Senaste inläggen

Av Stina - Lördag 13 april 13:42

 

Många på jorden har jag sökt, för att de skall bli mina anhängare. Bland alla dessa anhängare, finns det de som tjänar som präster, de som är ledare, de som utbildar sönerna, de som utgör folket och de som tjänar. Jag delar in dem i dessa olika kategorier utifrån den lojalitet som de visar mig. När alla människor har klassificerats enligt sin sort, det vill säga när karaktären hos varje sorts människa har uppenbarats, så ska jag dela in varje människa i sin rätta sort och placera varje sort på lämplig plats, så att jag kan förverkliga mitt syfte vilket är mänsklighetens frälsning. I tur och ordning kallar jag på grupper med dem som jag vill rädda så att de får återvända till mitt hus, sedan tillåter jag att alla dessa människor accepterar mitt verk i de sista dagarna. Samtidigt klassificerar jag människan enligt sort och belönar eller straffar därefter var och en på grundval av hennes gärningar. Dessa är stegen som utgör mitt verk.


Nu bor jag på jorden och lever bland människorna. Alla människor upplever mitt verk och betraktar mina yttranden, och i och med detta skänker jag hela sanningen till alla mina anhängare så att de kan ta emot liv från mig och därmed få den väg som de kan vandra. För jag är Gud, Livgivaren. Under alla år av mitt verk har människan fått mycket och gett upp mycket, men jag kan fortfarande fastslå att människan inte tror på mig fullt ut. Det beror på att människan endast erkänner att jag är Gud med sina läppar samtidigt som hon inte håller med om sanningen jag yttrar och, än mindre, utövar den sanning som jag kräver av dem. Detta betyder att människan endast erkänner Guds existens, men inte sanningens, att människan endast erkänner Guds existens, men inte livets, att människan endast erkänner Guds namn, men inte hans substans. På grund av sin iver har människan blivit motbjudande för mig. Människan använder endast ord som är behagliga att höra för att lura mig, och ingen tillber mig med ett rent hjärta. Ert tal innehåller ormens frestelse; det är extremt arrogant, en ren proklamation av ärkeängeln. Dessutom är era gärningar trasiga och splittrade i en skamlig utsträckning, era omåttliga begär och giriga avsikter är kränkande att höra. Ni har alla förvandlats till malar i mitt hus, ting som ska förkastas med avsky. Ty ingen av er älskar sanningen, utan ni är snarare människor som önskar välsignelser, vill stiga upp till himlen och vill se den storslagna visionen av Kristus när han utövar sin makt på jorden. Men har ni någon gång tänkt på hur några som ni, som är så djupt fördärvade och som inte alls vet vad Gud är, skulle kunna vara värdiga att följa Gud? Hur skulle ni kunna få komma till himlen? Hur skulle ni kunna vara värda att få se storheten, som saknar motstycke i all sin prakt? Era munnar är fyllda av svekfulla och smutsiga ord, av förräderi och arrogans. Jag har aldrig hört er tala uppriktiga ord till mig, inga heliga ord, inga ord av underkastelse efter att ni har upplevt mitt ord. Hur blir då er tro i slutändan? Era hjärtan är fyllda av begär och rikedom, era sinnen av materiella ting. Varje dag funderar ni på hur ni kan få något från mig, hur mycket rikedom och hur mycket materiella ting ni har fått från mig. Varje dag förväntar ni er att allt fler välsignelser skall regna över er, så att ni kan njuta ännu mer och ännu intensivare av de saker som får avnjutas. Det är inte jag som finns i era tankar i varje ögonblick, och inte heller sanningen som kommer från mig, utan snarare er make (fru), söner, döttrar eller vad ni äter och har på er, eller hur er njutning kan bli ännu starkare och bättre. Även när ni äter er proppmätta, är ni inte något mer än ett lik? Även när ni pryder ert yttre på ett praktfullt sätt, är ni inte fortfarande ett vandrande lik som saknar liv? Ni sliter för er mages skull tills ert hår skiftar i grått, men inte någon av er offrar ett enda hårstrå för mitt verk. Ni är ständigt i farten, anstränger er kropp och plågar er hjärna för ert kötts skull, och för era söner och döttrar, men inte någon av er visar något intresse för min vilja. Var är det ni fortfarande hoppas få av mig?


När jag utför mitt verk, skyndar jag aldrig. Oavsett hur människan följer mig, utför jag mitt verk i enlighet med varje steg, i enlighet med min plan. Hur mycket ni än skulle göra uppror mot mig, avbryter jag därför inte mitt verk och jag fortsätter att säga de ord som jag vill säga. Till mitt hus kallar jag alla de som jag har förutbestämt för att de ska bli en publik för mitt ord, och sedan placerar jag alla som lyder och längtar efter mitt ord inför min tron. De som vänder ryggen åt mitt ord, de som misslyckas med att lyda och underkasta sig mig, och de som öppet trotsar mig, ska alla kastas åt sidan för att invänta sitt slutgiltiga straff. Alla människor lever mitt i korruptionen och under den ondes hand, så det är inte många av dem som följer mig som faktiskt längtar efter sanningen. Det vill säga, de flesta tillber inte mig med ett sant hjärta eller med sanningen, utan de försöker snarare att vinna min tillit genom korruption, uppror eller bedrägliga sätt. Det är av denna anledning som jag säger ”Många är kallade, men få är utvalda”. Alla de som är kallade är djupt fördärvade och de lever alla i samma tidsålder, men de som är utvalda är endast den grupp som tror på och som erkänner sanningen, och som utövar sanningen. Dessa människor utgör endast en mycket liten del av helheten och från dessa människor ska jag få än större ära. Utifrån dessa ord, vet ni om ni är bland de utvalda? Hur kommer ert slut att se ut?


Jag har redan sagt att de som följer mig är många men de som älskar mig med ett rent hjärta är få. Vissa säger kanske, ”Skulle jag ha betalt ett så högt pris om jag inte älskade dig? Skulle jag ha följt efter ända hit om jag inte älskade dig?” Säkert har du många skäl och din kärlek är säkert mycket stor, men vad är kärnan i din kärlek till mig? ”Kärlek”, som det kallas, hänvisar till en känsla som är ren och fläckfri, där du använder ditt hjärta för att älska, känna och vara omtänksam. I kärlek finns inga villkor, inga hinder och inga avstånd. I kärlek finns ingen misstanke, inget bedrägeri och ingen listighet. I kärlek finns inget avstånd och inget orent. Om du älskar, kommer du inte att bedra, klaga, förråda, göra uppror, kräva något eller försöka få något eller en viss summa. Om du älskar kommer du gärna att offra dig och uthärda svårigheter, och du kommer att bli förenlig med mig. Du kommer att ge upp ditt allt för mig: din familj, din framtid, din ungdom och ditt äktenskap. Annars skulle din kärlek inte alls vara kärlek, utan snarare svek och förräderi! Vilken slags kärlek har du? Är det sann kärlek? Eller falsk? Hur mycket har du avstått från? Hur mycket har du offrat? Hur mycket kärlek har jag fått från dig? Vet du det? Era hjärtan är fyllda av ondska, svek och bedrägeri, och eftersom det är så, hur mycket orenheter finns det i er kärlek? Ni tror att ni redan har gett upp tillräckligt för mig, ni tror att er kärlek till mig redan är tillräcklig. Men varför för då era ord och handlingar alltid med sig uppror och bedrägeri? Ni följer mig, men erkänner inte mitt ord. Betraktas detta som kärlek? Ni följer mig, men stöter ändå bort mig. Betraktas detta som kärlek? Ni följer mig, men är misstrogna mot mig. Betraktas detta som kärlek? Ni följer mig, men kan inte acceptera min existens. Betraktas detta som kärlek? Ni följer mig, men behandlar mig inte som det anstår den jag är och ni gör hela tiden saker svåra för mig. Betraktas detta som kärlek? Ni följer mig, men försöker ändå lura mig och bedra mig i alla frågor. Betraktas detta som kärlek? Ni tjänar mig, men ni fruktar mig inte. Betraktas detta som kärlek? Ni motsätter er mig i alla avseenden och alla angelägenheter. Betraktas allt detta som kärlek? Ni har offrat mycket, det är sant, men ni har ändå aldrig utövat det jag kräver av er. Kan detta betraktas som kärlek? Noggrann beräkning visar att det inte finns den minsta antydan av kärlek till mig inom er. Efter så många års arbete, och alla de ord som jag har tillhandahållit, hur mycket har ni egentligen vunnit? Förtjänar inte detta en noggrann tillbakablick? Jag förmanar er: De jag kallar till mig är inte de som aldrig har blivit fördärvade, utan de jag väljer är de som verkligen älskar mig. Därför bör ni vara vaksamma med era ord och handlingar och rannsaka era avsikter och tankar så att de inte går över gränsen. Under denna de sista dagarnas tid, gör ert yttersta för att frambära er kärlek inför mig, annars kommer min vrede aldrig att lämna er!


Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

ANNONS
Av Stina - Fredag 12 april 00:57

 

Alla människor vill se Jesu sanna anlete och alla önskar att få vara med honom. Jag tror inte att någon enda broder eller syster skulle säga att han eller hon är ovillig att se eller vara med Jesus. Innan ni har sett Jesus, det vill säga innan ni har sett den inkarnerade Guden, är det troligt att ni har allehanda idéer om till exempel Jesu utseende, hans sätt att tala, hans sätt att leva och så vidare. Men så snart ni har sett honom på riktigt ändras era idéer snabbt. Hur kommer det sig? Vill ni veta det? Samtidigt som det stämmer att människans tänkande inte kan förbises är det ännu mer oacceptabelt för människan att förändra Kristi substans. Ni betraktar Kristus som en odödlig eller en vis man, men ingen betraktar Kristus som en dödlig man med gudomlig substans. Därför är många av dem som dag och natt längtar efter att få se Gud i själva verket fiender till Gud och oförenliga med honom. Är inte det ett misstag från människans sida? Ni tror ändå fortfarande att er tro och lojalitet räcker för att göra er värdiga att se Kristi anlete, men jag uppmanar er att rusta er med fler ting som är praktiska! Det beror på att många av dem som förr, nu och i framtiden kommer i kontakt med Kristus har misslyckats eller kommer att misslyckas; de spelar alla fariseernas roll. Vilken är anledningen till ert misslyckande? Det beror just på att det i era föreställningar finns en Gud som är upphöjd och förtjänar beundran. Men sanningen är inte den som människan önskar. Inte bara det att Kristus inte är upphöjd, utan han är ovanligt liten; inte bara det att han är en människa, utan han är en vanlig människa; inte bara det att han inte kan stiga upp till himlen, utan han kan inte röra sig fritt på jorden. Och eftersom det är så behandlar människor honom som de skulle behandla en vanlig människa. De gör som de vill när de är tillsammans med honom och talar till honom utan eftertanke, medan de väntar på att den ”sanne Kristus” ska komma. Ni betraktar den Kristus som redan har kommit som en vanlig människa och hans ord som en vanlig människas. Av den anledningen har ni inte fått någonting från Kristus, utan har istället fullständigt blottlagt er egen fulhet för ljuset.

 

Innan du möter Kristus kan du tro att ditt sinnelag har blivit helt förvandlat, att du är en lojal efterföljare till Kristus och att du är den mest värdiga person att ta emot Kristi välsignelser. Också att du, som har färdats på så många vägar, uträttat så mycket arbete och burit fram så mycket frukt säkert blir en som får kronan på slutet. Men det finns en sanning som du inte känner till: Människans fördärvade sinnelag och hennes uppror och motstånd blottläggs när hon ser Kristus och det uppror och motstånd som blottläggs vid detta tillfälle blottläggs mer ovillkorligt och fullständigt än någon annan gång. Det är för att Kristus är Människosonen – en Människoson som besitter en normal mänsklighet – som människan varken hedrar eller respekterar honom. Det är för att Gud lever i köttet som människans upproriskhet förs fram i ljuset så fullständigt och med så levande detaljer. Därför säger jag att Kristi ankomst har grävt fram all upproriskhet hos mänskligheten och återgett mänsklighetens natur med tydlig skärpa. Det kallas att ”locka en tiger nerför berget” eller att ”locka en varg ur dess lya”. Törs du ta dig friheten att säga att du är lojal mot Gud? Törs du ta dig friheten att säga att du visar total lydnad mot Gud? Törs du ta dig friheten att säga att du inte är upprorisk? Somliga kommer att säga: När än Gud placerar mig i en ny miljö underkastar jag mig alltid utan att klaga och dessutom har jag inga föreställningar om Gud. Andra kommer att säga: Vad än Gud ger mig i uppgift gör jag det bästa utifrån min förmåga och är aldrig försumlig. I så fall ställer jag följande fråga till er: Kan ni vara förenliga med Kristus när ni lever jämte honom? Och hur länge kommer ni att vara förenliga med honom? En dag? Två dagar? En timme? Två timmar? Er tro är möjligen lovvärd men ni har inte mycket till orubblighet. När du verkligen lever med Kristus kommer din självrättfärdighet och självgodhet att blottläggas undan för undan genom dina ord och handlingar, och även dina övermodiga önskningar, din olydnad och ditt missnöje kommer givetvis att avslöjas. Till sist kommer ditt högmod att växa tills du står i strid med Kristus som vatten med eld och då kommer din natur att blottläggas helt. Vid det laget kan dina föreställningar inte längre döljas, dina klagomål kommer också att få ett spontant uttryck och din usla mänsklighet kommer att blottläggas helt. Men även då fortsätter du att förneka ditt eget uppror och tror istället att en Kristus som denna inte är lätt för människan att acceptera, att han är för krävande mot människan och att du bara skulle underkasta dig helt om han vore en vänligare Kristus. Ni anser att det alltid finns ett berättigat skäl till ert uppror och att ni bara gör uppror mot Kristus efter att han har drivit er bortom en viss gräns. Inte en enda gång har ni övervägt att ni har underlåtit att betrakta Kristus som Gud och brustit i er avsikt att lyda honom. Snarare envisas du med att Kristus ska verka i enlighet med dina önskningar, och så snart det händer att han inte gör det tror du att han inte är Gud utan människa. Är det inte många av er som har stridit med honom på det sättet? Vem är det egentligen ni tror på? Och på vilket sätt söker ni?

 

Ni önskar alltid att få se Kristus, men jag uppmanar er att inte ha så höga tankar om er själva; alla kan se Kristus, men jag säger att ingen är redo att se Kristus. Eftersom människans natur är fylld med ondska, arrogans och uppror kommer din natur, i samma ögonblick som du ser Kristus, att förgöra dig och döma dig till döden. Din förbindelse med en broder (eller en syster) kanske inte visar mycket om dig, men så enkelt är det inte när du förbinder dig med Kristus. När som helst kan dina föreställningar slå rot, din arrogans börja gro och ditt uppror bära fikon. Hur kan du med en sådan mänsklighet vara redo att förbinda dig med Kristus? Är du verkligen förmögen att behandla honom som Gud i varje stund under varje dag? Kommer du på allvar att ha den verklighet där du underkastar dig Gud? Ni tillber den upphöjda Guden i era hjärtan som Jehova samtidigt som ni betraktar den synliga Kristus som en människa. Ert vett är för ringa och er mänsklighet för usel! Ni är inte i stånd att för alltid betrakta Kristus som Gud; bara ibland, när ni får lust, griper ni tag i honom och tillber honom som Gud. Det är därför jag säger att ni inte tror på Gud utan bara är en hop medbrottslingar som strider mot Kristus. Till och med människor som visar andra vänlighet får något tillbaka och ändå har Kristus, som har gjort sådant verk bland er, varken fått människans kärlek eller gottgörelse och underkastelse. Är det inte riktigt hjärtslitande?

 

Det är möjligt att du under alla dina år av tro på Gud aldrig har förbannat någon eller gjort en ond gärning, men i din förbindelse med Kristus kan du inte tala sanning, handla ärligt eller lyda Kristi ord. I det avseendet säger jag att du är den mest lömska och elaka personen i världen. Kanske är du ovanligt hjärtlig och hängiven mot dina släktingar, vänner, hustru (eller man), söner och döttrar och föräldrar och utnyttjar aldrig andra, men om du inte kan vara förenlig och i harmoni med Kristus skulle jag säga att du fortfarande är ogudaktig och dessutom full av lömska knep, även om du ger allt för att hjälpa din nästa och tar noggrant hand om din far, mor och andra i ditt hushåll. Tro inte att du, bara för att du kommer väl överens med andra och gör några få goda gärningar, är förenlig med Kristus. Tror du att din välvilliga avsikt kan lura till sig en välsignelse från himlen? Tror du att din lydnad kan ersättas med att du gör några få goda gärningar? Ingen av er kan acceptera att bli åtgärdad och beskuren, och alla finner ni det svårt att godta Kristi normala mänsklighet, inte desto mindre framhåller ni ständigt er lydnad mot Gud. En sådan tro som er kommer att orsaka en passande vedergällning. Sluta hänge er åt fantasifulla illusioner och en önskan om att få se Kristus, för ni är alldeles för små till mognaden, så små att ni inte ens är värdiga att se honom. I den stund då du är helt renad från ditt uppror och kan vara i harmoni med Kristus kommer Gud naturligtvis att visa sig för dig. Om du går för att se Gud utan att ha genomgått beskärning eller dom ska du garanterat bli en motståndare till Gud och är ämnad för förstörelse. Människan inneboende natur är fientlig mot Gud, för alla människor har blivit föremål för Satans mest grundliga fördärv. Om människan försöker förbinda sig med Gud, mitt i sitt eget fördärv, är det säkert att inget gott kan komma ur det. Hennes handlingar och ord kommer garanterat att hela tiden blottlägga hennes fördärv och i förbindelsen med Gud kommer hennes upproriskhet avslöjas i alla avseenden. Utan att vara medveten om det kommer människan att motsätta sig Kristus, svika Kristus och överge Kristus. När det sker kommer människan att befinna sig i en ännu mer prekär situation och, om det fortsätter, kommer hon att bli föremål för bestraffning.

 

Vissa kanske tror att det kan vara klokare att hålla Gud på avstånd, om förbindelsen med honom är så farlig. Vad kan sådana människor över huvud taget vinna? Kan de vara lojala mot Gud? Förbindelse med Gud är utan tvekan mycket svårt, men det beror helt och hållet på att människan är fördärvad och inte på att Gud saknar förmåga att förbinda sig med henne. Det bästa för er skulle vara att ägna större möda åt sanningen i att känna sig själv. Varför har ni inte funnit nåd inför Gud? Varför finner han ert sinnelag motbjudande? Varför väcker ert tal hans avsky? Så snart ni har visat en viss lojalitet berömmer ni er själva och kräver en belöning för ett litet bidrag. Ni ser ner på andra när ni har visat en smula lydnad och blir föraktfulla mot Gud efter att utfört en obetydlig uppgift. För att ta emot Gud ber du om pengar, gåvor och komplimanger. Det svider i ditt hjärta när du ger ett mynt eller två; när du ger tio vill du ha välsignelser och bli särbehandlad. En mänsklighet som er är verkligen anstötlig att höra eller tala om. Finns det något lovvärt i era ord och handlingar? De som utför sin plikt och de som inte gör det; de som leder och de som följer; de som tar emot Gud och de som inte gör det; de som skänker och de som inte gör det; de som predikar och de som tar emot ordet och så vidare: alla sådana personer berömmer sig själva. Finner ni inte det skrattretande? I full vetskap om att ni tror på Gud kan ni ändå inte vara förenliga med Gud. I full vetskap om att ni är ovärdiga envisas ni likafullt med att skryta. Känner ni inte att ert vett har försämrats till den grad att ni inte längre har någon självkontroll? Hur kan ni, med ett sådant vett, vara redo att förbinda er med Gud? Är ni inte rädda för er själva i den situationen? Ert sinnelag har redan försämrats till den grad att ni inte kan vara förenliga med Gud. Nu när det är så, är inte er tro skrattretande? Är inte er tro befängd? Hur ska du ta dig an din framtid? Hur ska du välja vilken väg du ska vandra?


Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

ANNONS
Av Stina - Onsdag 10 april 00:12

Österns Blixt, Allsmäktige Guds Kyrka, skapades på grund av Allsmäktige Guds framträdande och verk, Herren Jesu andra ankomst, Kristus av de sista dagarna. Den består av dem som accepterar Allsmäktige Guds verk i de sista dagarna och är erövrade och räddade av hans ord. Den grundades helt av Allsmäktige Gud själv och leds av honom som Herden. Den skapades absolut inte av en person. Kristus är sanningen, vägen och livet. Guds får hör Guds röst. Så länge du läser Allsmäktige Guds ord, kommer du att se att Gud har framträtt. Särskilt meddelande: Den här videoproduktionen producerades som ett icke vinstdrivande verk av Allsmäktige Guds Kyrka.Distributionen av den här videon till tredje part sker på icke vinstdrivande grund; vi hoppas att alla kommer att dela och distribuera den fritt. Vänligen uppge källan när du distribuerar den. Utan tillåtelse från Allsmäktige Guds Kyrka får ingen organisation, social grupp eller individ manipulera eller förvränga innehållet i den här videon.

 

 

 

 

Av Stina - Tisdag 9 april 15:31

 

I begynnelsen vilade Gud. Det fanns inga människor eller någonting annat på jorden vid den tiden, och Gud hade inte utfört något verk överhuvudtaget. Gud påbörjade sitt förvaltningsverk först när människosläktet fanns och först när det hade blivit fördärvat. Från den tidpunkten vilade Gud inte längre utan började istället vara verksam bland människorna. Det var på grund av mänsklighetens fördärv som Gud togs från sin vila, och det var också på grund av ärkeängelns uppror som Gud togs från sin vila. Om inte Gud besegrar Satan och frälser mänskligheten, som har blivit fördärvad, kommer Gud aldrig att kunna träda in i vila igen. Eftersom människan saknar vila så gör Gud det. När Gud åter träder in i vila kommer människan också att träda in i vila. Ett liv i vila är ett liv utan krig, utan orenhet, utan ständig orättfärdighet. Det vill säga ett liv utan Satans trakasserier (”Satan” syftar här på fientliga krafter), Satans fördärv samt invasioner av varje kraft som motsätter sig Gud. Allting följer sin egen sort och tillber skapelsens Herre. Himmel och jord är alldeles stilla. Detta är mänsklighetens vilsamma tillvaro. När Gud träder in i vila kommer ingen orättfärdighet att bestå på jorden, och det sker inga fler invasioner av fientliga krafter. Mänskligheten kommer också att träda in i ett nytt rike, det kommer inte längre att vara en mänsklighet som är fördärvad av Satan, utan snarare en mänsklighet som har blivit frälst efter att ha blivit fördärvad av Satan. Mänsklighetens vilodag är också Guds vilodag. Gud gick miste om sin vila till följd av mänsklighetens oförmåga att träda in i vila; det var inte så att Gud från början saknade förmåga att vila. Att träda in i vila innebär inte att allting stannar upp eller att allting slutar utvecklas, och det innebär inte heller att Gud kommer att sluta verka eller att människan kommer att sluta leva. Tecknet på inträdandet i vila är följande: Satan har blivit tillintetgjord, de illvilliga personer som ansluter sig till Satan med sina onda handlingar har blivit bestraffade och utplånade; alla krafter som är fientliga mot Gud upphör att existera. Att Gud träder in i vila innebär att han inte längre utför sitt verk med att frälsa mänskligheten. Att mänskligheten träder in i vila innebär att hela mänskligheten lever i Guds ljus, med hans välsignelser; det kommer inte att finnas något av Satans fördärv, och inga orättfärdigheter kommer att ske. Mänskligheten ska leva som vanligt på jorden och leva i Guds omsorg. När Gud och människan träder in i vila tillsammans innebär det att mänskligheten har blivit frälst och att Satan har blivit tillintetgjord, att Guds verk bland människan är helt avslutat. Gud kommer inte längre att fortsätta verka bland människorna och människorna kommer inte längre att leva under Satans domän. Därför kommer Gud inte längre att vara upptagen och människan inte längre att skynda. Gud och människan kommer att träda in i vila på samma gång. Gud kommer att återgå till sin ursprungliga position och varje person återgår till sin respektive plats. Dessa är de slutmål som Gud och människan ska vistas vid när hela Guds förvaltning har upphört. Gud har Guds slutmål och människan har människans slutmål. Under tiden som han vilar kommer Gud att fortsätta vägleda hela mänskligheten i dess tillvaro på jorden. När människorna är i Guds ljus kommer de att tillbe den ende sanne Guden i himlen. Gud kommer inte längre att leva bland människorna och de kommer inte heller att kunna leva med Gud vid Guds slutmål. Gud och människan kan inte leva i samma rike; snarare har de båda sina egna sätt att leva. Gud är den som vägleder hela mänskligheten, samtidigt som hela mänskligheten är en utkristallisering av Guds förvaltningsverk. Det är mänskligheten som blir ledd, till sitt väsen liknar mänskligheten inte Gud. Att vila betyder att återgå till sin ursprungliga plats. När Gud träder in i vila betyder det därför att Gud återgår till sin ursprungliga plats. Gud kommer inte längre att leva på jorden eller dela människornas glädje och lidande under sin tid bland mänskligheten. När mänskligheten träder in i vila innebär det att människan har blivit en sann skapelse. Mänskligheten kommer att tillbe Gud från jorden och ha vanliga mänskliga liv. Människor kommer inte längre att vara olydiga mot Gud eller motsätta sig Gud, de återgår till det ursprungliga livet hos Adam och Eva. Det är Guds och mänsklighetens respektive tillvaro och slutmål när de har trätt in i vila. Satans nederlag är en ofrånkomlig tendens i kriget mellan Gud och Satan. Att Gud träder in i vila efter att ha fullbordat sitt förvaltningsverk blir därigenom, liksom människans fullständiga räddning och inträdande i vila, en ofrånkomlig tendens. Platsen för människans vila är jorden, och platsen för Guds vila är himlen. Medan människan tillber Gud i vila kommer hon att leva på jorden, och medan Gud leder den del av mänskligheten som finns kvar i vila, kommer han att leda den från himlen, inte från jorden. Gud kommer att fortsätta vara Anden medan människan fortsätter vara kött. Gud och människan har sina respektive sätt att vila. Medan Gud vilar kommer han och visar sig bland människor; medan människan vilar blir hon ledd av Gud att besöka himlen och njuta av livet i himlen. När Gud och människan har trätt in i vila kommer Satan inte längre att existera och de onda människorna kommer, liksom Satan, inte heller att finnas. Innan Gud och människan träder in i vila kommer de onda individer som en gång förföljde Gud på jorden och fienderna som var olydiga mot honom på jorden redan att ha blivit tillintetgjorda. De kommer att ha blivit tillintetgjorda av de sista dagarnas stora katastrofer. När dessa onda individer har blivit helt tillintetgjorda kommer jorden aldrig mer att uppleva Satans trakasserier. Mänskligheten kommer att erhålla fullständig räddning, och först då kommer Guds verk att avslutas helt. Dessa är de nödvändiga förutsättningarna för att Gud och människan ska kunna träda in i vila.

 

Att slutet på allting närmar sig tyder på slutet av Guds verk och det tyder på slutet av mänsklighetens utveckling. Det innebär att mänskligheten, som fördärvad av Satan, har nått slutet på sin utveckling och att Adams och Evas ättlingar har fortplantat sig till sina respektive ändar, och det innebär också att det är omöjligt för en sådan mänsklighet, som blivit fördärvad av Satan, att fortsätta utvecklas. Begynnelsens Adam och Eva var inte fördärvade, men de Adam och Eva som drevs ut ur Edens lustgård var fördärvade av Satan. När Gud och människan träder in i vila tillsammans ska Adam och Eva – som drevs ut ur Edens lustgård – och deras ättlingar omsider närma sig slutet; framtidens mänsklighet kommer fortfarande att bestå av ättlingar till Adam och Eva, men då är det inte människor som lever under Satans domän. Det kommer snarare att vara människor som blivit frälsta och renade. Det kommer att vara en mänsklighet som har blivit dömd och tuktad, och en som är helig. De människorna kommer inte att likna människosläktet som det var från början; man kan nästan säga att det är helt andra slags individer än de ursprungliga Adam och Eva. Dessa människor kommer att vara utvalda bland alla dem som blev fördärvade av Satan, och det blir de människor som i slutänden stod stadigt under Guds dom och tuktan, det blir den sista gruppen människor bland den fördärvade mänskligheten. Endast den gruppen människor kommer att kunna träda in i den slutliga vilan tillsammans med Gud. De som kan stå stadigt under Guds verk av dom och tuktan de sista dagarna – det vill säga under det slutliga renande verket – är de som kommer att träda in i den slutliga vilan med Gud. Därför kommer alla de som träder in i vila att ha brutit sig loss från Satans inflytande och blivit vunna av Gud efter att först ha genomgått hans slutliga renande verk. De människor som slutligen har blivit vunna av Gud kommer att träda in i den slutliga vilan. Essensen av Guds verk av tuktan och dom är att rena mänskligheten, och det är inför dagen för den slutliga vilan. I annat fall kommer inte mänskligheten i sin helhet att kunna följa sina egna gelikar eller träda in i vila. Detta verk är mänsklighetens enda väg till att träda in i vila. Endast Guds renande verk kommer att rena mänskligheten från orättfärdighet, och endast hans verk av tuktan och dom kommer att föra fram mänsklighetens olydnad i ljuset och därmed skilja dem som kan bli frälsta från dem som inte kan det och dem som kommer att bli kvar från de som inte blir det. När hans verk avslutas kommer de människor som blir kvar att renas och få njuta av ett andra, mer underbart liv som människor på jorden när de träder in i ett mer högstående rike av mänskligheten. De kommer med andra ord att träda in i mänsklighetens dag av vila och leva tillsammans med Gud. När de som inte kan bli kvar har genomgått tuktan och dom kommer deras ursprungliga form av blottas helt, sedan kommer de alla att tillintetgöras och, som Satan, inte längre ha rätt att finnas kvar på jorden. Framtidens mänsklighet kommer inte längre att omfatta några människor av det slaget; dessa människor är inte redo att träda in i landet för den slutgiltiga vilan, inte heller är de redo att träda in i den dag av vila som Gud och människan kommer att dela, för de är föremål för bestraffning och de är onda, inte rättfärdiga människor. De hade en gång blivit friköpta och de hade också blivit dömda och tuktade; de hade en gång även tjänat Gud, men när den sista dagen kommer ska de ändå bli utplånade och tillintetgjorda på grund av sin egen ondska och på grund av sin egen olydnad och oförbätterlighet. De kommer inte längre att existera i framtidens värld, och de kommer inte längre att existera i framtidens människosläkte. Varenda ogärningsman och varenda en som inte har blivit frälst kommer att tillintetgöras när de heliga bland mänskligheten träder in i vila, oberoende av om de är de dödas andar eller de som fortfarande lever i köttet. Oberoende av vilken tidsepok dessa syndiga andar och syndiga människor tillhör, eller andarna hos rättfärdiga människor samt de människor som handlar rättfärdigt, så kommer alla ogärningsmän att tillintetgöras och alla rättfärdiga människor att överleva. Om en individ eller ande mottar frälsning avgörs inte helt på grundval av den sista tidsålderns verk, utan bestäms snarare på grundval av om de har motsatt sig eller varit olydiga mot Gud. Om människor i den föregående tidsepoken begick onda handlingar och inte kunde bli frälsta, skulle de utan tvekan bli föremål för bestraffning. Om människor i den här tidsepoken begår onda handlingar och inte kan bli frälsta, blir de säkert också föremål för bestraffning. Människor skiljs åt på grundval av gott och ont, inte på grundval av tidsepoker. När de väl har blivit åtskilda på grundval av gott och ont blir de inte genast bestraffade eller belönade; Gud kommer istället att utföra sitt verk med att bestraffa det onda och belöna det goda först när han har utfört sitt erövrande verk de sista dagarna. Faktum är att han har använt sig av gott och ont för att särskilja mänskligheten ända sedan han började verka bland mänskligheten. Han kommer först att belöna de rättfärdiga och straffa de onda när han har fullbordat sitt verk, istället för att skilja de onda och de rättfärdiga åt medan han fullbordar sitt verk i slutet och sedan genast ta sig an sitt verk med att bestraffa det onda och belöna det goda. Han slutgiltiga verk med att bestraffa det onda och belöna det goda utförs enbart för att rena mänskligheten helt, så att han kan föra en allt igenom helig mänsklighet till evig vila. Detta stadium av hans verk är hans mest avgörande verk. Det är det slutliga stadiet i hela hans förvaltningsverk. Om inte Gud tillintetgjorde de onda och istället lät dem vara kvar skulle inte hela mänskligheten kunna träda in i vila än och Gud skulle inte kunna föra mänskligheten i sin helhet in i ett bättre rike. Ett sådant verk skulle inte bli fullständigt avslutat. När han avslutar sitt verk kommer hela mänskligheten att vara allt igenom helig. Endast på det sättet kan Gud leva fridfullt i vila.

 

Människor av idag saknar förmåga att skiljas från köttets ting. De kan inte ge upp köttets njutningar, de kan inte heller ge upp världen, pengar eller sitt fördärvade sinnelag. De flesta människor ägnar sig åt sina förehavanden på ett ytligt sätt. I själva verket har dessa människor inte Gud i sina hjärtan alls och de räds inte ens Gud. De har inte Gud i sina hjärtan och kan därför inte uppfatta allt som Gud gör, och de saknar än mer förmåga att tro de ord han talar med sin mun. Dessa människor är alltför köttsliga, de är alltför djupt fördärvade och saknar sanning på det hela taget och dessutom tror de inte att Gud kan bli kött. Alla som inte tror på den inkarnerade Guden – det vill säga alla som inte tror på den synlige Gudens verk och tal och inte tror på den synlige Guden utan istället tillber den osynlige Guden i himlen – har inte Gud i sitt hjärta. Det är människor som är olydiga mot och motsätter sig Gud. Sådana personer saknar mänsklighet och förnuft, för att inte säga sanning. Dessa människor kan ännu mindre tro på den synlige och påtaglige Guden, utan den osynlige och opåtaglige Guden är den mest trovärdige och även den som gläder deras hjärtan mest. Det de söker är inte verklighetens sanning, inte heller livets sanna väsen, än mindre Guds avsikter; snarare är de ute efter spänning. Vad det än är som låter dem uppnå sina egna önskningar så är det utan tvivel sådant de tror på och strävar efter. De tror på Gud endast för att tillfredsställa sina egna önskningar, inte för att söka sanningen. Är inte dessa människor ogärningsmän? De är extremt självmedvetna och de tror inte att Gud i himlen ska tillintetgöra dem, dessa ”goda människor”. Istället tror de att Gud ska låta dem finnas kvar och dessutom belöna dem rikligt, för de har gjort mycket för Gud och visat en stor ”lojalitet” mot honom. Om de eftersträvade den synlige Guden skulle de genast börja strida mot Gud eller bli alldeles rasande så snart deras önskningar gick om intet. Det är usla människor som är ute efter att tillfredsställa sina egna önskningar, det är inte människor med integritet som söker sanningen. Sådana människor är de så kallade onda människorna som följer Kristus. Dessa människor som inte söker sanningen kan inte tro på sanningen. De är desto mer oförmögna att uppfatta mänsklighetens framtida slut, för de tror inte på något av den synlige Gudens verk eller tal och de kan inte tro på mänsklighetens framtida slutmål. Så även om de följer den synlige Guden fortsätter de att göra ont och varken söker sanningen eller praktiserar den sanning som jag kräver. De personer som inte tror att de kommer att tillintetgöras är tvärtom de individer som kommer att tillintetgöras. De tror alla att de är så smarta, och de tror att det är de som praktiserar sanningen. De anser att deras onda beteende är sanningen och värnar därigenom om det. Dessa onda människor är mycket självsäkra; de tar sanningen för en dogm och tar sina onda handlingar för en sanning, och i slutänden kan de bara skörda vad de har sått. Ju mer självmedvetna människor är och ju mer galet arroganta de är, desto mer oförmögna är de att vinna sanningen, och ju mer de tror på den himmelske Guden, desto mer motsätter de sig Gud. Det är de människorna som kommer att bli bestraffade. Innan mänskligheten träder in i vila kommer det att avgöras om varje person blir straffad eller belönad beroende på om de söker sanningen, om de känner Gud, om de kan lyda den synlige Guden. De som har tjänat den synlige Guden men inte känner eller lyder honom saknar sanningen. Dessa människor är ogärningsmän, och ogärningsmän blir utan tvekan bestraffade, vidare ska de bli bestraffade i enlighet med sitt onda beteende. Gud är till för människan att tro på, och han är också värd människans lydnad. De som endast tror på den vage och osynlige Guden är de som inte tror på Gud, dessutom saknar de förmåga att lyda Gud. Om dessa människor fortfarande inte kan tro på den synlige Guden när hans erövrande verk är avslutat, och även envisas med att vara olydiga och motsätta sig den Gud som är synlig i köttet, kommer dessa förespråkare av den vaga Guden utan tvekan att tillintetgöras. Det är som det är med dem bland er – alla som verbalt erkänner den inkarnerade Guden men inte kan praktisera sanningen med lydnad mot den inkarnerade Guden kommer i slutänden att bli eliminerade och tillintetgjorda, och alla som verbalt erkänner den synlige Guden och även äter och dricker av den sanning som uttrycks av den synlige Guden men söker den vaga och osynlige Guden kommer att bli desto mer tillintetgjorda i framtiden. Inga av dessa människor kan finnas kvar till tiden för vila när Guds verk är avslutat; det kan inte finnas någon som påminner om dessa människor kvar till tiden för vila. De demoniska människorna är de som inte praktiserar sanningen, till sitt väsen motsätter de sig Gud och är olydiga mot honom och har inte minsta avsikt att lyda Gud. Sådana människor kommer alla att tillintetgöras. Om du har sanningen och om du motsätter dig Gud avgörs av ditt väsen, inte av ditt utseende eller hur du råkar tala eller bete dig. Varje människas väsen avgör om hon ska tillintetgöras; det avgörs av det väsen som blottläggs av hennes beteende och hennes sökande efter sanningen. Av de människor som på samma sätt verkar och dessutom uträttar lika mycket arbete är det de personer med ett gott mänskligt väsen som besitter sanningen som kan stanna kvar, medan de med ett ondskefullt mänskligt väsen som är olydiga mot den synlige Guden är de som ska tillintetgöras. Alla Guds verk eller ord som är riktade mot mänsklighetens slutmål ger mänskligheten en lämplig behandling utifrån varje persons väsen; det kommer inte att ske några missöden och det kommer garanterat inte att ske ett enda misstag. Endast när människan utför ett verk kommer mänskliga känslor eller betydelser att vara inblandade. Det verk som Gud utför är det mest lämpliga; han anför garanterat inga falska påståenden mot någon enda skapelse. Nu finns det många människor som inte kan uppfatta mänsklighetens framtida slutmål och som inte heller tror på de ord som jag talar; alla de som inte tror, tillsammans med de som inte praktiserar sanningen, är demoner!

 

De som söker och de som inte söker är nu två olika slags människor, och de är två slags människor med olika slutmål. De som eftersträvar kunskap om sanningen och praktiserar sanningen är de människor som Gud kommer att frälsa. De som inte känner till den sanna vägen är demoner och fiender, de är ättlingar till ärkeängeln och kommer att tillintetgöras. Även de fromma som tror på en vag Gud – är de inte också demoner? Människor som har gott samvete men inte accepterar den sanna vägen är demoner; till sitt väsen motsätter de sig Gud. De som inte accepterar den sanna vägen är de som motsätter sig Gud, och även om dessa människor utstår många umbäranden kommer de att tillintetgöras. De som är ovilliga att överge världen, som inte klarar att skiljas från sina föräldrar, som inte klarar att göra sig av med sina egna njutningar i köttet är alla olydiga mot Gud och ska alla tillintetgöras. Den som inte tror på den inkarnerade Guden är demonisk och ska också tillintetgöras. De som tror men inte praktiserar sanningen, de som inte tror på den inkarnerade Guden och de som inte tror på Guds existens över huvud taget kommer att tillintetgöras. Den som har förmåga att stanna kvar är en person som har genomgått förfiningens bitterhet och stått stadigt, det är en person som verkligen har utstått prövningar. Den som inte erkänner Gud är en fiende, vilket innebär att var och en inom eller utom denna ström som inte erkänner den inkarnerade Guden är en antikrist! Vem är Satan, vilka är demonerna och vilka är Guds fiender om inte de som sätter sig till motvärn och inte tror på Gud? Är det inte de personerna som är olydiga mot Gud? Är det inte de människorna som påstår verbalt att de tror men saknar sanning? Är det inte de personerna som bara strävar efter att få välsignelser men inte kan bära vittnesbörd om Gud? Du kan fortsätta umgås med dessa demoner idag och betona samvetet och kärleken för dessa demoner; anses det inte vara att frambära sina goda intentioner till Satan? Anses det inte vara att umgås med demoner? Om människor fortfarande inte kan skilja på gott och ont idag och fortfarande envist framhåller kärlek och medlidande utan att hoppas på att söka Guds vilja alls och de inte kan ha Guds hjärta alls som sitt eget, kommer slutet för dem att bli så mycket mera olyckligt. Den som inte tror på Gud i köttet är Guds fiende. Om du kan betona samvete och kärlek till en fiende, saknar du då inte en känsla för rättfärdighet? Om du är förenlig med dem som jag avskyr och är oense med, och fortsätter framhålla kärlek till eller personliga känslor för dem, är du inte olydig då? Motsätter du dig inte avsiktligen Gud? Äger en sådan människa sanning? Om människor betonar samvetet för fiender, betonar kärlek till demoner och betonar medlidande med Satan, avbryter de då inte avsiktligen Guds verk? De personer som bara tror på Jesus men inte tror på de sista dagarnas inkarnerade Gud och de som påstår verbalt att de tror på den inkarnerade Guden men handlar ont är alla antikrister, för att inte tala om de personer som inte tror på Gud. Dessa personer ska alla tillintetgöras. Den standard som en människa dömer en annan människa efter grundar sig på hennes beteende; den som har ett gott uppträdande är en rättfärdig person medan den med ett avskyvärt uppträdande är ond. Den standard som Gud dömer människan efter grundar sig på om hon lyder honom med sitt väsen; en som lyder Gud är en rättfärdig person, och en som inte lyder Gud är en fiende och en ond person, oberoende av om den personens beteende är bra eller dåligt, och oberoende av om den personens tal är korrekt eller felaktigt. Vissa vill använda goda gärningar till att uppnå ett gott slutmål i framtiden, och vissa vill använda gott tal som betalning för ett gott slutmål. Människor tror felaktigt att Gud avgör slutet för människan på grundval av hennes beteende eller tal, och därför kommer många att vilja använda sig av det för att vinna tillfällig gunst genom slughet. De människor som senare kommer att överleva genom vila kommer alla att ha utstått dagen av vedermödor och även vittnat om Gud. De kommer alla att vara människor som har gjort sin plikt och har för avsikt att lyda Gud. De som endast vill ta tillfället i akt att tjäna för att undvika att praktisera sanningen kommer inte att kunna stanna kvar. Gud har lämpliga standarder för planeringen av slutet för alla människor; han fattar inte bara de besluten i enlighet med någons ord eller beteende och han fattar dem inte heller i enlighet med personens uppförande under en avgränsad tidsperiod. Han kommer definitivt inte att vara överseende mot någons illvilliga beteende i sin helhet på grund av dennes tidigare tjänst hos Gud, inte heller skona någon från döden på grund av en engångsutgift för Gud. Ingen kan undgå vedergällning för sin ondska och ingen kan dölja sitt ondskefulla beteende och därigenom undvika tillintetgörelsens storm. Om människor verkligen kan göra sin egen plikt innebär det att de är evigt trogna Gud och inte söker belöningar, oberoende av om de får välsignelser eller drabbas av olycka. Om människor är trogna Gud när de ser välsignelser men mister sin trohet när de inte kan se några välsignelser och i slutänden fortfarande är oförmögna att bära vittnesbörd om Gud och fortfarande är oförmögna att utföra sin plikt som de borde, kommer dessa människor, som en gång troget tjänade Gud, ändå att tillintetgöras. Kort sagt kan onda människor inte överleva genom evigheten och inte heller träda in i vila; endast de rättfärdiga är vilans mästare. När mänskligheten har slagit in på rätt spår kommer folk att ha vanliga mänskliga liv. De kommer alla att göra den plikt som åligger dem och vara Gud absolut trogna. De kommer att helt bli av med sin olydnad och sitt fördärvade sinnelag och de kommer att leva för Gud och tack vare Gud. De kommer att vara utan olydnad och motstånd. De kommer att kunna lyda Gud fullständigt. Detta är Guds och människans tillvaro och livet i riket och det är livet i vila.

 

De som tar med sina fullständigt icke-troende barn och släktingar till kyrkan är alltför själviska och visar sin välvilja. Dessa människor betonar bara kärleken, utan hänsyn till om de tror eller om det är Guds vilja. Vissa för fram sina hustrur inför Gud, eller för fram sina föräldrar inför Gud, och ”tar till sig begåvade människor” blint för Gud, oberoende av om den Helige Ande håller med eller utför sitt verk. Vilka fördelar kan möjligen vinnas genom att visa dessa människor som inte tror en sådan välvilja? Även om dessa icke-troende, som saknar den Helige Andes närvaro, kämpar för att följa Gud, kan de inte bli frälsta så som man tror att de kan. De som tar emot frälsning är i själva verket inte så lätta att vinna. De som inte har genomgått den Helige Andes verk och prövningar och inte har blivit gjorda fullkomliga av den inkarnerade Guden kan inte fulländas alls. Därför saknar dessa människor den Helige Andes närvaro i samma stund som de teoretiskt sett börjar följa Gud. Beroende på deras betingelser och faktiska tillstånd kan de helt enkelt inte fulländas. Så den Helige Ande väljer att inte ägna så mycket energi åt dem, inte heller upplyser eller vägleder han dem på något sätt. Han låter dem endast följa med och avslöjar till sist deras slut – det räcker. Människans entusiasm och avsikter kommer från Satan, och de kan på inget sätt fullända den Helige Andes verk. Oavsett vilket slags människa man är så behöver man den Helige Andes verk – kan en människa fullända en annan människa? Varför älskar en man sin hustru? Och varför älskar en hustru sin man? Varför är barn plikttrogna mot sina föräldrar? Och varför dyrkar föräldrar sina barn? Vilka är de avsikter som människor hyser egentligen? Är det inte för att tillgodose sina egna planer och självviska önskningar? Är det verkligen för Guds förvaltningsplan? Är det för Guds verk? Är det för att fullfölja en skapad varelses plikt? De som först trodde på Gud och inte kunde få den Helige Andes närvaro kan aldrig få den Helige Andes verk, för det är bestämt att dessa människor ska tillintetgöras. Oavsett hur mycket man älskar dem kan det inte ersätta den Helige Andes verk. Människans entusiasm och kärlek är exempel på människans avsikter men kan inte vara exempel på Guds avsikter och ersätta Guds verk. Även om man visar största tänkbara kärlek till eller medlidande med dessa människor som teoretiskt sett tror på Gud och låtsas följa honom men inte vet vad det innebär att tro på Gud, kommer de ändå inte att vinna Guds sympati eller ta emot den Helige Andes verk. Även om människor som uppriktigt följer Gud är av dålig kaliber och det är många sanningar de inte begriper kan de av och till motta den Helige Andes verk, medan de som är av tämligen god kaliber men inte uppriktigt tror helt enkelt inte kan motta den Helige Andes närvaro. Det finns helt enkelt ingen möjlighet till frälsning för dessa människor. Även om de läser Guds ord eller hör budskapen emellanåt eller sjunger lovsånger till Gud kommer de i slutänden inte kunna finnas kvar under tiden för vila. Det avgörande för om människor är uppriktigt sökande är inte hur andra dömer dem eller hur folk runt omkring ser på dem, utan det är om den Helige Ande verkar i dem och de har den Helige Andes närvaro, och det avgörs desto mer av om deras sinnelag förändras och om de har kunskap om Gud efter att ha genomgått den Helige Andes verk under en viss period; om den Helige Ande verkar i en person kommer den personens sinnelag att successivt förändras och dennes syn på tron på Gud kommer gradvis att bli renare. Oavsett hur länge människorna följer Gud innebär det, så länge de har förändrats, att den Helige Ande verkar i dem. Om de inte har förändrats innebär det att den Helige Ande inte verkar i dem. Även om dessa människor i viss mån är tjänande drivs de av sitt mål att uppnå lycka. Sporadisk tjänstgöring kan inte ersätta en förändring av deras sinnelag. I slutänden kommer de ändå att tillintetgöras, för det finns inget behov av sådana som tjänstgör inom riket, inte heller finns det något behov av att de som har ett oförändrat sinnelag tjänar de människor som har blivit fullkomliga och är trogna Gud. Orden från det förflutna: ”När man tror på Herren ler lyckan mot hela ens familj” är lämpliga för Nådens Tidsålder men saknar samband med människans slutmål. De var bara lämpliga under ett stadium av Nådens Tidsålder. Innebörden i dessa ord avser den frid och de materiella välsignelser som människor får; de innebär inte att hela familjen till den som tror på Herren kommer att bli frälst, och de betyder inte heller att hela ens familj också ska bli förd till vila då man vinner lyckan. Om man får välsignelser eller drabbas av olycka avgörs utifrån ens väsen och avgörs inte utifrån det gemensamma väsen som man delar med andra. I riket finns inte ett sådant talesätt eller en sådan regel. Om man i slutänden kan överleva beror det på att man har uppfyllt Guds krav, och kan man i slutänden inte stanna kvar vid tiden för vila beror det på att personen ifråga är olydig mot Gud och inte har tillgodosett Guds krav. Alla har ett lämpligt slutmål. Dessa slutmål avgörs utifrån varje persons väsen och är helt utan samband med andras. Ett barns onda beteende kan inte överlåtas på barnets föräldrar, och ett barns rättfärdighet kan inte delas med barnets föräldrar. En förälders onda beteende kan inte överlåtas på hans eller hennes barn, och en förälders rättfärdighet kan inte delas med hans eller hennes barn. Var och en bär sina egna synder, och var och en åtnjuter sin egen lycka. Ingen kan ersätta någon annan. Detta är rättfärdighet. Enligt människans uppfattning kan barnen uppnå lycka om föräldrarna gör det, och föräldrarna måste sona för barnens synder om de begår onda gärningar. Det är människans perspektiv och människans sätt att göra saker på. Det är inte Guds perspektiv. Slutet för varje person avgörs utifrån det väsen som kommer av deras beteende, och det avgörs alltid på lämpligt sätt. Ingen kan bära en annans synder, än mindre kan någon ta emot bestraffning i någon annans ställe. Detta är ovillkorligt. Föräldrars kärleksfulla omvårdnad om sina barn betyder inte att de kan utföra rättfärdiga gärningar i barnens ställe, och barns pliktkänsla och tillgivenhet mot sina föräldrar betyder inte heller att de kan uträtta rättfärdiga gärningar i föräldrarnas ställe. Det är den sanna betydelsen bakom orden: ”Då skall två män vara ute på fältet; en skall bli upptagen och den andra lämnas kvar. Två kvinnor skall mala vid kvarnen; en skall bli upptagen och den andra lämnas kvar.” Ingen kan föra in de barn som gör ont i vila på grundval av sin djupa kärlek till barnen, inte heller föra in sin hustru (eller man) i vila på grundval av sitt eget rättfärdiga beteende. Det är en administrativ regel; det kan inte finnas några undantag för någon. De som handlar rättfärdigt är de som handlar rättfärdigt, och ogärningsmän är ogärningsmän. De som handlar rättfärdigt kommer att kunna överleva och ogärningsmän kommer att tillintetgöras. De heliga är heliga; de är inte orena. De orena är orena och har inte minsta helighet i sig. Alla onda människor ska tillintetgöras och alla rättfärdiga ska överleva, även om barnen till ogärningsmän uträttar rättfärdiga gärningar, och även om föräldrarna till en rättfärdig person utför onda gärningar. Det finns ingen relation mellan en troende man och en icke-troende hustru, och det finns ingen relation mellan troende barn och icke-troende föräldrar. De är av två oförenliga slag. Innan man träder in i vila har man fysiska släktingar, men när man väl har trätt in i vila har man inte längre några fysiska släktingar att tala om. De som gör sin plikt och de som inte gör det är fiender; de som älskar Gud och de som hatar Gud står i ett motsatsförhållande till varandra. De som träder in i vila och de som har blivit tillintetgjorda är två oförenliga slags skapade varelser. De skapade varelser som fullföljer sin plikt kommer att kunna överleva medan skapade varelser som inte fullföljer sin plikt ska tillintetgöras; detta ska dessutom vara genom hela evigheten. Älskar du din man i syfte att fullfölja din plikt som en skapad varelse? Älskar du din hustru i syfte att fullfölja din plikt som en skapad varelse? Är du plikttrogen mot dina icke-troende föräldrar i syfte att fullfölja din plikt som en skapad varelse? Är människans syn på tron på Gud riktig eller inte? Varför tror du på Gud? Vad vill du uppnå? På vilket sätt älskar du Gud? De som inte kan fullfölja sin plikt som skapade varelser och inte kan anstränga sig fullt ut kommer att tillintetgöras. Människor av idag har fysiska relationer med varandra och även blodsband, men sedan kommer allt det att splittras. Troende och icke-troende är inte förenliga utan står snarare i ett motsatsförhållande till varandra. De i vila tror att det finns en Gud och är lydiga mot Gud. De som är olydiga mot Gud kommer alla att ha blivit tillintetgjorda. Familjer ska inte längre finnas på jorden, för hur skulle det kunna finnas föräldrar eller barn eller relationer mellan män och hustrur? Själva oförenligheten mellan tro och icke-tro kommer att ha fått sådana fysiska relationer att brista!

 

Ursprungligen fanns det inga familjer hos mänskligheten, bara man och kvinna, två slags människor. Det fanns inga länder, för att inte tala om familjer, men till följd av människans fördärv organiserade sig alla slags människor i enskilda klaner som senare utvecklades till länder och nationer. Dessa länder och nationer bestod av mindre enskilda familjer, och på det viset fördelades alla slags människor på olika raser utifrån skillnader i språk och gränser som skilde dem åt. Faktum är att mänskligheten bara har en stamfader, oavsett hur många raser det finns i världen. I början fanns det bara två slags människor och dessa båda var man och kvinna. Men till följd av fortskridandet av Guds verk och de historiska och geografiska förändringar som ägde rum så utvecklades dessa båda människoslag i olika grad till ännu fler slags människor. När det kommer till kritan är hela mänskligheten ändå Guds skapelse, oavsett hur många raser mänskligheten består av. Det spelar ingen roll vilken ras människor tillhör, de är alla hans skapade varelser, de är alla ättlingar till Adam och Eva. Trots att de inte är gjorda av Guds händer är de ättlingar till Adam och Eva som Gud själv skapade. Det spelar ingen roll vilket slag människor hör till, de är alla hans skapade varelser. Då de ingår i mänskligheten som skapades av Gud är deras slutmål det som mänskligheten bör ha och de är indelade enligt de regler som organiserar mänskligheten. Det vill säga att ogärningsmän och de rättfärdiga är skapade varelser när allt kommer omkring. De skapade varelser som begår onda handlingar kommer slutligen att tillintetgöras och de skapade varelser som utför rättfärdiga gärningar kommer därigenom att överleva. Detta är den mest lämpliga planen för dessa båda slags skapade varelser. Ogärningsmän kan inte, på grund av sin olydnad, förneka att de är Guds skapade varelser men har blivit ödelagda av Satan och därför inte kan bli frälsta. Skapade varelser med ett rättfärdigt beteende kan inte förlita sig på det faktum att de kommer att överleva för att förneka att de är skapade av Gud men har tagit emot frälsning efter att ha blivit fördärvade av Satan. Ogärningsmän är skapade varelser som är olydiga mot Gud, de är skapade varelser som inte kan bli frälsta och redan har blivit fullständigt ödelagda av Satan. Människor som begår onda handlingar är också människor; de är människor som har blivit ytterst fördärvade och människor som inte kan bli frälsta. Liksom även de är skapade varelser har människor med ett rättfärdigt beteende blivit fördärvade, men de är människor som är beredda att befria sig från sitt fördärvade sinnelag och har förmåga att lyda Gud. Människor med ett rättfärdigt beteende flödar inte över av rättfärdighet; de har snarare tagit emot frälsning och befriat sig från sitt fördärvade sinnelag för att lyda Gud. De kommer att stå stadigt i slutet, men det innebär inte att de inte har blivit fördärvade av Satan. När Guds verk har upphört, bland alla hans skapade varelser, kommer det att finnas de som ska tillintetgöras och de som ska överleva. Det är en ofrånkomlig tendens i hans förvaltningsverk. Ingen kan förneka det. Ogärningsmän kan inte överleva; de som lyder och följer honom till slutet kommer garanterat att överleva. Eftersom detta verk handlar om förvaltningen av mänskligheten kommer vissa att stanna kvar och andra att elimineras. Det är olika slut för olika slags människor och det är de mest lämpliga planerna för hans skapade varelser. Guds slutliga plan för mänskligheten är att åtskilja genom att splittra familjer, splittra nationer och upplösa nationella gränser. Det är en plan utan familjer och nationella gränser, för människorna har när allt kommer omkring samma stamfader och är Guds skapade varelser. Kort sagt kommer skapade varelser som gör ont att tillintetgöras och skapade varelser som lyder Gud att överleva. På det viset kommer det inte att finnas några familjer eller länder och i synnerhet inga nationer i framtidens vila. Den typen av mänsklighet är den heligaste typen av mänsklighet. Adam och Eva skapades ursprungligen för att människan skulle ta hand om allt på jorden och människan var ursprungligen herre över allt. Jehovas avsikt med att skapa människan var att låta henne existera på jorden och även ta hand om allting där, för människan var ursprungligen inte fördärvad och saknade förmåga att begå onda handlingar. Men sedan människan hade blivit fördärvad var hon inte längre den som tog hand om allt. Och syftet med Guds frälsning är att återställa den funktionen hos människan, att återställa människans ursprungliga förnuft och hennes ursprungliga lydnad. Mänskligheten i vila kommer att bli själva bilden av det resultat som hans frälsningsverk hoppas uppnå. Även om det inte längre blir ett liv som i Edens lustgård kommer det till sitt väsen att vara det samma. Inte bara det att mänskligheten inte längre kommer att vara sitt tidigare ofördärvade jag, det kommer snarare vara en mänsklighet som blev fördärvad och sedan tog emot frälsning. De människor som har tagit emot frälsning ska slutligen (det vill säga när hans verk är avslutat) träda in i vila. På samma sätt kommer slutet för dem som har blivit bestraffade omsider att blottläggas helt och de kommer att tillintetgöras först när hans verk är avslutat. Det innebär att alla ogärningsmän och de som har blivit frälsta kommer att blottas först när hans verk är klart, för verket med att blotta alla slags människor (antingen de är ogärningsmän eller frälsta) kommer att utföras för alla människor på samma gång. Ogärningsmän ska elimineras och de som kan stanna kvar ska blottas på samma gång. Därför kommer utgången för alla slags människor att uppenbaras samtidigt. Han kommer inte först att låta en grupp människor som har blivit frälsta träda in i vila innan han förbisett ogärningsmän och dömt eller bestraffat dem allt eftersom; sanningen är faktiskt inte sådan. När ogärningsmän är tillintetgjorda och de som kan överleva träder in i vila, kommer hans verk i hela universum att vara fullbordat. Det kommer inte att finnas någon prioriteringsordning bland de som tar emot välsignelser och de som drabbas av olycka. De som tar emot välsignelser kommer att leva för evigt och de som drabbas av olycka kommer att förgås för all evighet. Dessa båda led i verket ska fullbordas samtidigt. Det är just för att det finns olydiga människor som rättfärdigheten hos de lydiga människorna ska blottläggas, och det är just för att det finns de som har tagit emot välsignelser som den olycka ska blottläggas som drabbar ogärningsmännen för deras illvilliga beteende. Om inte Gud blottade ogärningsmän, skulle de människor som uppriktigt lyder Gud aldrig få se solen; om inte Gud förde dem som lyder honom till ett lämpligt slutmål skulle de som är olydiga mot Gud inte kunna ta emot sitt välförtjänta straff. Sådan är processen i hans verk. Om han inte utförde sitt verk med att bestraffa det onda och belöna det goda skulle hans skapade varelser aldrig kunna gå in i sina respektive slutmål. När mänskligheten väl har trätt in i vila kommer ogärningsmännen att tillintetgöras, alla människor kommer att träda in på rätt spår och varje slags person är tillsammans med sina gelikar utifrån de funktioner som de ska utföra. Först då blir det mänsklighetens dag för vila och den ofrånkomliga tendensen i mänsklighetens utveckling, och inte förrän mänskligheten träder in i vila kommer Guds stora och slutliga prestation att fullbordas, och det blir finalen på hans verk. Det verket kommer att sätta stopp för hela mänsklighetens dekadenta fysiska tillvaro och sätta stopp för den fördärvade mänsklighetens tillvaro. Från och med då träder mänskligheten in i ett nytt rike. Även om människan lever i en fysisk existens finns det avsevärda skillnader mellan hennes livs väsen och den fördärvade mänsklighetens livs väsen. Innebörden av hennes existens och innebörden av den fördärvade mänsklighetens existens skiljer sig också åt. Även om detta inte är tillvaron hos ett nytt slags person kan det sägas vara tillvaron hos en mänsklighet som har tagit emot frälsning och en tillvaro där mänskligheten och förnuftet är återvunna. Dessa är människor som en gång var olydiga mot Gud och som en gång erövrades av Gud och sedan frälstes av honom; dessa är människor som förödmjukade Gud och senare bar vittnesbörd om honom. Efter att ha genomgått och överlevt hans prövningar är deras existens den mest meningsfulla existensen; det är människor som vittnade om Gud inför Satan, det är människor som är redo för livet. De som ska tillintetgöras är människor som inte kan stå som vittnen om Gud och inte är redo för livet. Tillintetgörelsen av dem ska ske till följd av deras onda beteende och tillintetgörelsen är deras bästa slutmål. När människan senare träder in i det goda riket ska det inte finnas några relationer mellan man och hustru, mellan far och dotter eller mellan mor och son som människan tror att hon ska finna. Då ska människan följa sina gelikar, och familjen kommer redan att vara splittrad. Efter att ha misslyckats fullständigt kommer Satan aldrig att störa mänskligheten igen, och människan har inte längre ett fördärvat sataniskt sinnelag. De olydiga människorna kommer redan att ha blivit tillintetgjorda och de lydiga människorna kommer att överleva. På det sättet kommer endast ett fåtal familjer att överleva intakta. Hur ska fysiska relationer fortfarande kunna existera? Människans tidigare fysiska tillvaro kommer att bli fullständigt bannlyst; hur ska fysiska relationer kunna finnas mellan människor? Utan ett fördärvat sataniskt sinnelag kommer människors tillvaro inte längre vara den gamla tillvaron från det förflutna utan snarare en ny tillvaro. Föräldrar ska mista sina barn och barn ska mista sina föräldrar. Män mister sina hustrur och hustrur mister sina män. Människor idag har fysiska relationer till varandra. När de alla har trätt in i vila kommer det inte finnas några fysiska relationer längre. En sådan mänsklighet ska endast vara rättfärdig och helig, en sådan mänsklighet ska endast vara en som tillber Gud.

 

Gud skapade mänskligheten, placerade den på jorden och har lett den fram till idag. Sedan frälste han mänskligheten och tjänade som ett syndoffer för mänskligheten. I slutänden måste han ändå erövra mänskligheten, frälsa mänskligheten fullständigt och återställa den till dess ursprungliga skepnad. Det är det verk som han har varit engagerad i från början till slut – att återställa människan till hennes ursprungliga avbild och hennes ursprungliga skepnad. Han ska grundlägga sitt rike och återställa människans ursprungliga skepnad, vilket innebär att han ska återställa sin auktoritet på jorden och återställa sin auktoritet i hela skapelsen. Människan miste sitt gudfruktiga hjärta efter att ha blivit fördärvad av Satan, miste den funktion som en av Guds skapade varelser bör ha och blev en fiende som var olydig mot Gud. Människan levde under Satans domän och lydde Satans befallningar, så Gud hade inget sätt att verka bland sina skapade varelser och hade än mindre förmåga att väcka rädsla hos sina skapade varelser. Människan skapades av Gud och borde tillbe Gud, men i själva verket vände människan Gud ryggen och tillbad Satan. Satan blev avguden i människans hjärta. På det viset förlorade Gud sin ställning i människans hjärta, vilket betyder att han förlorade meningen med att ha skapat människan, och för att återställa meningen med att ha skapat människan var han tvungen att återställa människans ursprungliga skepnad och befria människan från hennes fördärvade sinnelag. För att kunna återkräva människan från Satan måste han frälsa människan från synden. Endast därigenom kan han successivt återställa människans ursprungliga skepnad och återställa människans ursprungliga funktion och i slutänden återställa sitt rike. Den slutliga tillintetgörelsen av dessa olydnadens söner kommer också att ske för att människan ska kunna tillbe Gud bättre och leva bättre på jorden. Eftersom Gud skapade människan kommer han att göra så att människan tillber honom; eftersom han vill återställa människans ursprungliga funktion kommer han att återställa den helt, utan några besudlanden. Att återställa hans auktoritet innebär att få människan att tillbe honom och få människan att lyda honom. Det innebär att han ska få människan att leva på grund av honom och få hans fiender att förgås till följd av hans auktoritet; det innebär att han ska låta minsta del av sig själv leva kvar bland mänskligheten och utan något motstånd från människan. Det rike som han vill upprätta är hans eget rike. Den mänsklighet som han vill ha är en som tillber honom, en som lyder honom fullt ut och har hans härlighet. Om han inte frälser den fördärvade mänskligheten blir det inget av meningen med att han skapade människan, han kommer inte att ha någon auktoritet bland människor och hans rike kan inte längre existera på jorden. Om han inte tillintetgör de fiender som är olydiga mot honom kommer han inte kunna uppnå sin fullkomliga härlighet, inte heller kunna upprätta sitt rike på jorden. Dessa är symbolerna för fullbordandet av hans verk och symbolerna för fullbordandet av hans stora plan: att totalt tillintetgöra den del av mänskligheten som är olydig mot honom och föra dem som har fulländats in i vila. När mänskligheten har blivit återställd till sin ursprungliga skepnad, när människorna kan fullfölja sina respektive plikter, hålla sig på sin plats och hörsamma alla Guds planer, kommer Gud att ha fått en grupp människor på jorden som tillber honom, och då har han också upprättat ett rike på jorden där man tillber honom. Han kommer att ha en evig seger på jorden och de som motsätter sig honom ska förgås för all evighet. Detta kommer att återställa hans ursprungliga avsikt med att skapa människan; det kommer att återställa hans avsikt med att skapa allt och det kommer också att återställa hans auktoritet på jorden, hans auktoritet bland allt och auktoriteten bland hans fiender. Dessa är symbolerna för hans totala seger. Efter det ska mänskligheten träda in i vila och träda in i en tillvaro enligt det rätta spåret. Gud kommer också att träda in i evig vila med människan och träda in i ett evigt liv som delas av Gud och människan. Orenheten och olydnaden på jorden ska försvinna och likaså klagan på jorden. Inget av det som motsätter sig Gud på jorden kommer att existera. Endast Gud och de människor som han har frälst ska finnas kvar; endast hans skapelse ska finnas kvar.


Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

Av Stina - Måndag 8 april 18:12

Att återställa människans normala liv och ta henne till ett underbart slutmål

Människan förstår lite av dagens verk och framtidens verk, men hon förstår inte det slutmål som mänskligheten kommer att träda in i. Som en skapad varelse bör människan utföra en skapad varelses plikt: Människan bör följa Gud i allt han gör, och ni bör gå framåt på vilket sätt jag än säger åt er. Du har inget sätt att ordna det för dig själv, och du är oförmögen att kontrollera dig själv; allting måste lämnas åt Guds barmhärtighet, och allting styrs av hans händer. Om Guds verk försåg människan med ett slut, ett underbart slutmål, före all tid, och om Gud använde detta för att locka människan och få människan att följa honom – om han slöt ett avtal med människan – då skulle inte detta vara erövring, inte heller skulle det vara att arbeta människans liv. Om Gud skulle använda slutet för att styra människan och vinna hennes hjärta, då skulle han inte i detta göra människan fullkomlig, och inte heller kunna vinna människan, utan istället skulle han använda slutmålet för att styra henne. Människan bryr sig inte om någonting mer än det framtida slutet, det sista slutmålet, och om det finns något gott att hoppas på där eller inte. Om människan fick ett vackert hopp under erövrandets verk, och om människan innan hon erövrades fick ett ordentligt slutmål att eftersträva, då skulle inte erövringen av människan åstadkomma sin effekt, och dessutom skulle det även påverka effekten av erövrandets verk. Med detta menas alltså att erövrandets verk åstadkommer sin effekt genom att ta bort människans öde och utsikter, och döma och tukta människans upproriska sinnelag. Det uppnås inte genom att sluta något avtal med människan, alltså genom att ge välsignelser och nåd åt människan, utan genom att avslöja människans lojalitet genom att avklä henne sin frihet och utplåna hennes utsikter. Detta är det väsentliga i erövrandets verk. Om människan fick ett vackert hopp alldeles i början, och tuktans och domens verk utfördes efteråt, då skulle människan godta denna tuktan och dom grundat på att hon hade utsikter, och i slutet skulle den villkorslösa lydnaden och tillbedjan av Skaparen från alla hans skapade varelser inte uppnås; det skulle bara finnas blind, okunnig lydnad, eller så skulle människan ställa blinda krav på Gud, och så skulle det bli omöjligt att helt erövra människans hjärta. Följaktligen skulle ett sådant erövrande verk inte kunna vinna människan, och inte heller bära vittnesbörd om Gud. Sådana skapade varelser skulle inte kunna utföra sin plikt, och skulle bara köpslå med Gud; det skulle inte vara erövring, utan barmhärtighet och välsignelse. Det största problemet med människan är att hon inte tänker på något annat än sitt öde och sina utsikter, att hon avgudar dem. Människan eftersträvar Gud för sitt ödes och sina utsikters skull; hon tillber inte Gud på grund av sin kärlek till honom. Och i erövrandet av människan måste därför människans själviskhet, girighet och allt det som förhindrar hennes tillbedjan till Gud elimineras. När detta sker åstadkoms effekterna av människans erövrande. Vid det tidigaste erövrandet av människan är det därför nödvändigt att först rensa bort de vilda ambitionerna och de allvarligaste svagheterna hos människan, och genom detta uppenbara människans kärlek till Gud, och ändra hennes kunskap om mänskligt liv, hennes syn på Gud och meningen med hennes existens. På så sätt renas människans kärlek till Gud, det vill säga att människans hjärta erövras. Men i sin inställning till alla skapade varelser erövrar inte Gud bara för erövringens egen skull; istället erövrar han för att vinna människan, för sin egen äras skull, och för att återställa människans tidigaste, ursprungliga likhet. Om han bara skulle erövra för erövringens egen skull, då skulle betydelsen av erövrandets verk gå förlorad. Det vill säga, om Gud efter att ha erövrat människan tvådde sina händer från människan, och inte fäste avseende vid hennes liv eller död, då skulle inte detta vara förvaltning av mänskligheten, och inte heller skulle erövrandet av människan vara för hennes frälsnings skull. Endast att människan vinns efter att hon erövrats och att hon slutligen anländer till ett underbart slutmål är det centrala i hela frälsningens verk, och endast detta kan åstadkomma syftet med människans frälsning. Med andra ord är det bara människans ankomst till det vackra slutmålet och hennes inträde i vila som är de utsikter som alla skapade varelser bör ha, och det verk som bör utföras av Skaparen. Om människan skulle utföra detta verk, skulle det bli för begränsat: Det skulle ta människan till en viss punkt, men det skulle inte kunna ta henne till det eviga slutmålet. Människan kan inte avgöra människans öde, och hon kan dessutom inte säkerställa människans utsikter och framtida slutmål. Det verk som utförs av Gud är däremot annorlunda. Eftersom han skapade människan leder han henne; eftersom han frälser människan kommer han att frälsa henne grundligt, och kommer att fullständigt vinna henne; eftersom han leder människan, kommer han att föra henne till det rätta slutmålet; och eftersom han skapade och förvaltar människan, måste han ta ansvar för människans öde och utsikter. Det är detta som är det verk som utförs av Skaparen. Fastän erövrandets verk uppnås genom att människan rensas från sina utsikter, måste människan till slut föras in i det rätta slutmål som beretts för henne av Gud. Det är just för att Gud arbetar människan som människan har ett slutmål och hennes öde är säkrat. Det rätta slutmål som omnämns här är inte människans hopp och utsikter som rensades i förgångna tider; de två är annorlunda. Det som människan hoppas på och eftersträvar är den längtan som kommer av hennes strävan efter köttets överdådiga begär, snarare än det slutmål som väntar människan. Vad Gud har berett för människan är samtidigt de välsignelser och löften som väntar människan så snart hon har gjorts ren, som Gud beredde för människan efter att han skapat världen, och som inte är befläckade av människans val, föreställningar, fantasi eller kött. Detta slutmål är inte berett för en viss person, utan är viloplatsen för hela mänskligheten. Och detta slutmål är därför det lämpligaste slutmålet för mänskligheten.

 

Skaparens avsikt är att iscensätta alla skapade varelser. Du får inte avfärda eller låta bli att lyda något som han gör, inte heller skall du vara upprorisk mot honom. Det verk han utför kommer till slut att åstadkomma hans mål, och i detta kommer han att vinna ära. Varför sägs det inte idag att du är Moabs ättling eller den stora röda drakens avkomma? Varför talas det inte om utvalda människor, utan bara om de skapade varelserna? Den skapade varelsen – detta var människans ursprungliga titel, och det är detta som är hennes medfödda identitet. Namnen varierar bara för att tidsåldrarna och verksamhetsperioderna är olika; faktum är att människan är en ordinär varelse. Alla skapade varelser, både de mest fördärvade och de heligaste, måste utföra en skapad varelses plikt. När Gud utför erövrandets verk styr han inte dig genom dina utsikter, ditt öde eller slutmål. Det finns egentligen inget behov av att verka på det sättet. Syftet med erövrandets verk är att få människan att utföra en skapad varelses plikt, att få henne att tillbe Skaparen, och först efter det kan hon träda in i det underbara slutmålet. Människans öde styrs av Guds händer. Du är oförmögen att styra dig själv: Trots att människan alltid rusar omkring och är sysselsatt, förblir hon oförmögen att styra sig själv. Om du kunde känna till dina egna utsikter, om du kunde styra ditt eget öde, skulle du då fortfarande vara en skapad varelse? Kortfattat så är allt Guds verk, oavsett hur han verkar, för människans skull. Ta till exempel himlarna och jorden och alla ting som Gud skapat för att tjäna människan: månen, solen och stjärnorna som han gjorde åt människan, djuren och växterna, våren, sommaren, hösten och vintern, och så vidare – allt är för människans existens skull. Och oavsett hur han tuktar och dömer människan, är det alltså för människans frälsnings skull. Fastän han klär av människan alla hennes köttsliga förhoppningar, är det för att rena människan, och reningen av människan är för hennes existens skull. Människans slutmål ligger i Skaparens händer, så hur skulle människan kunna styra sig själv?

 

Så fort erövrandets verk har slutförts, kommer människan att föras in i en vacker värld. Detta liv blir naturligtvis fortfarande på jorden, men det blir fullständigt olikt människans liv idag. Det är det liv som mänskligheten kommer att ha efter att hela mänskligheten har erövrats, det blir en ny början för människan på jorden, och att mänskligheten får ett sådant liv blir beviset på att mänskligheten har trätt in i ett nytt och vackert rike. Det blir början på människans och Guds liv på jorden. Förutsättningen för ett så vackert liv måste vara att människan, efter att hon renats och erövrats, underkastar sig inför Skaparen. Och alltså är erövrandets verk det sista skedet i Guds verk innan mänskligheten träder in i det underbara slutmålet. Ett sådant liv är människans framtida liv på jorden, det är det vackraste livet på jorden, den sorts liv som människan längtar efter, den sort som människan aldrig tidigare har åstadkommit i världens historia. Det är slutresultatet av förvaltningens sextusenåriga verk, det är vad mänskligheten längtar mest efter, och det är också Guds löfte till människan. Men detta löfte kan inte inträffa genast: Människan kommer att träda in i det framtida slutmålet först när de sista dagarnas verk har slutförts och hon har erövrats fullkomligt, det vill säga så snart Satan har besegrats i grund. Människan kommer att vara utan en syndfull natur efter att hon har förfinats, därför att Gud kommer att ha besegrat Satan, vilket innebär att det inte kommer att finnas något intrång av fientliga krafter, och inga fientliga krafter som kan angripa människans kött. Och därför blir människan fri, och helig – hon kommer att ha trätt in i evigheten. Endast om mörkrets fientliga krafter blir bundna kommer människan att vara fri vart hon än går, och utan upproriskhet eller motstånd. Satan måste bara bindas för att människan skall bli helt bra; idag är hon inte helt bra eftersom[a] Satan fortfarande ställer till problem överallt på jorden, och eftersom hela Guds förvaltande verk fortfarande inte har nått sitt slut. När Satan väl har blivit besegrad kommer människan att vara helt befriad; när människan vinner Gud och kommer ut ur Satans domän, kommer hon att skåda rättfärdighetens sol. Det liv som väntar den normala människan kommer att återfås; allt det som den normala människan bör inneha – såsom förmågan att skilja gott från ont, och förstå hur man äter och klär sig, och förmågan att leva normalt – allt detta kommer att återfås. Även om Eva inte hade frestats av ormen, skulle människan ha fått ett sådant normalt liv efter att hon skapades i begynnelsen. Hon skulle ha ätit, varit klädd och levt den normala människans liv på jorden. Men efter att människan blev lastbar, blev detta liv en önskedröm, och än idag vågar inte människan föreställa sig sådana ting. Det här vackra livet som människan längtar efter är faktiskt en nödvändighet: Om människan inte hade ett sådant slutmål, skulle hennes lastbara liv på jorden aldrig upphöra, och om det inte fanns ett sådant vackert liv, skulle det inte finnas något slut på Satans öde eller den tidsålder då Satan har herravälde över jorden. Människan måste anlända till ett rike som mörkrets krafter inte kan nå, och när hon gör det kommer det att bevisa att Satan har besegrats. När det inte finns någon störning från Satan kommer Gud på så sätt att styra mänskligheten, och han kommer att befalla och styra hela människans liv; endast detta kommer att räknas som Satans nederlag. Människans liv idag är mestadels ett liv i smuts, och fortfarande ett liv av lidande och bedrövelse. Detta kan inte kallas Satans nederlag; människan har ännu inte undflytt bedrövelsens hav, har ännu inte undflytt vedermödan i människans liv eller Satans inflytande, och hon har fortfarande bara en oändligt liten kunskap om Gud. Alla människans vedermödor skapades av Satan, det var Satan som förde in lidandet i människans liv, och först efter att Satan har bundits kommer människan att helt kunna undfly bedrövelsens hav. Ändå uppnås bindandet av Satan genom att människans hjärta erövras och vinns, genom att människan blir krigsbytet från slaget med Satan.

 

Idag är människans strävan att bli en övervinnare och göras fullkomlig det hon eftersträvar innan hon får en normal människas liv på jorden, och de är de mål som människan eftersträvar innan Satan binds. I det väsentliga är människans strävan efter att bli en övervinnare och att göras fullkomlig, eller bli till stor användning, att fly från Satans inflytande: Människans strävan är att bli en övervinnare, men slutresultatet kommer att bli hennes flykt från Satans inflytande. Endast genom att fly undan Satans inflytande kan människan leva en normal människas liv på jorden, livet i tillbedjan till Gud. Idag är människans strävan att bli en övervinnare och göras fullkomlig de ting som eftersträvas innan hon får livet som en normal människa på jorden. Hon eftersträvar dem huvudsakligen för att bli renad och omsätta sanningen i praktiken, och för att åstadkomma tillbedjan till Skaparen. Om människan besitter en normal människas liv på jorden, ett liv utan vedermöda eller bedrövelse, då kommer inte människan att engagera sig i strävan att bli en övervinnare. ”Att bli en övervinnare” och att ”göras fullkomlig” är de mål som Gud ger människan att eftersträva, och genom strävan efter dessa mål får han människan att omsätta sanningen i praktiken och leva ut ett betydelsefullt liv. Målet är att göra människan fullständig och att vinna henne, och strävan efter att bli en övervinnare och göras fullkomlig är bara ett medel. Om människan i framtiden träder in i det underbara slutmålet, kommer det inte att finnas någon hänvisning till att bli en övervinnare och göras fullkomlig; det kommer bara att finnas varje skapad varelse som utför sin plikt. Idag är människan gjord för att eftersträva dessa ting enbart för att fastställa en omfattning för människan, så att människans strävan blir mer målinriktad och praktisk. Utan det skulle människans strävan efter att träda in i det eviga livet vara vag och abstrakt, och om det var så, skulle inte människan vara ännu mer ömklig? Att sträva på detta sätt, utan mål eller principer – är inte detta självbedrägeri? I slutändan skulle denna strävan naturligtvis vara fruktlös; människan skulle till slut ändå leva under Satans domän och skulle vara oförmögen att frigöra sig från honom. Varför utsätta sig för en så planlös strävan? När människan träder in i det eviga slutmålet, kommer människan att tillbe Skaparen, och eftersom människan har vunnit frälsning och trätt in i evigheten, kommer människan inte att eftersträva några mål, och dessutom kommer hon inte att behöva oroa sig över att vara belägrad av Satan. Vid den tiden kommer människan att veta sin plats, och kommer att utföra sin plikt, och även om de inte tuktas eller döms kommer varje människa att utföra sin plikt. Vid den tiden kommer människan att vara en skapad varelse till både identitet och status. Det kommer inte längre att finnas någon åtskillnad mellan höga och låga; varje person kommer helt enkelt att utöva olika funktioner. Ändå kommer människan fortfarande att leva i ett ordnat, lämpligt slutmål för mänskligheten, människan kommer att utföra sin plikt med tanke på att tillbe Skaparen, och en sådan mänsklighet kommer att vara evighetens mänsklighet. Vid den tiden kommer människan att ha vunnit ett liv upplyst av Gud, ett liv under Guds omsorg och skydd, och ett liv tillsammans med Gud. Mänskligheten kommer att leva ett normalt liv på jorden, och hela mänskligheten kommer att träda in på rätt spår. Den sextusenåriga förvaltningsplanen kommer att ha besegrat Satan i grund, vilket innebär att Gud kommer att ha återställt den ursprungliga bilden av människan efter att hon skapades, och därmed kommer Guds ursprungliga avsikt att ha uppfyllts. I begynnelsen, innan mänskligheten fördärvades av Satan, levde mänskligheten ett normalt liv på jorden. Senare, när människan fördärvades av Satan, förlorade hon detta normala liv, och då inleddes Guds förvaltande verk, och striden med Satan för att återställa människans normala liv. Det är först när Guds sextusenåriga förvaltande verk når sitt slut som hela mänsklighetens liv officiellt börjar på jorden; först då kommer människan att få ett underbart liv, och Gud kommer att återställa syftet med att skapa människan från början, och även människans ursprungliga likhet. Och då, när hon har mänsklighetens normala liv på jorden, kommer människan inte att sträva efter att bli en övervinnare eller bli fullkomlig, för människan kommer att vara helig. Den seger och den fullkomlighet som människan talar om är de mål som ges till människan att sträva efter under striden mellan Gud och Satan, och de finns endast för att människan har blivit fördärvad. Det är genom att ge dig ett mål, och genom att få dig att sträva mot det målet, som Satan kommer att besegras. Att be dig bli en övervinnare eller bli fullkomlig eller använd kräver att du bär vittnesbörd för att dra skam över Satan. I slutet kommer människorna att leva den normala människans liv på jorden, och människorna kommer att vara heliga, och när detta händer, kommer de fortfarande att sträva efter att bli övervinnare? Är de inte alla skapade varelser? Att bli en övervinnare och att bli fullkomlig är i båda fallen riktat mot Satan, och mot människans smutsighet. Syftar inte detta ”övervinnare” på segern över Satan och de fientliga krafterna? När du säger att du har gjorts fullkomlig, vad inom dig har blivit fullkomliggjort? Är det inte att du har frigjort dig från det fördärvade sataniska sinnelaget, så att du kan uppnå Guds överlägsna kärlek? Sådana ting sägs med hänsyftning till det smutsiga inom människan, och med hänsyftning till Satan; de uttalas inte med hänsyftning till Gud.

 

Om du idag inte eftersträvar att bli en övervinnare och bli fullkomlig, då kommer det i framtiden, när mänskligheten lever ett normalt liv på jorden, inte att finnas tillfälle till sådan strävan. Vid den tiden kommer utgången för varje slags person att ha avslöjats. Vid den tiden kommer det att vara klart vad du är för slags ting, och om du önskar att bli en övervinnare eller önskar att bli fullkomlig, kommer det att vara omöjligt. Det är bara på grund av sin upproriskhet som människan kommer att bestraffas efter att ha avslöjats. Vid den tiden kommer människans inte att sträva efter en högre position än andra, efter att vissa skall bli övervinnare och andra att fullkomliga, eller efter att vissa skall bli Guds förstfödda söner och andra bli Guds söner; de kommer inte att eftersträva dessa ting. Alla kommer att vara Guds skapade varelser, alla kommer att leva på jorden, och alla kommer att leva tillsammans med Gud på jorden. Nu är tiden för striden mellan Gud och Satan; det är en tid då denna strid ännu inte har avslutats, en tid då människan ännu inte har vunnits helt, och det är en övergångsperiod. Därför måste människan sträva efter att bli en övervinnare eller en av Guds folk. Idag finns det skillnader i status, men när tiden kommer blir det inga sådana skillnader: Statusen för alla de som har varit segerrika blir densamma, de blir alla kvalificerad mänsklighet, och kommer att leva jämlikt på jorden, vilket innebär att de alla kommer att vara kvalificerade skapade varelser, och att de alla får samma sak. Eftersom Guds verk har olika tidsåldrar, och föremålen för hans verk också är olika, så är ni, om detta verk utförs i er, berättigade att göras fullkomliga och bli övervinnare; om det utfördes utomlands skulle de bli berättigade att bli den första gruppen av människor som erövras, och den första gruppen av människor som görs fullkomliga. Idag görs detta verk inte utomlands, så de är inte berättigade att göras fullkomliga och bli övervinnare, och det är omöjligt för dem att bli den första gruppen. Eftersom föremålet för Guds verk är olika, är tidsåldern för Guds verk olika, och dess omfattning är olika, så här finns den första gruppen, det vill säga de som är övervinnarna, och det kommer också att finnas en andra grupp som har blivit fullkomliggjord. Så fort den första gruppen finns, som har gjorts fullkomlig, kommer det att finnas ett exemplar och ett föredöme, och därför blir det i framtiden en andra och tredje grupp av dem som görs fullkomliga, men i evigheten kommer de alla att vara desamma, och det kommer inte att finnas några klassificeringar efter status. De kommer helt enkelt att ha gjorts fullkomliga vid olika tillfällen, och det kommer inte att finnas några skillnader i status. När den tiden kommer då alla har gjorts fullständiga, och hela universums verk har slutförts, kommer det inte att finnas några skillnader i status, och alla kommer att ha likvärdig status. Idag utförs detta verk bland er, så att ni blir övervinnarna. Om det utfördes i England, då skulle England ha den första gruppen, på samma sätt som ni nu kommer att bli. Jag är helt enkelt särskilt nådig genom att utföra mitt verk i er idag, och om jag inte utförde detta verk i er, då skulle ni på samma sätt bli den andra gruppen, eller den tredje, eller den fjärde, eller den femte. Detta är enbart på grund av ordningsskillnaden i verket; den första gruppen och den andra gruppen betecknar inte att en är högre eller lägre än den andra; det betecknar bara i vilken ordning dessa människor görs fullkomliga. Idag förmedlas dessa ord till er, men varför blev ni inte underrättade tidigare? Därför att utan en process har människor en tendens att gå till ytterligheter. Exempelvis sade Jesus på den tiden: ”Så som jag gav mig av, så skall jag anlända.” Idag har många förblindats av dessa ord, och de vill bara bära vita klädnader och vänta på att få bli uppryckta till himlen. Idag finns det därför många ord som inte får uttalas för tidigt; om de uttalades för tidigt skulle människan gå till ytterligheter. Människans mognad är för liten, och hon är oförmögen att se rakt igenom till sanningen hos dessa ord.

 

När människan uppnår människans sanna liv på jorden, kommer alla Satans krafter att bindas, och människan kommer att leva lätt på jorden. Saker och ting kommer inte att vara så komplicerade som de är idag: Mänskliga relationer, sociala relationer, komplicerade familjerelationer ... de är så besvärliga, så smärtsamma! Människans liv är så eländigt! Så snart människan har erövrats, kommer hennes hjärta och sinne att förändras: Hon kommer att ha ett hjärta som vördar Gud och ett hjärta som älskar Gud. Så snart alla de i universum som söker älska Gud har erövrats, det vill säga så snart Satan har besegrats, och så snart Satan – alla mörkrets krafter – har bundits, då kommer människans liv på jorden att bli obesvärat, och hon kommer att kunna leva fritt på jorden. Om människans liv är utan de köttsliga relationerna, och är utan köttets komplikationer, då skulle det vara så mycket lättare. Människans relationer i köttet är för komplicerade, och att människan har sådana är bevis på att hon ännu inte har frigjort sig från Satans inflytande. Om du hade samma relation med bröderna och systrarna, om du hade samma relation med din vanliga familj, då skulle du inte ha några bekymmer, och skulle inte behöva oroa dig för någon. Ingenting kunde vara bättre, och på det sättet skulle människan befrias från hälften av sitt lidande. När människan lever ett normalt mänskligt liv på jorden, kommer hon att likna en ängel; fast hon fortfarande är av köttet, kommer hon att bli mycket lik en ängel. Detta är det slutliga löftet, det är det sista löftet som skänks till människan. Idag genomgår människan tuktan och dom; tycker du att människans erfarenhet av sådant är meningslös? Skulle tuktans och domens verk kunna göras utan anledning? Tidigare har det sagts att tuktan och dom över människan är att placera henne i den bottenlösa avgrunden, vilket innebär att hon fråntas sitt öde och sina utsikter. Detta är för ett enda ändamål: reningen av människan. Människan placeras inte i den bottenlösa avgrunden avsiktligt varefter Gud tvår sina händer från henne. Istället är det för att hantera upproriskheten inom människan, så att tingen inom människan i slutändan kan renas, så att hon kan få en sann kunskap om Gud, och bli som en helig person. Om detta görs kommer allt att fullbordas. Faktum är att när de ting inom människan som är avsedda att hanteras blir hanterade, och människan bär ett genljudande vittnesbörd, kommer Satan också att besegras, och även om några av dessa ting som ursprungligen finns i människan kanske inte renas helt och hållet, kommer det när Satan väl är besegrad inte längre att leda till besvär, och vid det laget kommer människan att ha blivit fullständigt renad. Människan har aldrig upplevt ett sådant liv, men när Satan besegras kommer allt att avgöras och alla de obetydliga tingen inom människan kommer att lösas; alla andra besvär kommer att upphöra så fort huvudproblemet har lösts. Under denna Guds inkarnation på jorden, när han personligen utför sitt verk bland människorna, så är allt verk han utför till för att besegra Satan, och han kommer att besegra Satan genom att erövra människan och göra er fullständiga. När ni bär ett genljudande vittnesbörd, kommer även detta att bli ett tecken på Satans nederlag. Människan erövras först och blir till sist helt fullkomlig för att besegra Satan. I det väsentliga är dock detta tillsammans med Satans nederlag samtidigt hela mänsklighetens frälsning från detta tomma bedrövelsens hav. Oavsett om detta verk utförs genom hela universum eller i Kina, så sker allt för att besegra Satan och komma med frälsning till hela mänskligheten så att människan kan träda in i viloplatsen. Du förstår, Guds inkarnation i vanligt kött är just för ändamålet att besegra Satan. Den köttslige Guds verk används för att komma med frälsning till alla dem under himlen som älskar Gud, det är för ändamålet att erövra hela mänskligheten, och dessutom för ändamålet att besegra Satan. Kärnan i hela Guds förvaltande verk är oskiljbart från Satans nederlag och till för att komma med frälsning till hela mänskligheten. Varför sägs det alltid, i mycket av detta verk, att ni skall bära vittnesbörd? Och vem är detta vittnesbörd riktat till? Är det inte riktat mot Satan? Detta vittnesbörd görs om Gud, och det görs för att vittna om att Guds verk har åstadkommit sin effekt. Att bära vittnesbörd har att göra med verket att besegra Satan; om det inte fanns någon strid med Satan, då skulle inte människan vara tvungen att bära vittnesbörd. Det är för att Satan måste besegras som Gud, samtidigt som han frälser människan, kräver att människan bär vittnesbörd om honom inför Satan, vilket han använder för att frälsa människan och strida med Satan. Följaktligen är människan både föremålet för frälsning och ett redskap i Satans nederlag, och därför står människan i centrum för Guds hela förvaltande verk, och Satan är enbart föremålet för förstörelse, fienden. Du känner kanske att du inte har gjort någonting, men på grund av förändringarna i ditt sinnelag, har vittnesbördet burits, och detta vittnesbörd är riktat mot Satan och görs inte om människan. Människan är inte lämpad att få ett sådant vittnesbörd om sig. Hur skulle hon kunna förstå det verk som Gud gör? Föremålet för Guds kamp är Satan; samtidigt är människan bara föremålet för frälsning. Människan har det fördärvade sataniska sinnelaget, och är oförmögen att förstå detta verk. Detta beror på Satans fördärv. Det finns inte inneboende i människan, men dirigeras av Satan. Idag är Guds huvudsakliga verk att besegra Satan, det vill säga att fullständigt erövra människan, så att människan kan bära slutligt vittnesbörd om Gud inför Satan. På så sätt kommer alla ting att fullbordas. I många fall verkar det för ditt blotta öga som att ingenting har gjorts, men i själva verket har verket redan fulländats. Människan kräver att hela fulländningens verk är synligt, men ändå har jag utan att göra det synligt för dig fulländat mitt verk, för Satan har underkastat sig, vilket betyder att han har besegrats i grund, att all Guds visdom, makt och auktoritet har övervunnit Satan. Detta är exakt det vittnesbörd som måste bäras, och fastän det inte har något tydligt uttryck i människan, fastän det inte är synligt för blotta ögat, så har Satan redan besegrats. Detta verk är i sin helhet riktat mot Satan, och utförs på grund av striden med Satan. Alltså finns det många saker som människan inte betraktar som om de har varit framgångsrika, men som i Guds ögon var framgångsrika för länge sedan. Detta är en av de inre sanningarna om allt Guds verk.

 

Så snart Satan har besegrats, det vill säga så snart människan helt har erövrats, kommer människan att begripa att hela detta verk är för frälsningens skull, och att medlen för denna frälsning är att återvinnas från Satans händer. De 6 000 åren av Guds förvaltande verk är uppdelade i tre skeden: lagens tidsålder, nådens tidsålder och rikets tidsålder. Dessa tre skeden hos verket är alla till för mänsklighetens frälsnings skull, det vill säga de är till för frälsandet av en mänsklighet som har fördärvats allvarligt av Satan. Samtidigt är de emellertid också till för att Gud skall kunna strida med Satan. Precis som frälsningens verk är uppdelat i tre skeden, är därmed också striden med Satan uppdelad i tre skeden, och dessa två aspekter av Guds verk utförs samtidigt. Striden med Satan är i själva verket för mänsklighetens frälsnings skull, och eftersom mänsklighetens frälsningsverk inte är något som kan fulländas framgångsrikt i ett enda skede, så är striden med Satan också uppdelad i faser och perioder, och kriget utkämpas mot Satan i enlighet med människans behov och omfattningen av Satans fördärvande av henne. Kanske tror människan i sin fantasi att Gud i denna strid kommer att ta till vapen mot Satan, på samma sätt som två arméer skulle slåss mot varandra. Detta är bara något som människans intellekt är kapabelt att föreställa sig, och det är en ytterst vag och orealistisk idé, ändå är det vad människan tror. Och eftersom jag säger här att medlen för människans frälsning är genom striden med Satan, så tänker sig människan att det är så striden utförs. I människans frälsningsverk har tre skeden utförts, vilket innebär att striden med Satan har delats upp i tre skeden innan Satan fullständigt besegras. Men den inre sanningen hos hela verket med striden mot Satan är att dess effekter åstadkoms genom att skänka nåd till människan, och genom att bli ett syndoffer för människan, förlåta människans synder, erövra människan och göra människan fullkomlig. Striden med Satan består faktiskt inte av att ta till vapen mot Satan, utan av människans frälsning, verkandet med människans liv och förändrandet av människans sinnelag så att hon kan bära vittnesbörd om Gud. Det är så Satan besegras. Satan besegras genom att människans fördärvade sinnelag förändras. När Satan har besegrats, det vill säga när människan har blivit fullständigt frälst, då kommer den utskämde Satan att vara fullständigt bunden, och på så sätt kommer människan att vara fullständigt frälst. Det väsentliga i människans frälsning är alltså striden med Satan, och kriget med Satan återspeglas i första hand i människans frälsning. De sista dagarnas skede, då människan skall erövras, är det sista skedet i striden med Satan, och även verket med människans fullständiga frälsning från Satans domän. Den inre meningen hos erövringen av människan är att förkroppsligandet av Satan, människan som har fördärvats av Satan, återvänder till Skaparen efter dennes erövring, genom vilket hon kommer att överge Satan och helt återvända till Gud. På det sättet kommer människan att ha blivit fullständigt frälst. Erövrandets verk är alltså det sista verket i striden mot Satan, och det slutgiltiga skedet i Guds förvaltning för Satans nederlags skull. Utan detta verk skulle människans fulla frälsning i slutändan vara omöjlig, Satans fullständiga nederlag skulle också vara omöjligt, och mänskligheten skulle aldrig kunna träda in i det underbara slutmålet, eller bli fri från Satans inflytande. Följaktligen kan inte människans frälsningsverk slutföras innan striden med Satan är slutförd, för kärnan i Guds förvaltande verk är till för människans frälsnings skull. Den tidigaste mänskligheten var i Guds händer, men på grund av Satans frestelse och fördärv, blev människan bunden av Satan och råkade i händerna på den onde. På så sätt blev Satan objektet som skulle besegras i Guds förvaltande verk. Eftersom Satan tog människan i besittning, och eftersom människan är underlaget i Guds hela förvaltning, måste människan, om hon skall kunna frälsas, ryckas tillbaka från Satans händer, det vill säga människan måste tas tillbaka efter att ha hållits fången av Satan. Satan besegras genom förändringar i människans gamla sinnelag, vilka återställer hennes ursprungliga förnuft, och på så sätt kan människan, som har tagits till fånga, ryckas tillbaka ur Satans händer. Om människan befrias från Satans inflytande och bojor, kommer Satan att stå med skammen, människan kommer till slut att tas tillbaka, och Satan kommer att besegras. Och eftersom människan har befriats från Satans mörka inflytande, kommer människan att bli krigsbytet från hela denna strid, och Satan kommer att bli det objekt som bestraffas så snart denna strid har avslutats, varefter hela människans frälsningsverk kommer att ha fulländats.

 

Gud hyser inte någon illvilja mot de skapade varelserna och önskar endast besegra Satan. Hela hans verk – vare sig det är tuktan eller dom –riktas mot Satan; det utförs för människans frälsnings skull, det är till för att besegra Satan, och det har ett mål: att strida mot Satan ända till slutet! Och Gud kommer inte att vila förrän han har vunnit seger över Satan! Han vilar först när han har besegrat Satan. Eftersom allt det verk som Gud utför riktas mot Satan, och eftersom alla de som har fördärvats av Satan befinner sig under Satans domäns styre och lever under Satans domän, utan att strida mot Satan och bryta med honom, skulle Satan inte släppa sitt grepp om dessa människor, och de kunde inte vinnas. Om de inte vanns, skulle det bevisa att Satan inte har blivit besegrad, att han inte har besegrats. Och därför, i sin 6 000 år långa förvaltningsplan, utförde Gud lagens verk under det första skedet, under det andra skedet utförde han nådens tidsålders verk, det vill säga korsfästelsens verk, och under det tredje skedet utförde han verket att erövra mänskligheten. Allt detta verk är inriktat på omfattningen av Satans fördärv av mänskligheten, allting är till för att besegra Satan, och inget av skedena är inte till för att besegra Satan. Det väsentliga i Guds sextusenåriga förvaltande verk är striden mot den stora röda draken, och verket att förvalta mänskligheten är också verket att besegra Satan, och verket att strida med Satan. Gud har stridit i 6 000 år, och har alltså verkat i 6 000 år, för att till slut föra in människan i det nya riket. När Satan besegras kommer människan att bli helt befriad. Är inte detta riktningen för Guds verk idag? Detta är precis riktningen för dagens verk: människans fullständiga befrielse och frigörande, så att hon inte är underställd några regler, eller bunden av några band eller begränsningar. Allt detta verk utförs i enlighet med er mognad och i enlighet med era behov, alltså att ni blir försedda med vad som helst som ni kan åstadkomma. Det handlar inte om att ”försöka ta ned månen”, att tvinga er att göra sådant som är bortom er förmåga; istället utförs allt detta verk i enlighet med era faktiska behov. Varje skede i verket är enligt människans faktiska behov och önskemål, och är för ändamålet att besegra Satan. I begynnelsen fanns det faktiskt inga barriärer mellan Skaparen och hans skapade varelser. De orsakades alla av Satan. Människan har blivit oförmögen att se eller vidröra någonting på grund av att Satan stör och fördärvar. Människan är offret, den som har blivit bedragen. Så snart Satan har blivit besegrad, kommer de skapade varelserna att skåda Skaparen, och Skaparen kommer att se på de skapade varelserna och personligen kunna leda dem. Endast detta är det liv som människan borde ha på jorden. Och Guds verk är alltså först och främst till för att besegra Satan, och så snart Satan har besegrats, kommer allt att lösa sig. Idag har du sett att det verkligen betyder någonting att Gud kommer bland människorna. Han har inte kommit för att tillbringa varje dag med att hitta fel hos er, för att säga si och så, eller för att bara låta er se hur han ser ut, och hur han talar och lever. Gud har inte blivit kött bara för att låta er se på honom, eller för att öppna era ögon, eller för att låta er höra de mysterier han har talat om och de sju sigill han har öppnat. Istället har han blivit kött för att besegra Satan. Han har personligen kommit bland människorna i köttet för att frälsa människan, för att strida med Satan, och detta är betydelsen av hans inkarnation. Om det inte var för att besegra Satan, då skulle han inte personligen utföra detta verk. Gud har kommit till jorden för att utföra sitt verk bland människorna, för att personligen uppenbara sig för människan och låta människan skåda honom; är det något litet? Det är verkligen någonting! Det är inte så som människan föreställer sig, att Gud har kommit så att människan kan titta på honom, så att människan kan förstå att Gud är verklig och inte vag eller ihålig, och att Gud är upphöjd men också ödmjuk. Kan det vara så enkelt? Det är precis just för att Satan har fördärvat människans kött, och människan är den som Gud avser att frälsa, som Gud måste ta på sig köttet för att strida med Satan och personligen vara en herde för människan. Endast detta är till gagn för hans verk. Guds två inkarnerade kött har funnits för att besegra Satan, och har också funnits för att bättre frälsa människan. Detta är för att den som strider med Satan bara kan vara Gud, vare sig det är Guds Ande eller Guds inkarnerade kött. Kort sagt kan den som strider med Satan inte vara änglarna, än mindre kan det vara människan, som har fördärvats av Satan. Änglarna har ingen makt att göra det, och människan är ännu mer kraftlös. Om Gud önskar arbeta människans liv, om han önskar att personligen komma till jorden för att arbeta människan, måste han alltså personligen bli kött, det vill säga han måste personligen ta på sig köttet, och med sin inneboende identitet och det verk han måste utföra komma bland människorna och personligen frälsa människan. Om inte, om det var Guds Ande eller människan som utförde detta verk, då skulle denna strid för alltid misslyckas med att åstadkomma sin effekt, och skulle aldrig upphöra. Först när Gud blir kött för att personligen gå i krig mot Satan bland människorna har människan en chans till frälsning. Dessutom är det först då som Satan står med skammen, och lämnas utan några möjligheter att utnyttja eller några planer att verkställa. Det verk som utförs av den inkarnerade Guden är ouppnåeligt för Guds Ande, och ännu mer omöjligt för någon köttslig människa att utföras på Guds vägnar, för det verk Gud utför är för människans livs skull, och för att förändra människans fördärvade sinnelag. Om människan skulle delta i denna strid, skulle hon bara fly i eländig oreda, och skulle helt enkelt vara oförmögen att ändra på sitt fördärvade sinnelag. Hon skulle vara oförmögen att rädda människan från korset, eller att erövra hela den upproriska mänskligheten, utan bara kunna utföra lite gammalt verk enligt princip, eller något annat verk som inte har med Satans nederlag att göra. Så varför bry sig? Vad är meningen med ett verk som inte kan vinna mänskligheten, än mindre besegra Satan? Alltså kan striden med Satan bara utkämpas av Gud själv, och kan helt enkelt inte utkämpas av människan. Människans plikt är att lyda och att följa, för människan kan inte utföra verket att inleda en ny epok, och dessutom kan hon inte utföra verket att strida mot Satan. Människan kan bara tillfredsställa Skaparen under Guds eget ledarskap, genom vilket Satan besegras; detta är det enda människan kan göra. Och varje gång en ny strid tar sin början, det vill säga varje gång den nya tidsålderns verk börjar, utförs alltså detta verk personligen av Gud själv, och genom det leder han hela tidsåldern och öppnar en ny väg för hela mänskligheten. Varje ny tidsålders gryning är en ny början i striden med Satan, genom vilken människan träder in i ett nyare, vackrare rike och en ny tidsålder som leds personligen av Gud själv. Människan är herre över alla ting, men de som har vunnits kommer att bli frukterna av alla strider med Satan. Satan är fördärvaren av alla ting, han är förloraren i slutet av alla strider, och även den som kommer att bestraffas efter dessa strider. Av Gud, människan och Satan är det bara Satan som kommer att bli avskydd och förkastad. Samtidigt blir de som vanns av Satan men inte tas tillbaka av Gud att de som mottar straff på Satans vägnar. Av dessa tre borde bara Gud tillbes av alla ting. De som fördärvades av Satan men tas tillbaka av Gud och som följer Guds väg, blir samtidigt de som kommer att ta emot Guds löfte och döma de onda åt Gud. Gud kommer helt säkert att segra och Satan kommer helt säkert att besegras, men bland människorna finns det de som vinner och de som förlorar. De som vinner kommer att tillhöra segraren, och de som förlorar kommer att höra till förloraren; detta är klassificeringen av var och en efter sort, det är den slutliga utgången av allt Guds verk, det är också syftet med allt Guds verk, och det kommer aldrig att förändras. Kärnan i det huvudsakliga verket i Guds förvaltningsplan är inriktad på människans frälsning, och Gud blir kött först och främst för denna kärnas skull, för detta verks skull, och för att besegra Satan. Första gången Gud blev kött var det också för att besegra Satan: Han blev personligen kött, och blev personligen fastspikad på korset, för att fullända den första stridens verk, som var mänsklighetens försoning. På samma sätt utförs också detta skede av verket personligen av Gud, som har blivit kött för att utföra sitt verk bland människorna, för att personligen tala sina ord och låta människan se honom. Naturligtvis är det oundvikligt att han också utför en del annat verk längs vägen, men huvudskälet till att han utför sitt verk personligen är att besegra Satan, erövra hela mänskligheten och vinna dessa människor. Och därför är Guds inkarnations verk verkligen någonting. Om hans syfte bara var att visa människan att Gud är ödmjuk och dold, och att Gud är verklig, om det bara var för att göra detta verk, då skulle det inte finnas något behov av att bli kött. Även om Gud inte blev kött, skulle han kunna uppenbara sin ödmjukhet och doldhet, sin storhet och helighet, direkt till människan, men sådana ting har inget att göra med verket att förvalta mänskligheten. De kan inte frälsa människan eller göra henne fulländad, än mindre kan de besegra Satan. Om Satans nederlag endast inbegrep Anden som stred mot en ande, då skulle sådant verk ha ännu mindre praktiskt värde; det skulle inte kunna vinna människan och skulle förstöra människans öde och utsikter. Guds verk idag är därför av djupgående betydelse. Det är inte bara till för att människan skall få se honom, eller för att människans ögon skall öppnas, eller för att förse henne med lite drivkraft och uppmuntran; sådant verk har ingen betydelse. Om du bara kan tala om detta slags kunskap, då bevisar det att du inte känner till den sanna betydelsen av Guds inkarnation.

 

Verket med Guds hela förvaltningsplan utförs personligen av Gud själv. Det första skedet – världens skapelse – utfördes personligen av Gud själv, och om detta inte hade skett, då skulle ingen ha kunnat skapa mänskligheten; det andra skedet var försoningen av hela mänskligheten, och det utfördes också personligen av Gud själv; det tredje skedet säger sig självt: Det finns ett ännu större behov av att slutet på allt Guds verk utförs av Gud själv. Verket att försona, erövra, vinna och göra hela mänskligheten fullkomlig utförs allt igenom personligen av Gud själv. Om han inte personligen utförde detta verk, då skulle hans identitet inte kunna företrädas av människan, eller hans verk utföras av människan. För att besegra Satan, för att vinna mänskligheten, och för att ge människan ett normalt liv på jorden, leder han personligen människan och verkar personligen bland människorna; för hela sin förvaltningsplans skull, och för hela sitt verk, måste han personligen utföra detta verk. Om människan bara tror på att Gud kom för att ses av henne och göra henne lycklig, då har sådana övertygelser inget värde, de har ingen betydelse. Människans kunskap är för ytlig! Endast genom att utföra det själv kan Gud utföra sitt verk grundligt och fullständigt. Människan är oförmögen att göra det på Guds vägnar. Eftersom hon inte har Guds identitet eller hans substans, är hon oförmögen att utföra hans verk, och även om människan utförde det, skulle det inte ha någon effekt. Första gången Gud blev kött var det för försoningens skull, för att försona hela mänskligheten från synd, för att göra människan kapabel att bli renad och bli förlåten för sina synder. Erövrandets verk utförs också av Gud personligen bland människorna. Om Gud under detta skede bara skulle tala profetior, då skulle en profet eller någon begåvad kunna hittas för att ta hans plats; om bara profetior talades, skulle människan kunna ersätta Gud. Men om människan personligen skulle utföra Guds eget verk och skulle arbeta människans liv, skulle det vara omöjligt för henne att utföra detta verk. Det måste utföras personligen av Gud själv: Gud måste personligen bli kött för att utföra detta verk. Om bara profetior talades under ordets tidsålder, då skulle Jesaja eller profeten Elia kunna hittas för att utföra detta verk, och det skulle inte finnas något behov av att Gud själv utförde det personligen. Eftersom det verk som utförs i detta skede inte bara är att tala profetiska ord, och eftersom det är av större vikt att ordens verk används för att erövra människan och besegra Satan, kan inte detta verk utföras av människan, och måste utföras personligen av Gud själv. Under lagens tidsålder utförde Jehova en del av Guds verk, och efter det talade han vissa ord och utförde en del verk genom profeterna. Det är för att människan kunde ersätta Jehovas verk, och siarna kunde förutse saker och ting och tolka vissa drömmar på hans vägnar. Det verk som utfördes i begynnelsen var inte verket att direkt förändra människans sinnelag, och hade inget att göra med människans synd, och människan behövde bara följa lagen. Så Jehova blev inte kött och uppenbarade sig inte för människan; istället talade han direkt till Mose och andra, fick dem att tala och verka på hans vägnar, och fick dem att verka direkt bland mänskligheten. Det första skedet av Guds verk var att leda människan. Det var inledningen till striden med Satan, men den striden hade ännu inte officiellt börjat. Det officiella kriget med Satan började i och med Guds första inkarnation, och det har fortsatt ända tills idag. Den första fasen i detta krig var när Gud inkarnerad spikades fast på korset. Korsfästelsen av Gud inkarnerad besegrade Satan, och det var det första framgångsrika skedet i kriget. När Gud inkarnerad direkt börjar arbeta människans liv, är det den officiella inledningen på verket att vinna tillbaka människan, och eftersom detta är verket att förändra människans gamla sinnelag, är det verket att strida med Satan. Det skede i verket som utfördes av Jehova i begynnelsen var enbart ledarskapet för människans liv på jorden. Det var början på Guds verk, och även om det ännu inte hade inbegripit någon strid, eller något stort verk, lade det grunden för det stridsverk som skulle komma. Senare innebar det andra skedet av verket under nådens tidsålder en förändring av människans gamla sinnelag, vilket betyder att Gud själv formade människans liv. Detta måste göras personligen av Gud: Det krävde att Gud personligen blev kött, och om han inte hade blivit kött, skulle inte någon annan ha kunnat ersätta honom i detta skede av verket, för det representerade verket att kämpa direkt mot Satan. Om människan hade utfört detta verk på Guds vägnar, då människan stod inför Satan, skulle Satan inte ha underkastat sig och det skulle ha blivit omöjligt att besegra honom. Det var tvunget att Gud inkarnerad kom för att besegra honom, för den inkarnerade Gudens substans är fortfarande Gud, han är fortfarande människans liv, och han är fortfarande Skaparen; vad som än händer kommer hans identitet och substans inte att förändras. Och därför tog han på sig köttet och utförde verket att orsaka Satans fullständiga underkastelse. Om människan skulle utföra detta verk under de sista dagarnas skede av verket, och skulle fås att yttra orden direkt, skulle hon inte kunna yttra dem, och om profetiska ord talades, skulle det inte kunna erövra människan. Genom att ta på sig köttet kommer Gud för att besegra Satan och få honom att helt underkasta sig. Han besegrar Satan i grund, erövrar människan helt, och vinner fullständigt människan, varefter detta skede av verket är slutfört och framgång uppnådd. I Guds förvaltning kan inte människan ersätta Gud. I synnerhet verket med att leda tidsåldern och inleda nytt verk behöver i ännu högre grad göras personligen av Gud själv. Människan kan ge människan uppenbarelse och förse henne med profetior, men om det är verk som måste göras personligen av Gud, stridens verk mellan Gud själv och Satan, då kan inte detta verk göras av människan. Under det första skedet av verket, när det inte var någon strid med Satan, ledde Jehova personligen Israels folk med hjälp av den profetia som profeterna uttalade. Efteråt bestod verkets andra skede av striden med Satan, och Gud själv blev personligen kött, och kom in i köttet för att göra detta verk. Allting som inbegriper striden med Satan inbegriper också Guds inkarnation, vilket innebär att denna strid inte kan utkämpas av människan. Om människan skulle strida, skulle hon inte kunna besegra Satan. Hur skulle hon kunna ha styrkan att kämpa mot honom samtidigt som hon är under hans domän? Människan är mittemellan: Om du lutar dig mot Satan tillhör du Satan, men om du tillfredsställer Gud tillhör du Gud. Om människan skulle ersätta Gud i detta stridsverk, skulle hon kunna det? Om hon gjorde det, skulle hon inte ha förgåtts för länge sedan? Skulle hon inte för länge sedan ha trätt in i den undre världen? Alltså kan människan inte ersätta Gud i hans verk, det vill säga människan har inte Guds substans, och om du stred med Satan skulle du vara oförmögen att besegra honom. Människan kan bara göra en del verk; hon kan vinna över en del människor, men hon kan inte ersätta Gud i Guds eget verk. Hur skulle människan kunna strida med Satan? Satan skulle ta dig till fånga innan du ens hade börjat. Endast Gud själv kan strida med Satan, och på denna grund kan människan följa Gud och lyda honom. Bara på det sättet kan människan vinnas av Gud och fly från Satans band. Vad människan kan uppnå med sin egen visdom, auktoritet och förmågor är alltför begränsat; hon är oförmögen att fullända människan, att leda henne, och dessutom att besegra Satan. Människans intelligens och visdom kan inte gäcka Satans planer, så hur skulle människan kunna strida med honom?

 

Alla de som är villiga att göras fullkomliga har chansen att bli fullkomliga, så alla måste slappna av: I framtiden kommer ni alla att träda in i slutmålet. Men om du är ovillig att göras fullkomlig, och är ovillig att träda in i det underbara riket, då är det ditt eget problem. Alla de som är villiga att göras fullkomliga och är lojala mot Gud, alla de som lyder, och alla de som troget utför sin uppgift – alla sådana människor kan göras fullkomliga. Alla de som inte lojalt utför sin plikt, alla de som inte är lojala mot Gud, alla de som inte underkastar sig Gud, i synnerhet de som har tagit emot den Helige Andes upplysning och belysning men inte omsätter den i praktiken – alla sådana människor är idag oförmögna att göras fullkomliga. Alla de som är villiga att vara lojala och lyda Gud kan göras fullkomliga, även om de är lite okunniga; alla de som är villiga att sträva kan göras fullkomliga. Man behöver inte oroa sig över detta. Så länge du är villig att sträva i denna riktning, kan du göras fullkomlig. Jag vill inte överge eller eliminera någon av dessa bland er, men om människan inte strävar efter att göra gott, då förstör du bara dig själv; det är inte jag som eliminerar dig, utan du själv. Om du själv inte strävar efter att göra gott – om du är lat, eller inte utför din plikt, eller inte är lojal, eller inte eftersträvar sanningen, och alltid gör som du vill, spenderar pengar och har sexuella förbindelser, då fördömer du dig själv, och är inte värdig någons medömkan. Mitt syfte är att ni alla skall göras fullkomliga, och åtminstone bli erövrade, så att detta skede av verket kan slutföras framgångsrikt. Guds önskan är att varje människa skall bli fullkomlig, bli slutgiltigt vunnen av honom, bli fullständigt renad av honom och bli en som han älskar. Det spelar ingen roll om jag säger att ni är bakåtsträvande eller av dålig kaliber – detta är helt och hållet fakta. Att jag säger detta bevisar inte att jag tänker överge dig, att jag har förlorat hoppet om er, än mindre att jag är ovillig att frälsa er. Idag har jag kommit för att göra er frälsnings verk, det vill säga det verk jag gör är en fortsättning på frälsningens verk. Varje människa har möjligheten att göras fullkomlig: Förutsatt att du är villig, förutsatt att du strävar, kommer du till slut att kunna uppnå effekterna, och inte en enda av er kommer att försakas. Om du är av dålig kaliber, kommer mina krav på dig att vara i enlighet med din dåliga kaliber; om du är av god kaliber kommer mina krav på dig att vara i enlighet med din goda kaliber; om du är okunnig och obildad, kommer mina krav på dig att vara i enlighet med din obildning; om du är bildad, kommer mina krav på dig att vara i enlighet med din bildningsnivå; om du är gammal, kommer mina krav på dig att vara i enlighet med din ålder; om du har förmågan att visa gästfrihet, kommer mina krav på dig att vara i enlighet med detta; om du säger att du inte kan erbjuda gästfrihet, och bara kan utföra en viss uppgift, om det nu gäller att sprida evangeliet, eller ta hand om kyrkan, eller sköta om andra allmänna angelägenheter, så kommer min fullkomning av dig att vara i enlighet med den uppgift du utför. Att vara lojal, att lyda ända till slutet, och sträva efter Guds överlägsna kärlek – det är detta du måste åstadkomma, och det finns ingen bättre praxis än dessa tre ting. I slutändan måste människan åstadkomma dessa tre ting, och om hon kan åstadkomma dem kommer hon att göras fullkomlig. Men framför allt måste du sträva på riktigt, du måste aktivt pressa framåt och uppåt, och inte vara passiv i detta. Jag har sagt att varje människa har chansen att göras fullkomlig, och är kapabel att göras fullkomlig, och detta räknas, men om du inte försöker bli bättre i din strävan, om du inte åstadkommer dessa tre kriterier, då måste du till slut elimineras. Jag vill att alla skall komma ifatt, vill att alla skall få den Helige Andes verk och upplysning, och kunna lyda ända fram till slutet, för detta är den plikt som var och en av er bör utföra. När ni alla har utfört er plikt, kommer ni alla att ha gjorts fullkomliga, och ni kommer också att ha ett genljudande vittnesbörd. Alla dessa som har vittnesbörd är de som har vunnit seger över Satan och vunnit Guds löfte, och de är de som kommer att fortsätta leva på det underbara slutmålet.


Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

Av Stina - Söndag 7 april 08:16

Kristi substans utgörs av lydnad mot den himmelske Faderns vilja

Den inkarnerade Guden kallas Kristus, och Kristus är det kött som Guds Ande iklätt sig. Detta kött liknar inte någon annan människa som är av köttet. Skillnaden beror på att Kristus inte är av kött och blod utan är en inkarnation av Anden. Han har både en normal mänsklighet och en fullständig gudomlighet. Ingen människa äger hans gudomlighet. Med sin normala mänsklighet fullföljer han alla sina normala aktiviteter i köttet, medan han med sin gudomlighet utför Guds eget verk. Både hans mänsklighet och gudomlighet är underordnade den himmelske Faderns vilja. Kristi substans utgörs av Anden, det vill säga gudomligheten. Av den anledningen är hans substans Guds egen substans. Denna substans kommer inte att avbryta hans eget verk och han skulle aldrig kunna göra något som förstör hans eget verk. Inte heller skulle han någonsin yttra några ord som går emot hans egen vilja. Därför skulle den inkarnerade Guden aldrig någonsin göra något som avbryter hans egen förvaltning. Det här är något som alla människor bör förstå. Syftet med den Helige Andes verk är att rädda människan och detta sker med hänsyn till Guds egen förvaltning. På samma sätt består Kristi verk av att rädda människan för att det är Guds vilja. Eftersom Gud blir kött förverkligar han sin substans i sitt kött så att hans kött är tillräckligt för att utföra hans verk. Därför ersätts hela Guds Andes verk av Kristi verk under inkarnationens tid och i centrum för allt verk under inkarnationens tid står Kristi verk. Det kan inte blandas ihop med verk från någon annan tid. Och eftersom Gud blir kött verkar han i sitt kötts identitet. Eftersom han kommer i köttet avslutar han sedan i köttet det arbete som han ska göra. Både Guds Ande och Kristus är Gud själv och han utför det verk som han bör utföra och fullgör det ämbete som han bör fullgöra.

 

Själva Guds substans utövar auktoritet, men han kan helt och hållet underkasta sig den auktoritet som kommer från honom. Det spelar ingen roll om det är Andens verk eller köttets verk, ingen av dem är i konflikt med den andra. Guds Ande är hela skapelsens auktoritet. Köttet med Guds substans besitter också auktoritet, men Gud i köttet kan göra allt det verk som är i enlighet med den himmelske Faderns vilja. Det här kan inte uppnås eller begripas av någon människa. Gud själv är en auktoritet, men hans kött kan underkasta sig hans auktoritet. Det här är den inre betydelsen av orden: ”Kristus lyder Gud Faderns vilja.” Gud är en Ande och kan utföra frälsningens verk, så som Gud som har blivit människa kan. Hur som helst, Gud utför sitt eget verk. Han varken avbryter eller stör och han utför absolut inte arbeten som står i konflikt med varandra. Substansen i det arbete som utförs av Anden och köttet är nämligen densamma. Både Anden och köttet verkar för att uppfylla samma vilja och förvalta samma verk. Även om Anden och köttet har två olika kvaliteter, är deras substanser desamma. Båda besitter Guds egen substans och identitet. I Gud själv finns inga inslag av olydnad, hans substans utgörs av godhet. Han är all skönhets och godhets, samt kärlekens, uttryck. Inte ens i köttet gör Gud något som inte lyder Fadern. Till och med när han var tvungen att offra sitt liv gjorde han det helhjärtat och fattade inget annat beslut. Gud har inga självrättfärdiga eller självtillräckliga drag och inte heller drag av högmod eller arrogans. Han är inte på något sätt ohederlig. Allt som inte lyder Gud kommer från Satan. Satan är källan till allt som är fult och ondskefullt. Anledningen till att människan har egenskaper som liknar Satans är att människan har fördärvats och bearbetats av Satan. Kristus har inte fördärvats av Satan och följaktligen besitter han enbart Guds egenskaper och inga av Satans. Det spelar ingen roll hur ansträngande hans verk är eller hur svagt köttet är, medan Gud lever i köttet kommer han aldrig att göra något som avbryter Guds eget verk, och aldrig någonsin vara olydig mot Gud Fadern och överge hans vilja. Det är precis som Jesus sa i bönen: ”Min Fader, om det är möjligt, låt denna kalk gå ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill.” Människan väljer, men det gjorde inte Kristus. Trots att han har Guds egen identitet söker han fortfarande Gud Faders vilja och fullföljer det som Gud Fadern har anförtrott honom, ur köttets perspektiv. Det här något som är ouppnåeligt för människan. Det som kommer från Satan kan inte ha Guds substans, bara en olydig substans som kämpar emot Gud. Den kan inte lyda Gud fullständigt, än mindre frivilligt lyda Guds vilja. Alla människor förutom Kristus kan göra motstånd mot Gud, och inte en enda kan direkt ta sig an arbetet som Gud anförtrott honom. Ingen kan se Guds förvaltning som sin egen plikt som de måste utföra. Att underkasta sig Gud Faders vilja är Kristi substans och olydnad mot Gud är Satans kännetecken. Dessa två egenskaper är oförenliga och den som innehar Satans egenskaper kan inte kallas Kristus. Anledningen till att människan inte kan utföra Guds verk i hans ställe är att människan inte har någonting av Guds substans. Människan arbetar för Gud av eget intresse och för sina egna framtidsplaners skull, men Kristus verkar för att göra Gud Faders vilja.

 

Kristi mänsklighet styrs av hans gudomlighet. Även om han är i köttet är hans mänsklighet inte helt och hållet likadan som hos en människa av kött. Han har sin egen unika karaktär och även denna styrs av hans gudomlighet. Hans gudomlighet har ingen svaghet, Kristi svaghet har med hans mänsklighet att göra. I viss utsträckning begränsar denna svaghet hans gudomlighet, men sådana begränsningar ligger inom en viss ram och en viss tid och är inte obegränsade. När det gäller att utföra hans gudomliga verk sker detta oberoende av hans mänsklighet. Vid sidan av hans normala mänskliga liv influeras, påverkas och styrs alla andra av hans mänskliga handlingar av Hans gudomlighet. Även om Kristus är en människa hindrar detta inte hans gudomliga verk. Det här beror just på att Kristi mänsklighet styrs av hans gudomlighet. Även om hans mänsklighet inte är mogen i hans uppträdande gentemot andra, påverkar inte det hans gudomlighets normala arbete. När jag säger att hans mänsklighet inte har fördärvats, menar jag att Kristi mänsklighet kan styras direkt av hans gudomlighet och att han är fylld av en högre vett än en vanlig människa. Hans mänsklighet är högst lämpad att styras av gudomligheten i hans verk, hans mänsklighet är allra mest förmögen att uttrycka gudomlighetens verk, samt mest förmögen att underkasta sig sådant verk. När Gud verkar i köttet förlorar han aldrig ur sikte plikten som en människa i köttet måste uppfylla. Han klarar av att prisa Gud i himlen med ett sant hjärta. Han innehar Guds substans och hans identitet är Guds egen. Det är bara det att han har kommit till jorden och blivit en skapad varelse, med en skapad varelses yttre skal, och att han nu innehar en mänsklighet som han inte hade tidigare. Han kan tillbe Gud i himlen. Det här är själva Guds vara som inte kan imiteras av människan. Hans identitet är Guds egen. Det är från köttets perspektiv som han tillber Gud och därför är orden ”Kristus tillber Gud i himlen” inte felaktiga. Det han kräver av människan är precis hans eget väsen. Han har redan uppnått allt som han ber människan om innan han ber henne om detta. Han skulle aldrig ställa krav på mänskligheten medan han själv slipper undan dem, för allt detta utgör hans vara. Oberoende av hur han utför sitt verk skulle han inte uppträda på ett sätt som trotsar Gud. Vad han än kräver av människan, är inget krav omöjligt för människan att uppnå. Allt han gör är Guds vilja och för hans förvaltnings skull. Kristi gudomlighet står över alla andra människor och därför är han den högsta auktoriteten över alla skapade varelser. Denna auktoritet är hans gudomlighet, det vill säga Guds eget sinnelag och vara, vilka avgör hans identitet. Därför går det inte att förneka att han har Guds egen identitet, hur normal hans mänsklighet än är. Vilken ståndpunkt han än talar från och hur han än lyder Guds vilja, kan det inte hävdas att han inte är Gud själv. Dåraktiga och okunniga människor ser ofta Kristus normala mänsklighet som en brist. Hur han än uttrycker och avslöjar sin gudomlighets vara kan människan inte acceptera att han är Kristus. Ju mer Kristus visar sin lydnad och ödmjukhet, desto lättare tar dessa dåraktiga människor på honom. Det finns till och med människor som antar en exkluderande och föraktfull attityd gentemot honom samtidigt som de ställer dessa ”stora män” med upphöjda avgudabilder på bordet för tillbedjan. Människans motstånd och trots mot Gud kommer från det faktum att den inkarnerade Gudens substans underkastar sig Guds vilja samt från Kristi normala mänsklighet. Häri ligger källan till människans motstånd mot och trots mot Gud. Om Kristus varken hade haft sin mänsklighet som täckmantel eller sökt Gud Faders vilja från en skapad varelses perspektiv, utan i stället varit fylld av en supermänsklighet, skulle det säkert inte finnas någon olydnad hos någon människa. Anledningen till att människan alltid är beredd att tro på en osynlig Gud i himlen är att Gud i himlen inte har någon mänsklighet och inte har en enda egenskap gemensam med en skapad varelse. Därför betraktar människan Honom alltid med högaktning, men har en föraktfull inställning till Kristus.

 

Även om Kristus på jorden kan utföra arbete åt Gud själv kommer han inte med syftet att visa alla människor sin avbild i köttet. Han kommer inte för att alla människor ska se honom, han kommer för att låta människan ledas av hans hand och på så vis träda in i den nya tiden. Kristi kött fungerar för Guds räkning, det vill säga för Guds verk i köttet och inte för att göra det möjligt för människan att helt och hållet förstå substansen av hans kött. Hur han än verkar, överskrider det inte vad som är möjligt för köttet att uppnå. Hur han än verkar, gör han det i köttet med en normal mänsklighet och avslöjar inte helt och hållet Guds sanna ansikte för människan. Dessutom är hans verk i köttet aldrig lika övernaturligt eller ovärderligt som människan tänker sig det. Även om Kristus representerar Gud själv i köttet och personligen utför det verk som Gud själv bör göra, förnekar han inte att Gud i himlen existerar. Inte heller framhäver han med stor iver sina egna gärningar. I stället förblir han ödmjukt gömd inuti sitt kött. Till skillnad från Kristus har de som påstår att de är Kristus inte dessa egenskaper. När dessa falska Kristus med sina arroganta och självupphöjande sinnelag ställs sida vid sida med Kristus blir det uppenbart vilket slags kött som verkligen tillhör Kristus. Ju falskare de är, desto fler sådana falska Kristus dyker upp och desto mer förmögna är de att göra tecken och under för att förleda människor. Falska Kristus har inte Guds egenskaper, Kristus är inte befläckad av något drag som tillhör dessa falska Kristus. Gud blir enbart kött för att slutföra sitt verk i köttet, inte bara för att alla människor ska få se honom. I stället låter han sitt verk bekräfta hans identitet och tillåter att det som han avslöjar får vittna om hans substans. Hans substans är inte ogrundad, hans identitet greppades inte av hans hand utan den avgörs av hans verk och hans substans. Även om han har Guds egen substans och är kapabel att utföra Guds verk är han fortfarande, trots allt, kött och inte Ande. Han är inte Gud med Andens egenskaper utan han är Gud med köttet som skal. Därför spelar det ingen roll hur normal och svag han är och hur mycket han söker Gud Faderns vilja; hans gudomlighet är omöjlig att förneka. I den inkarnerade Guden finns inte bara en normal mänsklighet och dess svagheter. Där finns dessutom hans gudomlighets beundransvärdhet och obegriplighet, samt alla hans gärningar i köttet. Därför existerar både hans mänsklighet och hans gudomlighet faktiskt och praktiskt inom Kristus. Det här är inte det minsta tomt eller övernaturligt. Han kommer till jorden med huvudsyftet att utföra arbete. Det är nödvändigt att besitta en normal mänsklighet för att kunna utföra arbete på jorden. Annars kan hans gudomlighets ursprungliga funktion inte komma till riktig användning, hur kraftfull den är. Även om hans mänsklighet är av stor vikt utgör den inte hans substans. Hans substans är gudomligheten och av den anledningen börjar han uttrycka sin gudomlighets vara i samma stund som han börjar med sitt ämbete här på jorden. Hans mänsklighets enda syfte är att upprätthålla köttets normala liv så att hans gudomlighet kan utföra arbetet på ett normalt sätt i köttet. Det är gudomligheten som styr hans arbete helt och hållet. När han slutför sitt arbete kommer han att ha fullföljt sitt ämbete. Det som människan bör känna till är hans arbete i sin helhet och det är genom hans arbete som han gör det möjligt för människan att lära känna honom. Genom sitt arbete uttrycker han sin gudomlighets vara fullständigt. Detta är inte ett sinnelag befläckat av mänsklighet eller ett vara befläckat av fundering och mänskligt beteende. När tiden kommer då hela hans ämbete har avslutas kommer han redan att på ett fulländat och fullständigt sätt ha uttryckt det sinnelag som han bör uttrycka. Hans arbete styrs inte av någon människa. Uttrycket av hans sinnelag är också ganska fri. Den är inte kontrollerad av sinnet eller bearbetad av tankar, utan avslöjas på ett naturligt sätt. Detta kan inte uppnås av någon människa. Även om omgivningarna är ogästvänliga eller förhållandena inte tillåter det, kan han uttrycka sitt sinnelag när tillfället är det rätta. Den som är Kristus uttrycker Kristi vara, medan de som inte är det saknar Kristi sinnelag. Därför kan ingen, även om de motstår Honom eller har särskilda föreställningar om Honom, baserat på människans uppfattningar förneka att det sinnelag som uttrycks av Kristus är Guds sinnelag. Alla som söker Kristus med ett rent hjärta eller söker Gud med uppsåt kommer att erkänna att han är Kristus baserat på hans gudomlighets uttryck. De skulle aldrig förneka Kristus baserat på någon aspekt av honom som inte stämmer överens med människans uppfattningar. Även om människan är väldigt dåraktig vet alla precis vad som är människan vilja och vad som har sitt ursprung hos Gud. Det är helt enkelt så att många människor medvetet motstår Kristus på grund av sina egna avsikter. Om det inte vore för detta, skulle inte en enda människa ha anledning att förneka Kristi existens, för gudomligheten som uttrycks av Kristus existerar verkligen och hans verk kan bevittnas av människans nakna öga.

 

Kristi verk och uttryck avgör hans substans. Han klarar av att med ett rent hjärta slutföra det som han har anförtrotts med. Han kan tillbe Gud i himlen med ett rent hjärta och med ett rent hjärta söka Gud Faders vilja. Allt detta avgörs av hans substans. Och på samma sätt avgörs hans naturliga uppenbarelse av hans substans. Anledningen till att hans naturliga uppenbarelse kallas för det är för att hans uttryck inte är en imitation eller resultatet av människans utbildning eller resultatet av många års bearbetning av människan. Han lärde sig inte det eller utsmyckade sig själv med det. I stället är det en naturlig del av honom. Människan kan förneka hans verk, hans uttryck, hans mänsklighet och hela hans normala mänsklighets liv, men ingen kan förneka att han tillber Gud i himlen med ett rent hjärta. Ingen kan förneka att han har kommit för att uppfylla den himmelske Faderns vilja och ingen kan förneka uppriktigheten med vilken han söker Gud Fadern. Även om hans avbild inte är behagligt för sinnena, hans tal inte är fyllt av något enastående och hans arbete inte är lika omskakande på jorden eller i himlen som människan tänker sig, är han dock Kristus som uppfyller den himmelske Faderns vilja med ett rent hjärta, fullständigt underställer sig den himmelske Fadern och är lydig ända till döden. Det beror på att hans substans är Kristi substans. Sanningen är svår för människan att tro, men den existerar verkligen. När Kristus har slutfört sitt ämbete helt och hållet kommer människan att kunna se i hans verk att hans sinnelag och hans väsen representerar den himmelske Gudens sinnelag och väsen. I den stunden kan allt hans verk sammantaget bekräfta att han verkligen är Ordet som har blivit kött och inte som en människa av kött och blod. Varje steg av Kristi verk på jorden har sin representativa innebörd, men människan som upplever det faktiska arbetet i varje steg klarar inte av att förstå betydelsen av hans verk. Detta stämmer särskilt för flera steg av det verk som utfördes av den andra inkarnerade Guden. De flesta av dem som bara har hört eller sett Kristi ord men som aldrig har sett honom har inte några uppfattningar om hans verk. De som har sett Kristus och hört hans ord, och upplevt hans verk, har svårt att acceptera hans verk. Beror inte det på att Kristi utseende och normala mänsklighet inte faller människan i smaken? De som accepterar hans verk efter att Kristus har gett sig av kommer inte att ha sådana svårigheter, för de accepterar bara hans verk och kommer inte i kontakt med Kristus normala mänsklighet. Människan klarar inte av att släppa sina uppfattningar om Gud och rannsakar honom intensivt. Detta beror på att människan enbart fokuserar på hans utseende och inte klarar av att känna igen hans substans baserat på hans verk och hans ord. Om människan blundar för Kristi utseende eller undviker att diskutera Kristi mänsklighet, och endast talar om hans gudomlighet, vars verk och vars ord är ouppnåeliga för alla människor, då kommer människans föreställningar att minska till hälften, till och med i en sådan utsträckning att alla människans svårigheter blir lösta. Under den inkarnerade Gudens arbete kan människan inte tolerera Honom och är full av många olika uppfattningar om Honom, och exempel på motstånd och olydnad är vanliga. Människan kan inte tolerera Guds existens, ha överseende med Kristi ödmjukhet och mildhet eller förlåta Kristi substans som lyder den himmelske Fadern. Av den anledningen kan han inte stanna hos människan för evigt efter att han har avslutat sitt verk, eftersom människan inte är villig att låta honom leva sida vid sida med henne. Om människorna inte kan visa överseende med honom när han utför sitt verk, hur skulle de då över huvud taget kunna tolerera att han bodde sida vid sida med dem efter att han hade slutfört sitt ämbete och medan han betraktade hur de allt eftersom upplevde hans ord? Skulle det inte sluta med att många föll på grund av honom? Människan låter honom bara verka på jorden, det är så långt hennes överseende kan sträcka sig. Om det inte vore för hans verk skulle människan för länge sedan ha fått honom att försvinna från jorden, så hur mycket mindre överseende skulle hon då inte ha haft med honom när hans verk var slutfört? Skulle människan inte döda Honom och tortera honom till döds då? Om han inte kallades Kristus kunde han omöjligen verka bland människorna. Om han inte verkade med själva Guds identitet, utan i stället arbetade som en vanlig människa, så skulle människorna inte tåla att han yttrade en enda mening och ännu mindre tåla minsta lilla bit av hans verk. Följaktligen kan han endast bära sin identitet med sig i sitt verk. På det här sättet är hans verk ännu mer kraftfullt än det hade varit om han inte hade utfört det, för människor är beredda att lyda en hög ställning och en stark identitet. Om han inte bar Guds egen identitet när han arbetade eller visade sig som Gud själv, då skulle han inte ha möjligheten att utföra något verk över huvud taget. Trots det faktum att han har Guds substans och Kristi väsen skulle människan inte lugna ned sig och låta honom utan problem utföra sitt arbete bland människorna. Han bär Guds egen identitet i sitt verk. Även om sådant verk är många gånger mäktigare än det som utförs utan en sådan identitet, lyder människan Honom fortfarande inte helt och hållet, eftersom människan endast underkastar sig hans ställning och inte hans substans. Om så vore fallet, skulle människan då låta Kristus leva en enda dag om han en dag väl klev ner från sin post? Gud är beredd att leva på jorden med människan så att han får se det resultat som hans hands verk kommer att leda till under åren som kommer. Människan tolererar dock inte att han stannar ens en enda dag och därför kunde han inte göra annat än att ge upp. Människan har redan visat så mycket överseende och nåd som det är möjligt genom att låta Gud utföra det verk som han bör utföra bland människorna och fullfölja sitt ämbete. Även om de som har erövrats av honom personligen visar honom sådan nåd, låter de honom fortfarande bara stanna kvar till han har avslutat sitt verk och inte ett ögonblick längre. Om det är så det ligger till, hur blir det då inte med dem som han inte har erövrat? Är inte anledningen till att människan behandlar den inkarnerade Guden på det här viset att han är Kristus med en vanlig människas skal? Om han bara hade gudomligheten och inte en vanlig mänsklighet, skulle inte människans svårigheter då lösas utan problem? Människan erkänner motvilligt hans gudomlighet och visar inget intresse för hans skal som en vanlig människa, trots det faktum att hans substans är helt och hållet Kristi substans, vilken underkastar sig den himmelske Faderns vilja. Av den anledningen kunde han inte annat än avbryta sitt verk bland människorna med att dela både glädje och sorg med dem, för människan kunde inte längre tolerera hans existens.

 

Läs mer: Guds ord


Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

Av Stina - Lördag 6 april 11:55

Gud är hela skapelsens Herre

    Ett stadium av verket under de två föregående tidsåldrarna ägde rum i Israel och ett annat ägde rum i Judeen. Generellt sett lämnade inget stadium av detta verk Israel. De var stadierna av verket som utfördes bland det ursprungliga utvalda folket. Ur israeliternas synvinkel är Jehova Gud alltså endast israeliternas Gud. Tack vare Jesu verk i Judeen, och tack vare att han slutförde korsfästelsens verk, är Jesus från judarnas perspektiv det judiska folkets friköpare. Han är bara judarnas kung, inget annat folks kung. Han är inte Herren som friköper engelsmännen eller Herren som friköper amerikanerna, utan Herren som friköper israeliterna och i Israel är det judarna som han friköper. Faktum är att Gud är härskare över alla ting. Han är Gud över hela skapelsen. Han är inte bara israeliternas Gud och han är inte bara judarnas Gud, han är hela skapelsens Gud. De föregående två stadierna av hans verk ägde rum i Israel, och därmed har vissa uppfattningar tagit form hos människor. Folk tror att Jehova verkade i Israel och att Jesus själv utförde sitt verk i Judeen – dessutom var det genom inkarnation som han verkade i Judeen – och i vilket fall som helst sträckte sig det verket inte utanför Israel. Han verkade inte med egyptierna, han verkade inte med indierna, han verkade bara med israeliterna. Folk bildar då olika uppfattningar och de planerar även Guds verk inom en viss omfattning. De säger att när Gud verkar måste det ske bland det utvalda folket och i Israel. Gud har inga andra mottagare för sitt verk än israeliterna och hans verk har inte heller någon annan omfattning. De är särskilt strikta i att ”kuva” den inkarnerade Guden och låter honom inte röra sig utanför omfattningen av Israel. Är inte allt det här bara mänskliga föreställningar? Gud skapade hela himlen och jorden och alla ting och gjorde hela skapelsen; hur skulle han då kunna begränsa sitt verk till enbart Israel? Om så var fallet, vilken nytta skulle han då ha av att göra hela sin skapelse? Han skapade hela världen. Han har genomfört sin sextusenåriga förvaltningsplan inte bara i Israel utan också med varje person i hela universum. Varje människa är en av Adams ättlingar, oberoende av om hon bor i Kina, USA, Storbritannien eller Ryssland; alla har skapats av Gud. Inte en enda person kan bryta sig fri från Guds skapelses omfattning och inte en enda person kan komma undan beteckningen ”Adams ättling”. De är alla Guds skapelse och de är alla Adams ättlingar. De är också Adam och Evas fördärvade ättlingar. Det är inte bara israeliterna som är Guds skapelser, utan alla folk. Samtidigt är det några ur skapelsen som har blivit förbannade och andra som har blivit välsignade. Det finns många eftersträvansvärda saker med israeliterna. Gud verkade hos dem först eftersom de var det minst fördärvade folket. Kineserna bleknar i jämförelse med dem och kan inte ens hoppas på att kunna motsvara dem. Följaktligen verkade Gud inledningsvis bland Israels folk och det andra stadiet av hans verk genomfördes enbart i Judeen. Som en följd av detta skapar människor många förställningar och många regler. Faktum är att om Gud skulle agera i enlighet med mänskliga uppfattningar skulle han bara vara israeliternas Gud. På det här viset skulle han inte kunna expandera sitt verk till hedniska nationer eftersom han bara skulle vara israeliternas Gud och inte hela skapelsens Gud. Profetiorna sa att Jehovas namn skulle bli stort bland de hedniska nationerna och att Jehovas namn skulle spridas till de hedniska nationerna – varför skulle de säga så? Om Gud bara var israeliternas Gud skulle han bara verka i Israel. Dessutom skulle han inte expandera detta verk och han skulle inte göra den här profetian. Eftersom han gjorde den här profetian skulle han bli tvungen att expandera sitt verk till de hedniska nationerna och till varje nation och plats. Eftersom han hävdade detta skulle han också göra det. Det här är hans plan, för han är Herren som skapade himlen och jorden och alla ting, och hela skapelsens Gud. Vare sig han verkar med israeliterna eller i hela Judeen är verket han utför för hela universum och hela mänskligheten. Det verk han utför i dag i den stora röda drakens nation – i en hednisk nation – är fortfarande verket för hela mänskligheten. Israel kan utgöra basen för hans verk på jorden. På samma sätt kan Kina också bli basen för hans verk bland de hedniska nationerna. Har han nu inte uppfyllt profetian om att ”Jehovas namn ska vara stort bland de hedniska nationerna”? Det första steget av hans verk bland de hedniska nationerna gäller det här verket han utför i den stora röda drakens nation. Att den inkarnerade Guden verkar i det här landet och bland dessa förbannade människor står i skarp motsats till människors uppfattningar. Dessa är de uslaste människorna utan något värde. Dessa är alla människor som Jehova till en början övergav. Människor kan överges av andra människor, men om de blir övergivna av Gud kommer dessa människor inte att ha någon status och de kommer att ha minsta möjliga värde. Att som en del av skapelsen ha Satan som härskare eller vara övergiven av andra människor är båda smärtsamma ting, men om en del av skapelsen är övergiven av skapelsens Herre betecknar det att hans eller hennes status är lägsta möjliga. Moabs ättlingar förbannades och de föddes i detta underutvecklade land. Moabs ättlingar är utan tvekan folket med den lägsta statusen under mörkrets inflytande. Eftersom dessa människor besatt den lägsta statusen tidigare, har det verk som utförs bland dem störst möjlighet att krossa mänskliga uppfattningar och det är också det verk som är mest fördelaktigt för hans sextusenåriga ledningsplan. Hans verk bland dessa folk är den handling som har störst kapacitet att krossa människors uppfattningar. På detta sätt inleder han en ny era; på detta sätt krossar han alla mänskliga föreställningar; på detta sätt avslutar han hela nådens tidsålders verk. Hans inledande verk utfördes i Judeen, inom ramen för Israel. Bland de hedniska nationerna utförde han inte något verk alls för att inleda en ny era. Det sista stadiet av hans verk utförs inte bara bland de hedniska nationernas folk, det utförs än mer bland dessa förbannade folk. Denna enda punkt är beviset som har störst förmåga att förödmjuka Satan. På så vis ”blir” Gud Guden över hela universums skapelse och Herren över alla ting, det som allt med liv inom sig ska tillbe.

 

    För närvarande finns det några människor som fortfarande inte förstår vilken typ av nytt verk som Gud har inlett. Gud har skapat en ny början i de hedniska nationerna och har påbörjat en annan era och inlett ett annat verk, och han verkar bland Moabs ättlingar. Är inte det här hans nyaste verk? Genom tidsåldrarna har ingen upplevt detta verk, inte heller har något hört talas om det och absolut inte uppfattat det. Guds visdom, Guds under, Guds ofattbarhet, Guds storhet och Guds helighet beror på det här stadiet av hans verk under den sista tiden för att framträda tydligt. Är det här inte ett nytt verk som krossar mänskliga uppfattningar? Det finns fortfarande människor som tänker på följande sätt: ”Eftersom Gud har förbannat Moab och sagt att han skulle överge Moabs ättlingar, hur skulle han då kunna rädda dem nu?” Det är sådana människor från de hedniska nationerna som förbannades och tvingades ut ur Israel. Israeliterna kallade dem för ”hedniska hundar”. I allas ögon är det inte bara hedniska hundar, utan ännu värre, förstörelsens söner. Med andra ord, de är inte Guds utvalda folk. Även om de ursprungligen föddes inom Israels gränser utgör de inte en del av Israels folk; de fördrevs också till hedniska nationer. De är de lägsta av människor. Det är precis för att de är de lägsta bland mänskligheten som Gud utför sitt verk och inleder en ny tidsålder bland dem, för de representerar den fördärvade mänskligheten och Guds verk saknar inte särskiljning eller syfte. Det verk han utför bland dessa människor i dag är också det verk som utförs bland skapelsen. Noa var en del av skapelsen, precis som hans ättlingar. Alla i den här världen av kött och blod är en del av skapelsen. Guds verk är riktat mot hela skapelsen; det utförs inte beroende på om någon har blivit förbannad efter att ha blivit skapad. Hans förvaltningsverk är riktat mot hela skapelsen, inte mot de utvalda människor som inte har blivit förbannade. Eftersom Gud önskar att utföra sitt verk bland sin skapelse kommer han naturligtvis att slutföra det på ett framgångsrikt sätt. Han kommer att verka bland de människor som är gynnsamma för hans verk. Därför krossar han alla konventioner när han verkar bland folk. För honom är orden ”förbannad”, ”tuktad” och ”välsignad” meningslösa! Det judiska folket är ganska bra och Israels utvalda folk är inte heller dåligt. De är folk av hög kvalitet och mänsklighet. Jehova inledde ursprungligen sitt verk bland dem och utförde sitt ursprungliga verk, men det skulle vara meningslöst om han skulle använda dem som mottagare av hans erövringsverk nu. Även om de också är en del av skapelsen och har många positiva aspekter, skulle det vara meningslöst att utföra det här stadiet av verket bland dem. Han skulle inte kunna erövra någon och inte heller kunna övertyga hela skapelsen. Det här är betydelsen av överföringen av hans verk till dessa människor i den stora röda drakens nation. Den djupaste meningen här ligger i hans inledande av en era, i hans krossande av alla regler och alla mänskliga uppfattningar och även i hans avslutande av hela nådens tidsålders verk. Om hans aktuella verk utfördes bland israeliterna skulle alla, när hans sextusenåriga ledningsplan väl når sitt slut, tro att Gud bara är israeliternas Gud, att bara israeliterna är Guds utvalda folk och att bara israeliterna förtjänar att få ärva Guds välsignelse och löfte. Under den sista tiden är Gud inkarnerad i den stora röda drakens hedniska nation. Han har åstadkommit Guds verk som hela skapelsens Gud. Han har slutfört hela sitt ledningsverk och han kommer att avsluta den centrala delen av sitt verk i den stora röda drakens nation. Kärnan i dessa tre stadier av verk är människans frälsning – det vill säga att få hela skapelsen att tillbe skapelsens Herre. Av den anledningen är varje stadium av detta verk väldigt betydelsefullt. Gud kommer absolut inte att göra något som saknar mening eller värde. Å ena sidan består det här stadiet av verket av att inleda en era och avsluta de två föregående tidsåldrarna. Å andra sidan består det av att krossa alla mänskliga uppfattningar och alla gamla sätt hos mänsklig tro och kunskap. Verket under de föregående två tidsåldrarna utfördes i enlighet med olika mänskliga uppfattningar. Det här stadiet eliminerar emellertid mänskliga uppfattningar fullständigt och erövrar därmed mänskligheten fullständigt. Genom att använda sig av erövringen av Moabs ättlingar och verket som utfördes bland Moabs ättlingar kommer Gud att erövra hela mänskligheten i hela universum. Det här är den djupaste betydelsen av det här stadiet av hans verk, och det är den mest värdefulla aspekten av det här stadiet av hans verk. Även om du nu vet att din egen status är låg och att du har lågt värde, kommer du ändå att känna du har påträffat den mest glädjande sak: Du har ärvt en stor välsignelse, fått ett stort löfte och du kan slutföra Guds stora verk och se Guds sanna ansikte, lära känna Guds inneboende sinnelag och göra Guds vilja. De föregående två stadierna av Guds verk utfördes i Israel. Om det här stadiet av hans verk under den sista tiden också utfördes bland israeliterna skulle hela skapelsen tro att bara israeliterna var Guds utvalda folk, och som om det inte vore nog skulle Guds hela förvaltningsplan inte heller uppnå önskad effekt. Under perioden när de två stadierna av hans verk utfördes i Israel hade inget nytt verk någonsin utförts och inget verk med att inleda en era hade någonsin utförts i de hedniska nationerna. Detta stadium av verket med att inleda en era utförs först i hedniska nationer och dessutom utförs det först bland Moabs ättlingar. Detta har inlett hela eran. Gud har krossat all kunskap som innefattas i mänskliga uppfattningar och har inte tillåtit något av den att fortsätta existera. I sitt erövringsverk har han krossat mänskliga uppfattningar, de gamla mänskliga sätten för kunskap som förekom tidigare. Han låter människorna se att med Gud finns det inga regler, att det inte finns något gammalt hos Gud, att det verk han utför är helt befriat, helt fritt, och att han har rätt i allt han gör. Du måste fullständigt underkasta dig varje verk han utför i skapelsen. Allt verk han utför är meningsfullt och det utförs i enlighet med hans egen vilja och visdom och inte i enlighet med mänskliga val och uppfattningar. Han gör de saker som är fördelaktiga för hans verk. Om något inte är till fördel för hans verk kommer han inte att göra det, oberoende av hur bra det är! Han verkar och väljer mottagaren och platsen för sitt verk i enlighet med meningen och målet med hans verk . Han håller inte fast vid tidigare regler och följer inte heller gamla formler. I stället planerar han sitt verk i enlighet med verkets betydelse. I slutändan vill han uppnå dess sanna effekt och dess förväntade mål. Om du inte förstår de här sakerna nu, kommer verket inte att ha någon effekt på dig.

 

Läs mer: Guds ord


Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

Av Stina - Fredag 5 april 15:49

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Lyda den Allsmäktige Guds ord med Blogkeen
Följ Lyda den Allsmäktige Guds ord med Bloglovin'

Bible

Bible


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se