Senaste inläggen

Av Stina - Söndag 12 maj 23:44

Guds rättfärdiga sinnelag

Nu när ni har lyssnat till den tidigare gemenskapen om Guds auktoritet, är jag övertygad om att ni är försedda med en rejäl uppsättning ord om den frågan. Hur mycket ni kan acceptera, ta till er och förstå beror helt på hur mycket ansträngning ni lägger på det. Det är mitt hopp att ni kan nalkas den här frågan uppriktigt; ni bör inte på något sätt hantera den halvhjärtat! Är det nu samma sak att känna Guds auktoritet som att känna hans helhet? Man kan säga att kunskapen om Guds auktoritet är början till kunskapen om den unike Guden själv, och man kan också säga att kunskapen om Guds auktoritet innebär att man redan har klivit in genom porten till att känna den unike Gudens egen substans. Denna förståelse är en del av att känna Gud. Vilken är då den andra delen? Detta är det ämne jag skulle vilja skapa gemenskap kring idag – Guds rättfärdiga sinnelag.

 

Jag har valt två avsnitt från Bibeln att skapa gemenskap kring angående dagens ämne: Det första gäller Guds förstörelse av Sodom, som återfinns i Första Mosebok 19:1–11 och Första Mosebok 19:24–25; den andra gäller Guds befrielse av Nineve, som återfinns i Jona 1:1–2 plus de tredje och fjärde kapitlen i den boken. Jag misstänker att ni alla väntar på att få höra vad jag har att säga om dessa två avsnitt. Det jag säger kan naturligtvis inte avvika från temat att känna Gud själv och känna hans substans, men vad skall då vara fokus för dagens gemenskap? Vet någon av er? Vilka delar av min gemenskap om ”Guds auktoritet” fångade er uppmärksamhet? Varför sade jag att den ende som besitter sådan auktoritet och kraft är Gud själv? Vad önskade jag förklara genom att säga det? Vad önskade jag informera er om? Är Guds auktoritet och kraft en aspekt av hur hans substans visar sig? Är de en del av hans substans som bevisar hans identitet och status? Har dessa frågor talat om för er vad jag kommer att säga? Vad vill jag att ni skall förstå? Tänk över detta noga.

 

För att envist ha motsatt sig Gud förgörs människan av Guds vrede

 

Låt oss först titta på flera skriftställen som beskriver ”Guds förstörelse av Sodom”.

1 Mos 19:1–11 Och det kom två änglar till Sodom om aftonen. Och Lot satt vid Sodoms port och när han såg dem reste han sig upp för att möta dem; och han bugade sig med sitt ansikte mot marken. Och han sade: ”Se nu, mina herrar. Jag ber er, följ med in i er tjänares hus och dröj kvar hela natten, och tvätta era fötter. Och ni ska stiga upp tidigt och fortsätta på er färd.” Och de sade: ”Nej, vi ska stanna på gatan hela natten.” Men han försökte verkligen övertala dem, och de följde med in till honom och kom in i hans hus. Och han tillredde en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd, och de åt. Men innan de lade sig till vila, omringades huset av männen i staden, ja männen i Sodom, både unga och gamla, hela folket från alla håll. Och de kallade på Lot och sade till honom: ”Var är de män som kom till dig i natt? För ut dem till oss, så att vi får känna dem.” Och Lot gick ut till dem vid dörren, stängde den efter sig och sade: ”Jag ber er, bröder, handla inte så skändligt. Se nu, jag har två döttrar som inte har lärt känna någon man. Jag ber er, låt mig föra ut dem till er, och gör det som är gott i era ögon med dem, men gör bara ingenting med dessa män, eftersom de har kommit in under mitt tak.” Och de sade: ”Backa.” Och de sade igen: ”Den här personen kom hit för att vistas här och nu ska han nödvändigtvis vara en domare. Nu ska vi behandla dig värre än dem.” Och de gav sig hårdhänt på mannen, Lot själv, och kom fram för att bryta upp dörren. Men männen räckte ut sina händer, drog med sig Lot in i huset och stängde till dörren. Och de slog männen som var utanför husets dörr med blindhet, både små och stora, så att de tröttade ut sig med att försöka hitta dörren.

 

1 Mos 19:24–25 Då lät Jehova svavel och eld regna från himlen över Sodom och Gomorra. Och han ödelade dessa städer, och hela slätten, och alla invånare i dessa städer, och det som växte på marken.

 

Från dessa ställen är det inte svårt att se att Sodoms orättfärdighet och fördärv redan hade nått en avskyvärd nivå för både människan och Gud, och att staden i Guds ögon därför förtjänade att förstöras. Men vad hände inne i staden innan den förstördes? Vad kan människor lära sig av dessa händelser? Vad kan Guds attityd till dessa händelser visa människor om hans sinnelag? För att förstå hela historien skall vi noggrant läsa vad som nedtecknades i Skriften ...

 

Sodoms fördärv: Väcker människans ursinne och Guds raseri

 

Den natten tog Lot emot två budbärare från Gud och gjorde i ordning en festmåltid för dem. Efter måltiden, innan de hade lagt sig, kom folk från hela staden och omringade Lots bostad och ropade på Lot. Det står i Skriften att de sade: ”Var är de män som kom till dig i natt? För ut dem till oss, så att vi får känna dem.” Vem sade dessa ord? Vem uttalades de till? Dessa var orden från folket i Sodom, som hojtades utanför Lots bostad och riktades till Lot. Hur känns det att höra dessa ord? Är du ursinnig? Får de orden dig att må illa? Sjuder du av raseri? Stinker det inte Satan om de här orden? Kan du genom dem känna ondskan och mörkret i den här staden? Kan du känna grymheten och barbariet i dessa människors beteende genom deras ord? Kan du känna djupet av deras fördärv genom deras beteende? Genom innehållet i deras tal är det inte svårt att se att deras orättfärdiga natur och vildsinta sinnelag hade nått en nivå som var bortom deras kontroll. Förutom Lot var det inte en enda person i den här staden som skilde sig från Satan; bara anblicken av en annan person fick de här människorna att vilja skada och förtära den personen ... Det här ger inte bara en känsla av stadens ohyggliga och förskräckliga karaktär och av auran av död den hade runt sig; de ger en också en känsla av dess orättfärdighet och blodtörst.

 

När nu Lot hamnade ansikte mot ansikte med ett gäng omänskliga ligister, folk som var fyllda med ambitionen att förtära själar, hur reagerade han då? Skriften säger så här: ”Jag ber er, handla inte så skändligt. Se nu, jag har två döttrar som inte har lärt känna någon man. Jag ber er, låt mig föra ut dem till er, och gör det som är gott i era ögon med dem, men gör bara ingenting med dessa män, eftersom de har kommit in under mitt tak.” Lot menade följande med sina ord: Han var villig att ge upp sina två döttrar för att skydda budbärarna. De här människorna borde förnuftsmässigt ha gått med på Lots villkor och lämnat de två budbärarna ifred; trots allt var budbärarna fullständiga främlingar för dem, personer som absolut inte hade någonting med dem att göra; dessa två budbärare hade aldrig skadat deras intressen. Men motiverade som de var av sin orättfärdiga natur lät de inte det hela stanna där. Istället ansträngde de sig bara ytterligare. Här kan ett annat av deras meningsutbyten utan tvivel ge vidare insikt i de här människornas sanna illvilliga natur; samtidigt låter det oss också få veta och begripa skälet till att Gud önskade förstöra den här staden.

 

Vad sade de då härnäst? Som det står i Bibeln: ”’Backa.’ Och de sade igen: ’Den här personen kom hit för att vistas här och nu ska han nödvändigtvis vara en domare. Nu ska vi behandla dig värre än dem.’ Och de gav sig hårdhänt på mannen, Lot själv, och kom fram för att bryta upp dörren.” Varför ville de slå in dörren? Anledningen är att de var bara alltför angelägna att skada de två budbärarna. Vad gjorde de där budbärarna i Sodom? Deras syfte med att komma dit var att rädda Lot och hans familj, men stadsborna trodde felaktigt att de hade kommit för att tillträda officiella befattningar. Staden frågade inte efter deras syfte, utan det var enbart gissningar som gjorde att den vildsint ville skada de här två budbärarna; de önskade skada två personer som inte hade någonting alls med dem att göra. Det är tydligt att människorna i den här staden helt hade tappat sin mänsklighet och sitt förnuft. Deras galenskap och vildhet var redan på en nivå som inte skilde sig från Satans onda natur att skada och förtära människor.

 

När de krävde att få de här personerna från Lot, vad gjorde Lot då? Vi vet från texten att Lot inte överlämnade dem. Kände Lot dessa två budbärare från Gud? Naturligtvis inte! Men varför kunde han rädda de två personerna? Visste han vad de hade kommit för att göra? Fastän han var omedveten om varför de kommit, visste han att de var Guds tjänare, och alltså tog han emot dem. Att han kunde kalla dessa tjänare från Gud för herrar visar att Lot vanligen var en efterföljare till Gud, till skillnad från de andra inne i Sodom. När Guds budbärare kom till honom riskerade han därför sitt eget liv för att ta emot dessa två tjänare; dessutom utväxlade han sina två döttrar för att skydda dessa två tjänare. Detta är Lots rättfärdiga gärning; det är också ett konkret uttryck för Lots natur och substans, och det är också anledningen till att Gud skickade sina tjänare för att rädda Lot. När Lot stod inför fara skyddade han dessa två tjänare utan hänsyn till något annat; han försökte rentav byta bort sina två döttrar mot tjänarnas säkerhet. Var det utöver Lot någon annan i staden som kunde ha gjort något sådant? Som fakta bevisar – nej! Det säger därför sig självt att alla inne i Sodom, utom Lot, var såväl ett mål för förgörelse som ett mål som förtjänade förgörelse.

 

Sodom ödeläggs för att ha kränkt Guds vrede

 

När folket i Sodom såg de här två tjänarna, frågade de inte varför de hade kommit, och inte heller frågade de om de hade kommit för att sprida Guds vilja. Tvärtom bildade de en mobb, och utan att vänta på en förklaring kom de för att gripa dessa två tjänare likt vilda hundar eller ilskna vargar. Såg Gud på medan dessa saker hände? Vad tänkte Gud i sitt hjärta om detta slags mänskligt beteende, detta slags ting? Gud beslutade att förstöra staden; han skulle inte tveka eller vänta, inte heller skulle han fortsätta visa tålamod. Hans dag hade kommit, och så satte han igång det verk han önskade att göra. Sålunda står det i Första Mosebok 19:24–25: ”Då lät Jehova svavel och eld regna från himlen över Sodom och Gomorra. Och han ödelade dessa städer, och hela slätten, och alla invånare i dessa städer, och det som växte på marken.” De här två verserna talar om för människor med vilken metod Gud förstörde den här staden; de talar också om för människorna vad Gud förstörde. Först berättar Bibeln att Gud brände staden med eld, och att elden var tillräckligt omfattande för att förgöra alla människorna och allt som växte på marken. Det vill säga att elden som föll från himlen inte bara förstörde staden; den tillintetgjorde också alla människor och allt levande inne i den, allt utan att lämna minsta spår efter sig. Efter att staden förstörts var landet helt utan något levande. Det fanns inget mer liv, inte heller några tecken på det. Staden hade blivit en ödemark, en tom plats fylld av död tystnad. Det skulle inte längre ske några onda gärningar mot Gud på denna plats; det skulle inte bli mer slakt eller spillt blod.

 

Varför ville Gud att den här staden skulle brinna så grundligt? Vad kan ni se här? Skulle Gud stå ut med att se mänskligheten och naturen, hans egna skapelser, förstöras på det sättet? Om du kan skilja Jehova Guds ilska från den eld som kastades ner från himlen, då är det inte svårt att se nivån av hans raseri på målet för hans förstörelse och även på i den grad den här staden förstördes. När Gud föraktar en stad, kommer han att fälla sitt straff över den. När Gud är äcklad av en stad, kommer han att utfärda upprepade varningar där han informerar människor om sin ilska. När Gud däremot bestämmer att sätta stopp för och förstöra en stad – det vill säga när hans vrede och majestät har kränkts – kommer han inte att ge några vidare bestraffningar eller varningar. Istället kommer han att förstöra den direkt. Han kommer att få den att försvinna totalt. Detta är Guds rättfärdiga sinnelag.

 

Efter Sodoms upprepade motstånd och fiendskap mot honom, utplånar Gud den totalt

 

När vi väl har en allmän förståelse av Guds rättfärdiga sinnelag, kan vi åter ägna vår uppmärksamhet åt staden Sodom – det som Gud såg som en syndens stad. Genom att förstå denna stads substans, kan vi förstå varför Gud ville förstöra den och varför han förstörde den så fullständigt. Utifrån detta kan vi lära känna Guds rättfärdiga sinnelag.

 

Ur ett mänskligt perspektiv var Sodom en stad som helt kunde tillfredsställa människans begär och människans ondska. Den var lockande och förhäxande, med musik och dans natt efter natt, och dess välstånd drev människorna till fascination och galenskap. Dess ondska frätte på människors hjärtan och förhäxade dem till att förfalla. Detta var en stad där orena andar och onda andar löpte amok; den flödade över av synd och mord och var fylld med en blodig, rutten lukt. Det var en stad som fick folk att frysa in i märgen, en stad man skulle skygga inför. Ingen i denna stad – varken man eller kvinna, varken ung eller gammal – sökte den sanna vägen; ingen trängtade efter ljuset eller längtade efter att vända sig bort från synden. De levde under Satans kontroll, fördärv och falskhet. De hade förlorat sin mänsklighet; de hade förlorat sitt förnuft, och de hade förlorat människans ursprungliga mål med sin existens. De begick oräkneliga synder i sitt motstånd mot Gud; de avvisade hans vägledning och motsatte sig hans vilja. Det var deras ondskefulla gärningar som förde dessa människor, staden och allt levande i den, steg för steg på vägen mot förstörelse.

 

Även om de här två ställena inte återger detaljerna om hur omfattande fördärvet var bland folket i Sodom, utan istället återger hur de uppförde sig mot Guds två tjänare efter att dessa hade anlänt till staden, så kan en enkel sanning avslöja i hur stor omfattning Sodoms folk var fördärvade och onda och motsatte sig Gud. I och med detta blottläggs också stadsbornas sanna ansikte och substans. De lät inte bara bli att acceptera Guds varningar, de fruktade inte heller hans straff. Tvärtom föraktade de Guds ilska. De gjorde blint motstånd mot Gud. Oavsett vad han gjorde eller hur han gjorde det, blev deras illvilliga natur bara intensivare, och de motsatte sig upprepade gånger Gud. Folket i Sodom var fientliga mot Guds existens, hans ankomst, hans straff, och inte minst hans varningar. De såg inget annat som var värt besväret runt omkring sig. De förtärde och skadade alla människor som kunde förtäras och skadas, och de behandlade inte Guds tjänare annorlunda. Att skada Guds tjänare var, sett till helheten av de onda gärningar som begicks av folket i Sodom, bara toppen på isberget, och deras onda natur som detta avslöjade uppgick egentligen inte till mycket mer än en droppe i ett väldigt hav. Därför valde Gud att förgöra dem med eld. Gud använde inte en översvämning, inte heller använde han en orkan, jordbävning, tsunami eller någon annan metod för att förstöra staden. Vad betecknade det att Gud använde eld för att förstöra den här staden? Det innebar stadens totala förstörelse; det innebar att staden försvann helt och hållet från jorden och från att existera. Här syftar ”förstörelse” inte bara på att stadens form och struktur eller yttre framträdande försvann; det innebär också att själarna hos människorna inne i staden upphörde att existera, då de blivit totalt utplånade. Enkelt uttryckt blev alla människor, händelser och ting som förknippades med staden förstörda och tillintetgjorda. Det skulle inte bli något liv efter detta eller någon reinkarnation för dem; Gud hade utplånat dem från mänskligheten, sin skapelse, en gång för alla. ”Användandet av eld” betecknade ett stopp för synden, och det innebar ett slut för synden; denna synd skulle upphöra att existera och sprida sig. Det innebar att Satans ondska hade förlorat såväl sin närande jord som den gravplats som gav den någonstans att vistas och leva. I kriget mellan Gud och Satan är Guds användning av eld märkesbeteckningen för hans seger, som Satan märks med. Sodoms förstörelse är en stor missräkning i Satans ambition att göra motstånd mot Gud genom att fördärva och förtära människorna, och på samma sätt är det ett förödmjukande tecken på en tid i mänsklighetens utveckling då människan avvisade Guds ledning och hängav sig åt laster. Dessutom är det en återgivning av en sann uppenbarelse av Guds rättfärdiga sinnelag.

 

När elden Gud sände från himlen hade reducerat Sodom till enbart aska, innebar det att staden som kallades ”Sodom” skulle upphöra att existera, liksom allting inne i själva staden. Den förstördes av Guds ilska; den försvann under Guds vrede och majestät. På grund av Guds rättfärdiga sinnelag mottog Sodom sitt rättvisa straff; på grund av Guds rättfärdiga sinnelag mottog det sitt rättvisa slut. Slutet på Sodoms existens berodde på dess ondska, och det berodde också på Guds åstundan att aldrig mer se åt denna stad, och inte heller åt någon av de personer som hade levt där eller något liv som hade växt inne i staden. Guds ”åstundan att aldrig mer se åt denna stad” är hans vrede, och även hans majestät. Gud brände staden eftersom dess orättfärdighet och synd fick honom att känna ilska, äckel och avsky mot den och önska att aldrig se den eller människorna och det levande inne i den igen. Så fort staden hade slutat brinna, så att bara aska blev kvar, hade den på riktigt slutat existera i Guds ögon; även hans minnen av den var borta, utraderade. Detta innebär att elden som sändes från himlen inte bara förstörde hela staden Sodom och de fullständigt orättfärdiga människorna i den, och inte heller bara förstörde allting inne i staden som hade befläckats av synd; den elden förstörde dessutom minnena av mänsklighetens ondska och motstånd mot Gud. Detta var Guds syfte med att bränna ner staden.

 

En mänsklighet hade blivit fördärvad in absurdum. De visste inte vem Gud var eller varifrån de hade kommit. Om man nämnde Gud skulle dessa människor gå till angrepp, förtala och häda. Till och med när Guds tjänare hade kommit för att sprida hans varning, inte nog med att dessa fördärvade människor inte visade några tecken på ånger; de övergav inte sitt ondskefulla beteende. Tvärtom skadade de skamlöst Guds tjänare. Vad de uttryckte och avslöjade var sin natur och substans av extrem fientlighet mot Gud. Vi kan se att dessa fördärvade människors motstånd mot Gud var mer än ett avslöjande av deras fördärvade sinnelag, precis som det var mer än ett ögonblicks förtal eller förlöjligande till följd av bristande förståelse av sanningen. Det var varken dumhet eller okunskap som orsakade deras ondskefulla beteende; det var inte för att dessa människor hade blivit bedragna, och det var helt klart inte för att de hade blivit vilseledda. Deras uppförande hade nått nivån av skriande skamlös antagonism, motsättning och uppror mot Gud. Detta slags mänskliga beteende skulle utan tvivel göra Gud rasande, och det skulle göra hans sinnelag rasande – ett sinnelag som inte får kränkas. Därför släppte Gud direkt och öppet lös sin vrede och sitt majestät; detta är en sann uppenbarelse av hans rättfärdiga sinnelag. När Gud stod inför en stad som flödade över av synd, åstundade han att förstöra den på snabbast möjliga sätt; han önskade utplåna människorna i den och deras synder i sin helhet på det mest fullständiga sättet, för att få människorna i denna stad att upphöra att existera och hindra synden på denna plats från att mångfaldigas. Det snabbaste och mest fullständiga sättet att göra detta var att bränna ner den med eld. Guds attityd mot folket i Sodom var inte en attityd av uppgivenhet eller likgiltighet; istället använde han sin vrede, sitt majestät och sin auktoritet för att straffa, slå ner på och totalt förgöra dessa människor. Hans attityd mot dem var en attityd av inte bara fysisk förstörelse utan även förstörelse av själen, en evig utplåning. Detta är den riktiga undermeningen i Guds åstundan att de skulle ”upphöra att existera”.


Fastän Guds vrede är dold och okänd för människan, tolererar den ingen kränkning

Guds behandling av hela den dåraktiga och okunniga mänskligheten bygger i första hand på barmhärtighet och tolerans. Å andra sidan döljs hans vrede nästan hela tiden och nästan överallt; den är okänd för människan. Därför är det svårt för människan att se Gud visa sin vrede, och det är också svårt att förstå hans vrede. Följaktligen tar människan lätt på Guds vrede. När människorna möter Guds slutliga verk och steget att tolerera och förlåta människan – det vill säga när Guds sista exempel på barmhärtighet och hans sista varning når dem – om de då fortfarande använder samma metoder för att motsätta sig Gud och inte anstränger sig för att ångra sig, bättra sig eller acceptera hans barmhärtighet, så kommer Gud inte längre att skänka sin tolerans och tålamod till dem. Tvärtom är det vid det tillfället som Gud kommer att dra tillbaka sin barmhärtighet. Därefter kommer han endast att sända ut sin vrede. Han kan uttrycka sin vrede på olika sätt, precis som han kan använda olika metoder för att bestraffa och förgöra människor.

 

Guds användning av eld för att förstöra staden Sodom är hans snabbaste metod att totalt förinta en mänsklighet eller ett ting. När folket i Sodom brändes tillintetgjordes mer än deras fysiska kroppar; det tillintetgjorde helt och hållet deras andar, deras själar och deras kroppar, så att folket i denna stad helt säkert skulle upphöra att existera både i den materiella världen och i den värld som är osynlig för människan. Detta är ett av de sätt som Gud uppenbarar och uttrycker sin vrede. Detta slags uppenbarelse och uttryck är en aspekt av substansen i Guds vrede, precis som det naturligtvis också är en uppenbarelse av substansen i Guds rättfärdiga sinnelag. När Gud sänder ut sin vrede, upphör han att uppenbara någon barmhärtighet eller kärleksfull vänlighet, och han visar inte heller upp något mer av sin tolerans eller sitt tålamod; det finns ingen person, ting eller anledning som kan övertala honom att fortsätta vara tålmodig, att ge av sin barmhärtighet igen, att skänka sin tolerans en gång till. Istället för dessa ting kommer Gud, utan ett ögonblicks tvekan, att sända ut sin vrede och sitt majestät, göra vad han åstundar, och han kommer att göra detta på ett snabbt och rent sätt i enlighet med sina egna önskningar. Det är på detta sätt Gud sänder ut sin vrede och sitt majestät, som människan inte får kränka, och det är också ett uttryck för en aspekt av hans rättfärdiga sinnelag. När människor bevittnar hur Gud visar oro för och kärlek till människan, är de oförmögna att upptäcka hans vrede, se hans majestät eller känna hans intolerans mot kränkning. Dessa ting har alltid lett människor till att tro att Guds rättfärdiga sinnelag endast går ut på barmhärtighet, tolerans och kärlek. Men när man ser Gud förstöra en stad eller avsky en mänsklighet, gör hans vrede och hans majestät, när han förgör människan, att människan får se en glimt av den andra sidan av hans rättfärdiga sinnelag. Detta är Guds intolerans mot kränkning. Guds sinnelag som inte tolererar någon kränkning övergår varje skapad varelses fantasi, och bland de icke-skapade varelserna är ingen förmögen att störa den eller påverka den; till råga på allt kan den inte personifieras eller imiteras. Denna aspekt av Guds sinnelag är alltså den som mänskligheten borde känna mest. Endast Gud själv har detta slags sinnelag, och endast Gud själv besitter detta slags sinnelag. Gud besitter detta slags rättfärdiga sinnelag eftersom han avskyr ondska, mörker, upproriskhet och Satans onda gärningar, som fördärvar och förtär mänskligheten, därför att han avskyr alla syndiga gärningar i motstånd mot honom och på grund av hans heliga och fläckfria substans. Det är på grund av detta han inte kommer att genomlida att någon av de skapade eller icke-skapade varelserna öppet motsätter sig eller bestrider honom. Även en enskild person som han en gång visat barmhärtighet mot eller valt ut behöver bara provocera hans sinnelag och överträda hans princip om tålamod och tolerans, så kommer han att lösgöra och uppenbara sitt rättfärdiga sinnelag utan det minsta lilla barmhärtighet eller tvekan – ett sinnelag som inte tolererar någon kränkning.

 

Guds vrede är ett skydd för alla rättvisa krafter och alla positiva ting

 

Kan du, genom att förstå dessa exempel på Guds tal, tankar och handlingar, förstå Guds rättfärdiga sinnelag, ett sinnelag som inte får kränkas? I slutändan är detta en aspekt av det sinnelag som är unikt för Gud själv, oavsett hur mycket människan kan förstå. Guds intolerans mot kränkning är hans exklusiva substans; Guds vrede är hans exklusiva sinnelag; Guds majestät är hans exklusiva substans. Principen bakom Guds ilska visar upp den identitet och status som bara han besitter. Man behöver inte nämna att det även är en symbol för substansen hos den unike Gud själv. Guds sinnelag är hans egen inneboende substans. Det förändras inte alls med tidens gång, och det förändras inte heller närhelst platsen ändras. Hans inre sinnelag är hans inre substans. Oavsett vem han utför sitt verk på, förändras inte hans substans, och det gör inte heller hans rättfärdiga sinnelag. När man förargar Gud, är det som han sänder fram sitt inneboende sinnelag; vid det tillfället förändras inte principen bakom hans ilska, och inte heller hans unika identitet och status. Han blir inte arg på grund av en förändring i hans substans eller för att hans sinnelag har gett upphov till olika aspekter, utan därför att människans motstånd mot honom kränker hans sinnelag. Människans skriande provokation mot Gud är en allvarlig utmaning mot Guds egen identitet och status. När människan utmanar Gud bestrider hon, i Guds ögon, honom och testar hans ilska. När människan motsätter sig Gud, när människan bestrider Gud, när människan ständigt testar Guds ilska – vilket även sker när synden tar överhanden – kommer Guds vrede naturligt att uppenbara sig och visa sig. Därför symboliserar Guds uttryck av sin vrede att alla onda krafter kommer att upphöra att existera; den symboliserar att alla fientliga krafter kommer att förstöras. Detta är det unika med Guds rättfärdiga sinnelag, och det är det unika med Guds vrede. När Guds värdighet och helighet utmanas, när rättvisa krafter hindras och inte ses av människan, sänder Gud fram sin vrede. På grund av Guds substans är alla de krafter på jorden som bestrider Gud, motsätter sig honom och tvistar med honom onda, fördärvade och orättvisa; de kommer från och tillhör Satan. Eftersom Gud är rättvis, av ljuset och fulländat helig, kommer alla ting som är onda, fördärvade och tillhör Satan att försvinna när Guds vrede släpps lös.

 

Fastän utgjutandet av Guds vrede är en aspekt av uttrycket för hans rättfärdiga sinnelag, är Guds ilska inte på något sätt urskillningslös sett till målet eller utan princip. Tvärtom är Gud inte alls snar till ilska, och han uppenbarar inte förhastat sin vrede och sitt majestät. Dessutom är Guds vrede avsevärt kontrollerad och behärskad; den är inte alls jämförbar med hur människans raseri blossar upp eller hur hon ger utlopp för sin ilska. Många samtal mellan människan och Gud finns nedtecknade i Bibeln. Orden från några av dessa individer var ytliga, okunniga och barnsliga, men Gud slog inte ner dem, inte heller fördömde han dem. Tänk särskilt på prövningen av Job, hur behandlade Jehova Gud Jobs tre vänner och de andra efter att han hört de ord de talade till Job? Fördömde han dem? Fick han ett raseriutbrott mot dem? Han gjorde ingenting sådant! Istället sade han åt Job att bönfalla för dem, att be för dem; Gud å sin sida tog inte deras felsteg till sitt hjärta. Dessa exempel förevisar alla den huvudsakliga attityd med vilken Gud behandlar fördärvad, okunnig mänsklighet. Därför är lösgörandet av Guds vrede inte på något sätt ett uttryck eller ett utlopp för hans humör. Guds vrede är inte ett fullskaligt raseriutbrott så som människan uppfattar det. Gud släpper inte lös sin vrede för att han inte kan behärska sitt humör eller för att hans ilska har nått kokpunkten och måste få utlopp. Tvärtom är hans vrede en uppvisning av hans rättfärdiga sinnelag och ett genuint uttryck för hans rättfärdiga sinnelag; det är en symbolisk uppenbarelse av hans heliga substans. Gud är vrede, inte tolerant mot någon kränkning – det innebär inte att Guds ilska inte skiljer mellan orsaker eller saknar principer; det är den fördärvade mänskligheten som har exklusivt patent på principlösa, plötsliga raseriutbrott som inte särskiljer mellan orsaker. Så fort en människa har status tycker hon ofta att det är svårt att behärska sitt humör, och därför gillar hon att ta tillfällena i akt att uttrycka sitt missnöje och ge utlopp för sina känslor; hon flammar ofta upp i raseri utan någon synbar anledning, för att på så sätt visa upp sin förmåga och låta andra få veta att hennes status och identitet skiljer sig från vanliga människors. Naturligtvis tappar även fördärvade människor utan någon status ofta kontrollen. Deras ilska orsakas ofta av att deras egna förmåner har drabbats. För att skydda sin egen status och värdighet brukar den fördärvade mänskligheten ofta ge utlopp för sina känslor och uppenbara sin arroganta natur. Människan kommer att flamma upp i ilska och ge utlopp för sina känslor för att försvara syndens existens, och dessa handlingar är människans sätt att uttrycka sitt missnöje. Dessa handlingar flödar över av orenhet; de flödar över av ränksmideri och intriger; de flödar över av människans fördärv och ondska; till råga på allt flödar de över av människans vilda ambitioner och begär. När rättvisan bestrider ondskan, kommer människan inte att flamma upp i ilska för att försvara rättvisans existens; tvärtom, när rättvisans krafter hotas, förföljs och angrips, är människans attityd att förbise, undvika eller dra sig undan. Men när människan står inför ondskans krafter är hennes attityd att ordna saker, och att buga och skrapa med foten. Därför är människans utlopp för sina känslor en flyktväg för onda krafter, ett uttryck för den köttsliga människans otyglade och ostoppbara onda uppförande. När Gud sänder ut sin vrede kommer emellertid alla onda krafter att stoppas; alla synder med att skada människan kommer att stoppas; alla fientliga krafter som hindrar Guds verk kommer att göras tydliga, avskiljas och förbannas; alla Satans medbrottslingar som gör motstånd mot Gud kommer att straffas, ryckas upp med roten. I deras ställe kommer Guds verk att gå vidare fritt från alla hinder; Guds förvaltningsplan kommer att fortsätta utvecklas steg för steg enligt planen; Guds utvalda folk kommer att bli fritt från Satans störningar och bedräglighet; de som följer Gud kommer att åtnjuta Guds ledarskap och omsorg i lugna och fridfulla omgivningar. Guds vrede är ett skydd som hindrar alla onda krafter från att mångfaldigas och löpa amok, och det är också ett värn som skyddar existensen och spridningen av allt det rättvisa och positiva och för evigt värnar det från förtryck och omstörtning.

 

Kan ni se Guds vredes substans i hans förstörelse av Sodom? Finns det något som är uppblandat med hans raseri? Är Guds raseri rent? För att använda människans ordalag, är Guds vrede oförvanskad? Finns det något knep bakom hans vrede? Finns det någon konspiration? Finns det några onämnbara hemligheter? Jag kan säga till er strängt och högtidligt: Det finns ingen del av Guds vrede som kan leda en till tvivel. Hans ilska är ren, oförvanskad ilska och hyser inga andra avsikter eller mål. Anledningen till hans ilska är ren, oklanderlig och över all kritik. Det är en naturlig uppenbarelse och uppvisning av hans heliga substans; det är något som ingenting i skapelsen besitter. Detta är en del av Guds unika rättfärdiga sinnelag, och det är också en slående skillnad mellan Skaparens och hans skapelses respektive substanser.

 

Oavsett om man blir arg i andras åsyn eller bakom deras rygg, så har var och en olika avsikt och syfte. Kanske bygger de upp sin prestige, eller kanske försvarar de sina egna intressen, upprätthåller sin image eller håller på sin värdighet. Vissa behärskar sig i sin ilska, medan andra är mer förhastade och flammar upp i raseri närhelst de önskar utan minsta lilla behärskning. Kort sagt härrör människans ilska från hennes fördärvade sinnelag. Oavsett dess syfte är den av köttet och av naturen; den har ingenting att göra med rättvisa eller orättvisa eftersom ingenting i människans natur och substans motsvarar sanningen. Därför bör den fördärvade mänsklighetens temperament och Guds vrede inte nämnas i samma andetag. Beteendet hos en människa som är fördärvad av Satan börjar utan undantag med begäret att värna om fördärvet, och det bygger på fördärv; sålunda kan människans ilska inte nämnas i samma andetag som Guds vrede, oavsett hur riktigt det kan verka i teorin. När Gud sänder ut sitt raseri hejdas onda krafter, onda ting förstörs, samtidigt som rättvisa och positiva ting åtnjuter Guds omsorg och skydd, och de tillåts att fortgå. Gud sänder ut sin vrede eftersom orättvisa, negativa och onda ting hindrar, stör eller förstör den normala verksamheten och utvecklingen av rättvisa och positiva ting. Målet med Guds ilska är inte att värna om hans egen status och identitet, utan att värna om existensen av rättvisa, positiva, vackra och goda ting, att värna om lagarna och ordningen i människans normala överlevnad. Detta är grundorsaken till Guds vrede. Guds raseri är en mycket korrekt, naturlig och sann uppenbarelse av hans sinnelag. Det finns inga avsikter bakom hans raseri, inte heller finns där falskhet eller komplotter; bättre upp, hans raseri innehåller inget av det begär, list, illvilja, våld, ondska eller något annat som hela den fördärvade mänskligheten har gemensamt. Innan Gud sänder ut sitt raseri har han redan uppfattat substansen i varje ärende synnerligen tydligt och fullständigt, och han har redan formulerat korrekta, tydliga definitioner och slutsatser. Guds mål med varje ärende han utför är därmed kristallklart, liksom hans attityd. Han är inte virrig; han är inte blind; han är inte impulsiv; han är inte vårdslös; framför allt är han inte principlös. Detta är den praktiska aspekten av Guds vrede, och det är på grund av denna praktiska aspekt av Guds vrede som mänskligheten har uppnått sin normala existens. Utan Guds vrede skulle mänskligheten sjunka ner i onormala levnadsförhållanden; alla rättvisa, vackra och goda ting skulle förstöras och upphöra att existera. Utan Guds vrede skulle lagarna och reglerna för de skapade varelsernas existens brytas eller till och med omstörtas totalt. Sedan människans skapelse har Gud kontinuerligt använt sitt rättfärdiga sinnelag för att värna om och upprätthålla mänsklighetens normala existens. Eftersom hans rättfärdiga sinnelag innehåller vrede och majestät, blir alla onda människor, ting, föremål och allting som stör och skadar mänsklighetens normala existens bestraffade, kontrollerade och förstörda på grund av hans vrede. Under de senaste årtusendena har Gud hela tiden använt sitt rättfärdiga sinnelag för att slå ner på och förstöra alla slags orena och onda andar som motsätter sig Gud och agerar som Satans medbrottslingar och fogdar i hans arbete med att förvalta mänskligheten. Alltså har Guds verk med människans frälsning alltid framskridit enligt hans plan. Det innebär att eftersom Guds vrede finns, så har det mest rättfärdiga idealet bland människorna aldrig blivit förstört.

Nu när ni har en förståelse av substansen i Guds vrede, måste ni självklart även ha en ännu bättre förståelse av hur man urskiljer Satans ondska!

 

Fastän Satan verkar human, rättvis och dygdig, är han grym och ond till sin substans

Satan vinner sin berömmelse genom att bedra allmänheten. Han etablerar sig ofta som någon som går i spetsen och är förebild för rättfärdigheten. Samtidigt som han flaggar för att han slår vakt om rättfärdigheten skadar han människorna, förtär deras själar och använder alla slags metoder för att förlama, bedra och reta upp människan. Hans mål är att få människan att godta och följa med i hans onda uppförande, att få människan att ansluta sig till honom i motståndet mot Guds auktoritet och suveränitet. Men när man blir klar över hans ränker, komplotter och tarvliga drag och inte vill fortsätta att bli trampad på och lurad av honom eller fortsätta slava för honom, eller bestraffas och förgöras tillsammans med honom, då förändrar Satan sina tidigare helgonlika drag och sliter av sin falska mask så att han avslöjar sitt sanna onda, illvilliga, fula och vildsinta ansikte. Han skulle inte vilja något hellre än att utrota alla dem som vägrar följa honom och dem som motsätter sig hans onda krafter. På det här stadiet kan Satan inte längre anta ett pålitligt, gentlemannalikt framträdande; istället avslöjas hans sanna elaka och djävulska drag under fårakläderna. När väl Satans ränker har förts fram i ljuset, när hans sanna drag är blottlagda, kommer han att bryta ut i raseri och blottlägga sin barbariskhet; hans begär att skada och förtära människor blir bara intensivare. Detta är för att han rasar över människans uppvaknande; han utvecklar en stark hämndlystnad mot människan för hennes ambition att eftertrakta frihet och ljus och bryta sig ur hans fängelse. Hans raseri är avsett att försvara hans ondska, och det är också en sann uppenbarelse av hans vildsinta natur.

 

På alla områden blottlägger Satans beteende hans onda natur. Av alla de onda gärningar som Satan har utfört mot människan – från hans tidiga insatser för att förleda människan att följa honom, till hans utnyttjande av människan, där han drar med människan in i sina onda gärningar, och Satans hämndlystnad mot människan efter att hans sanna drag har blottlagts och människan har känt igen och övergett honom – är det ingen som inte lyckas blottlägga Satans onda substans; ingen som inte lyckas bevisa det faktum att Satan inte har någon relation till positiva ting; ingen som inte lyckas bevisa att Satan är upphovet till alla onda ting. Var och en av hans handlingar slår vakt om hans ondska, upprätthåller hans fortsatta onda gärningar, går emot rättvisa och positiva ting, förstör lagarna och ordningen i mänsklighetens normala existens. De är fientliga mot Gud, och är det som Guds vrede kommer att förstöra. Fastän Satan har sitt eget raseri, är hans raseri ett sätt att få utlopp för sin onda natur. Anledningen till att Satan är förbittrad och ursinnig är denna: Hans onämnbara ränker har blottlagts; hans komplotter är inte lätta att komma undan med; hans vilda ambition och begär att ersätta Gud och agera som Gud har slagits till och blockerats; hans mål att kontrollera hela mänskligheten har nu blivit till intet och kan aldrig uppnås. Det är Guds upprepade frammaning av sin vrede som har hindrat Satans komplotter från att bära frukt och avbrutit Satans ondskas spridning och omfattning; därför både hatar och fruktar Satan Guds vrede. Varje tillämpning av Guds vrede demaskerar inte bara Satans sanna tarvliga framträdande; det drar också fram Satans onda begär i ljuset. Samtidigt blottläggs helt och hållet anledningarna till Satans raseri mot mänskligheten. Satans raseriutbrott är en sann uppenbarelse av hans onda natur, en blottläggning av hans ränker. Varje gång Satan rasar förebådar det naturligtvis förstörelsen av onda ting; det förebådar skyddet av och fortlevnaden för positiva ting, och det förebådar Guds vredes natur – som inte får kränkas!

 

Man får inte förlita sig på erfarenhet och fantasi för att känna Guds rättfärdiga sinnelag

 

När du hamnar inför Guds dom och tuktan, kommer du då att säga att Guds ord är förvanskat? Kommer du att säga att det finns en historia bakom Guds raseri, och att hans raseri är förvanskat? Kommer du att förtala Gud, och säga att hans sinnelag inte nödvändigtvis är helt rättfärdigt? När du har att göra med var och en av Guds gärningar, måste du först vara säker på att Guds rättfärdiga sinnelag är fritt från alla andra inslag, att det är heligt och felfritt; dessa gärningar innefattar att Gud slår ner på, bestraffar och förgör mänskligheten. Var och en av Guds gärningar, utan undantag, görs i strikt överensstämmelse med hans inneboende sinnelag och hans plan – detta innefattar inte mänsklighetens kunskap, tradition och filosofi – och var och en av Guds gärningar är ett uttryck för hans sinnelag och substans, obesläktad med någonting som tillhör den fördärvade mänskligheten. I människans föreställningar är det bara Guds kärlek, barmhärtighet och tolerans mot mänskligheten som är felfria, oförvanskade och heliga. Men ingen vet att Guds raseri och hans vrede på samma sätt är oförvanskade; dessutom har ingen begrundat frågor som varför Gud inte tolererar någon kränkning eller varför hans raseri är så stort. Tvärtom blandar en del ihop Guds vrede med den fördärvade mänsklighetens temperament; de uppfattar Guds ilska som den fördärvade mänsklighetens raseri; de antar till och med felaktigt att Guds raseri är precis som det naturliga avslöjandet av mänsklighetens fördärvade sinnelag. De tror felaktigt att utsändandet av Guds vrede är precis som den fördärvade mänsklighetens ilska, som härrör från missnöje; de tror rentav att utsändandet av Guds vrede är ett uttryck för hans humör. Efter den här gemenskapen hoppas jag att var och en av er inte kommer att ha några missuppfattningar, fantasier eller antaganden när det gäller Guds rättfärdiga sinnelag, och jag hoppas att ni efter att ha hört mina ord på riktigt kan känna igen vreden hos Guds rättfärdiga sinnelag i era hjärtan, att ni kan lägga undan alla tidigare felaktiga uppfattningar om Guds vrede, att ni kan ändra på era egna felaktiga övertygelser och åsikter om substansen i Guds vrede. Dessutom hoppas jag att ni kan ha en korrekt definition av Guds sinnelag i era hjärtan, att ni inte längre kommer att ha några tvivel på Guds rättfärdiga sinnelag, att ni inte kommer att tvinga på något mänskligt resonemang eller fantiserande på Guds sanna sinnelag. Guds rättfärdiga sinnelag är Guds egen sanna substans. Det är inte något som formats eller skrivits av människan. Hans rättfärdiga sinnelag är hans rättfärdiga sinnelag och har inga förbindelser eller anknytningar till något i skapelsen. Gud själv är Gud själv. Han kommer aldrig att bli en del av skapelsen, och även om han blir en av de skapade varelserna, kommer hans inre sinnelag och substans inte att ändras. Att känna Gud är därför inte att känna ett objekt; det är inte att dissekera något, och det är inte heller att förstå en person. Om du använder det koncept eller den metod du har för att känna ett objekt eller förstå en person, till att känna Gud, då kommer du aldrig att kunna erhålla kunskapen om Gud. Att känna Gud är inte beroende av erfarenhet eller fantasi, och därför får du aldrig tvinga på din erfarenhet eller fantasi på Gud. Oavsett hur rik erfarenhet och fantasi du har, så är de fortfarande begränsade; dessutom motsvarar inte din fantasi fakta, än mindre motsvarar den sanningen, och den är oförenlig med Guds sanna sinnelag och substans. Du kommer aldrig att lyckas om du litar till din fantasi för att förstå Guds substans. Den enda vägen är så här: acceptera allt som kommer från Gud, sedan kan du erfara och förstå den gradvis. Det kommer en dag då Gud kommer att upplysa dig till att verkligen förstå och känna honom på grund av ditt samarbete och på grund av din hunger och törst efter sanningen. Och låt oss med detta avsluta den här delen av vårt samtal.

...


Fullständig text: 


Källa:Allsmäktige Guds Kyrka

ANNONS
Av Stina - Söndag 12 maj 00:21

 Guds auktoritet (I)

 

Skaparens auktoritet begränsas inte av tid, rum eller geografi, och Skaparens auktoritet är omätlig

 

Låt oss titta på Första Mosebok 22:17–18 Detta är ytterligare ett avsnitt där Jehova Gud talar, där han säger till Abraham: ”kommer jag att välsigna dig med välsignelse och föröka din säd med tillökning som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand, och din säd skall besitta sina fienders portar, och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade, därför att du har lytt min röst.” Jehova Gud välsignar Abraham många gånger och säger att hans ättlingar ska föröka sig – och hur mycket ska de föröka sig? I den utsträckning som Skriften talar om: ”som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand”. Med andra ord ville Gud skänka Abraham efterkommande lika talrika som stjärnorna på himlen, lika oräkneliga som sandkornen på havets strand. Gud talade i bilder, och utifrån bilderna är det inte svårt att se att Gud inte bara tänkte skänka Abraham en, två eller ens tusentals ättlingar, utan ett oräkneligt antal, tillräckligt många för att bilda en mångfald av nationer, för Gud lovade Abraham att han skulle bli far åt många nationer. Och beslöts det antalet av människan, eller beslöts det av Gud? Kan människan styra över hur många ättlingar hon får? Är det hon som bestämmer? Det är inte ens människan som bestämmer om hon ska få många eller inte, än mindre så många som ”stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand”. Vem önskar inte ättlingar talrika som stjärnorna? Tyvärr blir det inte alltid som du vill. Oavsett hur skicklig eller kapabel människan är, är det inte hon som bestämmer; ingen kan stå utanför det som Gud har förordnat. Så mycket han tillåter dig, det är så mycket du får: Om Gud ger dig lite, då kommer du aldrig att få mycket, och om Gud ger dig mycket, då är det ingen mening med att vara förbittrad över hur mycket du har. Är det inte så? Allt detta är Guds beslut, inte människans! Människan styrs av Gud, och ingen är undantagen!

 

När Gud sa ”jag kommer att föröka din säd” var det ett förbund som Gud upprättade med Abraham, och precis som regnbågsförbundet skulle det upprätthållas i evighet, och det var också ett löfte av Gud till Abraham. Endast Gud är berättigad och förmögen och göra så att detta löfte blir uppfyllt. Oavsett om människan tror på det eller inte, oavsett om människan accepterar det eller inte, och oavsett hur människan ser på det, och hur hon betraktar saken, så ska allt detta bli uppfyllt, till punkt och pricka, enligt de ord som Gud uttalat. Guds ord kommer inte att förändras på grund av förändringar i människans vilja eller föreställningar, och de kommer inte att förändras på grund av förändringar hos någon person, någon företeelse eller något föremål. Allting må försvinna, men Guds ord förblir i evighet. Tvärtom – den dag då alla ting försvinner är just den dag då Guds ord fullbordas fullständigt, för han är Skaparen, och han äger Skaparens auktoritet, och Skaparens makt, och han härskar över allting och all livskraft. Han kan göra så att någonting kommer ur ingenting, eller att någonting blir till ingenting, och han styr omvandlingen av alla ting från levande till döda – så för Gud skulle ingenting kunna vara enklare än att föröka någons säd. För människan låter det befängt, som en saga, men för Gud är det som han beslutar att göra, och lovar att göra, inte befängt, eller någon saga. I stället är det ett faktum som Gud redan har sett, och som helt säkert ska uppfyllas. Förstår ni det? Bevisar fakta att Abrahams ättlingar var talrika? Och hur talrika, exakt? Lika talrika som ”stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand”, som Gud sa? Spreds de över alla nationer och områden, överallt i världen? Och vad var det som åstadkom detta faktum? Var det auktoriteten i Guds ord? I hundratals, eller tusentals, år efter det att Gud uttalat sina ord fortsatte Guds ord att uppfyllas, och de blev ständigt till fakta; detta är kraften hos Guds ord, och ett bevisa på Guds auktoritet. När Gud skapade allting i begynnelsen sa Gud låt det bli ljus, och det blev ljus. Detta skedde mycket fort, det uppnåddes mycket snabbt, och det blev ingen fördröjning i dess fullbordan och uppfyllelse; effekten av Guds ord blev omedelbar. Båda sakerna uppvisade Guds auktoritet, men när Gud välsignade Abraham lät han människan se en annan sida av substansen i Guds auktoritet, och lät människan se hur ovärderlig Skaparens auktoritet är, och dessutom lät han människan se en verkligare, mer utsökt sida av Skaparens auktoritet.

 

När Guds ord väl uttalas tar Guds auktoritet över utförandet av verket, och det faktum som Guds mun lovat börjar gradvis förverkligas. Bland alla ting börjar förändringar visa sig i allting till följd av orden, på samma sätt som gräset blir grönt, blommorna blommar, knopparna bildas på träden, fåglarna börjar sjunga, gässen återvänder och fälten myllrar av människor när våren kommer … När våren kommer förnyas allt, och detta är Skaparens mirakulösa verk. När Gud uppfyller sina löften förnyas och förändras allting i himlen och på jorden i enlighet med Guds tankar – ingen är undantagen. När ett åtagande eller löfte uttalas från Guds mun tjänar alla ting till att uppfylla det, och de styrs för att uppfylla det, och alla skapade varelser ordnas och arrangeras under Skaparens herravälde, och spelar sin respektive roll, och fyller sin respektive funktion. Detta är manifestationen av Skaparens auktoritet. Vad ser du i detta? Hur känner du Guds auktoritet? Har Guds auktoritet något omfång? Finns det någon tidsgräns? Kan den sägas ha någon särskild höjd, eller någon särskild längd? Kan den sägas ha någon särskild storlek eller styrka? Kan den mätas med människans dimensioner? Guds auktoritet växlar inte mellan på och av, kommer inte och går, och det finns ingen som kan mäta exakt hur stor hans auktoritet är. Oavsett hur lång tid som förflyter – när Gud välsignar någon kommer den välsignelsen att fortsätta, och dess fortsättning vittnar om Guds omätbara auktoritet, och låter mänskligheten skåda återuppträdandet av Skaparens outsläckliga livslåga, om och om igen. Varje manifestation på hans auktoritet är ett perfekt uttryck för orden från hans mun, och det uttrycks för allting, och för mänskligheten. Dessutom är allting som hans auktoritet åstadkommer utsökt bortom all jämförelse, och fullständigt felfritt. Man kan säga att hans tankar, hans ord, hans auktoritet och allt verk som han utför är en ojämförligt vacker bild, och för de skapade varelserna är människans språk oförmöget att uttrycka dess betydelse och värde. När Gud avger ett löfte till en person, oavsett om det gäller var han bor, eller vad han gör, hans bakgrund före eller efter det att han mottagit löftet, eller hur stora omvälvningar han upplevt i sin livsmiljö – känner Gud allt detta som sin egen ficka. Oavsett hur lång tid som förflyter sedan Guds ord uttalats, så är det för honom som om de just yttrats. Det vill säga, Gud har kraften, och har sådan auktoritet, att han kan hålla reda på, styra och förverkliga varje löfte han avger till mänskligheten, och oavsett vad löftet är, oavsett hur lång tid det tar för det att uppfyllas fullständigt, och dessutom, oavsett hur stor bredd dess uppfyllande omfattar – till exempel tid, geografi, ras och så vidare – så ska löftet infrias, och förverkligas, och därtill kommer dess infriande och förverkligande inte att kräva den minsta ansträngning av honom. Och vad bevisar detta? Att bredden i Guds auktoritet och kraft är tillräcklig för att kunna härska över hela universum, och hela mänskligheten. Gud gjorde ljuset, men det betyder inte att Gud enbart förvaltar ljuset, eller att han enbart förvaltar vattnet för att han skapade vattnet, och att allting annat är utan samband med Gud. Är inte det ett missförstånd? Även om Guds välsignelse av Abraham gradvis hade bleknat från människans minne efter flera hundra år, förblev ändå löftet detsamma för Gud. Det var fortfarande på väg att uppfyllas, och det hade aldrig upphört. Människan hade aldrig känt till eller hört talas om hur Gud utövade sin auktoritet, hur allt styrdes och ordnades och hur många underbara berättelser som utspelade sig bland alla ting i Guds skapelse under denna tid, men alla underbara delar i uppvisandet av Guds auktoritet och uppenbarelsen av hans gärningar förmedlades och upphöjdes bland alla ting, alla ting visade och talade om Skaparens mirakulösa gärningar, och varje så ofta berättad historia om Skaparens suveränitet över alla ting ska förkunnas av alla ting i evighet. Den auktoritet med vilken Gud härskar över allting, och Guds kraft, visar för alla ting att Gud är närvarande överallt och alltid. När du har bevittnat Guds auktoritets och krafts allestädesnärvaro kommer du att se att Gud är närvarande överallt och alltid. Guds auktoritet och kraft begränsas inte av tid, geografi, rum eller någon person, materia eller föremål. Bredden i Guds auktoritet och kraft överträffar människans fantasi; den är ofattbar för människan, omöjlig för människan att föreställa sig, och människan kommer aldrig att känna till den fullständigt.

 

En del människor tycker om att dra slutsatser och fantisera, men hur långt kan människans fantasi sträcka sig? Kan den gå bortom den här världen? Är människan kapabel att sluta sig till och föreställa sig äktheten och exaktheten i Guds auktoritet? Är människans slutledningsförmåga och fantasi tillräckliga för att hon ska uppnå kunskap om Guds auktoritet? Kan dessa saker få människan att verkligen förstå och underkasta sig Guds auktoritet? Fakta bevisar att människans slutledningsförmåga och fantasi kommer enbart från hennes intellekt, och de ger inte den minsta hjälp eller fördel när det gäller människans kännedom om Guds auktoritet. Efter att ha läst science fiction kan några människor föreställa sig månen, och hur stjärnorna är. Det betyder inte att människan har någon förståelse för Guds auktoritet. Människans fantasi är bara just det: fantasi. Fakta i dessa frågor, det vill säga, deras koppling till Guds auktoritet, har hon inget som helst grepp om. Om du har varit på månen, än sen då? Visar det att du har en multidimensionell förståelse för Guds auktoritet? Visar det att du kan föreställa sig bredden i Guds auktoritet och kraft? Eftersom människans slutledningsförmåga och fantasi inte kan göra det möjligt för henne att känna till Guds auktoritet, vad ska människan göra? Det klokaste alternativet skulle vara att inte dra några slutsatser eller fantisera, vilket innebär att människan aldrig får förlita sig på fantasin eller göra sig beroende av slutsatser när det gäller Guds auktoritet. Vad är det jag vill säga er här? Kunskap om Guds auktoritet, Guds kraft, Guds egen identitet och Guds substans kan inte uppnås genom att du förlitar dig på din fantasi. Eftersom du inte kan förlita dig på fantasin för att lära känna Guds auktoritet, hur ska du då kunna uppnå en sann kunskap om Guds auktoritet? Genom att äta och dricka Guds ord, genom gemenskap och genom att uppleva Guds ord kommer du att få en gradvis upplevelse och styrkande av Guds auktoritet, och därmed kommer du att få en gradvis förståelse och tilltagande kunskap om den. Det är det enda sättet att uppnå kunskapen om Guds auktoritet; det finns inga genvägar. Att be er att inte fantisera är inte det samma som att be er att sitta passivt och vänta på undergången, eller hindra er från att göra någonting. Att inte använda hjärnan för att tänka eller fantisera betyder att inte använda logik för att dra slutsatser, att inte använda kunskap för att analysera, att inte använda vetenskap som grund, utan att i stället förstå, styrka och bekräfta att den Gud du tror på har auktoritet, och bekräfta att han har suveränitet över ditt öde och att hans kraft alltid visar att han är den sanne Guden själv, genom Guds ord, genom sanningen, genom allting som du möter i livet. Detta är det enda sättet för någon att uppnå en förståelse för Gud. En del säger att de vill hitta ett enkelt sätt att uppnå detta mål, men kan ni tänka ut något sådant sätt? Jag säger dig – det finns inget behov av att tänka: Det finns inga andra sätt! Det enda sättet är att samvetsgrant och orubbligt lära känna och styrka vad Gud har och är genom varje ord han uttrycker och allting som han gör. Det är det enda sättet att lära känna Gud. För vad Gud har och är, och allting som har med Gud att göra, är inte ihåligt och tomt – utan verkligt.

 

Det faktum att Skaparen har kontroll och herravälde över allting och alla levande varelser berättar om Skaparens auktoritets sanna existens

På samma sätt är Jehova Guds välsignelse av Job nedtecknad i Jobs bok. Vad skänkte Gud till Job? ”Jehova välsignade alltså slutet av Jobs levnad mer än dess början, för han fick fjorton tusen får, och sex tusen kameler, och ett tusen par oxar, och ett tusen åsneston” (Job 42:12). Utifrån människans perspektiv, vad var de saker som Job fick? Var de människans tillgångar? Med dessa tillgångar, skulle Job ha varit rik på den tiden? Och hur skaffade han sig sådana tillgångar? Vad var det som orsakade hans rikedom? Det är självklart att det var på grund av Guds välsignelse som Job kom att äga dem. Hur Job såg på tillgångarna, och hur han betraktade Guds välsignelse, är ingenting vi ska gå in på här. När det gäller Guds välsignelser längtar alla människor, dag och natt, efter att bli välsignade av Gud, men människan har ingen kontroll över hur många tillgångar hon kan få under sitt liv, eller huruvida hon kan ta emot några välsignelser från Gud – och det är ett obestridligt faktum! Gud har auktoritet, och har makten att skänka människan vilka tillgångar som helst, att tillåta människan att erhålla vilken gåva som helst, men det finns en princip bakom Guds välsignelser. Vilken sorts människor välsignar Gud? Dem han tycker om, förstås! Abraham och Job välsignades båda av Gud, men de välsignelser som de mottog var inte likadana. Gud välsignade Abraham med ättlingar lika talrika som sanden och stjärnorna. När Gud välsignade Abraham gjorde han så att en mans ättlingar, en nation, blev kraftfull och blomstrande. I detta härskade Guds auktoritet över mänskligheten, som andades Guds andedräkt bland alla ting och levande varelser. Under Guds suveräna auktoritet existerade och förökade sig denna mänsklighet med den hastighet, och inom den ram som Gud hade beslutat. Såväl nationens vitalitet och expansionshastighet som dess livslängd var specifika delar av Guds arrangemang, och principen bakom allt detta byggde enbart på det löfte Gud avgett till Abraham. Detta betyder att oavsett omständigheterna skulle Guds löfte fortsätta uppfyllas utan hinder och förverkligas under Guds auktoritets försyn. I Guds löfte till Abraham skulle Abrahams ättlingar inte riskera att utrotas, oavsett världens omvälvningar, oavsett tidsålder, oavsett vilka katastrofer mänskligheten fick utstå, och deras nation skulle inte dö ut. Guds välsignelse av Job, däremot, gjorde honom till en mycket rik man. Vad Gud gav honom var en rad levande skapade varelser som andades, och detaljerna – deras antal, deras förökningshastighet, överlevnadstal, fettmängd och så vidare – kontrollerades också av Gud. Även om dessa levande varelser inte ägde någon talförmåga var de också en del av Skaparens arrangemang, och principen bakom Guds arrangemang var i enlighet med den välsignelse Gud lovade Job. I Guds välsignelse av Abraham och Job var den auktoritet med vilken Skaparen härskade över allting, och alla levande varelser, densamma, även om det som utlovades var olika saker. Varje detalj i Guds auktoritet och makt uttrycks i hans olika löften och välsignelser till Abraham och Job, och visar än en gång för mänskligheten att Guds auktoritet går långt bortom vad människan kan föreställa sig. Dessa detaljer berättar ännu en gång för människan att om hon vill lära känna Guds auktoritet, så går detta bara att uppnå genom Guds ord och genom att uppleva Guds verk.

 

Guds suveräna auktoritet över allting gör det möjligt för människan att inse ett faktum: Guds auktoritet finns inte bara i orden ”Och Gud sade, ’Låt det bli ljus’, och det blev ljus, och ’Låt det finnas ett valv’, och det blev ett valv, och ’Låt det finnas ett land’, och det blev land”, utan dessutom i hur han fick ljuset att fortsätta, förhindrade himlavalvet från att försvinna och höll marken för evigt avskild från vattnet, liksom i detaljerna kring hur han härskade över och förvaltade de skapade varelserna: ljuset, himlavalvet och marken. Vad mer ser ni i Guds välsignelse av mänskligheten? Det är tydligt att Guds fotspår inte försvann sedan han välsignat Abraham och Job, för han hade just börjat utöva sin auktoritet, och han avsåg att förverkliga vartenda ett av sina ord, och få varje detalj i det han sagt att inträffa, och därför fortsatte han under de följande åren att göra allt som han hade avsett. Eftersom Gud har auktoritet kanske det ser ut för människan som om Gud bara talar och aldrig lyfter ett finger för att alla angelägenheter och ting ska uppnås. Att tänka sig det är lite löjligt! Om du bara antar ett ensidigt perspektiv på Guds upprättande av sitt förbund med människan i ord, och på Guds åstadkommande av allting med ord, och du inte kan se de olika tecknen och fakta som pekar på att Guds auktoritet härskar över alltings existens, då är din förståelse av Guds auktoritet alltför ihålig och löjlig! Om människan föreställer sig Gud sådan, då måste det sägas att människans kunskap om Gud har tagit en sista utväg, och har kommit till en återvändsgränd, för den Gud som människan föreställer sig är bara en maskin som utfärdar order, och inte den Gud som äger auktoritet. Vad har du insett utifrån exemplen med Abraham och Job? Har du sett den verkliga sidan av Guds auktoritet och kraft? När Gud hade välsignat Abraham och Job stannade han inte där han var, och inte heller satte han sina budbärare i arbete medan han väntade på att få se resultatet. Tvärtom, så snart Gud hade yttrat sina ord började allt, under Guds auktoritets vägledning, inrätta sig efter det verk Gud avsåg att uträtta, och de människor, ting och föremål som Gud krävde förbereddes. Det vill säga, så snart orden yttrats från Guds mun började Guds auktoritet utövas i hela landet, och han satte en kurs för att uppnå och uppfylla de löften han hade gett Abraham och Job, samtidigt som han gjorde alla lämpliga planer och förberedelser för allt som behövdes för varje steg och nyckelfas i det han planerade att utföra. Under denna tid styrde Gud inte bara sina budbärare, och också alla ting som hade skapats av honom. Det vill säga, omfattningen inom vilken Guds auktoritet utövades innefattade inte bara budbärarna, utan dessutom alla ting, som styrdes för att överensstämma med det verk som han avsåg fullborda; dessa utgjorde de specifika sätt med vilka Guds auktoritet utövades. Några av er kanske i er fantasi har följande förståelse av Guds auktoritet: Gud har auktoritet, och Gud har kraft, så Gud behöver bara stanna kvar i den tredje himlen, eller behöver bara stanna kvar på en specifik plats, och behöver inte göra något särskilt arbete, och hela Guds verk fullbordas i hans tankar. Några kanske också tror att även om Gud välsignade Abraham behövde Gud inte göra någonting, utan det var tillräckligt att han bara uttalade sina ord. Är detta vad som faktiskt hände? Självklart inte! Även om Gud har auktoritet och kraft är hans auktoritet sann och verklig, inte tom. Äktheten och verkligheten i Guds auktoritet och kraft uppenbaras och förkroppsligas gradvis i hans skapande av allting, och herravälde över allting, och i den process genom vilken han leder och förvaltar mänskligheten. Varje metod, varje perspektiv och varje detalj i Guds suveränitet över mänskligheten och allting, och hela det verk han uppnått, liksom hans förståelse av allting – de bevisar bokstavligen att Guds auktoritet och kraft inte är några tomma ord. Hans auktoritet och kraft visas och uppenbaras ständigt, och i alla ting. Dessa manifestationer och uppenbarelser berättar om Guds auktoritets verkliga existens, för han använder sin auktoritet och kraft för att fortsätta sitt verk, och för att befalla alla ting, och för att härska över allting i varje stund, och hans kraft och auktoritet kan inte ersättas av änglarna, eller av Guds budbärare. Gud beslutade vilka välsignelser han skulle skänka till Abraham och Job – det var Guds beslut. Även om det var Guds budbärare som personligen besökte Abraham och Job så var deras handlingar i enlighet med Guds påbud, och under Guds auktoritet, och de var också under Guds suveränitet. Även om människan ser Guds budbärare besöka Abraham, och inte ser Jehova Gud personligen göra någonting i det som Bibeln återger, är den enda som i själva verket faktiskt utövar kraft och auktoritet Gud själv, och det tål inget tvivel från någon människa! Även om du har sett att änglarna och budbärarna äger stor kraft, och har utfört mirakel, eller att de har gjort saker som Gud uppdragit åt dem, är deras handlingar enbart till för att utföra Guds uppdrag, och visar på intet sätt Guds auktoritet – för ingen människa och inget föremål har, eller äger, Skaparens auktoritet att skapa allting och härska över allting. Och därmed kan ingen människa och inget föremål utöva eller visa på Skaparens auktoritet.

 

Skaparens auktoritet är oföränderlig och okränkbar

 

Vad har ni sett i dessa delar av skriften? Har ni sett att det finns en princip bakom Guds utövande av sin auktoritet? Till exempel, Gud använder en regnbåge för att upprätta ett förbund med människan, och han placerar en regnbåge bland molnen för att förmedla till människan att han aldrig mer skulle förstöra jorden med en översvämning. Är den regnbåge som människor ser idag fortfarande densamma som den som uttalades från Guds mun? Har dess natur och innebörd förändrats? Utan tvivel är svaret nej, det har den inte. Gud använde sin auktoritet för att utföra den här gärningen, och det förbund som han upprättade med människan har fortlevt till idag, och tidpunkten för förbundet att ändras är, förstås, Guds beslut. Efter det att Gud sade ”sätter min båge i molnet” har han alltid hållit förbundet, ända fram till idag. Vad ser du i detta? Även om Gud äger auktoritet och kraft är han väldigt noggrann och principfast i det han gör, och han håller sitt ord. Hans noggrannhet, och principerna bakom hans handlingar, visar Skaparens okränkbarhet och hur oövervinnelig hans auktoritet är. Trots satt han äger överlägsen auktoritet och har herraväldet över allting, och trots att han har kraften att härska över alla ting, har Gud aldrig skadat eller avbrutit sin egen plan, och varje gång han utövar sin auktoritet så gör han det i strikt överensstämmelse med sina egna principer, och han följer exakt den plan som uttalats från hans mun, och han följer stegen och målen i sin plan. Självklart lyder alla ting som Gud härskar över också under de principer enligt vilka Gud utövar sin auktoritet, och ingen människa eller sak är undantagen från det som hans auktoritet ordnar, och inte heller kan de förändra principerna för utövandet av Guds auktoritet. I Guds ögon får de som välsignats ta emot den goda lycka som hans auktoritet orsakat, och de som förbannats blir bestraffade på grund av hans auktoritet. Under Guds suveräna auktoritet är ingen människa eller sak undantagen utövandet av hans auktoritet, och ingen kan heller ändra principerna enligt vilken auktoriteten utövas. Skaparens auktoritet förändras inte på grund av växlingar i någon faktor, och på ett liknande sett förändras inte heller de principer utifrån vilka han utövar sin auktoritet av någon som helst anledning. Himmel och jord kan genomgå stora omvälvningar, men Skaparens auktoritet kommer inte att förändras; alla ting kan förgås, men Skaparens auktoritet kommer aldrig att försvinna. Detta är substansen i Skaparens oföränderliga och okränkbara auktoritet, och detta är vad som gör Skaparen unik!

 

Orden nedan är nödvändiga för att man ska lära känna Guds auktoritet, och deras innebörd återges i gemenskapen nedan. Låt oss fortsätta läsa Skriften.


Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

ANNONS
Av Stina - Söndag 12 maj 00:21

Guds auktoritet (I)

 

Skaparens auktoritet begränsas inte av tid, rum eller geografi, och Skaparens auktoritet är omätlig

 

Låt oss titta på Första Mosebok 22:17–18 Detta är ytterligare ett avsnitt där Jehova Gud talar, där han säger till Abraham: ”kommer jag att välsigna dig med välsignelse och föröka din säd med tillökning som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand, och din säd skall besitta sina fienders portar, och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade, därför att du har lytt min röst.” Jehova Gud välsignar Abraham många gånger och säger att hans ättlingar ska föröka sig – och hur mycket ska de föröka sig? I den utsträckning som Skriften talar om: ”som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand”. Med andra ord ville Gud skänka Abraham efterkommande lika talrika som stjärnorna på himlen, lika oräkneliga som sandkornen på havets strand. Gud talade i bilder, och utifrån bilderna är det inte svårt att se att Gud inte bara tänkte skänka Abraham en, två eller ens tusentals ättlingar, utan ett oräkneligt antal, tillräckligt många för att bilda en mångfald av nationer, för Gud lovade Abraham att han skulle bli far åt många nationer. Och beslöts det antalet av människan, eller beslöts det av Gud? Kan människan styra över hur många ättlingar hon får? Är det hon som bestämmer? Det är inte ens människan som bestämmer om hon ska få många eller inte, än mindre så många som ”stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand”. Vem önskar inte ättlingar talrika som stjärnorna? Tyvärr blir det inte alltid som du vill. Oavsett hur skicklig eller kapabel människan är, är det inte hon som bestämmer; ingen kan stå utanför det som Gud har förordnat. Så mycket han tillåter dig, det är så mycket du får: Om Gud ger dig lite, då kommer du aldrig att få mycket, och om Gud ger dig mycket, då är det ingen mening med att vara förbittrad över hur mycket du har. Är det inte så? Allt detta är Guds beslut, inte människans! Människan styrs av Gud, och ingen är undantagen!

 

När Gud sa ”jag kommer att föröka din säd” var det ett förbund som Gud upprättade med Abraham, och precis som regnbågsförbundet skulle det upprätthållas i evighet, och det var också ett löfte av Gud till Abraham. Endast Gud är berättigad och förmögen och göra så att detta löfte blir uppfyllt. Oavsett om människan tror på det eller inte, oavsett om människan accepterar det eller inte, och oavsett hur människan ser på det, och hur hon betraktar saken, så ska allt detta bli uppfyllt, till punkt och pricka, enligt de ord som Gud uttalat. Guds ord kommer inte att förändras på grund av förändringar i människans vilja eller föreställningar, och de kommer inte att förändras på grund av förändringar hos någon person, någon företeelse eller något föremål. Allting må försvinna, men Guds ord förblir i evighet. Tvärtom – den dag då alla ting försvinner är just den dag då Guds ord fullbordas fullständigt, för han är Skaparen, och han äger Skaparens auktoritet, och Skaparens makt, och han härskar över allting och all livskraft. Han kan göra så att någonting kommer ur ingenting, eller att någonting blir till ingenting, och han styr omvandlingen av alla ting från levande till döda – så för Gud skulle ingenting kunna vara enklare än att föröka någons säd. För människan låter det befängt, som en saga, men för Gud är det som han beslutar att göra, och lovar att göra, inte befängt, eller någon saga. I stället är det ett faktum som Gud redan har sett, och som helt säkert ska uppfyllas. Förstår ni det? Bevisar fakta att Abrahams ättlingar var talrika? Och hur talrika, exakt? Lika talrika som ”stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand”, som Gud sa? Spreds de över alla nationer och områden, överallt i världen? Och vad var det som åstadkom detta faktum? Var det auktoriteten i Guds ord? I hundratals, eller tusentals, år efter det att Gud uttalat sina ord fortsatte Guds ord att uppfyllas, och de blev ständigt till fakta; detta är kraften hos Guds ord, och ett bevisa på Guds auktoritet. När Gud skapade allting i begynnelsen sa Gud låt det bli ljus, och det blev ljus. Detta skedde mycket fort, det uppnåddes mycket snabbt, och det blev ingen fördröjning i dess fullbordan och uppfyllelse; effekten av Guds ord blev omedelbar. Båda sakerna uppvisade Guds auktoritet, men när Gud välsignade Abraham lät han människan se en annan sida av substansen i Guds auktoritet, och lät människan se hur ovärderlig Skaparens auktoritet är, och dessutom lät han människan se en verkligare, mer utsökt sida av Skaparens auktoritet.

 

När Guds ord väl uttalas tar Guds auktoritet över utförandet av verket, och det faktum som Guds mun lovat börjar gradvis förverkligas. Bland alla ting börjar förändringar visa sig i allting till följd av orden, på samma sätt som gräset blir grönt, blommorna blommar, knopparna bildas på träden, fåglarna börjar sjunga, gässen återvänder och fälten myllrar av människor när våren kommer … När våren kommer förnyas allt, och detta är Skaparens mirakulösa verk. När Gud uppfyller sina löften förnyas och förändras allting i himlen och på jorden i enlighet med Guds tankar – ingen är undantagen. När ett åtagande eller löfte uttalas från Guds mun tjänar alla ting till att uppfylla det, och de styrs för att uppfylla det, och alla skapade varelser ordnas och arrangeras under Skaparens herravälde, och spelar sin respektive roll, och fyller sin respektive funktion. Detta är manifestationen av Skaparens auktoritet. Vad ser du i detta? Hur känner du Guds auktoritet? Har Guds auktoritet något omfång? Finns det någon tidsgräns? Kan den sägas ha någon särskild höjd, eller någon särskild längd? Kan den sägas ha någon särskild storlek eller styrka? Kan den mätas med människans dimensioner? Guds auktoritet växlar inte mellan på och av, kommer inte och går, och det finns ingen som kan mäta exakt hur stor hans auktoritet är. Oavsett hur lång tid som förflyter – när Gud välsignar någon kommer den välsignelsen att fortsätta, och dess fortsättning vittnar om Guds omätbara auktoritet, och låter mänskligheten skåda återuppträdandet av Skaparens outsläckliga livslåga, om och om igen. Varje manifestation på hans auktoritet är ett perfekt uttryck för orden från hans mun, och det uttrycks för allting, och för mänskligheten. Dessutom är allting som hans auktoritet åstadkommer utsökt bortom all jämförelse, och fullständigt felfritt. Man kan säga att hans tankar, hans ord, hans auktoritet och allt verk som han utför är en ojämförligt vacker bild, och för de skapade varelserna är människans språk oförmöget att uttrycka dess betydelse och värde. När Gud avger ett löfte till en person, oavsett om det gäller var han bor, eller vad han gör, hans bakgrund före eller efter det att han mottagit löftet, eller hur stora omvälvningar han upplevt i sin livsmiljö – känner Gud allt detta som sin egen ficka. Oavsett hur lång tid som förflyter sedan Guds ord uttalats, så är det för honom som om de just yttrats. Det vill säga, Gud har kraften, och har sådan auktoritet, att han kan hålla reda på, styra och förverkliga varje löfte han avger till mänskligheten, och oavsett vad löftet är, oavsett hur lång tid det tar för det att uppfyllas fullständigt, och dessutom, oavsett hur stor bredd dess uppfyllande omfattar – till exempel tid, geografi, ras och så vidare – så ska löftet infrias, och förverkligas, och därtill kommer dess infriande och förverkligande inte att kräva den minsta ansträngning av honom. Och vad bevisar detta? Att bredden i Guds auktoritet och kraft är tillräcklig för att kunna härska över hela universum, och hela mänskligheten. Gud gjorde ljuset, men det betyder inte att Gud enbart förvaltar ljuset, eller att han enbart förvaltar vattnet för att han skapade vattnet, och att allting annat är utan samband med Gud. Är inte det ett missförstånd? Även om Guds välsignelse av Abraham gradvis hade bleknat från människans minne efter flera hundra år, förblev ändå löftet detsamma för Gud. Det var fortfarande på väg att uppfyllas, och det hade aldrig upphört. Människan hade aldrig känt till eller hört talas om hur Gud utövade sin auktoritet, hur allt styrdes och ordnades och hur många underbara berättelser som utspelade sig bland alla ting i Guds skapelse under denna tid, men alla underbara delar i uppvisandet av Guds auktoritet och uppenbarelsen av hans gärningar förmedlades och upphöjdes bland alla ting, alla ting visade och talade om Skaparens mirakulösa gärningar, och varje så ofta berättad historia om Skaparens suveränitet över alla ting ska förkunnas av alla ting i evighet. Den auktoritet med vilken Gud härskar över allting, och Guds kraft, visar för alla ting att Gud är närvarande överallt och alltid. När du har bevittnat Guds auktoritets och krafts allestädesnärvaro kommer du att se att Gud är närvarande överallt och alltid. Guds auktoritet och kraft begränsas inte av tid, geografi, rum eller någon person, materia eller föremål. Bredden i Guds auktoritet och kraft överträffar människans fantasi; den är ofattbar för människan, omöjlig för människan att föreställa sig, och människan kommer aldrig att känna till den fullständigt.

 

En del människor tycker om att dra slutsatser och fantisera, men hur långt kan människans fantasi sträcka sig? Kan den gå bortom den här världen? Är människan kapabel att sluta sig till och föreställa sig äktheten och exaktheten i Guds auktoritet? Är människans slutledningsförmåga och fantasi tillräckliga för att hon ska uppnå kunskap om Guds auktoritet? Kan dessa saker få människan att verkligen förstå och underkasta sig Guds auktoritet? Fakta bevisar att människans slutledningsförmåga och fantasi kommer enbart från hennes intellekt, och de ger inte den minsta hjälp eller fördel när det gäller människans kännedom om Guds auktoritet. Efter att ha läst science fiction kan några människor föreställa sig månen, och hur stjärnorna är. Det betyder inte att människan har någon förståelse för Guds auktoritet. Människans fantasi är bara just det: fantasi. Fakta i dessa frågor, det vill säga, deras koppling till Guds auktoritet, har hon inget som helst grepp om. Om du har varit på månen, än sen då? Visar det att du har en multidimensionell förståelse för Guds auktoritet? Visar det att du kan föreställa sig bredden i Guds auktoritet och kraft? Eftersom människans slutledningsförmåga och fantasi inte kan göra det möjligt för henne att känna till Guds auktoritet, vad ska människan göra? Det klokaste alternativet skulle vara att inte dra några slutsatser eller fantisera, vilket innebär att människan aldrig får förlita sig på fantasin eller göra sig beroende av slutsatser när det gäller Guds auktoritet. Vad är det jag vill säga er här? Kunskap om Guds auktoritet, Guds kraft, Guds egen identitet och Guds substans kan inte uppnås genom att du förlitar dig på din fantasi. Eftersom du inte kan förlita dig på fantasin för att lära känna Guds auktoritet, hur ska du då kunna uppnå en sann kunskap om Guds auktoritet? Genom att äta och dricka Guds ord, genom gemenskap och genom att uppleva Guds ord kommer du att få en gradvis upplevelse och styrkande av Guds auktoritet, och därmed kommer du att få en gradvis förståelse och tilltagande kunskap om den. Det är det enda sättet att uppnå kunskapen om Guds auktoritet; det finns inga genvägar. Att be er att inte fantisera är inte det samma som att be er att sitta passivt och vänta på undergången, eller hindra er från att göra någonting. Att inte använda hjärnan för att tänka eller fantisera betyder att inte använda logik för att dra slutsatser, att inte använda kunskap för att analysera, att inte använda vetenskap som grund, utan att i stället förstå, styrka och bekräfta att den Gud du tror på har auktoritet, och bekräfta att han har suveränitet över ditt öde och att hans kraft alltid visar att han är den sanne Guden själv, genom Guds ord, genom sanningen, genom allting som du möter i livet. Detta är det enda sättet för någon att uppnå en förståelse för Gud. En del säger att de vill hitta ett enkelt sätt att uppnå detta mål, men kan ni tänka ut något sådant sätt? Jag säger dig – det finns inget behov av att tänka: Det finns inga andra sätt! Det enda sättet är att samvetsgrant och orubbligt lära känna och styrka vad Gud har och är genom varje ord han uttrycker och allting som han gör. Det är det enda sättet att lära känna Gud. För vad Gud har och är, och allting som har med Gud att göra, är inte ihåligt och tomt – utan verkligt.

 

Det faktum att Skaparen har kontroll och herravälde över allting och alla levande varelser berättar om Skaparens auktoritets sanna existens

På samma sätt är Jehova Guds välsignelse av Job nedtecknad i Jobs bok. Vad skänkte Gud till Job? ”Jehova välsignade alltså slutet av Jobs levnad mer än dess början, för han fick fjorton tusen får, och sex tusen kameler, och ett tusen par oxar, och ett tusen åsneston” (Job 42:12). Utifrån människans perspektiv, vad var de saker som Job fick? Var de människans tillgångar? Med dessa tillgångar, skulle Job ha varit rik på den tiden? Och hur skaffade han sig sådana tillgångar? Vad var det som orsakade hans rikedom? Det är självklart att det var på grund av Guds välsignelse som Job kom att äga dem. Hur Job såg på tillgångarna, och hur han betraktade Guds välsignelse, är ingenting vi ska gå in på här. När det gäller Guds välsignelser längtar alla människor, dag och natt, efter att bli välsignade av Gud, men människan har ingen kontroll över hur många tillgångar hon kan få under sitt liv, eller huruvida hon kan ta emot några välsignelser från Gud – och det är ett obestridligt faktum! Gud har auktoritet, och har makten att skänka människan vilka tillgångar som helst, att tillåta människan att erhålla vilken gåva som helst, men det finns en princip bakom Guds välsignelser. Vilken sorts människor välsignar Gud? Dem han tycker om, förstås! Abraham och Job välsignades båda av Gud, men de välsignelser som de mottog var inte likadana. Gud välsignade Abraham med ättlingar lika talrika som sanden och stjärnorna. När Gud välsignade Abraham gjorde han så att en mans ättlingar, en nation, blev kraftfull och blomstrande. I detta härskade Guds auktoritet över mänskligheten, som andades Guds andedräkt bland alla ting och levande varelser. Under Guds suveräna auktoritet existerade och förökade sig denna mänsklighet med den hastighet, och inom den ram som Gud hade beslutat. Såväl nationens vitalitet och expansionshastighet som dess livslängd var specifika delar av Guds arrangemang, och principen bakom allt detta byggde enbart på det löfte Gud avgett till Abraham. Detta betyder att oavsett omständigheterna skulle Guds löfte fortsätta uppfyllas utan hinder och förverkligas under Guds auktoritets försyn. I Guds löfte till Abraham skulle Abrahams ättlingar inte riskera att utrotas, oavsett världens omvälvningar, oavsett tidsålder, oavsett vilka katastrofer mänskligheten fick utstå, och deras nation skulle inte dö ut. Guds välsignelse av Job, däremot, gjorde honom till en mycket rik man. Vad Gud gav honom var en rad levande skapade varelser som andades, och detaljerna – deras antal, deras förökningshastighet, överlevnadstal, fettmängd och så vidare – kontrollerades också av Gud. Även om dessa levande varelser inte ägde någon talförmåga var de också en del av Skaparens arrangemang, och principen bakom Guds arrangemang var i enlighet med den välsignelse Gud lovade Job. I Guds välsignelse av Abraham och Job var den auktoritet med vilken Skaparen härskade över allting, och alla levande varelser, densamma, även om det som utlovades var olika saker. Varje detalj i Guds auktoritet och makt uttrycks i hans olika löften och välsignelser till Abraham och Job, och visar än en gång för mänskligheten att Guds auktoritet går långt bortom vad människan kan föreställa sig. Dessa detaljer berättar ännu en gång för människan att om hon vill lära känna Guds auktoritet, så går detta bara att uppnå genom Guds ord och genom att uppleva Guds verk.

 

Guds suveräna auktoritet över allting gör det möjligt för människan att inse ett faktum: Guds auktoritet finns inte bara i orden ”Och Gud sade, ’Låt det bli ljus’, och det blev ljus, och ’Låt det finnas ett valv’, och det blev ett valv, och ’Låt det finnas ett land’, och det blev land”, utan dessutom i hur han fick ljuset att fortsätta, förhindrade himlavalvet från att försvinna och höll marken för evigt avskild från vattnet, liksom i detaljerna kring hur han härskade över och förvaltade de skapade varelserna: ljuset, himlavalvet och marken. Vad mer ser ni i Guds välsignelse av mänskligheten? Det är tydligt att Guds fotspår inte försvann sedan han välsignat Abraham och Job, för han hade just börjat utöva sin auktoritet, och han avsåg att förverkliga vartenda ett av sina ord, och få varje detalj i det han sagt att inträffa, och därför fortsatte han under de följande åren att göra allt som han hade avsett. Eftersom Gud har auktoritet kanske det ser ut för människan som om Gud bara talar och aldrig lyfter ett finger för att alla angelägenheter och ting ska uppnås. Att tänka sig det är lite löjligt! Om du bara antar ett ensidigt perspektiv på Guds upprättande av sitt förbund med människan i ord, och på Guds åstadkommande av allting med ord, och du inte kan se de olika tecknen och fakta som pekar på att Guds auktoritet härskar över alltings existens, då är din förståelse av Guds auktoritet alltför ihålig och löjlig! Om människan föreställer sig Gud sådan, då måste det sägas att människans kunskap om Gud har tagit en sista utväg, och har kommit till en återvändsgränd, för den Gud som människan föreställer sig är bara en maskin som utfärdar order, och inte den Gud som äger auktoritet. Vad har du insett utifrån exemplen med Abraham och Job? Har du sett den verkliga sidan av Guds auktoritet och kraft? När Gud hade välsignat Abraham och Job stannade han inte där han var, och inte heller satte han sina budbärare i arbete medan han väntade på att få se resultatet. Tvärtom, så snart Gud hade yttrat sina ord började allt, under Guds auktoritets vägledning, inrätta sig efter det verk Gud avsåg att uträtta, och de människor, ting och föremål som Gud krävde förbereddes. Det vill säga, så snart orden yttrats från Guds mun började Guds auktoritet utövas i hela landet, och han satte en kurs för att uppnå och uppfylla de löften han hade gett Abraham och Job, samtidigt som han gjorde alla lämpliga planer och förberedelser för allt som behövdes för varje steg och nyckelfas i det han planerade att utföra. Under denna tid styrde Gud inte bara sina budbärare, och också alla ting som hade skapats av honom. Det vill säga, omfattningen inom vilken Guds auktoritet utövades innefattade inte bara budbärarna, utan dessutom alla ting, som styrdes för att överensstämma med det verk som han avsåg fullborda; dessa utgjorde de specifika sätt med vilka Guds auktoritet utövades. Några av er kanske i er fantasi har följande förståelse av Guds auktoritet: Gud har auktoritet, och Gud har kraft, så Gud behöver bara stanna kvar i den tredje himlen, eller behöver bara stanna kvar på en specifik plats, och behöver inte göra något särskilt arbete, och hela Guds verk fullbordas i hans tankar. Några kanske också tror att även om Gud välsignade Abraham behövde Gud inte göra någonting, utan det var tillräckligt att han bara uttalade sina ord. Är detta vad som faktiskt hände? Självklart inte! Även om Gud har auktoritet och kraft är hans auktoritet sann och verklig, inte tom. Äktheten och verkligheten i Guds auktoritet och kraft uppenbaras och förkroppsligas gradvis i hans skapande av allting, och herravälde över allting, och i den process genom vilken han leder och förvaltar mänskligheten. Varje metod, varje perspektiv och varje detalj i Guds suveränitet över mänskligheten och allting, och hela det verk han uppnått, liksom hans förståelse av allting – de bevisar bokstavligen att Guds auktoritet och kraft inte är några tomma ord. Hans auktoritet och kraft visas och uppenbaras ständigt, och i alla ting. Dessa manifestationer och uppenbarelser berättar om Guds auktoritets verkliga existens, för han använder sin auktoritet och kraft för att fortsätta sitt verk, och för att befalla alla ting, och för att härska över allting i varje stund, och hans kraft och auktoritet kan inte ersättas av änglarna, eller av Guds budbärare. Gud beslutade vilka välsignelser han skulle skänka till Abraham och Job – det var Guds beslut. Även om det var Guds budbärare som personligen besökte Abraham och Job så var deras handlingar i enlighet med Guds påbud, och under Guds auktoritet, och de var också under Guds suveränitet. Även om människan ser Guds budbärare besöka Abraham, och inte ser Jehova Gud personligen göra någonting i det som Bibeln återger, är den enda som i själva verket faktiskt utövar kraft och auktoritet Gud själv, och det tål inget tvivel från någon människa! Även om du har sett att änglarna och budbärarna äger stor kraft, och har utfört mirakel, eller att de har gjort saker som Gud uppdragit åt dem, är deras handlingar enbart till för att utföra Guds uppdrag, och visar på intet sätt Guds auktoritet – för ingen människa och inget föremål har, eller äger, Skaparens auktoritet att skapa allting och härska över allting. Och därmed kan ingen människa och inget föremål utöva eller visa på Skaparens auktoritet.

 

Skaparens auktoritet är oföränderlig och okränkbar

 

Vad har ni sett i dessa delar av skriften? Har ni sett att det finns en princip bakom Guds utövande av sin auktoritet? Till exempel, Gud använder en regnbåge för att upprätta ett förbund med människan, och han placerar en regnbåge bland molnen för att förmedla till människan att han aldrig mer skulle förstöra jorden med en översvämning. Är den regnbåge som människor ser idag fortfarande densamma som den som uttalades från Guds mun? Har dess natur och innebörd förändrats? Utan tvivel är svaret nej, det har den inte. Gud använde sin auktoritet för att utföra den här gärningen, och det förbund som han upprättade med människan har fortlevt till idag, och tidpunkten för förbundet att ändras är, förstås, Guds beslut. Efter det att Gud sade ”sätter min båge i molnet” har han alltid hållit förbundet, ända fram till idag. Vad ser du i detta? Även om Gud äger auktoritet och kraft är han väldigt noggrann och principfast i det han gör, och han håller sitt ord. Hans noggrannhet, och principerna bakom hans handlingar, visar Skaparens okränkbarhet och hur oövervinnelig hans auktoritet är. Trots satt han äger överlägsen auktoritet och har herraväldet över allting, och trots att han har kraften att härska över alla ting, har Gud aldrig skadat eller avbrutit sin egen plan, och varje gång han utövar sin auktoritet så gör han det i strikt överensstämmelse med sina egna principer, och han följer exakt den plan som uttalats från hans mun, och han följer stegen och målen i sin plan. Självklart lyder alla ting som Gud härskar över också under de principer enligt vilka Gud utövar sin auktoritet, och ingen människa eller sak är undantagen från det som hans auktoritet ordnar, och inte heller kan de förändra principerna för utövandet av Guds auktoritet. I Guds ögon får de som välsignats ta emot den goda lycka som hans auktoritet orsakat, och de som förbannats blir bestraffade på grund av hans auktoritet. Under Guds suveräna auktoritet är ingen människa eller sak undantagen utövandet av hans auktoritet, och ingen kan heller ändra principerna enligt vilken auktoriteten utövas. Skaparens auktoritet förändras inte på grund av växlingar i någon faktor, och på ett liknande sett förändras inte heller de principer utifrån vilka han utövar sin auktoritet av någon som helst anledning. Himmel och jord kan genomgå stora omvälvningar, men Skaparens auktoritet kommer inte att förändras; alla ting kan förgås, men Skaparens auktoritet kommer aldrig att försvinna. Detta är substansen i Skaparens oföränderliga och okränkbara auktoritet, och detta är vad som gör Skaparen unik!

 

Orden nedan är nödvändiga för att man ska lära känna Guds auktoritet, och deras innebörd återges i gemenskapen nedan. Låt oss fortsätta läsa Skriften.

 

Fullständig text: 


Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

Av Stina - Fredag 10 maj 23:52

Under Skaparens auktoritet är alla ting fullkomliga

Allting som Gud skapat, inräknat de skapelser som kunde röra sig och de som inte kunde det, till exempel fåglar och fiskar, till exempel träd och blommor, och inräknat den boskap, de insekter och de vilda djur som skapades på sjätte dagen – Gud såg att de alla var goda, och dessutom hade dessa ting, i Guds ögon, i enlighet med hans plan, uppnått fullkomlighetens höjdpunkt, och hade nått den standard som Gud önskade uppnå. Steg för steg uträttade Skaparen det verk han avsåg att uträtta enligt sin plan. Det ena efter det andra framträdde de ting han avsett att skapa, och framträdandet av vart och ett av dem var en återspegling av Skaparens auktoritet, och en kristallisering av hans auktoritet, och på grund av dessa kristalliseringar kunde de skapade varelserna inte låta bli att vara tacksamma för Skaparens nåd, och Skaparens omsorg. När Guds mirakulösa gärningar manifesterades vidgades världen, bit för bit, av alla de ting som Gud skapade, och den förändrades från kaos och mörker till klarhet och ljus, från dödlig stillhet till livfullhet och obegränsad vitalitet. Bland alla skapelser, från de stora till de små, från de små till de mikroskopiska, fanns det ingen som inte skapats genom Skaparens auktoritet och kraft, och varje skapelse hade en unik och inneboende nödvändighet och värde av sin existens. Oavsett skillnaderna i form och struktur var de blott tvungna att skapas av Skaparen för att existera under Skaparens auktoritet. Ibland ser människor en insekt, en som är väldigt ful, och så säger de: ”Den där insekten är så fruktansvärd, det finns inga möjligheter att något så fult har kunnat skapas av Gud – ingen chans att han skulle ha skapat något så fult.” Vilket dåraktigt synsätt! Vad de borde säga är: ”Trots att den här insekten är så ful skapades den av Gud, så den måste ha sitt eget, unika syfte.” I sina tankar avsåg Gud att ge varje livsform som han skapade varje utseende, och alla slags funktioner och användningsområden, så att inga av de ting Gud skapade stöptes i samma form. Från det yttre till den inre sammansättningen, från levnadsvanorna till den plats de bor – var och en är olik de andra. Kor ser ut som kor, åsnor ser ut som åsnor, hjortar ser ut som hjortar och elefanter ser ut som elefanter. Kan du säga vilken som ser bäst ut, och vilken som är fulast? Kan du säga vilken som är mest användbar, och vilkens existens som är minst nödvändig? En del människor tycker om elefanters utseende, men ingen använder elefanter för att plantera på fälten; en del tycker om hur lejon och tigrar ser ut, för deras utseende är mest imponerande av alla, men kan du ha dem som husdjur? Kort sagt bör människan, när det kommer till alla ting, underkasta sig Skaparens auktoritet, det vill säga, underkasta sig den ordning som Skaparen inrättade allting i; det är den klokaste inställningen. Endast en attityd av att söka, och lyda, Skaparens ursprungliga avsikter är att verkligen acceptera och vara säker på Guds auktoritet. Om Gud ser att det är gott, vad skulle människan ha för anledning att finna fel?

 

Sålunda ska allt under Skaparens auktoritet spela en ny symfoni för Skaparens suveränitet, och inleda ett strålande preludium för hans arbete den nya dagen, och då skall Skaparen också öppna en ny sida för sin förvaltningsplans verk! Enligt vårknopparnas, sommarmognadens, höstskördens och vinterförrådens lagar som utfärdats av Skaparen, skall allting ljuda i samklang med Skaparens förvaltningsplan, och de skall välkomna sin egen nya dag, nya början och nya livsväg, och de ska snart föröka sig i oändlig följd för att välkomna varje dag under Skaparens auktoritet och suveränitet …

 

Ingen av de skapade eller icke-skapade varelserna kan ersätta Skaparens identitet

Från det att Gud inledde skapandet av allting började hans kraft uttryckas, och började avslöjas, för Gud använde ord för att skapa allting. Oavsett på vilket sätt han skapade dem, oavsett varför han skapade dem, kom alla ting till och stod fast och existerade på grund av Guds ord, och detta är Skaparens unika auktoritet. Under tiden innan människan framträdde i världen använde Skaparen sin kraft och auktoritet för att skapa allting för människan, och han använde sina unika metoder för att förbereda en lämplig livsmiljö för människan. Allt han gjorde var i förberedelse för människan, som snart skulle ta emot hans andetag. Det vill säga, under tiden innan människan skapades sågs Guds auktoritet i alla skapade varelser olika människan, i ting så stora som himlen, ljuset, haven och landet, och i dem så små som djur och fåglar, och i alla sorters insekter och mikroorganismer, inräknat olika bakterier som är osynliga för blotta ögat. Var och en fick liv genom Skaparens ord, och var och en förökade sig på grund av Skaparens ord, och var och en levde under Skaparens suveränitet på grund av Skaparens ord. Även om de inte tog emot Skaparens andetag visade de ändå på det liv och den vitalitet som givets dem av Skaparen genom sina olika former och strukturer; även om de inte tog emot förmågan att tala, som gavs till människan av Skaparen, tog var och en emot ett sätt att uttrycka sitt liv, som skänkts dem av Skaparen, och vilket skilde sig från människans språk. Skaparens auktoritet ger inte bara livets vitalitet åt till synes statiska, materiella föremål, så att de aldrig skall försvinna, utan ger dessutom instinkten att fortplanta sig och föröka sig till varje levande varelse, så att de aldrig skall försvinna, och så att de, generation efter generation, fortsätter att förmedla de lagar och principer för överlevnad som Skaparen skänkt dem. Skaparens sätt att utöva sin auktoritet följer inget strikt makroskopiskt eller mikroskopiskt perspektiv, och det begränsas inte av någon form; han kan styra universums funktioner, och har suveränitet över liv och död hos allting, och dessutom kan han manövrera alla ting så att de tjänar honom; han kan förvalta alla funktioner hos berg, floder och sjöar, och härska över allt i dem, och därtill kan han förse alla ting med det de behöver. Detta är manifestationen av Skaparens unika auktoritet bland alla ting förutom människan. En sådan manifestation varar inte bara under en livstid, och den skall aldrig upphöra, eller vila, och den kan inte ändras eller förstöras av någon person eller något ting, och den kan inte heller göras större eller mindre av någon person eller något ting – för ingen kan ersätta Skaparens identitet, och därför kan inte Skaparens auktoritet ersättas av någon skapelse, och den är omöjlig att uppnå för alla icke-skapade varelser. Ta Guds budbärare och änglar som exempel. De äger inte Guds kraft, än mindre äger de Skaparens auktoritet, och anledningen till att de inte äger Guds kraft och auktoritet är att de inte äger Skaparens substans. De icke-skapade varelserna, till exempel Guds budbärare och änglar, även om de kan göra en del saker å Guds vägnar, kan inte representera Gud. Trots att de äger en viss kraft som människan inte äger, äger de inte Guds auktoritet att skapa allting, och härska över allting, och ha suveränitet över allting. Sålunda kan Guds unikhet inte ersättas av någon icke-skapad varelse, och på samma sätt kan Guds auktoritet och kraft inte ersättas av någon icke-skapad varelse. Har du läst i Bibeln om någon av Guds budbärare som skapat allting? Och varför skickade Gud inte en av sina budbärare eller änglar för att skapa allting? För att de inte ägde Guds auktoritet, och därför hade de inte förmågan att utöva Guds auktoritet. Precis som alla skapade varelser lyder de under Skaparens suveränitet, och under Skaparens auktoritet, och därmed, på samma sätt, är Skaparen också deras Gud, och också deras Härskare. Bland dem alla – oavsett om de är ädla eller oansenliga, av större eller mindre kraft – finns det inte en enda som kan överträffa Skaparens auktoritet, och därför finns det inte en enda bland dem som kan ersätta Skaparens identitet. De skall aldrig kallas Gud, och de skall aldrig kunna bli Skaparen. Detta är oföränderliga sanningar och fakta!

 

Genom gemenskapen ovan kan vi fastställa följande: enbart Skaparen av och härskaren över allting, han som äger den unika auktoriteten och den unika kraften, kan kallas den unika Guden själv? Just nu kanske ni känner att en sådan fråga är alltför djupgående. Ni är i nuläget oförmögna att förstå det, och ni kan inte uppfatta frågans essens, så just nu känner ni att det är svårt att svara. I så fall skall jag fortsätta med min gemenskap. Härnäst skall jag låta er skåda de faktiska gärningarna av många aspekter av den auktoritet och kraft som ägs enbart av Gud, och sålunda skall jag låta er att verkligen förstå, uppskatta och lära känna Guds unikhet, och vad som avses med Guds unika auktoritet.

 

2. Gud använder sina ord för att upprätta ett förbund med människan

 

1 Mos 9:11–13 ”Och jag skall upprätta mitt förbund med er, aldrig igen skall allt kött utplånas av vatten från en översvämning, aldrig igen skall det finnas en översvämning som förstör jorden.” Och Gud sade: ”Detta är tecknet på det förbund jag sluter mellan mig och er och varje levande varelse som finns hos er, för alla generationer som skall komma: Jag sätter min båge i molnet och den skall vara ett tecken på ett förbund mellan mig och jorden.”

 

När han skapat allting är Skaparens auktoritet bekräftad och visar sig ännu en gång i regnbågsförbundet

 

Skaparens auktoritet framvisas för alltid och utövas bland alla skapelser, och han härskar inte bara över alltings öde, utan han härskar också över människan, den speciella skapelse som han skapade med sina egna händer och som äger en annorlunda livsstruktur och existerar i en annorlunda livsform. När han skapat allting upphörde inte Skaparen att uttrycka sin auktoritet och kraft; för honom var det inte förrän människan verkligen fötts ur hans hand som den auktoritet med vilken han härskade över allting och hela mänsklighetens öde formellt började. Han avsåg att förvalta mänskligheten, och härska över mänskligheten, han avsåg att rädda mänskligheten, avsåg att verkligen vinna mänskligheten, att vinna en mänsklighet som kunde styra allting, och han avsåg att få en sådan mänsklighet att leva under hans auktoritet, och känna hans auktoritet, och lyda hans auktoritet. Sålunda började Gud officiellt uttrycka sin auktoritet bland människor genom att använda sina ord, och han började använda sin auktoritet för att förverkliga sina ord. Naturligtvis påvisades Guds auktoritet överallt under den här processen; jag har bara valt ut några specifika, välkända exempel utifrån vilka ni kan förstå och känna Guds unikhet och förstå och känna Guds unika auktoritet.

 

Det finns en likhet mellan avsnittet i Första Mosebok 9:11–13 och avsnitten ovan som handlar om återgivandet av Guds skapande av världen, men det finns också en skillnad. Vad är likheten? Likheten ligger i Guds användning av ord för att göra det han avsåg, och skillnaden är att det här avsnittet är Guds samtal med människan, där han upprättade ett förbund med människan, och berättade för människan vad som ingick i förbundet. Detta utövande av Guds auktoritet uppnåddes under hans dialog med människan, vilket innebär att Guds ord före skapandet av mänskligheten var instruktioner, och order, vilka utfärdades till de skapade varelser som han avsåg skapa. Men nu fanns det någon som kunde höra Guds ord, och därför var hans ord både en dialog med människan och en förmaning och ett förbehåll till människan, och dessutom var de budord som delgavs alla ting som bar hans auktoritet.

 

Vilken av Guds gärningar är det som återges i det här avsnittet? Det återger det förbund som Gud upprättade med människan sedan han ödelagt världen med en översvämning, det berättar för människan att Gud inte skulle åsamka världen sådan ödeläggelse igen, och att han av den anledningen skapade ett tecken – och vad var detta tecken? I Skriften står det att ”Jag sätter min båge i molnet och den skall vara ett tecken på ett förbund mellan mig och jorden”. Detta är de ord som Skaparen ursprungligen uttalade till mänskligheten. När han sa dessa ord framträdde en regnbåge inför människans ögon, där den har blivit kvar ända till idag. Alla har sett en sådan regnbåge, och när du ser den, vet du hur den uppstår? Vetenskapen kan inte bevisa hur, och den kan inte lokalisera dess källa, eller identifiera dess belägenhet. Det beror på att regnbågen är ett tecken på det förbund som upprättades mellan Skaparen och människan; det kräver ingen vetenskaplig grund, det skapades inte av människan, och människan har inte förmågan att förändra det. Det är en fortsättning på Skaparens auktoritet efter det att han uttalat sina ord. Skaparen använde sin egen särskilda metod för att hålla sitt förbund med människan och sitt löfte, och därmed är hans användning av regnbågen som tecken för det förbundet han upprättat en himmelsk förordning och lag som skall bestå för evigt, oförändrad, oavsett om den avser Skaparen eller den skapade mänskligheten. Ändå är denna oföränderliga lag, vilket måste sägas, ytterligare en sann manifestation av Skaparens auktoritet som följde hans skapande av allting, och det måste sägas att Skaparens auktoritet och kraft är obegränsad; hans användning av regnbågen som tecken är en fortsättning på och utvidgning av Skaparens auktoritet. Detta var ytterligare en akt som utfördes av Gud med ord, och det var ett tecken på det förbund som Gud hade upprättat med människan i ord. Han berättade för människan om det som han lovade att skapa, och på vilket sätt det skulle uppfyllas och uppnås, och på det viset uppfylldes saken enligt orden från Guds mun. Endast Gud äger sådan kraft, och idag, flera tusen år efter det att han uttalade dess ord, kan människan fortfarande se på regnbågen som talats ur Guds mun. På grund av de ord som Gud yttrade har denna sak förblivit konstant och oförändrad ända till idag. Ingen kan ta bort denna regnbåge, ingen kan förändra dess lagar, och den existerar enbart för Guds ords skull. Detta är exakt Guds auktoritet. ”Gud håller ord, och hans ord skall uppnås, och det som uppnåtts varar i evighet.” Sådana ord manifesteras tydligt här, och det är ett tydligt tecken på och kännetecken hos Guds auktoritet och kraft. Ett sådant tecken eller kännetecken ägs inte av och ses inte hos någon av de skapade varelserna, och inte heller ses det hos någon av de icke-skapade varelserna. Det tillhör enbart den unika Guden, och det särskiljer den identitet och substans som enbart ägs av Skaparen från den hos skapade varelser. Samtidigt är det också ett tecken och ett kännetecken som, bortsett från av Gud själv, inte kan överträffas av någon skapad eller icke-skapad varelse.

 

Guds upprättande av sitt förbund med människan var en mycket viktig händelse, och en som han avsåg att använda för att förmedla ett faktum till människan och berätta om sin vilja för människan, och i det syftet använde han en unik metod, med ett speciellt tecken för att upprätta ett förbund med människan, ett tecken som var löftet om det förbund han hade upprättat med människan. Så var upprättandet av detta förbund en stor händelse? Och hur stor var den? Det är precis detta som är så speciellt med förbundet: Det är inte ett förbund som upprättats mellan två människor, eller mellan två grupper, eller två länder, utan ett förbund upprättat mellan Skaparen och hela mänskligheten, och det skall vara giltigt till den dag som Skaparen upphäver allting. Verkställaren av detta förbund är Skaparen, och dess upprätthållare är också Skaparen. Kort sagt, hela regnbågsförbundet som upprättades med mänskligheten uppfylldes och uppnåddes enligt dialogen mellan Skaparen och mänskligheten, och det har förblivit så ända fram till idag. Vad mer kan de skapade varelserna göra än att underkasta sig, och lyda, och tro på, och uppskatta, och bevittna, och lovprisa Skaparens auktoritet? För ingen utom den unika Guden äger kraften att upprätta ett sådant förbund. Framträdandet av regnbågen, om och om igen, kungör förbundet mellan Skaparen och mänskligheten för människan och kallar hennes uppmärksamhet till det. I det fortlöpande framträdandet av förbundet mellan Skaparen och mänskligheten är det som visas för mänskligheten inte en regnbåge eller själva förbundet, utan Skaparens oföränderliga auktoritet. Regnbågens framträdande, om och om igen, visar på Skaparens oerhörda och mirakulösa gärningar på dolda ställen, och samtidigt är det en livfull reflektion av Skaparens auktoritet som aldrig skall blekna och aldrig skall förändras. Är detta inte en uppvisning av en annan aspekt av Skaparens unika auktoritet?

 

3. Guds välsignelser

 

1 Mos 17:4–6 ”För min del, se, mitt förbund är med dig, och du skall bli en fader till många folk. Ditt namn skall inte heller längre vara Abram, utan ditt namn skall vara Abraham, för jag har gjort dig till fader för många folk. Och jag skall göra dig synnerligen fruktsam, och jag skall låta folk och kungar utgå från dig.”

 

1 Mos 18:18–19 ”Abraham skall helt säkert bli ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skall vara välsignade genom honom. Ty jag känner honom, att han kommer att befalla sina barn och sitt hushåll, och att de skall hålla sig till Jehovas väg, utöva rättvisa och dom, så att Jehova kan skänka det som han har lovat åt Abraham.”

 

1 Mos 22:16–18 ”Jag har svurit vid mig själv”, sade Jehova, ”ty eftersom du har gjort detta och inte har undanhållit din son, din ende son, kommer jag att välsigna dig med välsignelse och föröka din säd med tillökning som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand, och din säd skall besitta sina fienders portar, och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade, därför att du har lytt min röst.”

Job 42:12 Jehova välsignade alltså slutet av Jobs levnad mer än dess början, för han fick fjorton tusen får, och sex tusen kameler, och ett tusen par oxar, och ett tusen åsneston.

 

Det unika sättet och karaktärsdragen hos Skaparens yttranden är en symbol för Skaparens unika identitet och auktoritet

 

Många önskar söka, och vinna, Guds välsignelser, men det är inte alla som kan vinna dessa välsignelser, för Gud har sina egna principer och välsignar människan på sitt eget sätt. De löften som Gud ger människan, och det mått av nåd han visar människan, fördelas utifrån människans tankar och gärningar. Så vad är det som Guds välsignelser visar? Vad berättar de för oss? Låt oss för närvarande bortse från diskussionen om vilka sorters människor Gud välsignar, eller principerna för Guds välsignelse av människan. Låt oss i stället titta på Guds välsignelser av människan i syfte att lära känna Guds auktoritet, utifrån perspektivet att lära känna Guds auktoritet.

 

De fyra Bibelavsnitten ovan återger alla olika berättelser där Gud välsignar människan. De ger en detaljerad beskrivning av mottagarna av Guds välsignelser, såsom Abraham och Job, och av anledningarna till att Gud gav sina välsignelser och vad som innefattades i dessa välsignelser. Tonen i och sättet hos Guds yttranden, och det perspektiv och den position som han talade utifrån, gör att människor kan förstå att den som utfärdar välsignelser och mottagaren av sådana välsignelser har en klart särskiljbar identitet, status och substans. Yttrandenas ton och sätt, och den position de uttalades från, är unika för Gud, som har Skaparens identitet. Han har auktoritet och makt, och Skaparens heder, och ett majestät som inte tillåter något tvivel från människan.

 

Låt oss först titta på Första Mosebok 17:4–6: ”För min del, se, mitt förbund är med dig, och du skall bli en fader till många folk. Ditt namn skall inte heller längre vara Abram, utan ditt namn skall vara Abraham, för jag har gjort dig till fader för många folk. Och jag skall göra dig synnerligen fruktsam, och jag skall låta folk och kungar utgå från dig.” Dessa ord var det förbund som Gud upprättade med Abraham, och Guds välsignelse av Abraham: Gud skulle göra Abraham till anfader åt flera nationer, skulle göra honom synnerligen fruktsam, och skulle låta folk utgå från honom, och kungar skulle komma från honom. Ser du Guds auktoritet i dessa ord? Och hur ser du sådan auktoritet? Vilken aspekt av Guds auktoritets substans ser du? När man tittar närmare på orden är det inte svårt att upptäcka att Guds auktoritet och identitet tydligt avslöjas i ordalydelsen i Guds yttranden. När Gud säger ” mitt förbund är med dig, och du skall bli ... jag har gjort dig ... jag skall göra dig …”, till exempel, är fraser som ”du skall bli” och ”jag skall göra”, vars ordalydelse bekräftar Guds identitet och auktoritet, på ett vis en indikation på Skaparens trohet; på ett annat vis är de speciella ord som används av Gud, som äger Skaparens identitet – samtidigt som de är en del av den konventionella vokabulären. Om någon uttrycker förhoppningen att en annan person ska bli synnerligen fruktsam, att denne ska ge upphov till folk och att kungar ska komma från honom, då är det utan tvekan en sorts önskan, och det är inte något löfte eller någon välsignelse. Och därför vågar människor inte säga ”Jag ska göra dig till det eller det, du ska si och så…”, för de vet att de inte har någon sådan kraft; det är inte deras sak att bestämma, och även om de säger sådana saker skulle deras ord vara tomma, och meningslösa, och komma från deras egen önskan och ambition. Vågar människor uttala sig så högtravande om de känner att de inte kan uppnå sina önskningar? Alla önskar sina ättlingar väl, och hoppas att de ska bli storslagna och framgångsrika. ”Vilken fantastisk framtid det skulle vara om en av dem blev kejsare! Om någon blev en guvernör skulle det också vara bra – så länge de är viktiga!” Sådant önskar alla människor, men människor kan bara önska sina ättlingar välsignelser, och de kan inte uppfylla sina löften eller få dem att besannas. I sitt hjärta vet alla klart och tydligt att de inte har den kraft som behövs för att uppnå något sådant, för allt i deras liv är bortom deras kontroll, så hur skulle de kunna styra andras öde? Anledningen till att Gud däremot kan säga sådana ord är att Gud äger sådan auktoritet och kan uppnå och förverkliga de löften han ger människan, och han kan förmå alla de välsignelser han ger människan att besannas. Människan skapades av Gud, och för Gud vore det en barnlek att göra någon synnerligen fruktsam; att göra någons ättlingar framgångsrika skulle bara kräva ett ord från honom. Han skulle aldrig behöva jobba sig svettig för något sådant, eller grubbla, eller slå knut på dig själv över en sådan sak; detta är Guds själva kraft, Guds själva auktoritet.

 

Efter att ha läst ”Abraham skall helt säkert bli ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skall vara välsignade genom honom” i Första Mosebok 18:18, kan ni känna Guds auktoritet? Kan ni känna Skaparens utomordentlighet? Kan ni känna Skaparens överhöghet? Guds ord har en visshet. Gud säger inte sådana ord på grund av, eller som representation för, sin övertygelse om framgång; i stället är de beviset för auktoriteten i Guds yttranden, och de är ett påbud som uppfyller Guds ord. Det finns två uttryck som ni bör lägga märke till här. När Gud säger ”Abraham skall helt säkert bli ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skall vara välsignade genom honom”, finns det någon tvetydighet i dessa ord? Finns det något element av oro? Finns det något element av rädsla? På grund av orden ”skall helt säkert” och ”skall vara” i Guds yttranden har dessa element, som är speciella för människan och ofta märks hos henne, aldrig någon relevans för Skaparen. Ingen skulle våga använda sådana ord i sina välgångsönskningar till andra, ingen skulle våga att med sådan övertygelse välsigna någon annan med en stor och mäktig nation, eller lova att alla nationer på jorden ska välsignas genom honom. Ju mer visshet det finns i Guds ord, desto mer bevisar de något – och vad är detta något? De bevisar att Gud har sådan auktoritet, att hans auktoritet kan uppnå dessa saker och att det oundvikligen ska bli så. Gud var helt säker i sitt hjärta, utan minsta tvekan, på allt det han välsignade Abraham med. Dessutom skulle allt det han lovade uppfyllas enligt hans ord, och ingen kraft skulle kunna ändra, hindra, minska eller störa uppfyllelsen. Oavsett vad som hände kunde ingenting upphäva eller påverka uppfyllelsen och fullbordandet av Guds ord. Sådan är makten i de ord som yttras från Skaparens mun, och Skaparens auktoritet, som inte tillåter människans förnekelse! När du läst dessa ord, tvivlar du fortfarande? Dessa ord uttalades från Guds mun, och det finns kraft, majestät och auktoritet i Guds ord. En sådan makt och auktoritet, och den oundvikliga uppfyllelsen av fakta, går inte att uppnå för någon skapad eller icke-skapad varelse, och de går inte att överträffa för någon skapad eller icke-skapad varelse. Endast Skaparen kan samtala med människan med sådan ton och intonation, och fakta har bevisat att hans löften inte är tomma ord, eller fåfäng skrytsamhet, utan uttryck för den unika auktoritet som omöjligen kan överträffas av någon person, någon företeelse eller något föremål.

 

Vad är skillnaden mellan ord som Gud uttalat och ord som människan uttalat? När du läser dessa ord, som uttalats av Gud, så känner du makten i Guds ord, och Guds auktoritet. Hur känner du när du hör människor uttala liknande ord? Tänker du att de är oerhört arroganta, och skrytsamma, och att de visar upp sig själva? För de har inte den kraften, de äger ingen sådan auktoritet, och därför är de fullständigt oförmögna att uppnå sådana saker. Att de är så säkra på sina egna löften visar bara hur vårdslösa deras kommentarer är. Om människor säger sådana ord är de otvivelaktigt arroganta, och har en överdriven tro på sin egen förmåga, och avslöjar sig som ett klassiskt exempel på ärkeängelns sinnelag. Dessa ord kom från Guds mun; uppfattar du något element av arrogans där? Känner du att Guds ord bara är ett skämt? Guds ord är auktoritet, Guds ord är fakta, och innan orden uttalats från hans mun, det vill säga, när han fattar beslutet att göra någonting, då har den saken redan blivit fullbordad. Man kan säga att allt som Gud sa till Abraham var ett förbund som Gud upprättade med Abraham, och ett löfte från Gud till Abraham. Detta löfte var ett etablerat faktum, och ett fullbordat faktum, och dessa fakta uppfylldes efter hand i Guds tankar enligt Guds plan. Och därmed betyder det inte att Gud har ett arrogant sinnelag om han uttalar sådana ord, för Gud kan uträtta sådana saker. Han har sådan kraft och auktoritet, och han är fullt kapabel att uppnå dessa saker, och deras fullbordan ligger helt inom ramen för vad han kan göra. När ord som dessa yttras från Guds mun är de en uppenbarelse av och ett uttryck för Guds sanna sinnelag, en fullkomlig uppenbarelse och manifestation av Guds substans och auktoritet, och det finns ingenting som är mer passande och lämpligt som bevis för Skaparens identitet. Sättet, tonen och ordalydelsen i sådana yttranden är just ett uttryck för Skaparens identitet, och de stämmer fullkomligt överens med uttrycket av Guds egen identitet, och i dem finns ingen förespegling eller orenhet; de är helt och fullt den fullkomliga förevisningen av Skaparens substans och auktoritet. När det gäller de skapade varelserna äger de varken den auktoriteten eller den substansen; än mindre äger de den kraft som Gud ger. Om människan förråder ett sådant beteende så skulle det med säkerhet vara ett uttryck för hennes fördärvade sinnelag, och det skulle bero på inblandningen av människans arrogans och vilda ärelystnad, och blottläggandet av illvilliga avsikter av ingen mindre än djävulen, Satan, som önskar förleda människor och locka dem att svika Gud. Och hur ser Gud på det som avslöjas av ett sådant språk? Gud skulle säga att du vill tillskansa dig hans position och att du vill ge dig ut för att vara han och ersätta honom. När du härmar tonen i Guds yttranden är din avsikt att ersätta Guds plats i hjärtat på människor, att lägga beslag på den mänsklighet som rätteligen tillhör Gud. Detta är inget annat än Satan; detta är agerandet hos ättlingarna till den ärkeängel som är outhärdlig för himlen. Ibland er, finns det några som någonsin har härmat Gud på ett visst sätt genom att uttala några ord med avsikten att vilseleda och bedra människor och få dem att tro att deras egna ord och gärningar bar Guds auktoritet och makt, som om den här personens substans och identitet vore unika, och till och med som om tonfallet i personens ord liknade Guds? Har ni någonsin gjort något sådant? Har ni någonsin härmat Guds tonfall i ert tal, med gester som antytts representera Guds sinnelag, med dess förmodade makt och auktoritet? Agerar de flesta av er ofta, eller planerar att agera, på ett sådant sätt? Nu, när ni verkligen ser, upplever och känner Skaparens auktoritet, och när ni tittar tillbaka på vad ni brukat göra, och vad ni brukat avslöja om er själva, känner ni er äcklade? Ser ni er tarvlighet och skamlöshet? När man analyserat sinnelaget och substansen hos sådana människor, kan man säga att de är helvetets avskyvärda avkomma? Kan man säga att alla som gör sådana saker drar skam över sig själva? Inser ni hur allvarligt detta är? Och exakt hur allvarligt är det? Avsikten hos människor som beter sig på det här viset är att härma Gud. De vill vara Gud, och de vill få människor att dyrka dem som Gud. De vill upphäva Guds plats i hjärtat hos människor och göra sig av med den Gud som verkar bland människorna, för att uppnå sin strävan att styra människor, och sluka människor, och ta dem i besittning. Alla har sådana undermedvetna önskningar och strävanden, och alla lever i en sådan fördärvad, satanisk substans och lever i en sådan satanisk natur där de är Guds fiender, och förråder Gud, och vill bli Gud. Efter min gemenskap om ämnet Guds auktoritet, önskar ni eller strävar ni fortfarande efter att utge er för att vara Gud, eller att härma Gud? Och vill ni fortfarande vara Gud? Vill ni fortfarande bli Gud? Guds auktoritet kan inte efterliknas av människan och Guds identitet och status kan inte personifieras av människan. Även om du klarar att härma Guds tonfall när han talar så kan du inte efterlikna Guds substans. Även om du kan stå på Guds plats och ge dig ut för att vara Gud kan du aldrig göra det som Gud avser att göra, och du kommer aldrig att kunna härska över och befalla alla ting. I Guds ögon kommer du alltid att vara en liten varelse, och oavsett hur stora dina färdigheter och förmågor är, oavsett hur många gåvor du har – hela du är under Skaparens herravälde. Även om du kan uttala några förhastade ord kan detta varken visa att du har Skaparens substans eller representera att du äger Skaparens auktoritet. Guds auktoritet och kraft är Guds egen substans. De är inte inlärda, eller tillagda utifrån, utan är den inneboende substansen hos Gud själv. Därför kan relationen mellan Skaparen och de skapade varelserna aldrig förändras. Som en av de skapade varelserna måste människan hålla sig på sin plats och uppträda samvetsgrant, och plikttroget vakta det som anförtros honom av Skaparen. Och människan får inte bete sig opassande, eller göra saker som är bortom hennes förmågor, eller göra saker som Gud avskyr. Människan får inte försöka vara storslagen, eller exceptionell, eller högre än någon annan, eller försöka bli Gud. Det är så människan inte ska sträva efter att vara. Att försöka bli storslagen eller exceptionell är löjligt. Att försöka bli Gud är ännu mer vanhedrande; det är avskyvärt och föraktligt. Det som är lovvärt, och det som de skapade varelserna borde hålla fast vid mer än någonting annat, är att bli en sann skapad varelse; detta är det enda mål som människor borde eftersträva.

...

 

Fullständig text: 



 Källa:  Allsmäktige Guds Kyrka

Av Stina - Fredag 10 maj 00:03

Guds auktoritet (I)

 

De senaste gemenskaperna jag hållit rörde sig kring Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv. Efter att ha hört dessa, känner ni att ni har nått en förståelse för och kunskap om Guds sinnelag? Hur stor förståelse och kunskap? Kan ni sätta en siffra på det? Gav gemenskaperna er en djupare förståelse för Gud? Kan man säga att den förståelsen är sann kunskap om Gud? Kan man säga att kunskapen om och förståelsen för Gud är en kunskap om Guds fullständiga substans, allt som han har och är? Nej, naturligtvis inte! Det beror på att dessa gemenskaper bara gav en förståelse för en del av Guds sinnelag, och vad han har och är – inte allt, eller helheten. Gemenskaperna gav er möjligheten att förstå en del av det verk som Gud en gång utfört, genom vilket ni såg Guds sinnelag, och vad han har och är, såväl som synsättet och tankegångarna bakom allt han har gjort. Men detta är bara en bokstavlig, talad förståelse för Gud, och i era hjärtan förblir ni osäkra på hur mycket av det som är verkligt. Vad är det som främst avgör huruvida det finns någon verklighet i vad människor förstår av sådant? Det avgörs av hur mycket av Guds ord och sinnelag de verkligen upplevt genom faktisk erfarenhet, och hur mycket de har kunnat se och veta under denna faktiska erfarenhet. ”De senaste gemenskaperna har gjort det möjligt för oss att förstå de saker som Gud gjort, Guds tankar och, vad mera är, Guds attityd till mänskligheten och grunden för hans handlingar. Så har vi kommit att förstå Guds sinnelag, och vi har känt Guds fullständighet.” Har någon uttalat några liknande ord? Är det rätt att säga så? Det är det helt klart inte. Och varför säger jag att det inte är det? Guds sinnelag, och vad han har och är, uttrycks genom de saker han har gjort och de ord han har uttalat. Människan kan skåda vad Gud har och är genom det verk han har gjort och de ord han har talat, men detta betyder bara att verket och orden gör det möjligt för människan att förstå en del av Guds sinnelag, och en del av vad han har och är. Om människan vill få en rikare och mer djupgående förståelse för Gud, då måste människan uppleva mer av Guds ord och verk. Även om människan bara får en partiell förståelse för Gud när han upplever en del av Guds ord eller verk, kan denna partiella förståelse representera Guds sanna sinnelag? Representerar det Guds substans? Naturligtvis representerar det Guds sanna sinnelag, och Guds substans, det råder det inga tvivel om. Oavsett tid, plats och på vilket sätt Gud utför sitt verk, eller i vilken form han uppenbaras för människan, eller på vilket sätt han uttrycker sin vilja, så representerar allt som han avslöjar och uttrycker Gud själv, Guds substans och vad han har och är. Gud utför sitt verk med vad han har och är, och i sin sanna identitet; detta är absolut sant. Men ändå har människor idag bara en partiell förståelse för Gud genom hans ord, och genom vad de hör när de lyssnar på predikningarna, så i viss utsträckning kan man säga att förståelsen bara är teoretisk. Utifrån det tillstånd du faktiskt befinner dig i, kan du bara bekräfta den förståelse för eller kunskap om Gud som du har hört, sett eller känt och förstått i ditt hjärta idag om du går igenom detta i dina faktiska erfarenheter och får kunskapen bit för bit. Om jag inte delade dessa ord med er, skulle ni kunna nå sann kunskap om Gud enbart genom era upplevelser? Jag är rädd att det skulle bli mycket svårt att göra det. Det beror på att människor först måste ha Guds ord för att veta hur man upplever. Hur många av Guds ord människan intar avgör vad hon faktiskt kan uppleva. Guds ord leder till vägen framåt och vägleder människan i hennes upplevelse. Kort sagt: för dem som har en del verklig erfarenhet kommer de sista gemenskaperna att bidra till en djupare förståelse av sanningen, och en mer realistisk kunskap om Gud. Men för dem som saknar verklig erfarenhet, eller som bara påbörjat sin upplevelse, eller som bara har börjat beröra verkligheten, är detta ett stort prov.

 

Det huvudsakliga innehållet i de senaste gemenskaperna berörde ”Guds sinnelag, Guds verk och Gud själv”. Vad såg ni i kärnan, de centrala delarna av allt jag talade om? Kan ni genom dessa gemenskaper inse att han som gjorde verket och avslöjade detta sinnelag är den unika Guden själv, som härskar över allting? Om ert svar är ja, vad är det då som för er fram till en sådan slutsats? Genom vilka aspekter kommer ni till den slutsatsen? Kan någon svara mig? Jag vet att de senaste gemenskaperna påverkade er djupt och gav upphov till en ny början i ert hjärta för er kunskap om Gud, vilket är fantastiskt. Men trots att ni har tagit ett stort språng i er förståelse av Gud jämfört med tidigare, måste er definition av Guds identitet ännu utvecklas bortom namnen Jehova Gud av Lagens Tidsålder, Herren Jesus av Nådens Tidsålder och Allsmäktige Gud av Rikets Tidsålder. Det vill säga, även om dessa gemenskaper om ”Guds sinnelag, Guds verk och Gud själv” gjort att ni i viss mån förstått de ord som Gud en gång uttalat, och det verk Gud en gång utfört, och det vara och de ägodelar som en gång uppenbarats av Gud, är ni oförmögna att erbjuda en sann definition och korrekt orientering av ordet ”Gud”. Ni saknar också sann och korrekt orientering av och kunskap om själva Guds status och identitet, det vill säga, av Guds status bland alla ting och genom hela universum. Det beror på att allt innehåll i de tidigare gemenskaperna om Gud själv och Guds sinnelag byggde på Guds tidigare uttryck och uppenbarelser, som är nedtecknade i Bibeln. Ändå är det svårt för människan att upptäcka det vara och de ägodelar som avslöjas och uttrycks av Gud under, eller utanför, hans förvaltning och frälsning av mänskligheten. Så även om ni förstår Guds vara och ägodelar som avslöjades i det verk han en gång utförde, är er definition av Guds identitet och status fortfarande långt ifrån den unika Gudens, han som härskar över allting, och inte densamma som skaparens. De senaste gemenskaperna har fått alla att känna samma sak: Hur skulle människan kunna veta Guds tankar? Om någon verkligen skulle veta, då skulle den personen med säkerhet vara Gud, för endast Gud själv kan ju veta vad han tänker, och endast Gud själv känner till grunden för och perspektivet bakom allt som han gör. Det tycks rationellt och logiskt för er att se Guds identitet på det viset, men vem kan säga, utifrån Guds sinnelag och verk, att det verkligen är Guds verk och inte människans, ett verk som inte kan utföras av människan å Guds vägnar? Vem kan se att detta verk faller under en suveränitet som bara innehas av någon med Guds substans och kraft? Det vill säga, genom vilka kännetecken eller vilken substans ser ni att han är Gud själv, som har Guds identitet, och att han har suveränitet över allting? Har ni någonsin tänkt på det? Om ni inte har det, så bevisar detta en sak: De senaste gemenskaperna har bara gett er en viss förståelse för den delen av historien då Gud utförde sitt verk, och om Guds inriktning, manifestation och uppenbarelser under tiden. Trots att sådan förståelse får var och en av er att inse bortom alla tvivel att den som utfört ett verk i dessa två steg är Gud själv, som ni tror på och följer, och den som ni alltid måste följa, är ni fortfarande oförmögna att inse att han är den Gud som existerat sedan världens skapelse och som ska existera i evighet, och ni kan inte heller inse att han är den som leder och har suveränitet över hela mänskligheten. Ni har helt säkert aldrig tänkt på det här problemet. Oavsett om det är Jehova Gud eller Herren Jesus, genom vilka aspekter av substansen och manifestationen kan ni inse att han inte bara är den Gud som ni måste följa utan också den som styr mänskligheten och har suveränitet över mänsklighetens öde, som dessutom är den unika Guden själv som har suveränitet över himmelen och jorden och allting? Genom vilka kanaler inser ni att den som ni tror på och följer är Gud själv, som har suveränitet över allting? Genom vilka kanaler kopplar ni samman den Gud ni tror på med den Gud som har suveränitet över mänsklighetens öde? Vad gör det möjligt att inse att den Gud ni tror på är den unika Guden själv, som är i himlen och på jorden, och överallt? Detta är det problem som jag ska lösa i nästa avsnitt.

Problemen som ni aldrig har tänkt på eller inte kan tänka på kan mycket väl vara de som är mest avgörande för att ni ska kunna lära känna Gud, och i vilka man kan söka sanningar som människan inte kan föreställa sig. När dessa problem kommer över er och ni måste möta dem och göra ett val, och då inte klarar att lösa dem fullständigt på grund av er dåraktighet och okunnighet, eller för att era erfarenheter är alltför ytliga och ni saknar sann kunskap om Gud, kommer de att bli de ert största hinder och den största barriären på er Gudstros väg. Och därför känner jag att det är högst nödvändigt att dela gemenskap med er beträffande det ämnet. Vet ni vad ert problem är nu? Är ni klara över de problem jag talar om? Är dessa de problem som ni står inför? Är det problem som ni inte förstår? Är det problem som är viktiga för er? Är det verkligen problem? Denna fråga är en källa till djup förvirring hos er, vilket visar att ni inte har någon sann förståelse för den Gud som ni tror på, och att ni inte tar honom på allvar. En del människor säger: ”Jag vet att han är Gud, så jag följer honom, för hans ord är Guds uttryck. Det räcker. Vad behöver jag för ytterligare bevis? Vi behöver väl inte väcka tvivel på Gud? Vi behöver väl inte sätta Gud på prov? Vi behöver väl inte ifrågasätta Guds substans och själva Guds identitet?” Oavsett om ni tänker på det sättet eller inte lyfter jag inte sådana frågor för att göra er förvirrade angående Gud, eller för att få er att sätta Gud på prov, och än mindre för att ni ska börja tvivla på Guds identitet och substans. I stället gör jag det för att uppmuntra en större förståelse i er för Guds substans, och en större visshet om och tro på hans status, så att Gud kan bli den enda i hjärtat på alla dem som följer Gud, och så att Guds ursprungliga status – som Skaparen, den som styr över allting, den unika Guden själv – kan återupprättas i hjärtat på alla varelser. Detta är också det tema jag ska dela gemenskap kring.

 

Låt oss nu börja med att läsa följande texter ur Bibeln:

 

1. Gud använder ord för att skapa allting.

 

1 Mos 1:3–5 Och Gud sade: ”Låt det bli ljus”, och det blev ljus. Och Gud såg ljuset, att det var gott, och Gud skilde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt. Och kvällen och morgonen var den första dagen.

 

1 Mos 1:6–7 Och Gud sade: ”Låt det finnas ett valv i vattnets mitt, och låt det avdela vatten från vatten.” Och Gud gjorde valvet, och avdelade vattnet som fanns nedanför valvet från vattnet som fanns ovanför valvet, och det blev så.

 

1 Mos 1:9–11 Och Gud sade: ”Låt vattnet som finns nedanför himlen samlas på en plats, och låt det torra landet träda fram”, och det blev så. Och Gud kallade det torra landet för jord, och vattensamlingen kallade han hav. Och Gud såg att det var gott. Och Gud sade: ”Låt jorden frambringa grönska, så att örten ger frö och fruktträdet, vars frö finns inuti, bär frukt efter sitt slag, på jorden”, och det blev så.

 

1 Mos 1:14–15 Och Gud sade: ”Låt det på himlens valv bli ljus, som avdelar dagen från natten, och låt dessa bli till tecken, för årstider, dagar och år. Och låt dem vara ljus på himlens valv till att lysa över jorden”, och det blev så.

 

1 Mos 1:20–21 Och Gud sade: ”Låt vattnet ymnigt frambringa den rörliga varelse som har liv, och fågeln som kan flyga ovanför jorden i himlens öppna valv.” Och Gud skapade stora valar och varje levande varelse som rör sig, vilka vattnet frambringade ymnigt, efter deras slag, och varje slags bevingad fågel, efter dess slag, och Gud såg att det var gott.

 

1 Mos 1:24–25 Och Gud sade: ”Låt jorden frambringa levande varelser, efter sitt slag, boskapsdjur och kräldjur och vilda djur, efter sitt slag”, och det blev så. Och Gud gjorde de vilda djuren på jorden, efter sitt slag, och boskapsdjuren, efter sitt slag, och varje ting som krälar på jorden, efter sitt slag, och Gud såg att det var gott.

 

På den första dagen föds mänsklighetens dag och natt, och de förblir i den formen tack vare Guds auktoritet.

 

Låt oss titta på det första avsnittet: ”Och Gud sade: ’Låt det bli ljus’, och det blev ljus. Och Gud såg ljuset, att det var gott, och Gud skilde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt. Och kvällen och morgonen var den första dagen” (1 Mos 1:3–5). Detta avsnitt beskiver Guds första handling i skapelsens början, och den första dagen Gud genomlevde som hade en kväll och en morgon. Men det var en enastående dag: Gud började förbereda ljuset för allting, och därtill skilde han ljuset från mörkret. Denna dag började Gud tala, och hans ord och auktoritet existerade sida vid sida. Hans auktoritet började visa sig i allting, och hans kraft spred sig i allt, till följd av hans ord. Från den dagen hade alla ting bildats och behöll sin form på grund av Guds ord, och Guds auktoritet, och Guds kraft, och de började fungera tack vare Guds ord, Guds auktoritet och Guds kraft. När Gud uttalade orden ”Låt det bli ljus”, uppstod ljuset. Gud inlät sig inte i någon aktivitet, utan ljuset hade uppstått som resultat av hans ord. Detta var det ljus som Gud kallade dag, och som människan än idag är beroende av för sin existens. Genom Guds påbud har ljusets substans och värde aldrig förändrats, och det har aldrig försvunnit. Dess existens visar på Guds fortsatta auktoritet och kraft, det tillkännager Skaparens existens, och det bekräftar om och om igen Skaparens identitet och status. Det är inte ogripbart, inte illusoriskt, utan det är ett verkligt ljus som människan kan se. Från den stunden uppstod, i denna tomma värld där ”jorden var formlös, och öde, och mörkret vilade över djupets yta”, det första materiella tinget. Det kom från Guds mun, och det framträdde i den första gärningen i skapandet av alla ting, på grund av Guds auktoritet och uttalanden. Strax därefter beordrade Gud ljuset och mörkret att skiljas åt … Allt förändrades och fullbordades på grund av Guds ord … Gud kallade ljuset ”dag”, och mörkret kallade han ”natt”. Från den stunden tillkom den första kvällen och den första morgonen i den värld som Gud avsåg att skapa, och Gud sa att detta var den första dagen. Denna dag var den första dagen av Skaparens skapande av allting, och det var början till skapandet av allting, och det var första gången som auktoriteten och kraften hos Skaparen hade visat sig i den värld som han hade skapat.

 

Genom dessa ord kan människan se Guds auktoritet, och auktoriteten i Guds ord, och Guds kraft. Eftersom endast Gud besitter sådan kraft, har endast Gud sådan auktoritet, och eftersom Gud besitter den auktoriteten, har endast Gud sådan kraft. Kan någon människa eller något föremål äga sådan auktoritet och kraft? Finns det ett svar i ert hjärta? Utöver Gud, besitter någon skapad eller icke-skapad varelse sådan auktoritet? Har ni någonsin sett ett exempel på sådan auktoritet i andra böcker eller skrifter? Finns det några uppgifter om att någon har skapat himmelen och jorden och alla ting? Det uppträder inte i några andra böcker eller skrifter; dessa är, förstås, de enda auktoritativa och kraftfulla orden om Guds storslagna skapande av världen, som nedtecknats i Bibeln, och dessa ord talar för Guds unika auktoritet och Guds unika identitet. Kan sådan auktoritet och kraft sägas symbolisera Guds unika identitet? Kan de sägas besittas av Gud, och endast Gud? Utan tvivel är det bara Gud själv som besitter sådan auktoritet och kraft! Den auktoriteten och kraften kan inte besittas eller ersättas av någon skapad eller icke-skapad varelse! Är detta en av egenskaperna hos den unika Guden själv? Har ni bevittnat den? Dessa ord gör det möjligt för människor att snabbt och tydligt förstå att Gud besitter en unik auktoritet, och unik kraft, och han har en överlägsen identitet och status. Utifrån gemenskapen ovan, kan ni säga att den Gud ni tror på är den unika Guden själv?

 

På den andra dagen ordnar Guds auktoritet upp vattnet och skapar himlavalvet, och en plats för människans mest grundläggande överlevnad uppstår.

 

Låt oss läsa det andra avsnittet ur Bibeln: ”Och Gud sade: ’Låt det finnas ett valv i vattnets mitt, och låt det avdela vatten från vatten.’ Och Gud gjorde valvet, och avdelade vattnet som fanns nedanför valvet från vattnet som fanns ovanför valvet, och det blev så” (1 Mos 1:6–7). Vilka förändringar inträffade efter det att Gud sa: ”Låt vattnet som finns nedanför himlen samlas på en plats, och låt det torra landet träda fram”? I skrifterna står det: ”Och Gud gjorde valvet, och avdelade vattnet som fanns nedanför valvet från vattnet som fanns ovanför valvet, och det blev så.” Vad blev resultatet sedan Gud hade talat och gjort detta? Och svaret finns i avsnittets sista del: ”och det blev så”.

 

Dessa två korta meningar återger en storslagen händelse och de beskriver en underbar scen – det oerhörda arbete där Gud delar vattnet och skapar en rymd där människan kunde existera …

 

I den här bilden framträder vattnet och himlavalvet ögonblickligen inför Guds åsyn, och de åtskiljs av auktoriteten i Guds ord och delas till ett ovan och ett nedan på det sätt som Gud angett. Det vill säga, himlavalvet som Gud skapade täckte inte bara vattnet nedanför det utan bar också upp vattnet ovanför … Här kan människan inte annat än stirra, stum, och kippa efter andan av beundran inför den storslagna scenen där Skaparen förflyttar vattnet, styr vattnet och skapar himlavalvet, och inför hans mäktiga auktoritet. Genom Guds ord, och Guds kraft, och Guds auktoritet, uppnår Gud något annat storslaget. Är inte detta mäktigheten i Skaparens auktoritet? Låt oss använda skriften för att förklara Guds gärningar: Gud uttalade sina ord, och på grund av dessa Guds ord tillkom ett himlavalv mitt i vattnet. Samtidigt inträffade en kolossal förändring på samma plats på grund av dessa ord från Gud, och det var inte en förändring i vanlig mening utan ett slags utbyte där ingenting blev till någonting. Det föddes ur Skaparens tankar, och det blev någonting av ingenting på grund av orden som Skaparen uttalade, och därtill skulle det från denna stund existera och stå fast, för Skaparens skull, och skulle växla, förändras och förnyas i enlighet med Skaparens tankar. Det här avsnittet beskriver Skaparens andra gärning i hans skapelse av hela världen. Det var ytterligare ett uttryck för Skaparens auktoritet och kraft, och det var ytterligare ett banbrytande arbete av Skaparen. Detta var den andra dagen som Skaparen hade gått igenom sedan världen grundlades, och det var ytterligare en underbar dag för honom: Han vandrade i ljuset, han skapade himlavalvet, han ordnade upp och styrde vattnet, och hans gärningar, hans auktoritet och hans kraft sattes i verket på den nya dagen …

 

Fanns det något himlavalv mitt i vattnet innan Gud uttalade sina ord? Naturligtvis inte! Och hur var det efter det att Gud sa: ”Låt det finnas ett valv i vattnets mitt”? De saker som Gud uppfunnit uppstod; det blev ett himlavalv mitt i vattnet, och vattnet delades för att Gud sa: ”och låt det avdela vatten från vatten”. På det viset framträdde efter Guds ord två nya föremål, två nyfödda ting bland alla ting, som resultat av Guds auktoritet och kraft. Och hur känner ni när det gäller framträdandet av dessa två nya saker? Känner ni storheten i Guds kraft? Känner ni Skaparens unika och extraordinära styrka? Storheten i en sådan kraft och styrka beror på Guds auktoritet, och denna auktoritet är en unik egenskap hos Gud själv.

Har det här avsnittet gett er ytterligare en djupgående känsla av Guds unikhet? Men det är långt från tillräckligt; Skaparens auktoritet och kraft sträcker sig långt bortom detta. Hans unikhet beror inte bara på att han besitter en annan substans än någon varelse, utan också på att hans auktoritet och kraft är extraordinära, obegränsade, överlägsna allt annat, och står över allt annat – och därtill, på att hans auktoritet och vad han har och är kan skapa liv och frammana mirakel, och skapa varenda enastående och extraordinär minut och sekund, och samtidigt kan han styra över det liv han skapar och enväldigt härska över de mirakel och varje minut och sekund han skapar.

 

På tredje dagen ger Guds ord upphov till jordens och havens födelse, och Guds auktoritet fyller världen av liv

 

Låt oss härnäst läsa första meningen i Första Mosebok 1:9–11: ”Och Gud sade: ’Låt vattnet som finns nedanför himlen samlas på en plats, och låt det torra landet träda fram.’” Vilka förändringar inträffade när Gud helt enkelt sagt: ”Låt vattnet som finns nedanför himlen samlas på en plats, och låt det torra landet träda fram”? Och vad fanns i det utrymmet, förutom ljuset och himlavalvet? I skriften står det: ”Och Gud kallade det torra landet för jord, och vattensamlingen kallade han hav. Och Gud såg att det var gott.” Det vill säga, nu fanns det också land och hav i utrymmet, och landet och havet var åtskilda. Uppkomsten av dessa nya ting följde påbudet från Guds mun, ”och det blev så”. Beskriver skriften att Gud ansträngde sig medan han gjorde detta? Beskriver den att han ägnade sig åt fysiskt arbete? Så hur utfördes alltihop av Gud? Hur skapade Gud dessa nya ting? Det säger sig självt att Gud använde ord för att uppnå allt detta, för att skapa detta i dess helhet.

 

I de tre avsnitten ovan har vi lärt oss att det inträffade tre stora händelser. Dessa tre stora händelser framträdde, och frammanades, genom Guds ord, och det är på grund av hans ord som de, den ena efter den andra, framträdde inför Guds åsyn. Därmed kan man säga att orden ”Gud talar, och det blir så; han befaller, och det står fast”, inte är några tomma ord. Denna Guds substans bekräftas i samma stund som hans tankar föds, och när Gud öppnar munnen för att tala reflekteras hans substans fullt ut.

 

Låt oss fortsätta till den sista meningen i avsnittet: ”Och Gud sade: ’Låt jorden frambringa grönska, så att örten ger frö och fruktträdet, vars frö finns inuti, bär frukt efter sitt slag, på jorden’, och det blev så.” Medan Gud talade tillkom allt detta, till följd av Guds tankar, och på ett ögonblick kikade en blandning av ömtåliga små livsformer upp ur myllan, och innan de ens hunnit skaka av sig jorden vinkade de ivrigt till varandra för att hälsa, nickade och log mot världen. De tackade Skaparen för livet han skänkt dem, och de kungjorde för världen att de var en del av alla ting, och att de skulle ägna sitt liv åt att visa upp Skaparens auktoritet. När Guds ord uttalades blev jorden frodig och grönskande, alla möjliga örter som kunde nyttjas av människan växte upp ur marken, och bergen och slätterna befolkades tätt av träd och skogar … Denna ofruktsamma värld, där det inte hade funnits spår av något liv, täcktes snabbt av ett överflöd av gräs, örter, träd och ymnig grönska … Doften av gräs och aromen från jorden spred sig genom luften, och en rad växter började andas i takt med luftens cirkulation, och inledde sin växtprocess. Samtidigt, tack vare Guds ord och till följd av Guds tankar, påbörjade alla växter den eviga livscykeln där de växer, blommar, bär frukt och förökar sig. De började följa sin respektive livsbana strikt, och de började utföra sina respektive roller bland alla ting … De föddes alla, och levde, på grund av Skaparens ord. De skulle ta emot Skaparens oändliga ombesörjande och näring, och de skulle alltid, envist, överleva överallt på jorden för att visa på Skaparens auktoritet och kraft, och de skulle alltid uppvisa det liv som Skaparen gett dem …

Skaparens liv är enastående, hans tankar är enastående och hans auktoritet är enastående – och därmed, när hans ord yttrades, var det slutgiltiga resultatet ”och det blev så”. Det står klart att Gud inte behöver arbeta med händerna när han agerar; han använder bara sina tankar för att befalla, och sina ord för att ordna, och på det viset uppnås saker och ting. Den här dagen samlade Gud vattnet på ett ställe och lät torrt land uppstå, och därefter fick han gräs att gro på jorden, och där växte också örterna som gav frön, och träd som bar frukt, och Gud klassificerade dem efter typ, och fick var och en av dem att innehålla sitt eget frö. Allt detta förverkligades enligt Guds tankar, Guds påbud och ord, och alla ting framträdde, det ena efter det andra, i denna nya värld.

 

Redan innan han hade påbörjat sitt arbete hade Gud en bild i sinnet av vad han avsåg att uppnå, och när Gud satte igång att uppnå dessa saker, vilket var samtidigt som han öppnade munnen för att tala om innehållet i bilden, så började saker och ting förändras, tack vare Guds auktoritet och kraft. Oavsett hur Gud gjorde det, eller hur han utövade sin auktoritet, uppnåddes allt steg för steg enligt Guds plan och på grund av Guds ord, och steg för steg framträdde förändringar mellan himmel och jord, tack vare Guds ord och auktoritet. Alla dessa förändringar och händelser visade på Skaparens auktoritet och hur enastående och storslagen kraften i Skaparens liv är. Hans tankar är inte enkla idéer, eller en tom bild, utan en auktoritet som äger vitalitet och enastående energi, och de är kraften som får alla ting att förändras, återhämta sig, förnyas och förgås. Och på grund av detta fungerar alla ting på grund av hans tankar, och, samtidigt, uppnås på grund av orden från hans mun …

 

Innan alla ting framträdde hade det i Guds tankar sedan länge formulerats en plan, och en ny värld hade uppnåtts för länge sedan. Även om det på tredje dagen uppstod alla möjliga växter på jorden hade Gud ingen anledning att stoppa sitt skapande av världen; han avsåg att fortsätta uttala sina ord, fortsätta färdigställa skapandet av varje nytt ting. Han skulle tala, han skulle ge sina kommandon, och han skulle utöva sin auktoritet och visa sin kraft, och han förberedde allt han hade planerat att förbereda för alla de ting och den mänsklighet han avsåg att skapa …

På fjärde dagen kommer människans årstider, dagar och år till när Gud återigen utövar sin auktoritet

 

Skaparen använder sina ord för att fullborda sin plan, och på detta sätt tillbringade han de första tre dagarna av sin plan. Under dessa tre dagar sågs inte Gud vara sysselsatt, eller trötta ut sig – tvärtom, han tillbringade tre underbara dagar i början av sin plan och uppnådde det storslagna resultatet av en radikalt förvandlad värld. En helt ny värld framträdde för hans ögon, och bit för bit uppenbarades till sist den vackra bild han sett i tankarna, genom hans ord. Framträdandet av varje nytt ting var som födelsen av ett nytt barn, och Skaparen fann behag i bilden som en gång funnits i hans tankar men nu hade fått liv. Vid den här tidpunkten kände hans hjärta en strimla av tillfredsställelse, men hans plan var bara påbörjad. På ett enda ögonblick kom en ny dag – och vad var nästa sida i Skaparens plan? Vad sade han? Och hur utövade han sin auktoritet? Och samtidigt, vilka nya ting kom in i världen? När vi följer Skaparens vägledning faller vår blick på den fjärde dagen av Guds skapande av allting, en dag som var ännu en ny början. För Skaparen var det naturligtvis otvivelaktigt ytterligare en underbar dag, och en ny dag av största vikt för dagens mänsklighet. Det var, förstås, en dag av oskattbart värde. På vilket vis var den underbar, på vilket vis var den så viktig, och på vilket vis var den av oskattbart värde? Låt oss först lyssna till Skaparens ord …

 

”Och Gud sade: ’Låt det på himlens valv bli ljus, som avdelar dagen från natten, och låt dessa bli till tecken, för årstider, dagar och år. Och låt dem vara ljus på himlens valv till att lysa över jorden’” (1 Mos 1:14–15). Detta var ytterligare ett utövande av Guds auktoritet som visades genom de varelser som följde på hans skapande av torra land, och växterna på marken. För Gud var en sådan gärning lika enkel, för Gud har sådan kraft; Gud håller ord, och hans ord ska bli fullbordat. Gud befallde ljus att framträda på himlen, och dessa ljus lyste inte bara på himlen och ner på jorden, utan tjänade också som tecken för dag och natt, för årstider, dagar och år. På det här viset, när Gud uttalade sina ord, uppfylldes varje handling som Gud önskade åstadkomma enligt Guds mening och på det sätt som Gud hade bestämt.

 

Ljusen på himlen är materia i rymden som kan utstråla ljus; de kan lysa upp himlen, och kan lysa upp marken och haven. De kretsar enligt den rytm och frekvens som Gud befallt, och lyser upp olika tidsperioder på marken, och på detta sätt gör ljusens kretslopp att dag och natt skapas i öst och väst av landet, och de är inte enbart tecken på dag och natt, utan genom dessa olika cykler utmärker de också mänsklighetens festligheter och olika bemärkelsedagar. De är det perfekta komplementet och den perfekta följeslagaren till de fyra årstiderna – vår, sommar, höst och vinter – som Gud utfärdat, som ljuset harmoniskt fungerar tillsammans med som en regelbunden, korrekt markering för mänsklighetens månfaser, dagar och år. Även om det först var efter jordbrukets uppkomst som människan började förstå och möta de månfaser, dagar och år som orsakats av ljuset Gud skapat, började faktiskt de månfaser, dagar och år som människan idag förstår produceras på den fjärde dagen av Guds skapande av allting – och det gjorde också de växlande cykler av vår, sommar, höst och vinter som människan upplever, för länge sedan, på den fjärde dagen av Guds skapande av allting. Ljusen som Gud skapade gjorde det möjligt för människan att regelbundet, exakt och tydligt skilja natt från dag, och räkna dagarna, och tydligt hålla reda på månfaserna och åren. (En månad avslutades på dagen för fullmåne, och utifrån detta visste människan att ljusets upplysning påbörjade en ny cykel; vid halvmåne hade det gått en halv månad, vilket talade om för människan att en ny månfas hade inletts, utifrån vilket man kunde räkna ut hur många dagar och nätter som ingick i en månfas, hur många månfaser det gick på en årstid och hur många årstider det gick på ett år, och allt visades regelbundet.) På det viset kunde människan lätt hålla ordning på de månfaser, dagar och år som ljusets kretslopp visade på. Från den tidpunkten levde mänskligheten och alla andra ting omedvetet i den ordnade växlingen mellan natt och dag och de växlande årstider som ljusets kretslopp skapade. Detta var betydelsen av Skaparens skapande av ljuset den fjärde dagen. På liknande sätt var syftet med och betydelsen av denna Skaparens handling fortfarande omöjlig att skilja från hans auktoritet och kraft. Och därmed var det ljus som Gud skapat och det värde som detta snart skulle skänka människan, ytterligare ett mästerverk i utövandet av Skaparens auktoritet.

 

I denna nya värld, där mänskligheten ännu inte hade dykt upp, hade Skaparen förberett kväll och morgon, himlavalvet, landet och haven, gräs, örter och olika sorters träd, och ljus, årstider, dagar och år för det nya liv som han snart skulle skapa. Skaparens auktoritet och kraft uttrycktes i varje nytt ting som han skapade, och hans ord och prestationer inföll samtidigt, utan den minsta avvikelse och utan den minsta tidsförskjutning. Framträdandet och födelsen av alla dessa nya ting bevisade Skaparens auktoritet och kraft: Han håller ord, och hans ord ska bli fullbordat, och det som blir fullbordat varar för evigt. Detta faktum har aldrig förändrats: det var så i det förflutna, det är så idag, och det kommer att vara så i all evighet. När ni ännu en gång betraktar dessa ord i skriften, känns de nya för er? Har ni sett nytt innehåll, gjort nya upptäckter? Det beror på att Skaparens gärningar har berört ert hjärta och visat riktningen till er kunskap om hans auktoritet och kraft och öppnat dörren för er förståelse av Skaparen, och hans gärningar och auktoritet har gett dessa ord liv. Och därmed har människan i dessa ord sett ett verkligt, levande uttryck för Skaparens auktoritet, verkligen bevittnat Skaparens suveränitet och skådat Skaparens enastående auktoritet och kraft.

 

Skaparens auktoritet och kraft ger upphov till mirakel efter mirakel, och han drar till sig människans uppmärksamhet, och människan kan inte annat än stirra, hänförd över de häpnadsväckande gärningar som föds ur utövandet av hans auktoritet. Hans fenomenala kraft medför glädjeämne efter glädjeämne, och människan bländas och blir utom sig av förtjusning, och hon kippar efter andan av beundran och jublar, i vördnad; dessutom är människan synbart berörd, och inom henne väcks respekt, aktning och tillgivenhet. Skaparens auktoritet och gärningar påverkar människans ande starkt, och renar människans ande, och mättar därtill människans ande. Varenda en av hans tankar, vartenda ett av hans yttranden, och varje uppenbarande av hans auktoritet är ett mästerverk bland alla ting, och ett storslaget företag, högst förtjänt av den skapade mänsklighetens djupa förståelse och kunskap. När vi räknar varje skapad varelse som fötts utifrån Skaparens ord så förmås vår ande förundras över Guds kraft, och vi upptäcker att vi följer Skaparens steg till nästa dag: den femte dagen i Guds skapande av allting.

 

Låt oss fortsätta läsa skriften, avsnitt för avsnitt, och ta en titt på fler av Skaparens gärningar.

 

På femte dagen uppvisas Skaparens auktoritet på olika sätt av liv i skilda och växlande former

 

Skriften säger: ”Och Gud sade: ’Låt vattnet ymnigt frambringa den rörliga varelse som har liv, och fågeln som kan flyga ovanför jorden i himlens öppna valv.’ Och Gud skapade stora valar och varje levande varelse som rör sig, vilka vattnet frambringade ymnigt, efter deras slag, och varje slags bevingad fågel, efter dess slag, och Gud såg att det var gott” (1 Mos 1:20–21). Skriften säger oss tydligt att Gud denna dag skapade varelserna i vattnet och fåglarna i luften, vilket betyder att han skapade olika fiskar och fåglar och klassificerade dem enligt deras slag. På det viset berikades jorden, skyn och vattnen av Guds skapelse …

 

När Guds ord uttalades uppstod omedelbart friskt, nytt liv, varje ny varelse med sin egen form, utifrån Skaparens ord. De kom in i världen, trängdes om utrymmet, hoppande, spralliga av glädje … Fiskar av alla former och storlekar simmade genom vattnet, och skaldjur av alla sorter växte fram ur sanden; varelser med fjäll och skal och ryggradslösa varelser växte snabbt fram, stora eller små, långa eller korta. Även olika typer av sjögräs växte raskt fram, vajade i takt med alla de olika vattenlivens rörelser, rullade, drev på det stillastående vattnet, som för att säga: Skaka loss! Ta med dina vänner! För du kommer aldrig mer att vara ensam! Från den stund då de olika levande varelserna som Gud skapat framträdde i vattnet medförde varje nu livsform en vitalitet till vatten som varit stilla så länge, och en ny era inleddes … Från den punkten lutade de sig mot varandra, och gav varandra sällskap, och de skilde inte mellan varandra. Vattnet existerade för varelserna i det, gav näring till varje livsform som vilade i dess omfamning, och varje livsform existerade för vattnets skull, på grund av näringen det gav. De gav varandra liv, och samtidigt vittnade de båda på samma sätt om Skaparens skapelses mirakel och storslagenhet, och om Skaparens oövervinneliga kraft.

 

När havet inte längre var tyst började livet fylla även skyn. Den ena efter den andra flög fåglar, stora och små, upp i luften från marken. Till skillnad från varelserna i vattnet hade de vingar och fjädrar som täckte deras slanka, eleganta figurer. De flaxade med vingarna, visade stolt och högdraget upp sin praktfulla fjäderskrud och de speciella funktioner och färdigheter som Skaparen hade skänkt dem. De flög fritt, och de förflyttade sig skickligt mellan himmel och jord, över grässlätter och skogar … De var luftens älsklingar, de var alltings älsklingar. De skulle snart bli bandet mellan himmel och jord, och skulle förmedla meddelanden till alla ting … De sjöng, de dök glädjefyllt, de förde in munterhet, skratt och livsglädje i denna en gång så tomma värld … De använde sin klara, melodiösa sång, använde orden i sitt hjärta för att lovsjunga Skaparen för livet som skänkts åt dem. De dansade glatt för att visa upp fullkomligheten och det mirakulösa i Skaparens skapelse, och de skulle helga hela sitt liv åt att vittna om auktoriteten hos Skaparen genom det speciella liv som han hade skänkt dem …

 

Oavsett om de befann sig i vattnet eller i luften existerade genom Skaparens befallning denna mångfald av liv i livets olika konfigurationer, och genom Skaparens befallning samlades de inom respektive art – och denna lag, denna regel, kunde inte ändras av någon skapad varelse. De vågade aldrig gå utanför de begränsningar som satts för dem av Skaparen, och det kunde de inte heller. Som Skaparen befallit levde de och förökade sig, och de följde strikt den livsbana och de lagar som Skaparen föreskrivit, och följde medvetet hans outtalade påbud och de himmelska förordningar och föreskrifter som han gav dem, ända fram till idag. De samtalade med Skaparen på sitt eget speciella sätt, och de kom att uppskatta Skaparens mening, och de lydde hans befallningar. Ingen av dem överträdde någonsin Skaparens auktoritet, och hans suveränitet och herravälde över dem utövades i hans tankar; inga ord uttalades, men den auktoritet som var unik för Skaparen kontrollerade i tystnad alla ting som saknade språk, och som skilde sig från mänskligheten. Utövandet av hans auktoritet på detta speciella sätt tvingade människan att tillägna sig en ny kunskap, och göra en ny tolkning, av Skaparens unika auktoritet. Här måste jag säga, att denna nya dag uppvisade utövandet av Skaparens auktoritet ännu en gång hur unik Skaparen är.

 

Härnäst kan vi ta en titt på den sista meningen i detta avsnitt av Bibeln: ”Gud såg att det var gott.” Vad tror ni att det betyder? Guds känslor finns i dessa ord. Gud såg hur allt det han hade skapat kom till och stod fast på grund av hans ord, och hur det gradvis började förändras. Var Gud vid den tiden nöjd med de olika ting han hade gjort med sina ord, och de olika saker han hade uppnått? Svaret är att ”Gud såg att det var gott”. Vad ser ni här? Vad representerar det att ”Gud såg att det var gott”? Vad symboliserar det? Det betyder att Gud hade kraften och visdomen att uppnå det han hade planerat och föreskrivit, att uppnå de mål han hade föresatt sig att uppnå. När Gud hade fullgjort varje uppgift, ångrade han sig? Svaret är fortfarande att ”Gud såg att det var gott”. Med andra ord, han kände ingen ånger, utan i stället var han rentav nöjd. Vad betyder det att han inte kände någon ånger? Det betyder att Guds plan är fullkomlig, att hans kraft och visdom är fullkomliga och att det enbart är genom hans auktoritet som sådan fullkomlighet går att uppnå. När människan utför ett uppdrag, kan hon, liksom Gud, se att det är gott? Kan någonting som människan gör nå fullkomlighet? Kan människan fullborda något en gång och för all evighet? Precis som människan säger, ”det blir aldrig perfekt, bara bättre”, kan ingenting som människan gör nå fullkomlighet. När Gud såg att allt som han hade gjort och uppnått var gott så hade allting som Gud gjort upprättats genom hans ord, vilket innebär att när ”Gud såg att det var gott” så hade allt han skapat antagit en permanent form, klassificerats enligt sin typ och fått en fast position, ett syfte och en funktion, en gång och för all evighet. Dessutom hade deras roll bland alla ting, och den resa de måste göra under Guds förvaltning av alla ting, redan föreskrivits av Gud, och var oåterkalleliga. Detta var den himmelska lag som Skaparen hade gett allting.

 

”Gud såg att det var gott”, dessa enkla, alltför lite uppskattade ord, så ofta förbisedda, är den himmelska lagens och den himmelska förordningens ord, som Gud gett alla skapade varelser. De är ytterligare ett förkroppsligande av Guds auktoritet, ett som är mer praktiskt, och mer djupgående. Genom sina ord kunde Skaparen inte bara vinna allt det han ställt i utsikt att vinna, och uppnå allt det han ställt i utsikt att uppnå, utan han kunde också i sina händer kontrollera allt som han hade skapat och härska över alla ting som han hade skapat under sin auktoritet, och dessutom var allt systematiskt och regelbundet. Alla ting levde och dog också genom hans ord, och därtill existerade de genom hans auktoritet i den lag han hade upprättat, och ingen var undantagen! Denna lag började i samma stund som ”Gud såg att det var gott”, och den ska existera, fortsätta och verka för Guds förvaltningsplans skull ända till den dag den upphävs av Skaparen! Skaparens unika auktoritet manifesterades inte bara i hans förmåga att skapa alla ting och befalla alla ting att bli till, utan också i hans förmåga att härska och ha suveränitet över alla ting, att skänka liv och vitalitet åt alla ting och, utöver det, i hans förmåga att, en gång och för all evighet, förmå alla ting som han skulle skapa i sin plan att framträda och existera i världen han skapat i en fullkomlig form, en fullkomlig livsstruktur och en fullkomlig roll. Därtill manifesterades det så att Skaparens tankar inte begränsades av några tvång, och inte begränsades av tid, rum eller geografi. Liksom hans auktoritet ska Skaparens unika identitet förbli oförändrad från evighet till evighet. Hans auktoritet ska alltid förbli en representation av och en symbol för hans unika identitet, och hans auktoritet ska för evig tid existera sida vid sida med hans identitet!

 

På sjätte dagen talar Skaparen, och varje slags levande varelse i hans tankar framträder, den ena efter den andra

 

Skaparens verk med att skapa allting hade fortsatt, omärkligt, i fem dagar, och omedelbart därefter välkomnade Skaparen den sjätte dagen av hans skapande av allting. Denna dag var ytterligare en ny början, och ytterligare en enastående dag. Men vad var då Skaparens plan, kvällen före denna nya dag? Vilka nya skapade varelser skulle han frammana, skulle han skapa? Lyssna, det är Skaparens röst …

 

”Och Gud sade: ’Låt jorden frambringa levande varelser, efter sitt slag, boskapsdjur och kräldjur och vilda djur, efter sitt slag”, och det blev så.’ Och Gud gjorde de vilda djuren på jorden, efter sitt slag, och boskapsdjuren, efter sitt slag, och varje ting som krälar på jorden, efter sitt slag, och Gud såg att det var gott” (1 Mos 1:24–25). Vilka levande varelser innefattar detta? Skriften säger: boskap, kräldjur och vilda djur av olika arter. Det vill säga – den dagen fanns inte bara alla sorts levande varelser på jorden, utan de var också indelade efter sitt slag, och ”Gud såg att det var gott”, likaså.

 

Liksom under de fem föregående dagarna, i samma tonläge, befallde Gud på den sjätte dagen att de levande varelser som han önskade skulle födas, och framträda på jorden, var och en efter sitt slag. När Skaparen utövar sin auktoritet uttalas inga av hans ord förgäves, och därför framträdde på sjätte dagen alla levande varelser som han hade avsett att skapa, precis vid den rätta tiden. Som Skaparen sa: ”Låt jorden frambringa levande varelser, efter sitt slag”, fylldes jorden omedelbart med liv, och på marken uppstod andan av alla sorters levande varelser … I de gröna ängsmarkerna framträdde, en efter en, bastanta kor som slog med svansen fram och tillbaka, bräkande får samlades till flockar och gnäggande hästar började galoppera … På ett ögonblick exploderade den vidsträckta grässlätten av liv … Framträdandet av dessa olika djur var en vacker syn på den lugna grässlätten, och den medförde oändligt liv … Dessa djur blev grässlätternas följeslagare, grässlätternas mästare, var och en ömsesidigt beroende av den andre; och de skulle bli väktare och skötare av detta område, deras varaktiga hemvist, som skulle förse dem med allt de behövde, en källa till evig näring för deras existens …

 

På samma dag som dessa olika boskapsdjur kom till, framträdde också ett överflöd av insekter, den ena efter den andra. Även om de var de minsta bland alla skapade varelser, var deras livskraft fortfarande Skaparens mirakulösa skapelse, och de kom inte för sent … En del fladdrade med sina små vingar, medan andra kröp långsamt; några hoppade och skuttade, andra stapplade; vissa kilade snabbt fram medan andra hastigt drog sig undan; några förflyttade sig sidledes, andra tog små och stora skutt … Alla var upptagna av att försöka hitta ett hem: Några trängde sig fram genom gräset, andra satte igång att gräva hålor i marken, somliga flög upp i träden, dolda i skogen … Även om de var små i storlek var de ovilliga att uthärda plågan av en tom mage, och sedan de funnit sina hem hastade de ut för att söka föda att äta. Några klättrade upp i gräset för att äta av de mjuka stråna, andra tuggade i sig jord och svalde, åt med njutning och välbehag (för dem är till och med jord en välsmakande fest); några hade gömt sig i skogen, men de stannade inte för att vila, för växtsaften i de blanka gröna bladen erbjöd en rik måltid … Inte ens när de blivit mätta minskade insekternas aktivitet; trots sin ringa storlek hade de en väldig energi och överflödande livkraft, så av alla varelser är de aktivast och flitigast. De var aldrig lata, och de gav sig aldrig hän åt vila. När de mättats arbetade de fortfarande vidare för framtidens skull, upptagna och sysselsatta för sin morgondag, för sin överlevnad … De nynnade mjuka ballader med olika melodier och rytmer för att uppmuntra och driva på sig själva. Och de medförde glädje till gräset, träden, varje centimeter mark, och de gjorde varje dygn, och varje år, unikt. På sina egna språk och sina egna sätt förmedlade de information till alla levande varelser på marken. Och med sin egen, speciella livsväg märkte de alla ting genom att efterlämna spår … De hade intim kontakt med jorden, gräset och skogen, och de förde livskraft och vitalitet till jorden, gräset och skogen, och förde ut Skaparens förmaningar och hälsningar till alla levande ting …

 

Skaparens blick svepte över allt han hade skapat, och i den stund hans blick passerade skogarna och bergen fick han en ny tanke. När hans ord yttrades, i de täta skogarna och på bergen, framträdde en typ av varelser olika alla andra som kommit före dem: De var de vilda djuren som Guds mun uttalat. Sedan länge väntande skakade de på huvudet och svepte med svansen, var och en med sitt eget unika ansikte. En del hade päls, andra pansar, några blottade huggtänder; en del grinade, vissa hade lång hals, andra kort svans, en del hade vilda ögon och andra en blygare blick, en del böjde sig ner för att äta gräs, en del hade blod kring munnen, några studsade omkring på två ben, andra spatserade på fyra hovar, en del såg bort över fjärran trädtoppar, några låg på vakt i skogen, en del sökte efter grottor att vila i, en del sprang och skojade över slätten, vissa strök omkring i skogen, … Några röt, en del ylade, några skällde och några ropade … En del hade sopranstämma, andra tenor, några hade fylliga röster, andra klara och melodiska … En del var bistra, en del vackra, somliga motbjudande, några förtjusande, vissa skrämmande, andra charmigt oskuldsfulla … Den ena efter den andra kom de till. Se hur de kilade omkring, fria, lättjefullt likgiltiga inför varandra, utan att bry sig om att ens snegla på varandra … Var och en med just det liv som Skaparen hade skänkt dem, och sin egen vildhet, och råhet, syntes de i skogen och på bergen. Högdragna gentemot alla, så fullständigt kraftfulla – vem var det som gjorde dem till de verkliga mästarna över berg och skogar? Från det ögonblick då deras framträdande påbjudits av Skaparen tog de skogarna och bergen ”i besittning”, för Skaparen hade redan bestämt deras gränser och avgjort omfattningen av deras existens. Endast de var verkliga härskare över bergen och skogarna, och det var därför de var så vilda, och så högdragna. De kallades ”vilda djur” just för att det var de, av alla djur, som var verkligt vilda, djuriska och otämjbara. De kunde inte tämjas, så de kunde inte uppfödas, och kunde inte leva i harmoni med människan eller arbeta för människan. Det var för att de inte kunde uppfödas, inte kunde arbeta för människan, som de var tvungna att leva en bit ifrån människan, och människan inte skulle närma sig dem. Och det var för att de levde på avstånd från människan, och människan inte kunde närma sig dem, som de kunde uppfylla det ansvar som Skaparen lagt på dem: att vakta bergen och skogarna. Deras vildhet skyddade bergen och vaktade skogarna, och den var deras bästa skydd och försäkran om deras existens och spridning. Samtidigt upprätthöll och säkerställde deras vildhet balansen bland alla ting. Deras ankomst medförde stöd för och förankring av bergen och skogarna; deras ankomst gav gränslöst liv och vitalitet åt de stilla, tomma bergen och skogarna. Från den stunden blev bergen och skogarna deras varaktiga hemvist, och de skulle aldrig förlora sitt hem, för bergen och skogarna uppstod och existerade för dem, och de vilda djuren skulle uppfylla sin plikt, och göra allt de kunde, för att vakta dem. De vilda djuren skulle alltså också strikt följa Skaparens förmaning att stanna på sitt område, och de skulle fortsätta att använda sin djuriska natur till att upprätthålla den balans bland alla ting som Skaparen hade upprättat, och visa på Skaparens auktoritet och kraft!

 

...

 

Fullständig text:


Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

Av Stina - Onsdag 8 maj 20:57

Vad innebär det att frukta Gud? Och hur undviker man det onda?

 

”Att frukta Gud” betyder inte namnlös fasa och skräck, inte heller att komma undan, eller att skapa avstånd till honom, och det är inte heller avgudadyrkan eller vidskepelse. Snarare är det beundran, respekt, tillit, förståelse, omsorg, lydnad, tillägnan, kärlek, liksom ovillkorlig och klagofri tillbedjan, gensvar och överlämnande. Utan verklig kunskap om Gud kommer inte mänskligheten att ha äkta beundran, äkta tillit, äkta förståelse, äkta omsorg eller lydnad, utan bara bävan och olust, bara tvivel, missförstånd, undanflykt och undvikande; utan äkta kunskap om Gud kommer inte mänskligheten att ha äkta tillägnan och gensvar; utan äkta kunskap om Gud kommer inte mänskligheten att ha äkta tillbedjan och överlämnande, bara blind avgudadyrkan och vidskepelse; utan äkta kunskap om Gud kan mänskligheten omöjligen agera i enlighet med Guds väg, eller frukta Gud, eller undvika det onda. Omvänt kommer varje aktivitet och beteende som människan engagerar sig i att fyllas med uppror och trots, med smädande beskyllningar och baktalande omdömen om honom, och med onda handlingar som strider mot sanningen och den sanna innebörden av Guds ord.

 

Med verkligt förtroende för Gud kommer mänskligheten verkligen att veta hur de skall följa Gud och bero på honom; endast med verkligt förtroende och beroende av Gud kan mänskligheten ha äkta förståelse och kännedom; tillsammans med verklig kännedom om Gud kommer verklig omsorg om honom; endast med äkta omsorg om Gud kan mänskligheten ha äkta lydnad; endast med äkta lydnad mot Gud kan mänskligheten ha äkta tillägnan; endast med äkta tillägnan mot Gud kan mänskligheten ha gensvar som är ovillkorligt och utan klagomål; endast med äkta tillit och beroende, äkta förståelse och omsorg, äkta lydnad, äkta tillägnan och gensvar, kan mänskligheten verkligen lära känna Guds sinnelag och väsen, och lära känna Skaparens identitet; endast när de verkligen har lärt känna Skaparen kan mänskligheten väcka äkta tillbedjan och överlämnande inom sig; endast när de har verklig tillbedjan av och överlämnande till Skaparen kommer mänskligheten verkligen kunna avstå från sina onda gärningar, det vill säga undvika det onda.

 

Detta är hela processen med att frukta Gud och undvika det onda, och utgör också hela innehållet i att frukta Gud och undvika det onda, liksom den väg som måste vandras för att nå fram till att frukta Gud och undvika det onda.

 

”Att frukta Gud och undvika det onda” och att känna Gud är oskiljaktigt förbundna genom oräkneliga trådar, och kopplingen mellan dem är självklar. Om man vill uppnå att undvika det onda, måste man först ha en verklig fruktan för Gud; om man vill uppnå verklig fruktan för Gud, måste man först ha verklig kunskap om Gud; om man vill uppnå kunskap om Gud, måste man först uppleva Guds ord, träda in i Guds ords verklighet, uppleva Guds tillrättavisande och disciplin, hans tuktan och dom; om man vill uppleva Guds ord, måste man först komma ansikte mot ansikte med Guds ord, komma ansikte mot ansikte med Gud, och be Gud att tillhandahålla möjligheter att uppleva Guds ord i form av alla slags miljöer som innefattar människor, händelser och objekt; om man vill komma ansikte mot ansikte med Gud och med Guds ord, måste man först besitta ett enkelt och ärligt hjärta, beredvillighet att acceptera sanningen, viljan att uthärda lidande, beslutsamheten och modet att undvika det onda, och strävan att bli en äkta skapad varelse ... Om du framskrider steg för steg på detta sätt, kommer du allt närmare Gud, ditt hjärta kommer att bli allt renare, och ditt liv och värdet av att vara levande kommer, tillsammans med din kunskap om Gud, att bli allt mer meningsfull och växa sig än mer strålande. Tills du, en dag, kommer att känna att Skaparen inte längre är en gåta, att Skaparen aldrig har varit gömd för dig, att Skaparen aldrig har dolt sitt ansikte för dig, att Skaparen inte alls är långt från dig, att Skaparen inte längre är den enda som du ständigt längtar efter i dina tankar men som du inte kan nå med dina känslor, att han verkligen och sannerligen står vakt till vänster och höger om dig, försörjer ditt liv och styr ditt öde. Han är inte vid den fjärran horisonten, och han har inte heller gömt sig högt uppe bland molnen. Han är vid din sida, och är uppsatt över er alla; han är allt som du har, och han är det enda du har. En sådan Gud låter dig älska honom från hjärtat, klamra dig fast vid honom, hålla honom nära, beundra honom, vara rädd att förlora honom och vara ovillig att avstå från honom längre, inte lyda honom längre, eller undgå honom längre eller skapa avstånd till honom. Allt du vill är att ta hand om honom, lyda honom, återgälda allt han ger dig och överlämna dig till hans herravälde. Du vägrar inte längre att ledas, försörjas, vakas över, och att vara hållen av honom, vägrar inte längre vad han påbjuder och föreskriver åt dig. Allt du vill är att följa honom, vandra på hans högra eller vänstra sida; allt du vill är att acceptera honom som ditt enda liv, att acceptera honom som din enda Herre, din enda Gud.

18 augusti 2014

 
 
Fullständig text: Guds ord 

Av Stina - Tisdag 7 maj 17:49


Var och en av er måste på nytt undersöka sitt liv av tro på Gud för att se om du, i din strävan efter Gud, verkligen har förstått, verkligen har begripit och verkligen har lärt känna Gud, om du verkligen vet vilken attityd Gud har till olika typer av människor, och om du verkligen förstår vad Gud arbetar fram i dig och hur Gud definierar varje handling du gör. Denna Gud, som är vid din sida, och styr riktningen på ditt framsteg, och föreskriver ditt öde, och sörjer för dina behov ‒ hur mycket förstår du, i den slutgiltiga utvärderingen, och hur mycket vet du egentligen om honom? Vet du vad han arbetar fram i dig varje dag? Vet du på vilka principer och syften han grundar varje handling han gör? Vet du hur han vägleder dig? Vet du på vilket sätt han försörjer dig? Vet du med vilka metoder han leder dig? Vet du vad han önskar få från dig och vad han vill uppnå i dig? Vet du vilken attityd han har till de olikartade sätt som du beter dig på? Vet du om du är en person som är älskad av honom? Vet du ursprunget till hans glädje, ilska, sorg och förtjusning, vilka tankar och idéer som ligger bakom dem, och hans väsen? Vet du, i slutändan, vad för slags Gud den här Guden du tror på är? Är dessa och andra liknande frågor något som du har aldrig förstått eller tänkt på? Har du, när du fullföljer din tro på Gud, genom verklig uppskattning och upplevelse av Guds ord, rensat upp dina missförstånd om honom? Har du, efter att ha tagit emot Guds fostran och tillrättavisande, uppnått äkta underkastelse och omsorg? Har du, mitt i Guds tuktan och dom, lärt känna människans upproriskhet och sataniska natur och fått en smula förståelse för Guds helighet? Har du, under Guds ords vägledning och upplysning, börjat få en ny syn på livet? Har du, mitt i den prövning som Gud sände, känt hans intolerans för människans brott liksom vad han kräver av dig och hur han räddar dig? Om du inte vet vad det är att missförstå Gud, eller hur du skall klara upp detta missförstånd, då kan man säga att du aldrig har trätt in i sann gemenskap med Gud och aldrig har förstått Gud, eller åtminstone kan man säga att du aldrig har velat förstå honom. Om du inte vet vad Guds fostran och tuktan är, då vet du helt säkert inte vad underkastelse och omsorg är, eller åtminstone har du aldrig riktigt underkastat dig eller brytt dig om Gud. Om du aldrig har upplevt Guds tuktan och dom, då kommer du helt säkert inte att veta vad hans helighet är, och du kommer att vara ännu mindre klar över vad människans uppror är. Om du aldrig riktigt har haft en rätt syn på livet, eller ett rätt mål i livet, utan fortfarande befinner dig i ett tillstånd av förvirring och obeslutsamhet över din framtida väg i livet, till och med till den grad att du är tveksam till att gå framåt, då är det säkert att du aldrig riktigt har fått Guds upplysning och vägledning, och man kan också säga att du egentligen aldrig har blivit försörjd eller påfylld av Guds ord. Om du ännu inte har genomgått Guds prövning, då säger det sig självt att du helt säkert inte kommer att veta vad Guds intolerans för människans brott är, och du skulle inte heller förstå vad Gud slutligen kräver av dig, och än mindre vad hans verk med att förvalta och rädda människan i slutändan handlar om. Om en person aldrig har upplevt eller uppfattat något i Guds ord, oavsett hur många år han har trott på Gud, vandrar han helt säkert inte vägen till frälsning, hans tro på Gud är helt säkert utan egentligt innehåll, hans kunskap om Gud är helt säkert noll, och det säger sig självt att han inte har någon aning om vad det är att vörda Gud.

 

Guds ägodelar och vara, Guds väsen, Guds sinnelag – allt har blivit känt i hans ord till mänskligheten. När människan upplevelser Guds ord, kommer hon, under processen med att utföra dem, att förstå syftet bakom de ord Gud talar, och förstå Guds ords källa och bakgrund, och förstå och uppskatta Guds ords avsedda effekt. För mänskligheten är allt detta sådant som människan måste uppleva, greppa och skaffa tillgång till för att komma åt sanning och liv, greppa Guds avsikter, omvandlas i sitt sinnelag och bli förmögen att underkasta sig Guds suveränitet och arrangemang. Samtidigt som människan upplever, greppar och får åtkomst till dessa ting, kommer hon successivt att ha fått en förståelse för Gud, och vid det laget kommer hon dessutom ha fått olika grader av kunskap om honom. Denna förståelse och kunskap kommer inte från något som människan har fantiserat eller utarbetat, utan snarare från vad hon uppskattar, upplever, känner och bekräftar inom sig själv. Människans kunskap om Gud skaffar sig ett innehåll först efter att hon har uppskattat, upplevt, känt och bekräftat dessa saker; endast den kunskap hon erhåller i det här läget är faktisk, verklig och korrekt, och denna process ‒ med att uppnå äkta förståelse och kunskap om Gud genom att uppskatta, uppleva, känna och bekräfta hans ord ‒ är inget annat än sann gemenskap mellan människa och Gud. Mitt i detta slags gemenskap börjar människan verkligen förstå och begripa Guds avsikter, börjar verkligen förstå och känna Guds ägodelar och vara, börjar verkligen förstå och känna Guds väsen, börjar gradvis förstå och känna Guds sinnelag, uppnår verklig säkerhet om, och en korrekt definition av, det faktum att Gud har herravälde över hela skapelsen, och får en väsentlig betydelse för och kunskap om Guds identitet och position. Mitt i detta slags gemenskap ändrar människan, steg för steg, sina idéer om Gud, och föreställer sig inte längre honom ur tomma luften, eller ger utlopp för sina egna misstankar om honom, eller missförstår honom, eller fördömer honom, eller dömer honom eller tvivlar på honom. Följaktligen kommer människan att ha färre debatter med Gud, hon kommer att ha färre konflikter med Gud, och det kommer att bli färre tillfällen då hon gör uppror mot Gud. Omvänt kommer människans omsorg om och underkastelse för Gud att växa sig större, och hennes vördnad för Gud kommer att bli mer verklig och mer djupgående. Mitt i detta slags gemenskap kommer människan inte bara att uppnå tillhandahållandet av sanningen och livets dop, utan hon kommer samtidigt att uppnå sann kunskap om Gud. Mitt i detta slags gemenskap kommer människan inte bara att omvandlas i sitt sinnelag och ta emot frälsning, utan hon kommer samtidigt också att samla en skapad varelses sanna vördnad och tillbedjan gentemot Gud. Efter att ha haft detta slags gemenskap, kommer människans tro på Gud inte längre att vara ett tomt pappersark, eller ett löfte som erbjuds med läpparnas bekännelse, eller en sorts blind strävan och avgudadyrkan; endast med detta slags gemenskap kommer människans liv att växa till mot mognad dag för dag, och först nu kommer hennes sinnelag gradvis att omvandlas, och hennes tro på Gud kommer, steg för steg, att övergå från en vag och osäker övertygelse till äkta underkastelse och omsorg, till verklig vördnad; människan kommer också, i sin strävan efter Gud, gradvis att framskrida från en passiv till en aktiv hållning, från en som utsätts för handlingar till en som utför positiva handlingar; endast med detta slags gemenskap kommer människan att nå fram till sann förståelse och begrepp om Gud, till sann kunskap om Gud. Eftersom den stora majoriteten av människor aldrig har trätt in i sann gemenskap med Gud, stannar deras kunskap om Gud på den teoretiska nivån, på bokstävers och dogmers nivå. Det vill säga, den stora majoriteten av människorna är fortfarande, oavsett hur många år de har trott på Gud, på samma plats där de startade i fråga om att känna Gud, fast på en botten av traditionella former av vördnad, med deras yttre tecken av legendarisk färg och feodal vidskepelse. Att människans kunskap om Gud skulle stoppas vid sin startpunkt innebär att den är praktiskt taget obefintlig. Bortsett från människans bekräftelse av Guds position och identitet, befinner sig fortfarande människans tro på Gud i ett tillstånd av vag osäkerhet. Hur mycket sann vördnad kan människan därmed ha för Gud?

 

Det spelar ingen roll hur fast du tror på hans existens; det kan inte ersätta din kunskap om Gud, och inte din vördnad för Gud. Oavsett hur mycket du har njutit av hans välsignelser och hans nåd, kan inte det ersätta din kunskap om Gud. Oavsett hur villig och angelägen du är att få viga ditt allt och offra ditt allt för hans skull, kan inte det ersätta din kunskap om Gud. Du kanske har blivit så bekant med de ord han har talat, eller kan dem till och med utantill och kan rabbla upp dem baklänges, men det kan inte ersätta din kunskap om Gud. Människan må vara fast besluten att följa Gud, men om hon aldrig har haft äkta gemenskap med Gud, eller har haft en äkta upplevelse av Guds ord, då skulle hennes kunskap om Gud ändå inte att vara mer än en ren nitlott eller en oändlig dagdröm; trots att du kanske har ”umgåtts” med Gud i förbigående, eller mött honom ansikte mot ansikte, skulle din kunskap om Gud fortfarande vara noll, och din vördnad för Gud inte mer än ett tomt slagord eller ett ideal.

 

Många människor håller upp Guds ord för att läsa dem varje dag, också till den grad att de noggrant memorerar alla klassiska stycken som sina käraste ägodelar, och dessutom predikar Guds ord överallt, och försörjer och bistår andra genom hans ord. De menar att göra detta är att vittna om Gud, att vittna om hans ord; att göra detta är att följa Guds väg; de anser att göra detta är att leva efter Guds ord, att göra detta är att ha med hans ord i deras faktiska liv, att när de gör detta kommer de att kunna ta emot Guds lovord, och bli räddade och fulländade. Men inte ens när de predikar Guds ord, följer de någonsin Guds ord i praktiken, eller försöker anpassa sig själva till det som avslöjas i Guds ord. Istället använder de Guds ord för att med knep vinna andras beundran och förtroende, för att träda in i sin egen förvaltning, och för att förskingra och stjäla Guds ära. De hoppas förgäves kunna utnyttja möjligheten som spridandet av Guds ord erbjuder för att tilldelas Guds verkande och hans lovord. Så många år har gått, men dessa människor har inte bara varit oförmögna att förtjäna Guds lovord i processen att predika Guds ord, och de har inte bara varit oförmögna att upptäcka vilken väg de bör följa när de bära vittnesbörd om Guds ord, och de har inte bara låtit bli att hjälpa eller förse sig själva när de förser och hjälper andra genom Guds ord, och de har inte bara varit oförmögna att lära känna Gud eller att väcka äkta vördnad för Gud inom sig när de göra alla dessa saker; utan deras missuppfattningar om Gud har tvärtom växt sig allt djupare, deras misstro mot honom allt allvarligare, och deras fantasier om honom än mer överdrivna. Försedda och vägledda av sina teorier om Guds ord, verkar de vara helt i sitt element, som om de tillämpar sina färdigheter med obesvärad lätthet, som om de har hittat sin mening med livet, sitt uppdrag, och som om de har fått nytt liv och räddats, som om de, med Guds ord läckert rullande från tungan i recitation, har fått tillgång till sanningen, har greppat Guds avsikter, och upptäckt vägen till att känna Gud, som om de ofta hamnar ansikte mot ansikte med Gud när de predikar Guds ord. Dessutom blir de ofta ”rörda” till gråtanfall, och, ofta ledda av ”Gud” i Guds ord, verkar oavbrutet greppa efter hans uppriktiga omtänksamhet och vänliga avsikt, och samtidigt verkar de ha greppat Guds frälsning av människan och hans förvaltning, ha lärt känna hans väsen, och ha förstått hans rättfärdiga sinnelag. Baserat på denna grundval, tycks de tro på Guds existens i ännu högre grad, bli än mer medvetna om Hans upphöjdhet, och än djupare känna hans storhet och överjordiskhet. Stöpt i ytliga kunskaper om Guds ord, verkar det som om deras tro har vuxit, deras beslutsamhet att uthärda lidande har stärkts och deras kunskap om Gud har fördjupats. De vet inte att, tills de faktiskt upplever Guds ord, kommer all deras kunskap om Gud och deras idéer om honom från deras egen ivriga fantasi och förmodan. Deras tro skulle inte bestå någon form av prov från Gud, deras så kallade andlighet och mognad skulle helt enkelt inte bestå Guds prövning eller granskning, deras beslutsamhet är bara ett slott byggt på lös sand och deras så kallade kunskap om Gud är inte mer än ett fantasifoster. Faktum är att dessa människor, som har lagt ner stor ansträngning på Guds ord, aldrig ens har förstått vad verklig tro är, vad verklig underkastelse är, vad verklig omsorg är, eller vad verklig kunskap om Gud är. De tar teori, fantasi, kunskap, gåva, traditioner, vidskepelse och till och med människans moraliska värden, och gör dem till ”investeringskapital” och ”militära vapen” med syftet att tro på Gud och sträva efter honom, och gör dem till och med till grundvalen för deras tro på Gud och deras strävan efter honom. På samma gång tar de också detta kapital och denna arsenal och gör dem till en magisk talisman med syftet att lära känna Gud, och att möta upp och kämpa mot Guds granskning, prövning, tuktan och dom. I slutändan består det de samlar fortfarande inte av något annat än slutsatser om Gud som är genomsyrade av religiösa konnotationer, av feodal vidskepelse och av allt som är romantiskt, groteskt och gåtfullt, och deras sätt att känna och definiera Gud är gjutet i samma form som det hos människor som bara tror på himlen där ovan eller på den gamle mannen i himlen, medan Guds verklighet, hans väsen, hans sinnelag, hans ägodelar och så vidare ‒ allt som har att göra med Gud själv ‒ är saker som deras vetskap har misslyckats att greppa, är helt irrelevant för och till och med är motpol till. Även om de lever under Guds ords försörjning och näring, är de på så vis ändå inte förmögna att verkligen beträda vägen att frukta Gud och undvika det onda. Den verkliga orsaken till detta är att de aldrig har bekantat sig med Gud, och inte heller någonsin har haft äkta kontakt eller gemenskap med honom, och det är omöjligt för dem att nå fram till ömsesidig förståelse med Gud, eller att inom sig väcka äkta tro på, strävan efter, eller tillbedjan av Gud. Att de skulle betrakta Guds ord så, att de skulle betrakta Gud så ‒ detta perspektiv och denna attityd har dömt dem att återvända tomhänta från sina ansträngningar, har dömt dem att aldrig i all evighet kunna beträda den väg som innebär att frukta Gud och undvika det onda. Det mål de strävar efter, och den riktning de går, är ett uttryck för att de är Guds fiender i all evighet, och att de i all evighet aldrig kommer att kunna ta emot frälsning.

 

I fallet med en människa som har följt Gud under många år och har njutit av att ha blivit försörjd med hans ord under många år, om hennes definition av Gud, i sin essens, är densamma som någon som bugar i vördnad inför avgudar, då skulle detta vara ett tecken på att denna människa inte har uppnått Guds ords verklighet. Detta beror på att hon helt enkelt inte har trätt in i Guds ords verklighet, och av denna anledning har verkligheten, sanningen, avsikterna och kraven på mänskligheten, vilka alla är inneboende i Guds ord, inget som helst att göra med henne. Det vill säga, oavsett hur hårt en sådan människa kämpar med den ytliga betydelsen hos Guds ord, är allt förgäves! Eftersom det hon eftersträvar bara är ord, kommer det hon får också med nödvändighet bara att vara ord. Oavsett om de ord som Gud talar, till det yttre, är klara eller dunkla, utgör de alla oumbärliga sanningar för människan då hon träder in i livet; de är källan med levande vatten som gör det möjligt för henne att överleva i både ande och kött. De förser människan med det hon behöver för att hålla sig vid liv; lärosatser och bekännelse för att bedriva sitt dagliga liv; vägen, målet och riktning genom vilken hon måste passera för att få frälsning; varje sanning som hon borde besitta som en skapad varelse inför Gud, och varje sanning om hur människan lyder och tillber Gud. De utgör de garantier som säkerställer människans överlevnad, de är människans dagliga bröd, och de är också det robusta stöd som gör det möjligt för människan att vara stark och stå upp. De är rika i verkligheten hos sanningen för den normala mänskligheten, som den levs ut av den skapade mänskligheten, rika på sanningen med vilken mänskligheten bryter sig fri från fördärv och undflyr Satans snaror, rika i den outtröttliga undervisning, uppmaning, uppmuntran och tröst som Skaparen ger till den skapade mänskligheten. De är den fyr som vägleder och upplyser mänskligheten till att förstå allt som är positivt, den garanti som försäkrar att människor kommer att leva ut och komma i besittning av allt som är rättfärdigt och gott, det kriterium utifrån vilket alla människor, händelser och objekt bedöms, och dessutom den navigationspunkt som leder människor till frälsning och ljusets väg. Endast i den verkliga upplevelsen av Guds ord är människan försedd med sanningen och med liv; endast häri börjar hon förstå vad normal mänsklighet är, vad ett meningsfullt liv är, vad en äkta skapad varelse är, vad verklig lydnad mot Gud är; endast häri börjar hon förstå hur hon skall ha omsorg om Gud, hur hon skall uppfylla en skapad varelses plikt och hur hon skall besitta en verklig människas likhet; bara häri börjar hon förstå vad som menas med äkta tro och äkta tillbedjan; endast häri förstår hon vem som är härskaren över himlarna och jorden och alla ting; endast häri börjar hon förstå de sätt på vilka den enda som är härskaren över hela skapelsen regerar över, leder och sörjer för skapelsen; och endast häri börjar hon förstå och greppa de sätt på vilka den ende som är härskare över hela skapelsen existerar, blir uppenbar och verkar ... Åtskild från den verkliga upplevelsen av Guds ord, har människan ingen verklig kunskap eller insikt i Guds ord och sanningen. En sådan människa är rent ut sagt ett levande lik, ett helgjutet skal, och all kunskap som rör Skaparen har inget som helst att göra med henne. I Guds ögon har en sådan människa aldrig trott på honom, och hon har heller aldrig följt honom och därmed erkänner Gud varken henne som sin troende eller som sin följare, än mindre som en äkta skapad varelse.

 

En äkta skapad varelse måste veta vem Skaparen är, vad människans skapelse är till för, hur man uppfyller en skapad varelses ansvar och hur man tillber skapelsens Herre, måste förstå, greppa, veta och ha omsorg om Skaparens avsikter, önskemål och krav, och måste agera i enlighet med Skaparens väg ‒ frukta Gud och undvika det onda.

...

Fullständig text: https://sv.kingdomsalvation.org/fearing-God-and-shunning-evil.html


Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

Av Stina - Tisdag 7 maj 13:52

Alla tycker att Guds förvaltning är främmande, för människor tror att Guds förvaltning helt saknar samband med dem. De tror att denna förvaltning enbart är Guds eget verk, att den är Guds ensak och därför är mänskligheten likgiltig inför Guds förvaltning. Därigenom har mänsklighetens frälsning blivit vag och oklar och är numera inget annat än tom retorik. Trots att människan följer Gud i syfte att bli räddad och träda in i det underbara slutmålet bekymrar hon sig inte om hur Gud uträttar sitt verk. Människan bryr sig inte om vad Gud planerar att göra och den roll hon själv måste inta för att bli räddad. Det är så tragiskt! Människans frälsning är oskiljbar från Guds förvaltning och kan än mindre särskiljas från Guds plan. Ändå har människan inga höga tankar om Guds förvaltning och distanserar sig på det viset allt mer från Gud. Konsekvensen blir att allt fler personer börjar följa Gud utan att veta sådant som är nära förknippat med människans frälsning, som vad skapelsen är, vad tron på Gud är, hur man tillber Gud och så vidare. Vi måste därför, i det läget, ha ett samtal om Guds förvaltning, så att alla troende tydligt förstår vad det innebär att följa Gud och tro på honom. Då kan de också välja mer korrekt vilken väg de ska slå in på istället för att följa Gud bara för att få välsignelser, undvika olyckor eller bli framgångsrika.

 

Även om Guds förvaltning kan verka djupsinnig för människan är den inte obegriplig för henne, för hela Guds verk är förknippat med hans förvaltning, knutet till arbetet för mänsklighetens frälsning och det angår mänsklighetens liv, levnad och slutmål. Det verk som Gud utför bland och med människor kan sägas vara mycket praktiskt och meningsfullt. Det kan ses av människan, upplevas av människan och är långt ifrån abstrakt. Om människan saknar förmåga att godta allt det verk som Gud utför, vad tjänar då det verk till? Och hur kan en sådan förvaltning leda till människans frälsning? Många av de som följer Gud är bara måna om hur de ska få välsignelser eller undvika olyckor. När det talas om Guds verk och förvaltning tystnar de och tappar intresset. De tror inte att vetskapen om sådana tröttsamma frågor kommer att berika deras liv eller vara till någon fördel, så även om de fått höra budskap om Guds förvaltning har de behandlat dem lättvindigt. Och de betraktar dem inte som något värdefullt att acceptera, tar än mindre emot dem som en del av sina liv. Sådana människor har ett mycket enkelt syfte med att följa Gud: att bli välsignade, och de är för lata för att vinnlägga sig om något som inte inbegriper det syftet. Att tro på Gud för att få välsignelser är det mest legitima målet för dem och själva värdet av deras tro. De är oberörda av allt som inte uppfyller det syftet. Så är fallet med de flesta som tror på Gud idag. Deras mål och motivation ter sig legitima, för samtidigt som de tror på Gud offrar de sig för Gud, hänger sig åt Gud och utför sin plikt. De ger avkall på sin ungdom, försakar familj och karriär och är till och med fullt engagerade hemifrån i flera år. På grund av sitt slutliga mål byter de intressen, förändrar sin livssyn och ändrar till och med riktning för sitt sökande, men syftet med sin tro på Gud kan de inte förändra. De skyndar omkring för att förvalta sina egna ideal. Det spelar ingen roll hur lång vägen är och hur många umbäranden och hinder de stöter på, de håller ändå fast vid sina avsikter och är aldrig rädda för döden. Vad är det för kraft som gör att de fortsätter vara så hängivna på det här sättet? Är det deras samvete? Är det deras stora och ädla personlighet? Är det deras föresatser att strida mot ondskans krafter till det bittra slutet? Är det deras tro som de vittnar om Gud med utan att söka vedergällning? Är det deras lojalitet som de är beredda att ge upp allting för i syfte att utföra Guds vilja? Eller är det deras anda av hängivenhet med vilken de alltid har försakat personliga slösaktiga krav? Att människor som aldrig har känt till Guds förvaltningsverk ger så mycket är helt enkelt ett förunderligt mirakel! Låt oss för ögonblicket inte resonera om hur mycket dessa människor har gett. Deras beteende är däremot väl värt en närmare analys. Kan det, förutom de fördelar som är så tätt förknippade med dem, finnas andra anledningar till att dessa människor som aldrig förstår Gud ger så mycket till honom? Här upptäcker vi ett hittills oidentifierat problem: Människans relation till Gud är av rent och skärt egenintresse. Det är en relation mellan mottagaren och givaren av välsignelser. Det är kort sagt som relationen mellan anställd och arbetsgivare. Den anställda arbetar endast för att få den ersättning som arbetsgivaren ger. I en sådan relation finns ingen tillgivenhet, bara en överenskommelse. Där finns ingen som älskar och blir älskad, endast välgörenhet och nåd, där finns ingen förståelse, endast resignation och bedrägeri, där finns ingen förtrolighet, endast en avgrund som inte kan överbryggas. När det går så långt, vem har förmågan att vända en sådan trend? Och hur många människor kan verkligen förstå hur hopplös den relationen har blivit? Jag tror inte att någon kan föreställa sig, när människor fördjupar sig i glädjen över att vara välsignade, hur pinsam och obehaglig en sådan relation till Gud är.

 

Det sorgligaste med människans tro på Gud är att hon står för sin egen förvaltning mitt i Guds verk och är obekymrad om Guds förvaltning. Människans största misslyckande består i hur hon, samtidigt som hon försöker underkasta sig Gud och tillbe honom, bygger upp sitt eget ideala slutmål och räknar ut hur hon ska erhålla den största välsignelsen och det bästa slutmålet. Även om människor inser hur beklagansvärda, avskyvärda och patetiska de är, hur många finns det som är redo att överge sina ideal och förhoppningar? Och vem har förmåga att hejda sig och sluta att bara tänka på sig själv? Gud behöver dem som kommer att samverka nära med honom och fullborda hans förvaltning. Han behöver dem som tänker ägna kropp och själ åt hans förvaltningsverk, i syfte att underkasta sig honom. Han har inget behov av människor som sträcker ut handen och tigger av honom varje dag, än mindre behöver han dem som skänker lite och sedan väntar på att bli återgäldade. Gud föraktar dem som ger ett litet bidrag och sedan vilar på lagrarna. Han hatar de kallt beräknande personer som ogillar hans förvaltningsverk och bara vill prata om att komma till himlen och få välsignelser. Han hyser en ännu större avsky för dem som drar nytta av den möjlighet som kommer ur hans verk med att frälsa mänskligheten. Det beror på att dessa människor aldrig har brytt sig om vad Gud vill åstadkomma och uppnå med sitt förvaltningsverk. De är bara engagerade i hur de kan använda den möjlighet som kommer av Guds verk för att få välsignelser. De är likgiltiga för Guds hjärta och helt upptagna av sin egen framtid och sitt eget öde. De som ogillar Guds förvaltningsverk och inte har det minsta intresse av hur Gud frälser mänskligheten och hans vilja gör alla som de behagar, oberoende av Guds förvaltningsverk. Deras beteende hyllas inte av Gud, godkänns inte av Gud, än mindre ses det med blida ögon av Gud.

 

Så många varelser det finns som lever och förökar sig i universums stora rymd genom att följa livets lag gång på gång och hålla fast vid en konstant regel. De som dör tar med sig de levandes historier och de som lever upprepar samma tragiska historia som de som har dött. Och mänskligheten kan inte undgå att fråga sig själv: Varför lever vi? Och varför måste vi dö? Vem är det som styr denna värld? Och vem skapade denna mänsklighet? Var det verkligen moder natur som skapade mänskligheten? Har mänskligheten verkligen kontroll över sitt eget öde? … Mänskligheten har ställt sig dessa frågor i tusentals år, om och om igen. Ju mer människosläktet har fixerat sig vid dessa frågor desto större törst har den utvecklat för vetenskap tyvärr. Vetenskapen ger kort tillfredsställelse och tillfällig glädje för köttet men är långt ifrån tillräcklig för att befria mänskligheten från tomheten, ensamheten och den knappt dolda fruktan och hjälplösheten som finns djupt inne i hennes själ. Mänskligheten tillämpar bara vetenskaplig kunskap som kan ses med blotta ögat och förstås med hjärnan för att bedöva sitt hjärta. Men sådan vetenskaplig kunskap kan inte hindra människan från att utforska mysterier. Mänskligheten vet inte vem som är härskaren över allt i universum, än mindre känner hon till mänsklighetens begynnelse och framtid. Mänskligheten lever bara, av nödvändighet, mitt i denna lag. Ingen kan undfly den och ingen kan förändra den, för bland alla ting och i himlen finns det bara en enda, från evighet till evighet, som härskar över allting. Han är den ende som aldrig har skådats av människan, den ende som mänskligheten aldrig har känt, den på vars existens mänskligheten aldrig har trott, ändå är han den ende som blåste in andedräkten i mänsklighetens förfäder och gav liv åt mänskligheten. Han är den ende som tillgodoser och ger näring åt mänskligheten för att säkra dess existens och vägleder mänskligheten fram till idag. Dessutom är det han, och endast han, som människosläktet är beroende av för sin överlevnad. Han härskar över allt och styr alla levande varelser i universum. Han för befäl över de fyra årstiderna och det är han som framkallar vind, frost, snö och regn. Han ger mänskligheten solsken och gör att det blir natt. Det var han som anlade himmel och jord och gav människan berg, sjöar och floder och alla levande varelser i dem. Hans gärning finns överallt, hans makt finns överallt, hans visdom finns överallt och hans auktoritet finns överallt. Alla dessa lagar och regler är förkroppsligandet av hans gärning och uppenbarar hans visdom och auktoritet. Vem kan undanta sig själv från hans välde? Och vem kan frita sig själv från hans avsikter? Allting existerar under hans blick och dessutom lever allting under hans välde. Hans gärning och hans makt gör att mänskligheten inte har något annat val än att erkänna det faktum att han verkligen finns och härskar över allt. Inget annat än han kan ha herraväldet över universum, än mindre kan det oupphörligen sörja för denna mänsklighet. Oavsett om du kan känna igen Guds gärning och oavsett om du tror på Guds existens eller ej råder det ingen tvekan om att ditt öde omfattas av Guds ordning och det råder ingen tvekan om att Gud alltid kommer att härska över allt. Hans existens och auktoritet är inte beroende av om de kan kännas igen och begripas av människan. Endast han känner till människans förflutna, nutid och framtid och endast han kan avgöra mänsklighetens öde. Oavsett om du kan acceptera detta faktum kommer det inte att dröja länge förrän mänskligheten bevittnar allt detta med egna ögon, och det är det faktum som Gud snart kommer att verkställa. Mänskligheten lever och dör inför Guds blick. Mänskligheten lever för Guds förvaltning och när hennes ögon sluts för sista gången är det till följd av samma förvaltning. Människan kommer och går, om och om igen, fram och tillbaka. Allt är, utan undantag, en del av Guds suveränitet och avsikter. Guds förvaltning fortskrider alltid och har aldrig upphört. Han kommer att göra så att mänskligheten blir medveten om hans existens, litar på hans suveränitet, skådar hans gärning och återvänder till hans rike. Det är hans plan och det verk som han har utfört i tusentals år.

 

Guds förvaltningsverk började när världen skapades, och människan finns i kärnan av detta verk. Guds skapelse av allting kan sägas vara för människans skull. Eftersom hans förvaltningsverk sträcker sig över tusentals år och inte utförs bara på minuter eller sekunder eller ett ögonblick, eller på ett eller två år, tvingades han skapa fler saker som behövdes för människans överlevnad, så som solen, månen, alla slags levande varelser och mat och en levande miljö för mänskligheten. Det var början på Guds förvaltning.

Efter det överlät Gud mänskligheten till Satan, människan levde under Satans domän och det ledde gradvis till Guds verk i den första tidsåldern: berättelsen om Lagens Tidsålder… Under flera tusen år av Lagens Tidsålder vande sig mänskligheten vid vägledning under Lagens Tidsålder, och de började ta lätt på det hela och lämnade gradvis Guds omvårdnad. Och samtidigt som de höll sig till lagen dyrkade de därmed också avgudar och begick onda handlingar. De var utan Jehovas skydd och levde bara sina liv inför altaret i templet. Faktum var att Guds verk hade lämnat dem för länge sedan och trots att israeliterna fortfarande höll sig till lagen och uttalade Jehovas namn och till och med stolt trodde att endast de var Jehovas folk och Jehovas utvalda, så övergav Guds härlighet dem i tysthet…

 

När Gud utför sitt verk lämnar han alltid en plats i tysthet samtidigt som han stilla uträttar det nya verk som han påbörjar på en annan plats. Det ter sig osannolikt för människor som blir som förlamade. Människor har alltid satt värde på det gamla och hyst en aversion mot det nya och obekanta eller sett det som ett problem. Därför är människan, från början till slut, den sista av alla ting som får vetskap om vilket nytt verk Gud utför.

 

Som det alltid har varit efter Jehovas verk i Lagens Tidsålder påbörjade Gud sitt nya verk i det andra skedet: genom att ta på sig köttet och inkarnerad som människa i tio, tjugo år och tala och uträtta sitt verk bland troende. Ändå var det, utan undantag, ingen som visste och bara ett fåtal som accepterade att han var Gud som blivit kött, efter att Herren Jesus hade spikats upp på korset och uppstått. Det problematiska var att det dök upp en som hette Paulus som hade inlett en dödlig fiendeskap med Gud. Även sedan Paulus slogs till marken och blev en apostel förändrades inte hans gamla natur, och han skrev många brev. Tyvärr uppfattade senare generationer hans brev som Guds ord att glädja sig i till den grad att de togs med i Nya testamentet och förväxlades med orden som talades av Gud. Det är sannerligen en stor skam sedan tillkomsten av Skriften. Och begicks inte det misstaget till följd av människornas dumhet? De kände föga till att människans brev eller andliga skrifter inte borde finnas bland de skriftliga vittnesbörden om Guds verk i Nådens Tidsålder och utges för att vara Guds verk och ord. Men det är ett sidospår, så låt oss återgå till vårt ursprungliga tema. Så snart det andra skedet av Guds verk var fullbordat – efter korsfästelsen – uträttades Guds verk med att rädda människan från synden (vilket innebär att rädda människan ur Satans grepp). Från den stunden behövde mänskligheten bara erkänna Herren Jesus som sin frälsare för att hennes synder skulle bli förlåtna. Teoretiskt sett var människans synder inte längre ett hinder för att hon skulle uppnå frälsning och komma inför Gud, och de var inte längre det övertag med vilket Satan anklagade människan. Det beror på att Gud själv hade utfört riktigt verk, hade blivit lik, och en försmak av, syndigt kött och Gud själv var syndoffret. På det viset steg människan ner från korset, blev friköpt och frälst tack vare Guds kött, likt detta syndiga kött. Och då kom människan, efter att ha blivit tillfångatagen av Satan, ett steg närmare att acceptera frälsningen inför Gud. Det skedet av verket var givetvis Guds förvaltning som var ett steg vidare från Lagens Tidsålder, på en djupare nivå än Lagens Tidsålder.

 

Sådan är Guds förvaltning: att överlåta mänskligheten till Satan – en mänsklighet som inte vet vad Gud är, vad Skaparen är, hur man tillber Gud och varför det är nödvändigt att underkasta sig Gud – och ge Satans fördärv fritt spelrum. Steg för steg återvinner Gud sedan människan ur Satans grepp, tills människan tillber Gud helt och avvisar Satan. Det är Guds förvaltning. Det hela låter som en mytisk berättelse och det verkar förvirrande. Människor tycker att det är som en mytisk berättelse och det beror på att de inte har en aning om hur mycket människan har varit med om de senaste flera tusen åren, än mindre vet de hur många berättelser som har utspelat sig inom rymden av detta universum. Det beror också på att de inte kan greppa den mer häpnadsväckande, mer skrämmande värld som existerar bortom den materiella världen men som deras dödliga ögon hindrar dem från att se. Den ter sig obegriplig för människan och det beror på att människan saknar insikt i betydelsen av Guds frälsning av mänskligheten och betydelsen av Guds förvaltningsverk och inte förstår hur Gud slutligen vill att människosläktet ska vara. Är det en mänsklighet besläktad med Adam och Eva, ofördärvad av Satan? Nej! Syftet med Guds förvaltning är att vinna en grupp människor som tillber Gud och underkastar sig honom. Denna mänsklighet har blivit fördärvat av Satan men ser inte längre Satan som sin far. Det känner igen Satans fula tryne och avvisar det och kommer inför Gud för att godta hans dom och tuktan. Den vet vad som är fult och hur det står i kontrast till det som är heligt, och den känner igen Guds storhet och Satans ondska. En sådan mänsklighet kommer inte längre att arbeta för Satan, eller tillbe Satan, eller avguda Satan. Det beror på att det är en grupp människor som verkligen har vunnits av Gud. Detta är innebörden av Guds förvaltning av mänskligheten. Under Guds förvaltningsverk i denna tid är mänskligheten föremål för Satans fördärv och samtidigt föremål för Guds frälsning, liksom föremålet för Guds och Satans kamp. Samtidigt som Gud uträttar sitt verk återvinner han gradvis människan ur Satans grepp och människan kommer därmed ständigt närmre Gud…

Och sedan följde Rikets Tidsålder som är ett mer praktiskt skede av verket och samtidigt det svåraste för människan att acceptera. Det beror på att ju närmre människan kommer Gud, desto närmre kommer Guds stav människan och desto tydligare framträder Guds ansikte för människan. Efter friköpandet av mänskligheten återvänder människan nu officiellt till Guds familj. Människan trodde att det nu var njutningens tid, men hon blir utsatt för ett frontalangrepp från Gud vars like ingen kunnat föreställa sig. Det visar sig att det är ett dop som Guds folk måste ”åtnjuta”. Vid en sådan behandling har människor inget val utan måste stanna upp och tänka inom sig: jag är lammet som har varit borta i många år och som Gud har betalat så mycket för att köpa tillbaka, så varför behandlar Gud mig såhär? Är det Guds sätt att skratta åt mig och avslöja mig? … När åren har gått har människan blivit härdad, efter att ha upplevt svårigheter i form av förfining och tuktan. Även om människan har gått miste om ”härligheten” och ”romantiken” från svunna tider har hon omedvetet kommit att förstå sanningen med att vara människa och kommit att uppskatta de år som Gud har ägnat åt att rädda mänskligheten. Människan börjar så sakteliga avsky sitt eget barbariska sätt. Hon börjar hata sin djuriskhet och alla missförstånd med Gud och de orimliga krav hon har ställt på honom. Det går inte att vrida klockan tillbaka. Tidigare händelser blir till ångerfyllda minnen hos människan och Guds ord och kärlek blir drivkraften i människans nya liv. Människans sår läker dag för dag, hennes styrka kommer tillbaka och hon står upp och ser på den Allsmäktiges ansikte… bara för att upptäcka att han alltid har funnits vid min sida och att hans leende och vackra anlete fortfarande är lika rörande. I hjärtat bryr han sig fortfarande om den mänsklighet som han har skapat och hans händer är lika hjärtliga och mäktiga som de var i början. Det är som om människan har återvänt till Edens lustgård, men den här gången lyssnar hon inte längre på ormens lockelser och vänder sig inte längre bort från Jehovas ansikte. Människan knäböjer inför Gud, ser upp mot Guds leende ansikte och bär fram sitt mest värdefulla offer – Å, min Herre, min Gud!

 

Guds kärlek och medlidande genomsyrar hans förvaltningsverk in i minsta detalj och Gud fortsätter outtröttligt, oberoende av om människor kan förstå hans goda intentioner, att utföra det verk som han avser att åstadkomma. Oavsett hur mycket människor förstår av Guds förvaltning kan alla inse fördelarna och den hjälp som kommer av det verk som Gud utför. Kanske har du inte känt något av den kärlek eller det liv som Gud ger idag, men så länge du inte överger Gud och inte ger upp din föresats att sträva efter sanningen kommer det alltid en dag då Guds leende uppenbaras för dig. För syftet med Guds förvaltningsverk är att återvinna den mänsklighet som är under Satans domän, inte att överge den mänsklighet som har blivit fördärvad av Satan och motsätter sig Gud.



23 september 2005


Källa: Allsmäktige Guds Kyrka




Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Lyda den Allsmäktige Guds ord med Blogkeen
Följ Lyda den Allsmäktige Guds ord med Bloglovin'

Bible

Bible


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se