Senaste inläggen

Av Stina - Fredag 24 maj 19:40

Det verk som Jehova en gång utförde med israeliterna fastställde Guds jordiska ursprungsplats bland mänskligheten, vilket också var den heliga plats där han var närvarande. Han begränsade sin verksamhet till Israels folk. Till att börja med verkade han inte utanför Israel, utan han valde ett folk som han fann lämpligt för att begränsa omfattningen av sitt verk. Israel är den plats där Gud skapade Adam och Eva; av den platsens stoft skapade Jehova människan. Denna plats blev basen för hans verk på jorden. Israeliterna, som var Noas och även Adams ättlingar, utgjorde den mänskliga grunden för Jehovas verk på jorden.

 

Vid denna tid var betydelsen, syftet och etapperna med Jehovas verk i Israel att inleda hans verk på hela jorden, vilket med Israel som sitt centrum spreds successivt till de hedniska folken. I hela universum följer hans verksamhet samma princip – han upprättar en förebild och utvidgar den sedan tills alla människor i universum har tagit emot hans evangelium. De första israeliterna var ättlingar till Noa. Dessa personer hade bara försetts med Jehovas livsande och förstod tillräckligt för att kunna tillgodose de grundläggande behoven i livet, men de visste inte vad för slags Gud Jehova var eller vilken hans vilja med människan var, än mindre hur de skulle vörda hela skapelsens Herre. Huruvida det fanns regler och lagar som skulle följas, och huruvida det fanns arbete som skapade varelser borde göra för Skaparen visste Adams ättlingar ingenting om. Allt de visste var att mannen skulle svettas och arbeta för att försörja sin familj, och att hustrun skulle underkasta sig sin make och vidmakthålla den ras av människor som Jehova skapat. Detta folk, som endast hade Jehovas andedräkt och hans liv, visste ingenting om hur de skulle följa Guds lagar eller hur de skulle tillfredsställa hela skapelsens Herre. De förstod alldeles för lite. Så även om det inte fanns någon ohederlighet eller svekfullhet i deras hjärtan och även om det sällan uppstod avund och stridigheter bland dem, hade de likväl ingen kunskap om eller förståelse av Jehova, hela skapelsens Herre. Dessa mänsklighetens förfäder förstod bara att äta och njuta av det som Jehova gav, men de förstod inte att vörda Jehova. De visste inte att Jehova är den som de borde tillbe på böjda knän. Så hur kunde de kallas hans skapelser? Om så vore fallet, hur är det då med orden ”Jehova är hela skapelsens Herre” och ”han skapade människan för att människan skulle uppenbara honom, prisa honom och representera honom”? Uttalades de då inte förgäves? Hur kunde människor som inte hyser någon vördnad för Jehova bli ett vittnesbörd om hans härlighet? Hur kunde de bli uppenbarelser av hans härlighet? Skulle inte Jehovas ord ”Jag skapade människan till min avbild” då bli ett vapen i händerna på Satan — den onde? Skulle inte dessa ord då bli en förödmjukande fläck på Jehovas skapelse av människan? För att fullborda denna etapp av sitt verk gav Jehova, sedan han skapat människan, inte mänskligheten några instruktioner eller någon vägledning från Adams till Noas tid. Det var inte förrän efter att floden hade förstört världen som han formellt började vägleda israeliterna, som var ättlingar till Noa och även till Adam. Hans verk och ord i Israel vägledde hela Israels folk som levde sina liv runtom i Israels land. På detta sätt visade Jehova mänskligheten att han inte bara kunde blåsa liv i människan, att hon kunde få liv från honom och resa sig från stoft till skapad människa, utan att han också kunde förbränna mänskligheten, förbanna mänskligheten och använda sin stav för att styra mänskligheten. De såg också att Jehova kunde vägleda människans liv på jorden och tala och verka bland mänskligheten utifrån dagens och nattens timmar. Han utförde detta verk enbart för att hans skapade varelser skulle veta att människan kom från stoft som han hade plockat upp, och dessutom att människan skapats av honom. Och inte bara det, utan meningen med det arbete han inledde i Israel var att andra folk och nationer (som faktiskt inte var skilda från Israel utan snarare hade förgrenats från israeliterna, men ändå härstammade från Adam och Eva) skulle kunna ta emot evangeliet om Jehova från Israel, så att alla skapade väsen i universum skulle kunna vörda Jehova och anse honom mäktig. Om inte Jehova hade inlett sitt arbete i Israel, utan i stället, sedan han skapat människorna, hade låtit dem leva ett bekymmerslöst liv på jorden, skulle de — med tanke på människans fysiska natur (denna natur innebär att människan aldrig kan veta det hon inte kan se, vilket innebär är hon inte kunde veta att det var Jehova som hade skapat mänskligheten, och än mindre varför han hade gjort det), aldrig kunna veta att det var Jehova som skapat mänskligheten och att han är hela skapelsens Herre. Om Jehova hade skapat människan och placerat henne på jorden och helt enkelt dammat av sina händer och gett sig av, i stället för att stanna bland mänskligheten för att vägleda dem en tid, då skulle hela mänskligheten ha blivit till intet igen. Även himlen och jorden och de myriader ting han skapat skulle, liksom hela mänskligheten, ha blivit till intet igen och skulle dessutom ha trampats ned av Satan. Därmed skulle Jehovas önskan att ”på jorden, det vill säga i hans skapelses mitt, ha en plats att stå på, en helig plats” ha krossats. Så att han, efter att ha skapat mänskligheten, kunde stanna kvar bland dem för att vägleda dem i deras liv och tala till dem från deras mitt, allt detta skedde i syfte att förverkliga hans önskan och fullfölja hans plan. Det verk han utförde i Israel syftade bara till att genomföra den plan som han utarbetat innan han skapade allting, och därför stod inte hans verk bland israeliterna och hans skapelse av allting i strid med varandra, utan båda skedde för hans förvaltnings, hans verks och hans härlighets skull, och även i syfte att ge hans skapelse av mänskligheten en djupare mening. Han vägledde mänsklighetens liv på jorden under två tusen år efter Noa, och under den tiden lärde han människorna förstå hur de skulle vörda Jehova, hela skapelsens Herre, hur de skulle leva och kunna fortsätta leva, och mest av allt hur de skulle agera som vittnen för Jehova, visa honom lydnad, vörda honom och till och med prisa honom med musik, så som David och hans präster gjorde.

 

Före de två tusen år då Jehova utförde sitt verk visste människan ingenting, och nästan hela mänskligheten hade förfallit i omoral tills de, innan världen förstördes av floden, hamnat i en sådan avgrund av lösaktighet och sedligt fördärv att Jehova inte längre fanns i deras hjärtan, och än mindre hans väg. De förstod aldrig det verk som Jehova skulle utföra. De saknade förnuft, hade ännu mindre kunskap, och liksom en maskin som andas var de fullständigt okunniga om människan, Gud, världen, livet och liknande. På jorden ägnade de sig åt många lockande ting, liksom ormen, och sade mycket som var stötande för Jehova, men eftersom de var okunniga tuktade eller fostrade han dem inte. Först efter floden, när Noa var 601 år gammal, framträdde Jehova officiellt för Noa och vägledde honom och hans familj — och ledde de fåglar och fyrfotadjur som överlevt floden tillsammans med Noa och hans ättlingar — till slutet av Lagens Tidsålder, sammanlagt 2500 år. Han var verksam i Israel (alltså officiellt verksam) under totalt 2000 år, och under 500 år verkade han samtidigt både i och utanför Israel, alltså sammanlagt 2500 år. Under denna period lärde han israeliterna att de för att kunna tjäna Jehova skulle bygga ett tempel, bära prästerliga dräkter och gå barfota in i templet i gryningen för att inte deras skor skulle besudla templet och eld sändas ner över dem från templets krön och bränna dem till döds. De fullgjorde sina plikter och underkastade sig Jehovas planer. De bad till Jehova i templet och efter att ha mottagit hans uppenbarelse, alltså efter att Jehova hade talat, ledde de folkmassan och lärde dem att visa vördnad för Jehova, deras Gud. Och Jehova sa till dem att de skulle bygga ett tempel och ett altare, och att de vid den tidpunkt som Jehova angav, det vill säga vid påskhögtiden, skulle förbereda nyfödda kalvar och lamm att lägga på altaret som slaktoffer till Jehova, för att tygla dem och lägga vördnad för Jehova i deras hjärtan. Huruvida de hörsammade denna lag blev måttet på deras lojalitet mot Jehova. Jehova påbjöd också att de skulle helga sabbaten, den sjunde dagen av hans skapelse. Dagen efter sabbaten gjorde han till den första dagen, en dag då de skulle prisa honom, offra till honom och musicera för honom. Denna dag kallade Jehova samman alla prästerna för att dela upp offren på altaret åt folket att äta, så att de skulle kunna njuta av offren på Jehovas altare. Och Jehova sade att de var välsignade, att de delade ett stycke med honom och att de var hans utvalda folk (vilket var Jehovas förbund med israeliterna). Det är därför Israels folk än i dag säger att Jehova är endast deras Gud, och inte andra folks Gud.

 

Under Lagens Tidsålder gav Jehova många bud, som Mose skulle förmedla till de israeliter som följde honom ut ur Egypten. Dessa befallningar gav Jehova till israeliterna, och de berörde inte egyptierna. De var avsedda att tygla israeliterna. Han använde buden för att ställa krav på dem. De principer utifrån vilka de bedömdes som syndiga eller rättfärdiga var om de höll sabbaten, om de visade aktning för sina föräldrar, om de tillbad avgudar och så vidare. Bland dem fanns några som drabbades av Jehovas eld, några som stenades till döds och några som fick Jehovas välsignelse. Det avgjordes av huruvida de hörsammade dessa bud eller inte. De som inte höll sabbaten skulle stenas till döds. De präster som inte höll sabbaten skulle drabbas av Jehovas eld. De som inte visade aktning för sina föräldrar skulle också stenas till döds. Allt detta lovordades av Jehova. Jehova fastställde sina bud och lagar, så att folket skulle lyssna till och lyda hans ord och inte göra uppror mot honom medan han ledde dem genom deras liv. Han använde dessa lagar för att hålla den nyfödda mänskligheten under kontroll, för att bättre kunna lägga grunden för sitt framtida verk. Utifrån det arbete som Jehova utförde kallades följaktligen den första tidsåldern för Lagens Tidsålder. Fastän Jehova gjorde många uttalanden och utförde mycket arbete, vägledde han bara folket på ett positivt sätt, genom att lära dessa okunniga människor hur en människa ska vara, hur hon ska leva och hur hon ska förstå Jehovas väg. Till största delen bestod det arbete han utförde i att få folket att hålla sig till hans väg och följa hans lagar. Arbetet utfördes på människor som var ytligt fördärvade. Det sträckte sig inte så långt som till att förändra deras sinnelag eller utveckling i livet. Han fokuserade bara på att med hjälp av lagar avgränsa och kontrollera folket. För den tidens israeliter var Jehova bara en Gud i templet, en Gud i himlen. Han var en molnpelare, en eldpelare. Allt Jehova krävde var att de skulle lyda vad människor idag känner som hans lagar och bud – man skulle till och med kunna kalla dem regler – för vad Jehova gjorde var inte tänkt att omforma dem, utan att ge dem fler saker som människan borde ha och instruera dem med sin egen mun, för efter att ha skapats hade inte människan något av det hon borde ha. Jehova gav folket vad de borde ha för sitt liv på jorden och därmed gjorde han så att det folk som han lett överträffade sina förfäder, Adam och Eva, eftersom det som Jehova gav dem var mer än han gett till Adam och Eva i begynnelsen. Oaktat detta bestod det verk som Jehova utförde i Israel endast av att vägleda mänskligheten och få den att erkänna sin Skapare. Han varken erövrade eller förändrade dem, utan vägledde dem bara. Detta är summan av Jehovas verk i Lagens Tidsålder. Det är bakgrunden, den sanna berättelsen, essensen av hans verk i hela Israels land, samt början på hans sextusenåriga verk – att hålla mänskligheten under kontroll av Jehovas hand. Ur detta föddes ytterligare verk i hans sextusenåriga förvaltningsplan.


Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

ANNONS
Av Stina - Torsdag 23 maj 18:05



Alla människor behöver förstå syftet med mitt verk på jorden, det vill säga det slutliga målet med mitt verk och vilken nivå jag måste uppnå i det här verket innan det kan slutföras. Om folk, efter att ha gått runt med mig ända fram till denna dag, inte förstår vad mitt verk handlar om, har de då inte gått med mig förgäves? Folk som följer mig bör känna till min vilja. Jag har verkat på jorden i tusentals år och fram till denna dag utför jag fortfarande mitt verk på det här sättet. Även om mitt verk består av exceptionellt många saker förblir syftet med detta verk alltid detsamma. Precis som det jag gör, trots att jag till exempel är fylld av dom och tuktan gentemot människan, ändå är för att rädda henne, och för att bättre sprida mitt evangelium och expandera mitt verk ytterligare bland alla de hedniska nationerna, när människan väl har fulländats. Så i dag, vid en tidpunkt då många människor sedan länge har levt i stor besvikelse över sina förhoppningar, fortsätter jag ändå med mitt verk. Jag fortsätter med det verk jag måste göra för att döma och tukta människan. Trots det faktum att människan är trött på vad jag har att säga och oberoende av det faktum att hon inte har någon önskan att bry sig om mitt verk, gör jag fortfarande min plikt eftersom syftet med mitt verk förblir oförändrat och min ursprungliga plan inte kommer att förstöras. Syftet med min dom är att göra det möjligt för människan att lyda mig bättre och syftet med min tukt är att låta människan förändras på ett mer effektivt sätt. Även om det jag gör är för min förvaltnings skull, har jag aldrig gjort något som inte har varit till människans fördel. Det beror på att jag vill göra alla nationer utanför Israel lika lydiga som israeliterna, och göra dem till riktiga människor, så att jag kommer att ha ett fäste i länderna utanför Israel. Det här är min förvaltning, det här är det verk jag åstadkommer bland de hedniska nationerna. Det finns fortfarande många människor som inte förstår min förvaltning, eftersom de inte har något intresse för sådana saker, utan bara bryr sig om sin egen framtid och sina egna slutmål. Vad jag än säger är människor fortfarande likgiltiga inför det verk jag utför och fokuserar i stället enbart på sina framtida slutmål. Hur ska mitt verk kunna expandera om saker och ting fortsätter på det här viset? Hur kan mitt evangelium då spridas över världen? Ni bör veta att när mitt verk expanderar kommer jag att sprida ut er och jag kommer att slå till mot er, precis som Jehova slog till mot var och en av Israels stammar. Allt detta kommer att göras för att sprida mitt evangelium över jorden och för att sprida mitt verk till de hedniska nationerna så att mitt namn upphöjs av både vuxna och barn, och mitt heliga namn kan upphöjas av munnar som tillhör folk från alla stammar och nationer. I denna sista era kommer jag göra så att mitt namn upphöjs bland de hedniska nationerna, göra så att mina gärningar ses av hedningarna för att de ska kalla mig den Allsmäktige för mina gärningars skull, och göra så att mina ord snart förverkligas. Jag kommer att låta alla människor veta att jag inte bara är israeliternas Gud, utan även Gud över alla de hedniska nationerna, till och med dem som jag har förbannat. Jag kommer att låta alla människor se att jag är hela skapelsens Gud. Detta är mitt största verk, syftet med min verkningsplan för de sista dagarna och det enda verk som ska fullbordas under de sista dagarna.

 


Det verk som jag har förvaltat i tusentals år uppenbaras inte fullständigt för människan förrän under de sista dagarna. Det är först nu som jag har öppnat upp hela mysteriet med min förvaltning för människan. Människan känner till syftet med mitt verk och har också fått en förståelse för alla mina mysterier. Och jag har berättat allt för människan om det slutmålet som hon bryr sig om. Jag har redan avslöjat för människan alla mina mysterier som var dolda i över 5 900 år. Vem är Jehova? Vem är Messias? Vem är Jesus? Ni bör veta allt detta. Mitt verk rör dessa namn. Har ni förstått det? Hur bör mitt heliga namn förkunnas? Hur bör mitt namn spridas till någon av de nationer som har kallat på mig med något av mina namn? Mitt verk är redan på väg att expandera och jag kommer att sprida det i sin helhet till allehanda nationer. Eftersom mitt verk har utförts i er kommer jag att slå till mot er precis som Jehova slog till mot herdarna från Davids hus i Israel, så att ni sprids ut bland alla nationer. Under de sista dagarna kommer jag nämligen att krossa alla nationer i småbitar, så att deras folk delas upp på nytt. När jag kommer tillbaka igen kommer nationerna redan att ha delats upp utifrån gränser som skapats av mina brinnande lågor. Vid den tidpunkten kommer jag att än en gång manifestera mig själv för mänskligheten som den brännheta solen, visa mig själv öppet för dem som den Heligas avbild, som de aldrig har sett, och gå runt bland de talrika nationerna precis som jag, Jehova, en gång i tiden gick runt bland de judiska stammarna. Från och med då kommer jag att leda mänskligheten i deras liv på jorden. Där kommer de helt säkert att se min härlighet och de kommer också helt säkert att se en molnstod i luften som leder dem i deras liv, för jag ska framträda på heliga platser. Människan kommer att se min rättfärdighets dag och även min underbara manifestation. Det kommer att hända när jag regerar på hela jorden och för mina många söner in i härligheten. Över hela jorden kommer människor att böja sig ner och mitt tabernakel kommer att vara stadigt upprest mitt bland mänskligheten, på klippan av det verk som jag utför i dag. Människor kommer också att tjäna mig i templet. Altaret, täckt av smutsiga och förhatliga ting, kommer jag att slå i stycken och bygga upp på nytt. Nyfödda lamm och kalvar kommer att läggas på det heliga altaret. Jag kommer att riva ner dagens tempel och bygga ett nytt. Templet som finns nu, och är fullt av avskyvärda människor, kommer att kollapsa och det som jag bygger kommer att vara fyllt av tjänare som är lojala mot mig. De kommer än en gång att stå upp och tjäna mig för mitt tempels härlighets skull. Ni kommer säkerligen att se dagen då jag kommer att ta emot stor ära och ni kommer också att säkerligen se dagen när jag river ner templet och bygger ett nytt. Ni kommer också säkerligen se när mitt tabernakel kommer in i människornas värld. När jag slår sönder templet kommer jag också att föra in tabernaklet i människornas värld. Det kommer att bli likadant som när folk ser mig nedstiga. När jag har krossat alla nationer kommer jag att samla dem på nytt och sedan bygga mitt tempel och sätta upp mitt altare så att alla kan offra till mig, tjäna mig i mitt tempel och troget hänge sig åt mitt verk i de hedniska nationerna. De kommer att vara som israeliterna fast i nutid, utsmyckade i prästdräkt och krona, med min, Jehovas, härlighet mitt ibland dem och mitt majestät som tornar upp sig över dem och stannar hos dem. Mitt verk i de hedniska nationerna kommer också att utföras på samma sätt. Mitt verk i de hedniska nationerna kommer att vara som mitt verk i Israel eftersom jag kommer att expandera mitt verk i Israel och sprida det till de hedniska nationerna.

 


Nu är den tid då min Ande gör stora ting och jag påbörjar mitt verk bland de hedniska nationerna. Det är också den tid då jag klassificerar alla skapade varelser, och sätter var och en i sin respektive kategori, så att mitt verk kan fortskrida snabbare och mer effektivt. Det jag därmed ber dig om är fortfarande att du offrar hela din varelse för allt mitt verk och dessutom att du tydligt urskiljer och är säker på allt det verk jag har gjort i dig och lägger all din styrka på mitt verk så att det kan bli mer effektivt. Det här är vad du måste förstå. Upphör med att kämpa mot varandra, söka efter en väg tillbaka eller leta efter köttsliga bekvämligheter, vilket skulle försena mitt verk och förstöra din underbara framtid. Att göra så skulle inte alls ge dig något skydd utan enbart förstörelse. Vore inte det väldigt dumt av dig? Det som du så girigt njuter av i dag är samma sak som förstör din framtid, medan smärtan som du lider av i dag är just det som kommer att skydda dig. Du måste vara ytterst medveten om dessa saker, så att du kan undvika de lockelser från vilka du kommer att få svårt att frigöra dig och undvika att hamna i den täta dimma som blockerar solen. När den täta dimman skingras kommer du att befinna dig vid den stora dagens dom. Vid den tiden kommer min dag att ha nått fram till mänskligheten. Hur ska du komma undan min dom? Hur ska du kunna stå ut med solens brännande hetta? När jag ger människan av mitt överflöd vårdar hon det inte vid sitt bröst. I stället kastar hon det åt sidan på en plats där ingen kommer att lägga märke till det. När min dag sänker sig över människan kommer hon inte längre att kunna hitta mitt överflöd eller den bittra sanningens ord som jag sade till henne för länge sedan. Hon kommer att gråta och jämra sig, eftersom hon har förlorat ljusets klara sken och fallit ner i mörker. Det ni ser i dag är bara min muns vassa svärd. Ni har inte sett staven i min hand eller lågan med vilken jag bränner människan, och det där därför ni fortfarande är högfärdiga och hårda i min närvaro. Det är därför ni fortfarande kämpar med mig i mitt hem och med den mänskliga tungan invänder mot det som jag har talat med min mun. Människan fruktar mig inte och trots att hon har fortsatt vara min fiende ända fram till i dag, fruktar hon mig inte över huvud taget. Ni har de orättfärdigas tungor och tänder i era munnar. Era ord och gärningar påminner om ormen som lockade Eva att synda. Av varandra begär ni öga för öga och tand för tand, och i min närvaro kämpar ni för att få ställning, berömmelse och vinst för er själva, samtidigt som ni inte vet att jag i hemlighet ser era ord och gärningar. Innan ni ens kommer inför mig har jag lodat era hjärtans djup. Människan vill alltid komma undan min hands grepp och undvika mina ögons betraktelse, men jag har aldrig flytt undan hennes ord eller gärningar. I stället låter jag medvetet de orden och gärningarna nå mina ögon så att jag kan tukta människan för hennes orättfärdighet och verkställa en dom över hennes uppror. Människans hemliga ord och gärningar förblir alltså alltid inför mitt domarsäte, och mitt domarsäte har aldrig lämnat människan eftersom hennes uppror är för mycket. Mitt verk är att bränna och rena alla människans ord och gärningar som yttrades och utfördes i närvaro av min Ande. På det här sättet kommer människan att kunna förbli lojal mot mig när jag lämnar jorden och fortsätta tjäna mig som mina heliga tjänare gör i mitt verk och låta mitt verk på jorden fortsätta ända till den dag då det är slutfört.

 

 

Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

ANNONS
Av Stina - Tisdag 21 maj 22:38

När jag kom från Sion var jag efterlängtad av alla ting och när jag återvände till Sion blev jag hälsad av alla människor. När jag kom och gick, hindrades aldrig mina steg av ting som stod i fiendskap till mig och därför framskred mitt verk smidigt. Idag, när jag kommer bland alla varelser, hälsar alla ting mig med tystnad, i djup fruktan över att jag än en gång ska ge mig av och ta ifrån dem deras stöd. Alla ting följer min vägledning, och alla tittar i den riktning som min hand pekar ut. Orden ur min mun har fullkomnat många varelser och tuktat många av olydnadens söner. Alla människor stirrar alltså uppmärksamt på mina ord, och lyssnar noga på uttalanden från min mun, och är djupt rädda för att missa detta goda tillfälle. Det är av denna anledning som jag har fortsatt att tala, så att mitt verk kan utföras snabbare och så att angenäma förhållanden kan framträda tidigare på jorden och avhjälpa scenerna av förödelse på jorden. När jag ser på himlen är när jag än en gång vänder mig till mänskligheten; alla länder fylls ögonblickligen med liv, stoft hänger inte längre i luften och smuts täcker inte längre marken. Mina ögon skiner på en gång fram och får människor i alla länder att se upp till mig och ta sin tillflykt till mig. Vilka av människorna i dagens värld – inklusive alla dem som finns i mitt hushåll – tar verkligen sin tillflykt till mig? Vem ger sitt hjärta i utbyte för det pris jag har betalat? Vem har någonsin bott i mitt hushåll? Vem har någonsin verkligen framburit sig själv inför mig? När jag ställer krav på människan, stänger hon omedelbart sitt ”lilla förråd”. När jag ger till människan, öppnar hon snabbt sin mun för att obemärkt ta mina rikedomar, och hon darrar ofta i sitt hjärta, djupt oroad att jag ska slå tillbaka mot henne. Därmed är människans mun till hälften öppen och till hälften stängd, och hon är oförmögen att riktigt njuta av de rikedomar som jag skänker. Jag fördömer inte människan lättvindigt, men hon tar mig alltid vid handen och ber mig att visa barmhärtighet mot henne. Endast när människan bönfaller mig visar jag återigen ”barmhärtighet” mot henne, och jag ger henne de hårdaste orden i min mun så att hon omedelbart känner skam, och då hon inte klarar av att direkt ta emot min ”barmhärtighet” får hon istället andra att vidarebefordra det till henne. När hon grundligt har greppat alla mina ord, står människans mognad i proportion till mina önskningar, och hennes vädjanden bär frukt och är inte förgäves eller meningslösa; jag välsignar de av mänsklighetens vädjanden som är uppriktiga och inte svepskäl.

 

Jag har handlat och talat i alla tider, men aldrig har människan hört sådana uttalanden som jag talar i dag, och aldrig har hon fått smaka på mitt majestät och min dom. Även om människor i det förflutnas värld hörde legender om mig, har ingen någonsin riktigt upptäckt omfattningen av mina rikedomar. Trots att dagens människor hör orden från min mun, förblir de okunniga om hur många mysterier som finns i min mun, och därmed betraktar de den som ett ymnighetshorn. Alla människor vill komma över något från min mun. Oavsett om det är statshemligheter, himmelska mysterier, den andliga världens dynamik eller mänsklighetens slutmål, vill alla människor få sådana ting. Så om jag skulle kalla samman människor och berätta ”sagor” för dem, skulle de omedelbart resa sig från sina ”sjuksängar” för att lyssna till min väg. Alltför mycket saknas inom människan. Hon behöver inte bara ”näringstillskott”, utan dessutom ”psykiskt stöd” och en ”andlig försörjning”. Detta är vad som saknas i alla människor; detta är alla människors ”sjukdom”. Jag tillhandahåller ett botemedel för människans sjukdom i syfte att uppnå bättre effekter, så att alla kan återfå sin hälsa och så att de, tack vare min bot, kan återgå till sitt normala tillstånd. Hatar du verkligen den stora röda draken? Hatar du den verkligen, uppriktigt? Varför har jag frågat dig så många gånger? Varför fortsätter jag att ställa dig den här frågan om och om igen? Vad har du för bild av den stora röda draken i ditt hjärta? Har den verkligen tagits bort? Betraktar du den verkligen inte som din fader? Alla människor bör uppfatta min avsikt i mina frågor. Den är inte att provocera fram folkets ilska, inte att egga till uppror bland människor och inte heller att människan ska kunna hitta sin egen väg ut, utan att ge alla människor möjligheten att befria sig själva från den stora röda drakens slaveri. Men ingen ska känna oro. Allt kommer att åstadkommas genom mina ord; ingen människa kan delta, och ingen människa kan göra det arbete som jag ska utföra. Jag ska rensa luften i alla länder och utplåna alla spår av demonerna på jorden. Jag har redan börjat, och jag ska inleda det första steget av mitt tuktans verk i den stora röda drakens boning. Därmed kan man se att min tuktan har drabbat hela universum, och att den stora röda draken och alla sorters orena andar kommer att vara maktlösa att undkomma min tuktan, för jag ser på alla länder. När mitt verk på jorden är fullbordat, det vill säga när domens era kommer till ett slut, ska jag tukta den stora röda draken i allas åsyn. Mitt folk ska se min rättfärdiga tuktan av den stora röda draken, utgjuta lovord på grund av min rättfärdighet och för alltid upphöja mitt heliga namn på grund av min rättfärdighet. Sedan ska ni utföra er plikt officiellt, och lovorda mig officiellt i alla länder, i evigheters evighet!

 

När domens era når sin höjdpunkt, ska jag inte skynda att avsluta mitt verk, utan jag ska integrera beviset på tuktans era med det och låta detta bevis ses av hela mitt folk; och i detta ska större frukt födas fram. Detta bevis är det sätt genom vilket jag tuktar den stora röda draken, och jag ska få mitt folk att skåda det med egna ögon, så att de ska lära känna mer av mitt sinnelag. Den tid som mitt folk gläds åt mig är när den stora röda draken är tuktad. Att få den stora röda drakens folk att resa sig och revoltera mot den är min plan och den metod genom vilken jag gör mitt folk fullkomligt, och det är ett utmärkt tillfälle för hela mitt folk att växa till i livet. När den klara månen går upp splittras med ens den lugna natten. Trots att månen är i spillror, är människan på gott humör och sitter fridfullt i månskenet och beundrar den vackra scenen i ljuset. Människan kan inte beskriva sina känslor; det är som om hon vill slunga sina tankar tillbaka till det förflutna, som om hon vill se in i framtiden, som om hon njuter av nutiden. Ett leende dyker upp i hennes ansikte, och i den behagliga luften sprider sig en frisk doft; när en stilla bris börjar blåsa upptäcker människan den rika vällukten, och hon tycks som berusad av den, oförmögen att väcka sig själv. Detta är just den tidpunkt då jag personligen har kommit bland människor, och människan har en förstärkt förnimmelse av den rika aromen, och därmed lever alla människor mitt i denna väldoft. Jag har fred med människan; hon lever i harmoni med mig, är inte längre avvikande i sin aktning för mig; jag beskär inte längre människans brister, det finns inte längre en dyster uppsyn i människans ansikte, och döden hotar inte längre hela mänskligheten. I dag rycker jag fram tillsammans med människan, in i tuktans era, och går framåt sida vid sida med henne. Jag gör mitt verk, det vill säga, jag slår ner min stav bland människorna och den faller över det som är upproriskt i människan. I människans ögon tycks min stav ha särskilda krafter: Den drabbar alla dem som är mina fiender och skonar dem inte lättvindigt; bland alla som motsätter sig mig, utför staven sin inneboende funktion; alla de som är i mina händer gör sin plikt enligt min ursprungliga avsikt, och de har aldrig trotsat mina önskemål eller ändrat sin substans. Som ett resultat ska vattnen dåna, bergen störta samman och de stora floderna upplösas. Människan ska för evigt vara hemfallen åt förändring. Solen ska fördunklas och månen mörkna, människan ska inte ha fler dagar då hon lever i fred, det ska vara slut på tider av lugn i landet, himlarna ska aldrig igen förbli lugna och tysta, och ska aldrig igen bestå. Allting ska förnyas och återfå sitt ursprungliga utseende. Alla hushåll på jorden ska splittras och alla jordens nationer slitas i stycken. De dagar då man och hustru återförenades ska vara över, mor och son ska aldrig träffas igen, far och dotter ska aldrig komma samman igen. Allt som brukade finnas på jorden ska krossas av mig. Jag ger inte människor möjlighet att släppa ut sina känslor, för jag saknar känslor och har kommit att i viss mån avsky människors känslor. Det är på grund av känslorna mellan människor som jag har kastats åt sidan och på så sätt har jag blivit ” en annan” i deras ögon. Det är på grund av känslorna mellan människor som jag har blivit glömd. Det är på grund av sina känslor som människan tar tillfället i akt att plocka fram sitt ”samvete”. Det är på grund av sina känslor som hon alltid är trött på min tuktan. Det är på grund av sina känslor som hon kallar mig orättvis och orättfärdig och säger att jag är likgiltig för människans känslor i min hantering av ting. Har jag också släktingar på jorden? Vem har någonsin, som jag, arbetat dag och natt utan tanke på mat eller sömn för hela min förvaltningsplans skull? Hur skulle människan kunna vara jämförbar med Gud? Hur skulle hon kunna vara förenlig med Gud? Hur skulle Gud, som skapar, kunna vara av samma slag som människan, som är skapad? Hur skulle jag alltid kunna leva och agera tillsammans med människan på jorden? Vem bekymrar sig för mitt hjärta? Gör människans böner det? Jag samtyckte en gång till att ansluta mig till människan och vandra tillsammans med henne – och ja, ända till denna dag har människan levt under min omsorg och mitt beskydd, men när kommer den dag då människan kan skilja sig från min omsorg? Trots att människan aldrig har brytt sig om mitt hjärta – vem kan fortsätta leva i ett land utan ljus? Det är bara på grund av mina välsignelser som människan har levt till idag.

4 april 1992

Av Stina - Måndag 20 maj 23:48

I likhet med hundratals miljoner andra efterföljare till Herren Jesus Kristus håller vi fast vid lagarna och buden i Bibeln, åtnjuter den rikliga nåden från Herren Jesus Kristus och samlas, ber, lovsjunger och tjänar i Herren Jesu Kristi namn – och allt detta gör vi under Herrens omsorg och beskydd. Vi är ofta svaga och ofta starka. Vi tror att alla våra handlingar överensstämmer med Herrens undervisning. Därav följer naturligt att vi också tror att vi vandrar lydnadens väg till den himmelske Faderns vilja. Vi längtar efter Herren Jesu återkomst, efter Herren Jesu ärofyllda ankomst, efter slutet på vårt liv på jorden, efter rikets framträdande och efter allt som förutsades i Uppenbarelseboken: Herren kommer och för med sig en katastrof och belönar de goda och bestraffar de onda och tar med sig alla som följer honom och välkomnar hans återkomst upp i luften för att möta honom. Varje gång vi tänker på det kan vi inte undgå att gripas av sinnesrörelse. Vi är tacksamma över att vara födda under de sista dagarna och vi har turen att bevittna Herrens ankomst. Även om vi har blivit utsatta för förföljelse är det i utbyte mot ”en mycket mer överträffande och evig tyngd av härlighet”; en sådan välsignelse det är! All denna längtan och nåden som är given av Gud gör att vi ofta håller oss nyktra i bön och att vi samlas oftare. Kanske kommer Herren plötsligt nästa år, kanske imorgon eller kanske ännu tidigare när människan inte förväntar sig det, och uppenbarar sig i en grupp av människor som har väntat uppmärksamt på honom. Vi konkurrerar alla med varandra, ingen vill hamna efter, för att bli den första grupp som skådar Herrens ankomst, för att bli en av dem som blir uppryckta. Vi har gett allt, oavsett priset, för att den här dagen ska komma. Vissa har gett upp sina arbeten, en del har övergett sina familjer, några har avstått från äktenskap och somliga har till och med skänkt alla sina besparingar. En sådan osjälvisk hängivenhet! En sådan uppriktighet och lojalitet måste till och med överträffa helgonen i forna tider! Då Herren skänker sin nåd till den han önskar och har förbarmande med den han vill, tror vi att vår hängivenhet och våra offer redan har skådats av hans ögon. På samma sätt har våra uppriktiga böner redan nått hans öron och vi litar på att Gud kommer att belöna oss för vår hängivenhet. Dessutom hade Gud varit nådig mot oss innan han skapade världen och de välsignelser och löften han har gett till oss kan ingen ta ifrån oss. Vi planerar alla för framtiden och utgår från att vår hängivenhet och våra offer är förhandlingsobjekt eller förråd till vårt uppryckande i luften för att möta Herren. Förutom det placerar vi oss själva, utan minsta tvekan, på den framtida tronen där vi styr över alla länder och folk eller regerar som kungar. Allt detta ser vi som ett givet faktum, som något vi kan förvänta oss.

 

Vi föraktar alla dem som är emot Herren Jesus. I slutänden kommer de alla att förintas. Vem sa åt dem att inte tro att Herren Jesus är frälsaren? Det händer naturligtvis att vi lär oss av Herren Jesus och är medlidsamma med världen, för människor förstår inte så vi bör vara toleranta och förlåtande mot dem. Allt vi gör sker i enlighet med Bibelns ord, för allt som inte överensstämmer med Bibeln är irrlära och kätteri. En sådan slags tro är djupt rotad i sinnet hos var och en av oss. Vår Herre finns i Bibeln och om vi inte avviker från Bibeln så skall vi inte avvika från Herren. Om vi står fast vid den principen skall vi bli frälsta. Vi sporrar varandra och stödjer varandra, och varje gång vi samlas hoppas vi att allt vi säger och gör är i enlighet med Herrens vilja och kan godtas av Herren. Trots den skarpa fientligheten i vår omgivning är våra hjärtan fyllda med glädje. När vi tänker på de välsignelser som är så nära inom räckhåll, finns det då inget som vi inte kan försaka? Finns det inget som vi inte klarar att skilja oss från? Allt detta är underförstått och allt detta betraktas av Guds ögon. Vi, det lilla antal av de behövande som har blivit upplyfta från dynghögen, är likadana som alla vanliga anhängare till Herren Jesus: Vi drömmer om att bli uppryckta och om att bli välsignade och om att regera över alla länder. Vårt fördärv är blottlagt i Guds ögon och våra önskningar och begär är fördömda i Guds ögon. Ändå sker det hela så obemärkt, så rationellt, och ingen av oss undrar om vår längtan är rätt, än mindre tvivlar någon av oss på riktigheten i allt som vi håller fast vid. Vem känner Guds vilja? Vi vet inte att vi ska söka eller utforska eller ens engagera oss i den väg som människan vandrar. För vi bryr oss bara om huruvida vi kan bli upplyfta, huruvida vi kan bli välsignade, huruvida det finns en plats för oss i himmelriket och huruvida vi ska få ta del av vattnet i livets flod och frukten på livets träd. Tror vi inte på Herren och är hans efterföljare i syfte att erhålla allt detta? Våra synder har blivit förlåtna, vi har ångrat oss, vi har druckit den bittra kalken med vin och vi har tagit korset på vår rygg. Vem kan säga att det pris vi har betalat inte kommer att godtas av Herren? Vem kan säga att vi inte har förberett tillräckligt med olja? Vi vill inte vara de oförståndiga jungfrurna eller en av dem som lämnas kvar. Dessutom ber vi ofta och ber Herren att hindra oss från att bli lurade av falska Kristus, för det står i Bibeln att ”Så om någon människa säger till er: ’Se, här är Kristus’ eller ’Där är Kristus’, tro det inte. För det skall uppstå falska kristus och falska profeter, och de skall göra stora tecken och under, så att de, om möjligt, skall bedra de mest utvalda” (Matteus 24:23-24). Vi har alla memorerat dessa verser, vi kan dem framlänges och baklänges och vi betraktar dem som en värdefull skatt, som liv, och som referenserna för vårt uppryckande och vår frälsning …

 

I tusentals år har de levande gått bort och tagit med sig sin längtan och sina drömmar, och ingen vet egentligen om de har farit till himmelriket. De döda återvänder och de har glömt alla historier som en gång utspelade sig och fortsätter följa förfädernas undervisning och vägar. Så allt eftersom åren går och dagarna förflyter är det ingen som vet om vår Herre Jesus, vår Gud, verkligen godtar allt som vi gör. Vi ser bara fram emot ett resultat och spekulerar i allt som ska ske. Under tiden har Gud tigit och aldrig framträtt för oss eller talat till oss. Och därför bedömer vi egensinnigt Guds vilja och sinnelag enligt Bibeln och tecknen. Vi har vant oss vid Guds tystnad. Vi har vant oss vid att värdera rätt och fel i vårt beteende med hjälp av vårt eget sätt att tänka. Vi har vant oss vid att använda vår kunskap, våra föreställningar och vår etik och moral för att ersätta Guds krav på oss. Vi har vant oss vid att njuta av Guds nåd. Vi har vant oss vid att Gud ger stöd när än vi behöver. Vi har vant oss vid att sträcka fram våra händer till Gud för att få allt och vid att kommendera Gud. Vi har också vant oss vid att följa en dogm och inte uppmärksamma hur den Helige Ande leder oss. Dessutom har vi vant oss vid dagar då vi är vår egen herre. Vi tror på en sådan här Gud, som vi aldrig har mött. Frågor om hur hans sinnelag är, hur hans ägodelar eller vara är, hur hans avbild är, huruvida vi ska känna igen honom eller inte när han kommer, och så vidare – ingen av dessa är viktiga. Det viktiga är att han finns i våra hjärtan, att vi alla väntar på honom och att vi kan föreställa oss hur han är. Vi uppskattar vår tro och värdesätter vår andlighet. Vi betraktar allting som dynga och trampar allt under fötterna. Eftersom vi är den ärorika Herrens efterföljare kan inget hejda våra steg när vi följer Herren, oavsett hur lång och besvärlig resan är, oavsett vilka svårigheter och faror som drabbar oss. ”En flod med livets vatten, klar som kristall, som går ut från Guds och Lammets tron. På båda sidor av floden stod livets träd, som gav tolv sorters frukter, och det bar frukt varje månad, och trädens löv var till för att hela folken. Och det skall inte längre finnas någon förbannelse, utan Guds och Lammets tron skall finnas inuti den, och hans tjänare skall tjäna honom. Och de skall se hans ansikte och hans namn skall finnas på deras pannor. Och där skall det inte finnas någon natt, och de behöver inte något vaxljus, och inte heller solens ljus, för Herren Gud ger dem ljus, och de skall härska i evigheters evighet” (Uppenbarelseboken 22:1 - 5). Varje gång vi sjunger de orden fylls våra hjärtan till brädden av en vidunderlig glädje och tillfredsställelse och tårarna strömmar nerför våra kinder. Herren vare tack för att han väljer oss, Herren vare tack för sin nåd. Han har skänkt oss hundrafalt nu i denna tid, har gett oss evigt liv i den värld som kommer och om han bad oss att dö nu skulle vi göra det utan att klaga det minsta. Herre! Skynda dig och kom! Dröj inte en minut längre, för vi längtar desperat efter dig och har försakat allt för dig.

 

Gud tiger och har aldrig visat sig för oss, men hans verk har aldrig upphört. Han ser på alla länder och styr över allt och lägger märke till människans alla ord och gärningar. Han utför sin förvaltning stegvis enligt sin plan. Den fortskrider stilla, utan dramatiska effekter, men hans fotsteg kommer ständigt närmare mänskligheten och hans domarsäte breds ut i universum med ljusets hastighet och följs direkt av att hans tron sänks ner till oss. En sådan majestätisk scen det är, en sådan storslagen och högtidlig tablå. Som en duva och ett rytande lejon kommer Anden till oss alla. Han är vis, han är rättfärdig och majestätisk, han kommer till oss stilla, i besittning av auktoritet och fylld med kärlek och medlidande. Ingen lägger märke till hans ankomst, ingen välkomnar hans ankomst och ingen vet heller allt som han kommer att göra. Människans liv förblir oförändrat, hennes hjärta är det samma och dagarna fortlöper som vanligt. Gud lever bland oss som en vanlig människa, som en mycket oansenlig efterföljare och en vanlig troende. Han har sina egna förehavanden, sina egna mål och han har dessutom en gudomlighet som vanliga människor inte besitter. Ingen har upptäckt hans gudomlighet och ingen har uppfattat skillnaden mellan hans substans och människans. Vi lever tillsammans med honom, otvungna och orädda, för vi ser honom inte som någonting annat än en oansenlig troende. Han följer alla våra rörelser, och alla våra tankar och idéer är blottlagda inför honom. Ingen intresserar sig för hans existens, ingen har någon uppfattning om hans funktion och ingen har heller några misstankar om vem han är. Vi fortsätter helt enkelt med våra förehavanden, som om han inte hade något med oss att göra…

 

Som av en händelse uttalar den Helige Ande ett textavsnitt ”genom” honom och även om det känns väldigt oväntat så erkänner vi det som ett yttrande av Gud och accepterar det villigt från Gud. Det beror på att vi bör acceptera dessa ord och inte kan förneka dem, oavsett vem som uttalar dem, så länge de kommer från den Helige Ande. Nästa yttrande skulle kunna komma genom mig, det skulle kunna komma genom dig eller det skulle kunna komma genom honom. Oavsett vem det är, så är allting Guds nåd. Men oavsett vem den personen är bör vi inte tillbe denna, för oavsett allt annat kan den personen omöjligen vara Gud. Vi kan på inga villkor utse en vanlig människa som denna till att vara vår Gud. Vår Gud är så stor och ärofull. Hur skulle han kunna representeras av någon så oansenlig? Dessutom väntar vi alla på Guds ankomst som ska föra oss tillbaka till himmelriket, och hur kan då någon så oansenlig vara kvalificerad för en så viktig och krävande uppgift? Om Herren kommer tillbaka måste det vara på ett vitt moln, synlig för alla. Så ärofullt det kommer att bli! Hur skulle han stilla kunna dölja sig bland en vanlig grupp människor?

 

Och ändå är det denna vanliga person, dold bland människor, som uträttar det nya verket med att frälsa oss. Han klargör inget för oss och berättar inte heller för oss varför han har kommit. Han uträttar bara det verk han avser att göra, stegvis och enligt sin plan. Hans ord och yttranden blir allt mer frekventa. Från att trösta, förmana, påminna och varna till att förebrå och fostra. Från en ton som är vänlig och mild till ord som är häftiga och majestätiska – alla ingjuter de medlidande och bävan i människan. Allt han säger når in till de hemligheter som är dolda djupt inom oss, hans ord plågar våra hjärtan, plågar vår ande och gör oss skamsna och förödmjukade. Vi börjar undra om Gud i den personens hjärta verkligen älskar oss och vad exakt han har för avsikt att göra. Kanske vi bara kan bli uppryckta efter att ha genomlidit en sådan smärta? I våra huvuden gör vi beräkningar … om det slutmål som skall komma och om vårt framtida öde. Ändå är det ingen av oss som tror att Gud har antagit kött och verkar bland oss. Trots att han har varit med oss så länge, trots att han redan har talat så många ord till oss, ansikte mot ansikte, är vi fortfarande ovilliga att acceptera någon så vanlig som vår framtids Gud, än mindre är vi villiga att överlåta kontrollen över vår framtid och vårt öde till någon så oansenlig. Av honom åtnjuter vi en evig tillgång till levande vatten och tack vare honom lever vi ansikte mot ansikte med Gud. Vi är bara tacksamma för nåden från Herren Jesus i himlen och har aldrig lagt märke till känslorna hos denna vanliga person som besitter gudomlighet. Han fortsätter ödmjukt att utföra sitt verk, dold i köttet, och ger uttryck för sitt hjärtas röst, till synes opåverkad av mänsklighetens avvisande av honom, och han förlåter tydligen alltid människans barnslighet och okunnighet, och är evigt tålmodig med människans vanvördighet gentemot honom.

Utan vår vetskap har denna oansenliga man steg för steg lett oss in i Guds verk. Vi genomgår otaliga prövningar, är underkastade oräkneliga tillrättavisningar och prövas av döden. Vi lär om Guds rättfärdiga och majestätiska sinnelag, åtnjuter också hans kärlek och medlidande, börjar uppskatta Guds väldiga makt och vishet, bevittna Guds skönhet och skåda Guds ivriga önskan att frälsa människan. Genom orden från denna vanliga människa börjar vi lära känna Guds sinnelag och substans, börjar vi förstå Guds vilja, börjar vi lära känna människans natur och substans och se frälsningens och fulländningens väg. Hans ord får oss att ”dö” och får oss att återigen ”födas på nytt”. Hans ord ger oss tröst men gör oss också förkrossade av skuld med en känsla av tacksamhetsskuld. Hans ord skänker oss glädje och frid, men även stor smärta. Ibland är vi som lamm till slakt i hans händer, ibland är vi som hans ögonsten och får åtnjuta hans kärlek och tillgivenhet, ibland är vi som hans fiende, brända till aska av vreden i hans blick. Vi är den mänsklighet som räddats av honom, vi är maskar inför hans blick och vi är de förlorade fåren som han tänker på att återfinna dag och natt. Han är barmhärtig mot oss, han föraktar oss, han upphöjer oss, han tröstar och förmanar oss, han vägleder oss, han upplyser oss, han tillrättavisar och fostrar oss och han till och med förbannar oss. Han oroar sig för oss natt och dag, han skyddar och värnar om oss natt och dag, han viker aldrig från vår sida och han ägnar oss all sin omsorg och betalar vilket pris som helst för oss. Bland orden från detta lilla och oansenliga kött har vi åtnjutit Gud i sin helhet och skådat den slutmål som Gud har skänkt åt oss. Ändå smyger sig fåfänga in i våra hjärtan och vi är fortfarande ovilliga att aktivt godta en person som denna som vår Gud. Även om han har gett oss så mycket manna, så mycket att glädjas åt kan inget av detta ta över Herrens plats i våra hjärtan. Det är bara med stor ovilja som vi visar vår aktning för den personens särskilda identitet och status. Om han inte talar tydligt för att få oss att inse att han är Gud så kommer vi aldrig själva att erkänna honom som den Gud som snart ska komma och ändå har verkat bland oss så länge.

Gud fortsätter att yttra sig och använder olika metoder och perspektiv för att förmana oss till vad vi ska göra och han ger uttryck åt sitt hjärtas röst. Hans ord bär livskraft och visar vilken väg vi ska gå och låter oss förstå vad sanningen är. Vi börjar lockas av hans ord, vi kommer att fokusera på hans ton och sätt att tala och börjar undermedvetet intressera oss för hjärtats röst hos denna oansenliga person. Han gör gedigna ansträngningar för oss, mister sömn och aptit för oss, gråter för oss, suckar för oss, stönar i sjukdom för oss, utstår förödmjukelser för vårt slutmål och vår frälsnings skull, och hans hjärta blöder och fäller tårar för vår känslolöshet och upproriskhet. Ett sådant vara och sådana ägodelar som hans är bortom en vanlig person och det kan inte besittas eller uppnås av någon av de fördärvade. Han har en tolerans och ett tålamod som ingen vanlig människa besitter, och ingen skapad varelse besitter hans kärlek. Ingen förutom honom kan känna till alla våra tankar, ha ett sådant grepp om vår natur och substans, döma mänsklighetens upproriskhet och fördärv eller tala till oss och verka bland oss på det viset å Gud i himlens vägnar. Ingen förutom han kan besitta Guds auktoritet, vishet och värdighet. Guds sinnelag och det han har och är utgår i sin helhet från honom. Ingen utom honom kan visa oss vägen och ge oss ljus. Ingen utom honom kan avslöja de mysterier som inte Gud har röjt från skapelsen fram till idag. Ingen utom honom kan rädda oss från Satans slaveri och vårt fördärvade sinnelag. Han representerar Gud och ger uttryck åt Guds hjärtas röst, Guds förmaningar och Guds dömande ord till hela mänskligheten. Han har inlett en ny tidsålder, en ny era och kommit med en ny himmel och jord, ett nytt verk och han har fört med sig hopp till oss och avslutat det liv vi levde i vaghet och låtit oss att fullt ut skåda frälsningens väg. Han har erövrat hela vår varelse och vunnit våra hjärtan. Från den stunden har våra sinnen blivit medvetna och vår ande tycks bli upplivas: Denna vanliga, oansenliga person som lever bland oss och som sedan länge har blivit avvisad av oss – är han inte den Herre Jesus som ständigt finns i våra tankar och som vi längtar efter dag och natt? Det är han! Det är verkligen han! Han är vår Gud! Han är vägen, sanningen och livet! Han har låtit oss leva igen, se ljuset och har hindrat våra hjärtan från att komma på villovägar. Vi har återvänt till Guds hem, vi har återvänt inför hans tron, vi befinner oss ansikte mot ansikte med honom, vi har bevittnat hans anlete och har sett vägen framåt. Då har våra hjärtan varit fullständigt erövrade av honom. Vi tvekar inte längre om vem han är och motsätter oss inte längre hans verk och ord, utan faller fullständigt ner inför honom. Vi vill inget hellre än att följa Guds fotspår under resten av våra liv och bli fulländade av honom och återgälda hans nåd och återgälda hans kärlek till oss och lyda hans iscensättningar och arrangemang, och samarbeta med hans verk och göra allt vi kan för att fullfölja det han anförtror oss.

 

Att bli erövrad av Gud är som en kampsportstävling.

 

Alla Guds ord slår mot vår dödliga punkt och gör oss sorgsna och rädda. Han avslöjar våra föreställningar, avslöjar våra fantasier och avslöjar vårt fördärvade sinnelag. I allt det vi säger och gör och i alla våra tankar och idéer avslöjas vår natur och substans av hans ord, och gör oss förödmjukade och darrande av rädsla. Han berättar för oss, en efter en, om alla våra handlingar, våra syften och föresatser, och till och med det fördärvade sinnelag som vi själva aldrig har upptäckt, och får oss att känna oss blottställda i all vår bedrövliga bristfällighet och, än mer, fullständigt övertygade. Han dömer oss för vårt motstånd mot honom, tuktar oss för vår hädelse och vårt fördömande av honom och får oss att känna att vi är värdelösa i hans ögon och att vi är den levande Satan. Våra förhoppningar är krossade, vi vågar inte längre ställa några orimliga krav eller försöka något med honom och till och med våra drömmar försvinner över en natt. Det är ett faktum som ingen av oss kan föreställa sig och som ingen av oss kan acceptera. För en stund råkar våra sinnen ur balans och vi vet inte hur vi ska fortsätta vägen fram, vet inte hur vi ska fortsätta i det vi tror på. Det verkar som att vår tro har hamnat på ruta ett igen och att vi aldrig har mött och bekantat oss med Herren Jesus. Allt vi ser gör oss förbryllade och får oss att känna att vi har hamnat på drift. Vi är bestörta, vi är besvikna och djupast i våra hjärtan finns en outhärdlig ilska och skam. Vi försöker få utlopp för den, försöker hitta en väg ut och än mer försöker vi fortsätta vänta på vår frälsare Jesus och utgjuta våra hjärtan till honom. Även om det händer att vi varken är högmodiga eller ödmjuka på ytan plågas vi inombords av en känsla av förlust som aldrig förr. Även om vi ibland kan verka ovanligt lugna på ytan utstår vi ett stormigt hav inombords. Hans dom och tuktan har tagit ifrån oss alla våra förhoppningar och drömmar, har lämnat oss utan våra orimliga önskningar, ovilliga att tro att han är vår frälsare med förmåga att rädda oss. Hans dom och tuktan har öppnat en djup avgrund mellan honom och oss och ingen är beredd att korsa den. Hans dom och tuktan är den första gången vi drabbas av en sådan kraftig motgång och en sådan stor förödmjukelse. Hans dom och tuktan har fått oss att verkligen uppskatta Guds ära och intolerans mot människans brott, och jämfört med det är vi så oansenliga och orena. Hans dom och tuktan har fått oss att för första gången inse hur arroganta och uppblåsta vi är och att människan aldrig kommer att bli Guds jämlike eller likställd med Gud. Hans dom och tuktan har fått oss att längta efter att inte längre leva med ett så fördärvat sinnelag och har fått oss att längta efter att bli av med en sådan natur och substans så snart som möjligt och inte längre vara avskydda av honom och motbjudande för honom. Hans dom och tuktan har gjort oss villiga att lyda hans ord och inte längre redo att göra uppror mot hans iscensättningar och arrangemang. Hans dom och tuktan har åter gett oss en längtan efter att söka livet och gjort att vi glatt accepterar honom som vår frälsare. … Vi har vandrat ut ur erövringens verk, klivit ut ur helvetet, klivit ut ur dödsskuggans dal. … Allsmäktige Gud har vunnit oss, denna grupp människor! Han har triumferat över Satan och besegrat alla sina fiender!

 

Vi är bara en grupp vanliga människor som besitter ett fördärvat sataniskt sinnelag, vi är de som Gud utvalde före tidernas begynnelse, och vi är de behövande som Gud har lyft upp från dynghögen. En gång avvisade och fördömde vi Gud, men nu har vi blivit erövrade av honom. Vi har fått liv och fått det eviga livets väg av Gud. Var vi än befinner oss på jorden, oavsett förföljelse och vedermöda, kan vi inte vara utan frälsningen från Allsmäktige Gud. För han är vår skapare och vår enda försoning!

Guds kärlek tränger fram som vattnet ur en källa och ges till dig och till mig och till honom och till alla dem som uppriktigt söker sanningen och inväntar Guds framträdande.

 

På samma sätt som månen alltid följer solen upphör aldrig Guds verk utan det utförs på dig, på mig, på honom och på alla dem som följer Guds fotspår och godtar Guds dom och tuktan.

23 mars 2010


Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

Av Stina - Söndag 19 maj 22:08

Gå inte miste om tillfället att känna Skaparens suveränitet

 

De sex skärningspunkter som beskrivs ovan är avgörande faser, fastställda av Skaparen, som varje normal person måste genomgå i sitt liv. Varje skärningspunkt är verklig, ingen av dem kan kringgås och alla har ett samband med Skaparens förutbestämmelse och hans suveränitet. Så för en människa är varje skärningspunkt en viktig kontrollstation, och hur man smidigt ska passera var och en av dessa är en mycket viktig fråga som ni alla står inför nu.

 

De få årtionden som utgör en människas liv är varken långa eller korta. De drygt tjugo åren mellan födelsen och vuxenblivandet passerar på ett ögonblick, och även om en människa vid den tidpunkten betraktas som vuxen vet personer i den åldersgruppen nästan inget om människans liv och människans öde. Allt eftersom de vinner större erfarenhet kliver de gradvis in i medelåldern. Människor i trettio- och fyrtioårsåldern förvärvar en växande erfarenhet av livet och ödet, men deras idéer om dessa ting är fortfarande mycket dimmiga. Det är inte förrän runt fyrtio som några börjar förstå människosläktet och universum som skapades av Gud och greppa vad människans liv handlar om, vad människans öde handlar om. Vissa personer, även om de länge har varit efterföljare till Gud och nu är medelålders, äger ändå ingen exakt kunskap om och definition av Guds suveränitet, än mindre sann underkastelse. En del bryr sig inte om annat än att försöka få välsignelser, och även om de har levt i många år känner eller förstår de inte alls Skaparens suveränitet över människans öde som ett faktum och har därför inte trätt in det minsta på den praktiska lärdomen att underkasta sig Guds orkestreringar och arrangemang. Sådana personer är alltigenom dåraktiga, sådana personer lever sina liv förgäves.

 

Om en människas liv delas upp utifrån hennes grad av livserfarenhet och hennes kunskap om människans öde kommer det i stort sett att brytas ner i tre faser. Första fasen är ungdomen, åren mellan födelsen och medelåldern, eller från födelsen till trettio. Andra fasen är mognandet, från medelåldern till ålderdomen, eller från trettio till sextio. Och tredje fasen är ens fullmogna period, från ålderdomen som börjar vid sextio tills man lämnar världen. Med andra ord är de flesta människors kunskap om ödet och livet, från födelsen till medelåldern, begränsad till en efterapning av andras föreställningar. Den har nästan ingen verklig, praktisk substans. Under den perioden är ens sätt att se på livet och hur man tar sig fram i världen mycket ytliga och naiva. Det är ens ungdomsperiod. Först när man har erfarit alla glädjeämnen och sorger i livet får man en verklig förståelse av ödet, då börjar man – omedvetet, djupt i sitt hjärta – successivt förstå att ödet är oåterkalleligt och långsamt inse att Skaparens suveränitet över människans öde faktiskt existerar. Det är perioden för ens mognande. När man har slutat kämpa mot ödet och inte längre är beredd att dras in i stridigheter utan vet sin lott, underkastar sig himlens vilja, sammanfattar sina egna prestationer och misstag i livet och inväntar Skaparens dom över ens liv – det är ens fullmogna period. Med tanke på de olika slags erfarenheter och förtjänster som människan vinner under dessa tre perioder är hennes gyllene tillfälle att känna Skaparens suveränitet under normala omständigheter inte särskilt stort. Om man lever tills man är sextio har man bara drygt trettio år på sig att känna Guds suveränitet. Om man vill ha en längre tidsperiod är det endast möjligt om ens liv blir tillräckligt långt, om man får leva ett århundrade. Så jag säger, enligt de normala lagarna för människans existens, att även om det är en mycket lång process från att man först möter frågan om att känna Skaparens suveränitet tills att man kan inse Skaparens suveränitet som ett faktum, och från dess till den punkt där man kan underkasta sig den, om man verkligen räknar ihop åren, så är det inte mer än trettio eller fyrtio under vilka man har chansen att vinna dessa belöningar. Och ofta dras människor med av sina önskningar och ambitioner om att erhålla välsignelser. De kan inte urskilja var det mänskliga livets innersta natur ligger, greppar inte vikten av att känna Skaparens suveränitet och värnar därför inte om denna ovärderliga möjlighet att träda in i människans värld och uppleva människans liv, uppleva Skaparens suveränitet, och inser inte hur värdefullt det är för en skapad varelse att motta Skaparens personliga vägledning. Så jag säger att de personer som vill att Guds verk ska avslutas snabbt, som önskar att Gud skulle planera människans slut så snart som möjligt, så att de genast kan skåda hans verkliga person och snart bli välsignade, är skyldiga till den värsta sortens olydnad och extremt dumma. Och de som under sin begränsade tid vill greppa den unika möjligheten att känna Skaparens suveränitet är de visa människorna, de enastående. Dessa två olika önskningar visar på två vitt skilda sätt att se och på skilda ambitioner: De som söker välsignelser är själviska och usla, de visar ingen hänsyn till Guds vilja, söker aldrig känna Guds suveränitet, önskar aldrig underkasta sig den, vill helt enkelt leva som de behagar. De är obetänksamma, vanartiga personer, de är den kategori som ska förstöras. De som söker känna Gud har förmåga att sätta sina önskningar åt sidan, är villiga att underkasta sig Guds suveränitet och Guds arrangemang. De försöker vara sådana människor som underkastar sig Guds auktoritet och tillgodoser Guds önskningar. Sådana personer lever i ljuset, lever mitt i Guds välsignelser. De kommer garanterat att få Guds beröm. Oavsett vad, så är människans val gagnlöst, människan har inget att säga till om när det gäller hur lång tid Guds verk ska ta. Det är bättre för människor att utelämna sig själva åt Guds nåd, att underkasta sig hans suveränitet. Om du inte utelämnar dig själv åt hans nåd, vad kan du göra? Kommer Gud att lida en förlust? Om du inte utelämnar dig själv åt hans nåd, om du försöker vara den som bestämmer, gör du ett dåraktigt val och du är den enda som kommer att lida en förlust i slutändan. Endast om människor samarbetar med Gud så snart som möjligt, endast om de skyndar sig att acceptera hans orkestreringar, känna hans auktoritet och förstå allt som han har gjort för dem, kommer de att ha hopp, kommer deras liv inte att levas förgäves, kommer de att uppnå frälsning.

 

Ingen kan ändra på det faktum att Gud har suveränitet över människans öde

 

Har er föreställning om ödet förändrats, efter att ni har lyssnat på allt som jag just har sagt? Hur tolkar ni det faktum att Gud har suveränitet över människans öde? För att uttrycka det enkelt så accepterar varje människa, under Guds auktoritet, aktivt eller passivt Guds suveränitet och hans arrangemang, och oavsett hur man kämpar under sitt liv, oavsett hur många krokiga vägar man vandrar, så kommer man i slutändan att återgå till den ödeskrets som Skaparen har ritat upp åt en. Detta är det oövervinnliga i Skaparens auktoritet, sättet på vilket hans auktoritet kontrollerar och styr universum. Det är den oövervinnligheten, den formen av kontroll och styrning, som ansvarar för de lagar som dikterar livet hos alla ting, som tillåter människor att förflytta sig från en kropp till en annan, om och om igen utan att bli störda, den som gör att världen roterar regelbundet och rör sig framåt, dag efter dag, år efter år. Ni har sett alla dessa fakta och ni förstår dem, antingen ytligt eller på djupet. Djupet av er förståelse beror på er erfarenhet och kunskap om sanningen och er kunskap om Gud. Hur väl du känner sanningens verklighet, hur mycket du har upplevt Guds ord, hur väl du känner Guds substans och sinnelag – det representerar djupet av din förståelse av Guds suveränitet och arrangemang. Är existensen av Guds suveränitet och arrangemang beroende av huruvida människor underkastar sig dessa? Avgörs det faktum att Gud äger denna auktoritet av om mänskligheten underkastar sig den? Guds auktoritet existerar oberoende av omständigheter. I alla situationer dikterar och arrangerar Gud varje människas öde och alla ting i enlighet med sina tankar, sina önskningar. Detta kommer inte att förändras för att människor förändras, och det är oberoende av människans vilja och kan inte modifieras av några förändringar i tid, rymd och geografi, för Guds auktoritet är just hans substans. Huruvida människan har förmåga att känna och acceptera Guds suveränitet, och huruvida människan har förmåga att underkasta sig den, ändrar inte på minsta sätt Guds suveränitet över människans öde som ett faktum. Det innebär att oavsett vilken attityd människan intar gentemot Guds suveränitet, så kan det helt enkelt inte ändra på det faktum att Gud har suveränitet över människans öde och över alla ting. Även om du inte underkastar dig Guds suveränitet så behärskar han ändå ditt öde. Även om du inte kan känna hans suveränitet så existerar ändå hans auktoritet. Guds auktoritet och Guds suveränitet över människans öde som ett faktum är oberoende av den mänskliga viljan och ändras inte på grundval av människans preferenser och val. Guds auktoritet finns överallt, varje timme, varje ögonblick. Om himmel och jord skulle förgås skulle hans auktoritet aldrig förgås, för han är Gud själv, han äger en unik auktoritet, och hans auktoritet är inte inskränkt eller begränsad av människor, händelser eller ting, av rymd eller av geografi. Under alla omständigheter utövar Guds sin auktoritet, visar sin kraft, fortsätter sitt förvaltningsverk som tidigare. Under alla omständigheter styr han alla ting, förser alla ting, orkestrerar alla ting, precis som han alltid har gjort. Ingen kan ändra på det. Det är ett faktum, det har varit den oföränderliga sanningen sedan urminnes tider!

 

Den rätta attityden och tillämpningen för den som vill underkasta sig Guds auktoritet

 

Med vilken attityd bör människan nu känna och betrakta Guds auktoritet, Guds suveränitet över människans öde som ett faktum? Det är ett verkligt problem som varje människa står inför. När du möter problem i det verkliga livet, hur bör du då känna och förstå Guds auktoritet och hans suveränitet? När du inte vet hur du ska förstå, hantera och uppleva dessa problem, vilken attityd bör du inta för att visa din avsikt, din önskan och den verklighet att du underkastar dig Guds suveränitet och arrangemang? Först måste du lära dig att vänta, sedan måste du lära dig att söka, sedan måste du lära dig att underkasta dig. Att ”vänta” innebär att invänta Guds tid, vänta på de människor, händelser och ting som han har planerat för dig, vänta på att hans vilja successivt ska visa sig för dig. Att ”söka” innebär att observera och förstå Guds omsorgsfulla avsikter för dig genom de människor, händelser och ting som han har fastställt, och förstå sanningen genom dem, förstå vad människor måste uträtta och vilka vägar de måste följa, förstå vilka resultat Gud har för avsikt att uppnå i människor och vilka prestationer han har för avsikt att ge upphov till i dem. Att ”underkasta sig” syftar naturligtvis på att acceptera de människor, händelser och ting som Gud har orkestrerat, acceptera hans suveränitet och därigenom lära sig hur Skaparen dikterar människans öde, hur han förser människan med sitt liv, hur han arbetar in sanningen i människan. Allting under Guds arrangemang och suveränitet lyder naturliga lagar och om du beslutar dig för att låta Gud arrangera och diktera allt för dig, bör du lära dig att vänta, bör du lära dig att söka, bör du lära dig att underkasta dig. Det är den attityd som varje person måste inta som vill underkasta sig Guds auktoritet, den grundläggande egenskap som varje person måste äga som vill acceptera Guds suveränitet och arrangemang. För att ha en sådan attityd, äga en sådan egenskap, måste ni arbeta hårdare, och endast då kan ni träda in i den sanna verkligheten.

 

Att acceptera Gud som din unike Mästare är första steget till att uppnå frälsning

Sanningarna beträffande Guds auktoritet är sanningar som alla måste ta på allvar, måste uppleva och förstå i sitt hjärta. För dessa sanningar har betydelse för varje människas liv, varje människas förflutna, nutid och framtid, för de avgörande skärningspunkterna som varje person måste passera i livet, för människans kunskap om Guds suveränitet och den attityd med vilken hon bör möta Guds auktoritet, och naturligtvis för varje människas slutmål. Så det tar ett helt livs energi att känna och förstå dem. När du tar Guds auktoritet på allvar, när du accepterar Guds suveränitet, kommer du successivt att inse och förstå att Guds auktoritet verkligen existerar. Men om du aldrig erkänner Guds auktoritet, aldrig accepterar hans suveränitet, spelar det ingen roll hur många år du lever, du kommer aldrig att vinna minsta kunskap om Guds suveränitet. Om du inte känner och förstår Guds auktoritet på riktigt kommer du, då när du når vägens ände, även om du har trott på Gud i årtionden, inte att ha fått ut något av livet och din kunskap om Guds suveränitet över människans öde är ofrånkomligen obefintlig. Är det inte väldigt sorgligt? Så oavsett hur långt du har gått i livet, oavsett hur gammal du är nu, oavsett hur mycket som återstår av din resa, måste du först erkänna Guds auktoritet och ta den på allvar, acceptera det faktum att Gud är din unike Mästare. Att uppnå tydlig, exakt kunskap och förståelse av dessa sanningar beträffande Guds suveränitet över människans öde är en obligatorisk lärdom för alla, nyckeln till att känna människans liv och uppnå sanningen, livet och den grundläggande lektionen i att känna Gud som alla möter varje dag och som ingen kan undvika. Om någon av er vill ta en genväg för att nå det målet säger jag att det är omöjligt! Om du vill undkomma Guds suveränitet är det ännu mer omöjligt! Gud är människans ende Herre, Gud är den ende Mästaren över människans öde och därför är det omöjligt för människan att diktera sitt eget öde, omöjligt för henne att övervinna det. Oavsett hur stora förmågor man har så kan man inte påverka, än mindre orkestrera, arrangera, kontrollera eller ändra andras öden. Endast den unike Guden själv dikterar allt för människan, för endast han äger den unika auktoriteten som har suveränitet över människans öde, och därför är endast Skaparen människans unike Mästare. Guds auktoritet har suveränitet, inte bara över den skapade mänskligheten utan över icke-skapade varelser som ingen människa kan se, över stjärnorna, över kosmos. Det är ett obestridligt faktum, ett faktum som i sanning existerar, som ingen människa och ingenting kan förändra. Om någon av er fortfarande är missnöjd med sakernas tillstånd, om du tror att du har någon särskild kunskap eller förmåga och fortfarande tänker att du kan ha tur och ändra dina nuvarande omständigheter eller annars undfly dem, om du försöker ändra ditt eget öde med hjälp av mänskliga ansträngningar och därigenom skilja dig från andra och vinna berömmelse och rikedom, då säger jag till dig att du gör det svårt för dig själv, du tigger om problem, du gräver din egen grav! En dag, förr eller senare, kommer du att upptäcka att du valde fel, att dina ansträngningar var bortkastade. Din ambition, din önskan att kämpa mot ödet och ditt eget makalösa beteende kommer att leda dig längs en väg utan återvändo och för det får du betala ett högt pris. Även om du just nu inte inser allvaret i konsekvenserna, medan du allt djupare upplever och inser sanningen att Gud är Mästare över människans öde, kommer du så småningom att förstå vad jag talar om idag och dess verkliga konsekvenser. Huruvida du verkligen har ett hjärta och en ande, huruvida du är en människa som älskar sanningen beror på vilken attityd du visar mot Guds suveränitet och mot sanningen. Och det avgör naturligtvis om du verkligen kan känna och förstå Guds auktoritet. Om du aldrig har märkt Guds suveränitet och hans arrangemang i ditt liv, än mindre erkänner och accepterar Guds auktoritet, kommer du att vara fullkomligt värdelös, du kommer garanterat att bli föremål för Guds avsky och avvisande, på grund av den väg du har tagit och det val du har gjort. Men de som, i Guds verk, kan acceptera hans prövning, acceptera hans suveränitet, underkasta sig hans auktoritet och successivt uppnå en faktisk erfarenhet av hans ord, kommer att ha uppnått en verklig kunskap om Guds auktoritet, en verklig förståelse av hans suveränitet och har sannerligen blivit underkastade Skaparen. Endast sådana människor kommer sannerligen att ha blivit räddade. Eftersom de har känt Guds suveränitet, eftersom de har accepterat den, är deras insikt och underkastelse under Guds suveränitet över människans öde som ett faktum, verklig och riktig. När de står inför döden kommer de, liksom Job, att kunna ha ett sinne som är oförfärat inför döden, underkasta sig Guds orkestreringar och arrangemang i allt, utan något individuellt val, utan någon individuell önskan. Endast en sådan människa kommer att kunna återgå till Skaparens sida som en sann skapad människa.

17 december 2013

Fotnoter:

 

b. I ursprungstexten står det ”denna”.

c. I ursprungstexten finns inte ”vid den tidpunkten” med.

 

Fullständig text: 

Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

 

Av Stina - Onsdag 15 maj 19:23

Efterkommande: den femte skärningspunkten

Efter att ha gift sig börjar man fostra nästa generation. Man har inget att säga till om beträffande hur många och vilket slags barn man får. Det avgörs också av en människas öde som är förutbestämt av Skaparen. Det är den femte skärningspunkten som en person måste passera.

 

Om man föds för att uppfylla rollen av någon annans barn, så uppfostrar man nästa generation i syfte att uppfylla rollen av någon annans förälder. Detta byte av roller gör att man får uppleva olika faser i livet ur olika perspektiv. Det ger en också olika uppsättningar med livserfarenheter där man lär känna samma suveränitet hos Skaparen, liksom det faktum att ingen kan överskrida eller ändra Skaparens förutbestämmelse.

 

1. Man har ingen kontroll över vad det blir av ens avkomma

 

Börd, uppväxt och äktenskap lämnar alla olika typer och skilda grader av besvikelser. Vissa är missnöjda med sina familjer eller sitt fysiska utseende, några ogillar sina föräldrar, somliga förargar sig över eller har mycket ouppklarat med miljön som de har vuxit upp i. Och för de flesta människor är äktenskapet den mest otillfredsställande av alla dessa besvikelser. Oavsett hur missnöjd man är med sin börd, sin uppväxt eller sitt äktenskap vet alla som varit igenom det att man inte kan välja var och när man föds, hur man ser ut, vilka ens föräldrar är och vem ens äkta hälft är, utan helt enkelt får acceptera himlens vilja. Men när det är dags för människor att uppfostra nästa generation kommer de att projicera alla sina oförverkligade önskningar under första halvan av sina liv på sina ättlingar i hopp om att deras avkomma ska jämna ut alla besvikelser de själva upplevde under första halvan av sina liv. Därför hänger sig människor åt alla möjliga fantasier om sina barn: att deras döttrar ska växa upp till bedårande skönheter, deras söner till stiliga herrar, att deras döttrar ska bli bildade och talangfulla och deras söner lysande studenter och framgångsrika idrottsmän, att deras döttrar ska bli milda, dygdiga och kloka och deras söner intelligenta, duktiga och lyhörda. De hoppas att de, vare sig det är döttrar eller söner, ska respektera dem som är äldre, vara omtänksamma mot sina föräldrar, bli älskade och lovordade av alla … I det skedet väcks på nytt förhoppningar om liv och nya lidelser flammar upp i människors hjärtan. Människor vet att de är maktlösa och utan hopp i detta liv, att de inte får en ny chans, inget nytt hopp om att utmärka sig från andra och att de inte har något val utom att acceptera sina öden. Därför projicerar de alla sina förhoppningar, sina oförverkligade önskningar och ideal på nästa generation i hopp om att deras avkomma ska hjälpa dem att uppnå sina drömmar och förverkliga sina önskningar, att deras döttrar och söner ska ge ära till familjens namn, bli betydelsefulla, rika eller berömda. De vill kort sagt se sina barns öden nå högre höjder. Människors planer och fantasier är fullkomliga. Vet de inte att antalet barn som de får, deras barns utseende, förmågor och så vidare inte är upp till dem att avgöra, att deras barns öden inte alls vilar i deras händer? Människor är inte herrar över sitt eget öde, ändå hoppas de kunna ändra den yngre generationens öden. De saknar makt att undkomma sina egna öden, ändå försöker de kontrollera sina söners och döttrars öden. Överskattar de inte sig själva? Är det inte mänsklig dumhet och okunnighet? Folk går hur långt som helst för sin avkommas skull, men i slutänden svarar det inte mot deras planer och önskningar hur många barn de får och hurdana deras barn är. Vissa har inte ett öre men avlar många barn, andra är rika men barnlösa. Vissa vill ha en dotter men blir nekade sin önskan, andra vill ha en son men lyckas inte alstra en pojke. För somliga är barn en välsignelse, för andra en förbannelse. Vissa par är skärpta men får trögtänkta barn, en del föräldrar är flitiga och ärliga men barnen de uppfostrar är lata. Somliga föräldrar är vänliga och rättskaffens men får barn som visar sig vara sluga och elaka. Vissa föräldrar är friska till kropp och själ men föder funktionshindrade barn. En del föräldrar är vanliga och utan framgång men får barn som åstadkommer stora ting. Några föräldrar har låg status men får barn som vinner högt anseende…

 

2. Efter att ha uppfostrat nästa generation får människor en ny förståelse av ödet

De flesta som gifter sig gör det runt trettio och i det skedet av livet har man ingen förståelse av människans öde. Men när folk börjar uppfostra barn, när deras avkomma växer upp, ser de den nya generationen upprepa livet och alla erfarenheter hos den tidigare generationen, och de ser sitt eget förflutna speglas i dem och inser att den väg som den yngre generationen går, precis som deras, inte kan planeras eller väljas. Ställda inför detta faktum kan de inte annat än medge att varje människas öde är förutbestämt. Och utan att inse det helt lägger de successivt sina egna önskningar åt sidan, och lidelserna i deras hjärtan flämtar och dör ut… Under den tidsperioden har man för det mesta passerat de viktiga milstolparna i livet och uppnått en ny förståelse av livet, anammat en ny attityd. Hur mycket kan en person i den åldern förvänta sig av framtiden och vilka utsikter har de? Vilken femtioårig kvinna drömmer fortfarande om en sagoprins? Vilken femtioårig man letar fortfarande efter sin Snövit? Vilken medelålders kvinna hoppas fortfarande på att förvandlas från en ful ankunge till en svan? Har de flesta äldre män samma karriärslust som yngre män? I korthet är det, oberoende av om man är man eller kvinna, troligt att alla som lever till den åldern har en tämligen rationell, pragmatisk inställning till äktenskap, familj och barn. En sådan person har i princip inga val kvar, ingen längtan efter att utmana ödet. Så snart man uppnår den åldern utvecklar man naturligt nog följande attityd, vad den mänskliga erfarenheten beträffar: ”Man måste acceptera ödet. Ens barn har sina egna levnadslotter, människans öde är fastställt av himlen.” De flesta människor som inte inser sanningen skulle, efter att ha uthärdat alla växlingar, frustrationer och vedermödor i denna värld, sammanfatta sina insikter om människans liv i tre ord: ”Det är ödet!” Även om den meningen inkapslar de världsliga människornas slutsats och insikt i människans öde, även om den ger uttryck för mänsklighetens maktlöshet och kan sägas vara skarpsinnig och riktig, är den långt ifrån en förståelse av Skaparens suveränitet, och den är helt enkelt ingen ersättning för kunskap om Skaparens auktoritet.

 

3. Att tro på ödet är ingen ersättning för kunskap om Skaparens suveränitet

 

Efter att ha varit Guds efterföljare i så många år, finns det en väsentlig skillnad mellan er kunskap om ödet och den hos världsliga människor? Har ni verkligen förstått Skaparens förutbestämmelse och verkligen lärt känna Skaparens suveränitet? Vissa har en grundlig, djupt förankrad förståelse av meningen ”det är ödet”, men de tror inte ett dugg på Guds suveränitet, tror inte att människans öde arrangeras och orkestreras av Gud och är ovilliga att underkasta sig Guds suveränitet. Sådana människor är som om de drev omkring på oceanen, kastades runt av vågorna och flöt med strömmen, utan annat val än att passivt vänta och resignera inför ödet. Men de erkänner inte att människans öde är föremål för Guds suveränitet. De kan inte lära känna Guds suveränitet på eget initiativ och därigenom nå kunskap om Guds auktoritet, underkasta sig Guds orkestreringar och arrangemang, sluta motsätta sig ödet och leva under Guds omsorg, skydd och vägledning. Att acceptera ödet är alltså inte det samma som att underkasta sig Skaparens suveränitet. Att tro på ödet betyder inte att man accepterar, erkänner och känner Skaparens suveränitet. Tron på ödet är bara ett erkännande av detta faktum och detta yttre fenomen, vilket skiljer sig från att veta hur Skaparen styr mänsklighetens öde, från att erkänna att Skaparen är ursprunget till herraväldet över alla tings öden, och ännu mer från att underkasta sig Skaparens orkestreringar och arrangemang av mänsklighetens öde. Om en människa bara tror på ödet – även känner starkt för det – men inte samtidigt kan känna, erkänna, underkasta sig och acceptera Skaparens suveränitet över mänsklighetens öde, så är hennes liv inte desto mindre en tragedi, ett liv som levs förgäves, ett tomrum. Hon kommer fortsätta vara oförmögen att bli föremål för Skaparens herravälde, att bli en skapad människa i ordens sannaste bemärkelse och åtnjuta Skaparens godkännande. En person som verkligen känner och upplever Skaparens suveränitet bör vara i ett aktivt, inte passivt eller hjälplöst tillstånd. Samtidigt som hon accepterar att alla ting är ödesbestämda bör hon äga en exakt definition av liv och öde: att varje liv är föremål för Skaparens suveränitet. När man tittar bakåt på den väg man har vandrat, när man återkallar varje fas av sin resa, ser man att Gud vägledde en och planerade för varje steg, antingen ens väg var brant eller plan. Det är Guds noggranna arrangemang, hans omsorgsfulla planering som har lett en, ovetandes, fram till idag. Att kunna acceptera Skaparens suveränitet, ta emot hans frälsning – vilken stor lycka det är! Om en människas inställning till ödet är passiv bevisar det att hon motsätter sig allt som Gud har planerat för henne, att hon inte har en undergiven attityd. Om ens inställning till Guds suveränitet över människans öde är aktiv kommer man, när man ser tillbaka på sin resa, när man verkligen uppfattar Guds suveränitet, att mer uppriktigt önska att underkasta sig allt som Gud har arrangerat, ha en större beslutsamhet och större förtroende för att låta Gud orkestrera ens öde, sluta göra uppror mot Gud. För man ser att när man inte förstår ödet, när man inte begriper Guds suveränitet, när man egensinnigt trevar sig fram, stapplande och vacklande genom dimman, blir resan för svår, för smärtsam. Så när människor inser Guds suveränitet över människans öde väljer de smarta att vara medvetna om och acceptera detta och ta farväl av de plågsamma dagarna då de försökte bygga upp ett bra liv på egen hand, istället för att fortsätta kämpa mot ödet och sträva efter sina så kallade livsmål på eget vis. När man inte har någon Gud, när man inte kan se honom, när man inte tydligt kan inse Guds suveränitet, är varje dag meningslös, värdelös, eländig. Var man än befinner sig, vilket jobb man än har, för ens sätt att leva och strävan efter ens mål inte med sig annat än oändliga smärtor och ett lidande som inte går att lindra, så att man inte står ut med att se tillbaka. Först när man accepterar Skaparens suveränitet, underkastar sig hans orkestreringar och arrangemang och söker ett sant mänskligt liv kommer man successivt att ta sig ur all smärta och allt lidande, skaka av sig all tomhet i livet.

 

4. Endast de som underkastar sig Skaparens suveränitet kan nå sann frihet

 

Eftersom människor inte inser Guds orkestreringar och Guds suveränitet möter de alltid ödet trotsigt, med en upprorisk attityd, och vill alltid förkasta Guds auktoritet och suveränitet och det som ödet har i beredskap, och hoppas förgäves på att förändra sina nuvarande omständigheter och ändra sitt öde. Men de kan aldrig lyckas, de motarbetas i tid och otid. Den kampen, som utspelar sig djupt inne i ens själ, är smärtsam. Smärtan är oförglömlig och under tiden spiller man sitt liv. Vad är orsaken till den smärtan? Är den på grund av Guds suveränitet eller på grund av att en människa föddes med otur? Naturligtvis stämmer inget av det. I grund och botten är det på grund av de vägar som människor tar, sätten på vilka människor väljer att leva sina liv. Somliga kanske inte har insett det här. Men när du verkligen vet, när du verkligen börjar erkänna att Gud har suveränitet över människans öde, när du verkligen förstår att allt som Gud har planerat och beslutat för dig är en stor förmån och ett starkt skydd, då känner du hur din smärta gradvis lättar och hela du blir avslappnad, fri, befriad. Om man utgår från tillståndet hos de flesta människor, även om de på individuell nivå inte vill fortsätta leva som de gjorde förut, även om de vill ha lindring för sin smärta, kan de objektivt sett inte riktigt uppfatta det praktiska värdet och den praktiska innebörden av Skaparens suveränitet över människans öde. De kan inte riktigt erkänna och underkasta sig Skaparens suveränitet, än mindre vet de hur de ska uppsöka och acceptera Skaparens orkestreringar och arrangemang. Så om människor inte riktigt kan erkänna det faktum att Skaparen har suveränitet över människors öden och över alla människans ting, om de inte riktigt kan underkasta sig Skaparens herravälde, då kommer det att bli svårt för dem att inte drivas och vara fjättrade av föreställningen att ”man har sitt öde i egna händer”, det kommer att vara svårt för dem att skaka av sig smärtan från deras intensiva kamp mot ödet och Skaparens auktoritet och det behöver inte sägas att det också kommer att vara svårt för dem att bli riktigt befriade och fria, att bli människor som tillber Gud. Det finns ett mycket enkelt sätt att befria sig från det tillståndet: att ta farväl av sitt tidigare sätt att leva, säga adjö till sina tidigare mål i livet, sammanfatta och analysera sin tidigare livsstil, filosofi, sitt tidigare sökande, sina önskningar och ideal och sedan jämföra dem med Guds vilja och krav på människan och se om något av detta är förenligt med Guds vilja och krav, om något av det ger de rätta värderingarna i livet, leder till en större insikt om sanningen och låter en leva med mänskligheten och mänsklig likhet. När du vid upprepade tillfällen undersöker och noggrant granskar de olika livsmål som människor eftersträvar och deras olika sätt att leva kommer du att upptäcka att inget av dessa stämmer med Skaparens ursprungliga avsikt när han skapade mänskligheten. Alla leder de människor bort från Skaparens suveränitet och omsorg. De är alla fallgropar för mänskligheten som för dem till helvetet. När du har insett det är det din uppgift att lägga din gamla syn på livet åt sidan, undvika olika fällor, låta Gud ta makten i ditt liv och göra arrangemang åt dig, endast försöka underkasta dig Guds orkestreringar och vägledning, inte ha något val och bli en person som tillber Gud. Det låter enkelt, men det är en svår sak att göra. Vissa står ut med den mödan, andra inte. Somliga är villiga att samtycka, andra är ovilliga. De som är ovilliga saknar en önskan och föresats att göra det. De är klart medvetna om Guds suveränitet, vet mycket väl att det är Gud som planlägger och arrangerar människans öde och fortsätter ändå protestera och streta emot, har fortfarande inte förlikat sig med att lägga sina öden i Guds hand och underkasta sig Guds suveränitet och dessutom förargas de över Guds orkestreringar och arrangemang. Därför kommer det alltid att finnas människor som själva vill komma fram till vad de har förmåga att göra. De vill ändra sina öden på egen hand eller uppnå lyckan av egen kraft för att se om de kan överskrida gränserna för Guds auktoritet och höja sig över Guds suveränitet. Det sorgliga med människan är inte att hon söker ett lyckligt liv, inte att hon strävar efter berömmelse och rikedom eller kämpar mot sitt eget öde i dimman utan att hon, efter att ha sett Skaparens existens, efter att ha lärt sig det faktum att Skaparen har suveränitet över människans öde, fortfarande inte kan bättra sig, inte kan ta sig upp ur dyn utan låter sitt hjärta förhärdas och framhärdar i sina misstag. Hon skulle hellre streta vidare i leran och envist tävla mot Skaparens suveränitet och motsätta sig den till det bittra slutet, utan skymten av ånger, och först när hon ligger förkrossad och blödande bestämmer hon sig slutligen för att ge upp och vända tillbaka. Detta är en sann mänsklig bedrövelse. Därför säger jag att de som väljer att underkasta sig är kloka, och de som väljer att fly är tjurskalliga.

 

Döden: Den sjätte skärningspunkten

 

Efter så mycket brådska och jäkt, så många missräkningar och besvikelser, efter så många glädjeämnen och sorger och med- och motgångar, efter så många oförglömliga år, efter att ha sett årstiderna komma och gå, passerar man de viktiga milstolparna i livet utan att lägga märke till det och med ens befinner man sig i de år då krafterna sinar. Tidens avtryck är stämplade över hela ens kropp: Man kan inte längre stå rak, ett mörkhårigt huvud blir vitt, pigga och klara ögon blir skumma och dimmiga och len, elastisk hud blir rynkig och fläckig. Ens hörsel försämras, ens tänder lossnar och trillar ut, ens reaktioner blir fördröjda och ens rörelser långsamma… Vid den tidpunkten har man fjärmat sig helt från de lidelsefulla åren i sin ungdom och trätt in i skymningen av sitt liv: ålderdomen. Det nästa man kommer att stå inför är döden, den sista skärningspunkten i människans liv.

 

1. Endast Skaparen har makt över människans liv och död

 

Om ens födelse var bestämd av ens tidigare liv så markerar ens död slutet på det ödet. Om ens födelse är början på ens uppgift i detta liv, så markerar ens död slutet på den uppgiften. Eftersom Skaparen har fastställt en färdig uppsättning omständigheter för en människas födelse är det givet att han också har planerat en färdig uppsättning omständigheter för ens död. Med andra ord, ingen föds av en slump, ingens död är oväntad, och födelse och död är båda tvunget kopplade till ens tidigare och nuvarande liv. Omständigheterna för ens födelse och död är båda förutbestämda av Skaparen; detta är en människas förutbestämmelse, en människas öde. Precis som mycket kan sägas om ens födelse, kommer varje människas död att inträffa under olika uppsättningar särskilda omständigheter, därav människors varierande livslängd och de olika sätten och tidpunkterna för deras död. Vissa är starka och friska och dör ändå tidigt. Andra är svaga och sjukliga men lever till en hög ålder och somnar fridfullt in. Vissa avlider av onaturliga orsaker, andra av naturliga sådana. Somliga slutar sina liv långt hemifrån, andra sluter sina ögon med dem de älskar vid sin sida. En del dör i luften, andra under jord. Vissa sjunker ned i vattnet, andra försvinner i katastrofer. Somliga dör på morgonen, andra på natten… Alla vill ha en lysande börd, ett strålande liv och en ärofylld död, men ingen kan överskrida sitt eget öde, ingen kan undkomma Skaparens suveränitet. Det är människans öde. Människan kan göra alla möjliga planer för sin framtid, men ingen kan planera tidpunkten och sättet för sin födelse och sin bortgång. Även om människor gör vad de kan för att undvika och motsätta sig dödens ankomst drar sig döden, dem ovetandes, stilla närmare. Ingen vet när de ska avlida och hur de ska göra det, än mindre var det kommer att ske. Givetvis är det inte mänskligheten som har makten över liv och död, ingen varelse i den naturliga världen, utan Skaparen, vars auktoritet är unik. Människosläktets liv och död är inte produkter av någon lag i den naturliga världen utan en konsekvens av suveräniteten hos Skaparens auktoritet.

 

2. Den som inte känner Skaparens suveränitet kommer att förföljas av fruktan för döden

 

När man träder in i ålderdomen är den utmaning man möter inte att försörja en familj eller att fastslå sina stora ambitioner i livet utan hur man tar farväl av sitt liv, hur man möter slutet av sitt liv, hur man utnyttjar perioden i slutet av sin egen existens. Även om det på ytan verkar som att människor ägnar döden liten uppmärksamhet kan ingen undgå att utforska ämnet, för ingen vet om det finns en annan värld bortom döden, en värld som människor inte kan uppfatta eller känna, en som de inte vet något om. Detta gör människor rädda att möta döden kompromisslöst, rädda att konfrontera den som de borde, och istället gör de vad de kan för att undvika ämnet. Och så fyller det varje person med fruktan inför döden och höljer detta oundvikliga livsfaktum i mysteriets slöja och kastar en varaktig skugga över varje människas hjärta.

 

När man känner hur ens kropp försämras, när man märker att man närmar sig döden, känner man en vag fruktan, en outsäglig rädsla. Fruktan inför döden gör att man känner sig ännu mer ensam och hjälplös och vid den tidpunkten frågar man sig: Var kom människan ifrån? Vart är människan på väg? Är det så människan ska dö, med att livet har svept henne förbi? Är det här perioden som markerar slutet på människans liv? Vad är i slutändan meningen med livet? Vad är livet värt, när allt kommer omkring? Handlar det om berömmelse och rikedom? Handlar det om att bilda familj? … Oavsett om man har funderat över dessa specifika frågor, oavsett hur starkt man fruktar döden, finns det i djupet av varje människas hjärta alltid en önskan att tränga in i mysterierna, en känsla av oförmåga att förstå livet och, blandat med detta, sentimentalitet inför världen, en ovilja att ge sig av. Kanske ingen kan artikulera tydligt vad det är som människan fruktar, vad det är som människan vill tränga in i, vad det är hon är sentimental inför och vad hon är ovillig att lämna…

 

Eftersom människor fruktar döden oroar de sig alldeles för mycket, eftersom de fruktar döden är det så mycket de inte kan släppa taget om. När de ska dö bekymrar sig folk om än det ena, än det andra. De oroar sig för sina barn, för dem de älskar och sin förmögenhet, som om de genom sin oro kan utplåna det lidande och den fruktan som döden för med sig, som om de genom att upprätthålla ett slags förtrolighet med de levande kan undkomma den hjälplöshet och ensamhet som åtföljer döden. I djupet av människans hjärta ligger en latent rädsla, en fruktan för att bli åtskild från dem man älskar, för att aldrig mer få blicka upp mot den blå himlen, för att aldrig mer få se ut över den materiella världen. En ensam själ som är van vid sällskapet av dem som han eller hon älskar är ovillig att släppa taget och ge sig av, alldeles ensam, till en okänd, främmande värld.

 

3. Ett liv som ägnas åt att söka berömmelse och rikedom kommer att göra en villrådig inför döden

 

På grund av Skaparens suveränitet och förutbestämmelse får en ensam själ, som börjat helt utan ägodelar, föräldrar och en familj, möjligheten att bli medlem av människosläktet, möjligheten att uppleva mänskligt liv och se världen. Den får också möjlighet att uppleva Skaparens suveränitet, lära känna det fantastiska i Skaparens skapelse och, mest av allt, lära känna och bli föremål för Skaparens auktoritet. Men de flesta människor tar inte riktigt denna sällsynta och flyktiga chans. Man förbrukar ett helt livs energi på att bekämpa ödet, ägnar all sin tid åt att jäkta runt och försöka livnära sin familj och pendla mellan välstånd och status. De ting som människor värdesätter är familj, pengar och berömmelse. Det ser de som de viktigaste sakerna i livet. Alla människor beklagar sig över sitt öde men förtränger ändå de frågor som är mest angelägna att undersöka och förstå: varför människan lever, hur människan bör leva, vad som är värdet och meningen med livet. Hela livet, så många år som det varar, skyndar de bara runt i jakt på berömmelse och rikedom tills deras ungdom har flytt, tills de blir grå och rynkiga, tills de ser att berömmelse och rikedom inte kan hindra att de närmar sig seniliteten, att pengar inte kan fylla tomheten i hjärtat, tills de inser att ingen är undantagen lagen om födelse, åldrande, sjukdom och död, att ingen kan undkomma det som ödet har i beredskap. Inte förrän de tvingas möta livets slutliga skärningspunkt greppar de på allvar att även om man äger miljoner i tillgångar, även om man är privilegierad och tillhör den högre samhällsklassen, kan man inte undkomma döden. Varje människa kommer att återgå till sin ursprungliga position: som en ensam själ helt utan ägodelar. När man har föräldrar tror man att ens föräldrar är allt. När man har tillgångar tror man att pengar är ens fasta grund, att de är ens resurs i livet. När människor har status klamrar de sig fast vid den och är beredda att riskera livet för dess skull. Först när människor är på väg att släppa taget om denna värld inser de att de saker som de ägnade sina liv åt att sträva efter inte är annat än flyktiga moln, av vilka de inte kan hålla fast vid något, av vilka inget kan föra dem med sig, av vilka inget kan undanta dem från döden, av vilka inget kan ge sällskap eller tröst till en ensam själ på väg tillbaka och framför allt, av vilka inget kan ge en människa frälsning och låta henne gå bortom döden. Berömmelse och rikedom som man vinner i den materiella världen ger en kortvarig tillfredsställelse, en övergående njutning, en falsk känsla av välbehag och för en vilse. Och därför dras människor gång på gång ner under vågorna medan de plaskar omkring i mänsklighetens väldiga hav, och suktar efter frid, tröst och lugn i hjärtat. Innan människor har kommit fram till de frågor som är mest avgörande att förstå – varifrån de kommer, varför de finns till, vart de är på väg och så vidare – förleds de av berömmelse och rikedom, vilseförs, kontrolleras av dessa och är oåterkalleligen förlorade. Tiden flyger, åren passerar på ett ögonblick. Innan man inser det har man tagit farväl av de bästa åren i sitt liv. När man snart ska lämna denna värld når man successivt insikten att allt i världen driver bort, att man inte längre kan hålla fast vid det man har ägt. Då känner man verkligen att man ändå inte äger något alls, som ett gnyende spädbarn som just har kommit till världen. Vid den tidpunkten är man tvungen att fundera över vad man har gjort i livet, vad det är värt att finnas till, vad det innebär, varför man kom till världen. Och vid den tidpunkten vill man allt mer veta om det verkligen finns ett liv efter detta, om himlen verkligen existerar, om vedergällning verkligen finns… Ju närmare döden man kommer, desto mer vill man förstå vad livet i själva verket handlar om. Ju närmare döden man kommer, desto tommare verkar ens hjärta. Ju närmare döden man kommer, desto mer hjälplös känner man sig, och då växer sig ens fruktan för döden större för varje dag. Det finns två anledningar till att människor beter sig på det sättet när de närmar sig döden: För det första är de på väg att förlora den berömmelse och rikedom som deras liv har varit beroende av, de är på väg att lämna allt som är synligt i världen, och för det andra är de på väg att alldeles ensamma konfrontera en främmande värld, ett mystiskt, okänt rike som de är rädda att beträda, där de inte har någon de älskar och ingen tillgång till stöd. Av dessa två anledningar känner sig alla som står inför döden ängsliga, upplever panik och en känsla av hjälplöshet som de aldrig har haft tidigare. Först när människor verkligen når det skedet inser de att det första man måste förstå när man beträder denna jord är var människorna kommer ifrån, varför de finns till, vem som dikterar människans öde, vem som förser och har suveränitet över människans existens. Dessa är de verkliga tillgångarna i livet, den nödvändiga grunden för människans överlevnad, inte att lära sig hur man sörjer för sin familj eller hur man når berömmelse eller rikedom, inte att lära sig hur man skiljer sig från mängden eller hur man lever ett liv i större överflöd, än mindre lära sig hur man överträffar och framgångsrikt tävlar mot andra. Även om de olika överlevnadsförmågor som människor ägnar sina liv åt att behärska kan erbjuda ett överflöd av materiella bekvämligheter leder de aldrig till sann frid och tröst i hjärtat utan gör istället att människor ständigt tappar riktningen, har svårigheter att kontrollera sig, går miste om varje tillfälle att lära sig om meningen med livet, och de skapar en underström av bekymmer för hur man möter döden på ett lämpligt sätt. På det sättet förstörs människors liv. Skaparen behandlar alla rättvist och ger alla möjligheter att uppleva och lära känna hans suveränitet under en hel livstid, men det är inte förrän döden närmar sig och dödens skugga hänger över en som man börjar se ljuset – och då är det för sent.

Människor ägnar sina liv åt att jaga efter pengar och berömmelse. De klamrar sig fast vid dessa halmstrån och tror att de är deras enda sätt att få stöd, som om de kunde fortsätta leva genom att ha dem, att de kunde undanta sig själva från döden. Men först när de är nära döden inser de hur fjärran dessa saker är från dem, hur svaga de är i mötet med döden, hur lätt de krossas, hur ensamma och hjälplösa de är, utan någonstans att vända sig. De inser att livet inte kan köpas för pengar eller berömmelse, att oavsett hur förmögen en person är, oavsett hur uppsatt hans eller hennes position är, så är alla lika fattiga och betydelselösa i mötet med döden. De inser att pengar inte kan köpa livet, att berömmelse inte kan utplåna döden, att varken pengar eller berömmelse kan förlänga en människas liv med en enda minut, en enda sekund. Ju mer människor känner på det sättet, desto mer längtar de efter att fortsätta leva. Ju mer människor känner på det sättet, desto mer fruktar de dödens annalkande. Först vid den tidpunkten inser de på riktigt att deras liv inte tillhör dem, inte är deras att kontrollera och att man inte kan avgöra om man ska leva eller dö, att allt detta ligger bortom ens kontroll.

 

4. Kom under Skaparens herravälde och möt döden lugnt

 

I den stund en människa föds påbörjar en ensam själ sin upplevelse av livet på jorden, sin upplevelse av Skaparens auktoritet som Skaparen har ordnat med för den. Det är givet att det för den personen, den själen, är ett utmärkt tillfälle att vinna kunskap om Skaparens suveränitet, lära känna hans auktoritet och uppleva den personligen. Människor lever sina liv under de ödeslagar som Skaparen har fastställt för dem, och för varje rationell person med ett samvete är det inte svårt att anpassa sig till Skaparens suveränitet och känna hans auktoritet under loppet av sina många årtionden på jorden. Därför bör det vara mycket enkelt för varje person, med sina egna livsupplevelser under många årtionden, att inse att alla mänskliga öden är förutbestämda, och att greppa eller sammanfatta vad det innebär att finnas till. Samtidigt som man accepterar dessa lärdomar i livet börjar man successivt förstå var livet kommer ifrån, få grepp om vad hjärtat egentligen behöver, vad som kommer att leda en till det sanna livets väg, vilken uppgiften för och målet med människans liv bör vara. Och man börjar successivt inse att om man inte tillber Skaparen, om man inte kommer under hans herravälde så kommer ens hjärta, när man konfronterar döden – då en själ ska möta Skaparen igen – att vara fyllt av en gränslös fruktan och oro. Om en människa har funnits i världen under några årtionden och ännu inte har lärt sig var människans liv kommer ifrån, inte ännu erkänt i vems hand människans öde vilar, då är det inte konstigt att hon inte kommer att ha förmåga att möta döden lugnt. En person som har vunnit kunskap om Skaparens suveränitet, efter att ha upplevt flera årtionden av liv, är en person med en korrekt uppfattning om livets mening och värde, en person med en djup kunskap om livets syfte och en verklig upplevelse och förståelse av Skaparens suveränitet och dessutom en person som kan underkasta sig Skaparens auktoritet. En sådan person förstår innebörden av Guds skapande av människosläktet, förstår att människan bör tillbe Skaparen, att allt som människan äger kommer från Skaparen och ska återgå till honom en dag, i en inte alltför avlägsen framtid. En sådan person förstår att Skaparen ordnar med en människas födelse och har suveränitet över människans död, och att både livet och döden är förutbestämda av Skaparens auktoritet. Så när man greppar dessa saker på riktigt kommer man naturligt nog att lugnt kunna möta döden, lugnt lägga åt sidan alla sina världsliga ägodelar, acceptera och villigt underkasta sig allt som följer och välkomna den sista skärningspunkten i livet som ordnats av Skaparen, snarare än att blint frukta den och kämpa mot den. Om man ser livet som en chans att uppleva Skaparens suveränitet och lära känna hans auktoritet, om man ser sitt liv som en sällsynt möjlighet att utföra sin plikt som en skapad människa och fullfölja sin uppgift, då kommer man ovillkorligen att ha det rätta sättet att se på livet, leva ett liv som är välsignat och väglett av Skaparen, vandra i ljuset med Skaparen, känna Skaparens suveränitet, komma under hans herravälde och bli ett vittne till hans mirakulösa gärningar och hans auktoritet. Det är givet att en sådan person ovillkorligen blir älskad och accepterad av Skaparen och endast en sådan person kan ha en lugn attityd till döden och glatt välkomna livets sista skärningspunkt. Job hade uppenbarligen den attityden till döden. Han var i ett läge då han sorglöst kunde acceptera den sista skärningspunkten i livet, och efter att ha fört sin livsresa till ett stilla slut och fullbordat sitt uppgift i livet, återgick han till Skaparens sida.

 

5. Jobs strävan och förtjänster i livet gör att han lugnt kan möta döden

 

I skriften står det skrivet om Job: ”Sedan dog Job, gammal och mätt på att leva” (Job 42:17). Det innebär att Job, när han gick bort, inte hade någon ånger och inte kände någon smärta utan lämnade denna värld naturligt. Som alla vet var Job en man som fruktade Gud och undvek det onda medan han levde. Gud berömde hans rättfärdiga gärningar, människor mindes dem och hans liv hade, mer än någon annans, ett värde och en betydelse. Job åtnjöt Guds välsignelser och kallades rättfärdig av honom på jorden, och han prövades också av Gud och testades av Satan. Han vittnade om Gud och förtjänade att kallas en rättfärdig person. Under de många årtiondena efter att han prövats av Gud levde han ett liv som var ännu mer dyrbart, meningsfullt, förankrat och fridfullt än tidigare. På grund av sina rättfärdiga gärningar prövades han av Gud, på grund av sina rättfärdiga gärningar framträdde Gud för honom och talade direkt till honom. Så under åren efter att han prövats förstod och uppskattade Job livets värde på ett mer konkret sätt, nådde en djupare förståelse av Skaparens suveränitet och vann en mer exakt och säker kunskap om hur Skaparen ger och tar tillbaka sina välsignelser. I Jobs bok står det att Jehova Gud skänkte ännu större välsignelser till Job än han hade gjort innan, vilket försatte Job i ett ännu bättre läge att känna Skaparens suveränitet och möta döden lugnt. Så Job var garanterat inte orolig för sina tillgångar när han blev gammal och stod inför döden. Han hade inga bekymmer, inget att ångra och fruktade naturligtvis inte döden, för han ägnade hela sitt liv åt att vandra en väg där han fruktade Gud och skydde det onda och hade ingen anledning att oroa sig för sitt eget slut. Hur många människor idag skulle kunna agera på alla de sätt som Job gjorde när han konfronterade sin egen död? Varför har ingen förmåga att upprätthålla en sådan enkel yttre hållning? Det finns bara ett skäl: Job levde sitt liv i en individuell strävan efter tro, erkännande av och underkastelse till Guds suveränitet och det var med den tron, det erkännandet och den underkastelsen som han passerade de viktiga skärningspunkterna i livet, levde sina sista år och välkomnade sitt livs sista skärningspunkt. Oavsett vad Job upplevde så var hans strävan och mål i livet lyckliga, inte smärtfyllda. Han var lycklig, inte bara på grund av de välsignelser eller det beröm som Skaparen skänkte honom utan, viktigare än så, på grund av sin strävan och sina livsmål, på grund av den successiva kunskap och sanna förståelse av Skaparens suveränitet som han uppnådde genom att frukta Gud och sky det onda, och dessutom på grund av hans underbara gärningar som Job fick uppleva personligen under sin tid som föremål för Skaparens suveränitet och de varma och oförglömliga upplevelserna och minnena av samexistens, förbindelse och ömsesidig förståelse mellan människan och Gud, på grund av den tröst och lycka som kommer sig av att känna Skaparens vilja, på grund av den vördnad som växte fram efter att ha sett att han är stor, underbar, älskvärd och trofast. Anledningen till att Job kunde möta döden utan lidande var att han visste att han genom att dö skulle återgå till Skaparens sida. Och det var hans strävan och förtjänster i livet som gjorde det möjligt för honom att möta döden lugnt, att med jämnmod möta utsikten att Skaparen skulle ta tillbaka hans liv och dessutom stå upp, obefläckad och fri från sorger inför Skaparen. Kan människor nuförtiden uppnå det slags lycka som Job ägde? Är ni själva i ett läge där ni kan göra det? Eftersom människor nuförtiden är det, varför kan de inte leva lyckligt, som Job gjorde? Varför är de oförmögna att undkomma lidandet till följd av sin fruktan för döden? I mötet med döden kissar somliga på sig, andra får frossa, svimmar, far ut mot himlen och människor likaså och till och med jämrar sig och gråter. Dessa är på inget vis de plötsliga reaktioner som uppstår när döden närmar sig. Människor beter sig på detta pinsamma sätt huvudsakligen för att de, djupt i sina hjärtan, fruktar döden, för att de saknar en tydlig kunskap och uppfattning om Guds suveränitet och hans arrangemang, än mindre underkastar sig dessa på allvar, för att människor inget hellre vill än att planera och styra allting själva, kontrollera sina egna öden, sina egna liv och döden. Därför är det inte konstigt att människor aldrig kan undkomma sin fruktan för döden.

 

6. Endast genom att acceptera Skaparens suveränitet kan man återgå till hans sida

När man inte har en tydlig kunskap om och erfarenhet av Guds suveränitet och hans arrangemang är ens kunskap om ödet och döden tvunget osammanhängande. Människor kan inte se tydligt att allt detta vilar i Guds hand, inser inte att Gud har kontroll och suveränitet över dem, inser inte att människan inte kan rata eller undkomma denna suveränitet, och när de så möter döden är det ingen ände på deras sista ord, bekymmer och ånger. De är nertyngda av så mycket bagage, så mycket motvilja, så mycket förvirring och allt detta får dem att frukta döden. För varje människa som föds in i den här världen är födelsen nödvändig och döden oundviklig och ingen kan övervinna det förloppet. Om man skulle vilja lämna denna värld smärtfritt, om man vill kunna möta livets sista skärningspunkt utan olust eller oro är enda sättet att inte lämna något man ångrar. Och enda sättet att gå bort utan ånger är att känna Skaparens suveränitet, känna hans auktoritet och underkasta sig dem. Endast på det sättet kan man hålla sig långt borta från människors stridigheter, från det onda, från Satans slaveri. Endast på det sättet kan man leva ett liv som Jobs, vägledd och välsignad av Skaparen, ett liv som är obundet och befriat, ett liv med värde och mening, ett liv som är ärligt och uppriktigt. Endast på det sättet kan man, liksom Job, underkasta sig att bli prövad och berövad av Skaparen, underkasta sig Skaparens orkestreringar och arrangemang. Endast på det sättet kan man tillbe Skaparen hela sitt liv och vinna hans beröm, som Job gjorde, och höra hans röst, se honom träda fram. Endast på det sättet kan man leva och dö lycklig, som Job, utan smärta, utan oro, utan ånger. Endast på det sättet kan man leva i ljuset, som Job, passera varje skärningspunkt i livet i ljuset, smidigt fullborda sin färd i ljuset, framgångsrikt uppfylla sin uppgift – uppleva, tillägna sig och lära känna Skaparens suveränitet som en skapad varelse – och gå bort i ljuset och för alltid stå vid Skaparens sida som en skapad människa, med hans beröm.

...

 

Fullständig text: 

 

Fotnoter:

b. I ursprungstexten står det ”denna”.


c. I ursprungstexten finns inte ”vid den tidpunkten” med.

 

Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

Av Stina - Tisdag 14 maj 17:10

Guds auktoritet (II)

 

Idag ska vi fortsätta vår gemenskap kring temat ”Gud själv, den unike”. Vi har redan samlats två gånger kring den frågan, första gången rörande Guds auktoritet och andra gången rörande Guds rättfärdiga sinnelag. Har ni vunnit en ny förståelse för Guds identitet, ställning och substans efter att ha lyssnat de båda gångerna? Har dessa insikter hjälpt er att nå en mer faktisk kunskap och visshet om sanningen om Guds existens? Idag har jag för avsikt att utveckla temat ”Guds auktoritet”.

 

Att förstå Gud auktoritet ur ett makro- och ett mikroperspektiv

 

Guds auktoritet är unik. Den är det karaktäristiska uttrycket för och särskilda substansen av identiteten hos Gud själv. Ingen skapad eller icke-skapad varelse äger ett sådant karaktäristiskt uttryck och en sådan särskild substans. Endast Skaparen äger en auktoritet av det slaget. Det vill säga att endast Skaparen – Gud den unike – kommer till uttryck på det viset och har den substansen. Varför tala om Guds auktoritet? Hur skiljer sig auktoriteten hos Gud själv från auktoriteten i människans sinne? Vad är det för speciellt med den? Varför är det särskilt betydelsefullt att tala om den här? Var och en måste begrunda den frågan noggrant. För de flesta är ”Guds auktoritet” ett vagt begrepp, som det är mycket svårt att förstå och det är troligt att varje diskussion om det blir svårfattlig. Så det kommer undantagslöst att finnas en klyfta mellan den kunskap om Guds auktoritet som människan kan äga och substansen av Guds auktoritet. För att överbrygga den klyftan måste man successivt lära känna Guds auktoritet genom människor i det verkliga livet, händelser, saker och fenomen som är inom människans räckhåll, som människor har förmåga att förstå. Även om uttrycket ”Guds auktoritet” kan te sig outgrundligt är Guds auktoritet inte alls abstrakt. Han finns hos människan varje minut av hennes liv och leder henne genom varje dag. Så varje person ser och upplever ovillkorligen den mest påtagliga aspekten av Guds auktoritet i sitt dagliga liv. Den påtagligheten är ett tillräckligt bevis för att Guds auktoritet verkligen existerar och den gör det fullt möjligt att inse och förstå det faktum att Gud äger denna auktoritet.

 

Gud skapade allt och för att han skapat det har han herraväldet över allting. Förutom att ha herraväldet över allting har han kontroll över allt. Vad innebär det, idén att ”Gud har kontroll över allt”? Hur kan det förklaras? Hur kan det tillämpas i verkliga livet? Hur kan ni lära känna Guds auktoritet genom att förstå det faktum att ”Gud har kontroll över allt”? Av själva uttrycket ”Gud har kontroll över allt” kommer vi att se att det Gud kontrollerar inte är en del av planeterna, en del av skapelsen, än mindre en del av mänskligheten, utan allt: från det massiva till det mikroskopiska, från det synliga till det osynliga, från stjärnorna i universum till det som lever på jorden, såväl som mikroorganismer som inte kan ses med blotta ögat och varelser som existerar i andra former. Detta är den exakta definitionen av ”allt” som Gud ”har kontroll över” och det är det fält som Gud utövar sin auktoritet över, omfånget av hans suveränitet och styre.

 

Redan innan denna mänsklighet blev till existerade kosmos – alla planeter och alla stjärnor på himlen. På makronivå har dessa himlakroppar kretsat regelbundet, under Guds kontroll, under hela sin existens, hur många år det nu har varit. Vilken planet som går vart vid vilken tidpunkt, vilken planet som utför vilken uppgift och när, vilken planet som cirkulerar i vilket kretslopp, och när den försvinner eller ersätts – allt detta fortlöper utan minsta misstag. Planeternas position och avståndet mellan dessa följer strikta mönster som alla kan beskrivas med exakta data: banorna längs vilka de färdas, kretsloppens hastighet och mönster och de tillfällen de befinner sig i olika positioner kan kvantifieras exakt och beskrivas med särskilda lagar. I eoner har planeterna följt dessa lagar utan minsta avvikelse. Ingen makt kan ändra eller bryta deras kretslopp eller de mönster som de följer. Eftersom de särskilda lagar som styr planeternas rörelse samt de exakta data som beskriver dem är förutbestämda av Skaparens auktoritet lyder de dessa lagar på egen hand, under Skaparens suveränitet och kontroll. På makronivå är det inte svårt för människan att komma fram till vissa mönster, vissa data, liksom vissa märkliga och oförklarliga lagar eller fenomen. Trots att mänskligheten inte medger att Gud finns, inte accepterar det faktum att Skaparen gjorde och härskar över allt och inte heller erkänner förekomsten av Skaparens auktoritet, upptäcker människans vetenskapsmän, astronomer och fysiker mer och mer att alltings existens i universum, och de principer och mönster som dikterar alltings rörelser, styrs och kontrolleras av en väldig och osynlig mörk energi. Detta faktum tvingar människan att inse och medge att det finns en mäktig en mitt bland dessa rörelsemönster, en som orkestrerar allt. Hans makt är enastående och även om ingen kan se hans sanna ansikte styr och kontrollerar han allt i varje stund. Ingen människa eller kraft kan sträcka sig bortom hans suveränitet. I mötet med detta faktum måste människan erkänna att lagarna som styr alltings existens inte kan kontrolleras av människor, inte kan ändras av någon, samtidigt som människan måste medge att människor inte fullt ut kan förstå dessa lagar. Och dessa uppstår inte naturligt utan dikteras av en Herre och Mästare. De är alla uttryck för Guds auktoritet som mänskligheten kan uppfatta på en makronivå.

 

På mikronivå är alla de berg, floder, sjöar, hav och landområden som människan skådar på jorden, alla årstider som hon upplever, allt som bebor jorden, inklusive växter, djur, mikroorganismer och människor, föremål för Guds suveränitet och kontrollerade av Gud. Under Guds suveränitet och kontroll blir alla ting till eller försvinner i enlighet med hans tankar. Deras liv styrs alla av vissa lagar och de växer och förökar sig enligt dem. Ingen människa och inga ting står över dessa lagar. Hur kommer det sig? Enda svaret lyder: på grund av Guds auktoritet. Eller för att uttrycka det annorlunda, på grund av Guds tankar och Guds ord, för att Gud själv gör det hela. Det innebär att det är Guds auktoritet och Guds sinne som ger upphov till dessa lagar. De kommer att skifta och förändras i enlighet med hans tankar, och dessa skiften och förändringar uppstår eller försvinner alla för hans plans skull. Ta epidemier som ett exempel. De bryter ut utan förvarning, ingen känner till deras ursprung eller den exakta förklaringen till att de uppstår, och oavsett när en epidemi når en viss plats kan de drabbade inte undgå katastrofen. Människans vetenskap tolkar det som att epidemier orsakas genom spridningen av dåliga och skadliga mikrober och deras hastighet, omfattning och metod för överföring kan inte förutses eller kontrolleras av människans vetenskap. Även om mänskligheten motarbetar dem med alla tänkbara medel kan den inte kontrollera vilka personer eller djur som ofrånkomligt blir smittade när epidemier bryter ut. Det enda som människorna kan göra är att försöka förhindra dem, motverka dem och undersöka dem. Men ingen känner till de bakomliggande orsakerna som förklarar början eller slutet på en enskild epidemi och ingen kan kontrollera dessa. Ställda inför uppkomsten och spridningen av en epidemi är den första åtgärd som människorna vidtar att utveckla ett vaccin, men ofta dör epidemierna ut av sig själva innan vaccinet är klart. Varför dör epidemier ut? Vissa säger att bakterierna har förts under kontroll, andra säger att de dör ut på grund av årstidsväxlingar… Om dessa vilda spekulationer håller kan vetenskapen inte förklara och inte ge något exakt svar på. Det som mänskligheten står inför är inte bara dessa spekulationer utan sin egen brist på förståelse och rädsla för epidemier. Ingen vet, i den slutliga analysen, varför epidemier börjar eller varför de slutar. Eftersom mänskligheten bara tror på vetenskapen, förlitar sig helt på den, och inte erkänner Skaparens auktoritet eller accepterar hans suveränitet, kommer den aldrig att få ett svar.

 

Under Guds suveränitet existerar och förgås alla ting till följd av hans auktoritet, till följd av hans förvaltning. Vissa saker kommer och går obemärkta, och människan kan inte avgöra varifrån de kom eller begripa vilka regler de följer, än mindre förstå anledningarna till att de kommer och går. Även om människan kan se, höra eller uppleva allt som händer bland alla ting, även om det har en betydelse för människan och även om människan undermedvetet greppar det ovanliga, regelbundna eller till och med främmande hos de olika fenomenen, vet hon fortfarande inget om Skaparens vilja och hans sinne som ligger bakom dem. Det finns många historier bakom allt, många dolda sanningar. Då människan har vandrat långt bort från Skaparen, då hon inte godtar det faktum att Skaparens auktoritet styr allting, kommer hon aldrig att känna till och förstå allt som händer under hans suveränitet. Guds kontroll och suveränitet överskrider till största delen gränserna för den mänskliga föreställningsförmågan, för mänsklig kunskap, för mänsklig förståelse, för det som människans vetenskap kan uppnå. Förmågorna hos den skapade mänskligheten kan inte konkurrera med det. Somliga säger: ”När du inte själv har sett Guds suveränitet, hur kan du då tro att allt är underställt hans auktoritet?” Att se är inte alltid att tro, att se är inte alltid att erkänna och förstå. Så varifrån kommer tron? Jag kan med säkerhet säga att ”tron kommer ur graden och djupet av människors begripande och upplevelse av verkligheten och de bakomliggande orsakerna till saker och ting.” Om du tror att Gud finns men inte kan erkänna, än mindre uppfatta, Guds kontroll och Guds suveränitet över allting som ett faktum, kommer du i ditt hjärta aldrig att medge att Gud har en auktoritet av det slaget och att Guds auktoritet är unik. Du kommer aldrig riktigt att acceptera Skaparen som din Herre, din Gud.

 

Mänsklighetens öde och universums öde är oskiljaktiga från Skaparens suveränitet

Ni är alla vuxna. Vissa av er är medelålders, somliga har trätt in i ålderdomen. Från icke-troende till troende och från början av tron på Gud till acceptansen av Guds ord och upplevelsen av Guds verk, hur mycket kunskap hade ni om Guds suveränitet? Vilka insikter vann ni om människans öde? Kan man uppnå allt man önskar i livet? Hur många saker har du lyckats med som du önskat under de få årtionden som du har levt? Hur många saker blir inte som förväntat? Hur många saker kommer som en angenäm överraskning? Hur många saker väntar människor ännu på ska bära frukt – omedvetet inväntande det rätta ögonblicket, inväntande himlens vilja? Hur många saker får människor att känna sig maktlösa och motarbetade? Alla är fulla av hopp om sitt öde och förväntar sig att allt i deras liv ska gå som de önskar, att de inte ska sakna mat och kläder, att deras förmögenhet ska öka avsevärt. Ingen vill ha ett liv som är fattigt och nedtyngt, fullt av vedermödor, drabbat av katastrofer. Men människor kan inte förutse eller kontrollera sådana saker. Kanske är det förflutna för vissa bara ett virrvarr av upplevelser, de lär sig aldrig vad himlens vilja är och bryr sig inte heller om vad den är. De lever sina liv utan eftertanke, som djur, lever dag för dag utan att bry sig om mänsklighetens öde, om varför människor lever eller hur de bör leva. Dessa personer når ålderdomen utan att ha vunnit någon förståelse för människans öde och ända tills de dör har de ingen aning om vad livet handlar om. Sådana människor är döda, de är varelser utan ande, de är odjur. Även om de lever omgivna av allt finner människor sin glädje i de många sätt som världen tillfredsställer deras materiella behov på, även om de ser att denna materiella värld ständigt går framåt har deras egen erfarenhet – det som deras hjärta och ande känner och upplever – inget att göra med materiella ting och inget materiellt kan ersätta det. Det är ett erkännande djupt i ens hjärta, något som inte går att se med blotta ögat. Det erkännandet ligger i ens förståelse av och känsla för människans liv och människans öde. Och det leder en ofta till uppfattningen av att en osynlig Mästare arrangerar allting, orkestrerar allt för människan. Mitt i allt detta kan man inte annat än acceptera ödets arrangemang och orkestrering, samtidigt kan man inte annat än acceptera vägen vidare som Skaparen har lagt ut, Skaparens suveränitet över ens öde. Det är ett obestridligt faktum. Det spelar ingen roll vilken insikt om eller attityd man har till ödet, ingen kan ändra detta faktum.

 

Vart du ska gå varje dag, vad du ska göra, vem eller vad du ska möta, vad du ska säga, vad som ska hända dig – kan något av detta förutsägas? Människor kan inte förutse alla dessa händelser, än mindre kontrollera hur de utvecklas. I livet sker dessa oförutsebara saker hela tiden och de händer varje dag. Dessa dagliga växlingar och sättet de visar sig på, eller de mönster enligt vilka de utspelar sig är ständiga påminnelser till mänskligheten om att inget sker av en slump, att den utvecklingsprocess som saker och ting har och deras oundviklighet inte kan påverkas av människans vilja. Varje händelse förmedlar en varning från Skaparen till mänskligheten och den sänder även budskapet att människor inte kan kontrollera sina egna öden. Samtidigt är alla händelser en vederläggning av mänsklighetens vilda, fåfänga ambition och önskan att ta sitt öde i egna händer. De är som rejäla örfilar på mänsklighetens kinder, den ena efter den andra, som tvingar folk att ompröva vem som i slutänden styr och kontrollerar deras öde. Och eftersom deras ambitioner och önskningar vid upprepade tillfällen blir gäckade och krossade, kommer människor naturligt nog fram till en omedveten acceptans av det som ödet har i beredskap, en acceptans av verkligheten, av himlens vilja och Skaparens suveränitet. I alltifrån dessa dagliga växlingar till ödet för människors hela liv finns det inget som inte avslöjar Skaparens planer och hans suveränitet, det finns inget som inte sänder budskapet att ”Skaparens auktoritet kan inte överträffas”, inget som inte förmedlar den eviga sanningen att ”Skaparens auktoritet är den högsta”.

Mänsklighetens och universums öden är intimt sammanflätade med Skaparens suveränitet, oskiljaktigt knutna till Skaparens orkestreringar. I slutänden kan de inte lösgöras från Skaparens auktoritet. Genom alla tings lagar lär sig människan förstå Skaparens orkestrering och hans suveränitet, genom reglerna för överlevnad uppfattar hon Skaparens styre, från alla tings öden drar hon slutsatser om hur Skaparen utövar sin suveränitet och kontroll över dem, och i människors och alla tings livscykler upplever människan verkligen Skaparens orkestreringar och arrangemang för alla ting och levande varelser och får verkligen bevittna hur dessa orkestreringar och arrangemang åsidosätter alla jordiska lagar, regler och institutioner, alla andra makter och krafter. I ljuset av detta är mänskligheten tvungen att erkänna att Skaparens suveränitet inte kan brytas av någon skapad varelse, att ingen kraft kan röra vid eller ändra de händelser och ting som är förutbestämda av Skaparen. Det är under dessa gudomliga lagar och regler som människorna och alla ting lever och fortplantar sig, generation efter generation. Är inte detta det sanna förkroppsligandet av Skaparens auktoritet? Även om människan i de objektiva lagarna ser Skaparens suveränitet och hans ordination för alla händelser och alla ting, hur många personer har förmåga att fatta principen om Skaparens suveränitet över universum? Hur många personer kan verkligen känna, erkänna, acceptera och underkasta sig Skaparens suveränitet och planering av deras öden? Vem, som har trott på faktumet om Skaparens suveränitet över alla ting, kommer verkligen tro och erkänna att Skaparen även dikterar människans livsöde? Vem kan verkligen förstå det faktum att människans öde vilar i Skaparens hand? Vilken attityd som mänskligheten bör inta till Skaparens suveränitet, när den konfronteras med det faktum att han styr och kontrollerar mänsklighetens öde, är ett beslut som varje människa som nu konfronteras med detta faktum måste fatta själv.

 

De sex skärningspunkterna i människans liv

 

Under loppet av ens liv kommer varje människa fram till en rad kritiska skärningspunkter. Dessa är de mest grundläggande och viktigaste stegen som avgör en persons öde i livet. Nedan följer en kort beskrivning av dessa milstolpar som alla människor måste passera under loppet av sitt liv.

 

Födelsen: den första skärningspunkten

 

Var någonstans en person föds, vilken familj han eller hon föds in i, personens kön, utseende och tiden för födseln: dessa är detaljer i den första skärningspunkten i en människas liv.

 

Ingen har något val beträffande delarna i denna skärningspunkt. De är alla förutbestämda långt i förväg av Skaparen. De påverkas inte av den yttre omgivningen på något sätt, och inga mänskliga faktorer kan ändra dessa fakta som Skaparen har förutbestämt. Att en person föds innebär att Skaparen redan har fullföljt första steget i det öde som han har planerat för den personen. Eftersom han har förutbestämt alla dessa detaljer långt i förväg har ingen makt att ändra några av dem. Oberoende av en människas senare öde är villkoren för hennes födelse förutbestämda och fortsätter att vara som de är. De påverkas inte på något sätt av hennes öde i livet och inverkar inte heller på något sätt Skaparens suveränitet över det.

 

1. Ett nytt liv föds ur Skaparens planer

 

Vilka detaljer i den första skärningspunkten – platsen för ens födelse, ens familj, ens kön, ens fysiska utseende, tiden för ens födelse – har en person möjlighet att välja? Ens födelse är uppenbarligen en passiv tilldragelse: man föds ofrivilligt, på en viss plats, vid en viss tid, in i en viss familj, med ett visst fysiskt utseende. Man blir ofrivilligt medlem av ett visst hushåll, ärver ett visst familjeträd. Man har inget val i denna första skärningspunkt i livet utan föds in i en miljö som är fastlagd enligt Skaparens planer, in i en viss familj, med ett visst kön och utseende och vid en viss tidpunkt som är nära förknippad med ens levnadslopp. Vad kan en människa göra vid denna avgörande skärningspunkt? När allt är sagt har man inget val som rör en enda av dessa detaljer kring ens födelse. Om det inte vore för Skaparens förutbestämmelse och hans ledning skulle ett nytt liv som föddes i denna värld inte veta vart det skulle ta vägen eller var det skulle bo, det skulle inte ha något släktskap, inte höra hemma någonstans, inte ha ett riktigt hem. Men till följd av Skaparens minutiösa planer börjar det sin livsresa med någonstans att bo, föräldrar, en plats att höra till och släktingar. Under hela den processen är det Skaparens planer som avgör ankomsten för detta nya liv och Skaparen kommer att skänka det allt det ska komma att äga. Från att vara en fritt flytande kropp som inte är något märkvärdigt blir det successivt en synlig, påtaglig människa av kött och blod, en av Guds skapelser som tänker, andas och känner värme och kyla, som kan delta i alla vanliga aktiviteter bland skapade varelser i den materiella världen och som kommer att genomgå allt det som en skapad människa måste uppleva i livet. Skaparens förutbestämmelse av en persons födelse innebär att han kommer att skänka den personen allt som krävs för att överleva. Och att en människa föds innebär likaså att hon kommer att ta emot allt som krävs för att överleva från Skaparen, att hon från den stunden kommer att leva i en annan form, försedd av Skaparen och underkastad Skaparens suveränitet.

 

2. Varför olika människor föds under olika omständigheter

 

Människor vill gärna föreställa sig att de skulle födas in i en lysande familj om de föddes på nytt. Om de var kvinnor skulle de se ut som Snövit och vara älskade av alla, och om de var män skulle de vara sagoprinsen som har allt han behöver, med hela världen i sin makt. Det är flera som lever med många illusioner om sin börd och ofta är mycket missnöjda med den och förargas över sin familj, sitt utseende, sitt kön och till och med tidpunkten för sin födelse. Ändå kan människor aldrig begripa varför de föds in i en viss familj eller varför de ser ut på ett särskilt sätt. De vet inte att de, oberoende av var de är födda och hur de ser ut, ska spela olika roller och fullfölja vissa uppgifter i Skaparens förvaltning – det syftet kommer aldrig att förändras. I Skaparens ögon är platsen där man föds, ens kön och ens fysiska utseende bara något tillfälligt. De är en rad mycket små detaljer, ringa symboler i varje skede av hans förvaltning av hela mänskligheten. Och en människas faktiska slutmål och ände avgörs inte av hennes födelse i ett visst skede utan av den uppgift som hon fullföljer i varje liv, med Skaparens dom över henne när hans förvaltningsplan är fullbordad.

 

Det sägs att det finns en orsak för varje verkan, att ingen verkan saknar orsak. Och därför är ens födelse av nödvändighet förenad med ens nuvarande liv och ens tidigare liv. Om en människas död avslutar hennes pågående livstid, så är en människas födelse början på en ny cykel. Om en gammal cykel representerar en människas tidigare liv är den nya cykeln naturligt nog hennes nuvarande liv. Eftersom ens födelse är kopplad till ens tidigare liv såväl som ens nuvarande liv finns det ett nödvändigt samband mellan plats, familj, kön, utseende och andra liknande faktorer som rör ens födelse och dessa. Det betyder att faktorerna kring en människas födelse inte bara är påverkade av hennes tidigare liv utan också avgörs av hennes öde i det nuvarande. Det förklarar den mångfald av olika omständigheter som människor föds in i: vissa föds i fattiga familjer, andra i rika familjer. Somliga har en vanlig härstamning, andra har en lysande härkomst. Vissa föds i söder, andra i norr. En del föds i öknen, andra i grönskande marker. Somligas födelse följs av bifall, skratt och firanden, andras för med sig tårar, olycka och lidande. Vissa föds till att bli uppskattade, andra till att kastas åt sidan som ogräs. En del föds med fina anletsdrag, andra med förvrängda sådana. Några är vackra att se på, andra är fula. Vissa föds vid midnatt, andra i middagssolens starka sken. … Börden hos människor av alla sorter avgörs av de öden som Skaparen har i beredskap för dem. Deras börd avgör deras öden i det nuvarande livet liksom de roller de kommer att spela och de uppgifter de kommer att fullfölja. Allt detta är föremål för Skaparens suveränitet och förutbestämt av honom. Ingen kan undkomma sin förutbestämda lott, ingen kan ändra omständigheterna[a] kring sin födelse och ingen kan välja sitt eget öde.

 

Att växa upp: den andra skärningspunkten

 

Beroende på vilket slags familj de föds in i, så växer människor upp i olika hemmiljöer och lär sig olika saker av sina föräldrar. Det blir avgörande för de villkor under vilka en person växer upp, och uppväxten utgör den andra kritiska skärningspunkten i en människas liv. Det behöver inte sägas att människor inte har något val i denna skärningspunkt heller. Det är också fastlagt, planerat i förväg.

 

1. De omständigheter som man växer upp under är fastlagda av Skaparen

 

En människa kan inte välja de personer eller faktorer under vars uppbyggelse och inflytande hon växer upp. Man kan inte välja vilka kunskaper eller förmågor man tillägnar sig, vilka vanor man bildar. Man har inget att säga till om när det gäller vilka ens föräldrar och släktingar är, vilket slags miljö man växer upp i. Ens relationer till andra människor, händelser och saker i ens omgivning och hur de påverkar ens utveckling är bortom ens kontroll. Vem är det då som avgör dessa saker? Vem planerar dem? Eftersom människor inte har något val i den frågan, eftersom de inte kan bestämma de sakerna för egen del och eftersom de uppenbarligen inte uppstår naturligt är det givet att gestaltningen av allt detta vilar i Skaparens händer. Precis som Skaparen planerar de särskilda omständigheterna för varje människas födelse planerar han också de särskilda omständigheter som hon växer upp under, det behöver inte sägas. Om en människas födelse för med sig förändringar hos de personer, händelser och saker som omger henne måste den personens uppväxt och utveckling påverka dem också. Till exempel föds vissa personer i fattiga familjer men växer upp omgivna av rikedom. Andra föds in i välbärgade familjer men gör så att deras familjers förmögenhet minskar, så att de växer upp i en fattig miljö. Ingens födelse styrs av en fastställd regel och ingen växer upp under en oundviklig, fastlagd rad omständigheter. Detta är inte saker som en person kan föreställa sig eller kontrollera, de är produkter av ens öde och avgörs av ens öde. Kontentan är naturligtvis att de är förutbestämda för en människas öde av Skaparen, de avgörs av Skaparens suveränitet över och hans planer för den personens öde.

 

2. De skiftande omständigheter som människor växer upp under ger upphov till de olika rollerna

 

Omständigheterna kring en människas födelse fastställer på en grundläggande nivå den miljö och de omständigheter som hon växer upp under, och de omständigheter som en människa växer upp under är likaså en produkt av omständigheterna kring hennes födelse. I den perioden börjar man lära sig språket och ens sinne börjar möta och tillägna sig många nya saker, i en process under vilken man fortsätter växa. De saker man hör med sina öron, ser med sina ögon och tar in med sitt sinne berikar och påverkar gradvis ens inre värld. De människor, händelser och saker som man kommer i kontakt med, det sunda förnuft, den kunskap och de förmågor man tillägnar sig och de sätt att tänka som man påverkas av, präglas av eller blir lärd, kommer alla att vägleda och inverka på ens öde i livet. Det språk man lär sig när man växer upp och ens sätt att tänka är oskiljaktiga från den miljö där man tillbringar sin ungdom, och den miljön består av föräldrar, syskon och andra personer, händelser och saker omkring en. Riktningen för en människas utveckling avgörs därför av den miljö som hon växer upp i och beror också på de människor, händelser och saker som hon kommer i kontakt med under den perioden. Eftersom människans uppväxtvillkor är förutbestämda långt i förväg, är den miljö som hon lever i under den processen naturligtvis också förutbestämd. Den avgörs inte av en människas val och preferenser utan avgörs enligt Skaparens planer, förutbestäms av Skaparens omsorgsfulla arrangemang, av Skaparens suveränitet över en persons öde i livet. Så de personer en människa möter under sin uppväxt och de saker hon kommer i kontakt med är alla oundvikligt förenade med Skaparens orkestrering och arrangemang. Människor kan inte förutse komplexa inbördes förhållanden av det slaget, inte heller kan de kontrollera dem eller greppa dem. Många olika saker och många olika personer har betydelse för den miljö som en person växer upp i och ingen människa har förmåga att arrangera och orkestrera en sådant omfattande nät av kopplingar. Ingen eller inget förutom Skaparen kan kontrollera framträdandet, närvaron och försvinnandet hos alla olika människor, händelser och saker, och det är just ett sådant omfattande nät av kopplingar som formar en människas utveckling som förutbestämd av Skaparen, formar de olika miljöer som människor växer upp i och skapar de olika roller som krävs för Skaparens förvaltningsverk genom att lägga en stark och stadig grund så att människor framgångsrikt kan fullfölja sina uppgifter.

Självständighet: den tredje skärningspunkten

 

När en människa har gått igenom barndomen och tonårstiden och successivt och oundvikligen når vuxen ålder är hennes nästa steg att helt ta farväl av sin ungdom, säga adjö till sina föräldrar och möta vägen framåt som en självständig vuxen. I det skedet[c] måste hon konfrontera alla de människor, händelser och saker som en vuxen måste möta, konfrontera alla länkar i kedjan av sitt öde. Det är den tredje skärningspunkten som en människa måste passera.

 

1. Efter att ha blivit självständig börjar en människa uppleva Skaparens suveränitet

Om en persons födelse och uppväxt är ”den förberedande perioden” för hennes resa genom livet som lägger hörnstenen för en människas öde, så är hennes självständighet öppningsmonologen till hennes öde i livet. Om en människas börd och uppväxt är rikedomar som hon har lagt på hög för sitt öde i livet, så är en människas självständighet den tid när hon börjar spendera eller bygga på dessa rikedomar. När man lämnar sina föräldrar och blir självständig är både de sociala villkor som man möter och det slags arbete och karriär som är tillgängliga påbjudna av ödet och har inget att göra med ens föräldrar. Vissa väljer ett bra huvudämne på college och lyckas hitta ett tillfredsställande jobb efter examen och tar ett segervisst första kliv på sin livsresa. Andra lär sig och behärskar många olika färdigheter och hittar ändå aldrig ett jobb som passar dem eller finner sin plats, än mindre gör de karriär. I början av sin livsresa känner de sig motarbetade i tid och otid, ansatta av problem, med dystra framtidsutsikter och en oviss tillvaro. Vissa ägnar sig flitigt åt sina studier men går precis miste om alla möjligheter till en högre utbildning och tycks vara ödesbestämda att aldrig vinna framgång, och deras allra första strävan under livets resa går upp i rök. Utan att veta[d] om vägen framför dem är stenig eller jämn, känner de för första gången hur fullt av föränderligheter människans öde är och betraktar därför livet med hopp och fruktan. Somliga människor skriver böcker och når en viss berömmelse, trots att de inte är välutbildade, andra tjänar pengar på affärer och kan därför försörja sig, trots att de nästan är analfabeter … Vilket yrke man väljer, hur man försörjer sig: har människor någon kontroll över om de gör ett bra val eller ett dåligt val? Stämmer det överens med deras önskningar och beslut? De flesta önskar att de kunde arbeta mindre och tjäna mer, inte slita i ur och skur, klä sig snyggt, briljera vart de går, stå högre än andra och ge heder till sina förfäder. Människor önskningar är så fullkomliga, men när de tar sina första steg på livets resa inser de så småningom hur ofullkomligt människans öde är, och de greppar för första gången verkligen det faktum att även om man kan göra dristiga planer för framtiden, även om man kan nära djärva fantasier, är det ingen som har förmåga eller makt att förverkliga sina drömmar, och ingen är i positionen att kontrollera sin egen framtid. Det kommer alltid att finnas ett visst avstånd mellan ens drömmar och de realiteter som man måste konfrontera. Saker och ting är aldrig som man skulle vilja att de var och i mötet med sådana realiteter kan människor aldrig bli tillfredsställda eller nöjda. Vissa kan dessutom gå hur långt som helst, göra stora ansträngningar och väldiga uppoffringar för sitt uppehälles och sin framtids skull, i ett försök att ändra sitt eget öde. Men i slutänden kan de, även om de lyckas förverkliga sina drömmar och önskningar genom eget hårt arbete, aldrig ändra sitt öde, och oavsett hur ihärdigt de försöker kan de aldrig överträffa det som försynen har tilldelat dem. Oberoende av skillnader i förmåga, IQ och viljestyrka är alla lika inför ödet som inte gör någon åtskillnad på liten och stor, hög och låg, upphöjd och ringa. Vilket yrke man utövar, hur man försörjer sig och hur stora rikedomar man samlar i livet avgörs inte av ens föräldrar, ens talanger, ens ansträngningar och ambitioner utan är förutbestämt av Skaparen.

 

2. Att lämna sina föräldrar och på allvar börja spela sin roll i livets teater

 

När man uppnår vuxen ålder kan man lämna sina föräldrar och ge sig ut på egen hand, och det är i det skedet man börjar spela sin egen roll på riktigt och ens uppgift i livet upphör att vara diffus och successivt klarnar. Teoretiskt sett är man fortfarande nära bunden till sina föräldrar, men då ens uppgift och den roll man spelar i livet inte har något att göra med ens far och mor, luckras det intima bandet långsamt upp allt eftersom en person blir självständig. Ur ett biologiskt perspektiv kan människor fortfarande inte undgå att vara beroende av sina föräldrar på undermedvetna sätt, men objektivt sett har de, sedan de väl blivit vuxna, liv som är helt åtskilda från deras föräldrars och kommer att framföra de roller de antar på ett självständigt sätt. Förutom födsel och barnuppfostran är föräldrarnas ansvar i ett barns liv bara att förse det med en yttre omgivning att växa upp i, för inget bortsett från Skaparens förutbestämmelse har betydelse för en människas öde. Ingen kan kontrollera vilken typ av framtid en person ska få. Det är bestämt långt i förväg och inte ens personens föräldrar kan ändra det ödet. Vad ödet beträffar är alla självständiga och var och en har sitt öde. Så ingens föräldrar kan avvärja barnets öde i livet eller utöva minsta inflytande över den roll det spelar i livet. Man kan säga att den familj man är bestämd att födas in i, och den miljö som man växer upp i, inte är annat än förutsättningarna för att fullfölja ens uppgift i livet. De avgör inte på något sätt en människas öde i livet eller den försyn under vilken en person fullföljer sin uppgift. Och därför kan ingens föräldrar hjälpa sitt barn att fullborda sin uppgift i livet, ingens släktingar kan hjälpa det att anta sin roll i livet. Hur man utför sin uppgift och i vilket slags levande miljö som man framför sin roll avgörs helt av ens öde i livet. Med andra ord kan inga andra objektiva villkor påverka en människas uppgift som är förutbestämt av Skaparen. Alla människor mognar i sin egen speciella uppväxtmiljö, och ger sig sedan gradvis, steg för steg, ut på sina egna vägar i livet, fullföljer de öden som har planerats för dem av Skaparen och ger sig, naturligt nog ofrivilligt, ut på mänsklighetens väldiga hav och antar sina egna positioner i livet där de börjar fullfölja sitt ansvar som skapade varelser för Skaparens förutbestämmelses skull, för hans suveränitets skull.

 

Äktenskapet: den fjärde skärningspunkten

 

När man blir äldre och mognar växer distansen till ens föräldrar och den miljö man föddes in i och växte upp i, och man börjar istället söka en riktning för sitt liv och följa sina egna livsmål, med ett sätt att leva som skiljer sig från ens föräldrars. Under den perioden behöver man inte längre sina föräldrar utan snarare en partner som man kan dela sitt liv med: en man eller hustru, en person som ens öde är intimt sammanflätat med. Det innebär att den första stora händelse som man står inför efter att ha blivit självständig är äktenskapet, den fjärde skärningspunkten som man måste passera.

 

1. Man har inget val beträffande äktenskapet

 

Äktenskapet är en avgörande händelse i varje människas liv. Det är den tid då man på allvar börjar åta sig olika typer av ansvar, successivt börjar fullfölja olika typer av uppgifter. Människor hyser många illusioner om äktenskapet innan de upplever det själva och alla dessa illusioner är vackra. Kvinnor föreställer sig att deras äkta hälft ska vara en sagoprins och män föreställer sig att de ska gifta sig med Snövit. Sådana fantasier bevisar att alla människor har vissa fordringar på äktenskapet, sina egna uppsättningar krav och standarder. Även om människor i denna ondskefulla tid ständigt blir bombarderade med förvrängda budskap om äktenskapet, något som skapar ytterligare krav och ger människor allt möjligt bagage och märkliga attityder, så vet alla som har upplevt äktenskapet att oavsett hur man ser på det, oavsett vilken inställning man har till det, så är äktenskapet inte en fråga om ett individuellt val.

 

Man möter många personer i sitt liv, men ingen vet vem som ska bli ens äktenskapspartner. Även om alla har sina egna uppfattningar och personliga ståndpunkter i fråga om äktenskapet kan ingen förutse vem som slutligen ska bli ens sanna äkta hälft, och ens egna föreställningar är inte mycket värda. Efter att ha träffat en person som du tycker om kan du uppvakta den personen, men huruvida han eller hon är intresserad av dig och huruvida han eller hon kan bli din partner avgör inte du. Den som blir föremål för dina känslor är inte nödvändigtvis den person som du kommer att kunna dela ditt liv med och under tiden smyger sig någon du aldrig förväntat dig in i ditt liv och blir din partner, blir det viktigaste inslaget i ditt öde, din äkta hälft som ditt öde är oupplösligt förknippat med. Och därför, även om det finns miljontals äktenskap i världen, är alla olika: Så många äktenskap är otillfredsställande, så många är lyckliga, så många spänner från öst till väst, så många från norr till söder, så många är perfekta kombinationer, så många är jämbördiga, så många är lyckliga och harmoniska, så många är smärtsamma och bedrövliga, så många väcker andras avund, så många är missförstådda och ogillade, så många är fyllda av glädje, så många simmar i tårar och skapar förtvivlan… I denna myriad av äktenskap visar människor lojalitet och ett livslångt åtagande i fråga om äktenskap, eller kärlek, tillgivenhet och oskiljaktighet, eller resignation och oförståelse eller svek mot det, till och med hat. Oavsett om äktenskapet i sig för med sig lycka eller smärta är var och ens uppgift i äktenskapet förutbestämt av Skaparen och kommer inte att ändras, alla måste fullfölja det. Och det individuella öde som ligger bakom varje äktenskap är oföränderligt. Det bestämdes långt i förväg av Skaparen.

 

Äktenskapet föds ur två partners öden

 

Äktenskapet är en viktig skärningspunkt i en människas liv. Det är produkten av en persons öde, en avgörande länk i ens öde. Det grundar sig inte på en människas individuella vilja eller preferenser och påverkas inte av några yttre faktorer utan avgörs helt av de båda parternas öden, av Skaparens planer och förutbestämmelser i fråga om parets öden. Ytligt sett är syftet med äktenskapet att det mänskliga släktet ska fortleva, men i själva verket är äktenskapet inget annat än en ritual som man genomgår under tiden som man fullföljer sin uppgift. De roller som människor har i ett äktenskap är inte bara att uppfostra nästa generation, det är de olika roller som man åtar sig och de uppgifter som man måste fullfölja samtidigt som man bevarar sitt äktenskap. Eftersom ens födelse ger upphov till en förändring av människor, händelser och saker runt omkring en kommer ens äktenskap också oundvikligen att påverka dem och även omvandla dem på olika sätt.

 

När man blir självständig påbörjar man sin egen resa genom livet som leder en steg för steg mot de människor, händelser och saker som är förknippade med ens äktenskap. Samtidigt närmar sig den andra person som kommer att ingå i det äktenskapet steg för steg samma människor, händelser och saker. Under Skaparens suveränitet går två orelaterade personer som delar ett relaterat öde successivt in i ett äktenskap och blir på ett mirakulöst sätt en familj, ”två gräshoppor som klamrar sig fast vid samma strå”. Så när man ingår ett äktenskap kommer ens resa genom livet att påverka och beröra ens äkta hälft, och på samma sätt kommer ens partners resa genom livet att påverka och beröra ens eget öde i livet. Människors öden är med andra ord förbundna med varandra och ingen kan fullfölja sin uppgift i livet eller framföra sin roll helt oberoende av andra. Ens födelse har betydelse för en lång kedja av relationer, att växa upp inbegriper också en komplex kedja av relationer och på ett liknande sätt existerar och upprätthålls ett äktenskap oundvikligen i ett omfattande och komplext nät av mänskliga förbindelser som engagerar alla dess medlemmar och påverkar ödet hos alla som är en del av det. Ett äktenskap är inte produkten av båda parternas familjer, omständigheterna som de växte upp under, deras utseende, deras åldrar, deras egenskaper, deras talanger eller några andra faktorer, utan uppstår snarare ur en gemensam uppgift och ett relaterat öde. Detta är ursprunget till äktenskap, en produkt av människans öde som är orkestrerad och arrangerad av Skaparen.

...


Fotnoter:


a. I ursprungstexten finns inte ”omständigheterna kring” med.

 d. I ursprungstexten finns inte ”utan att veta” med.

 

Fullständig text:

 

 

Källa: Allsmäktige Guds Kyrka



 

Av Stina - Måndag 13 maj 22:26

Mänskligheten vinner Guds barmhärtighet och tolerans genom uppriktig ånger

Det som nu följer är bibelberättelsen om ”Guds räddning av Nineve”.

 

Jona 1:1–2 Nu kom Jehovas ord till Jona, Amittajs son, och de löd: ”Stå upp, bege dig till Nineve, den stora staden, och ropa mot den; ty deras ondska har kommit upp inför mig.”

 

Jona 3 Och Jehovas ord kom till Jona för andra gången, och de löd: ”Stå upp, bege dig till Nineve, den stora staden, och predika den förkunnelse jag befaller dig för den.” Då stod Jona upp och begav sig till Nineve, enligt Jehovas ord. Men Nineve var en oerhört stor stad, tre dagsresor lång. Och Jona började bege sig en dagsresa in i staden, och han ropade och sade: ”Om fyrtio dagar ska Nineve ödeläggas.” Då trodde folket i Nineve på Gud, och utlyste en fasta och klädde sig i säckväv, såväl de främsta som de minsta bland dem. Ty kungen i Nineve fick höra om det, och han reste sig från sin tron, lade ifrån sig sin dräkt, täckte sig med säckväv och satte sig i aska. Och han lät det kungöras och utfärdas i hela Nineve, enligt kungens och hans stormäns påbud, och sade: ”Låt varken människa eller djur, hjord eller flock, smaka något; låt dem inte äta och inte heller dricka vatten. Låt människor och djur täckas med säckväv, och ropa kraftfullt till Gud; ja, låt var och en av dem vända om från sin onda väg och från det våld som finns i deras händer. Vem vet om Gud kanske kommer vända om och ångra sig, och vända sig från sin våldsamma ilska, så att vi inte förgås?” Och Gud såg deras verk, att de vände om från sin onda väg, och Gud ångrade det onda som han hade sagt att han skulle göra mot dem, och han gjorde det inte.

 

Jona 4 Men det misshagade Jona oerhört, och han blev väldigt arg. Och han bad till Jehova och sade: ”Jag ber till dig, o Jehova. Var det inte det här jag sade, när jag fortfarande var i mitt land? Därför flydde jag förut till Tarshish, för jag visste att du är en nådig Gud, och barmhärtig, långsam till vrede och med stor välvilja, och du ångrar det onda. Därför bönfaller jag dig nu, o Jehova, ta mitt liv ifrån mig, för det är bättre för mig att dö än att leva.” Då sade Jehova: ”Gör du rätt i att bli arg?” Så Jona lämnade staden och satt på dess östra sida. Och där gjorde han sig en hydda och satt i skuggan under den, för att se vad som skulle hända med staden. Och Jehova Gud beredde en kurbits och lät den komma upp över Jona, så att den skulle skugga hans huvud och befria honom från hans sorg. Jona blev oerhört glad över kurbitsen. Men nästa dag, när morgonen grydde, beredde Gud en mask, och den förgjorde kurbitsen så att den vissnade. Och det hände sig, när solen gick upp, att Gud beredde en våldsam östanvind; och solen stekte på Jonas huvud, så att han blev svimfärdig, och inom sig önskade dö, och han sade: ”Det är bättre för mig att dö än att leva.” Och Gud sade till Jona: ”Gör du rätt i att bli arg över kurbitsen?” Och han sade: ”Jag har goda skäl att vara arg, ända till döden.” Då sade Jehova: ”Du har brytt dig om kurbitsen, som du varken har arbetat för eller fått att växa, som kom upp på en natt och förgick på en natt. Och skulle jag inte skona Nineve, den stora staden, i vilken det finns mer än hundratjugo tusen människor som inte kan skilja mellan höger och vänster hand, och dessutom mycket boskap?”

 

Sammanfattning av historien om Nineve

 

Även om historien om ”Guds räddning av Nineve” är kortfattad, kan man där få en glimt av den andra sidan av Guds rättfärdiga sinnelag. För att förstå exakt vad den sidan består av, måste vi återvända till Skriften och se tillbaka på en av Guds gärningar.

 

Låt oss först titta på hur historien börjar: ”Nu kom Jehovas ord till Jona, Amittajs son, och de löd: ’Stå upp, bege dig till Nineve, den stora staden, och ropa mot den; ty deras ondska har kommit upp inför mig’” (Jona 1:1–2). I det här skriftstället får vi veta att Jehova Gud befallde Jona att gå till staden Nineve. Varför beordrade han Jona att gå till den staden? Bibeln är väldigt tydlig med det: Ondskan hos folket i den staden hade nått Jehova Guds ögon, och därför sände han Jona för att förkunna för dem vad han tänkte göra. Det finns inget nedtecknat som säger oss vem Jona var, men det har förstås inget att göra med kunskapen om Gud. Ni behöver alltså inte förstå den mannen. Ni behöver bara veta vad Gud beordrade Jona att göra och varför han gjorde något sådant.

 

Jehova Guds varning når fram till Nineveborna

 

Låt oss gå vidare till det andra stället, det tredje kapitlet i Jonas bok: ”Och Jona började bege sig en dagsresa in i staden, och han ropade och sade: ’Om fyrtio dagar ska Nineve ödeläggas.’” Det var de ord som Gud direkt förmedlade till Jona för att han skulle säga dem till Nineveborna. Det var naturligtvis också de ord som Jehova Gud önskade säga till Nineveborna. Genom dessa ord får folk veta att Gud började avsky och hata folket i staden för att deras ondska hade nått Guds ögon, och därför önskade han förstöra denna stad. Men innan Gud förstörde staden skulle han göra ett tillkännagivande för Nineveborna, och samtidigt skulle han ge dem en möjlighet att ångra sin ondska och börja om. Den möjligheten skulle vara i fyrtio dagar. Med andra ord, om människorna i staden inte ångrade sig, medgav sina synder eller föll ned inför Jehova Gud inom fyrtio dagar, skulle Gud förstöra staden som han gjorde med Sodom. Det var vad Jehova Gud önskade tala om för folket i Nineve. Det var uppenbarligen ingen enkel kungörelse. Det förmedlade inte bara Jehova Guds ilska, utan det förmedlade också hans attityd mot Nineveborna; samtidigt fungerade detta enkla kungörelse också som en allvarlig varning till folket som bodde i staden. Denna varning sade till dem att deras ondskefulla gärningar hade dragit Jehova Guds hat över dem, och den talade om för dem att deras ondskefulla gärningar snart skulle föra dem till randen av deras egen utplåning; därför befann sig alla i Nineve i överhängande livsfara.

 

Den skarpa kontrasten mellan Nineves och Sodoms reaktion på Jehova Guds varning

Vad innebär det att gå under? I vardagligt språk betyder det att försvinna. Men på vilket sätt? Vem kan få en hel stad att gå under? Självklart är det omöjligt för människan att utföra en sådan gärning. De här människorna var inga dårar; så fort de hade hört proklamationen fattade de poängen. De visste att den hade kommit från Gud; de visste att Gud skulle uträtta sitt verk; de visste att deras ondska hade väckt Jehova Guds raseri och dragit hans ilska över dem, så att de snart skulle förgöras tillsammans med sin stad. Hur betedde sig människorna i staden efter att de lyssnat till Jehova Guds varning? Bibeln beskriver specifikt i detalj hur de här människorna reagerade, från deras kung till mannen på gatan. Som det står i Skriften: ”Då trodde folket i Nineve på Gud, och utlyste en fasta och klädde sig i säckväv, såväl de främsta som de minsta bland dem. Ty kungen i Nineve fick höra om det, och han reste sig från sin tron, lade ifrån sig sin dräkt, täckte sig med säckväv och satte sig i aska. Och han lät det kungöras och utfärdas i hela Nineve, enligt kungens och hans stormäns påbud, och sade: ’Låt varken människa eller djur, hjord eller flock, smaka något; låt dem inte äta och inte heller dricka vatten. Låt människor och djur täckas med säckväv, och ropa kraftfullt till Gud; ja, låt var och en av dem vända om från sin onda väg och från det våld som finns i deras händer. …’”

 

Efter att ha hört Jehova Guds kungörelse, uppvisade folket i Nineve en attityd som var helt motsatt den hos folket i Sodom – folket i Sodom motsatte sig öppet Gud, och gick från ont till ont, men efter att ha hört de här orden ignorerade inte Nineveborna frågan och gjorde inte heller motstånd; istället trodde de Gud och utlyste en fasta. Vad syftar ”trodde” på här? Själva ordet tyder på övertygelse och underkastelse. Om vi använder oss av Ninevebornas själva beteende för att förklara detta ord, så betyder det att de trodde på att Gud kunde och skulle göra som han sade, och att de var villiga att ångra sig. Kände folket i Nineve fruktan inför en överhängande katastrof? Det var deras tro som satte skräck i deras hjärtan. Ja, vad kan vi då använda för att bevisa Ninevebornas tro och fruktan? Det är som Bibeln säger: ”och utlyste en fasta och klädde sig i säckväv, såväl de främsta som de minsta bland dem.” Det vill säga att Nineveborna verkligen trodde, och att det av den tron följde fruktan, som sedan ledde till fasta och att de tog på sig säckväv. Det var så de visade att deras ånger hade börjat. Helt tvärtemot folket i Sodom var det inte bara så att Nineveborna inte motsatte sig Gud, de visade också tydligt sin ånger genom sitt beteende och sina handlingar. Självklart gällde inte detta bara vanligt folk i Nineve; deras kung var inget undantag.

 

Att Nineves kung ångrar sig ger upphov till beröm från Jehova Gud

 

När kungen av Nineve hörde de här nyheterna, reste han sig från sin tron, tog av sin klädnad, klädde sig i säckväv och satte sig i aska. Han förkunnade sedan att ingen i staden skulle få smaka någonting, och att ingen boskap, lamm och oxar skulle beta eller dricka vatten. Såväl människor som boskap skulle klä sig i säckväv; folket skulle uppriktigt bönfalla Gud. Kungen förkunnade också att de alla skulle vända om från sin onda väg och överge våldet i sina händer. Att döma av den här raden av gärningar visade kungen av Nineve sin innerliga ånger. Den rad av åtgärder han vidtog – att resa sig från sin tron, kasta av sig sin kungaklädnad, bära säckväv och sätta sig i aska – talar om för människor att kungen av Nineve lade sin kungliga status åt sidan och bar säckväv tillsammans med vanligt folk. Det vill säga att kungen av Nineve inte behöll sin kungliga ställning för att fortsätta sin onda väg eller våldet i sina händer efter att ha hört tillkännagivandet från Jehova Gud; istället lade han åt sidan den auktoritet han innehade och ångrade sig inför Jehova Gud. Vid det tillfället ångrade sig inte Nineves kung i egenskap av kung; han hade kommit inför Gud för att bekänna och ångra sina synder som en vanlig undersåte till Gud. Dessutom sade han åt hela staden att bekänna och ångra sina synder inför Jehova Gud på samma sätt som han; han hade till råga på allt en särskild plan för hur det skulle gå till, som man ser i Skriften: ”Låt varken människa eller djur, hjord eller flock, smaka något; låt dem inte äta och inte heller dricka vatten … och ropa kraftfullt till Gud; ja, låt var och en av dem vända om från sin onda väg och från det våld som finns i deras händer.” Som stadens härskare besatt kungen av Nineve överlägsen status och makt och kunde göra allt han önskade. När han stod inför Jehova Guds tillkännagivande, kunde han ha ignorerat frågan eller bara ångrat sig och bekänt sina synder för egen del; när det gällde om folket i staden valde att ångra sig eller inte, så kunde han helt ha ignorerat frågan. Emellertid gjorde kungen av Nineve inte så alls. Han steg inte bara upp från sin tron, tog på sig säckväv och aska och bekände och ångrade sina synder inför Jehova Gud, utan han beordrade också alla människor och all boskap i staden att göra detsamma. Han beordrade rentav folket att ”ropa kraftfullt till Gud”. Genom denna rad av åtgärder åstadkom kungen av Nineve verkligen det som en härskare borde; hans rad av åtgärder är en som var svår för vilken kung som helst i människans historia att åstadkomma, och även en som ingen åstadkom. Dessa åtgärder kan kallas för oöverträffade företaganden i människans historia; de är värdiga att mänskligheten både bevarar minnet av dem och tar efter dem. Sedan mänsklighetens gryning har varje kung lett sina undersåtar till att motstå och motsätta sig Gud. Ingen hade någonsin lett sina undersåtar till att bönfalla Gud för att söka försoning för sin ondska, benådas av Jehova Gud och undvika det överhängande straffet. Kungen av Nineve kunde dock leda sina undersåtar till att vända sig till Gud, lämna sina respektive onda vägar och överge våldet i sina händer. Dessutom var han också kapabel att åsidosätta sin tron, och i gengäld vände sig Jehova Gud om och ångrade sig och drog tillbaka sin vrede, lät folket i staden överleva och bevarade dem från förstörelse. Kungens åtgärder kan bara kallas ett sällsynt mirakel i människans historia; de kan även kallas en förebild för en fördärvad mänsklighet som bekänner och ångrar sina synder inför Gud.

 

Gud ser den uppriktiga ångern i djupet av Ninevebornas hjärtan

 

Efter att ha lyssnat till Guds tillkännagivande utförde kungen av Nineve och hans undersåtar en rad gärningar. Vilken är deras beteendes och åtgärders natur? Med andra ord, vad är det väsentliga i deras uppträdandeförande som helhet? Varför gjorde de som de gjorde? I Guds ögon hade de uppriktigt ångrat sig, inte bara för att de uppriktigt hade bönfallit Gud och bekänt sina synder inför honom, utan också för att de hade övergivit sitt ondskefulla uppträdande. De gjorde på detta sätt för att de efter att ha hört Guds ord var oerhört rädda och trodde att han skulle göra som han sade. Genom att fasta, bära säckväv och sätta sig i aska önskade de uttrycka sin villighet att ändra på sina vägar och avhålla sig från ondska, att be att Jehova Gud skulle hålla tillbaka sin ilska, att bönfalla Jehova Gud att ta tillbaka både sitt beslut och den katastrof som just skulle drabba dem. Genom att undersöka hela deras beteende kan vi se att de redan förstod att deras tidigare onda gärningar var avskyvärda för Jehova Gud och att de förstod skälet till att han snart skulle förgöra dem. Av dessa anledningar önskade de alla ångra sig totalt, vända sig bort från sina onda vägar och överge våldet i sina händer. När de med andra ord blev medvetna om Jehova Guds kungörelse, kände var och en av dem fruktan i sina hjärtan; de fortsatte inte längre med sitt ondskefulla uppträdande och fortsatte inte heller att begå de gärningar som Jehova Gud hatade. Dessutom bönföll de Jehova Gud att förlåta deras tidigare synder och att inte behandla dem enligt deras tidigare handlingar. De var villiga att aldrig mer hänge sig åt ondska och att handla enligt Jehova Guds anvisningar, om de bara aldrig mer skulle väcka Jehova Guds ursinne. Deras ånger var uppriktig och grundlig. Den kom från djupet av deras hjärtan och var inte påhittad, och inte heller tillfällig.

 

Så fort folket i Nineve, från den högste kungen till hans undersåtar, fick veta att Jehova Gud var arg på dem, var varenda en av deras handlingar, hela deras beteende och även alla deras beslut och val tydliga och klara i Guds åsyn. Guds hjärta förändrades efter deras beteende. Vad var Guds sinnesstämning just i det ögonblicket? Bibeln kan svara på den frågan åt dig. Som det står i Skriften: ”Och Gud såg deras verk, att de vände om från sin onda väg, och Gud ångrade det onda som han hade sagt att han skulle göra mot dem, och han gjorde det inte.” Fastän Gud ändrade sig, var det inget komplicerat med hans sinnesstämning. Han gick helt enkelt bara från att uttrycka sin ilska till att lugna sin ilska, och beslutade sedan att inte nedkalla katastrofen över staden Nineve. Anledningen till att Guds beslut – att skona Nineveborna från katastrofen – var så snabbt är att Gud iakttog hjärtat hos varje person i Nineve. Han såg vad de hade i djupet av sina hjärtan: deras uppriktiga bekännelse och ånger av sina synder, deras uppriktiga tro på honom, deras djupa känsla för hur deras onda gärningar hade väckt raseriet i hans sinnelag, och den därav följande fruktan för Jehova Guds överhängande straff. Samtidigt hörde också Jehova Gud bönerna från djupet av deras hjärtan, som bönföll honom att upphöra med sin ilska mot dem så att de skulle kunna undvika denna katastrof. När Gud iakttog alla dessa fakta, försvann hans ilska en liten bit i taget. När han såg den uppriktiga ångern i djupet av dessa människors hjärtan, så berördes hans hjärta av detta, oavsett hur stor hans ilska hade varit tidigare, och därför stod han inte ut med att nedkalla katastrofen över dem, och han slutade vara arg på dem. Istället fortsatte han att visa sin barmhärtighet och tolerans mot dem och fortsatte att vägleda och sörja för dem.

 

Om din tro på Gud är sann, kommer du att få hans omsorg ofta

 

Guds förändring av sina avsikter mot folket i Nineve inbegrep ingen tvekan eller tvetydighet. Snarare var det en förvandling från ren ilska till ren tolerans. Detta är en sann uppenbarelse av Guds substans. Gud är aldrig vankelmodig eller tveksam i sina handlingar; principerna och syftena bakom hans handlingar är alla tydliga och genomskinliga, rena och felfria, utan några som helst knep eller ränker inblandade. Med andra ord innehåller Guds substans inget mörker eller ondska. Gud blev arg på Nineveborna för att deras ondskefulla gärningar hade nått hans ögon; vid det tillfället härrörde hans ilska från hans substans. Men när Guds ilska bleknade bort och han på nytt lät sin tolerans komma över folket i Nineve, var allt han uppenbarade fortfarande sin egen substans. Hela denna förändring berodde på en förändring av människans attityd till Gud. Under hela denna tidsperiod förändrades inte Guds okränkbara sinnelag; Guds toleranta substans förändrades inte; Guds kärleksfulla och barmhärtiga substans förändrades inte. När människor begår ondskefulla gärningar och kränker Gud, nedkallar han sin vrede över dem. När människor verkligen ångrar sig, kommer Gud att ändra sig i sitt hjärta, och hans vrede kommer att upphöra. När människor fortsätter att envist motsätta sig Gud, kommer hans raseri att vara oupphörligt; hans vrede kommer att tränga sig på dem bit för bit tills de är tillintetgjorda. Detta är substansen i Guds sinnelag. Oavsett om Gud uttrycker vrede eller barmhärtighet och kärleksfull vänlighet, är det människans uppförande, beteende och attityd mot Gud i djupet av hennes hjärta som avgör vad som uttrycks genom uppenbarelsen av Guds sinnelag. Om Gud ständigt utsätter en person för sin vrede, gör den personens hjärta utan tvivel motstånd mot Gud. Eftersom han aldrig på riktigt har ångrat sig, böjt sitt huvud inför Gud eller besuttit sann tro på Gud, har han aldrig erhållit Guds barmhärtighet och tolerans. Om han ofta tar emot Guds omsorg och ofta erhåller hans barmhärtighet och tolerans, då har denna person utan tvivel sann tro på Gud i sitt hjärta, och hans hjärta gör inte motstånd mot Gud. Han ångrar sig ofta på riktigt inför Gud; även om Guds fostran alltså ofta hemsöker denna person, ska inte hans vrede göra det.

 

Denna korta redogörelse gör att människor kan se Guds hjärta, se verkligheten i hans substans, se att Guds ilska och förändringen i hans hjärta inte är utan orsak. Trots den skarpa kontrast som Gud uppvisade när han var ilsken och när han ändrade sig i sitt hjärta, vilket får folk att tro att det verkar finnas en stor klyfta eller en stor kontrast mellan dessa två aspekter av Guds substans – hans ilska och hans tolerans – så gör Guds attityd mot Ninevebornas omvändelse åter igen att människor kan se en annan sida av Guds sanna sinnelag. Genom att Gud ändrar sig i sitt hjärta kan mänskligheten verkligen åter igen se sanningen i Guds barmhärtighet och kärleksfulla vänlighet och se den sanna uppenbarelsen av Guds substans. Mänskligheten behöver bara erkänna att Guds barmhärtighet och kärleksfulla vänlighet inte är myter, och inte heller påhitt. Det är för att Guds känsla i det ögonblicket var sann; förändringen i Guds hjärta var sann; Gud lät sannerligen sin barmhärtighet och tolerans komma över mänskligheten ännu en gång.

 

Den sanna ångern i Ninevebornas hjärtan ger dem Guds barmhärtighet och ändrar deras egen utgång

 

Fanns det någon motsägelse mellan Guds förändring i sitt hjärta och hans vrede? Naturligtvis inte! Det är för att Guds tolerans vid just det tillfället hade en anledning. Vad kan det vara för anledning? Det är den som ges i Bibeln: ”Alla vände om från sin onda väg” och ”övergav våldet i sina händer”.

 

Denna ”onda väg” syftar inte på en handfull onda gärningar, utan på det onda ursprunget till människornas beteende. ”Att vända om från sin onda väg” innebär att personerna i fråga aldrig kommer att begå dessa handlingar igen. Med andra ord kommer de aldrig att bete sig på det här onda sättet igen; metoden, upphovet, avsikten och principen bakom deras handlingar har alla ändrats; de kommer aldrig igen att använda dessa metoder och principer för att få förnöjelse och lycka i sina hjärtan. ”Överge” i ”överge våldet i sina händer” innebär att lägga undan eller kasta åt sidan, att helt bryta med det förflutna och aldrig återvända. När folket i Nineve övergav våldet i sina händer, både bevisade och representerade detta deras sanna ånger. Gud iakttar såväl människors yttre som deras hjärtan. När Gud iakttog den sanna ångern i Ninevebornas hjärtan, utan tvekan, och även iakttog att de hade lämnat sina onda vägar och övergett våldet i sina händer, ändrade han sig i sitt hjärta. Det betyder att dessa människors uppförande och beteende och olika sätt att göra saker och ting, liksom den sanna bekännelsen och ångern av synder i deras hjärtan, fick Gud att ändra sig i sitt hjärta, att ändra sina avsikter, att dra tillbaka sitt beslut och att inte bestraffa eller förgöra dem. På så vis fick folket i Nineve en annan utgång. De friköpte sina egna liv och vann på samma gång Guds barmhärtighet och tolerans, och vid det laget drog Gud också tillbaka sin vrede.

 

Guds barmhärtighet och tolerans är inte sällsynta – människans sanna ånger är det

Oavsett hur arg Gud hade varit på Nineveborna, mjuknade hans hjärta gradvis så fort de utlyste en fasta och klädde sig i säckväv och aska, och han började ändra sig i sitt hjärta. När han förkunnade för dem att han skulle förstöra deras stad – i ögonblicket innan de bekände och ångrade sina synder – så var Gud fortfarande arg på dem. Så fort de hade tagit sig igenom en rad ångerfulla gärningar, så förvandlades gradvis Guds ilska mot Nineves folk till barmhärtighet och tolerans för dem. Det finns inget motsägelsefullt med att dessa två aspekter av Guds sinnelag uppenbarar sig samtidigt vid samma tillfälle. Hur bör man förstå och känna denna avsaknad av motsägelse? Gud uttryckte och uppenbarade successivt dessa två helt motsatta substanser allt eftersom folket i Nineve ångrade sig, så att människor kunde se verkligheten och okränkbarheten i Guds substans. Gud använde sin attityd för att berätta följande för folket: Det är inte så att Gud inte tolererar människor, eller att han inte vill visa barmhärtighet mot dem; det är det att de sällan på riktigt ångrar sig inför Gud, och det är sällsynt att människor på riktigt vänder sig bort från sina onda vägar och överger våldet i sina händer. När Gud är arg på människan, hoppas han med andra ord att människan kommer att kunna ångra sig på riktigt, och han hoppas att få se människans sanna ånger, då han frikostigt kommer att fortsätta skänka sin barmhärtighet och tolerans till människan. Det vill säga att människans onda uppförande drar på sig Guds vrede, medan Guds barmhärtighet och tolerans skänks till dem som lyssnar på Gud och på riktigt ångrar sig inför honom, till dem som kan vända sig bort från sina onda vägar och överge våldet i sina händer. Guds attityd uppenbarades väldigt tydligt i hans behandling av Nineveborna: Guds barmhärtighet och tolerans är inte alls svåra att erhålla; han kräver ens sanna ånger. Så länge människor vänder sig bort från sina onda vägar och överger våldet i sina händer, kommer Gud att ändra sig i sitt hjärta och ändra sin attityd mot dem.

Skaparens rättfärdiga sinnelag är verkligt och livfullt

 

När Gud ändrade sig i sitt hjärta för Nineves folk, var då hans barmhärtighet och tolerans bara en fasad? Naturligtvis inte! Vad är det då du kan se i förvandlingen mellan dessa två aspekter av Guds sinnelag under samma ärende? Guds sinnelag är en fullständig helhet; det är inte alls uppdelat. Oavsett om han uttrycker ilska eller barmhärtighet och tolerans mot människor, så är de alla uttryck för hans rättfärdiga sinnelag. Guds sinnelag är verkligt och livfullt. Han ändrar sina tankar och attityder efter hur saker och ting utvecklar sig. Förvandlingen av hans attityd mot Nineveborna talar om för mänskligheten att han har sina egna tankar och idéer; han är inte en robot eller en lerfigur, utan den levande Guden själv. Han kunde vara arg på folket i Nineve, precis som han kunde förlåta deras förflutna efter deras attityder; han kunde besluta att nedkalla motgång över Nineveborna, och han kunde ändra sitt beslut på grund av deras ånger. Folk föredrar att mekaniskt tillämpa regler, och de föredrar att använda regler för att fastslå och definiera Gud, precis som de föredrar att använda formler för att känna Guds sinnelag. Enligt den mänskliga tankens värld tänker därför inte Gud, och har inte heller några väsentliga idéer. I själva verket förvandlas Guds tankar hela tiden beroende på förändringar av tingen och av omgivningarna; medan dessa tankar förvandlas, blir olika aspekter av Guds substans uppenbarade. Under denna förvandlingsprocess, i det ögonblick då Gud ändrar sig i sitt hjärta, uppenbarar han för mänskligheten sanningen om hans livs existens, och han uppenbarar att hans rättfärdiga sinnelag är verkligt och livfullt. Dessutom använder Gud sina egna sanna uppenbarelser för att för mänskligheten bevisa sanningen om existensen av hans vrede, hans barmhärtighet, hans kärleksfulla vänlighet och hans tolerans. Hans substans kommer att uppenbaras när som helst och var som helst i enlighet med hur tingen utvecklas. Han besitter ett lejons vrede och en moders barmhärtighet och tolerans. Hans rättfärdiga sinnelag får inte ifrågasättas, skändas, förändras eller förvrängas av någon person. Bland alla angelägenheter och alla ting kan Guds rättfärdiga sinnelag, det vill säga Guds vrede och Guds barmhärtighet, avslöjas när som helst och var som helst. Han uttrycker livfullt dessa aspekter i varje vinkel och vrå av naturen och tillämpar dem livfullt i varje ögonblick. Guds rättfärdiga sinnelag är inte begränsat av tid eller rum, eller – med andra ord – Guds rättfärdiga sinnelag uttrycks eller uppenbaras inte mekaniskt efter vad tidens eller rummets gränser dikterar. Istället uttrycks och uppenbaras Guds rättfärdiga sinnelag fritt när och var som helst. När du ser Gud ändra sig i sitt hjärta och upphöra att uttrycka sin vrede och avstå från att förstöra staden Nineve, kan du säga att Gud bara är barmhärtig och kärleksfull? Kan du säga att Guds vrede består av tomma ord? När Gud uttrycker häftig vrede och drar tillbaka sin barmhärtighet, kan du säga att han inte känner någon sann kärlek mot mänskligheten? Gud uttrycker häftig vrede som reaktion på människors onda gärningar; hans vrede är inte bristfällig. Guds hjärta rörs av människors ånger, och det är den ångern som då får honom att ändra sig i sitt hjärta. Att han berörs, att han ändrar sig i sitt hjärta, liksom att han känner barmhärtighet och tolerans mot människan, är något helt utan brist; det är rent, äkta, fläckfritt och oförvanskat. Guds tolerans är ren tolerans; hans barmhärtighet är ren barmhärtighet. Hans sinnelag kommer att uppenbara vrede, såväl som barmhärtighet och tolerans, i enlighet med människans ånger och hennes olika uppförande. Oavsett vad han uppenbarar och uttrycker, så är det helt rent; det är helt direkt; dess substans skiljer sig substansen hos allt annat i skapelsen. De handlingsprinciper som Gud uttrycker, hans tankar och idéer eller vilket särskilt beslut som helst, liksom vilken enskild handling som helst, är fria från alla brister eller skönhetsfläckar. Som Gud har bestämt, så handlar han, och på det sättet fullbordar han sina åtaganden. Den här sortens resultat är exakta och felfria eftersom upphovet till dem är fulländat och fläckfritt. Guds vrede är felfri. På samma sätt är Guds barmhärtighet och tolerans, som inget skapat besitter, heliga och fulländade, och de tål övervägande och erfarenhet.

 

Efter att ha förstått historien om Nineve, ser ni den andra sidan av substansen i Guds rättfärdiga sinnelag? Ser ni den andra sidan av Guds unika rättfärdiga sinnelag? Besitter någon i mänskligheten detta slags sinnelag? Besitter någon den sortens vrede som Gud besitter? Besitter någon barmhärtighet och tolerans som Gud? Vem i skapelsen kan mana fram så mycket vrede och besluta att förstöra eller nedkalla katastrof över mänskligheten? Och vem är kvalificerad att skänka barmhärtighet, att tolerera och benåda människan, och därför ändra sitt beslut att förgöra människan? Skaparen uttrycker sitt rättfärdiga sinnelag genom sina egna unika metoder och principer; han är inte föremål för kontroll eller begränsningar från några människor, händelser eller ting. Med hans unika sinnelag kan ingen ändra hans tankar och idéer, och inte heller kan någon övertala honom och ändra något av hans beslut. Hela skapelsens beteende och tankar existerar under hans rättfärdiga sinnelags dom. Ingen kan kontrollera om han utövar vrede eller barmhärtighet; det är bara Skaparens substans – eller, med andra ord, Skaparens rättfärdiga sinnelag – som kan avgöra detta. Detta är den unika naturen hos Skaparens rättfärdiga sinnelag!

 

När vi väl har analyserat och förstått hur Guds attityd till folket i Nineve förvandlades, kan ni då använda ordet ”unik” för att beskriva den barmhärtighet som finns i Guds rättfärdiga sinnelag? Vi sade tidigare att Guds vrede är en aspekt av substansen hos hans unika rättfärdiga sinnelag. Nu ska jag definiera två aspekter, Guds vrede och Guds barmhärtighet, som hans rättfärdiga sinnelag. Guds rättfärdiga sinnelag är heligt; det är okränkbart såväl som odiskutabelt; det är något som inte innehas av någon bland de skapade eller icke-skapade varelserna. Det är både unikt och exklusivt för Gud. Detta innebär att Guds vrede är helig och okränkbar; samtidigt är den andra aspekten av Guds rättfärdiga sinnelag – Guds barmhärtighet – helig och kan inte kränkas. Ingen av de skapade eller icke-skapade varelserna kan ersätta eller representera Gud i hans handlingar, inte heller kan någon ersätta eller representera honom i förstörelsen av Sodom eller räddningen av Nineve. Detta är det sanna uttrycket för Guds unika rättfärdiga sinnelag.

 

Fullständig text:


Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Lyda den Allsmäktige Guds ord med Blogkeen
Följ Lyda den Allsmäktige Guds ord med Bloglovin'

Bible

Bible


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se