, och det blev ljus. Och Gud såg ljuset, att det var gott, och Gud skilde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt. Och kvällen och morgonen var den första dagen.

1 Mos 1:6–7 Och Gud sade: ”Låt det finnas ett valv i vattnets mitt, och låt det avdela vatten från vatten.” Och Gud gjorde valvet, och avdelade vattnet som fanns nedanför valvet från vattnet som fanns ovanför valvet, och det blev så.

1 Mos 1:9–11 Och Gud sade: ”Låt vattnet som finns nedanför himlen samlas på en plats, och låt det torra landet träda fram”, och det blev så. Och Gud kallade det torra landet för jord, och vattensamlingen kallade han hav. Och Gud såg att det var gott. Och Gud sade: ”Låt jorden frambringa grönska, så att örten ger frö och fruktträdet, vars frö finns inuti, bär frukt efter sitt slag, på jorden”, och det blev så.

1 Mos 1:14–15 Och Gud sade: ”Låt det på himlens valv bli ljus, som avdelar dagen från natten, och låt dessa bli till tecken, för årstider, dagar och år. Och låt dem vara ljus på himlens valv till att lysa över jorden”, och det blev så.

1 Mos 1:20–21 Och Gud sade: ”Låt vattnet ymnigt frambringa den rörliga varelse som har liv, och fågeln som kan flyga ovanför jorden i himlens öppna valv.” Och Gud skapade stora valar och varje levande varelse som rör sig, vilka vattnet frambringade ymnigt, efter deras slag, och varje slags bevingad fågel, efter dess slag, och Gud såg att det var gott.

1 Mos 1:24–25 Och Gud sade: ”Låt jorden frambringa levande varelser, efter sitt slag, boskapsdjur och kräldjur och vilda djur, efter sitt slag”, och det blev så. Och Gud gjorde de vilda djuren på jorden, efter sitt slag, och boskapsdjuren, efter sitt slag, och varje ting som krälar på jorden, efter sitt slag, och Gud såg att det var gott.

På den första dagen föds mänsklighetens dag och natt, och de förblir i den formen tack vare Guds auktoritet.

Låt oss titta på det första avsnittet: ”Och Gud sade: ’Låt det bli ljus’, och det blev ljus. Och Gud såg ljuset, att det var gott, och Gud skilde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt. Och kvällen och morgonen var den första dagen” (1 Mos 1:3–5). Detta avsnitt beskiver Guds första handling i skapelsens början, och den första dagen Gud genomlevde som hade en kväll och en morgon. Men det var en enastående dag: Gud började förbereda ljuset för allting, och därtill skilde han ljuset från mörkret. Denna dag började Gud tala, och hans ord och auktoritet existerade sida vid sida. Hans auktoritet började visa sig i allting, och hans kraft spred sig i allt, till följd av hans ord. Från den dagen hade alla ting bildats och behöll sin form på grund av Guds ord, och Guds auktoritet, och Guds kraft, och de började fungera tack vare Guds ord, Guds auktoritet och Guds kraft. När Gud uttalade orden ”Låt det bli ljus”, uppstod ljuset. Gud inlät sig inte i någon aktivitet, utan ljuset hade uppstått som resultat av hans ord. Detta var det ljus som Gud kallade dag, och som människan än idag är beroende av för sin existens. Genom Guds påbud har ljusets substans och värde aldrig förändrats, och det har aldrig försvunnit. Dess existens visar på Guds fortsatta auktoritet och kraft, det tillkännager Skaparens existens, och det bekräftar om och om igen Skaparens identitet och status. Det är inte ogripbart, inte illusoriskt, utan det är ett verkligt ljus som människan kan se. Från den stunden uppstod, i denna tomma värld där ”jorden var formlös, och öde, och mörkret vilade över djupets yta”, det första materiella tinget. Det kom från Guds mun, och det framträdde i den första gärningen i skapandet av alla ting, på grund av Guds auktoritet och uttalanden. Strax därefter beordrade Gud ljuset och mörkret att skiljas åt … Allt förändrades och fullbordades på grund av Guds ord … Gud kallade ljuset ”dag”, och mörkret kallade han ”natt”. Från den stunden tillkom den första kvällen och den första morgonen i den värld som Gud avsåg att skapa, och Gud sa att detta var den första dagen. Denna dag var den första dagen av Skaparens skapande av allting, och det var början till skapandet av allting, och det var första gången som auktoriteten och kraften hos Skaparen hade visat sig i den värld som han hade skapat.

Genom dessa ord kan människan se Guds auktoritet, och auktoriteten i Guds ord, och Guds kraft. Eftersom endast Gud besitter sådan kraft, har endast Gud sådan auktoritet, och eftersom Gud besitter den auktoriteten, har endast Gud sådan kraft. Kan någon människa eller något föremål äga sådan auktoritet och kraft? Finns det ett svar i ert hjärta? Utöver Gud, besitter någon skapad eller icke-skapad varelse sådan auktoritet? Har ni någonsin sett ett exempel på sådan auktoritet i andra böcker eller skrifter? Finns det några uppgifter om att någon har skapat himmelen och jorden och alla ting? Det uppträder inte i några andra böcker eller skrifter; dessa är, förstås, de enda auktoritativa och kraftfulla orden om Guds storslagna skapande av världen, som nedtecknats i Bibeln, och dessa ord talar för Guds unika auktoritet och Guds unika identitet. Kan sådan auktoritet och kraft sägas symbolisera Guds unika identitet? Kan de sägas besittas av Gud, och endast Gud? Utan tvivel är det bara Gud själv som besitter sådan auktoritet och kraft! Den auktoriteten och kraften kan inte besittas eller ersättas av någon skapad eller icke-skapad varelse! Är detta en av egenskaperna hos den unika Guden själv? Har ni bevittnat den? Dessa ord gör det möjligt för människor att snabbt och tydligt förstå att Gud besitter en unik auktoritet, och unik kraft, och han har en överlägsen identitet och status. Utifrån gemenskapen ovan, kan ni säga att den Gud ni tror på är den unika Guden själv?

På den andra dagen ordnar Guds auktoritet upp vattnet och skapar himlavalvet, och en plats för människans mest grundläggande överlevnad uppstår.

Låt oss läsa det andra avsnittet ur Bibeln: ”Och Gud sade: ’Låt det finnas ett valv i vattnets mitt, och låt det avdela vatten från vatten.’ Och Gud gjorde valvet, och avdelade vattnet som fanns nedanför valvet från vattnet som fanns ovanför valvet, och det blev så” (1 Mos 1:6–7). Vilka förändringar inträffade efter det att Gud sa: ”Låt vattnet som finns nedanför himlen samlas på en plats, och låt det torra landet träda fram”? I skrifterna står det: ”Och Gud gjorde valvet, och avdelade vattnet som fanns nedanför valvet från vattnet som fanns ovanför valvet, och det blev så.” Vad blev resultatet sedan Gud hade talat och gjort detta? Och svaret finns i avsnittets sista del: ”och det blev så”.

Dessa två korta meningar återger en storslagen händelse och de beskriver en underbar scen – det oerhörda arbete där Gud delar vattnet och skapar en rymd där människan kunde existera …

I den här bilden framträder vattnet och himlavalvet ögonblickligen inför Guds åsyn, och de åtskiljs av auktoriteten i Guds ord och delas till ett ovan och ett nedan på det sätt som Gud angett. Det vill säga, himlavalvet som Gud skapade täckte inte bara vattnet nedanför det utan bar också upp vattnet ovanför … Här kan människan inte annat än stirra, stum, och kippa efter andan av beundran inför den storslagna scenen där Skaparen förflyttar vattnet, styr vattnet och skapar himlavalvet, och inför hans mäktiga auktoritet. Genom Guds ord, och Guds kraft, och Guds auktoritet, uppnår Gud något annat storslaget. Är inte detta mäktigheten i Skaparens auktoritet? Låt oss använda skriften för att förklara Guds gärningar: Gud uttalade sina ord, och på grund av dessa Guds ord tillkom ett himlavalv mitt i vattnet. Samtidigt inträffade en kolossal förändring på samma plats på grund av dessa ord från Gud, och det var inte en förändring i vanlig mening utan ett slags utbyte där ingenting blev till någonting. Det föddes ur Skaparens tankar, och det blev någonting av ingenting på grund av orden som Skaparen uttalade, och därtill skulle det från denna stund existera och stå fast, för Skaparens skull, och skulle växla, förändras och förnyas i enlighet med Skaparens tankar. Det här avsnittet beskriver Skaparens andra gärning i hans skapelse av hela världen. Det var ytterligare ett uttryck för Skaparens auktoritet och kraft, och det var ytterligare ett banbrytande arbete av Skaparen. Detta var den andra dagen som Skaparen hade gått igenom sedan världen grundlades, och det var ytterligare en underbar dag för honom: Han vandrade i ljuset, han skapade himlavalvet, han ordnade upp och styrde vattnet, och hans gärningar, hans auktoritet och hans kraft sattes i verket på den nya dagen …

Fanns det något himlavalv mitt i vattnet innan Gud uttalade sina ord? Naturligtvis inte! Och hur var det efter det att Gud sa: ”Låt det finnas ett valv i vattnets mitt”? De saker som Gud uppfunnit uppstod; det blev ett himlavalv mitt i vattnet, och vattnet delades för att Gud sa: ”och låt det avdela vatten från vatten”. På det viset framträdde efter Guds ord två nya föremål, två nyfödda ting bland alla ting, som resultat av Guds auktoritet och kraft. Och hur känner ni när det gäller framträdandet av dessa två nya saker? Känner ni storheten i Guds kraft? Känner ni Skaparens unika och extraordinära styrka? Storheten i en sådan kraft och styrka beror på Guds auktoritet, och denna auktoritet är en unik egenskap hos Gud själv.

Har det här avsnittet gett er ytterligare en djupgående känsla av Guds unikhet? Men det är långt från tillräckligt; Skaparens auktoritet och kraft sträcker sig långt bortom detta. Hans unikhet beror inte bara på att han besitter en annan substans än någon varelse, utan också på att hans auktoritet och kraft är extraordinära, obegränsade, överlägsna allt annat, och står över allt annat – och därtill, på att hans auktoritet och vad han har och är kan skapa liv och frammana mirakel, och skapa varenda enastående och extraordinär minut och sekund, och samtidigt kan han styra över det liv han skapar och enväldigt härska över de mirakel och varje minut och sekund han skapar.

På tredje dagen ger Guds ord upphov till jordens och havens födelse, och Guds auktoritet fyller världen av liv

Låt oss härnäst läsa första meningen i Första Mosebok 1:9–11: ”Och Gud sade: ’Låt vattnet som finns nedanför himlen samlas på en plats, och låt det torra landet träda fram.’” Vilka förändringar inträffade när Gud helt enkelt sagt: ”Låt vattnet som finns nedanför himlen samlas på en plats, och låt det torra landet träda fram”? Och vad fanns i det utrymmet, förutom ljuset och himlavalvet? I skriften står det: ”Och Gud kallade det torra landet för jord, och vattensamlingen kallade han hav. Och Gud såg att det var gott.” Det vill säga, nu fanns det också land och hav i utrymmet, och landet och havet var åtskilda. Uppkomsten av dessa nya ting följde påbudet från Guds mun, ”och det blev så”. Beskriver skriften att Gud ansträngde sig medan han gjorde detta? Beskriver den att han ägnade sig åt fysiskt arbete? Så hur utfördes alltihop av Gud? Hur skapade Gud dessa nya ting? Det säger sig självt att Gud använde ord för att uppnå allt detta, för att skapa detta i dess helhet.

I de tre avsnitten ovan har vi lärt oss att det inträffade tre stora händelser. Dessa tre stora händelser framträdde, och frammanades, genom Guds ord, och det är på grund av hans ord som de, den ena efter den andra, framträdde inför Guds åsyn. Därmed kan man säga att orden ”Gud talar, och det blir så; han befaller, och det står fast”, inte är några tomma ord. Denna Guds substans bekräftas i samma stund som hans tankar föds, och när Gud öppnar munnen för att tala reflekteras hans substans fullt ut.

Låt oss fortsätta till den sista meningen i avsnittet: ”Och Gud sade: ’Låt jorden frambringa grönska, så att örten ger frö och fruktträdet, vars frö finns inuti, bär frukt efter sitt slag, på jorden’, och det blev så.” Medan Gud talade tillkom allt detta, till följd av Guds tankar, och på ett ögonblick kikade en blandning av ömtåliga små livsformer upp ur myllan, och innan de ens hunnit skaka av sig jorden vinkade de ivrigt till varandra för att hälsa, nickade och log mot världen. De tackade Skaparen för livet han skänkt dem, och de kungjorde för världen att de var en del av alla ting, och att de skulle ägna sitt liv åt att visa upp Skaparens auktoritet. När Guds ord uttalades blev jorden frodig och grönskande, alla möjliga örter som kunde nyttjas av människan växte upp ur marken, och bergen och slätterna befolkades tätt av träd och skogar … Denna ofruktsamma värld, där det inte hade funnits spår av något liv, täcktes snabbt av ett överflöd av gräs, örter, träd och ymnig grönska … Doften av gräs och aromen från jorden spred sig genom luften, och en rad växter började andas i takt med luftens cirkulation, och inledde sin växtprocess. Samtidigt, tack vare Guds ord och till följd av Guds tankar, påbörjade alla växter den eviga livscykeln där de växer, blommar, bär frukt och förökar sig. De började följa sin respektive livsbana strikt, och de började utföra sina respektive roller bland alla ting … De föddes alla, och levde, på grund av Skaparens ord. De skulle ta emot Skaparens oändliga ombesörjande och näring, och de skulle alltid, envist, överleva överallt på jorden för att visa på Skaparens auktoritet och kraft, och de skulle alltid uppvisa det liv som Skaparen gett dem …

Skaparens liv är enastående, hans tankar är enastående och hans auktoritet är enastående – och därmed, när hans ord yttrades, var det slutgiltiga resultatet ”och det blev så”. Det står klart att Gud inte behöver arbeta med händerna när han agerar; han använder bara sina tankar för att befalla, och sina ord för att ordna, och på det viset uppnås saker och ting. Den här dagen samlade Gud vattnet på ett ställe och lät torrt land uppstå, och därefter fick han gräs att gro på jorden, och där växte också örterna som gav frön, och träd som bar frukt, och Gud klassificerade dem efter typ, och fick var och en av dem att innehålla sitt eget frö. Allt detta förverkligades enligt Guds tankar, Guds påbud och ord, och alla ting framträdde, det ena efter det andra, i denna nya värld.

Redan innan han hade påbörjat sitt arbete hade Gud en bild i sinnet av vad han avsåg att uppnå, och när Gud satte igång att uppnå dessa saker, vilket var samtidigt som han öppnade munnen för att tala om innehållet i bilden, så började saker och ting förändras, tack vare Guds auktoritet och kraft. Oavsett hur Gud gjorde det, eller hur han utövade sin auktoritet, uppnåddes allt steg för steg enligt Guds plan och på grund av Guds ord, och steg för steg framträdde förändringar mellan himmel och jord, tack vare Guds ord och auktoritet. Alla dessa förändringar och händelser visade på Skaparens auktoritet och hur enastående och storslagen kraften i Skaparens liv är. Hans tankar är inte enkla idéer, eller en tom bild, utan en auktoritet som äger vitalitet och enastående energi, och de är kraften som får alla ting att förändras, återhämta sig, förnyas och förgås. Och på grund av detta fungerar alla ting på grund av hans tankar, och, samtidigt, uppnås på grund av orden från hans mun …

Innan alla ting framträdde hade det i Guds tankar sedan länge formulerats en plan, och en ny värld hade uppnåtts för länge sedan. Även om det på tredje dagen uppstod alla möjliga växter på jorden hade Gud ingen anledning att stoppa sitt skapande av världen; han avsåg att fortsätta uttala sina ord, fortsätta färdigställa skapandet av varje nytt ting. Han skulle tala, han skulle ge sina kommandon, och han skulle utöva sin auktoritet och visa sin kraft, och han förberedde allt han hade planerat att förbereda för alla de ting och den mänsklighet han avsåg att skapa …

På fjärde dagen kommer människans årstider, dagar och år till när Gud återigen utövar sin auktoritet

Skaparen använder sina ord för att fullborda sin plan, och på detta sätt tillbringade han de första tre dagarna av sin plan. Under dessa tre dagar sågs inte Gud vara sysselsatt, eller trötta ut sig – tvärtom, han tillbringade tre underbara dagar i början av sin plan och uppnådde det storslagna resultatet av en radikalt förvandlad värld. En helt ny värld framträdde för hans ögon, och bit för bit uppenbarades till sist den vackra bild han sett i tankarna, genom hans ord. Framträdandet av varje nytt ting var som födelsen av ett nytt barn, och Skaparen fann behag i bilden som en gång funnits i hans tankar men nu hade fått liv. Vid den här tidpunkten kände hans hjärta en strimla av tillfredsställelse, men hans plan var bara påbörjad. På ett enda ögonblick kom en ny dag – och vad var nästa sida i Skaparens plan? Vad sade han? Och hur utövade han sin auktoritet? Och samtidigt, vilka nya ting kom in i världen? När vi följer Skaparens vägledning faller vår blick på den fjärde dagen av Guds skapande av allting, en dag som var ännu en ny början. För Skaparen var det naturligtvis otvivelaktigt ytterligare en underbar dag, och en ny dag av största vikt för dagens mänsklighet. Det var, förstås, en dag av oskattbart värde. På vilket vis var den underbar, på vilket vis var den så viktig, och på vilket vis var den av oskattbart värde? Låt oss först lyssna till Skaparens ord …

”Och Gud sade: ’Låt det på himlens valv bli ljus, som avdelar dagen från natten, och låt dessa bli till tecken, för årstider, dagar och år. Och låt dem vara ljus på himlens valv till att lysa över jorden’” (1 Mos 1:14–15). Detta var ytterligare ett utövande av Guds auktoritet som visades genom de varelser som följde på hans skapande av torra land, och växterna på marken. För Gud var en sådan gärning lika enkel, för Gud har sådan kraft; Gud håller ord, och hans ord ska bli fullbordat. Gud befallde ljus att framträda på himlen, och dessa ljus lyste inte bara på himlen och ner på jorden, utan tjänade också som tecken för dag och natt, för årstider, dagar och år. På det här viset, när Gud uttalade sina ord, uppfylldes varje handling som Gud önskade åstadkomma enligt Guds mening och på det sätt som Gud hade bestämt.

Ljusen på himlen är materia i rymden som kan utstråla ljus; de kan lysa upp himlen, och kan lysa upp marken och haven. De kretsar enligt den rytm och frekvens som Gud befallt, och lyser upp olika tidsperioder på marken, och på detta sätt gör ljusens kretslopp att dag och natt skapas i öst och väst av landet, och de är inte enbart tecken på dag och natt, utan genom dessa olika cykler utmärker de också mänsklighetens festligheter och olika bemärkelsedagar. De är det perfekta komplementet och den perfekta följeslagaren till de fyra årstiderna – vår, sommar, höst och vinter – som Gud utfärdat, som ljuset harmoniskt fungerar tillsammans med som en regelbunden, korrekt markering för mänsklighetens månfaser, dagar och år. Även om det först var efter jordbrukets uppkomst som människan började förstå och möta de månfaser, dagar och år som orsakats av ljuset Gud skapat, började faktiskt de månfaser, dagar och år som människan idag förstår produceras på den fjärde dagen av Guds skapande av allting – och det gjorde också de växlande cykler av vår, sommar, höst och vinter som människan upplever, för länge sedan, på den fjärde dagen av Guds skapande av allting. Ljusen som Gud skapade gjorde det möjligt för människan att regelbundet, exakt och tydligt skilja natt från dag, och räkna dagarna, och tydligt hålla reda på månfaserna och åren. (En månad avslutades på dagen för fullmåne, och utifrån detta visste människan att ljusets upplysning påbörjade en ny cykel; vid halvmåne hade det gått en halv månad, vilket talade om för människan att en ny månfas hade inletts, utifrån vilket man kunde räkna ut hur många dagar och nätter som ingick i en månfas, hur många månfaser det gick på en årstid och hur många årstider det gick på ett år, och allt visades regelbundet.) På det viset kunde människan lätt hålla ordning på de månfaser, dagar och år som ljusets kretslopp visade på. Från den tidpunkten levde mänskligheten och alla andra ting omedvetet i den ordnade växlingen mellan natt och dag och de växlande årstider som ljusets kretslopp skapade. Detta var betydelsen av Skaparens skapande av ljuset den fjärde dagen. På liknande sätt var syftet med och betydelsen av denna Skaparens handling fortfarande omöjlig att skilja från hans auktoritet och kraft. Och därmed var det ljus som Gud skapat och det värde som detta snart skulle skänka människan, ytterligare ett mästerverk i utövandet av Skaparens auktoritet.

I denna nya värld, där mänskligheten ännu inte hade dykt upp, hade Skaparen förberett kväll och morgon, himlavalvet, landet och haven, gräs, örter och olika sorters träd, och ljus, årstider, dagar och år för det nya liv som han snart skulle skapa. Skaparens auktoritet och kraft uttrycktes i varje nytt ting som han skapade, och hans ord och prestationer inföll samtidigt, utan den minsta avvikelse och utan den minsta tidsförskjutning. Framträdandet och födelsen av alla dessa nya ting bevisade Skaparens auktoritet och kraft: Han håller ord, och hans ord ska bli fullbordat, och det som blir fullbordat varar för evigt. Detta faktum har aldrig förändrats: det var så i det förflutna, det är så idag, och det kommer att vara så i all evighet. När ni ännu en gång betraktar dessa ord i skriften, känns de nya för er? Har ni sett nytt innehåll, gjort nya upptäckter? Det beror på att Skaparens gärningar har berört ert hjärta och visat riktningen till er kunskap om hans auktoritet och kraft och öppnat dörren för er förståelse av Skaparen, och hans gärningar och auktoritet har gett dessa ord liv. Och därmed har människan i dessa ord sett ett verkligt, levande uttryck för Skaparens auktoritet, verkligen bevittnat Skaparens suveränitet och skådat Skaparens enastående auktoritet och kraft.

Skaparens auktoritet och kraft ger upphov till mirakel efter mirakel, och han drar till sig människans uppmärksamhet, och människan kan inte annat än stirra, hänförd över de häpnadsväckande gärningar som föds ur utövandet av hans auktoritet. Hans fenomenala kraft medför glädjeämne efter glädjeämne, och människan bländas och blir utom sig av förtjusning, och hon kippar efter andan av beundran och jublar, i vördnad; dessutom är människan synbart berörd, och inom henne väcks respekt, aktning och tillgivenhet. Skaparens auktoritet och gärningar påverkar människans ande starkt, och renar människans ande, och mättar därtill människans ande. Varenda en av hans tankar, vartenda ett av hans yttranden, och varje uppenbarande av hans auktoritet är ett mästerverk bland alla ting, och ett storslaget företag, högst förtjänt av den skapade mänsklighetens djupa förståelse och kunskap. När vi räknar varje skapad varelse som fötts utifrån Skaparens ord så förmås vår ande förundras över Guds kraft, och vi upptäcker att vi följer Skaparens steg till nästa dag: den femte dagen i Guds skapande av allting.

Låt oss fortsätta läsa skriften, avsnitt för avsnitt, och ta en titt på fler av Skaparens gärningar.

På femte dagen uppvisas Skaparens auktoritet på olika sätt av liv i skilda och växlande former

Skriften säger: ”Och Gud sade: ’Låt vattnet ymnigt frambringa den rörliga varelse som har liv, och fågeln som kan flyga ovanför jorden i himlens öppna valv.’ Och Gud skapade stora valar och varje levande varelse som rör sig, vilka vattnet frambringade ymnigt, efter deras slag, och varje slags bevingad fågel, efter dess slag, och Gud såg att det var gott” (1 Mos 1:20–21). Skriften säger oss tydligt att Gud denna dag skapade varelserna i vattnet och fåglarna i luften, vilket betyder att han skapade olika fiskar och fåglar och klassificerade dem enligt deras slag. På det viset berikades jorden, skyn och vattnen av Guds skapelse …

När Guds ord uttalades uppstod omedelbart friskt, nytt liv, varje ny varelse med sin egen form, utifrån Skaparens ord. De kom in i världen, trängdes om utrymmet, hoppande, spralliga av glädje … Fiskar av alla former och storlekar simmade genom vattnet, och skaldjur av alla sorter växte fram ur sanden; varelser med fjäll och skal och ryggradslösa varelser växte snabbt fram, stora eller små, långa eller korta. Även olika typer av sjögräs växte raskt fram, vajade i takt med alla de olika vattenlivens rörelser, rullade, drev på det stillastående vattnet, som för att säga: Skaka loss! Ta med dina vänner! För du kommer aldrig mer att vara ensam! Från den stund då de olika levande varelserna som Gud skapat framträdde i vattnet medförde varje nu livsform en vitalitet till vatten som varit stilla så länge, och en ny era inleddes … Från den punkten lutade de sig mot varandra, och gav varandra sällskap, och de skilde inte mellan varandra. Vattnet existerade för varelserna i det, gav näring till varje livsform som vilade i dess omfamning, och varje livsform existerade för vattnets skull, på grund av näringen det gav. De gav varandra liv, och samtidigt vittnade de båda på samma sätt om Skaparens skapelses mirakel och storslagenhet, och om Skaparens oövervinneliga kraft.

När havet inte längre var tyst började livet fylla även skyn. Den ena efter den andra flög fåglar, stora och små, upp i luften från marken. Till skillnad från varelserna i vattnet hade de vingar och fjädrar som täckte deras slanka, eleganta figurer. De flaxade med vingarna, visade stolt och högdraget upp sin praktfulla fjäderskrud och de speciella funktioner och färdigheter som Skaparen hade skänkt dem. De flög fritt, och de förflyttade sig skickligt mellan himmel och jord, över grässlätter och skogar … De var luftens älsklingar, de var alltings älsklingar. De skulle snart bli bandet mellan himmel och jord, och skulle förmedla meddelanden till alla ting … De sjöng, de dök glädjefyllt, de förde in munterhet, skratt och livsglädje i denna en gång så tomma värld … De använde sin klara, melodiösa sång, använde orden i sitt hjärta för att lovsjunga Skaparen för livet som skänkts åt dem. De dansade glatt för att visa upp fullkomligheten och det mirakulösa i Skaparens skapelse, och de skulle helga hela sitt liv åt att vittna om auktoriteten hos Skaparen genom det speciella liv som han hade skänkt dem …

Oavsett om de befann sig i vattnet eller i luften existerade genom Skaparens befallning denna mångfald av liv i livets olika konfigurationer, och genom Skaparens befallning samlades de inom respektive art – och denna lag, denna regel, kunde inte ändras av någon skapad varelse. De vågade aldrig gå utanför de begränsningar som satts för dem av Skaparen, och det kunde de inte heller. Som Skaparen befallit levde de och förökade sig, och de följde strikt den livsbana och de lagar som Skaparen föreskrivit, och följde medvetet hans outtalade påbud och de himmelska förordningar och föreskrifter som han gav dem, ända fram till idag. De samtalade med Skaparen på sitt eget speciella sätt, och de kom att uppskatta Skaparens mening, och de lydde hans befallningar. Ingen av dem överträdde någonsin Skaparens auktoritet, och hans suveränitet och herravälde över dem utövades i hans tankar; inga ord uttalades, men den auktoritet som var unik för Skaparen kontrollerade i tystnad alla ting som saknade språk, och som skilde sig från mänskligheten. Utövandet av hans auktoritet på detta speciella sätt tvingade människan att tillägna sig en ny kunskap, och göra en ny tolkning, av Skaparens unika auktoritet. Här måste jag säga, att denna nya dag uppvisade utövandet av Skaparens auktoritet ännu en gång hur unik Skaparen är.

Härnäst kan vi ta en titt på den sista meningen i detta avsnitt av Bibeln: ”Gud såg att det var gott.” Vad tror ni att det betyder? Guds känslor finns i dessa ord. Gud såg hur allt det han hade skapat kom till och stod fast på grund av hans ord, och hur det gradvis började förändras. Var Gud vid den tiden nöjd med de olika ting han hade gjort med sina ord, och de olika saker han hade uppnått? Svaret är att ”Gud såg att det var gott”. Vad ser ni här? Vad representerar det att ”Gud såg att det var gott”? Vad symboliserar det? Det betyder att Gud hade kraften och visdomen att uppnå det han hade planerat och föreskrivit, att uppnå de mål han hade föresatt sig att uppnå. När Gud hade fullgjort varje uppgift, ångrade han sig? Svaret är fortfarande att ”Gud såg att det var gott”. Med andra ord, han kände ingen ånger, utan i stället var han rentav nöjd. Vad betyder det att han inte kände någon ånger? Det betyder att Guds plan är fullkomlig, att hans kraft och visdom är fullkomliga och att det enbart är genom hans auktoritet som sådan fullkomlighet går att uppnå. När människan utför ett uppdrag, kan hon, liksom Gud, se att det är gott? Kan någonting som människan gör nå fullkomlighet? Kan människan fullborda något en gång och för all evighet? Precis som människan säger, ”det blir aldrig perfekt, bara bättre”, kan ingenting som människan gör nå fullkomlighet. När Gud såg att allt som han hade gjort och uppnått var gott så hade allting som Gud gjort upprättats genom hans ord, vilket innebär att när ”Gud såg att det var gott” så hade allt han skapat antagit en permanent form, klassificerats enligt sin typ och fått en fast position, ett syfte och en funktion, en gång och för all evighet. Dessutom hade deras roll bland alla ting, och den resa de måste göra under Guds förvaltning av alla ting, redan föreskrivits av Gud, och var oåterkalleliga. Detta var den himmelska lag som Skaparen hade gett allting.

”Gud såg att det var gott”, dessa enkla, alltför lite uppskattade ord, så ofta förbisedda, är den himmelska lagens och den himmelska förordningens ord, som Gud gett alla skapade varelser. De är ytterligare ett förkroppsligande av Guds auktoritet, ett som är mer praktiskt, och mer djupgående. Genom sina ord kunde Skaparen inte bara vinna allt det han ställt i utsikt att vinna, och uppnå allt det han ställt i utsikt att uppnå, utan han kunde också i sina händer kontrollera allt som han hade skapat och härska över alla ting som han hade skapat under sin auktoritet, och dessutom var allt systematiskt och regelbundet. Alla ting levde och dog också genom hans ord, och därtill existerade de genom hans auktoritet i den lag han hade upprättat, och ingen var undantagen! Denna lag började i samma stund som ”Gud såg att det var gott”, och den ska existera, fortsätta och verka för Guds förvaltningsplans skull ända till den dag den upphävs av Skaparen! Skaparens unika auktoritet manifesterades inte bara i hans förmåga att skapa alla ting och befalla alla ting att bli till, utan också i hans förmåga att härska och ha suveränitet över alla ting, att skänka liv och vitalitet åt alla ting och, utöver det, i hans förmåga att, en gång och för all evighet, förmå alla ting som han skulle skapa i sin plan att framträda och existera i världen han skapat i en fullkomlig form, en fullkomlig livsstruktur och en fullkomlig roll. Därtill manifesterades det så att Skaparens tankar inte begränsades av några tvång, och inte begränsades av tid, rum eller geografi. Liksom hans auktoritet ska Skaparens unika identitet förbli oförändrad från evighet till evighet. Hans auktoritet ska alltid förbli en representation av och en symbol för hans unika identitet, och hans auktoritet ska för evig tid existera sida vid sida med hans identitet!

På sjätte dagen talar Skaparen, och varje slags levande varelse i hans tankar framträder, den ena efter den andra

Skaparens verk med att skapa allting hade fortsatt, omärkligt, i fem dagar, och omedelbart därefter välkomnade Skaparen den sjätte dagen av hans skapande av allting. Denna dag var ytterligare en ny början, och ytterligare en enastående dag. Men vad var då Skaparens plan, kvällen före denna nya dag? Vilka nya skapade varelser skulle han frammana, skulle han skapa? Lyssna, det är Skaparens röst …

”Och Gud sade: ’Låt jorden frambringa levande varelser, efter sitt slag, boskapsdjur och kräldjur och vilda djur, efter sitt slag”, och det blev så.’ Och Gud gjorde de vilda djuren på jorden, efter sitt slag, och boskapsdjuren, efter sitt slag, och varje ting som krälar på jorden, efter sitt slag, och Gud såg att det var gott” (1 Mos 1:24–25). Vilka levande varelser innefattar detta? Skriften säger: boskap, kräldjur och vilda djur av olika arter. Det vill säga – den dagen fanns inte bara alla sorts levande varelser på jorden, utan de var också indelade efter sitt slag, och ”Gud såg att det var gott”, likaså.

Liksom under de fem föregående dagarna, i samma tonläge, befallde Gud på den sjätte dagen att de levande varelser som han önskade skulle födas, och framträda på jorden, var och en efter sitt slag. När Skaparen utövar sin auktoritet uttalas inga av hans ord förgäves, och därför framträdde på sjätte dagen alla levande varelser som han hade avsett att skapa, precis vid den rätta tiden. Som Skaparen sa: ”Låt jorden frambringa levande varelser, efter sitt slag”, fylldes jorden omedelbart med liv, och på marken uppstod andan av alla sorters levande varelser … I de gröna ängsmarkerna framträdde, en efter en, bastanta kor som slog med svansen fram och tillbaka, bräkande får samlades till flockar och gnäggande hästar började galoppera … På ett ögonblick exploderade den vidsträckta grässlätten av liv … Framträdandet av dessa olika djur var en vacker syn på den lugna grässlätten, och den medförde oändligt liv … Dessa djur blev grässlätternas följeslagare, grässlätternas mästare, var och en ömsesidigt beroende av den andre; och de skulle bli väktare och skötare av detta område, deras varaktiga hemvist, som skulle förse dem med allt de behövde, en källa till evig näring för deras existens …

På samma dag som dessa olika boskapsdjur kom till, framträdde också ett överflöd av insekter, den ena efter den andra. Även om de var de minsta bland alla skapade varelser, var deras livskraft fortfarande Skaparens mirakulösa skapelse, och de kom inte för sent … En del fladdrade med sina små vingar, medan andra kröp långsamt; några hoppade och skuttade, andra stapplade; vissa kilade snabbt fram medan andra hastigt drog sig undan; några förflyttade sig sidledes, andra tog små och stora skutt … Alla var upptagna av att försöka hitta ett hem: Några trängde sig fram genom gräset, andra satte igång att gräva hålor i marken, somliga flög upp i träden, dolda i skogen … Även om de var små i storlek var de ovilliga att uthärda plågan av en tom mage, och sedan de funnit sina hem hastade de ut för att söka föda att äta. Några klättrade upp i gräset för att äta av de mjuka stråna, andra tuggade i sig jord och svalde, åt med njutning och välbehag (för dem är till och med jord en välsmakande fest); några hade gömt sig i skogen, men de stannade inte för att vila, för växtsaften i de blanka gröna bladen erbjöd en rik måltid … Inte ens när de blivit mätta minskade insekternas aktivitet; trots sin ringa storlek hade de en väldig energi och överflödande livkraft, så av alla varelser är de aktivast och flitigast. De var aldrig lata, och de gav sig aldrig hän åt vila. När de mättats arbetade de fortfarande vidare för framtidens skull, upptagna och sysselsatta för sin morgondag, för sin överlevnad … De nynnade mjuka ballader med olika melodier och rytmer för att uppmuntra och driva på sig själva. Och de medförde glädje till gräset, träden, varje centimeter mark, och de gjorde varje dygn, och varje år, unikt. På sina egna språk och sina egna sätt förmedlade de information till alla levande varelser på marken. Och med sin egen, speciella livsväg märkte de alla ting genom att efterlämna spår … De hade intim kontakt med jorden, gräset och skogen, och de förde livskraft och vitalitet till jorden, gräset och skogen, och förde ut Skaparens förmaningar och hälsningar till alla levande ting …

Skaparens blick svepte över allt han hade skapat, och i den stund hans blick passerade skogarna och bergen fick han en ny tanke. När hans ord yttrades, i de täta skogarna och på bergen, framträdde en typ av varelser olika alla andra som kommit före dem: De var de vilda djuren som Guds mun uttalat. Sedan länge väntande skakade de på huvudet och svepte med svansen, var och en med sitt eget unika ansikte. En del hade päls, andra pansar, några blottade huggtänder; en del grinade, vissa hade lång hals, andra kort svans, en del hade vilda ögon och andra en blygare blick, en del böjde sig ner för att äta gräs, en del hade blod kring munnen, några studsade omkring på två ben, andra spatserade på fyra hovar, en del såg bort över fjärran trädtoppar, några låg på vakt i skogen, en del sökte efter grottor att vila i, en del sprang och skojade över slätten, vissa strök omkring i skogen, … Några röt, en del ylade, några skällde och några ropade … En del hade sopranstämma, andra tenor, några hade fylliga röster, andra klara och melodiska … En del var bistra, en del vackra, somliga motbjudande, några förtjusande, vissa skrämmande, andra charmigt oskuldsfulla … Den ena efter den andra kom de till. Se hur de kilade omkring, fria, lättjefullt likgiltiga inför varandra, utan att bry sig om att ens snegla på varandra … Var och en med just det liv som Skaparen hade skänkt dem, och sin egen vildhet, och råhet, syntes de i skogen och på bergen. Högdragna gentemot alla, så fullständigt kraftfulla – vem var det som gjorde dem till de verkliga mästarna över berg och skogar? Från det ögonblick då deras framträdande påbjudits av Skaparen tog de skogarna och bergen ”i besittning”, för Skaparen hade redan bestämt deras gränser och avgjort omfattningen av deras existens. Endast de var verkliga härskare över bergen och skogarna, och det var därför de var så vilda, och så högdragna. De kallades ”vilda djur” just för att det var de, av alla djur, som var verkligt vilda, djuriska och otämjbara. De kunde inte tämjas, så de kunde inte uppfödas, och kunde inte leva i harmoni med människan eller arbeta för människan. Det var för att de inte kunde uppfödas, inte kunde arbeta för människan, som de var tvungna att leva en bit ifrån människan, och människan inte skulle närma sig dem. Och det var för att de levde på avstånd från människan, och människan inte kunde närma sig dem, som de kunde uppfylla det ansvar som Skaparen lagt på dem: att vakta bergen och skogarna. Deras vildhet skyddade bergen och vaktade skogarna, och den var deras bästa skydd och försäkran om deras existens och spridning. Samtidigt upprätthöll och säkerställde deras vildhet balansen bland alla ting. Deras ankomst medförde stöd för och förankring av bergen och skogarna; deras ankomst gav gränslöst liv och vitalitet åt de stilla, tomma bergen och skogarna. Från den stunden blev bergen och skogarna deras varaktiga hemvist, och de skulle aldrig förlora sitt hem, för bergen och skogarna uppstod och existerade för dem, och de vilda djuren skulle uppfylla sin plikt, och göra allt de kunde, för att vakta dem. De vilda djuren skulle alltså också strikt följa Skaparens förmaning att stanna på sitt område, och de skulle fortsätta att använda sin djuriska natur till att upprätthålla den balans bland alla ting som Skaparen hade upprättat, och visa på Skaparens auktoritet och kraft!

...

Fullständig text:

Källa： Allsmäktige Guds Kyrka