Senaste inläggen

Av Stina - Lördag 15 juni 23:37

Hur många religiösa seder följer du? Hur många gånger har du gjort uppror mot Guds ord och gått din egen väg? Hur många gånger har du omsatt Guds ord i praktiken eftersom du verkligen tar hänsyn till hans bördor och försöker uppfylla hans önskan? Förstå Guds ord och omsätt det i handling. Var principfast i dina handlingar och gärningar. Det här handlar inte om att följa reglerna eller att göra det motvilligt bara för syns skull. Det här är snarare att praktisera sanningen och leva efter Guds ord. Endast den här typen av utövande gör Gud nöjd. De seder som gör Gud nöjd är inte regler utan utövande av sanning.

 

Vissa människor har en förkärlek för att dra uppmärksamhet till sig. I sina bröders och systrars närvaro hävdar de att de står i skuld till Gud, men bakom deras ryggar utövar de inte sanningen utan gör något helt annat. Är de inte precis som de där religiösa fariseerna? En människa som verkligen älskar Gud och har sanningen är en som är lojal mot Gud, men inte avslöjar det utåt. Hon är villig att utöva sanningen när saker dyker upp och talar eller agerar inte på ett sätt som går emot hennes samvete. Hon uppvisar visdom när saker händer och är principfast i sina handlingar, oberoende av omständigheterna. En sådan här människa är en sann tjänare. Det finns de som ofta ägnar sig åt läpparnas bekännelse när det gäller deras skuld till Gud. De tillbringar sina dagar med en bekymrad min, lägger på en konstlad uppsyn och antar en bedrövad min. Hur avskyvärt! Och om du skulle fråga dem: ”På vilka sätt står ni i skuld till Gud? Berätta för mig!” skulle de förlora talförmågan. Om du är lojal mot Gud så tala inte om det bland folk, utan använd dig av ditt faktiska utövande för att visa din kärlek för Gud och be till honom med ett rent hjärta. De som bara använder ord när de har med Gud att göra är alla hycklare! Vissa talar om att de står i skuld till Gud i varje bön, och börjar gråta varje gång de ber, trots att den Helige Ande inte ens rör vid dem. Människor som dessa är besatta av religiösa ritualer och föreställningar. De lever efter sådana ritualer och föreställningar och tror alltid att sådana handlingar gör Gud nöjd, och att Gud föredrar ytlig fromhet och tårar fyllda av sorg. Vad kan det komma för gott av sådana absurda personer? För att visa sin ödmjukhet låtsas vissa att de är barmhärtiga när de talar i andras närvaro. Vissa är medvetet underdåniga när de är med andra, som ett lamm utan någon styrka över huvud taget. Är det så här rikets folk uppträder? Någon som tillhör riket bör vara livlig och fri, oskyldig och öppen, ärlig och behaglig, en som lever i ett tillstånd av frihet. Han har karaktär och värdighet, och kan bära vittnesbörd vart han än går. Han älskas av både Gud och människa. De som är nybörjare i tron har alltför mycket yttre utövande. De måste först gå igenom en period av hantering och brytning. De som tror på Gud i sina hjärtan skiljer sig inte från andra till det yttre, men deras handlingar och gärningar är lovvärda för andra. Endast sådana människor kan sägas leva ut Guds ord. Om du predikar evangeliet varje dag för den ena eller andra personen och leder dem till frälsning, men i slutändan ändå lever efter regler och dogmer, då kan du inte ge Gud ära. Den här typen av personer är religiösa människor och dessutom hycklare.

 

När sådana religiösa människor samlas frågar de: ”Min syster, hur har du haft det den här tiden?” Hon svarar: ”Jag känner att jag står i skuld till Gud och att jag inte klarar av att uppfylla hans hjärtans önskan.” Någon annan säger: ”Jag står också i skuld till Gud och jag kan inte göra honom nöjd.” Dessa få meningar och ord uttrycker i sig de nedriga saker de har i sina hjärtan. Sådana ord är de mest avskyvärda och oerhört motbjudande. Sådana människors natur står i motsatsförhållande till Gud. De som fokuserar på verkligheten kommunicerar vadhelst de har i sina hjärtan och öppnar sina hjärtan för kommunikation. Det finns inget falskt över dem, de ägnar sig inte åt hövligheter eller tomma artigheter. De är alltid rättframma och följer inga jordiska regler. Det finns de som föredrar yttre uppvisning, som till och med saknar vett. När någon annan sjunger börjar han dansa och förstår inte ens att riset i hans kastrull redan har bränts vid. Sådant uppträdande är varken gudfruktigt eller hedervärt, utan är alldeles för lättsinnigt. Allt detta är manifestationer av bristen på verklighet! Vissa samlas för att prata om livet i anden och även om de inte pratar om sin skuld till Gud har de en sann kärlek till honom i sina hjärtan. Din skuld till Gud har ingenting med andra människor att göra. Du står i skuld till Gud, inte människan. Så till vilken nytta är det för dig att alltid prata om saken med andra? Du måste lägga vikt vid att träda in i verkligheten, inte på yttre nit eller uppvisning.

 

Vad representerar människans ytliga goda handlingar? De representerar köttet, och inte ens de bästa av yttre gärningar representerar livet, utan bara ditt eget individuella temperament. Människans yttre gärningar kan inte uppfylla Guds önskan. Du talar ständigt om att du står i skuld till Gud, men ändå kan du inte tillföra något till andras liv eller få andra att älska Gud. Tror du att sådana handlingar kommer att göra Gud nöjd? Du tror att det här är Guds hjärtas önskan, att det här kommer från anden, men det är i sanning absurt! Du tror att det som gör dig nöjd och det som du önskar är det som också gläder Gud. Kan det som gör dig nöjd representera det som gör Gud nöjd? Kan människans karaktär representera Gud? Det som gör dig nöjd är just det som Gud avskyr, och Gud föraktar och förkastar dina vanor. Om du känner att du står i skuld, gå då och be inför Gud. Det finns ingen anledning att prata om det med andra. Om du inte ber till Gud utan i stället ständigt drar uppmärksamhet till dig själv i andras närvaro, kan detta uppfylla önskan i Guds hjärta? Om dina handlingar alltid görs enbart för syns skull, betyder det att du är den mest fåfänga av människor. Vilken sorts människa är hon som bara gör ytliga goda gärningar men är tom på verklighet? Sådana människor är hycklande fariseer och religiöst folk! Om ni inte slutar med era yttre gärningar och inte kan ändra er, då kommer inslagen av hyckleri inom er att växa ytterligare. Ju större inslagen av hyckleri, desto mer motstånd finns det mot Gud, och i slutändan kommer sådana människor säkerligen att kastas bort!

 


Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

ANNONS
Av Stina - Onsdag 12 juni 15:27

Det är en passande sysselsättning för mänskligheten att ha mina ord som utgångspunkten för sin överlevnad. Människan måste fastställa sin individuella del i varje del av mina ord; att inte göra det vore att be om problem, att söka sin egen undergång. Mänskligheten känner mig inte, och på grund av det är allt hon gör, i stället för att föra sitt liv till mig för att erbjuda det i utbyte, att paradera framför mig med sopor i händerna, och därmed försöka tillfredsställa mig. Men långt ifrån att vara tillfredsställd med hur saker och ting är, fortsätter jag att ställa krav på mänskligheten. Jag älskar människans hyllning, men jag hatar hennes utpressning. Alla människor har hjärtan fyllda med girighet; det är som om det mänskliga hjärtat är slav under djävulen och människan inte är i stånd att bryta sig loss och frambära sitt hjärta till mig. När jag talar, lyssnar människan mycket uppmärksamt till min röst, men när jag slutar tala, börjar hon återigen med sin egen ”verksamhet” och slutar helt att lyssna till mina ord, som om mina ord var ett tillbehör till hennes verksamhet. Jag har aldrig varit eftergiven gentemot mänskligheten, och ändå har jag samtidigt varit tålmodig och storsint gentemot mänskligheten. Och därmed, på grund av mitt överseende, har alla människor blivit arroganta, oförmögna till självkännedom och självreflektion, och de utnyttjar min fördragsamhet för att vilseleda mig. Inte en enda av dem bryr sig verkligen om mig, och inte ett enda värdesätter mig verkligen som ett objekt som ligger henne varmt om hjärtat; endast när de har en ledig stund över visar de mig rutinmässig hänsyn. Den möda jag har ödslat på människan är redan omätbar. Jag har uträttat ett verk utan motstycke på människan, och förutom det har jag gett henne en ytterligare börda, för att människan, utifrån vad jag har och vad jag är, ska kunna öka sin kunskap och genomgå en förändring. Jag ber inte människan att bara vara en ”konsument”, utan jag ber henne att vara en ”producent” som kan tillfoga Satan ett nederlag. Fastän jag inte kan kräva något av människan, har jag icke desto mindre normer för de krav som jag ställer, för det finns ett syfte i vad jag gör, liksom principerna som jag handlar i enlighet med: Jag roar mig inte på måfå, som människan inbillar sig, och jag formar inte heller himmel och jord och skapelsens otaliga ting med egensinnig godtycklighet. Genom min verkan bör människan kunna se något, få något. Hon bör inte slösa bort sin ungdoms vår, eller behandla sitt eget liv såsom ett klädesplagg som genom vårdslöshet samlar damm; hon bör istället strängt bevaka sig själv, ta emot min belöning för sin egen njutning tills hon, för min skull, inte kan vända tillbaka till Satan, och för min skull går till attack mot Satan. Är inte det jag ber människan om så här enkelt?

 

När en svag strimma av ljus börjar visa sig i östern, kommer alla människor i universum av den anledningen för stunden att rikta sin uppmärksamhet mot ljuset i öster. Mänskligheten, som inte längre är sömndrucken, ger sig av för att undersöka källan till ljuset från östern, men på grund av den mänskliga kraftens begränsningar, kan ingen se den plats varifrån ljuset kommer. När alla i universum är fullt upplysta kommer människan att vakna upp från sömn och dröm, och först då kommer hon inse att min dag långsamt håller på att komma in i världen. Hela mänskligheten firar på grund av ljusets ankomst, och på grund av detta sover hon inte längre djupt och är inte längre medvetslös. Under strålglansen från mitt ljus blir hela mänskligheten klar i sinnet och synen, och plötsligt vaknar hon till av levnadsglädje. Dold av en täckande dimma blickar jag ut över mänskligheten. Alla djur vilar; på grund av att en svag ljusstrimma syns blir allt i skapelsen medvetet om att ett nytt liv närmar sig. Av den anledningen smyger också djuren ut ur sina grottor, och söker efter mat. Växter är naturligtvis inget undantag, och i ljusets strålglans gnistrar deras gröna blad med ett glänsande sken, och väntar på att viga sin individuella del till mig vid den tid då jag är på jorden. Alla människor hoppas på att ljuset ska komma, men alla fruktar de dess ankomst, oroliga att deras egen fulhet inte längre kommer att kunna gömmas undan, för människan är helt naken, och saknar beklädnad. Hur många människor har hamnat i panik på grund av att ljuset kommer, och befinner sig i ett chocktillstånd på grund av att ljuset har visat sig? Hur många människor fylls med gränslös ånger när de ser ljuset, och avskyr sin egen orenhet, men är maktlösa att ändra på fullbordat faktum, och kan bara vänta på att jag ska fälla domen. Hur många människor, som har förfinats av lidande i mörkret, drabbas plötsligt av ljusets djupa mening när de ser det, och omfamnar sedan ljuset tätt mot sitt bröst, av rädsla för att mista det igen? Hur många människor fortsätter helt enkelt med sitt dagliga arbete, i stället för att rubbas från sina cirklar av ljusets plötsliga framträdande, på grund av att de har varit blinda under många år, och märker därmed inte att ljuset har kommit, och är inte heller tillfredsställda av det. I människors hjärtan befinner jag mig varken högt upp eller långt ner. För människornas vidkommande är det likgiltigt om jag existerar eller inte, som om människans liv inte skulle bli mer ensamt om jag inte existerade, och om jag gjorde det, inte skulle öka i välbehag. Eftersom människorna inte uppskattar mig, är de glädjeämnen som jag bereder dem få. Men så snart som mänskligheten ger mig så mycket som ett uns vördnad, då kommer också jag att förändra den inställning jag har gentemot mänskligheten. Av den anledningen är det först när mänskligheten begriper denna lag som människorna kommer att vara så lyckosamma att de ägnar sig åt mig och kräver de ting som jag håller i min hand. Inte är väl människans kärlek till mig enbart knuten till hennes egna intressen? Inte är väl hennes tro på mig enbart knuten till de saker som jag ger? Kan det vara så att om hon inte ser mitt ljus, kan människan inte verkligen älska mig genom sin tro? Inte är väl människans styrka och vigör verkligen begränsade till dagens villkor? Kan det vara så att människan behöver mod för att älska mig?

 

I förlitan på min existens, underkastar sig skapelsens otaliga ting lydigt, på de platser där de bor, och de frossar inte, i min tuktans frånvaro, i lössläppt hämningslöshet. Därför blir bergen till gränser mellan nationerna på land, vattnen blir till hinder för att hålla isär människorna mellan landområdena, och luften blir till det som strömmar från människa till människa i tomrummen på jorden. Endast mänskligheten är oförmögen att verkligen följa min viljas krav; det är därför jag säger att människan, ensam i hela skapelsen, tillhör de olydigas kategori. Människan har aldrig verkligen underkastat sig mig, och av den anledningen har jag hela tiden hållit henne i sträng fostran. Om det i mänsklighetens mitt skulle inträffa att min härlighet sträcker sig över hela universum, då kommer jag helt säkert att ta hela min härlighet och uppenbara den för mänskligheten. Eftersom människan i sin befläckelse inte är lämpad att se min härlighet, har jag under tusentals år aldrig trätt fram i det öppna, utan har förblivit dold; av den anledningen har min härlighet aldrig uppenbarats för mänskligheten, och människan har alltid varit försjunken i syndens djupa avgrund. Jag har förlåtit mänsklighetens orättfärdighet, men människor vet inte hur de ska bevara sig själva, och istället öppna de sig hela tiden för synden, och låter synden skada dem. Är inte detta människans bristande självrespekt och kärlek till sig själv? Finns det någon, i mänsklighetens mitt, som verkligen kan älska? Hur många uns kan människans hängivenhet väga? Har inte förvanskade varor blandats in i hennes så kallade äkthet? Består inte hennes hängivenhet helt av ett hopkok? Vad jag kräver är människans odelade kärlek. Människan känner inte mig, och även om hon kan försöka lära känna mig, kommer hon inte att ge mig sitt sanna och uppriktiga hjärta. Jag kräver inte något av människan som hon inte är villig att ge. Om hon skänker mig sin hängivenhet, kommer jag att acceptera det utan någon artig invändning; men om hon inte litar på mig, och vägrar att ge upp ett uns av sig själv till mig kommer jag, snarare än bli mer irriterad av den anledningen, helt enkelt att göra mig av med henne på något annat sätt och skicka henne till det hem som hon är lämpad för. Åskan som rullar över himlen slår människan till marken; höga berg begraver henne när de störtar samman; vilddjuren slukar upp henne i sin hunger och världshaven svallar och sluter sig över hennes huvud. När mänskligheten inlåter sig i dödlig familjekonflikt kommer alla människor att söka sin egen undergång i de katastrofer som uppstår i mänsklighetens mitt.

 

Riket expanderar i mänsklighetens mitt, det bildas i mänsklighetens mitt, det står upp i mänsklighetens mitt; det finns ingen kraft som kan förstöra mitt rike. Av mitt folk som finns i riket i dag, vem av er är inte en människa bland människor? Vem av er omfattas inte av människans villkor? Hur kommer mänskligheten att reagera när min nya utgångspunkt tillkännages för massan? Du har sett mänsklighetens tillstånd med egna ögon; du hyser väl inte fortfarande hopp om att för evigt uthärda här i världen? Jag vandrar nu ute mitt ibland mitt folk; jag bor mitt ibland mitt folk. Idag är människor likt de som hyser en äkta kärlek till mig saliga; saliga är de som underkastar sig mig, de kommer helt säkert att bo i mitt rike; saliga är de som känner mig, de kommer helt säkert att utöva makt i mitt rike; saliga är de som söker efter mig, de kommer helt säkert att undkomma satans bojor och njuta välsignelsen i mig; saliga är de som kan försaka sig själva, de kommer helt säkert att träda in i min besittning, och ärva mitt rikes rikedom. De som far runt för min skull ska jag minnas, de som lägger ut för min skull ska jag glatt omfamna, åt de som offrar till mig ska jag ge förnöjelser. De som finner nöje i mina ord ska jag välsigna; de kommer helt säkert att utgöra pelarna som håller upp taknocken i mitt rike, de kommer helt säkert att få överlägsen rikedom i mitt hus, och ingen kan jämföra sig med dem. Har ni någonsin accepterat de välsignelser som ni fick? Har ni någonsin sökt de löften som ni fick? Ni kommer helt säkert, vägledda av mitt ljus, bryta er ur mörkrets krafters strypgrepp. Ni kommer helt säkert inte, mitt i mörkret, att mista det ljus som vägleder er. Ni kommer helt säkert att bli hela skapelsens herrar. Ni kommer helt säkert att bli övervinnare inför Satan. Ni kommer helt säkert, när den stora röda drakens rike faller, att resa er upp i de otaliga folkmassorna för att vittna om min seger. Ni kommer helt säkert att vara beslutsamma och ihärdiga i sineernas land. Genom de lidanden ni uthärdar, kommer ni att ärva den välsignelse som kommer från mig, och ni kommer helt säkert att få hela universum att lysa upp av min härlighet.

19 mars, 1992



Läs mer: Guds ord

Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

ANNONS
Av Stina - Tisdag 11 juni 17:41

I andliga frågor bör du vara känsligt lyhörd; när det gäller mina ord bör du vara grundligt uppmärksam. Du bör ta sikte på det tillstånd där du ser min Ande och mitt köttsliga jag, mina ord och mitt köttsliga jag, som en odelbar helhet, så att hela mänskligheten kommer att kunna tillfredsställa mig i min närvaro. Jag har trampat universum med mina fötter, blickat ut över hela dess vidd, och jag har vandrat i mänsklighetens mitt och smakat den mänskliga erfarenhetens söta, sura, bittra och beska smaker, men människan kände aldrig riktigt igen mig och lade inte heller märke till mig då jag vandrade vida omkring. Just eftersom jag var tyst och inte utförde några övernaturliga gärningar var det aldrig någon som verkligen såg mig. I dag är inte saker och ting som de var en gång: Jag kommer att göra saker som världen aldrig skådat sedan skapelsens begynnelse, och jag kommer att tala ord som människorna aldrig genom tidsåldrarna hört, för jag begär att hela mänskligheten ska lära känna mig i köttet. Det här är steg i min förvaltning som mänskligheten inte har den ringaste aning om. Även när jag talar öppet om dem är människan fortfarande så förvirrad i sitt sinne att det är omöjligt att uttrycka dem för henne i varje detalj. Häri ligger människans största underlägsenhet, eller hur? Det är exakt detta som jag önskar rätta till hos henne, eller hur? Under alla dessa år har jag inte bearbetat människan på något sätt; under alla dessa år har inte ens dessa som varit i direkt beröring med mitt inkarnerade kött någonsin hört rösten som kommer direkt från min gudomlighet. Följaktligen är det ofrånkomligt att människor brister i sin kunskap om mig, men enbart detta förhållande har inte påverkat mänsklighetens kärlek till mig genom tiderna. Nu har jag emellertid både utfört oräkneliga mirakulösa och ofattbara verk bland er och talat många ord till er. Och likväl, även under förhållanden som dessa är det så många människor som motarbetar mig mitt framför mina ögon. Låt mig ge dig några exempel:

 

Dagligen ber ni till en vag Gud och försöker få grepp om mina avsikter och finna livskänslan. Men när mina ord faktiskt kommer ner, ser ni annorlunda på dem: Mina ord och min ande behandlar ni som en odelbar enhet, men människan sparkar ni åt sidan och tänker att den människa som jag är helt enkelt inte är kapabel att tala ord av det här slaget, utan att de snarare är resultatet av min Andes arrangemang? Hur skulle du kunna känna till en situation som den här? Du tror på mina ord i viss mån, men när det gäller det kött jag tar på mig hyser du i större eller mindre utsträckning dina egna åsikter som du funderar på dag efter dag och säger: ”Varför gör han saker på det där viset? Kan det här komma från Gud? Omöjligt! Enligt min uppfattning är han ungefär likadan som jag — en normal, vanlig person.” Än en gång, hur skulle ni kunna förklara en situation som den här?

 

Angående vad jag sa ovan, finns det någon bland er som inte är utrustad med detta? Några som inte äger det? Det kan tyckas som att det är något du håller fast vid som en personlig ägodel och som du hela denna tid har varit ovillig att släppa taget om. Än mindre har du varit villig att göra någon aktiv insats; i stället väntar du på att jag ska göra arbetet själv. Sanningen är att det inte finns en enda människa som lätt och enkelt lär känna mig utan att söka efter mig. Det här är sannerligen inte några ytliga ord som jag använder för att predika en lärdom för er, för jag kan lyfta fram ett exempel ur en annan vinkel som du kan referera till:

 

Så snart Petrus nämns är alla fulla av lovord och påminns ögonblickligen om alla de här berättelserna om Petrus — om hur han tre gånger förnekade att han kände Gud och dessutom gjorde Satan en tjänst och därigenom prövade Gud, men slutligen spikades fast upp och ned på korset för hans skull, och så vidare. Nu lägger jag stor vikt vid att berätta för er om hur Petrus kom att lära känna såväl mig som sitt slutliga öde. Den här mannen Petrus var av utomordentlig kaliber, men hans situation skilde sig från Paulus. Hans föräldrar förföljde mig, de tillhörde demoner som var besatta av Satan, och därför kan man inte säga att de vidarebefordrade vägen till Petrus. Petrus var snabbtänkt, begåvad med medfödd intelligens och avgudad av sina föräldrar från barndomen; men när han vuxit upp blev han deras fiende, för han sökte alltid lära känna mig och det fick honom att vända sina föräldrar ryggen. Det berodde först och främst på att han trodde att himlarna och jorden och alla ting är i den Allsmäktiges händer och att allt positivt har sitt ursprung i Gud och kommer direkt från honom utan att däremellan ha genomgått någon bearbetning av Satan. Med sina föräldrars motsatta exempel som kontrast, gjorde detta honom i stånd att ännu lättare känna igen min kärlek och barmhärtighet och därmed väcka i honom en ännu större passion att söka efter mig. Han gav noga akt på att inte bara äta och dricka mina ord utan i än högre grad på att fatta mina intentioner, och han var ständigt klok och försiktig i sina tankar så att han alltid var synnerligen skarpsinnig i sin ande, och därför kunde han behaga mig i allt han gjorde. I vardagslivet gav han noga akt på att införliva lärdomarna av de som kommit till korta i gångna tider för att sporra sig själv framåt mot större ansträngningar, livrädd att han skulle falla i misslyckandenas nät. Han gav också noga akt på att ta till sig den förtröstan och kärlek som hysts av alla dessa som genom tiderna älskat Gud. På så sätt påskyndade han sin tillväxt, inte bara i fråga om negativa aspekter utan – vilket var mycket viktigare – positiva aspekter, tills han i min närvaro blev den människa som kände mig bäst. Därför är det inte svårt att föreställa sig hur han kunde lägga allt han hade i mina händer, så att han inte längre var sin egen herre ens i fråga om mat, kläder, sömn eller var han bodde, utan gjorde min tillfredsställelse i alla avseenden till den grundval på vilken han åtnjöt min frikostighet. Så många gånger satte jag honom på prov, vilket naturligtvis lämnade honom halvdöd, men inte ens mitt under dessa hundratals prövningar förlorade han tron på mig eller blev besviken på mig en enda gång. Inte ens när jag sa att jag redan hade kastat honom åt sidan blev han modfälld eller greps av misströstan, utan han fortsatte att som innan tillämpa sina principer för att älska mig på ett praktiskt sätt. Jag sa till honom att trots att han älskade mig, lovordade jag honom inte utan tänkte till sist kasta honom i Satans händer. Mitt under dessa prövningar, som inte nådde hans kött utan var prövningar genom ord, bad han fortfarande till mig: ”O, Gud! Finns det bland himlarna och jorden och de otaliga tingen någon människa, någon varelse eller något ting som inte är i dina, den Allsmäktiges, händer? När du vill visa mig barmhärtighet, gläds mitt hjärta storligen över din barmhärtighet; när du vill verkställa dom över mig, även om jag må vara ovärdig, känner jag än mer dina gärningars djupa mysterium, för du är full av myndighet och visdom. Även om mitt kött må plågas känner jag tröst i min ande. Hur skulle jag kunna låta bli att prisa din visdom och dina gärningar? Om jag så dör efter att ha lärt känna dig skulle jag ändå alltid vara redo och villig. O, du Allsmäktige! Inte är det väl så att du faktiskt inte önskar låta mig se dig? Inte är det väl så att jag faktiskt är ovärdig att motta din dom? Kan det möjligen vara så att det finns något i mig som du inte önskar se?” Mitt under dessa sorters prövningar är det uppenbart att Petrus, fastän han inte var i stånd att greppa mina intentioner exakt, ansåg det vara en fråga om stolthet och personlig ära att användas av mig (om så bara för att ta emot min dom så att mänskligheten skulle kunna se mitt majestät och min vrede), och var allt annat än nedslagen över att sättas på prov. På grund av sin trohet i min närvaro, och på grund av de välsignelser jag gav honom, har han blivit ett exempel och en förebild för mänskligheten i tusentals år. Är inte detta precis det exempel som ni bör följa? Nu bör ni tänka efter noga och försöka räkna ut varför jag har hållit en så lång framställning om Petrus. Detta borde tjäna som en uppförandekod för er.

 

Trots att det är väldigt få människor som känner mig, kommer jag inte att för den skull låta min vrede få utlopp över mänskligheten, för människor har så många brister att det är svårt för dem att uppnå den nivå som jag begär av dem. Därför har jag haft överseende med mänskligheten i tusentals år, ända fram till denna dag. Men jag hoppas att ni inte, på grund av min fördragsamhet, ska vara alltför redo att slå er lösa; snarare bör ni genom Petrus lära känna mig och söka efter mig, och genom alla berättelserna om Petrus ta emot uppenbarelse på aldrig tidigare skådade sätt och på så vis nå fram till en värld som mänskligheten aldrig tidigare nått. Över hela universum och himlavalvets gränslösa vidder, bland alla ting i himlen och på jorden, viger vartenda ett av de oräkneliga tingen på jorden och de oräkneliga tingen i himlen all sin kraft åt det sista stadiet i mitt verk. Inte önskar ni väl förbli iakttagare på åskådarplatserna, drivna hit och dit av Satans krafter? Satan slukar ständigt den kunskap om mig som människor har i sina hjärtan, och med blottade tänder och utspärrade klor är han ständigt inbegripen i sin dödskamps sista kval. Vill ni fångas av hans bedrägliga knep i detta ögonblick? Vill ni göra slut på ert eget liv i det ögonblick då den sista fasen av mitt verk är fullbordat? Inte väntar ni väl fortfarande på att jag ska ha överseende med er än en gång? Att söka lära känna mig är nyckeln, men ni ska inte heller försumma att ägna uppmärksamhet åt faktiskt praktiserande. Jag uppenbarar insikter för er direkt i mina ord i hopp om att ni ska kunna underkasta er min vägledning och sluta att hysa egna ambitioner och planer.

27 februari 1992


Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

Av Stina - Måndag 10 juni 23:38

Guds helighet (III)

 

Den fråga som vi samlades kring förra gången var Guds helighet. Vilken aspekt av Gud själv rör Guds helighet? Rör den Guds innersta väsen? (Ja.) Vilket är då det ämne som rör Guds väsen i vår gemenskap? Är det Guds helighet? Guds helighet: det är Guds unika väsen. Vilket var det huvudtema som vi samlades kring förra gången? (Insikt rörande Satans ondska. Det vill säga hur Satan fördärvar mänskligheten; han använder kunskap, vetenskap, traditionell kultur, vidskepelse och samhällstrender till att fördärva människan.) Det var den huvudfråga som vi diskuterade förra gången. Satan använder kunskap, vetenskap, vidskepelse, traditionell kultur och samhällstrender till att fördärva människan; det är de sätt på vilka Satan fördärvar människan. Det är fem sätt sammanlagt. Vilket tror du att Satan använder mest för att fördärva människan, vad som fördärvar henne mest på djupet? (Traditionell kultur. Det är för att sataniska filosofier som Konfucius och Mencius läror är djupt inpräntade i vårt medvetande.) Vissa bröder och systrar menar att det är traditionell kultur. Någon annan? (Kunskap. Kunskap kan aldrig acceptera att vi tillber Gud. Den förnekar Guds existens och förnekar Guds styre. Det innebär att Satan säger att vi ska studera från tidig ålder och att vår framtid och vårt öde bara kan säkras genom att vi studerar och vinner kunskap.) Satan använder kunskap till att kontrollera din framtid och ditt öde, sedan för han dig i ledband; det är så du menar att Satan fördärvar människan mest på djupet. De flesta av er anser alltså att Satan använder kunskap till att fördärva människan mest på djupet. Finns det några andra sätt? Vad sägs om vetenskap och samhällstrender till exempel? Är det någon som håller på dem? (Ja.) Idag kommer jag att dela gemenskap med er igen kring de fem aspekter ur vilka Satan fördärvar människan, och när jag är färdig kommer jag att ställa några frågor till er om exakt ur vilken aspekt som Satan fördärvar människan mest på djupet.

 

De fem aspekter ur vilka Satan fördärvar människan är hans fem sätt att fördärva henne. Det första av de fem sätt som vi nämnde är kunskap, så låt oss först samlas kring kunskapen som tema. Satan använder kunskap som lockbete. Lyssna noga: Det är bara ett slags lockbete. Människor förleds att ”studera hårt och bli bättre för var dag”, att rusta sig med kunskap, som med vapen, och sedan använda kunskapen till att öppna porten till vetenskapen; med andra ord, ju mer kunskap du tillägnar dig, desto mer kommer du att förstå. Allt det här är vad Satan säger till människor. Satan säger åt människor att även hysa upphöjda ideal, samtidigt som de lär sig kunskap, och han säger åt dem att ha ambitioner och ideal. Utan människors vetskap förmedlar Satan många sådana budskap som gör att människor omedvetet känner att dessa saker är riktiga eller fördelaktiga. Ovetande vandrar människor på den vägen och leds ovetande framåt av sina egna ideal och ambitioner. Steg för steg lär sig människor ovetande av den kunskap som Satan ger hur stora och berömda personligheter tänker. De lär sig också det ena efter det andra av hur de som folk betraktar som hjältar agerar. Vad i dessa hjältars handlande är det Satan förespråkar för människan? Vad vill han ingjuta i människan? Människan måste vara patriotisk, ha en nationell integritet och vara hjältemodig. Vad lär sig människan av vissa historiska berättelser eller biografier om hjältemodiga gestalter? Att ha en känsla av personlig lojalitet eller att göra något för sin kompis eller för en vän. Inom ramen för den kunskapen från Satan lär sig människorna många icke-positiva saker utan att veta det. Mitt i deras omedvetenhet sår Satan den säd som han har förberett åt dem i deras omogna sinnen. Den säden får dem att känna att de borde bli storslagna människor, bli berömda, bli hjältar, vara patriotiska, vara personer som älskar sina familjer eller vara personer som skulle göra vad som helst för en vän och ha en känsla av personlig lojalitet. Förförda av Satan vandrar de ovetande den väg som han har förberett åt dem. När de vandrar den vägen är de tvungna att acceptera Satans levnadsregler. Ovetande och själva helt omedvetna utvecklar de sina egna levnadsregler, som inte är något annat än Satans regler som med kraft har ingjutits i dem. Under inlärningsprocessen får Satan dem att utveckla sina egna mål, bestämma sina egna livsmål, levnadsregler och sin riktning i livet, samtidigt som han hela tiden ingjuter sådant i dem som är av Satan, genom berättelser, genom biografier, genom att använda alla tänkbara medel för att få människor att sluka betet lite i sänder. På det viset fattar vissa, under inlärningens gång, tycke för litteratur, somliga för ekonomi, andra för astronomi eller geografi. Sedan finns det de som fattar tycke för politik, andra för fysik, några för kemi och vissa fattar till och med tycke för teologi. Allt det här är en del av kunskapen. Innerst inne vet ni alla hur det går med sådana saker, ni har alla varit i kontakt med dem förut. När det gäller den här sortens kunskaper kan man tala i det oändliga om ett visst område. Och då framgår det hur djupt den kunskapen har satt sig i människans sinne, det visar vilken stor plats denna kunskap upptar i människans sinne och vilken djup inverkan den har på människan. När någon väl har fattat tycke för en sida av kunskapen, när en människa innerst inne har blivit djupt förälskad i den, så utvecklar hon ovetande ideal: Vissa personer vill bli författare, andra vill bli skribenter, några vill göra politisk karriär och en del vill satsa på ekonomi och bli affärsfolk. Sedan finns det en grupp människor som vill bli hjältar, bli stora eller berömda. Oavsett vilken typ av person som människor vill vara så har de som mål att ta denna metod att lära sig kunskap och använda den för egna syften, till att förverkliga sina egna önskningar, sina egna ideal. Det spelar ingen roll hur bra det låter – att de vill uppnå sina drömmar, inte leva detta liv förgäves, eller att de vill satsa på en karriär – de vårdar dessa upphöjda ideal och ambitioner men, i grund och botten, vad är syftet med alltihop? Har ni tänkt på det förut? Varför vill Satan göra detta? Vad är Satans syfte med att ingjuta dessa saker i människan? Ni måste vara klara över den frågan i era hjärtan.

 

Låt oss nu tala om hur Satan använder kunskap till att fördärva människan. Har du börjat känna igen Satans lömska motiv av det vi hittills har talat om? (Lite.) Varför använder Satan kunskap till att fördärva människan? Vad vill han göra mot människan med hjälp av kunskap? Få människan att följa en väg av vilket slag? (Motsätta sig Gud.) Det är absolut att motsätta sig Gud. Det är en konsekvens som du kan se hos människor som skaffar sig kunskap – motstånd mot Gud. Vilka är då Satans lömska motiv? Det har du inte klart för dig, eller hur? Under processen med människans inlärning av kunskap kommer Satan att tillämpa varje metod, antingen det är att förklara berättelser, bara ge henne ett stycke kunskap eller låta henne uppfylla sina önskningar eller sina ideal. Vilken väg vill Satan leda in dig på? Folk tycker att det inte är något fel med att lära sig kunskap, att det är den naturliga gången. Att ha höga ideal eller framåtanda är att ha ambitioner, minst sagt, och det bör vara den rätta vägen i livet. Om människor kan förverkliga sina ideal eller gå in för en karriär i sina liv – är det inte underbarare att leva på det sättet? Att inte bara hedra sina förfäder på det sättet utan kanske även göra ett avtryck i historien – är inte det något bra? Det är något bra i världsliga människors ögon och för dem är det riktigt och positivt. Men leder Satan, med sina lömska motiv, bara människor till den här sortens väg och beslutar sedan att det är nog? Absolut inte. I själva verket är det så att oavsett hur upphöjda en människas ideal är, hur realistiska en människas önskningar är eller hur riktiga de är, så är allt som människan vill uppnå, allt som människan söker, oupplösligt förenat med två ord. Dessa båda ord är livsavgörande för varje människas liv och det är sådant som Satan har för avsikt att ingjuta i henne. Vilka är de två orden? De är ”berömmelse” och ”vinning”. Satan använder ett mycket subtilt sätt, ett sätt som stämmer väl överens med människors föreställningar; det är inget radikalt sätt alls. Mitt i sin omedvetenhet börjar människor acceptera Satans sätt att leva, hans levnadsregler, och upprättar sina livsmål och sin inriktning i livet, och när de gör det börjar de även ovetande få ideal i livet. Oavsett hur höga dessa ideal i livet tycks vara så är de bara en förevändning som är oupplösligt förenad med berömmelse och vinning. Det enda som varje stor eller berömd person, faktiskt alla människor, följer i livet är förknippat enbart med dessa två ord: ”berömmelse” och ”vinning”. Människor tror att när de väl har nått berömmelse och vinning kan de dra nytta av det för att skaffa sig hög status och stor förmögenhet och njuta livet. När de väl har nått berömmelse och vinning kan de dra nytta av det i sitt sökande efter nöjen och samvetslös köttslig njutning. Människor tar villigt, om än ovetande, sina kroppar, sinnen och allt de har, sin framtid och sina öden, och överlämnar dem till Satan i syfte att uppnå den berömmelse och vinning som de längtar efter. Detta gör folk faktiskt utan ett ögonblicks tvekan, alltid okunniga om behovet av att återta alltihop. Kan människor fortfarande ha någon kontroll över sig själva när de väl har tagit sin tillflykt till Satan och blivit lojala mot honom på det här sättet? Absolut inte. De är helt och fullt kontrollerade av Satan. De har också helt och fullt sjunkit ner i ett gungfly och kan inte rädda sig själva. När någon väl sitter fast i dyn av berömmelse och vinning söker han eller hon inte längre det som är ljust, det som är rättfärdigt eller sådant som är vackert och gott. Det beror på att den förföriska makt som berömmelse och vinning har över människor är för stor och detta blir något som människor strävar efter hela livet och till och med i all evighet utan slut. Är det inte sant? Vissa människor kommer att säga att inlärning av kunskap bara handlar om att läsa böcker eller lära sig någonting som de inte redan kan, för att inte vara efter sin tid eller hamna på efterkälken. Kunskapen lärs bara in för att de ska få mat på bordet, för deras egen framtid eller för de grundläggande behoven. Finns det någon som uthärdar ett decennium av hårda studier enbart för de grundläggande behoven, enbart för att lösa matfrågan? Sådana människor finns inte. Så varför utstår hon dessa vedermödor och lider i alla dessa år? Det är för berömmelse och vinning: Berömmelse och vinning väntar på henne därframme, kallar på henne, och hon tror att det bara är genom egen flit, vedermödor och kamp som hon kan följa den vägen och därigenom nå berömmelse och vinning. Hon måste utstå dessa vedermödor för sin egen framtida väg, för sin framtida glädje och ett bättre liv. Vad i all världen är det för kunskap – kan ni säga mig det? Är det inte levnadsregler som har ingjutits i människor av Satan, som Satan har lärt dem under tiden som de har lärt sig kunskap? Är det inte livets upphöjda ideal som ingjutits i människan av Satan? Ta som exempel stora människors idéer, de berömdas integritet, hjältefigurers modiga anda eller ridderligheten och godheten hos kampsportsromanernas huvudpersoner och fäktmästare. (Jo, det är det.) Sådana idéer påverkar den ena generationen efter den andra, och människor i varje generation förmås att acceptera dessa idéer, leva för dessa idéer och sträva efter dem i det oändliga. Det är på det här sättet, via denna kanal, som Satan använder sig av kunskap för att fördärva människan. Är det fortfarande möjligt för människor att tillbe Gud efter att Satan har lett dem till den vägen? Innehåller den kunskap och de tankar som ingjutits i människan av Satan något av gudsdyrkan? Rymmer de något som hör till sanningen? Innehåller de något om att frukta Gud och sky det onda? (Nej, det gör de inte.) Ni låter lite osäkra, men det gör inget. Så länge du inser att ”berömmelse” och ”vinning” är de två nyckelord som Satan använder för att locka in människor på ondskans väg så räcker det.

 

Låt oss sammanfatta helt kort igen: Vad använder Satan för att hålla människor instängda och kontrollerade? (Berömmelse och vinning.) Satan använder alltså berömmelse och vinning för att kontrollera människors tankar tills det enda de kan tänka på är berömmelse och vinning. De kämpar för berömmelse och vinning, uthärdar vedermödor för berömmelse och vinning, utstår förödmjukelse för berömmelse och vinning, offrar allt de har för berömmelse och vinning och kommer att göra vilka bedömningar eller fatta vilket beslut som helst för berömmelse och vinning. På det sättet fjättrar Satan människan med osynliga bojor. Dessa bojor tynger människor och de har varken kraft eller mod att kasta av sig dem. Så de stretar ständigt vidare med stora svårigheter, ovetande om att de bär dessa bojor. För berömmelse och vinning skyr mänskligheten Gud och sviker honom och blir allt mer ond. På det viset förstörs den ena generationen efter den andra på grund av Satans berömmelse och vinning. Om man nu betraktar Satans handlingar, är hans lömska motiv avskyvärda? Ni kan kanske fortfarande inte se igenom Satans lömska motiv därför att ni tänker att det inte finns något liv utan berömmelse och vinning. Ni tror att om människor lämnar berömmelse och vinning bakom sig kommer de inte längre att kunna se vägen framför sig; de kommer inte längre att kunna se sina mål och deras framtid blir mörk, diffus och dyster. Sakta men säkert kommer ni emellertid alla en dag att inse att berömmelse och vinning är ohyggliga bojor som Satan använder för att fjättra människan. Fram till den dag då du inser detta kommer du att helt stå emot Satans kontroll och helt stå emot de bojor som Satan kommer med för att fjättra dig. När tiden är inne för dig att vilja kasta av dig allt som Satan har ingjutit i dig, då kommer du att bryta totalt med Satan och även verkligen avsky allt som Satan har gett dig. Först då kommer du att ha en uppriktig kärlek till och längtan efter Gud.

 

Vi har bara talat om hur Satan använder kunskap till att fördärva människan, så låt oss nu samlas kring hur Satan använder vetenskapen till att fördärva människan. Först använder Satan vetenskapens namn till att tillfredsställa människans nyfikenhet, tillfredsställa människans önskan[a] att undersöka vetenskapen och tränga in i mysterier. I vetenskapens namn tillfredsställer Satan även människans materiella behov och människans krav på att ständigt höja sin livskvalitet. I det namnet använder Satan därför vetenskapens väg till att fördärva människan. Är det bara människans tänkande eller människans sinne som Satan fördärvar genom denna vetenskapens väg? Vad mer bland de människor, händelser och företeelser som vi kan se i vår omgivning och kommer i kontakt med använder Satan vetenskapen för att fördärva? (Den naturliga miljön.) Ni har rätt. Det verkar som att ni har blivit djupt skadade av detta och även är starkt påverkade av det. Förutom att Satan använder vetenskapens alla rön och slutsatser till att bedra människan, använder han också vetenskapen som ett medel att orsaka hänsynslös förstörelse och exploatering av den livsmiljö som människan skänktes av Gud. Han gör det under förevändningen att om människan bedriver vetenskaplig forskning kommer hennes livsmiljö att bli bättre och bättre och hennes levnadsstandard kommer ständigt att höjas, och vidare att denna vetenskapliga utveckling syftar till att tillgodose människans dagligen ökande materiella behov och hennes behov av att fortsätta höja sin livskvalitet. Varför utveckla vetenskapen om det inte vore av de skälen? Det är den teoretiska grunden till Satans utveckling av vetenskapen. Men vad har vetenskapen gett mänskligheten? Vad består vår närmaste miljö av? Har inte luften som mänskligheten andas blivit förgiftad? Är vattnet vi dricker fortfarande riktigt rent? (Nej.) Är maten vi äter naturlig? Större delen av den produceras med hjälp av gödningsmedel och odlas med hjälp av genmodifiering, och mutationer produceras med hjälp av olika vetenskapliga metoder. Inte ens de grönsaker och den frukt vi äter är längre naturliga. Det är inte lätt för människor att få tag i ett naturligt ägg att äta. Och äggen smakar inte längre som de brukade, efter att redan ha blivit bearbetade av Satans så kallade vetenskap. Om man ser till den större bilden så har hela atmosfären blivit förstörd och förgiftad; berg, sjöar, skogar, floder, hav och allting över och under jord har fördärvats genom så kallade vetenskapliga landvinningar. Med andra ord, hela den ekologiska miljön, den levande miljö som människan fått av Gud, har förstörts och fördärvats av så kallad vetenskap. Även om det finns många människor som har fått vad de förväntade sig i fråga om den livskvalitet de söker och har tillfredsställt både sina lustar och sitt kött, har den miljö som människan lever i blivit förstörd och ödelagd i grunden genom de olika ”landvinningar” som vetenskapen fört med sig. Nu har vi inte längre rätt att dra ett enda andetag av frisk luft, inte ens utomhus. Är det mänsklighetens bedrövelse? Finns det fortfarande någon lycka att tala om för människan som lever i det livsutrymmet? Människan lever i detta livsutrymme och från allra första början skapade Gud den livsmiljön åt människan. Det vatten människor dricker, den luft människor andas, den mat människor äter, växter, träd och hav – hela den livsmiljön skänkte Gud till människan; den är naturlig och fungerar enligt en naturlag som fastställts av Gud. Om det inte funnits någon vetenskap skulle folk ha varit lyckliga och kunnat njuta av allt i dess ursprungliga skick, i enlighet med Guds sätt och enligt det som Gud skänkte dem att njuta av. Men nu har allt detta blivit förstört och ödelagt av Satan; människans huvudsakliga livsutrymme är inte längre i sitt ursprungliga skick. Men ingen är i stånd att inse vad som orsakade den här sortens konsekvens eller hur det gick till, och allt fler människor närmar sig dessutom och förstår vetenskapen genom att använda de idéer som ingjutits i dem av Satan. Är det inte synnerligen avskyvärt och beklagansvärt? Nu när Satan har tagit det utrymme där mänskligheten existerar och dess livsmiljö och fördärvat det till detta skick, och nu när mänskligheten fortsätter att utvecklas på det sättet, finns det då ett behov av att Guds hand förstör denna mänsklighet på jorden? Om mänskligheten fortsätter att utvecklas på det sättet, vilken riktning kommer den att ta? Förutom människans giriga sökande efter berömmelse och vinning fortsätter hon att bedriva vetenskapliga undersökningar och djupgående forskning och tillfredsställer sedan oupphörligt sina egna materiella behov och lustar; vad blir då konsekvenserna för människan? Först och främst finns det inte längre någon ekologisk balans och hand i hand med detta har alla människors kroppar blivit fördärvade och skadade av den här sortens miljö och olika smittsamma sjukdomar och farsoter sprider sig överallt. Det är en situation som människan inte längre har kontroll över, eller hur? Nu när ni förstår det här … om inte mänskligheten följer Gud utan alltid följer Satan på det här viset – om den använder kunskap till att ständigt berika sig själva, använder vetenskap till att oupphörligt undersöka framtiden för mänskligt liv, och använder den här sortens metod för att fortsätta leva – inser ni då vad det naturliga slutet för mänskligheten kommer att bli? (Ödeläggelse.) Det kommer att bli ödeläggelse: den kommer att närma sig ödeläggelsen ett steg i taget! Närma sig ödeläggelsen ett steg i taget! Nu ser det ut som om vetenskapen är en sorts magisk dryck som Satan har berett åt människan, så när du försöker urskilja saker och ting ser du dem i ett töcken; oavsett hur du anstränger dig kan du inte se dem klart och oavsett hur mycket du försöker kan du inte få grepp om dem. Men Satan använder fortfarande vetenskapens namn till att reta din aptit och föra dig i ledband, ett steg i taget, mot avgrunden och mot döden. Är det inte så? (Jo.) Detta är det andra sättet.


Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

Av Stina - Söndag 9 juni 15:58

Alla tycker att Guds förvaltning är främmande, för människor tror att Guds förvaltning helt saknar samband med dem. De tror att denna förvaltning enbart är Guds eget verk, att den är Guds ensak och därför är mänskligheten likgiltig inför Guds förvaltning. Därigenom har mänsklighetens frälsning blivit vag och oklar och är numera inget annat än tom retorik. Trots att människan följer Gud i syfte att bli räddad och träda in i det underbara slutmålet bekymrar hon sig inte om hur Gud uträttar sitt verk. Människan bryr sig inte om vad Gud planerar att göra och den roll hon själv måste inta för att bli räddad. Det är så tragiskt! Människans frälsning är oskiljbar från Guds förvaltning och kan än mindre särskiljas från Guds plan. Ändå har människan inga höga tankar om Guds förvaltning och distanserar sig på det viset allt mer från Gud. Konsekvensen blir att allt fler personer börjar följa Gud utan att veta sådant som är nära förknippat med människans frälsning, som vad skapelsen är, vad tron på Gud är, hur man tillber Gud och så vidare. Vi måste därför, i det läget, ha ett samtal om Guds förvaltning, så att alla troende tydligt förstår vad det innebär att följa Gud och tro på honom. Då kan de också välja mer korrekt vilken väg de ska slå in på istället för att följa Gud bara för att få välsignelser, undvika olyckor eller bli framgångsrika.

 

Även om Guds förvaltning kan verka djupsinnig för människan är den inte obegriplig för henne, för hela Guds verk är förknippat med hans förvaltning, knutet till arbetet för mänsklighetens frälsning och det angår mänsklighetens liv, levnad och slutmål. Det verk som Gud utför bland och med människor kan sägas vara mycket praktiskt och meningsfullt. Det kan ses av människan, upplevas av människan och är långt ifrån abstrakt. Om människan saknar förmåga att godta allt det verk som Gud utför, vad tjänar då det verk till? Och hur kan en sådan förvaltning leda till människans frälsning? Många av de som följer Gud är bara måna om hur de ska få välsignelser eller undvika olyckor. När det talas om Guds verk och förvaltning tystnar de och tappar intresset. De tror inte att vetskapen om sådana tröttsamma frågor kommer att berika deras liv eller vara till någon fördel, så även om de fått höra budskap om Guds förvaltning har de behandlat dem lättvindigt. Och de betraktar dem inte som något värdefullt att acceptera, tar än mindre emot dem som en del av sina liv. Sådana människor har ett mycket enkelt syfte med att följa Gud: att bli välsignade, och de är för lata för att vinnlägga sig om något som inte inbegriper det syftet. Att tro på Gud för att få välsignelser är det mest legitima målet för dem och själva värdet av deras tro. De är oberörda av allt som inte uppfyller det syftet. Så är fallet med de flesta som tror på Gud idag. Deras mål och motivation ter sig legitima, för samtidigt som de tror på Gud offrar de sig för Gud, hänger sig åt Gud och utför sin plikt. De ger avkall på sin ungdom, försakar familj och karriär och är till och med fullt engagerade hemifrån i flera år. På grund av sitt slutliga mål byter de intressen, förändrar sin livssyn och ändrar till och med riktning för sitt sökande, men syftet med sin tro på Gud kan de inte förändra. De skyndar omkring för att förvalta sina egna ideal. Det spelar ingen roll hur lång vägen är och hur många umbäranden och hinder de stöter på, de håller ändå fast vid sina avsikter och är aldrig rädda för döden. Vad är det för kraft som gör att de fortsätter vara så hängivna på det här sättet? Är det deras samvete? Är det deras stora och ädla personlighet? Är det deras föresatser att strida mot ondskans krafter till det bittra slutet? Är det deras tro som de vittnar om Gud med utan att söka vedergällning? Är det deras lojalitet som de är beredda att ge upp allting för i syfte att utföra Guds vilja? Eller är det deras anda av hängivenhet med vilken de alltid har försakat personliga slösaktiga krav? Att människor som aldrig har känt till Guds förvaltningsverk ger så mycket är helt enkelt ett förunderligt mirakel! Låt oss för ögonblicket inte resonera om hur mycket dessa människor har gett. Deras beteende är däremot väl värt en närmare analys. Kan det, förutom de fördelar som är så tätt förknippade med dem, finnas andra anledningar till att dessa människor som aldrig förstår Gud ger så mycket till honom? Här upptäcker vi ett hittills oidentifierat problem: Människans relation till Gud är av rent och skärt egenintresse. Det är en relation mellan mottagaren och givaren av välsignelser. Det är kort sagt som relationen mellan anställd och arbetsgivare. Den anställda arbetar endast för att få den ersättning som arbetsgivaren ger. I en sådan relation finns ingen tillgivenhet, bara en överenskommelse. Där finns ingen som älskar och blir älskad, endast välgörenhet och nåd, där finns ingen förståelse, endast resignation och bedrägeri, där finns ingen förtrolighet, endast en avgrund som inte kan överbryggas. När det går så långt, vem har förmågan att vända en sådan trend? Och hur många människor kan verkligen förstå hur hopplös den relationen har blivit? Jag tror inte att någon kan föreställa sig, när människor fördjupar sig i glädjen över att vara välsignade, hur pinsam och obehaglig en sådan relation till Gud är.

 

Det sorgligaste med människans tro på Gud är att hon står för sin egen förvaltning mitt i Guds verk och är obekymrad om Guds förvaltning. Människans största misslyckande består i hur hon, samtidigt som hon försöker underkasta sig Gud och tillbe honom, bygger upp sitt eget ideala slutmål och räknar ut hur hon ska erhålla den största välsignelsen och det bästa slutmålet. Även om människor inser hur beklagansvärda, avskyvärda och patetiska de är, hur många finns det som är redo att överge sina ideal och förhoppningar? Och vem har förmåga att hejda sig och sluta att bara tänka på sig själv? Gud behöver dem som kommer att samverka nära med honom och fullborda hans förvaltning. Han behöver dem som tänker ägna kropp och själ åt hans förvaltningsverk, i syfte att underkasta sig honom. Han har inget behov av människor som sträcker ut handen och tigger av honom varje dag, än mindre behöver han dem som skänker lite och sedan väntar på att bli återgäldade. Gud föraktar dem som ger ett litet bidrag och sedan vilar på lagrarna. Han hatar de kallt beräknande personer som ogillar hans förvaltningsverk och bara vill prata om att komma till himlen och få välsignelser. Han hyser en ännu större avsky för dem som drar nytta av den möjlighet som kommer ur hans verk med att frälsa mänskligheten. Det beror på att dessa människor aldrig har brytt sig om vad Gud vill åstadkomma och uppnå med sitt förvaltningsverk. De är bara engagerade i hur de kan använda den möjlighet som kommer av Guds verk för att få välsignelser. De är likgiltiga för Guds hjärta och helt upptagna av sin egen framtid och sitt eget öde. De som ogillar Guds förvaltningsverk och inte har det minsta intresse av hur Gud frälser mänskligheten och hans vilja gör alla som de behagar, oberoende av Guds förvaltningsverk. Deras beteende hyllas inte av Gud, godkänns inte av Gud, än mindre ses det med blida ögon av Gud.

 

Så många varelser det finns som lever och förökar sig i universums stora rymd genom att följa livets lag gång på gång och hålla fast vid en konstant regel. De som dör tar med sig de levandes historier och de som lever upprepar samma tragiska historia som de som har dött. Och mänskligheten kan inte undgå att fråga sig själv: Varför lever vi? Och varför måste vi dö? Vem är det som styr denna värld? Och vem skapade denna mänsklighet? Var det verkligen moder natur som skapade mänskligheten? Har mänskligheten verkligen kontroll över sitt eget öde? … Mänskligheten har ställt sig dessa frågor i tusentals år, om och om igen. Ju mer människosläktet har fixerat sig vid dessa frågor desto större törst har den utvecklat för vetenskap tyvärr. Vetenskapen ger kort tillfredsställelse och tillfällig glädje för köttet men är långt ifrån tillräcklig för att befria mänskligheten från tomheten, ensamheten och den knappt dolda fruktan och hjälplösheten som finns djupt inne i hennes själ. Mänskligheten tillämpar bara vetenskaplig kunskap som kan ses med blotta ögat och förstås med hjärnan för att bedöva sitt hjärta. Men sådan vetenskaplig kunskap kan inte hindra människan från att utforska mysterier. Mänskligheten vet inte vem som är härskaren över allt i universum, än mindre känner hon till mänsklighetens begynnelse och framtid. Mänskligheten lever bara, av nödvändighet, mitt i denna lag. Ingen kan undfly den och ingen kan förändra den, för bland alla ting och i himlen finns det bara en enda, från evighet till evighet, som härskar över allting. Han är den ende som aldrig har skådats av människan, den ende som mänskligheten aldrig har känt, den på vars existens mänskligheten aldrig har trott, ändå är han den ende som blåste in andedräkten i mänsklighetens förfäder och gav liv åt mänskligheten. Han är den ende som tillgodoser och ger näring åt mänskligheten för att säkra dess existens och vägleder mänskligheten fram till idag. Dessutom är det han, och endast han, som människosläktet är beroende av för sin överlevnad. Han härskar över allt och styr alla levande varelser i universum. Han för befäl över de fyra årstiderna och det är han som framkallar vind, frost, snö och regn. Han ger mänskligheten solsken och gör att det blir natt. Det var han som anlade himmel och jord och gav människan berg, sjöar och floder och alla levande varelser i dem. Hans gärning finns överallt, hans makt finns överallt, hans visdom finns överallt och hans auktoritet finns överallt. Alla dessa lagar och regler är förkroppsligandet av hans gärning och uppenbarar hans visdom och auktoritet. Vem kan undanta sig själv från hans välde? Och vem kan frita sig själv från hans avsikter? Allting existerar under hans blick och dessutom lever allting under hans välde. Hans gärning och hans makt gör att mänskligheten inte har något annat val än att erkänna det faktum att han verkligen finns och härskar över allt. Inget annat än han kan ha herraväldet över universum, än mindre kan det oupphörligen sörja för denna mänsklighet. Oavsett om du kan känna igen Guds gärning och oavsett om du tror på Guds existens eller ej råder det ingen tvekan om att ditt öde omfattas av Guds ordning och det råder ingen tvekan om att Gud alltid kommer att härska över allt. Hans existens och auktoritet är inte beroende av om de kan kännas igen och begripas av människan. Endast han känner till människans förflutna, nutid och framtid och endast han kan avgöra mänsklighetens öde. Oavsett om du kan acceptera detta faktum kommer det inte att dröja länge förrän mänskligheten bevittnar allt detta med egna ögon, och det är det faktum som Gud snart kommer att verkställa. Mänskligheten lever och dör inför Guds blick. Mänskligheten lever för Guds förvaltning och när hennes ögon sluts för sista gången är det till följd av samma förvaltning. Människan kommer och går, om och om igen, fram och tillbaka. Allt är, utan undantag, en del av Guds suveränitet och avsikter. Guds förvaltning fortskrider alltid och har aldrig upphört. Han kommer att göra så att mänskligheten blir medveten om hans existens, litar på hans suveränitet, skådar hans gärning och återvänder till hans rike. Det är hans plan och det verk som han har utfört i tusentals år.

 

Guds förvaltningsverk började när världen skapades, och människan finns i kärnan av detta verk. Guds skapelse av allting kan sägas vara för människans skull. Eftersom hans förvaltningsverk sträcker sig över tusentals år och inte utförs bara på minuter eller sekunder eller ett ögonblick, eller på ett eller två år, tvingades han skapa fler saker som behövdes för människans överlevnad, så som solen, månen, alla slags levande varelser och mat och en levande miljö för mänskligheten. Det var början på Guds förvaltning.

 

Efter det överlät Gud mänskligheten till Satan, människan levde under Satans domän och det ledde gradvis till Guds verk i den första tidsåldern: berättelsen om Lagens Tidsålder… Under flera tusen år av Lagens Tidsålder vande sig mänskligheten vid vägledning under Lagens Tidsålder, och de började ta lätt på det hela och lämnade gradvis Guds omvårdnad. Och samtidigt som de höll sig till lagen dyrkade de därmed också avgudar och begick onda handlingar. De var utan Jehovas skydd och levde bara sina liv inför altaret i templet. Faktum var att Guds verk hade lämnat dem för länge sedan och trots att israeliterna fortfarande höll sig till lagen och uttalade Jehovas namn och till och med stolt trodde att endast de var Jehovas folk och Jehovas utvalda, så övergav Guds härlighet dem i tysthet…

När Gud utför sitt verk lämnar han alltid en plats i tysthet samtidigt som han stilla uträttar det nya verk som han påbörjar på en annan plats. Det ter sig osannolikt för människor som blir som förlamade. Människor har alltid satt värde på det gamla och hyst en aversion mot det nya och obekanta eller sett det som ett problem. Därför är människan, från början till slut, den sista av alla ting som får vetskap om vilket nytt verk Gud utför.

 

Som det alltid har varit efter Jehovas verk i Lagens Tidsålder påbörjade Gud sitt nya verk i det andra skedet: genom att ta på sig köttet och inkarnerad som människa i tio, tjugo år och tala och uträtta sitt verk bland troende. Ändå var det, utan undantag, ingen som visste och bara ett fåtal som accepterade att han var Gud som blivit kött, efter att Herren Jesus hade spikats upp på korset och uppstått. Det problematiska var att det dök upp en som hette Paulus som hade inlett en dödlig fiendeskap med Gud. Även sedan Paulus slogs till marken och blev en apostel förändrades inte hans gamla natur, och han skrev många brev. Tyvärr uppfattade senare generationer hans brev som Guds ord att glädja sig i till den grad att de togs med i Nya testamentet och förväxlades med orden som talades av Gud. Det är sannerligen en stor skam sedan tillkomsten av Skriften. Och begicks inte det misstaget till följd av människornas dumhet? De kände föga till att människans brev eller andliga skrifter inte borde finnas bland de skriftliga vittnesbörden om Guds verk i Nådens Tidsålder och utges för att vara Guds verk och ord. Men det är ett sidospår, så låt oss återgå till vårt ursprungliga tema. Så snart det andra skedet av Guds verk var fullbordat – efter korsfästelsen – uträttades Guds verk med att rädda människan från synden (vilket innebär att rädda människan ur Satans grepp). Från den stunden behövde mänskligheten bara erkänna Herren Jesus som sin frälsare för att hennes synder skulle bli förlåtna. Teoretiskt sett var människans synder inte längre ett hinder för att hon skulle uppnå frälsning och komma inför Gud, och de var inte längre det övertag med vilket Satan anklagade människan. Det beror på att Gud själv hade utfört riktigt verk, hade blivit lik, och en försmak av, syndigt kött och Gud själv var syndoffret. På det viset steg människan ner från korset, blev friköpt och frälst tack vare Guds kött, likt detta syndiga kött. Och då kom människan, efter att ha blivit tillfångatagen av Satan, ett steg närmare att acceptera frälsningen inför Gud. Det skedet av verket var givetvis Guds förvaltning som var ett steg vidare från Lagens Tidsålder, på en djupare nivå än Lagens Tidsålder.

 

Sådan är Guds förvaltning: att överlåta mänskligheten till Satan – en mänsklighet som inte vet vad Gud är, vad Skaparen är, hur man tillber Gud och varför det är nödvändigt att underkasta sig Gud – och ge Satans fördärv fritt spelrum. Steg för steg återvinner Gud sedan människan ur Satans grepp, tills människan tillber Gud helt och avvisar Satan. Det är Guds förvaltning. Det hela låter som en mytisk berättelse och det verkar förvirrande. Människor tycker att det är som en mytisk berättelse och det beror på att de inte har en aning om hur mycket människan har varit med om de senaste flera tusen åren, än mindre vet de hur många berättelser som har utspelat sig inom rymden av detta universum. Det beror också på att de inte kan greppa den mer häpnadsväckande, mer skrämmande värld som existerar bortom den materiella världen men som deras dödliga ögon hindrar dem från att se. Den ter sig obegriplig för människan och det beror på att människan saknar insikt i betydelsen av Guds frälsning av mänskligheten och betydelsen av Guds förvaltningsverk och inte förstår hur Gud slutligen vill att människosläktet ska vara. Är det en mänsklighet besläktad med Adam och Eva, ofördärvad av Satan? Nej! Syftet med Guds förvaltning är att vinna en grupp människor som tillber Gud och underkastar sig honom. Denna mänsklighet har blivit fördärvat av Satan men ser inte längre Satan som sin far. Det känner igen Satans fula tryne och avvisar det och kommer inför Gud för att godta hans dom och tuktan. Den vet vad som är fult och hur det står i kontrast till det som är heligt, och den känner igen Guds storhet och Satans ondska. En sådan mänsklighet kommer inte längre att arbeta för Satan, eller tillbe Satan, eller avguda Satan. Det beror på att det är en grupp människor som verkligen har vunnits av Gud. Detta är innebörden av Guds förvaltning av mänskligheten. Under Guds förvaltningsverk i denna tid är mänskligheten föremål för Satans fördärv och samtidigt föremål för Guds frälsning, liksom föremålet för Guds och Satans kamp. Samtidigt som Gud uträttar sitt verk återvinner han gradvis människan ur Satans grepp och människan kommer därmed ständigt närmre Gud…

Och sedan följde Rikets Tidsålder som är ett mer praktiskt skede av verket och samtidigt det svåraste för människan att acceptera. Det beror på att ju närmre människan kommer Gud, desto närmre kommer Guds stav människan och desto tydligare framträder Guds ansikte för människan. Efter friköpandet av mänskligheten återvänder människan nu officiellt till Guds familj. Människan trodde att det nu var njutningens tid, men hon blir utsatt för ett frontalangrepp från Gud vars like ingen kunnat föreställa sig. Det visar sig att det är ett dop som Guds folk måste ”åtnjuta”. Vid en sådan behandling har människor inget val utan måste stanna upp och tänka inom sig: jag är lammet som har varit borta i många år och som Gud har betalat så mycket för att köpa tillbaka, så varför behandlar Gud mig såhär? Är det Guds sätt att skratta åt mig och avslöja mig? … När åren har gått har människan blivit härdad, efter att ha upplevt svårigheter i form av förfining och tuktan. Även om människan har gått miste om ”härligheten” och ”romantiken” från svunna tider har hon omedvetet kommit att förstå sanningen med att vara människa och kommit att uppskatta de år som Gud har ägnat åt att rädda mänskligheten. Människan börjar så sakteliga avsky sitt eget barbariska sätt. Hon börjar hata sin djuriskhet och alla missförstånd med Gud och de orimliga krav hon har ställt på honom. Det går inte att vrida klockan tillbaka. Tidigare händelser blir till ångerfyllda minnen hos människan och Guds ord och kärlek blir drivkraften i människans nya liv. Människans sår läker dag för dag, hennes styrka kommer tillbaka och hon står upp och ser på den Allsmäktiges ansikte… bara för att upptäcka att han alltid har funnits vid min sida och att hans leende och vackra anlete fortfarande är lika rörande. I hjärtat bryr han sig fortfarande om den mänsklighet som han har skapat och hans händer är lika hjärtliga och mäktiga som de var i början. Det är som om människan har återvänt till Edens lustgård, men den här gången lyssnar hon inte längre på ormens lockelser och vänder sig inte längre bort från Jehovas ansikte. Människan knäböjer inför Gud, ser upp mot Guds leende ansikte och bär fram sitt mest värdefulla offer – Å, min Herre, min Gud!

 

Guds kärlek och medlidande genomsyrar hans förvaltningsverk in i minsta detalj och Gud fortsätter outtröttligt, oberoende av om människor kan förstå hans goda intentioner, att utföra det verk som han avser att åstadkomma. Oavsett hur mycket människor förstår av Guds förvaltning kan alla inse fördelarna och den hjälp som kommer av det verk som Gud utför. Kanske har du inte känt något av den kärlek eller det liv som Gud ger idag, men så länge du inte överger Gud och inte ger upp din föresats att sträva efter sanningen kommer det alltid en dag då Guds leende uppenbaras för dig. För syftet med Guds förvaltningsverk är att återvinna den mänsklighet som är under Satans domän, inte att överge den mänsklighet som har blivit fördärvad av Satan och motsätter sig Gud.

23 september 2005


Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

Av Stina - Fredag 7 juni 23:30

Alla är ni glada över att få belöningar inför Gud och få vara föremål för hans välvilja inför hans ögon. Detta är varje persons önskan efter att hon har kommit till tro på Gud, för människan strävar helhjärtat efter högre ting och ingen vill komma efter andra. Detta är människans natur. Just därför försöker många av er ständigt ställa er in hos Gud i himlen, men i själva verket är er lojalitet och uppriktighet gentemot Gud långt mindre än er lojalitet och uppriktighet gentemot er själva. Varför säger jag detta? På grund av att jag inte alls erkänner er lojalitet till Gud, och jag förnekar också att den Gud som finns i era hjärtan verkligen existerar. Det vill säga, den Gud som ni dyrkar, den vaga Gud som ni beundrar, existerar inte alls. Skälet till att jag kan säga det så definitivt är att ni är alltför långt borta från den sanna Guden. Anledningen till att ni har lojalitet är att ni har en avgud inom era hjärtan, och vad det gäller mig, den Gud som varken framstår som stor eller liten i era ögon, är allt ni gör att erkänna mig med ord. När jag talar om ert stora avstånd från Gud, tänker jag på hur långt borta ni är från den sanna Guden, medan den vaga Guden verkar vara nära till hands. När jag säger ”varken stor”, syftar det på hur den Gud som ni tror på i dag bara verkar vara en människa utan stora förmågor; en människa som inte är särskilt upphöjd. Och när jag säger ”eller liten”, betyder det att även om denna människa inte kan frammana vinden och befalla regnet, kan han ändå åkalla Guds Ande för att utföra det verk som skakar himlen och jorden, och gör människan helt förvirrad. Utåt sett verkar ni alla vara väldigt lydiga mot denna Kristus på jorden, men i själva verket varken tror ni på honom eller älskar honom. Vad jag menar är att den ni verkligen tror på är den där vaga Guden i era känslor, och den ni verkligen älskar är den Gud ni längtar efter natt och dag, men som ni aldrig har sett personligen. Vad det gäller denna Kristus, är er tro obetydlig, och er kärlek till honom är obefintlig. Tro innebär övertygelse och tillit; kärlek innebär vördnad och beundran i hjärtat, att aldrig skiljas åt. Men er tro på och kärlek till dagens Kristus kommer inte i närheten av detta. Vad det gäller tro, hur tror ni på honom? Vad det gäller kärlek, på vilket sätt älskar ni honom? Ni har helt enkelt ingen förståelse för hans sinnelag, än mindre har ni kunskap om hans substans, så hur tror ni på honom? Vad är verkligt i er tro på honom? Hur älskar ni honom? Vad är verkligt i er kärlek till honom?

 

Många har följt mig till denna dag utan att tveka, och under dessa år har ni alla lidit av stor utmattning. Jag har helt förstått allas er medfödda karaktär och vanor, och det har varit ytterst mödosamt att interagera med er. Det är synd att fastän jag har fått mycket information om er, har ni inte den minsta förståelse för mig. Inte undra på att folk säger att ni blev lurade av en människa i ett förvirrat ögonblick. Ni förstår ingenting av mitt sinnelag, och än mindre kan ni fatta vad som finns i mitt sinne. Era missförstånd om mig strör salt i såren, och er tro på mig är fortfarande en förvirrad tro. I stället för att säga att ni tror på mig, skulle det vara mer passande att säga att ni försöker ställa er in hos mig och fjäska för mig. Era motiv är mycket enkla – vem som helst som kan belöna mig skall jag följa, och vem som helst som kan hjälpa mig att undkomma de stora katastroferna skall jag tro på, oavsett om han är Gud eller någon viss Gud. Inget av detta spelar någon roll för mig. Det finns många sådana personer bland er, och detta tillstånd är mycket allvarligt. Om ett test görs, en dag, för att se hur många av er som tror på Kristus på grund av att ni har insikt i hans substans, är jag rädd att ingen av er kommer att kunna göra vad jag önskar. Så det skulle inte skada för var och en av er att överväga denna fråga: Den Gud som ni tror på är helt annorlunda än jag, och eftersom det är så, vad är då det väsentliga i er tro på Gud? Ju mer ni tror på er så kallade Gud, desto längre bort från mig förirrar ni er. Vad är då kärnan i denna fråga? Jag är säker på att ingen av er någonsin har övervägt denna fråga, men har allvaret i denna fråga förespeglat er? Har ni tänkt på konsekvenserna av att fortsätta med denna form av tro?

 

Problemen ni står inför är många, och ingen av er är duktig på att komma med lösningar. Om detta skulle fortsätta, är ni själva de enda som riskerar att förlora på det. Jag skall hjälpa er att inse problemen, men det vilar på er att hitta lösningar.

Jag uppskattar väldigt mycket dem som inte hyser misstankar mot andra, och jag gillar också mycket dem som beredvilligt accepterar sanningen; dessa två typer av människor visar jag stor omsorg med, för i mina ögon är de ärliga människor. Om du är väldigt svekfull, kommer du att ha ett bevakat hjärta och misstankar mot alla frågor och alla människor. Av denna anledning är din tro på mig byggd på misstankens grund. Ett sådant slags tro kommer jag aldrig att kännas vid. Om man saknar genuin tro, kommer man att hamna ännu längre bort från verklig kärlek. Och om du kan tvivla på Gud och spekulera om honom, då är du utan tvekan den mest svekfulla av människor. Du spekulerar i huruvida Gud kan vara lik människan: oförlåtligt syndfull, med ringa karaktär, utan ärlighet och förnuft, i avsaknad av rättskänsla, hemfallen åt illvillig, försåtlig och listig taktik, samt glad över ondska, mörker och så vidare. Är inte anledningen till att människan har sådana tankar, att hon inte har minsta kunskap om Gud? Detta slags tro är inget annat än synd! Dessutom finns det till och med vissa som tror att de som behagar mig inte är annat än lismare och smickrare, och att de som brister i dessa färdigheter inte kommer att vara välkomna, utan förlora sin plats i Guds hus. Är detta all den kunskap ni har snappat upp under dessa många år? Är detta vad ni har vunnit? Och er kunskap om mig slutar inte med dessa missförstånd; än värre är er hädelse mot Guds Ande och ert smädande av himlen. Det är därför jag säger att en sådan tro som er endast kommer att få er att förirra er ännu längre bort från mig och opponera ännu mer mot mig. Under många års arbete har ni sett många sanningar, men vet ni vad mina öron har hört? Hur många av er är villiga att acceptera sanningen? Ni tror alla att ni är villiga att betala priset för sanningen, men hur många har verkligen lidit för sanningen? Allt som finns i era hjärtan är orättvisa, och därför anser ni att någon, oavsett vem hon än är, är bedräglig och förvrängd. Ni tror till och med att Gud inkarnerad, precis som en vanlig människa, skulle sakna ett vänligt hjärta eller en välvillig kärlek. Än mer tror ni att en ädel karaktär och en barmhärtig, välvillig natur bara existerar hos Gud i himlen. Och ni anser att ett sådant helgon inte existerar, och att bara mörkret och ondskan regerar på jorden, medan Gud är någonting som människan lämnar in sin längtan efter det goda och vackra till, en legendarisk figur påhittad av människan. I era sinnen är Gud i himlen väldigt rak, rättfärdig och stor, värdig tillbedjan och vördnad, men denna Gud på jorden är bara ett substitut och ett redskap för Gud i himlen. Ni tror att denna Gud inte kan vara likvärdig Gud i himlen, än mindre kan han nämnas i samma andetag som honom. Vad det gäller Guds storhet och ära, tillhör de härligheten hos Gud i himlen, men vad det gäller människans natur och fördärv, är de egenskaper som Gud på jorden har en del i. Gud i himlen är alltid upphöjd, medan Gud på jorden för evigt är obetydlig, svag och inkompetent. Gud i himlen är inte hemfallen åt känslor, bara rättfärdighet, medan Gud på jorden bara har själviska motiv och saknar all rättvisa och förnuft. Gud i himlen har inte minsta förvrängdhet och är för evigt trofast, medan Gud på jorden alltid har en oärlig sida. Gud i himlen har en varm kärlek till människan, medan Gud på jorden inte tar tillräckligt hand om människan, och till och med försummar henne helt och hållet. Denna felaktiga kunskap har länge funnits i era hjärtan och kan även föras vidare in i framtiden. Ni betraktar alla Kristi gärningar utifrån de orättfärdigas synvinkel och ni utvärderar alla hans verk, liksom hans identitet och substans, utifrån de ondskefullas perspektiv. Ni har begått ett stort misstag och gjort det som aldrig har gjorts av dem som fanns före er. Det vill säga, ni tjänar bara den upphöjda Gud i himlen med en krona på sitt huvud och ni betjänar aldrig den Gud ni betraktar som så obetydlig att han är osynlig för er. Är inte detta er synd? Är inte detta ett klassiskt exempel på ert brott mot Guds sinnelag? Ni tillber Gud i himlen. Ni vördar upphöjda bilder och sätter värde på dem som utmärker sig med sin vältalighet. Du tar gärna emot befallningar från den Gud som fyller dina händer med rikedomar och du trånar storligen efter den Gud som kan uppfylla varje önskan du har. Den enda som du inte tillber är den Gud som inte är upphöjd; det enda du hatar är förbindelse med denna Gud som inte någon människa kan ta mycket notis om. Det enda du är ovillig att göra är att tjäna denna Gud som aldrig har gett dig ett enda öre, och den enda som inte kan få dig att längta efter honom är denna oangenäma Gud. Denna typ av Gud kan inte få dig att vidga dina vyer, att känna dig som om du har funnit en skatt, än mindre uppfylla dina önskningar. Varför vill du då följa honom? Har du tänkt på sådana här frågor? Vad du gör förnärmar inte bara denne Kristus; än viktigare, det förnärmar Gud i himlen. Detta tycker jag inte är syftet med er tro på Gud!

 

Ni längtar storligen efter att Gud skall glädja sig åt er, men ni är väldigt långt borta från Gud. Vad är det frågan om? Ni accepterar bara hans ord, men inte hans åtgärder eller hans beskärning; än mindre kan ni acceptera hans ordning, så att ni har fullständig tilltro till honom. Vad är det då frågan om? I den slutliga analysen är er tro ett tomt äggskal som aldrig kan ge upphov till en kyckling. För er tro har inte fört er närmare sanningen eller vunnit liv åt er, utan har i stället fört med sig en skenbar känsla av näring och hopp. Ert syfte med att tro på Gud är detta hopp och denna känsla av näring, snarare än sanningen och livet. Därför säger jag att vägen för er tro på Gud inte är något annat än att försöka ställa sig in hos Gud genom inställsamhet och skamlöshet, och den kan på intet sätt betraktas som en sann tro. Hur skall en kyckling kunna komma från en tro som denna? Med andra ord, hur kan detta slags tro bära frukt? Syftet med er tro på Gud är att använda Gud för att uppfylla era mål. Är inte detta ytterligare ett exempel på era brott mot Guds sinnelag? Ni tror att Gud i himlen existerar, men förnekar att Gud på jorden gör det. Men jag godtar inte era åsikter. Jag lovordar bara de människor som håller fötterna på jorden och tjänar Gud på jorden, men aldrig dem som aldrig erkänner Kristus som finns på jorden. Oavsett hur lojala sådana människor är mot Gud i himlen, kommer de inte undan min hand, som bestraffar de ondskefulla. Dessa människor är de ondskefulla; de är ondskefulla som motsätter sig Gud och som aldrig villigt har lytt Kristus. Naturligtvis innefattar deras skara alla de som inte vet och därtill de som inte erkänner Kristus. Tror du att du kan agera som du vill mot Kristus så länge du är lojal mot Gud i himlen? Fel! Din okunnighet om Kristus är okunnighet om Gud i himlen. Oavsett hur lojal du är mot Gud i himlen, är det bara tomt prat och förevändningar, för Gud på jorden är inte bara avgörande för att människan tar emot sanningen och en djupare kunskap, utan ännu mer för att fördöma människan och därefter för att samla in fakta för att straffa de ondskefulla. Har du förstått de fördelaktiga och skadliga utfallen här? Har du upplevt dem? Jag önskar att ni en dag snart skall förstå denna sanning: För att känna Gud, måste man inte bara känna Gud i himlen, utan – ännu viktigare – Gud på jorden. Blanda inte samman dina prioriteringar och låt inte det underordnade ersätta det huvudsakliga. Endast på detta sätt kan du verkligen bygga en bra relation med Gud, komma närmare Gud och föra ditt hjärta närmare honom. Om du har varit troende i många år och länge har varit förbunden med mig, men ändå håller avstånd till mig, då säger jag att det måste vara så att du ofta kränker Guds sinnelag, och ditt slut kommer att bli mycket svårt att räkna ut. Om de många åren av förbindelse med mig inte bara har misslyckats med att göra dig till en person som har mänsklighet och sanningen, utan snarare har inpräntat ondskefulla sätt i din natur, och du inte bara har dubbelt så mycket storhetsvansinne som tidigare, utan dina missförstånd om mig har också mångdubblats, så att du börjar se på mig som din lilla hjälpreda, då säger jag att din plåga inte längre är ytlig utan har trängt ända in i benen på dig. Allt som återstår för dig är att vänta på att planeringen av din begravning görs. Då behöver du inte bönfalla mig att vara din Gud, för du har begått en synd som förtjänar döden, en oförlåtlig synd. Även om jag kunde förbarma mig över dig, kommer Gud i himlen att insistera på att ta ditt liv, för dina brott mot Guds sinnelag är inget vanligt problem, utan av en mycket allvarlig natur. Skyll inte på mig, när stunden kommer, för att jag inte har informerat dig i förväg. Allt handlar om detta: När du förbinder dig med Kristus ‒ Gud på jorden ‒ som en vanlig människa, det vill säga när du tror att denna Gud inte är något annat än en människa, det är då du skall förgås. Detta är min enda varning till er alla.


Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

Av Stina - Torsdag 6 juni 23:17

Vill du se Jesus? Vill du leva med Jesus? Vill du höra de ord som Jesus talar? Hur kommer du i sådant fall att välkomna Jesu återkomst? Är du helt förberedd? På vilket sätt kommer du att välkomna Jesu återkomst? Jag tror att varje broder och syster som följer Jesus skulle vilja ge Jesus ett fint välkomnande. Men har ni tänkt på följande: Kommer du verkligen att känna igen Jesus när han återvänder? Kommer ni verkligen att begripa allt som han säger? Kommer ni verkligen oförbehållsamt acceptera hela det verk som han uträttar? Alla som har läst Bibeln känner till Jesu återkomst och alla som har läst Bibeln väntar spänt på hans ankomst. Ni är alla fixerade vid att den stunden ska komma och er uppriktighet är lovvärd, er tro är sannerligen avundsvärd, men inser ni att ni har begått ett allvarligt misstag? På vilket sätt kommer Jesus att återvända? Ni tror att Jesus kommer att återvända på ett vitt moln, men jag frågar er: Vad syftar det vita molnet på? När så många följeslagare till Jesus väntar på hans återkomst, till vilket folk ska han då stiga ner? Om ni är de första bland vilka Jesus stiger ner, kommer inte andra att se det som verkligen orättvist? Jag vet att ni är mycket uppriktiga och lojala mot Jesus, men har ni någonsin mött Jesus? Känner ni hans sinnelag? Har ni någonsin levt med honom? Hur mycket förstår ni egentligen av honom? En del kommer att mena att de orden försätter dem i en besvärlig situation. De kommer att säga: ”Jag har läst Bibeln från pärm till pärm så många gånger. Hur skulle inte jag kunna förstå Jesus? Bry dig inte om Jesu sinnelag – jag vet till och med färgen på de kläder som han tyckte om att ha på sig. Tror du inte för lite om mig när du säger att jag inte förstår honom?” Jag föreslår att du inte diskuterar de frågorna; det är bättre att lugna ner sig och dela gemenskap kring följande frågor: För det första, vet du vad som är verklighet och vad som är teori? För det andra, vet du vad som är föreställning och vad som är sanning? För det tredje, vet du vad som är inbillat och vad som är verkligt?

 

Vissa människor förnekar det faktum att de inte förstår Jesus. Och ändå säger jag att ni inte förstår honom alls och inte begriper ett enda av Jesu ord. Det beror på att ni alla följer honom på grund av Bibelns berättelser, på grund av det som har sagts av andra. Ni har aldrig sett Jesus, än mindre levt med honom och har inte ens hållit honom sällskap en kortare tid. Och därför, är er förståelse av Jesus något annat än bara teori? Saknar den inte verklighet? En del har kanske sett Jesu porträtt och somliga har själva besökt Jesu hem. Måhända har vissa rört vid Jesu kläder. Men din förståelse av honom är fortfarande teoretisk och inte praktisk, även om du själv har smakat på den mat som Jesus åt. Hur som helst har du aldrig träffat Jesus och aldrig hållit honom sällskap i köttslig form och därför ska din förståelse av Jesus alltid vara tom teori som saknar verklighet. Kanske är mina ord av föga intresse för dig, men jag frågar dig följande: Även om du har läst många verk av din favoritförfattare, kan du förstå honom helt utan att någonsin ha tillbringat tid med honom? Vet du hurdan hans personlighet är? Vet du vilken typ av liv han lever? Vet du något om hans känslomässiga tillstånd? Du kan inte fullt ut ens förstå en man som du beundrar, så hur skulle du då över huvud taget kunna förstå Jesus Kristus? Allt du förstår av Jesus är fyllt av inbillning och föreställning och innehåller ingen sanning eller verklighet. Det stinker och är fullt av kött. Hur kan en sådan förståelse göra dig kvalificerad att välkomna Jesu återkomst? Jesus kommer inte att ta emot dem som är fulla av fantasier och köttets föreställningar. Hur är de som inte förstår Jesus redo att vara de som tror på honom?

 

Vill ni veta roten till att fariséerna motsatte sig Jesus? Vill ni veta fariséernas väsen? De var fulla av fantasier om Messias. Dessutom trodde de bara att Messias skulle komma men de sökte ändå inte livets sanning. Och därför väntar de än idag på Messias, för de har ingen kunskap om livets väg och vet inte vad sanningens väg är. Hur skulle ni säga att sådana dåraktiga, envisa och okunniga människor kan vinna Guds välsignelse? Hur skulle de kunna se Messias? De motsatte sig Jesus för att de inte kände riktningen för den Helige Andes verk, för att de inte kände sanningens väg som Jesus talade om och dessutom för att de inte förstod Messias. Och eftersom de aldrig hade sett Messias och aldrig hade varit i Messias sällskap gjorde de misstaget att ytligt hylla namnet Messias samtidigt som de motsatte sig Messias väsen med alla medel. Dessa fariséer var till sitt väsen envisa och arroganta och hörsammade inte sanningen. Principen för deras tro på Gud är: Oavsett hur djup din förkunnelse är, oavsett hur hög din auktoritet är så är du inte Kristus om du inte kallas för Messias. Är det inte absurda och löjliga synpunkter? Jag frågar er igen: Är det inte extremt lätt för er att begå de första fariséernas misstag, med tanke på att ni inte har den ringaste förståelse av Jesus? Kan du urskilja sanningens väg? Kan du uppriktigt garantera att du inte kommer att motsätta dig Kristus? Har du förmåga att följa den Helige Andes verk? Om du inte vet om du kommer att motsätta dig Kristus så säger jag att du redan lever på dödens rand. De som inte kände Messias kunde alla motsätta sig Jesus, avvisa Jesus och baktala honom. Människor som inte förstår Jesus kan alla förneka honom och skymfa honom. Dessutom kan de se Jesu återkomst som Satans bedrägeri och fler människor ska fördöma Jesus som har återvänt till köttet. Blir ni inte rädda av allt det här? Det ni möter ska vara en hädelse av den Helige Ande, ödeläggelse av den Helige Andes ord till kyrkorna och avvisandet av allt som uttrycks av Jesus. Vad kan ni vinna från Jesus om ni är så förvirrade? Hur kan ni förstå Jesu verk när han återvänder till köttet på ett vitt moln, om ni envist vägrar inse era fel? Jag säger följande: Människor som inte accepterar sanningen utan blint väntar på Jesu ankomst på vita moln kommer säkert att häda den Helige Ande och de är den kategori som ska förgöras. Ni vill bara ha Jesu nåd och bara njuta av den lycksaliga himmelska världen men har aldrig hörsammat de ord som Jesus har talat och aldrig tagit emot den sanning som uttrycks av Jesus när han återvänder till köttet. Vad kommer ni att lyfta fram i utbyte mot Jesu återkomst på ett vitt moln? Är det er uppriktighet med vilken ni gång på gång begår synder och sedan bekänner dem, om och om igen? Vad kommer ni att erbjuda som offer till Jesus som återvänder på ett vitt moln? Är det åren av arbete som ni berömmer er av? Vad kommer ni att lyfta fram för att få den Jesus som återvänt att lita på er? Är det er arroganta natur som inte hörsammar någon sanning?

 

Er lojalitet är bara ord, er kunskap är endast intellektuell och begreppsmässig, ert arbete sker i syfte att vinna himlens välsignelser, så hurdan må er tro då vara? Än idag vägrar ni fortfarande lyssna till varje enskilt ord av sanning. Ni vet inte vad Gud är, ni vet inte vad Kristus är, ni vet inte hur ni ska vörda Jehova, ni vet inte hur ni ska träda in i den Helige Andes verk och ni vet inte hur ni ska skilja mellan verket av Gud själv och människans bedrägerier. Du vet bara att fördöma varje sant ord som uttalas av Gud som inte överensstämmer med dina tankar. Var finns din ödmjukhet? Var finns din lydnad? Var finns din lojalitet? Var finns din önskan att söka sanningen? Var finns din vördnad till Gud? Jag säger er att de som tror på Gud på grund av tecknen säkert är den kategori som ska drabbas av förstörelse. De som är oförmögna att acceptera orden från Jesus som har återvänt till köttet är säkert helvetets avkommor, ärkeängelns ättlingar, den kategori som ska bli föremål för evig förstörelse. Många kanske inte bryr sig om vad jag säger, men jag vill ändå säga till alla så kallade helgon som följer Jesus att när ni med egna ögon ser Jesus stiga ner från himlen på ett vitt moln kommer det att vara det offentliga framträdandet av rättfärdighetens sol. Det kanske ska komma en tid av stark upprymdhet för dig, men då ska du veta att den tid då du bevittnar hur Jesus stiger ner från himlen också är den tid när du går ner till helvetet för att bli straffad. Det kommer att förebåda slutet på Guds förvaltningsplan och då kommer Gud belöna de goda och straffa de onda. För Guds dom kommer att ha upphört innan människan ser tecken, då sanningens uttryck är allt som finns. De som accepterar sanningen och inte söker tecken och följaktligen har blivit renade ska ha kommit tillbaka inför Guds tron och låtit sig omfamnas av Skaparen. Endast de som framhärdar i tron att ”den Jesus som inte rider på ett vitt moln är en falsk Kristus” ska bli föremål för evig bestraffning, för de tror bara på den Jesus som visar tecken men erkänner inte den Jesus som förkunnar allvarlig dom och kungör livets sanna väg. Och därmed kan det bara vara så att Jesus tar itu med dem när han öppet återvänder på ett vitt moln. De är för envisa, för självsäkra, för arroganta. Hur kan sådana vanartade personer belönas av Jesus? Jesu återkomst är en stor frälsning för dem som har förmåga att acceptera sanningen, men för dem som är oförmögna att acceptera sanningen är den ett tecken på fördömelse. Ni ska söka er egen väg och inte häda den Helige Ande och förkasta sanningen. Ni ska inte vara okunniga och arroganta utan sådana som följer den Helige Andes ledning och längtar efter och söker sanningen; endast på det sättet kommer ni att dra nytta. Jag råder er att vandra på Gudstrons väg med omsorg. Dra inga förhastade slutsatser; och var inte heller flyktiga och sorglösa i er tro på Gud. Ni ska veta att de som tror på Gud åtminstone ska vara ödmjuka och vördnadsfulla. De som har hört sanningen och ändå rynkar på näsan åt den är dåraktiga och okunniga. De som har hört sanningen och ändå sorglöst drar förhastade slutsatser eller fördömer den är överöst med arrogans. Ingen som tror på Jesus är kvalificerad att förbanna eller fördöma andra. Ni ska alla vara personer som är rationella och accepterar sanningen. Kanske tror du, efter att ha hört sanningens väg och läst livets ord, att bara ett av 10 000 av dessa ord stämmer överens med dina övertygelser och Bibeln och då bör du fortsätta söka i det tiotusende ordet av dessa. Jag råder dig ändå att vara ödmjuk, att inte vara för självsäker och inte upphöja dig själv för mycket. Om du har en så ringa vördnad för Gud i ditt hjärta kommer du att vinna större upplysning. Om du ingående granskar och upprepade gånger begrundar dessa ord ska du förstå om de är sanningen eller inte, och om de är liv eller inte. Kanske kommer vissa människor blint att fördöma dessa ord efter bara att ha läst några få meningar och säga: ”Det här är inget annat än någon slags upplysning från den Helige Andes” eller ”Det här är en falsk Kristus som har kommit för att bedra människor”. De som säger sådana saker är förblindade av okunskap! Du förstår för lite av Guds verk och visdom och jag råder dig att börja om från början! Ni får inte blint fördöma de ord som uttalas av Gud på grund av framträdandet av några falska Kristus under de sista dagarna, och ni får inte bli sådana som hädar den Helige Ande för att ni fruktar bedrägeri. Skulle inte det vara mycket beklagligt? Om du efter omfattande granskning fortfarande tror att dessa ord inte är sanningen, inte är vägen, inte är uttryckta av Gud, ska du slutligen bli straffad och utan välsignelser. Om du inte kan acceptera en sådan sanning som framförs så enkelt och så tydligt, är du då inte olämplig för Guds frälsning? Är du inte någon som inte är lycklig nog att komma tillbaka inför Guds tron? Fundera över det! Var inte obetänksam och impulsiv och behandla inte tron på Gud som en lek. Tänk för ditt slutmåls skull, för dina framtidsutsikters skull, för ditt livs skull och ta dig själv på allvar. Kan du acceptera dessa ord?


Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

Av Stina - Onsdag 5 juni 15:57

Den inkarnerade Guden kallas Kristus, och Kristus är det kött som Guds Ande iklätt sig. Detta kött liknar inte någon annan människa som är av köttet. Skillnaden beror på att Kristus inte är av kött och blod utan är en inkarnation av Anden. Han har både en normal mänsklighet och en fullständig gudomlighet. Ingen människa äger hans gudomlighet. Med sin normala mänsklighet fullföljer han alla sina normala aktiviteter i köttet, medan han med sin gudomlighet utför Guds eget verk. Både hans mänsklighet och gudomlighet är underordnade den himmelske Faderns vilja. Kristi substans utgörs av Anden, det vill säga gudomligheten. Av den anledningen är hans substans Guds egen substans. Denna substans kommer inte att avbryta hans eget verk och han skulle aldrig kunna göra något som förstör hans eget verk. Inte heller skulle han någonsin yttra några ord som går emot hans egen vilja. Därför skulle den inkarnerade Guden aldrig någonsin göra något som avbryter hans egen förvaltning. Det här är något som alla människor bör förstå. Syftet med den Helige Andes verk är att rädda människan och detta sker med hänsyn till Guds egen förvaltning. På samma sätt består Kristi verk av att rädda människan för att det är Guds vilja. Eftersom Gud blir kött förverkligar han sin substans i sitt kött så att hans kött är tillräckligt för att utföra hans verk. Därför ersätts hela Guds Andes verk av Kristi verk under inkarnationens tid och i centrum för allt verk under inkarnationens tid står Kristi verk. Det kan inte blandas ihop med verk från någon annan tid. Och eftersom Gud blir kött verkar han i sitt kötts identitet. Eftersom han kommer i köttet avslutar han sedan i köttet det arbete som han ska göra. Både Guds Ande och Kristus är Gud själv och han utför det verk som han bör utföra och fullgör det ämbete som han bör fullgöra.

 

Själva Guds substans utövar auktoritet, men han kan helt och hållet underkasta sig den auktoritet som kommer från honom. Det spelar ingen roll om det är Andens verk eller köttets verk, ingen av dem är i konflikt med den andra. Guds Ande är hela skapelsens auktoritet. Köttet med Guds substans besitter också auktoritet, men Gud i köttet kan göra allt det verk som är i enlighet med den himmelske Faderns vilja. Det här kan inte uppnås eller begripas av någon människa. Gud själv är en auktoritet, men hans kött kan underkasta sig hans auktoritet. Det här är den inre betydelsen av orden: ”Kristus lyder Gud Faderns vilja.” Gud är en Ande och kan utföra frälsningens verk, så som Gud som har blivit människa kan. Hur som helst, Gud utför sitt eget verk. Han varken avbryter eller stör och han utför absolut inte arbeten som står i konflikt med varandra. Substansen i det arbete som utförs av Anden och köttet är nämligen densamma. Både Anden och köttet verkar för att uppfylla samma vilja och förvalta samma verk. Även om Anden och köttet har två olika kvaliteter, är deras substanser desamma. Båda besitter Guds egen substans och identitet. I Gud själv finns inga inslag av olydnad, hans substans utgörs av godhet. Han är all skönhets och godhets, samt kärlekens, uttryck. Inte ens i köttet gör Gud något som inte lyder Fadern. Till och med när han var tvungen att offra sitt liv gjorde han det helhjärtat och fattade inget annat beslut. Gud har inga självrättfärdiga eller självtillräckliga drag och inte heller drag av högmod eller arrogans. Han är inte på något sätt ohederlig. Allt som inte lyder Gud kommer från Satan. Satan är källan till allt som är fult och ondskefullt. Anledningen till att människan har egenskaper som liknar Satans är att människan har fördärvats och bearbetats av Satan. Kristus har inte fördärvats av Satan och följaktligen besitter han enbart Guds egenskaper och inga av Satans. Det spelar ingen roll hur ansträngande hans verk är eller hur svagt köttet är, medan Gud lever i köttet kommer han aldrig att göra något som avbryter Guds eget verk, och aldrig någonsin vara olydig mot Gud Fadern och överge hans vilja. Det är precis som Jesus sa i bönen: ”Min Fader, om det är möjligt, låt denna kalk gå ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill.” Människan väljer, men det gjorde inte Kristus. Trots att han har Guds egen identitet söker han fortfarande Gud Faders vilja och fullföljer det som Gud Fadern har anförtrott honom, ur köttets perspektiv. Det här något som är ouppnåeligt för människan. Det som kommer från Satan kan inte ha Guds substans, bara en olydig substans som kämpar emot Gud. Den kan inte lyda Gud fullständigt, än mindre frivilligt lyda Guds vilja. Alla människor förutom Kristus kan göra motstånd mot Gud, och inte en enda kan direkt ta sig an arbetet som Gud anförtrott honom. Ingen kan se Guds förvaltning som sin egen plikt som de måste utföra. Att underkasta sig Gud Faders vilja är Kristi substans och olydnad mot Gud är Satans kännetecken. Dessa två egenskaper är oförenliga och den som innehar Satans egenskaper kan inte kallas Kristus. Anledningen till att människan inte kan utföra Guds verk i hans ställe är att människan inte har någonting av Guds substans. Människan arbetar för Gud av eget intresse och för sina egna framtidsplaners skull, men Kristus verkar för att göra Gud Faders vilja.

 

Kristi mänsklighet styrs av hans gudomlighet. Även om han är i köttet är hans mänsklighet inte helt och hållet likadan som hos en människa av kött. Han har sin egen unika karaktär och även denna styrs av hans gudomlighet. Hans gudomlighet har ingen svaghet, Kristi svaghet har med hans mänsklighet att göra. I viss utsträckning begränsar denna svaghet hans gudomlighet, men sådana begränsningar ligger inom en viss ram och en viss tid och är inte obegränsade. När det gäller att utföra hans gudomliga verk sker detta oberoende av hans mänsklighet. Vid sidan av hans normala mänskliga liv influeras, påverkas och styrs alla andra av hans mänskliga handlingar av Hans gudomlighet. Även om Kristus är en människa hindrar detta inte hans gudomliga verk. Det här beror just på att Kristi mänsklighet styrs av hans gudomlighet. Även om hans mänsklighet inte är mogen i hans uppträdande gentemot andra, påverkar inte det hans gudomlighets normala arbete. När jag säger att hans mänsklighet inte har fördärvats, menar jag att Kristi mänsklighet kan styras direkt av hans gudomlighet och att han är fylld av en högre vett än en vanlig människa. Hans mänsklighet är högst lämpad att styras av gudomligheten i hans verk, hans mänsklighet är allra mest förmögen att uttrycka gudomlighetens verk, samt mest förmögen att underkasta sig sådant verk. När Gud verkar i köttet förlorar han aldrig ur sikte plikten som en människa i köttet måste uppfylla. Han klarar av att prisa Gud i himlen med ett sant hjärta. Han innehar Guds substans och hans identitet är Guds egen. Det är bara det att han har kommit till jorden och blivit en skapad varelse, med en skapad varelses yttre skal, och att han nu innehar en mänsklighet som han inte hade tidigare. Han kan tillbe Gud i himlen. Det här är själva Guds vara som inte kan imiteras av människan. Hans identitet är Guds egen. Det är från köttets perspektiv som han tillber Gud och därför är orden ”Kristus tillber Gud i himlen” inte felaktiga. Det han kräver av människan är precis hans eget väsen. Han har redan uppnått allt som han ber människan om innan han ber henne om detta. Han skulle aldrig ställa krav på mänskligheten medan han själv slipper undan dem, för allt detta utgör hans vara. Oberoende av hur han utför sitt verk skulle han inte uppträda på ett sätt som trotsar Gud. Vad han än kräver av människan, är inget krav omöjligt för människan att uppnå. Allt han gör är Guds vilja och för hans förvaltnings skull. Kristi gudomlighet står över alla andra människor och därför är han den högsta auktoriteten över alla skapade varelser. Denna auktoritet är hans gudomlighet, det vill säga Guds eget sinnelag och vara, vilka avgör hans identitet. Därför går det inte att förneka att han har Guds egen identitet, hur normal hans mänsklighet än är. Vilken ståndpunkt han än talar från och hur han än lyder Guds vilja, kan det inte hävdas att han inte är Gud själv. Dåraktiga och okunniga människor ser ofta Kristus normala mänsklighet som en brist. Hur han än uttrycker och avslöjar sin gudomlighets vara kan människan inte acceptera att han är Kristus. Ju mer Kristus visar sin lydnad och ödmjukhet, desto lättare tar dessa dåraktiga människor på honom. Det finns till och med människor som antar en exkluderande och föraktfull attityd gentemot honom samtidigt som de ställer dessa ”stora män” med upphöjda avgudabilder på bordet för tillbedjan. Människans motstånd och trots mot Gud kommer från det faktum att den inkarnerade Gudens substans underkastar sig Guds vilja samt från Kristi normala mänsklighet. Häri ligger källan till människans motstånd mot och trots mot Gud. Om Kristus varken hade haft sin mänsklighet som täckmantel eller sökt Gud Faders vilja från en skapad varelses perspektiv, utan i stället varit fylld av en supermänsklighet, skulle det säkert inte finnas någon olydnad hos någon människa. Anledningen till att människan alltid är beredd att tro på en osynlig Gud i himlen är att Gud i himlen inte har någon mänsklighet och inte har en enda egenskap gemensam med en skapad varelse. Därför betraktar människan Honom alltid med högaktning, men har en föraktfull inställning till Kristus.

 

Även om Kristus på jorden kan utföra arbete åt Gud själv kommer han inte med syftet att visa alla människor sin avbild i köttet. Han kommer inte för att alla människor ska se honom, han kommer för att låta människan ledas av hans hand och på så vis träda in i den nya tiden. Kristi kött fungerar för Guds räkning, det vill säga för Guds verk i köttet och inte för att göra det möjligt för människan att helt och hållet förstå substansen av hans kött. Hur han än verkar, överskrider det inte vad som är möjligt för köttet att uppnå. Hur han än verkar, gör han det i köttet med en normal mänsklighet och avslöjar inte helt och hållet Guds sanna ansikte för människan. Dessutom är hans verk i köttet aldrig lika övernaturligt eller ovärderligt som människan tänker sig det. Även om Kristus representerar Gud själv i köttet och personligen utför det verk som Gud själv bör göra, förnekar han inte att Gud i himlen existerar. Inte heller framhäver han med stor iver sina egna gärningar. I stället förblir han ödmjukt gömd inuti sitt kött. Till skillnad från Kristus har de som påstår att de är Kristus inte dessa egenskaper. När dessa falska Kristus med sina arroganta och självupphöjande sinnelag ställs sida vid sida med Kristus blir det uppenbart vilket slags kött som verkligen tillhör Kristus. Ju falskare de är, desto fler sådana falska Kristus dyker upp och desto mer förmögna är de att göra tecken och under för att förleda människor. Falska Kristus har inte Guds egenskaper, Kristus är inte befläckad av något drag som tillhör dessa falska Kristus. Gud blir enbart kött för att slutföra sitt verk i köttet, inte bara för att alla människor ska få se honom. I stället låter han sitt verk bekräfta hans identitet och tillåter att det som han avslöjar får vittna om hans substans. Hans substans är inte ogrundad, hans identitet greppades inte av hans hand utan den avgörs av hans verk och hans substans. Även om han har Guds egen substans och är kapabel att utföra Guds verk är han fortfarande, trots allt, kött och inte Ande. Han är inte Gud med Andens egenskaper utan han är Gud med köttet som skal. Därför spelar det ingen roll hur normal och svag han är och hur mycket han söker Gud Faderns vilja; hans gudomlighet är omöjlig att förneka. I den inkarnerade Guden finns inte bara en normal mänsklighet och dess svagheter. Där finns dessutom hans gudomlighets beundransvärdhet och obegriplighet, samt alla hans gärningar i köttet. Därför existerar både hans mänsklighet och hans gudomlighet faktiskt och praktiskt inom Kristus. Det här är inte det minsta tomt eller övernaturligt. Han kommer till jorden med huvudsyftet att utföra arbete. Det är nödvändigt att besitta en normal mänsklighet för att kunna utföra arbete på jorden. Annars kan hans gudomlighets ursprungliga funktion inte komma till riktig användning, hur kraftfull den är. Även om hans mänsklighet är av stor vikt utgör den inte hans substans. Hans substans är gudomligheten och av den anledningen börjar han uttrycka sin gudomlighets vara i samma stund som han börjar med sitt ämbete här på jorden. Hans mänsklighets enda syfte är att upprätthålla köttets normala liv så att hans gudomlighet kan utföra arbetet på ett normalt sätt i köttet. Det är gudomligheten som styr hans arbete helt och hållet. När han slutför sitt arbete kommer han att ha fullföljt sitt ämbete. Det som människan bör känna till är hans arbete i sin helhet och det är genom hans arbete som han gör det möjligt för människan att lära känna honom. Genom sitt arbete uttrycker han sin gudomlighets vara fullständigt. Detta är inte ett sinnelag befläckat av mänsklighet eller ett vara befläckat av fundering och mänskligt beteende. När tiden kommer då hela hans ämbete har avslutas kommer han redan att på ett fulländat och fullständigt sätt ha uttryckt det sinnelag som han bör uttrycka. Hans arbete styrs inte av någon människa. Uttrycket av hans sinnelag är också ganska fri. Den är inte kontrollerad av sinnet eller bearbetad av tankar, utan avslöjas på ett naturligt sätt. Detta kan inte uppnås av någon människa. Även om omgivningarna är ogästvänliga eller förhållandena inte tillåter det, kan han uttrycka sitt sinnelag när tillfället är det rätta. Den som är Kristus uttrycker Kristi vara, medan de som inte är det saknar Kristi sinnelag. Därför kan ingen, även om de motstår Honom eller har särskilda föreställningar om Honom, baserat på människans uppfattningar förneka att det sinnelag som uttrycks av Kristus är Guds sinnelag. Alla som söker Kristus med ett rent hjärta eller söker Gud med uppsåt kommer att erkänna att han är Kristus baserat på hans gudomlighets uttryck. De skulle aldrig förneka Kristus baserat på någon aspekt av honom som inte stämmer överens med människans uppfattningar. Även om människan är väldigt dåraktig vet alla precis vad som är människan vilja och vad som har sitt ursprung hos Gud. Det är helt enkelt så att många människor medvetet motstår Kristus på grund av sina egna avsikter. Om det inte vore för detta, skulle inte en enda människa ha anledning att förneka Kristi existens, för gudomligheten som uttrycks av Kristus existerar verkligen och hans verk kan bevittnas av människans nakna öga.

 

Kristi verk och uttryck avgör hans substans. Han klarar av att med ett rent hjärta slutföra det som han har anförtrotts med. Han kan tillbe Gud i himlen med ett rent hjärta och med ett rent hjärta söka Gud Faders vilja. Allt detta avgörs av hans substans. Och på samma sätt avgörs hans naturliga uppenbarelse av hans substans. Anledningen till att hans naturliga uppenbarelse kallas för det är för att hans uttryck inte är en imitation eller resultatet av människans utbildning eller resultatet av många års bearbetning av människan. Han lärde sig inte det eller utsmyckade sig själv med det. I stället är det en naturlig del av honom. Människan kan förneka hans verk, hans uttryck, hans mänsklighet och hela hans normala mänsklighets liv, men ingen kan förneka att han tillber Gud i himlen med ett rent hjärta. Ingen kan förneka att han har kommit för att uppfylla den himmelske Faderns vilja och ingen kan förneka uppriktigheten med vilken han söker Gud Fadern. Även om hans avbild inte är behagligt för sinnena, hans tal inte är fyllt av något enastående och hans arbete inte är lika omskakande på jorden eller i himlen som människan tänker sig, är han dock Kristus som uppfyller den himmelske Faderns vilja med ett rent hjärta, fullständigt underställer sig den himmelske Fadern och är lydig ända till döden. Det beror på att hans substans är Kristi substans. Sanningen är svår för människan att tro, men den existerar verkligen. När Kristus har slutfört sitt ämbete helt och hållet kommer människan att kunna se i hans verk att hans sinnelag och hans väsen representerar den himmelske Gudens sinnelag och väsen. I den stunden kan allt hans verk sammantaget bekräfta att han verkligen är Ordet som har blivit kött och inte som en människa av kött och blod. Varje steg av Kristi verk på jorden har sin representativa innebörd, men människan som upplever det faktiska arbetet i varje steg klarar inte av att förstå betydelsen av hans verk. Detta stämmer särskilt för flera steg av det verk som utfördes av den andra inkarnerade Guden. De flesta av dem som bara har hört eller sett Kristi ord men som aldrig har sett honom har inte några uppfattningar om hans verk. De som har sett Kristus och hört hans ord, och upplevt hans verk, har svårt att acceptera hans verk. Beror inte det på att Kristi utseende och normala mänsklighet inte faller människan i smaken? De som accepterar hans verk efter att Kristus har gett sig av kommer inte att ha sådana svårigheter, för de accepterar bara hans verk och kommer inte i kontakt med Kristus normala mänsklighet. Människan klarar inte av att släppa sina uppfattningar om Gud och rannsakar honom intensivt. Detta beror på att människan enbart fokuserar på hans utseende och inte klarar av att känna igen hans substans baserat på hans verk och hans ord. Om människan blundar för Kristi utseende eller undviker att diskutera Kristi mänsklighet, och endast talar om hans gudomlighet, vars verk och vars ord är ouppnåeliga för alla människor, då kommer människans föreställningar att minska till hälften, till och med i en sådan utsträckning att alla människans svårigheter blir lösta. Under den inkarnerade Gudens arbete kan människan inte tolerera Honom och är full av många olika uppfattningar om Honom, och exempel på motstånd och olydnad är vanliga. Människan kan inte tolerera Guds existens, ha överseende med Kristi ödmjukhet och mildhet eller förlåta Kristi substans som lyder den himmelske Fadern. Av den anledningen kan han inte stanna hos människan för evigt efter att han har avslutat sitt verk, eftersom människan inte är villig att låta honom leva sida vid sida med henne. Om människorna inte kan visa överseende med honom när han utför sitt verk, hur skulle de då över huvud taget kunna tolerera att han bodde sida vid sida med dem efter att han hade slutfört sitt ämbete och medan han betraktade hur de allt eftersom upplevde hans ord? Skulle det inte sluta med att många föll på grund av honom? Människan låter honom bara verka på jorden, det är så långt hennes överseende kan sträcka sig. Om det inte vore för hans verk skulle människan för länge sedan ha fått honom att försvinna från jorden, så hur mycket mindre överseende skulle hon då inte ha haft med honom när hans verk var slutfört? Skulle människan inte döda Honom och tortera honom till döds då? Om han inte kallades Kristus kunde han omöjligen verka bland människorna. Om han inte verkade med själva Guds identitet, utan i stället arbetade som en vanlig människa, så skulle människorna inte tåla att han yttrade en enda mening och ännu mindre tåla minsta lilla bit av hans verk. Följaktligen kan han endast bära sin identitet med sig i sitt verk. På det här sättet är hans verk ännu mer kraftfullt än det hade varit om han inte hade utfört det, för människor är beredda att lyda en hög ställning och en stark identitet. Om han inte bar Guds egen identitet när han arbetade eller visade sig som Gud själv, då skulle han inte ha möjligheten att utföra något verk över huvud taget. Trots det faktum att han har Guds substans och Kristi väsen skulle människan inte lugna ned sig och låta honom utan problem utföra sitt arbete bland människorna. Han bär Guds egen identitet i sitt verk. Även om sådant verk är många gånger mäktigare än det som utförs utan en sådan identitet, lyder människan Honom fortfarande inte helt och hållet, eftersom människan endast underkastar sig hans ställning och inte hans substans. Om så vore fallet, skulle människan då låta Kristus leva en enda dag om han en dag väl klev ner från sin post? Gud är beredd att leva på jorden med människan så att han får se det resultat som hans hands verk kommer att leda till under åren som kommer. Människan tolererar dock inte att han stannar ens en enda dag och därför kunde han inte göra annat än att ge upp. Människan har redan visat så mycket överseende och nåd som det är möjligt genom att låta Gud utföra det verk som han bör utföra bland människorna och fullfölja sitt ämbete. Även om de som har erövrats av honom personligen visar honom sådan nåd, låter de honom fortfarande bara stanna kvar till han har avslutat sitt verk och inte ett ögonblick längre. Om det är så det ligger till, hur blir det då inte med dem som han inte har erövrat? Är inte anledningen till att människan behandlar den inkarnerade Guden på det här viset att han är Kristus med en vanlig människas skal? Om han bara hade gudomligheten och inte en vanlig mänsklighet, skulle inte människans svårigheter då lösas utan problem? Människan erkänner motvilligt hans gudomlighet och visar inget intresse för hans skal som en vanlig människa, trots det faktum att hans substans är helt och hållet Kristi substans, vilken underkastar sig den himmelske Faderns vilja. Av den anledningen kunde han inte annat än avbryta sitt verk bland människorna med att dela både glädje och sorg med dem, för människan kunde inte längre tolerera hans existens.


Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se