Senaste inläggen

Av Stina - Tisdag 26 mars 23:07

Vad vet du om tro?

    I människan finns bara trons osäkra ord, men hon vet inte vad som utgör tro, än mindre varför hon tror. Människan förstår alltför lite och hon är själv är alltför bristfällig; hon har bara en ouppmärksam och okunnig tro på mig. Fastän hon inte vet vad tro är eller varför hon tror på mig, fortsätter hon tvångsmässigt att göra det. Vad jag begär av människan är inte bara att hon tvångsmässigt skall åkalla mig på det här sättet eller tro på mig på ett osammanhängande sätt. Det verk som jag utför syftar nämligen till att människan skall se mig och lära känna mig, inte till att hon skall bli imponerad och se på mig i ett nytt ljus på grund av mitt verk. Jag har tidigare uppenbarat många tecken och under, och utfört många mirakel. Den tidens israeliter beundrade mig mycket och vördade verkligen min enastående förmåga att bota sjuka och driva ut demoner. På den tiden trodde judarna att mina helandekrafter var mästerliga och enastående. På grund av mina många sådana gärningar, betraktade de mig med respekt; de kände stor beundran för alla mina krafter. Alla som såg mig utföra mirakel följde mig noga, till den grad att tusentals omgav mig för att se på när jag helade de sjuka. Jag visade upp så många tecken och under, men människan betraktade mig bara som en skicklig läkare; vid den tiden talade jag också många undervisande ord till dem, men de betraktade mig bara som en lärare som var överlägsen sina lärjungar! Än i denna dag, efter att människor har sett de historiska uppgifterna om mitt verk, fortsätter deras tolkning att vara att jag är en stor läkare, som helar de sjuka, och en lärare för de okunniga. Och de har fastställt att jag är den barmhärtige Herren Jesus Kristus. De som tolkar skriften kan ha överträffat mina färdigheter i att hela, eller är kanske till och med lärjungar som nu har överträffat sin lärare, men sådana berömda män, vars namn är kända över hela världen, ser mig trots det som obetydlig, som bara en läkare! Mina gärningar är fler än sandkornen på stränderna, och min visdom är större än den hos Salomos alla söner, men människor tänker bara på mig som en läkare av ringa betydelse och som en okänd lärare för människan! Hur många tror på mig bara för att jag skulle bota dem? Hur många tror på mig bara för att jag skulle använda mina krafter för att driva ut orena andarna ur deras kroppar? Och hur många tror på mig enbart för att få frid och glädje från mig? Hur många tror på mig för att sedan bara kräva mer materiell rikedom från mig, och hur många tror på mig bara för att kunna tillbringa detta liv i trygghet och vara välbehållna i den kommande världen? Hur många tror på mig bara för att kunna undvika lidande i helvetet och för att få himlens välsignelser? Hur många tror på mig bara för tillfälligt välbefinnande, utan att försöka vinna något i den kommande världen? När jag lät min vrede falla över människan och ryckte bort all den glädje och frid hon ursprungligen hade haft, började hon tveka. När jag lät helvetets kval komma över människan och tog tillbaka himlens välsignelser, förvandlades hennes skam till vrede. När människan bad mig att bota henne, svarade jag henne inte och kände avsky för henne, och hon gav sig av långt bort från mig och sökte efter häxdoktorernas och trolldomens väg. När jag tog bort allt som människan hade krävt av mig, försvann alla spårlöst. Därför säger jag att människan tror på mig på grund av att jag ger för mycket nåd, och för att det finns alltför mycket att vinna. Judarna trodde på mig på grund av min nåd och följde mig vart jag än gick. Dessa obildade människor med begränsad kunskap och erfarenhet ville bara få se de tecken och under jag gjorde. De betraktade mig som judarnas familjeöverhuvud, som kunde utföra de största miraklen. När jag drev ut demoner från människor, talade de därför sinsemellan under stor förvirring, och sade att jag är Elia, att jag är Mose, den äldste av alla profeter och den störste av alla läkare. Bortsett från att jag själv sade att jag är livet, vägen och sanningen kunde inte någon känna till mitt väsen eller min identitet. Bortsett från att jag själv sade att himmelriket är den plats där min Fader bor, visste ingen att jag är Guds Son och Gud själv. Bortsett från att jag själv sade att jag skall försona och friköpa hela mänskligheten, visste ingen att jag är mänsklighetens Frälsare; människorna kände mig som en generös och medkännande människa. Och bortsett från att jag själv kunde förklara allt om mig, kände inte någon mig, och ingen trodde att jag är den levande Gudens Son. Människan har bara ett sådant sätt att tro på mig, och hon bedrar mig på det sättet. Hur kan människan vittna om mig när hon har en sådan syn på mig?

    Människan har tilltro till mig, men kan inte vittna om mig, och innan jag har gjort mig känd, kan människan inte vittna för min skull. Människan ser bara att jag överträffar skapade varelser och alla heliga män, och hon ser att det verk jag utför inte kan göras av människor. Därför är var och en som har sett mina härliga gärningar, från judarna till dagens människor, helt enkelt uppfylld av en nyfikenhet gentemot mig, men trots det skulle inte någon skapad varelses mun kunna vittna om mig. Endast min Fader vittnade om mig; han banade en väg för mig bland alla skapade varelser. Annars skulle människan aldrig veta att jag är skapelsens Herre, oavsett hur jag verkade, för människan vet bara hur man tar för sig, och hon tror inte på mig på grund av mitt verk. Människan känner bara till mig för att jag är oskyldig och helt syndfri, för att jag kan förklara otaliga mysterier, för att jag står över massan, eller för att människan har haft stor nytta av mig. Men få tror att jag är skapelsens Herre. Det är därför jag säger att människan inte vet varför hon tror på mig; hon förstår inte syftet eller betydelsen av att tro på mig. Människans verklighet är bristfällig, så att hon nästan är ovärdig att vittna om mig. Ni har för lite sann tro och har vunnit för lite, så ni har för lite vittnesbörd. Dessutom förstår ni alltför lite och saknar för mycket, så att ni nästan inte är lämpliga att vittna om mina gärningar. Er beslutsamhet är verkligen betydande, men är ni säkra på att ni framgångsrikt kommer att kunna vittna om Guds väsen? Det ni har erfarit och sett överträffar tidigare helgon och profeter, men kan ni ge ett bättre vittnesbörd än dessa tidigare helgons och profeters ord? Det som jag nu skänker er överträffar Mose och är större än David, så jag begär att ert vittnesmål också skall överträffa Moses och att era ord skall vara större än Davids. Jag ger er hundrafalt, så jag begär att ni också återbetalar lika mycket. Ni måste veta att jag är den som ger liv åt mänskligheten, och det är ni som tar emot liv från mig och måste vittna om mig. Det här är er plikt, som jag har gett er och som ni borde fullgöra för min skull. Jag har skänkt all min härlighet till er, och jag har skänkt er det liv som det utvalda folket, Israel, aldrig fick ta emot. Ni borde rätteligen vittna om mig, ägna mig er ungdom och offra era liv för mig. Vem jag än skänker min härlighet åt skall vittna om mig och ge upp sitt liv för min skull. Detta har varit förutbestämt under lång tid. Det är er smala lycka att jag skänker min härlighet till er och det är er skyldighet att vittna om min härlighet. Om ni bara tror på mig bara för att få lycka, då skulle inte mitt verk få någon större betydelse, och ni skulle inte uppfylla er plikt. Israeliterna såg bara min barmhärtighet, kärlek och storhet, och judarna bevittnade bara mitt tålamod och min försoning. De såg bara väldigt lite av min Andes verk; det kan vara så att deras förståelse endast greppade en tiotusendel av det som ni har hört och sett. Det som ni har sett överträffar även det som deras överstepräster uppfattade. Denna dag överträffar den sanning som ni har förstått deras; vad ni har sett denna dag överskrider det man såg under lagens tidsålder, liksom under nådens tidsålder. Vad ni har erfarit överträffar även det som Mose och Elia fick erfara. För vad israeliterna förstod var bara Jehovas lag och vad de såg var bara Jehovas rygg; vad judarna förstod var bara Jesu försoning, vad de fick var bara den nåd som Jesus skänkte och vad de såg var endast bilden av Jesus i judarnas hus. Det ni ser denna dag är Jehovas ära, Jesu försoning och alla mina gärningar under denna dag. Ni har också hört min andes ord, upplevt min vishet, lärt känna mina underverk, och fått kunskap om mitt sinnelag. Jag har också förklarat hela min förvaltningsplan för er. Vad ni har sett är inte enbart en kärleksfull och barmhärtig Gud, utan en som är full av rättfärdighet. Ni har sett mitt underbara verk och förstått att jag är full av våldsam ilska och majestät. Dessutom vet ni att jag en gång lät min rasande vrede falla över Israels hus, och denna dag har den kommit till er. Ni har förstått fler av mina himmelska mysterier än Jesaja och Johannes; ni vet mer om min ljuvlighet och ärevördighet än alla tidigare generationers heliga. Vad ni har fått är inte bara min sanning, min väg och mitt liv, utan den vision och uppenbarelse som är större än den Johannes mottog. Ni har förstått många fler mysterier och har också sett mitt sanna anlete; ni har godtagit mer av min dom och lärt känna mer av mitt rättfärdiga sinnelag. Så fastän ni föddes under de sista dagarna, tillhör er förståelse det förgångna och det förflutna; ni har också erfarit det som hör till den här tiden, sådant som åstadkoms med min hand. Vad jag begär av er är inte orimligt, för jag har gett er alltför mycket och ni har sett mycket från mig. Därför begär jag att ni vittnar om mig som tidigare heliga har gjort, och detta är mitt hjärtas enda önskan.

    Min Fader har vittnat om mig, men jag vill ta emot större ära och att vittnesbördets ord skall komma ur skapelsens munnar. Så jag ger mitt allt till er för att ni skall uppfylla er plikt och föra mitt verk bland människorna till sin fullbordan. Ni borde förstå varför ni har tilltro till mig. Om ni följer mig bara för att vara min lärling eller min patient, eller för att bli en av mina heliga i himlen, då kommer era ansträngningar att vara förgäves. Att följa mig på ett sådant sätt är helt enkelt ett slöseri med möda; att ha ett sådant sätt att tro på mig är bara ett sätt att fördriva sina dagar och slösa bort sin ungdom. Till sist får ni i så fall ingenting. Är inte detta en möda som är förgäves? Jag har för länge sedan avlägsnat mig från judarna och jag är inte längre läkare för människan eller medicin för människan. Jag är inte längre ett lastdjur som människan kan driva på eller slakta som hon vill; jag har snarare kommit hit för att döma och tukta människan, och för att hon skall lära känna mig. Du bör veta att jag en gång utförde försoningens verk; en gång var jag Jesus, men jag kunde inte fortsätta att vara Jesus för evigt, precis som jag en gång var Jehova men senare blev Jesus. Jag är mänsklighetens Gud, skapelsens Herre, men jag kan inte för alltid vara Jesus eller för alltid förbli Jehova. Jag har varit vad människan betraktar som en läkare, men man kan inte säga att Gud enbart är en mänsklighetens läkare. Om du håller fast vid gamla övertygelser i din tro på mig, kommer du inte att uppnå någonting. Oavsett hur du lovprisar mig idag: ”Hur kärleksfull är inte Gud mot människan; han helar mig och skänker välsignelser, frid och glädje. Hur god är inte Gud mot människan; om vi bara tror på honom, behöver vi inte oroa oss för pengar och rikedom …”, så kan jag ändå inte avbryta mitt ursprungliga verk. Om du tror på mig idag, kommer du att få ta emot min härlighet och vara värdig att vittna om mig. Allt annat kommer att vara underordnat. Det här måste du veta klart och tydligt.

    Vet du nu varför du verkligen tror på mig? Förstår du verkligen syftet och betydelsen av mitt verk? Känner du verkligen till din plikt? Känner du verkligen till mitt vittnesbörd? Om du bara tror på mig, men om varken min härlighet eller mitt vittnesbörd är synliga i dig, har jag för länge sedan kastat bort dig. Vad gäller de som vet allt, är de än mer törnen i mitt öga, och i mitt hus. De är inte mer än stötestenar. De är ogräset som fullständigt skall rensas ut från mitt verk, utan minsta funktion eller vikt; jag har avskytt dem under lång tid. De som saknar vittnesbörd vilar min vrede för evigt över, och min käpp lämnar dem aldrig. Jag har sedan länge lämnat över dem till den ondes hand, och de har inte någon av mina välsignelser. På den dagen kommer deras straff att bli mycket värre än dåraktiga kvinnors. Nu gör jag bara det verk som det är min plikt att utföra; jag kommer att binda allt vete i buntar, sida vid sida med detta ogräs. Det är mitt verk just nu. Allt detta ogräs skall fullständigt rensas ut vid tiden för min tröskning. Vetekornen skall då samlas i visthus och det ogräs som har rensats ut skall läggas i elden för att brännas till stoft. Mitt verk just nu är bara att binda alla människor i buntar, det vill säga att fullständigt erövra dem. Därefter skall jag börja tröska för att avslöja slutet för alla människor. Så du borde veta hur du just nu skall göra mig belåten och hur du bör slå in på rätt väg i din tro på mig. Vad jag vill ha är din lojalitet och lydnad, just nu, din kärlek och ditt vittnesbörd, just nu. Även om du just nu inte vet vad vittnesbörd är eller vad kärlek är, bör du föra ditt allt till mig, och överlämna de enda skatter du har till mig: din lojalitet och lydnad. Du bör veta att beviset på min seger över Satan finns i människans lojalitet och lydnad, precis som beviset på min fullständiga erövring av människan. Din tro på mig förpliktigar dig att vittna om mig, att vara lojal mot mig och ingen annan, och att vara lydig till slutet. Innan jag börjar nästa steg i mitt verk, hur skall du vittna om mig? Hur skall du vara lojal och lydig mot mig? Fokuserar du hela din lojalitet på din uppgift eller kommer du bara att ge upp? Vill du hellre överlämna dig till vad jag än ordnar (även om det innebär död eller undergång) eller fly halvvägs för att försöka undkomma min tuktan? Jag tuktar dig så att du skall vittna om mig och vara lojal och lydig mot mig. Dessutom kommer den nuvarande tukten att avslöja nästa steg i mitt verk och låta det fortskrida obehindrat. Därför uppmanar jag dig att vara klok och inte behandla ditt liv eller betydelsen av din existens som värdelös sand. Kan du veta exakt vad mitt verk kommer att vara? Vet du hur jag kommer att verka i framtiden och hur mitt verk kommer att utspela sig? Du bör känna till betydelsen av din erfarenhet av mitt verk, och dessutom betydelsen av din tro på mig. Jag har gjort så mycket; hur skulle jag kunna ge upp halvvägs som du föreställer dig? Jag har utfört ett så omfattande verk; hur skulle jag kunna förstöra det? Jag har verkligen kommit för att avsluta denna tidsålder. Det är sant, men dessutom måste du veta att jag skall inleda en ny tidsålder, inleda ett nytt verk och, framför allt, sprida evangeliet om riket. Så du borde veta att det nuvarande verket endast består av att inleda en tidsålder, och att lägga grunden för att sprida evangeliet och att i framtiden avsluta tidsåldern. Mitt verk är inte så enkelt som du tror, inte heller så värdelöst eller meningslöst som du kan tro. Därför berättar jag för dig, liksom tidigare: Du borde ägna ditt liv åt mitt verk, och dessutom borde du hänge dig själv till min ära. Vidare är ditt vittnesbörd om mig det som jag länge har väntat på, och än mer har jag längtat efter att du skall sprida mitt evangelium. Du borde förstå vad som finns i mitt hjärta.

 

Läs mer: Guds ord


Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

ANNONS
Av Stina - Tisdag 26 mars 00:13

När det gäller Gud, vilken är din förståelse?

    Folk har trott på Gud länge, men ändå har de flesta ingen förståelse för ordet ”Gud”. De följer bara med i något slags virrvarr. De har ingen aning om exakt varför människan borde tro på Gud eller exakt vad Gud är. Om folk bara vet att de ska tro på och följa Gud, men inte vad Gud är, och inte förstår Gud, är det då inte det största skämtet i världen? Även om människor har bevittnat många himmelska mysterier vid det här laget och hört mycket djup kunskap som människan aldrig tidigare hade förstått, befinner de sig i mörkret när det gäller många av de mest grundläggande sanningar som de än så länge inte funderat på. Vissa säger kanske: ”Vi har trott på Gud i många år. Hur skulle vi inte kunna veta vad Gud är? Nedvärderar inte det här oss?” Men egentligen har ingen, trots att alla följer mig i dag, någon förståelse för allt detta nuvarande verk. De släpper de allra enklaste och alldagligaste av frågor, för att inte tala om den mest komplexa frågan om ”Gud”. Du bör veta att de frågor som du viftar bort och inte kan upptäcka är de som du borde förstå bäst, för du kan inget annat än att följa massan och du lägger inte vikt vid och bryr dig inte om vad du borde utrusta dig med. Vet du verkligen varför du borde tro på Gud? Vet du verkligen vad Gud är? Vet du verkligen vad människan är? Som en människa som tror på Gud, om du inte lyckas förstå de här sakerna, förlorar du då inte värdigheten som någon som tror på Gud? Mitt verk i dag är detta: att få människor att förstå sitt väsen, förstå allt som jag gör och lära känna Guds sanna ansikte. Det här är den sista akten i min förvaltningsplan, det sista stadiet av mitt verk. Det är därför jag berättar för er om alla livets mysterier i förväg, så att ni alla kan acceptera dem från mig. Eftersom det här är den sista tidsålderns verk, måste jag berätta för er om alla livets sanningar som ni aldrig har tagit in tidigare, även om ni är oförmögna att absorbera dem och att tåla dem, eftersom ni helt enkelt är otillräckliga och alltför dåligt utrustada. Jag vill avsluta mitt verk, göra färdigt allt mitt nödvändiga verk och informera er fullständigt om vilket uppdrag jag ger er, så att ni inte än en gång går vilse och faller för den ondas bedrägerier när mörkret nedstiger. Det finns många vägar bortom din förståelse, många saker du inte förstår. Du är så okunnig. Jag är väl medveten om din mognad och dina tillkortakommanden. Av den anledningen, trots att det finns många ord som du inte kommer att kunna absorbera, vill jag fortfarande berätta alla dessa sanningar för dig som du aldrig har tagit in tidigare – eftersom jag fortsätter oroa mig för om du, med din aktuella mognad, kommer att kunna vittna om mig. Det är inte så att jag förminskar er. Ni är alla vilddjur som inte har genomgått min formella utbildning och det är verkligen diskutabelt hur mycket ära som finns inom er. Trots att jag har lagt ner otroligt mycket energi på att verka på er, tycks det som att de positiva delarna i er är praktiskt taget obefintliga, medan de negativa delarna kan räknas på ena handens fingrar och de ägnas bara åt vittnesbörd för att skämma ut Satan. Nästan allt annat i er är Satans gift. För mig ser ni ut som om ni är bortom räddning. Så med tanke på hur saker och ting är nu, tittar jag på era olika beteenden och jag känner äntligen till er sanna mognad. Det är därför jag fortsätter oroa mig för er: Om människan lämnas att leva livet på egen hand, kommer hon då verkligen att klara sig bättre än eller lika bra som hur hon klarar sig i dag? Oroar ni er inte över er barnsliga mognad? Kan ni verkligen vara som Israels utvalda folk, lojala mot mig och endast mig under alla omständigheter? Det ni uppvisar är inte busigheten hos barn som inte är under sina föräldrars uppsikt, utan den råhet som bryter fram i djur som är utom räckhåll för sina mästares piskor. Ni borde känna till er natur, vilken också är den svaghet som ni alla delar, er gemensamma krämpa. Min enda uppmaning till er i dag är alltså att vittna om mig. Låt inte under några omständigheter den gamla krämpan flamma upp igen. Det viktigaste är att avge vittnesbörd. Det är hjärtat av mitt verk. Ni bör acceptera mina ord precis som Maria accepterade Jehovas uppenbarelse som kom till henne i en dröm, att tro och sedan lyda. Endast detta anses som att vara kysk. För det är ni som hör mina ord mest, de som är mest välsignade av mig. Jag ger er alla mina värdefulla ägodelar och skänker er precis allt. Er status och Israels folks status skiljer sig emellertid så mycket, det är hela världar mellan dem. I jämförelse med dem får ni emellertid så mycket mer. Medan de väntar desperat på mitt framträdande ägnar ni trevliga dagar med mig och tar del av mina rikedomar. I jämförelse, vad ger er rätten att klaga högljutt och bråka med mig och kräva delar av mina ägodelar? Får ni inte tillräckligt? Jag ger er så mycket, men det som ni ger mig i gengäld är hjärtskärande sorg och ångest, och hejdlöst agg och missnöje. Ni är alltför motbjudande, men samtidigt väcker ni också medlidande. Därför har jag inget annat val än att svälja all min förbittring och protestera mot er gång på gång. Under dessa flera tusen år av verk hade jag aldrig tidigare kommit med några invändningar mot mänskligheten eftersom jag har upptäckt att i den mänskliga historiens utveckling är bara sveken bland er de mest välkända. De är som värdefulla arv som lämnats över till er av antikens berömda förfader. Som jag hatar de där omänskliga svinen och hundarna. Ni är alltför samvetslösa! Er karaktär är alltför usel! Era hjärtan är alltför förhärdade! Om jag tog mina ord och mitt verk till israeliterna skulle jag ha vunnit ära för länge sedan. Men bland er är det annorlunda. Bland er finns det bara grym underlåtenhet, kalla handen från er och era ursäkter. Ni är alltför likgiltiga och alltför värdelösa!

    Ni borde erbjuda allt ni har för mitt verk. Ni borde utföra arbete som gynnar mig. Jag vill berätta för er om allt som ni inte har klart för er så att ni kan vinna allt ni saknar från mig. Även om era brister är oräkneliga, är jag beredd att fortsätta utföra det verk som jag borde göra på er och bevilja er min sista barmhärtighet, så att ni kan dra nytta av mig och vinna den ära som är frånvarande i er och som världen aldrig har sett. Jag har arbetat i så många år, men ändå har ingen bland människorna någonsin känt mig. Jag vill berätta hemligheter för er som jag aldrig har berättat för någon annan.

    Bland människorna var jag Anden som de inte kunde se, Anden som de aldrig kunde komma i kontakt med. Tack vare de tre stadierna av mitt verk på jorden (världens skapelse, försoning och förstörelse), uppenbarar jag mig i deras mitt vid olika tillfällen (aldrig offentligt) för att utföra mitt verk bland människorna. Den första gången jag uppträdde bland människorna var under Försoningens Tidsålder. Naturligtvis uppträdde jag i den judiska familjen; därför var det judiska folket de som fick se Gud komma till jorden. Anledningen till att jag utförde det här verket personligen var att jag ville använda mitt inkarnerade kött som ett syndoffer i mitt försonande verk. Så de första som såg mig var judarna under Nådens Tidsålder. Det var första gången jag verkade i köttet. Under Rikets Tidsålder är mitt verk att erövra och göra fullkomlig, så än en gång utför jag herdearbete i köttet. Det här är andra gången som jag verkar i köttet. Under de sista två stadierna av verket är det som folk kommer i kontakt med inte längre den osynliga, oåtkomliga Anden, utan en person som är Anden aktualiserad som kött. I människans ögon blir jag därmed än en gång en person som inte ser ut eller känns som Gud. Dessutom är den Gud som folk ser inte bara manlig, utan även kvinnlig, vilket är det som förbluffar och förbryllar dem mest. Gång på gång river mitt enastående verk upp gamla uppfattningar som har funnits i många, många år. Folk är chockade! Gud är inte bara den Helige Ande, den Anden, den sjufalt intensifierade Anden, den allomfattande Anden, utan också en person, en vanlig person, en exceptionellt vanlig person. Han är inte bara manlig, utan också kvinnlig. De liknar varandra på så vis att de båda är födda av människor, och skiljer sig på så vis att den ena är avlad av den Helige Ande och den andra är född av en människa men direkt härstammar från Anden. De liknar varandra på så vis att båda Guds inkarnerade kött utför Gud Faders verk, och skiljer sig från varandra på det viset att den ena utför försoningens verk och den andra utför erövrandets verk. Båda representerar Gud Fadern, men den ena är försoningens Herre fylld med kärleksfull vänlighet och nåd, medan den andra är rättfärdighetens Gud fylld med vrede och dom. Den ena är den högsta befälhavaren som inleder det försonande verket och den andra är den rättfärdige Guden som åstadkommer det erövrande verket. Den ena är början, den andra är slutet. Den ena är kött utan synd, den andra är kött som slutför försoningen, fortsätter verket och aldrig tillhör synden. Båda är samma Ande, men de vistas i olika kött och är födda på olika platser. Och flera tusen år skiljer dem åt. Samtidigt kompletterar deras verk varandra och står aldrig i konflikt med varandra och det går att tala om dem i samma andetag. Båda är personer, men den ena är en nyfödd gosse och den andra är en liten flicka. I alla dessa år har folk sett inte bara Anden och inte bara en människa, en man, utan också många saker som inte passar ihop med mänskliga föreställningar och därför kan de aldrig riktigt förstå mig. De fortsätter att tro på mig till hälften och tvivla på mig till hälften, som om jag existerar samtidigt som jag också är en illusorisk dröm. Det är därför som folk fortfarande, fram till denna dag, inte vet vad Gud är. Kan du verkligen sammanfatta mig i en enda mening? Vågar du på riktigt säga ”Jesus är ingen annan än Gud och Gud är ingen annan än Jesus”? Är du verkligen så djärv att du kan säga ”Gud är ingen annan än Anden och Anden är ingen annan än Gud”? Är du bekväm med att säga ”Gud är bara en person som iklätt sig kött”? Har du verkligen modet att hävda att ”Jesu avbild är helt enkelt Guds stora avbild?” Klarar du av att grundligt förklara Guds sinnelag och avbild med hjälp av din gåva för ord? Vågar du verkligen säga ”Gud skapade endast män, inte kvinnor, efter sin egen avbild”? Om du säger det, då skulle ingen kvinna vara bland mina utvalda och kvinnor skulle absolut inte vara en del av människosläktet. Vet du nu verkligen vad Gud är? Är Gud en människa? Är Gud en Ande? Är Gud verkligen en man? Kan enbart Jesus slutföra det verk som jag vill göra? Om du väljer endast en av ovanstående för att sammanfatta mitt väsen, då vore du en synnerligen okunnig trofast troende. Om jag verkar som inkarnerat kött en gång, och endast en gång, får du då begränsa mig? Kan du verkligen förstå mig helt med en enda blick? Kan du verkligen sammanfatta mig fullständigt enbart tack vare vad du har exponerats för under din livstid? Och om jag i mina två inkarnationer utför liknande verk, hur skulle du då uppfatta mig? Skulle du kunna lämna mig uppspikad på korset för evigt? Kan Gud vara så enkel som du säger?

    Även om er tro är väldigt uppriktig, kan ingen ibland er förklara mig fullständigt, och ingen ibland er klarar av att vittna helt och hållet om alla sanningar som ni ser. Tänk så saken. Just nu är de flesta av er försumliga vad gäller era plikter. I stället jagar ni efter saker som tillhör köttet, mättar köttet och njuter girigt av köttet. Ni besitter inte mycket sanning. Hur kan ni då bära vittnesbörd om allt som ni har sett? Är ni verkligen övertygade om att ni kan vara mina vittnen? Om du en dag inte klarar av att vittna om allt du har sett i dag, då kommer du att ha förlorat funktionen hos en skapad varelse. Det kommer inte att finnas någon mening över huvud taget med din existens. Du kommer inte att vara värd att vara människa. Man skulle till och med kunna säga att du inte kommer att vara en människa! Jag har utfört oändligt mycket verk på er. Men eftersom du i nuläget inte lär dig någonting, vet någonting och arbetar i onödan kommer du, när jag behöver expandera mitt verk, bara stirra tomt, stum och fullständigt värdelös. Kommer inte det att göra dig till en alla tiders syndare? När den tiden kommer, kan det då inte hända att du känner den djupaste ånger? Kan det inte hända att du försjunker i bedrövelse? Jag utför inte allt detta verk nu för att jag är uttråkad, utan för att lägga en grund för mitt framtida verk. Det handlar inte om att jag befinner mig i en återvändsgränd och måste komma på något nytt. Du borde förstå att det verk jag utför inte är någon barnlek[a] utan en representation av min Fader. Du bör veta att jag inte gör allt det här själv. Jag representerar snarare min Fader. Din roll är under tiden enbart att följa, lyda, förändra och vittna. Det du bör förstå är varför du bör tro på mig. Det är den viktigaste frågan som ni alla måste förstå. För sin äras skull förutbestämde min Fader er alla åt mig i samma stund som han skapade världen. Det var enbart för mitt verks och hans äras skull som han förutbestämde er. Det är tack vare min Fader som ni tror på mig; det är tack vare min Faders förutbestämmelse som ni följer mig. Inget av det här har ni valt själva. Ännu viktigare är det att ni förstår att det är ni som min Fader skänkte till mig för att ni skall vittna om mig. Eftersom han skänkte er till mig borde ni följa de vägar som jag skänker till er och de vägar och de ord jag lär er, för det är er plikt att följa mina vägar. Det här är det ursprungliga syftet med er tro på mig. Så jag säger till er, ni är enbart människor som min Fader skänkte till mig för att ni skulle följa mina vägar. Ni tror emellertid bara på mig; ni kommer inte från mig eftersom ni inte tillhör den israelitiska familjen utan i stället är från den uråldriga ormens släkte. Det enda jag ber om är att ni ska bära vittnesbörd om mig, men i dag måste ni vandra mina vägar. Allt det här är för framtida vittnesbörds skull. Om ni bara fungerar som människor som lyssnar till mina vägar, då kommer ni inte ha något värde och betydelsen av att min Fader skänkte er till mig kommer att gå förlorad. Det som jag insisterar på att få berätta för er är det här: ”Ni bör vandra mina vägar.”


Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

ANNONS
Av Stina - Lördag 23 mars 23:40

Hur kommer du att sköta ditt framtida uppdrag?

    Kan du uttrycka Guds sinnelag i den här tidsåldern, med ett lämpligt språk som har betydelse för tidsåldern? Kan du genom dina egna erfarenheter av Guds arbete i detalj beskriva Guds sinnelag? Hur kan du beskriva detta på ett lämpligt, passande sätt? Och så att andra också får ta del av dina erfarenheter. Hur kommer du att föra vidare det du har sett och det du har upplevt till de svaga, fattiga och de hängivna religiösa troende som hungrar och törstar efter rättfärdighet och väntar på att du ska leda dem? Vilka människor väntar på att du ska leda dem? Kan du föreställa dig det? Är du medveten om den börda som du bär på dina axlar, ditt uppdrag och det ansvar du har? Hur föreställer du dig att ditt uppdrag ser ut, historiskt sett? Hur kommer du att tjäna som en bra mästarenledare inför nästa tidsålder? Har du god känsla för att vara läromästare? Hur skulle du förklara mästaren över allting? Är det verkligen mästaren över alla levande varelser och allt annat som finns på jorden? Vilken plan har du för hur nästa steg i arbetet ska förlöpa? Hur många människor väntar på att du ska bli deras herde? Är din uppgift betungande? De är fattiga, svaga, blinda och förlorade och gråter i mörkret ”Var är vägen?” Så som de längtar efter att ljuset, likt ett stjärnfall, plötsligt ska sänka sig ner och skingra mörkrets kraft som har förtryckt mänskligheten i så många år. Vem vet hur ängsligt de hoppas och hur de dag och natt längtar efter detta? Dessa djupt lidande människor som förblir fängslade i mörkrets fängelsehålor, utan hopp om frigörelse, inte ens på den dag då ljuset blixtrar till; då de inte skall behöva gråta mer? Dessa bräckliga själar som aldrig får vila lider sannerligen i denna misär. De har sedan länge avskärmats av hänsynslösa rep och historien som är fastfrusen. Vem har någonsin hört ljudet av deras klagorop? Vem har någonsin sett deras olyckliga anleten? Har du någonsin tänkt på hur sorgset och bekymrat Guds hjärta är? Hur kan han stå ut med att se den oskyldiga människan, som han skapade med sina egna händer, och som lider sådana kval? När allt kommer omkring är ju mänskligheten de olyckliga som har förgiftats. Trots det har de överlevt till denna dag, men vem skulle ha trott att de för länge sedan hade blivit förgiftade av den onde? Har du glömt att du är ett av offren? Är du inte villig att på grund av din kärlek till Gud sträva efter att rädda dem som har överlevt? Är du inte villig att använda all din kraft för att återgälda den Gud som älskar människan som sitt eget kött och blod? Hur tolkar du att du ska användas av Gud för att leva ditt extraordinära liv? Besitter du verkligen den beslutsamhet och den självkänsla som behövs för att leva ett meningsfullt liv som en from person som tjänar Gud?


Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

Av Stina - Fredag 22 mars 23:29

Petrus upplevelser: hans kunskap om tuktan och dom

    När Petrus blev tuktad av Gud, bad han: ”O Gud! Mitt kött är olydigt, och du tuktar mig och dömer mig. Jag gläder mig i din tuktan och dom, och även om du inte vill ha mig, skådar jag i din dom ditt heliga och rättfärdiga sinnelag. När du dömer mig, så att andra kan skåda ditt rättfärdiga sinnelag i din dom, känner jag mig tillfreds. Jag önskar bara att ditt sinnelag kan visas fram, så att ditt rättfärdiga sinnelag kan synas av alla skapade varelser, och att jag kan älska dig renare genom din dom och uppnå likheten av en som är rättfärdig. Denna din dom är god, för sådan är din nådiga vilja. Jag vet att det fortfarande är mycket i mig som är upproriskt, och att jag fortfarande inte är lämpad att komma inför dig. Jag önskar att du dömer mig ännu mer, oavsett om det är genom en fientlig miljö eller stora vedermödor; hur du än dömer mig, är det dyrbart för mig. Din kärlek är så djup, och jag är villig att lägga mig inför din barmhärtighet utan det minsta klagomål.” Detta är Petrus kunskap efter att han upplevde Guds verk, och också ett vittnesbörd om hans kärlek till Gud. Idag har ni redan blivit erövrade – men hur uttrycks den erövringen i er? En del människor säger: ”Erövringen av mig är Guds oerhörda nåd och upphöjelse. Först nu inser jag att människans liv är ihåligt och utan betydelse. Människan tillbringar sitt liv med att rusa omkring, ge upphov till och uppfostra generation efter generation av barn, och i slutändan står hon där utan någonting. Idag, efter att ha erövrats av Gud, har jag sett att det inte finns något värde i att leva på det sättet; det är verkligen ett meningslöst liv. Jag kan lika gärna dö och ha det överstökat!” Kan sådana människor som har erövrats vinnas av Gud? Kan de bli exempel och föredömen? Sådana människor är en uppvisning i passivitet, de har inga ambitioner, och strävar inte efter att bättra sig! Fastän de räknas som att ha erövrats, är sådana passiva människor oförmögna att göras fullkomliga. Precis i slutet av sitt liv, efter att han gjorts fullkomlig, sade Petrus: ”O Gud! Om jag skulle leva några år till, skulle jag önska att få uppnå en renare och djupare kärlek till dig.” När han just skulle spikas fast på korset, bad han i sitt hjärta: ”O Gud! Din tid har nu kommit, den tid du förberedde för mig har kommit. Jag måste korsfästas för dig, jag måste bära detta vittnesbörd om dig, och jag hoppas att min kärlek kan tillfredsställa dina krav, och att den kan bli renare. Att kunna dö för dig idag, och bli fastspikad på korset för dig, är tröstande och lugnande för mig, för inget är mer tilltalande för mig än att kunna korsfästas för dig och uppfylla dina önskningar, och att kunna ge mig själv till dig, att offra mitt liv för dig. O Gud! Du är så ljuvlig! Om du skulle låta mig leva, skulle jag vara ännu mer villig att älska dig. Så länge jag lever kommer jag att älska dig. Jag önskar att kunna älska dig djupare. Du dömer mig, och tuktar mig, och prövar mig eftersom jag inte är rättfärdig, eftersom jag har syndat. Och ditt rättfärdiga sinnelag blir mer uppenbart för mig. Detta är en välsignelse för mig, för jag kan älska dig djupare, och jag är villig att älska dig på detta sätt även om du inte älskar mig. Jag är villig att skåda ditt rättfärdiga sinnelag, för detta gör mig mer förmögen att leva ut ett meningsfullt liv. Jag känner att mitt liv nu är meningsfullt, för jag är korsfäst för din skull, och det är meningsfullt att dö för dig. Ändå känner jag mig fortfarande inte tillfredsställd, för jag vet för lite om dig, jag vet att jag inte fullständigt kan uppfylla dina önskningar, och har återbetalat dig för lite. I mitt liv har jag varit oförmögen att återlämna min helhet till dig; jag är långt ifrån detta. När jag ser tillbaka på detta ögonblick, känner jag mig så skyldig inför dig, och jag har bara det här tillfället att kompensera för alla mina misstag och all den kärlek jag inte har betalat tillbaka till dig.”

    Människan måste sträva efter att leva ut ett meningsfullt liv, och borde inte vara nöjd med sina nuvarande omständigheter. För att leva ut Petrus avbild måste hon inneha Petrus kunskap och upplevelser. Människan måste eftersträva sådant som är högre och mer djupgående. Hon måste eftersträva en djupare, renare kärlek till Gud, och ett liv som har värde och mening. Endast detta är liv; endast då blir människan likadan som Petrus. Du måste fokusera på att vara proaktiv inför ditt inträde på den positiva sidan, och får inte underdånigt låta dig glida bakåt för det tillfälliga välbehagets skull samtidigt som du ignorerar mer djupgående, mer specifika och mer praktiska sanningar. Din kärlek måste vara praktisk, och du måste hitta sätt att frigöra dig från detta lastbara, lättsinniga liv som inte skiljer sig från ett djurs. Du måste leva ut ett meningsfullt liv, ett värdefullt liv, och du får inte lura dig själv eller behandla ditt liv som en leksak att leka med. För alla som siktar på att älska Gud, finns det inga oåtkomliga sanningar, och ingen rättvisa som de inte kan stå upp för. Hur borde du leva ditt liv? Hur borde du älska Gud, och använda denna kärlek för att tillfredsställa hans önskan? Det finns ingen större fråga i ditt liv. Framför allt måste du ha sådana ambitioner och sådan uthållighet, och borde inte vara som de där ryggradslösa veklingarna. Du måste lära dig hur man upplever ett meningsfullt liv, och upplever meningsfulla sanningar, och bör inte behandla dig själv slentrianmässigt på det sättet. Utan att du inser det kommer ditt liv att gå dig förbi; och kommer du att få ett annat tillfälle att älska Gud efter det? Kan människan älska Gud efter att hon har dött? Du måste ha samma ambitioner och samvete som Petrus; ditt liv måste vara meningsfullt, och du får inte leka lekar med dig själv. Som mänsklig varelse, och som en person som strävar efter Gud, måste du noggrant kunna överväga hur du behandlar ditt liv, hur du borde erbjuda dig själv åt Gud, hur du borde ha en mer meningsfull tro på Gud, och eftersom du älskar Gud, hur du borde älska honom på ett sätt som är renare, vackrare och godare. Idag kan du inte bara vara nöjd med hur du är erövrad, utan måste också tänka på den väg du kommer att gå i framtiden. Du måste ha ambitioner och modet att göras fullkomlig, och borde inte alltid tänka på dig själv som oförmögen. Har sanningen favoriter? Kan sanningen med avsikt motsätta sig människor? Om du eftersträvar sanningen, kan den överväldiga dig? Om du står upp för rättvisan, kommer den att slå ner dig? Om det verkligen är din ambition att eftersträva livet, kan livet gäcka dig? Om du är utan sanningen, så är det inte för att sanningen inte erkänner dig, utan för att du håller dig undan från sanningen; om du inte kan stå fast för rättvisan, så är det inte för att det är något fel på rättvisan, utan för att du tror att den inte överensstämmer med fakta; om du inte har vunnit livet efter att ha eftersträvat det i många år, så är det inte för att livet är samvetslöst gentemot dig, utan för att du är samvetslös gentemot livet, och har drivit bort livet; om du lever i ljuset, och har varit oförmögen att vinna ljuset, så är det inte för att det är omöjligt för ljuset att lysa över dig, utan för att du inte har ägnat ljusets existens någon uppmärksamhet, och därför har ljuset tyst avlägsnat sig från dig. Om du inte strävar, så kan man bara säga att du är värdelöst skräp, och inte har något mod i ditt liv, och inte har anden för att motstå mörkrets krafter. Du är för svag! Du är oförmögen att undkomma Satans krafter som belägrar dig, och är bara villig att leva den här sortens säkra och trygga liv och dö i okunskap. Vad du borde uppnå är att sträva efter att bli erövrad; detta är din ovillkorliga skyldighet. Om du låter dig nöja med att bli erövrad, då kör du ut ljusets existens. Du måste lida vedermöda för sanningen, du måste ge dig själv till sanningen, du måste utstå förödmjukelse för sanningen, och för att vinna mer av sanningen måste du genomgå mer lidande. Detta är vad du borde göra. Du får inte kasta bort sanningen för ett fridfullt familjelivs skull, och du får inte förlora ditt livs värdighet och integritet för tillfällig njutnings skull. Du bör sträva mot allt som är vackert och gott, och bör eftersträva en väg i livet som är mer meningsfull. Om du lever ett så vulgärt liv, och inte eftersträvar några mål, slösar du då inte bort ditt liv? Vad kan du vinna av ett sådant liv? Du bör försaka alla köttets njutningar för en sannings skull, och bör inte kasta bort alla sanningar för lite njutnings skull. Sådana människor har ingen integritet eller värdighet; det finns ingen mening med deras existens!

    Gud tuktar och dömer människan eftersom det krävs av hans verk, och dessutom för att människan behöver det. Människan behöver tuktas och dömas, och först då kan hon uppnå kärleken till Gud. Idag har ni blivit i högsta grad övertygade, men när ni stöter på minsta motgång får ni problem; er mognad är fortfarande för liten, och ni behöver fortfarande uppleva mer av sådan tuktan och dom för att uppnå en djupare kunskap. Idag har ni viss vördnad för Gud, och ni fruktar Gud, och ni vet att han är den sanne Guden, men ni har ingen stor kärlek till honom, än mindre har ni uppnått en ren kärlek; er kunskap är för ytlig, och er mognad är fortfarande otillräcklig. När du verkligen träffar på en viss miljö, har du fortfarande inte burit vittnesbörd, alltför lite av ditt inträde är proaktivt, och du har ingen aning om hur du skall praktisera. De flesta människor är passiva och inaktiva; de älskar Gud bara i hemlighet i sina hjärtan, men har inget sätt att praktisera, och är inte heller på det klara med vilka deras mål är. De som har gjorts fullkomliga innehar inte bara normal mänsklighet, utan besitter sanningar som överstiger samvetets mått, och som är högre än samvetets normer; de använder inte bara sitt samvete för att betala tillbaka Guds kärlek, utan de har dessutom känt Gud, och har sett att Gud är ljuvlig, och värdig människans kärlek, och att det finns så mycket att älska i Gud att människan inte kan låta bli att älska honom. Kärleken till Gud från de som har gjorts fullkomliga finns för att fullfölja deras egna personliga ambitioner. Deras kärlek är en spontan kärlek, en kärlek som inte ber om något i gengäld, och som inte är en transaktion. De älskar Gud på grund av inget annat än sin kunskap om honom. Sådana människor bryr sig inte om ifall Gud skänker dem nåd, och nöjer sig inte med annat än att tillfredsställa Gud. De ingår inte överenskommelser med Gud, och mäter inte heller sin kärlek till Gud med samvetet: du har gett till mig, därför älskar jag dig i utbyte; om du inte ger till mig har jag ingenting åt dig i utbyte. De som har gjorts fullkomliga tror alltid att Gud är Skaparen och att han utför sitt verk över oss. Eftersom jag har denna möjlighet, detta tillstånd, och denna behörighet att kunna göras fullkomlig, så bör min strävan vara att leva ut ett meningsfullt liv, och jag bör tillfredsställa honom. Det är precis som det som Petrus upplevde: När han var som svagast, bad han till Gud och sade: ”O Gud! Oavsett tid eller plats, vet du att jag alltid kommer ihåg dig. Oavsett tid eller plats, vet du att jag vill älska dig, men min mognad är för liten, jag är för svag och kraftlös, min kärlek är för begränsad, och min uppriktighet mot dig är för mager. Jämfört med din kärlek är jag helt enkelt olämplig att leva. Jag önskar endast att mitt liv inte är förgäves, och att jag inte bara kan betala tillbaka din kärlek utan att jag dessutom kan ägna allt jag har åt dig. Om jag kan tillfredsställa dig, då skall jag som skapad varelse ha sinnesfrid, och kommer inte att be om någonting mer. Även om jag är svag och kraftlös nu, kommer jag inte att glömma dina förmaningar, och kommer inte att glömma din kärlek. Nu gör jag ingenting mer än att betala tillbaka din kärlek. O Gud, jag känner mig hemsk! Hur kan jag ge tillbaka kärleken i mitt hjärta till dig, hur kan jag göra allt jag kan, och vara förmögen att uppfylla dina önskningar, och vara förmögen att erbjuda allt jag har till dig? Du känner människans svaghet; hur kan jag vara värdig din kärlek? O Gud! Du vet att jag har liten mognad, att min kärlek är för mager. Hur kan jag göra det bästa jag kan i den här sortens miljö? Jag vet att jag borde betala tillbaka din kärlek, jag vet att jag borde ge allt jag har till dig, men idag är min mognad för liten. Jag ber att du ger mig styrka, och ger mig tillit, så att jag blir mer kapabel att besitta en ren kärlek att ägna åt dig, och mer kapabel att ägna allt jag har åt dig; jag kommer inte bara att vara kapabel att betala tillbaka din kärlek, utan också mer kapabel att uppleva din tuktan, din dom och dina prövningar, och ännu svårare förbannelser. Du har låtit mig skåda din kärlek, och jag är oförmögen att inte älska dig, och fastän jag är svag och kraftlös idag, hur skulle jag kunna glömma dig? Din kärlek, tuktan och dom har alla gjort att jag fått känna dig, ändå känner jag mig också oförmögen att uppfylla din kärlek, för du är så stor. Hur kan jag ägna allt jag har åt skaparen?” Sådan var Petrus begäran, ändå var hans mognad för otillräcklig. I det ögonblicket kände han det som om en kniv vreds om i hans hjärta och han hade ångest; han visste inte vad han skulle göra under sådana förhållanden. Ändå fortsatte han att be: ”O Gud! Människan har en barnslig mognad, hennes samvete är klent, och det enda jag kan uppnå är att betala tillbaka din kärlek. Idag vet jag inte hur jag skall tillfredsställa dina önskningar, och jag vill bara göra allt jag kan, ge allt jag har, och ägna allt jag har åt dig. Oavsett din dom, oavsett din tuktan, oavsett vad du skänker mig, oavsett vad du tar bort från mig, gör mig fri från det allra minsta klagomål mot dig. Många gånger, när du tuktade mig och dömde mig, knotade jag för mig själv, och var oförmögen att uppnå renhet, eller att uppfylla dina önskningar. Min återbetalning av din kärlek föddes ur tvång, och i detta ögonblick hatar jag mig själv ännu mer.” Det var för att han sökte en renare kärlek till Gud som Petrus bad på det här sättet. Han sökte, och bönföll, och dessutom anklagade han sig själv, och bekände sina synder för Gud. Han kände sig i skuld till Gud, och kände hat mot sig själv, ändå var han också i någon mån ledsen och passiv. Han kände sig alltid så, som om han inte var god nog för Guds önskningar, och oförmögen att göra sitt bästa. Under sådana förhållanden eftersträvade Petrus fortfarande Jobs tro. Han såg hur stor Jobs tro hade varit, för Job hade sett att hans allt var skänkt av Gud, och det var naturligt för Gud att ta allting från honom, att Gud skulle ge till vem som helst som han önskade – sådant var Guds rättfärdiga sinnelag. Job hade inga klagomål, och kunde fortfarande prisa Gud. Petrus kände också sig själv, och i sitt hjärta bad han: ”Idag borde jag inte vara nöjd med att betala tillbaka din kärlek med mitt samvete och med hur mycket kärlek jag än ger tillbaka till dig, eftersom mina tankar är alltför fördärvade, och eftersom jag är oförmögen att se dig som Skaparen. Eftersom jag fortfarande är olämplig att älska dig, måste jag åstadkomma förmågan att ägna allt jag har åt dig, vilket jag skulle göra villigt. Jag måste veta om allt du har gjort, och har inget val, och jag måste skåda din kärlek, och kunna uttala ditt lov, och prisa ditt heliga namn, så att du kan vinna stor ära genom mig. Jag är villig att stå fast i detta vittnesbörd om dig. O Gud! Din kärlek är så dyrbar och vacker; hur kunde jag önska att leva i händerna på den onde? Blev jag inte gjord av dig? Hur kunde jag leva under Satans domän? Jag skulle föredra att hela min varelse levde i din tuktan. Jag är ovillig att leva under den ondes domän. Om jag kan göras ren, och kan ägna allt jag har åt dig, är jag villig att uppsända min kropp och mitt sinne till din dom och tuktan, för jag avskyr Satan, och jag är ovillig att leva under hans domän. Genom din dom över mig visar du fram ditt rättfärdiga sinnelag; jag är lycklig, och har inte det minsta klagomål. Om jag kan utföra en skapad varelses plikt, är jag villig att låta hela mitt liv åtföljas av din dom, genom vilken jag kommer att lära känna ditt rättfärdiga sinnelag, och göra mig av med den ondes inflytande.” Petrus bad alltid så här, sökte alltid så här, och nådde en högre sfär. Han kunde inte bara betala tillbaka Guds kärlek, utan framför allt uppfyllde han också sin plikt som en skapad varelse. Han blev inte bara anklagad av sitt samvete, utan han kunde också överskrida samvetets normer. Hans böner fortsatte stiga upp inför Gud, så att hans ambitioner blev ännu högre, och hans kärlek till Gud blev ännu större. Fastän han led kvalfull smärta, glömde han ändå inte att älska Gud, och han sökte fortfarande erhålla förmågan att förstå Guds vilja. I hans böner yttrades följande ord: Jag har inte åstadkommit något mer än att återbetala din kärlek. Jag har inte vittnat om dig inför Satan, har inte gjort mig fri från Satans inflytande, och lever fortfarande i köttet. Jag önskar att få använda min kärlek för att besegra Satan, och dra skam över honom, och på så sätt tillfredsställa din längtan. Jag önskar att få ge mitt allt till dig, att inte ge den minsta bit av mig själv till Satan, för Satan är din fiende. Ju mer han sökte i den riktningen, desto mer rördes han, och desto högre kunskap fick han om dessa frågor. Utan att inse det kom han till vetskap om att han borde frigöra sig från Satans inflytande, och helt borde återlämna sig till Gud. Sådan var den sfär han uppnådde. Han överskred Satans inflytande, och gjorde sig av med köttets behag och njutningar, och var villig att uppleva djupare både Guds tuktan och hans dom. Han sade: ”Fastän jag lever mitt i din tuktan, och mitt i din dom, oavsett den vedermöda detta för med sig, är jag fortfarande ovillig att leva under Satans domän, är jag fortfarande ovillig att genomlida Satans knep. Jag gläder mig åt att leva mitt i dina förbannelser, och smärtas av att leva mitt i Satans välsignelser. Jag älskar dig genom att leva mitt i din dom, och detta ger mig stor glädje. Din tuktan och dom är rättfärdig och helig; den är till för att rena mig, och ännu mer för att frälsa mig. Jag skulle föredra att tillbringa hela mitt liv mitt i din dom för att vara under din omsorg. Jag är ovillig att leva under Satans domän ett enda ögonblick; jag önskar att bli renad av dig, även om jag får utstå vedermöda; jag är ovillig att utnyttjas och luras av Satan. Jag, denna skapade varelse, borde användas av dig, innehas av dig, dömas av dig och tuktas av dig. Jag borde även förbannas av dig. Mitt hjärta gläder sig när du är villig att välsigna mig, för jag har sett din kärlek. Du är Skaparen, och jag är en skapad varelse: Jag borde inte förråda dig och leva under Satans domän, inte heller borde jag utnyttjas av Satan. Jag borde vara din häst, eller oxe, istället för att leva för Satan. Jag skulle hellre leva mitt i din tuktan, utan fysisk lycka, och detta skulle ge mig njutning även om jag skulle förlora din nåd. Fastän din nåd inte är med mig, njuter jag av att tuktas och dömas av dig; detta är din bästa välsignelse, din största nåd. Fastän du alltid är majestätisk och vredgad mot mig, är jag fortfarande oförmögen att lämna dig, kan jag fortfarande inte älska dig nog. Jag skulle föredra att leva i ditt hem, jag skulle föredra att vara förbannad, tuktad och slagen av dig, och jag är ovillig att leva under Satans domän, inte heller är jag villig att rusa omkring och vara sysselsatt bara för köttet, än mindre är jag villig att leva för köttet.” Petrus kärlek var en ren kärlek. Detta är upplevelsen att göras fullkomlig, och det är den högsta sfären i att göras fullkomlig, och det finns inget liv som är mer meningsfullt. Han godtog Guds tuktan och dom, han värdesatte Guds rättfärdiga sinnelag, och ingenting hos Petrus var mer dyrbart. Han sade: ”Satan ger mig materiella njutningar, men jag värdesätter dem inte. Guds tuktan och dom kommer över mig – i detta är jag benådad, i detta finner jag njutning, och i detta är jag välsignad. Om det inte var för Guds dom skulle jag aldrig älska Gud, jag skulle fortfarande leva under Satans domän, skulle fortfarande styras av honom, och behärskas av honom. Om så var fallet skulle jag aldrig bli en verklig mänsklig varelse, för jag skulle vara oförmögen att tillfredsställa Gud, och skulle inte ha ägnat mitt allt åt Gud. Fastän Gud inte välsignar mig, lämnar mig utan inre tröst, som om en eld brinner inuti mig, och utan frid eller glädje, och fastän Guds tuktan och fostran aldrig viker ifrån mig, kan jag i Guds tuktan och dom skåda hans rättfärdiga sinnelag. Jag finner behag i detta; det finns inget mer värdefullt eller meningsfullt i livet. Fastän hans skydd och omsorg har blivit skoningslös tuktan, dom, förbannelser och slag, finner jag fortfarande njutning i dessa ting, för de kan rena mig bättre, och förändra mig, kan föra mig närmare Gud, kan göra mig mer förmögen att älska Gud, och kan göra min kärlek till Gud renare. Detta gör att jag kan uppfylla min plikt som skapad varelse, och tar mig inför Gud och bort från Satans inflytande, så att jag inte längre tjänar Satan. När jag inte lever under Satans domän, och kan ägna allt jag har och allt jag kan göra åt Gud, utan att hålla tillbaka något – det blir då jag är fullständigt tillfredsställd. Det är Guds tuktan och dom som har frälst mig, och mitt liv är oskiljbart från Guds tuktan och dom. Mitt liv på jorden är under Satans domän, och om det inte vore för omsorgen och skyddet i Guds tuktan och dom, skulle jag alltid ha levt under Satans domän, och dessutom skulle jag inte ha haft möjligheten eller medlen att leva ut ett meningsfullt liv. Endast om Guds tuktan och dom aldrig lämnar mig kommer jag att kunna renas av Gud. Endast med Guds stränga ord och rättfärdiga sinnelag, och Guds majestätiska dom, har jag vunnit överlägset skydd, och levt i ljuset, och vunnit Guds välsignelser. Att kunna renas, och frigöra mig från Satan, och leva under Guds herravälde – detta är den största välsignelsen i mitt liv idag.” Detta är den högsta sfären som Petrus upplevde.

    Sådana är de tillstånd som människan måste uppnå efter att ha gjorts fullkomlig. Om du inte kan uppnå så mycket, då kan du inte leva ut ett meningsfullt liv. Människan lever i köttet, vilket innebär att hon lever i ett mänskligt helvete, och utan Guds dom och tuktan är människan lika smutsig som Satan. Hur skulle människan kunna vara helig? Petrus trodde att Guds tuktan och dom var människans bästa skydd och största nåd. Endast genom Guds tuktan och dom kunde människan vakna, och hata köttet, och hata Satan. Guds strikta fostran frigör människan från Satans inflytande, den frigör henne från hennes egen lilla värld, och gör att hon kan leva i ljuset av Guds närvaro. Det finns inte bättre frälsning än tuktan och dom! Petrus bad: ”O Gud! Så länge du tuktar och dömer mig, kommer jag att känna att du inte har lämnat mig. Även om du inte ger mig glädje eller frid, och gör att jag lever i lidande, och ålägger oräkneliga tillrättavisanden på mig, har mitt hjärta frid så länge du inte lämnar mig. Idag har din tuktan och dom blivit mitt bästa skydd och min största välsignelse. Den nåd du ger mig skyddar mig. Den nåd du skänker mig idag är ett uttryck för ditt rättfärdiga sinnelag, och är tuktan och dom; dessutom är den en prövning, och mer än så, den är ett lidande liv.” Petrus kunde lägga köttets behag åt sidan och söka en djupare kärlek och större skydd, för att han hade vunnit så mycket nåd från Guds tuktan och dom. Om människan i sitt liv vill bli renad och uppnå förändringar i sitt sinnelag, om hon önskar att leva ut ett meningsfullt liv, och uppfylla sin plikt som en skapad varelse, då måste hon godta Guds tuktan och dom, och får inte låta Guds fostran och Guds slag vika från sig, så att hon kan frigöra sig från Satans manipulation och inflytande och leva i Guds ljus. Kom ihåg att Guds tuktan och dom är ljuset, och människans frälsnings ljus, och att det inte finns någon bättre välsignelse, nåd eller skydd för människan. Människan lever under Satans inflytande, och existerar i köttet; om hon inte renas och inte får Guds skydd, då blir människan ännu mer fördärvad. Om hon önskar att älska Gud, då måste hon renas och frälsas. Petrus bad: ”Gud, när du behandlar mig vänligt gläder jag mig, och känner tröst; när du tuktar mig känner jag ännu större tröst och glädje. Fastän jag är svag, och uthärdar outsägligt lidande, fastän det finns tårar och sorgsenhet, vet du att denna sorgsenhet är på grund av min olydnad, och på grund av min svaghet. Jag gråter för att jag inte kan tillfredsställa din längtan, jag känner sorg och ånger för att jag är otillräcklig för dina krav, men jag är villig att uppnå denna sfär, jag är villig att göra allt jag kan för att tillfredsställa dig. Din tuktan har gett mig skydd, och har gett mig den bästa frälsningen; din dom överträffar din tolerans och ditt tålamod. Utan din tuktan och dom, skulle jag inte njuta av din barmhärtighet och kärleksfulla vänlighet. Idag ser jag desto mer att din kärlek har övergått himlarna och överträffat allt. Din kärlek är inte bara barmhärtighet och kärleksfull vänlighet; mer än så, den är tuktan och dom. Din tuktan och dom har gett mig så mycket. Utan din tuktan och dom skulle inte en enda människa bli renad, och inte en enda människa skulle kunna uppleva Skaparens kärlek. Fastän jag har utstått hundratals prövningar och vedermödor, och även har kommit nära döden, har sådant lidande[a] låtit mig känna dig på riktigt och vinna överlägsen frälsning. Om din tuktan, dom och fostran skulle vika från mig, då skulle jag leva i mörker, under Satans domän. Vilka fördelar har människans kött? Om din tuktan och dom skulle lämna mig, skulle det vara som om din Ande hade övergett mig, som om du inte längre var med mig. Om det var så, hur skulle jag kunna fortsätta leva? Om du ger mig sjukdom, och tar min frihet, kan jag fortsätta leva, men om din tuktan och dom skulle lämna mig, skulle jag inte ha något sätt att fortsätta leva. Om jag var utan din tuktan och dom, skulle jag ha förlorat din kärlek, en kärlek som är för djup för mig att sätta ord på. Utan din kärlek skulle jag leva under Satans domän, och skulle inte kunna se ditt strålande ansikte. Hur, säger du, skulle jag kunna fortsätta leva? Sådant mörker, ett sådant liv, skulle jag inte stå ut med att uthärda. Att ha dig med mig är som att se dig, så hur skulle jag kunna lämna dig? Jag bönfaller dig, jag tigger och ber dig att inte ta min största tröst ifrån mig, även om det bara är några ord av tillförsikt. Jag har åtnjutit din kärlek, och idag kan jag inte vara borta från dig; hur, säger du, skulle jag inte kunna älska dig? Jag har fällt många tårar av sorg på grund av din kärlek, ändå har jag alltid känt att ett liv som detta är mer meningsfullt, att det kan berika mig mer, att det kan förändra mig mer, och att det mer kan låta mig nå den sanning som de skapade varelserna borde inneha.”

    Människans hela liv levs under Satans domän, och det finns inte en enda person som kan frigöra sig från Satans inflytande på egen hand. Alla lever i en smutsig värld, i fördärv och tomhet, utan den minsta mening eller värde; de lever sådana lättsinniga liv för köttet, för lusten och för Satan. Det finns inte det minsta värde i deras existens. Människan är oförmögen att finna den sanning som kommer att frigöra henne från Satans inflytande. Även om människan tror på Gud och läser Bibeln, förstår hon inte hur hon skall frigöra sig från Satans inflytandes kontroll. Genom tidsåldrarna har mycket få människor upptäckt den här hemligheten, mycket få har vidrört den. Därför, även om människan avskyr Satan, och avskyr köttet, vet hon inte hur hon skall göra sig av med Satans snärjande inflytande. Är ni inte idag fortfarande under Satans domän? Ni ångrar inte era olydiga gärningar, än mindre känner ni att ni är smutsiga och olydiga. Efter att ha motsatt er Gud har ni rentav sinnesfrid och känner stort lugn. Beror inte ditt lugn på att du är fördärvad? Kommer inte denna sinnesfrid från din olydnad? Människan lever i ett mänskligt helvete, hon lever under Satans mörka inflytande; över hela landet lever spöken tillsammans med människan, och inkräktar på människans kött. På jorden lever du inte i ett vackert paradis. Den plats där du finns är djävulens sfär, ett mänskligt helvete, en undre värld. Om människan inte renas, då tillhör hon smutsen; om hon inte skyddas och sköts om av Gud, då är hon fortfarande en fånge till Satan; om hon inte döms och tuktas, då har hon inget sätt att fly undan Satans mörka inflytandes förtryck. Det fördärvade sinnelag som du visar fram och det olydiga beteende som du lever ut räcker för att bevisa att du fortfarande lever under Satans domän. Om ditt sinne och dina tankar inte har renats, och ditt sinnelag inte har dömts och tuktats, då är hela din varelse fortfarande styrd av Satans domän, ditt sinne styrs av Satan, dina tankar manipuleras av Satan och hela din varelse styrs av Satans händer. Vet du hur långt från Petrus normer du egentligen är, just nu? Har du kaliber? Hur mycket vet du om tuktan och domen av idag? Hur mycket besitter du av det som Petrus fick kunskap om? Om du idag är oförmögen att veta, kommer du att kunna nå den kunskapen i framtiden? Någon så lat och feg som du är helt enkelt oförmögen att känna Guds tuktan och dom. Om du strävar efter köttets frid, och köttets behag, då har du inget sätt att bli renad på, och i slutändan kommer du att återvända till Satan, för det du lever ut är Satan, och köttet. Som det ligger till idag eftersträvar många människor inte livet, vilket innebär att de inte bryr sig om att bli renade, eller träda in i en djupare livserfarenhet. Och hur kan de då göras fullkomliga? De som inte eftersträvar livet har ingen möjlighet att göras fullkomliga, och de som inte eftersträvar en kunskap om Gud, och inte eftersträvar att ändra på sitt sinnelag, är oförmögna att undkomma Satans mörka inflytande. När det gäller deras kunskap om Gud och att träda in i förändringar av sitt sinnelag, tar de inte det på allvar, som de som bara tror på religion och som bara följer ceremonier i sin tillbedjan. Är inte det ett slöseri med tid? Om människan i sin tro på Gud inte är allvarlig med livets frågor, inte eftersträvar att träda in i sanningen, inte eftersträvar förändringar i sitt sinnelag, och än mindre eftersträvar en kunskap om Guds verk, då kan hon inte göras fullkomlig. Om du önskar att göras fullkomlig, måste du förstå Guds verk. I synnerhet måste du förstå betydelsen av hans tuktan och dom, och varför detta verk utförs över människan. Har du förmåga att acceptera? Kan du under tuktan av det slaget uppnå samma upplevelser och kunskap som Petrus? Om du eftersträvar en kunskap om Gud och om den Helige Andes verk, och eftersträvar förändringar i ditt sinnelag, då har du möjligheten att göras fullkomlig.

    dem som skall göras fullkomliga är det här steget i verket, att bli erövrad, något ofrånkomligt; det är inte förrän människan har blivit erövrad som hon kan uppleva verket att göras fullkomlig. Det finns inget stort värde i att bara utföra rollen att bli erövrad, då det inte gör dig lämplig att användas av Gud. Du kommer inte att ha något sätt att spela din roll i att sprida evangeliet, för du eftersträvar inte livet, och eftersträvar inte att förändra och förnya dig själv, och alltså har du ingen riktig erfarenhet av livet. Under detta stegvisa verk handlade du en gång som en tjänstgörare, och en kontrast, men om du till slut inte eftersträvar att vara Petrus, och din strävan inte är enligt den väg enligt vilken Petrus gjordes fullkomlig, då kommer du naturligtvis inte att erfara några förändringar av ditt sinnelag. Om du är någon som eftersträvar att göras fullkomlig, då kommer du att ha vittnat, och du kommer att säga: ”I detta stegvisa verk av Gud har jag accepterat Guds verk av tuktan och dom, och fastän jag har utstått stort lidande har jag kommit till kunskap om hur Gud gör människan fullkomlig, jag har vunnit det verk som utförs av Gud, jag har fått kunskapen om Guds rättfärdighet, och hans tuktan har frälst mig. Hans rättfärdiga sinnelag har kommit över mig, och gett mig välsignelser och nåd; det är hans dom och tuktan som har skyddat och renat mig. Om jag inte hade blivit tuktad och dömd av Gud, och om inte Guds stränga ord hade kommit över mig, kunde jag inte ha känt Gud, inte heller kunde jag ha blivit frälst. Idag ser jag att man som skapad varelse inte bara åtnjuter alla ting som Skaparen gjort, utan framför allt att alla skapade varelser borde åtnjuta Guds rättfärdiga sinnelag, och åtnjuta hans rättfärdiga dom, för Guds sinnelag är värt att åtnjutas av människan. Som en skapad varelse som har fördärvats av Satan bör man åtnjuta Guds rättfärdiga sinnelag. I hans rättfärdiga sinnelag finns det tuktan och dom, och dessutom finns det stor kärlek. Fastän jag är oförmögen att helt vinna Guds kärlek idag, har jag haft den goda turen att se det, och i detta har jag välsignats.” Detta är den väg som vandras av dem som upplever att göras fullkomliga och den kunskap som de talar om. Sådana människor är likadana som Petrus; de har samma upplevelser som Petrus. Sådana människor är också de som har vunnit livet, och som besitter sanningen. När de upplever ända fram till slutet, kommer de under Guds dom säkerligen att helt och hållet göra sig av med Satans inflytande, och vinnas av Gud.

    Efter att människor blivit erövrade har de inget genljudande vittnesbörd. De har bara dragit skam över Satan, men de har inte levt ut verkligheten hos Guds ord. Du har inte vunnit den andra frälsningen; du har bara vunnit ett syndoffer, ändå har du inte gjorts fullkomlig – det är en stor förlust. Ni måste förstå vad ni borde träda in i, och vad ni borde leva ut, och dessa måste ni träda in i. Om du till slut inte åstadkommer att göras fullkomlig, då kommer du inte att vara en riktig människa, och kommer att vara fylld av beklagan. Adam och Eva som skapades av Gud i begynnelsen var heliga människor, det vill säga de var heliga medan de var i Edens lustgård, obefläckade av smuts. De var också trogna mot Jehova, och visste ingenting om förräderiet mot Jehova. Detta är för att de var utan Satans störande inflytande, var utan Satans gift, och var de renaste i hela mänskligheten. De levde i Edens lustgård, obefläckade av all smuts, ointagna av köttet, och i vördnad för Jehova. Senare, när de frestades av Satan, fick de ormens gift, och längtan efter att förråda Jehova, och de levde under Satans inflytande. I begynnelsen var de heliga och vördade Jehova; endast så var de mänskliga. Senare, efter att de frestats av Satan, åt de frukten från kunskapens träd på gott och ont, och levde under Satans inflytande. De fördärvades gradvis av Satan, och förlorade den människans ursprungliga avbild. I begynnelsen hade människan Jehovas andedräkt, och var inte det minsta olydig, och hade ingen ondska i sitt hjärta. På den tiden var människan verkligen mänsklig. Efter att ha fördärvats av Satan blev människan ett fä. Hennes tankar fylldes med ondska och smuts, utan godhet eller helighet. Är inte detta Satan? Du har upplevt mycket av Guds verk, ändå har du inte förändrats eller renats. Du lever fortfarande under Satans domän, och underkastar dig fortfarande inte Gud. Detta är någon som har erövrats men inte har gjorts fullkomlig. Och varför sägs det att en sådan person inte har gjorts fullkomlig? Eftersom denna person inte eftersträvar livet eller kunskap om Guds verk, och inte begär något mer än köttets behag och tillfällig bekvämlighet. Därför finns det inga förändringar i hennes livs sinnelag, och hon har inte återvunnit den ursprungliga skepnaden av en människa så som hon skapats av Gud. Sådana människor är de vandrande liken, de är de döda som inte har någon ande! De som inte eftersträvar en kunskap om andens angelägenheter, som inte eftersträvar helighet, och som inte eftersträvar att leva ut sanningen, som är nöjda med att bara erövras på den negativa sidan, och är oförmögna att leva ut och visa upp sanningen, och bli en av det heliga folket – de är människor som inte har blivit frälsta. För om människan är utan sanningen kan hon inte stå fast under Guds prövningar; endast de som kan stå fasta under Guds prövningar är de som har blivit frälsta. Vad jag vill ha är människor som Petrus, människor som eftersträvar att göras fullkomliga. Dagens sanning ges till dem som längtar efter och söker den. Denna frälsning beviljas till dem som längtar efter att frälsas av Gud, och är inte bara menad att vinnas av er, utan den är också till för att ni skall kunna vinnas av Gud. Ni vinner Gud för att Gud skall kunna vinna er. Idag har jag talat dessa ord till er, och ni har hört dem, och ni bör praktisera enligt dessa ord. När ni till slut omsätter dessa ord i praktiken blir när jag har vunnit er genom dessa ord; samtidigt kommer ni också att ha vunnit dessa ord, det vill säga ni kommer att ha vunnit denna överlägsna frälsning. När ni väl görs rena, kommer ni att ha blivit en riktig människa. Om du är oförmögen att leva ut sanningen, eller att leva ut likheten av en som har gjorts fullkomlig, då kan det sägas att du inte är en människa, du är ett vandrande lik, ett fä, därför att du är utan sanning, det vill säga du är utan Jehovas andedräkt, och därför är du en död person som inte har någon ande! Även om det är möjligt att vittna efter att ha erövrats, är det bara lite frälsning du vinner, och du har inte blivit en levande varelse som innehar en ande. Även om du har erfarit tuktan och dom, är ditt sinnelag inte förnyat eller förändrat till följd av det; du är fortfarande ditt gamla jag, du tillhör fortfarande Satan, och du är inte någon som har blivit renad. Endast de som har gjorts fullkomliga är av värde, och endast sådana människor har vunnit ett sant liv. En dag kommer någon att säga till dig: ”Du har erfarit Guds verk, så tala lite om hur hans verk är. David erfor Guds verk, och skådade Jehovas gärningar, även Mose skådade Jehovas gärningar, och de två kunde beskriva Jehovas gärningar och kunde tala om Jehovas förunderlighet. Ni har skådat det verk som utförts av den inkarnerade Guden i de sista dagarna; kan du tala om hans visdom? Kan du tala om förunderligheten hos hans verk? Vilka krav ställde Gud på er, och hur erfor ni dem? Ni har erfarit Guds verk under de sista dagarna; vilken är er största vision? Kan ni tala om detta? Kan ni tala om Guds rättfärdiga sinnelag?” Hur kommer du att svara när du möter dessa frågor? Om du säger ”Gud är så rättfärdig, han tuktar och dömer oss, och blottlägger oss skoningslöst. Guds sinnelag är verkligt. Efter att ha erfarit Guds verk, har jag kommit till vetskap om vår egen djuriskhet, och jag har verkligen skådat Guds rättfärdiga sinnelag”, då kommer den andra personen att fortsätta och fråga dig: ”Vad vet du mer om Gud? Hur träder man in i livet? Har du några personliga ambitioner?” Du kommer att svara: ”Efter att ha fördärvats av Satan blev Guds skapade varelser fän, och skilde sig inte från åsnor. Idag lever jag i Guds händer, och därför måste jag tillfredsställa Skaparens önskemål, och lyda allt han lär mig. Jag har inget annat val.” Om du bara talar i så allmänna ordalag, kommer den personen inte att förstå vad du säger. När han eller hon frågar vad du har för kunskap om Guds verk, är det dina personliga erfarenheter som avses. Frågan gäller vilken kunskap du har om Guds tuktan och dom efter att ha upplevt den, och med detta menar personen dina personliga erfarenheter, och ber att du talar om din kunskap om sanningen. Om du är oförmögen att tala om sådana ting, bevisar det att du inte vet någonting om dagens verk. Du talar alltid ord som är skenbara, eller som är universellt kända; du har inga särskilda erfarenheter och än mindre finns det substans i din kunskap, och du har inga sanna vittnesbörd, och då blir inte andra övertygade av dig. Var inte en passiv följare till Gud, och sträva inte efter det som är besynnerligt. Du kommer att förverka dig själv och fördröja ditt liv genom att varken vara varm eller kall. Du måste göra dig av med sådan passivitet och inaktivitet, och bli skicklig på att eftersträva positiva ting och övervinna dina egna svagheter, så att du kan vinna sanningen och leva ut sanningen. Det finns inget förfärligt med dina svagheter, och dina brister är inte ditt största problem. Ditt största problem, och din största brist, är att du varken är varm eller kall och din avsaknad av längtan att söka sanningen. Det största problemet med er alla är en feg mentalitet som gör att ni är glada åt saker och ting som de är, och väntar passivt. Detta är ert största hinder, och den största fienden till er strävan efter sanningen. Om du lyder bara för att de ord jag talar är så djupsinniga, då besitter du inte kunskapen på riktigt, och inte heller värdesätter du sanningen. Lydnad som din är inte vittnesbörd, och jag godkänner inte sådan lydnad. Någon kan fråga dig: ”Exakt varifrån kommer din Gud? Vad är denna din Guds substans?” Du kommer att svara: ”Hans substans är tuktan och dom.” ”Då fortsätter han: ”Är Gud inte medlidande och kärleksfull mot människan? Vet du inte det?” Du kommer att säga: ”Det är andras Gud. Det är den Gud som religionens människor tror på, det är inte vår Gud.” När sådana som du sprider evangeliet, förvrängs den sanna vägen av dig, och vad är det då för nytta med dig? Hur kan andra vinna den sanna vägen från dig? Du är utan sanningen, och kan inte tala någonting om sanningen, och dessutom kan du inte heller leva ut sanningen. Vad gör dig berättigad att leva inför Gud? När du sprider evangeliet till andra, och när du delar gemenskap om sanningen, och vittnar om Gud, kommer de att motbevisa dina ord om du är oförmögen att vinna över dem. Är du inte ett slöseri med utrymme? Du har upplevt så mycket av Guds verk, ändå låter det inte vettigt när du talar om sanningen. Är du inte en odugling? Vad är det för nytta med dig? Hur kan ni ha erfarit så mycket av Guds verk, men ändå inte ha den minsta kunskap om honom? När de frågar vilken verklig kunskap du har om Gud, hittar du inga ord, eller svarar annars med något irrelevant – du säger att Gud är mäktig, att de stora välsignelser du har fått verkligen är Guds upphöjelse, och att det inte finns något större privilegium än att kunna skåda Gud personligen. Vad är det för värde i att säga detta? Det är oanvändbara, tomma ord! När du har erfarit så mycket av Guds verk, vet du då bara att Guds upphöjelse är sanningen? Du måste känna Guds verk, och först då kommer du att avge ett sant vittnesbörd om Gud. Hur kan de som inte har vunnit sanningen vittna om Gud?

    Om så mycket verk, och så många ord, inte har haft någon effekt på dig, då kommer du när det är dags att sprida Guds verk inte att kunna utföra din plikt, och du kommer att bli utskämd och förödmjukad. Vid det tillfället kommer du att känna att du är skyldig Gud så mycket, att din kunskap om Gud är så ytlig. Om du inte eftersträvar kunskapen om Gud idag, medan han verkar, då kommer det senare att vara för sent. Till slut kommer du inte att ha någon kunskap att tala om – du kommer att bli lämnad tom, utan någonting. Vad skall du då använda för att avge räkenskap för Gud? Har du fräckheten att se på Gud? Du borde arbeta hårt med din strävan just nu, så att du till slut som Petrus vet precis hur fördelaktig Guds tuktan och dom är för människan, och att människan inte kan frälsas utan hans tuktan och dom, och bara kan sjunka ännu djupare i detta smutsiga land, ännu djupare in i sörjan. Människorna har fördärvats av Satan, har intrigerat mot varandra och behandlat varandra hänsynslöst, har förlorat sin fruktan för Gud, och deras olydnad är för stor, deras föreställningar är för många, och alla tillhör Satan. Utan Guds tuktan och dom skulle människans fördärvade sinnelag inte kunna renas, och hon skulle inte kunna frälsas. Det som uttrycks av den inkarnerade Gudens verk i köttet är just det som uttrycks av Anden, och det verk han gör utförs i enlighet med det som görs av Anden. Om du idag inte har någon kunskap om detta verk, då är du så dåraktig, och har förlorat så mycket! Om du inte har vunnit Guds frälsning, då är din tro religiös tro, och du är en kristen som tillhör religionen. På grund av att du håller fast vid döda dogmer har du tappat den Helige Andes nya verk; andra, som eftersträvar en kärlek till Gud, har förmåga att förvärva sanningen och livet, medan din tro inte kan vinna Guds godkännande. Istället har du blivit en missdådare, någon som begår förödande och hatiska handlingar, du har blivit måltavlan för Satans spratt, och en fånge till Satan. Gud skall inte tros på av människan, utan älskas av henne, och eftersträvas och tillbes av henne. Om du inte strävar idag, då kommer det en dag då du säger: ”Varför följde jag inte Gud ordentligt på den tiden, tillfredsställde inte honom ordentligt, eftersträvade inte förändringar i mitt livs sinnelag? Vad jag ångrar att jag inte kunde underkasta mig Gud på den tiden, och inte eftersträvade kunskapen om Guds ord. Gud sade så mycket då; hur kom det sig att jag inte strävade? Jag var så dum!” Du kommer att hata dig själv till en viss punkt. Idag tror du inte på de ord jag säger, och du ägnar dem inte någon uppmärksamhet; när dagen kommer då detta verk skall spridas, och du ser det i dess helhet, då kommer du att ångra dig, och vid det tillfället kommer du att bli mållös. Det finns välsignelser, ändå vet du inte hur du åtnjuter dem, och det finns sanning, ändå eftersträvar du den inte. Drar du inte ringaktning över dig själv? Idag, fastän nästa steg i Guds verk ännu inte har börjat, finns det inget ovanligt med de krav som ställs på dig och vad du ombeds att leva ut. Det finns så mycket verk, och så många sanningar; är de inte värda att du känner dem? Kan inte Guds tuktan och dom väcka din ande? Kan inte Guds tuktan och dom få dig att hata dig själv? Är du nöjd med att leva under Satans inflytande, med frid och glädje, och lite köttslig bekvämlighet? Är du inte den lägst stående av alla människor? Inga är mer dåraktiga än de som har skådat frälsningen men inte strävar efter att vinna den: De är människor som frossar i köttet och njuter av Satan. Du hoppas att din tro på Gud inte skall föra med sig några utmaningar eller vedermödor, eller det minsta besvär. Du eftersträvar alltid de ting som är värdelösa, och du fäster inget värde vid livet, utan sätter istället dina egna överdådiga tankar framför sanningen. Du är så värdelös! Du lever som en gris – vad är det för skillnad mellan dig och grisar och hundar? Är de som inte eftersträvar sanningen, och istället älskar köttet, inte alla fän? Är de där döda utan andar inte alla de vandrande liken? Hur många ord har talats bland er? Har bara lite verk gjorts bland er? Hur mycket har jag försörjt er med? Och varför har du då inte vunnit det? Vad har du att klaga på? Ligger det inte till så att du inte har vunnit något därför att du är alltför förälskad i köttet? Och är det inte för att dina tankar är alltför överdådiga? Är det inte för att du är alltför dum? Om du är oförmögen att vinna dessa välsignelser, kan du skylla på Gud för att han inte frälser dig? Det du eftersträvar är att kunna vinna frid efter att tro på Gud – att dina barn skall vara fria från sjukdom, att din man skall ha ett bra jobb, att din son skall hitta en bra hustru, att din dotter skall hitta en bra make, att dina oxar och hästar skall plöja marken bra, att det skall bli ett år med bra väder för dina grödor. Det är vad du söker. Din strävan är bara att leva i bekvämlighet, att inga olyckor skall drabba din familj, att vindarna skall blåsa förbi dig, att ditt ansikte skall vara oberört av sand, att din familjs grödor inte skall översvämmas, att du skall vara opåverkad av alla katastrofer, att leva i Guds omfamning, att leva i ett gemytligt bo. En ynkrygg som du, som alltid eftersträvar köttet – har du inget hjärta, har du ingen ande? Är du inte ett fä? Jag ger dig den sanna vägen utan att be om något i gengäld, men ändå strävar du inte. Är du en av dem som tror på Gud? Jag skänker det verkliga mänskliga livet till dig, ändå strävar du inte. Är du inte likadan som en gris eller en hund? Grisar eftersträvar inte människolivet, de strävar inte efter att bli rena, och de förstår inte vad livet är. Varje dag, efter att ha ätit sig mätta, sover de bara. Jag har gett dig den sanna vägen, ändå har du inte vunnit den: Du är tomhänt. Är du villig att fortsätta med detta liv, livet för en gris? Vad är det för mening med att sådana människor lever? Ditt liv är föraktligt och tarvligt, du lever i smuts och lössläppthet, och du eftersträvar inte några mål; är inte ditt liv det mest tarvliga av alla? Har du fräckheten att se på Gud? Om du fortsätter att erfara på detta sätt, kommer du då inte att uppnå ingenting? Den sanna vägen har getts åt dig, men om du till slut kan vinna den eller inte beror på din egen personliga strävan. Folk säger att Gud är en rättfärdig Gud, och att så länge människan följer honom ända till slutet, kommer han helt säkert att vara opartisk mot människan, för han är ytterst rättfärdig. Om människan följer honom ända till slutet, kunde han då kasta människan åt sidan? Jag är opartisk mot alla människor, och dömer alla människor med mitt rättfärdiga sinnelag, ändå finns det lämpliga villkor för de krav jag ställer på människan, och det jag kräver måste alla människor åstadkomma, oavsett vilka de är. Jag bryr mig inte om hur omfattande eller vördnadsvärda dina kvalifikationer är; jag bryr mig bara om huruvida du vandrar min väg, och huruvida du älskar och törstar efter sanningen eller inte. Om du saknar sanningen, och istället drar skam över mitt namn, och inte handlar efter min väg, utan bara följer utan omsorg eller omtanke, då kommer jag vid den tiden att slå ner dig och straffa dig för din ondska, och vad kommer du att ha att säga då? Kommer du att kunna säga att Gud inte är rättfärdig? Om du har rättat dig efter de ord jag har talat, då är du idag den sorts person som jag godkänner. Du säger att du alltid har lidit medan du följt Gud, att du har följt honom i vått och torrt, och har delat de goda tiderna och de dåliga med honom, men du har inte levt ut de ord som Gud har talat; du önskar bara att ränna omkring för Gud och och utge dig själv för Gud varje dag, och har aldrig tänkt på att leva ut ett meningsfullt liv. Du säger också: ”Jag tror i varje fall att Gud är rättfärdig. Jag har lidit för honom, flängt omkring för honom, och hängivit mig själv åt honom, och jag har arbetat hårt trots att jag inte fått något erkännande; han kommer säkerligen att minnas mig.” Det är sant att Gud är rättfärdig, men denna rättfärdighet är obefläckad av alla orenheter: Den innehåller ingen mänsklig vilja, och den är inte befläckad av köttet, eller mänskliga transaktioner. Alla som är upproriska och motsatta, och inte följer hans väg, kommer att straffas; ingen blir förlåten och ingen skonas! Vissa människor säger: ”Idag flänger jag omkring för dig; när slutet kommer, kan du då ge mig en liten välsignelse?” Så jag frågar dig: ”Har du rättat dig efter mina ord?” Den rättfärdighet du talar om bygger på en transaktion. Du tror bara att jag är rättfärdig, och opartisk mot alla människor, och att alla de som följer mig ända till slutet helt säkert blir räddade och vinner mina välsignelser. Det finns en inre mening med mina ord att ”alla de som följer mig ända till slutet skall helt säkert bli räddade”: De som följer mig ända till slutet är de som kommer att vinnas helt och hållet av mig, de är de som efter att ha erövrats av mig söker sanningen och görs fullkomliga. Vilka villkor har du uppnått? Du har bara uppnått att följa mig ända till slutet, men vad mer? Har du rättat dig efter mina ord? Du har åstadkommit ett av mina fem krav, ändå har du ingen avsikt att åstadkomma de återstående fyra. Du har helt enkelt funnit den enklaste, lättaste vägen, och följt den samtidigt som du ansett dig lyckligt lottad. Mot en sådan person som du är mitt rättfärdiga sinnelag ett sinnelag av tuktan och dom, det är ett sinnelag av rättfärdig vedergällning, och det är det rättfärdiga straffet för alla missdådare; alla de som inte vandrar min väg kommer helt säkert att straffas, även om de följer ända till slutet. Detta är Guds rättfärdighet. När detta rättfärdiga sinnelag uttrycks i straffet av människan, kommer människan att bli mållös, och ångra att hon medan hon följde Gud inte vandrade hans väg. ”Vid den tiden led jag bara lite medan jag följde Gud, men jag vandrade inte Guds väg. Vad finns det för ursäkter? Det finns inget annat val än att bli tuktad!” Ändå tänker hon i sitt sinne: ”Jag har i alla fall följt ända till slutet, så även om du tuktar mig, kan det inte vara en alltför svår tuktan, och efter att ha utkrävt denna tuktan kommer du fortfarande att vilja ha mig. Jag vet att du är rättfärdig, och inte kommer att behandla mig på det sättet för alltid. Trots allt är jag inte som dem som kommer att utplånas; de som utplånas kommer att få en svår tuktan, medan min tuktan blir lättare.” Guds rättfärdiga sinnelag är inte som du säger. Det stämmer inte att de som är bra på att bekänna sina synder hanteras milt. Rättfärdighet är helighet, och det är ett sinnelag som är intolerant mot människans brott, och allt som är smutsigt och inte har förändrats är mål för Guds vämjelse. Guds rättfärdiga sinnelag är inte lag, utan administrativ förordning: Det är administrativ förordning inom riket, och denna administrativa förordning är det rättfärdiga straffet för var och en som inte besitter sanningen och inte har förändrats, och det finns ingen marginal för frälsning. För när varje människa delas upp efter sitt slag, kommer de goda att belönas och de onda kommer att straffas. Det är när människans slutmål kommer att göras klart, det är den tid då frälsningens verk kommer att nå sitt slut, varefter verket att frälsa människan inte längre kommer att utföras och vedergällning kommer att komma över alla dem som uträttar ont. Vissa människor säger: ”Gud kommer ihåg alla dem som ofta är vid hans sida. Han kommer inte glömma någon av oss. Vi är garanterade att göras fullkomliga av Gud. Han kommer inte komma ihåg någon av dem nedanför, de bland dem som kommer att göras fullkomliga är garanterat mindre än vi, som ofta möter Gud; bland oss har ingen blivit glömd av Gud, vi har alla blivit godkända av Gud, och är garanterade att göras fullkomliga av Gud.” Ni har alla sådana föreställningar. Är detta rättfärdighet? Har ni omsatt sanningen i praktiken eller inte? Du spred faktiskt sådana här rykten – du har ingen skam i kroppen!

    Idag eftersträvar vissa människor att användas av Gud, men efter att erövrats kan de inte användas direkt. När det gäller de ord som talats idag, om du när Gud använder människor fortfarande är oförmögen att åstadkomma dem, då har du inte gjorts fullkomlig. Med andra ord blir det när slutet anländer på den period då människan görs fullkomlig, som det avgörs om människan kommer att elimineras eller användas av Gud. De som har erövrats är inget mer än exempel på passivitet och negativitet; de är exemplar och föredömen, men de är inget mer än en motpol. Först när människans livs sinnelag har förändrats och hon har uppnått förändringar inifrån och ut, kommer hon att ha fulländats. Vilket vill du idag, bli erövrad eller göras fullkomlig? Vilket önskar du uppnå? Har du uppfyllt villkoren för att göras fullkomlig? Vilka saknar du fortfarande? Hur bör du rusta dig, och hur bör du kompensera för dina brister? Hur bör du träda in på vägen mot att göras fullkomlig? Hur bör du underkasta dig helt och hållet? Du ber om att göras fullkomlig, så strävar du efter helighet? Eftersträvar du tuktan och dom så att du kan skyddas av Gud? Du eftersträvar att bli renad, så är du villig att acceptera tuktan och dom? Du ber om att känna Gud, men har du kunskap om hans tuktan och dom? Idag är det mesta av det verk han utför med dig tuktan och dom; vilken är din kunskap om detta verk, som har utförts över dig? Har den tuktan och dom som du har erfarit renat dig? Har den förändrat dig? Har den haft någon effekt på dig? Är du uttröttad av så mycket verk av idag – förbannelser, domar och avslöjanden – eller känner du att de är mycket fördelaktiga för dig? Du älskar Gud, men på grund av vad älskar du honom? Älskar du Gud för att du har fått lite nåd? Eller älskar du Gud efter att ha vunnit frid och glädje? Eller älskar du Gud efter att ha renats av hans tuktan och dom? Vad exakt får dig att älska Gud? Vilka villkor uppfyllde Petrus för att göras fullkomlig? Efter att han gjordes fullkomlig, vilket var det avgörande sättet som det uttrycktes på? Älskade han Herren Jesus för att han längtade efter honom, eller för att han inte kunde se honom, eller för att han hade blivit förebrådd? Eller älskade han Herren Jesus ännu mer för att han hade accepterat att lida vedermödor, och hade kommit till kunskap om sin egen smuts och olydnad, och hade lärt känna Herrens helighet? Blev hans kärlek till Gud renare på grund av Guds tuktan och dom, eller på grund av något annat? Vilket är det? Du älskar Gud på grund av Guds nåd, och eftersom han idag har gett dig någon liten välsignelse. Är detta sann kärlek? Hur borde du älska Gud? Borde du kunna älska honom i sanning efter att du accepterat hans tuktan och dom och skådat hans rättfärdiga sinnelag så att du blir fullständigt övertygad, och har en kunskap om honom? Kan du som Petrus säga att du inte kan älska Gud nog? Är din strävan att bli erövrad efter tuktan och dom, eller att bli renad, skyddad och ombesörjd efter tuktan och dom? Vilket av detta eftersträvar du? Är ditt liv ett meningsfullt liv, eller är det poänglöst och utan värde? Vill du ha köttet, eller vill du ha sanningen? Önskar du att få dom eller bekvämlighet? När du har erfarit så mycket av Guds verk, och har skådat Guds helighet och rättfärdighet, hur skall du då sträva? Hur bör du vandra denna väg? Hur bör du omsätta din kärlek till Gud i praktiken? Har Guds tuktan och dom uppnått någon effekt i dig? Om du har kunskap om Guds tuktan och dom eller inte beror på vad du lever ut, och i vilken utsträckning du älskar Gud! Dina läppar säger att du älskar Gud, ändå är det som du lever ut det gamla, fördärvade sinnelaget; du har ingen gudsfruktan, än mindre har du något samvete. Älskar sådana människor Gud? Är sådana människor lojala mot Gud? Är det de som accepterar Guds tuktan och dom? Du säger att du älskar Gud och tror på honom, ändå släpper du inte dina föreställningar. I ditt verk, ditt inträde, de ord du talar och i ditt liv finns det inget uttryck för din kärlek till Gud, och det finns ingen vördnad för Gud. Är detta någon som har vunnit tuktan och dom? Kunde någon sådan vara Petrus? Har de som är som Petrus bara kunskapen, men inte utlevandet? Vad är idag villkoret som kräver att människan lever ut ett verkligt liv? Var Petrus böner ingenting mer än ord som kom ut ur hans mun? Var de inte ord djupt inifrån hans hjärta? Bad Petrus bara utan att omsätta sanningen i praktiken? För vems skull strävar du? Hur borde du låta dig skyddas och renas under Guds tuktan och dom? Är Guds tuktan och dom inte av någon nytta för människan? Är all dom straff? Kan det vara så att endast frid och glädje, endast materiella välsignelser och tillfällig bekvämlighet, är fördelaktiga för människans liv? Om människan lever i en behaglig och bekväm miljö, utan ett liv i dom, skulle hon då kunna bli renad? Om människan önskar att förändras och bli renad, hur borde hon acceptera att göras fullkomlig? Vilken väg borde du välja idag?


Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

Av Stina - Fredag 22 mars 00:16

Tjäna som israeliterna gjorde

     Idag är det många människor som inte uppmärksammar vilka lärdomar man bör dra när man samordnar något med andra. Jag har upptäckt att många av er inte alls kan dra lärdomar när ni samordnar något med andra. De flesta av er håller er till er egna åsikter, och när ni arbetar i kyrkan, säger du ditt och han säger sitt, den ena utan relation till den andra, utan att egentligen samarbeta alls. Ni är upptagna med att endast kommunicera era egna inre insikter, upptagna med att endast släppa ”bördorna” inom er, och inte alls med att söka livet. Det verkar som att ni bara utför arbetet likgiltigt, och alltid tror att ni bör följa er egen väg oavsett hur andra människor är, och att ni bör skapa gemenskap så som den Helige Ande leder er, oavsett hur andra människor är. Ni kan inte upptäcka styrkan i andra, och kan inte granska er själva. Ert sätt att ta emot saker och ting är helt felaktigt. Det kan sägas att ni till och med nu fortfarande visar upp en hel del självrättfärdighet, som om den gamla sjukdomen har återkommit. Ni kommunicerar inte med varandra för att uppnå fullständig öppenhet, eller om vad för slags resultat ni har uppnått i vissa kyrkor, eller hur ert inre tillstånd har varit den senaste tiden, och så vidare; ni kommunicerar helt enkelt inte på det sättet. Ni har i grund och botten ingen sådan praxis som att släppa era egna föreställningar eller försaka er själva. Ledare och arbetare tänker bara på hur de skall friska upp och ingjuta kraft i bröder och systrar genom sin gemenskap, och det enda de som följer vet är att hur de skall sträva för sig själva. Ni förstår i princip inte vad tjänst är eller vad samarbete är, och ni tänker bara på att själva ha viljan att återbetala Guds kärlek, på att själva ha viljan att leva ut Petrus sätt, och inte på något annat. Ni säger till och med, oavsett hur andra människor är, att ni ändå inte kommer att underkasta er blint, och oavsett hur andra människor är söker ni själva fullkomlighet från Gud, och det räcker så. Faktum är att er vilja inte alls har fått ett konkret uttryck i verkligheten. Är inte detta just det slags beteende ni uppvisar nu för tiden? Var och en av er håller fast vid sin egen insikt, och alla ni vill bli fullkomliggjorda. Jag ser att ni har tjänat under så lång tid och inte har gjort några större framsteg, särskilt vad det gäller den här lärdomen, att arbeta tillsammans i harmoni, har ni inte gjort några framsteg alls! När du går in i kyrkor kommunicerar du på ditt sätt, och han skapar gemenskap på sitt sätt. Det uppstår sällan harmonisk samordning. Och folket nedanför som följer med är ännu mer på detta sätt. Med andra ord är det sällan någon bland er förstår vad det är att tjäna Gud, eller hur man skall tjäna Gud. Ni är förvirrade, och behandlar lärdomar av detta slag som en oväsentlig fråga, i en sådan utsträckning att många människor inte bara låter bli att praktisera denna aspekt av sanningen, de gör till och med medvetet fel. Även människor som har tjänat under många år strider faktiskt och grälar med varandra. Är inte allt detta er egentliga mognad? Ni människor som dagligen tjänar tillsammans är som israeliterna som varje dag direkt tjänade Gud själv i templet. Hur kan det komma sig att ni människor, som är som prästerna, inte vet hur man samarbetar och hur man tjänar?

    På den tiden tjänade israeliterna Jehova direkt i templet. Deras identitet var prästernas. (Naturligtvis var inte varje människa en präst; bara vissa som tjänade Jehova i templet hade prästers identitet.) De skulle bära kronor som skänktes till dem av Jehova (vilket innebär att de tillverkade kronorna enligt Jehovas krav, inte att Jehova gav kronorna direkt till dem). De skulle bära de prästerliga dräkter som skänktes till dem av Jehova, barfota, för att direkt tjäna Jehova i templet från morgon till kväll. Deras tjänst inför Jehova var inte alls tillfällig eller medvetet överträdande; den var helt enligt regler, som ingen som direkt tjänade Jehova kunde kränka. Alla var tvungna att följa dessa regler; annars var inträde i templet förbjudet. Om någon av dem bröt mot templets regler, det vill säga om någon inte lydde Jehovas befallningar, måste de behandlas enligt de lagar som utfärdats av Jehova, och ingen tilläts att protestera, och ingen tilläts att skydda dem. Oavsett hur många år de hade tjänat Gud, måste alla följa reglerna. Det är därför så många präster hela tiden tog på sig de prästerliga dräkterna och tjänade Jehova på detta sätt året runt, även om Jehova inte särbehandlade dem på något sätt, och de trädde till och med fram inför altaret eller i templet under hela sina liv. Sådan var deras lojalitet och deras underordning. Inte undra på att Jehova välsignade dem på detta sätt; det var helt på grund av deras lojalitet som de fick hans gillande och såg alla Jehovas gärningar. Vid den tid då Jehova verkade i Israel, hans utvalda folk, var hans krav på dem mycket stränga. De var alla mycket lydiga och begränsades av lagarna, som var till för att garantera att de skulle vörda Jehova. Alla dessa var Jehovas administrativa förordningar. Om det fanns någon bland dessa präster som inte höll sabbaten eller som bröt mot Jehovas bud och upptäcktes av vanligt folk, bars den personen omedelbart fram inför altaret och stenades till döds, och därigenom blev han offrad inför de ”gudlösa människornas altare” som Jehova hade satt upp. Det var inte tillåtet att placera sina lik i templet eller runtom templet. Jehova tillät inte det. Om någon gjorde det, skulle de behandlas som sådana som skänkte ”vanhelgade offer” och kastas in i den stora gropen och dödas. Naturligtvis miste alla sådana människor sina liv; ingen lämnades levande. Det fanns till och med några som erbjöd ”vanhelgad eld”; med andra ord, de människor som inte offrade på de dagar som Jehova hade tilldelat skulle brännas av Jehovas eld tillsammans med sina offerföremål och inte tillåtas stanna på altaret. Kraven på prästerna var: inte tillåtet att träda in i templet, eller ens templets yttre förgård, utan att först tvätta sina fötter; inget tillträde till templet om de inte bar prästerlig dräkt; inget inträde i templet om de inte bar de prästerliga kronorna; inget tillträde till templet om de var orenade av ett lik; inget tillträde till templet efter att ha rört en orättfärdig persons hand utan att först tvätta sina egna händer; inget inträde till templet efter att ha haft sexuella relationer med kvinnor (detta var inte för evigt, endast under tre månader), inte tillåtna att se Jehovas ansikte när tiden hade gått, vilket innebär att de först efter tre månader tilläts ta på sig rena prästerliga dräkter och tjäna i den yttre förgården under sju dagar innan de kunde träda in i templet för att se Jehovas ansikte; de tilläts endast att bära hela den prästerliga klädseln inne i templet och tilläts inte bära den utanför templet, för att undvika att besudla Jehovas tempel; alla de som var präster måste föra brottslingar som brutit mot Jehovas lagar inför Jehovas altare där de skulle dödas av vanligt folk, annars eld skulle falla över den präst som såg det. De var därmed alltid lojala mot Jehova, eftersom Jehovas lagar var alltför stränga mot dem, och de skulle absolut inte oavsiktligt våga kränka hans administrativa förordningar. Israeliterna var lojala mot Jehova, eftersom de hade sett hans flamma, hade sett den hand med vilken Jehova tuktade människor och dessutom eftersom de ursprungligen vördade Jehova i sina hjärtan. Därför fick de inte bara Jehovas flamma; de fick också omsorg och beskydd från Jehova, och fick Jehovas välsignelse. Deras lojalitet var att de höll fast vid Jehovas ord i vad de gjorde, utan att någon inte lydde. Om någon inte lydde, skulle folket fortfarande utföra Jehovas ord, och döda dem som gick mot Jehova, utan något utrymme för hemlighållande. Särskilt de som kränkte sabbaten, de som var skyldiga till promiskuitet och de som stal offergåvorna till Jehova skulle bestraffas strängare. De som kränkte sabbaten stenades till döds av dem (vanligt folk), eller piskades till döds, utan undantag. De som begick oanständiga handlingar, till och med de som trånade efter en attraktiv kvinna, eller som gav upphov till oanständiga tankar när de såg en ogudaktig kvinna, eller som blev lystna när de såg en ung kvinna ‒ varje sådan slags person skulle dödas. Om en ung kvinna som inte bar ett täckelse eller en slöja frestade en man till olagligt beteende, skulle den kvinnan dödas. Om det var en präst (de personer som tjänade i templet) som kränkte den här sortens lagar, skulle han korsfästas eller hängas. Ingen av detta slag skulle tillåtas att leva, och inte en enda skulle finna nåd inför Jehova. De anhöriga till den här typen av person skulle inte tillåtas att frambära offer åt Jehova inför altaret under tre år efter hans död, och de skulle inte tillåtas ta del av de offer som Jehova beviljade åt vanligt folk. Först när tiden var över kunde de lägga förstklassig boskap eller får på Jehovas altare. Om det fanns någon annan överträdelse, måste de fasta i tre dagar inför Jehova, och bönfalla om hans nåd. Deras tillbedjan av Jehova berodde inte bara på att Jehovas lagar var så stränga och så strikta, utan den berodde på Jehovas nåd, och den berodde också på att de var lojala mot Jehova. Som sådan har deras tjänst fram tills idag varit lika lojal, och de har aldrig tagit tillbaka sitt bönfallande inför Jehova. I dag tar Israels folk fortfarande emot Jehovas omsorg och beskydd, och fram till i dag är Jehovas nåd fortfarande bland dem, och den förblir alltid hos dem. Alla vet de hur de skall vörda Jehova, och hur de skall tjäna Jehova, och alla vet de hur de måste vara för att få Jehovas omsorg och beskydd, eftersom de alla vördar Jehova i sina hjärtan. Hemligheten bakom framgången för all deras tjänst är inget annat än vördnad. Men vad liknar ni alla idag? Har ni någon likhet med Israels folk? Tror du att tjänst idag är som att följa en stor andlig figurs ledning? Ni har helt enkelt inte någon lojalitet och vördnad. Ni får betydande nåd, ni motsvarar de israelitiska prästerna, eftersom ni alla direkt tjänar Gud. Fastän ni inte träder in i templet är det ni får och det ni ser mycket mer än vad de präster som tjänade Jehova i templet fick. Ändå gör ni uppror och gör många gånger mer motstånd än vad de gjorde. Er vördnad är för liten, och därför får ni väldigt lite nåd. Fastän ni tillägnar mycket lite, har ni fått mycket mer än dessa israeliter. Är inte detta en vänlig behandling mot er? Under verket i Israel, skulle ingen våga döma Jehova som de ville. Och hur är det med er? Om det inte vore för att det verk jag utför bland er är att erövra er, hur skulle jag kunna tolerera ert otyglade agerande i syfte att dra skam över mitt namn? Om ni hade levt under Lagens Tidsålder, skulle inte en enda av er förbli vid liv, med tanke på era handlingar och era ord. Er vördnad är för liten! Ni skyller alltid på mig för att jag inte har skänkt er mycket ynnest, och säger till och med att jag inte ger er tillräckligt med välsignande ord, att jag bara har förbannelser till er. Vet ni inte att det är omöjligt för er, med så litet vördnad, att acceptera mina välsignelser? Vet ni inte att jag ständigt förbannar och fäller dom över er på grund av det sorgliga skick er tjänst är i? Känner ni er alla som om ni har blivit orättvist behandlade? Hur kan jag skänka mina välsignelser till en grupp människor som är upproriska och inte lyder? Hur kan jag lättvindigt skänka min nåd till människor som drar vanheder över mitt namn? Behandlingen mot er människor är redan extremt vänlig. Hade israeliterna varit så upproriska som ni är idag, skulle jag för länge sedan ha förintat dem. Men jag behandlar er helt och hållet med överseende. Är inte det vänlighet? Vill ni ha större välsignelser än så? De enda som Jehova välsignar är de som vördar honom. Han tuktar dem som gör uppror mot honom, och förlåter aldrig någon. Är inte ni dagens människor som inte vet hur man tjänar mer när man behöver tuktan och dom, så att era hjärtan kan bli fullständigt åtgärdade? Är den här sortens tuktan och dom inte den bästa välsignelsen för er? Är den inte ert bästa skydd? Utan den, skulle någon av er kunna uthärda Jehovas brinnande eld? Om ni verkligen kunde tjäna lika lojalt som Israels folk, skulle ni inte också ha nåd som er ständiga följeslagare? Skulle inte dessutom ofta ha glädje och tillräcklig ynnest? Vet ni alla hur ni skall tjäna?

    I dag påminner kravet att ni samarbetar harmoniskt om hur Jehova krävde att israeliterna tjänade honom. I annat fall kommer er tjänst att nå ett slut. Eftersom ni är människor som tjänar Gud direkt, måste ni åtminstone kunna vara lojala och lydiga i er tjänst, och måste kunna dra lärdomar på ett praktiskt sätt. Särskilt de som arbetar i kyrkan, skulle någon av bröderna och systrarna nedanför våga hantera er? Skulle någon våga berätta om era misstag ansikte mot ansikte? Ni står högt ovanför alla; ni regerar verkligen som kungar! Ni studerar inte ens eller träder in i en sådan praktisk lärdom, och ni talar fortfarande om att tjäna Gud! Nu tillfrågas ni om att leda ett antal kyrkor, och det är inte bara så att ni inte ger upp er själva, ni klamrar er till och med fast vid era egna föreställningar och åsikter, och säger saker som: ”Jag tycker att denna sak bör göras på detta sätt, eftersom Gud har sagt att vi inte bör hållas tillbaka av andra, och att vi nu för tiden inte bör underkasta oss blint.” Därför håller var och en fast vid sin egen åsikt och ingen lyder den andra. Trots att ni väl vet att er tjänst har nått en återvändsgränd, säger ni ändå: ”Som jag ser det, är inte min långt borta. Vi har hur som helst alla en sida; du talar om din, och jag om min; du skapar gemenskap om dina visioner och jag talar om mitt inträde.” Ni tar aldrig ansvar för många ting som bör hanteras, eller så nöjer ni er bara, och varje person ger uttryck för sin egen åsikt, medan han försiktigt skyddar sin egen ställning, sitt rykte och ansikte. Ingen är villig att ödmjuka sig själv, ingendera kommer inledningsvis att ge upp sig själv för att förbättra den andra och bli förbättrad så att livet kan fortskrida snabbare. När ni arbetar tillsammans med någon säger få av er: ”Jag skulle vilja höra er dela gemenskap med mig kring denna aspekt av sanningen, eftersom jag inte är klar över den.” Eller säger: ”Du har mer erfarenhet än vad jag har i denna fråga; kan du ge mig lite vägledning, är du snäll?” Skulle inte detta vara ett bra sätt att göra det på? Ni på de övre nivåerna hör en hel del av sanningen, och förstår en hel del om tjänst. Om ni människor som samordnar ert arbete i kyrkorna inte lär av varandra och kommunicerar, och kompenserar för varandras brister, varifrån kan ni då dra lärdomar? När ni möter något bör ni dela gemenskap med varandra, så att ert liv kan dra nytta av det. Och ni bör noga dela gemenskap kring allehanda ting innan ni fattar beslut. Endast genom att göra så är ni ansvariga för kyrkan och inte likgiltiga. När ni har besökt alla kyrkor, bör ni samlas och dela gemenskap kring alla de frågor ni upptäcker och de problem ni möter i arbetet, och kommunicera den upplysning och belysning som ni har fått; detta är en oumbärlig tjänstepraktik. Ni måste åstadkomma ett harmoniskt samarbete för Guds verks skull, till gagn för kyrkan, och för att sporra bröderna och systrarna vidare. Du har samordning med honom och han har samordning med dig, var och en förbättrar den andre, och når fram till ett bättre arbetsresultat, för att ha omsorg om Guds vilja. Endast detta är ett verkligt samarbete och endast sådana personer har verkligt inträde. Det kan förekomma visst tal som inte passar under samarbete, men det spelar ingen roll. Dela gemenskap kring det senare, och få en klar förståelse för det; försumma det inte. Efter den här sortens gemenskap kan ni kompensera för brödernas och systrarnas brister. Endast genom att oupphörligt fördjupa er i ert arbete på det här sättet kan ni åstadkomma bättre resultat. Var och en av er måste, som personer som tjänar, kunna försvara kyrkans intressen i allt ni gör, snarare än att värna om era egna intressen. Det är oacceptabelt att göra det själv, så att du undergräver honom och han undergräver dig. Människor som agerar så är inte lämpade att tjäna Gud! Denna slags persons sinnelag är så dåligt; inte ett uns av mänsklighet finns kvar i dem. De är etthundra procent Satan! De är fän! Sådana saker och ting förekommer fortfarande bland er, och det går så långt som att ni angriper varandra under gemenskapen, avsiktligt söker förevändningar, blir högröda i ansiktet under argumentation över någon liten sak, ingendera beredda att åsidosätta sig själva medan båda döljer för den andra vad som finns inuti dem, och uppmärksamt ser på den andra parten och är på sin vakt. Anstår den här sortens sinnelag tjänsten för Gud? Kan sådant arbete som ert försörja bröderna och systrarna? Ni är inte bara oförmögna att leda människor till en korrekt livsbana; ni injicerar faktiskt bröderna och systrarna med era fördärvade sinnelag. Skadar ni inte andra? Ert samvete är så dåligt, genomruttet! Ni träder inte in i verkligheten, och omsätter inte sanningen i praktiken. Dessutom blottar ni skamlöst er djävulska natur för andra människor; ni känner absolut ingen skam! Bröderna och systrarna har anförtrotts åt er, men ni leder dem till helvetet. Är inte du en person vars samvete har ruttnat? Du är fullkomligt skamlös!


Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

Av Stina - Torsdag 21 mars 00:10

Att ha ett oförändrat sinnelag är att vara i fiendskap med Gud

    Efter tusentals år av fördärv har människan blivit avtrubbad och trög, en demon som motsätter sig Gud till den grad att människans upproriskhet mot Gud har nedtecknats i historieböckerna och inte ens människan själv kan redogöra helt för sitt upproriska beteende – för människan har blivit grundligt fördärvad av Satan och förd på sådana avvägar av Satan att hon inte vet vart hon ska ta vägen. Än idag förråder människan Gud: När människan ser Gud förråder hon honom och när hon inte kan se Gud förråder hon honom också. Det finns till och med de som har blivit vittne till Guds förbannelser och Guds vrede och ändå förråder honom. Och därför säger jag att människans vett har mist sin ursprungliga funktion och att människans samvete också har mist sin ursprungliga funktion. Den människa jag ser på är ett odjur i mänsklig skepnad, hon är en giftig orm och oavsett hur ömklig hon vill framstå inför min blick, kommer jag aldrig att vara barmhärtig mot henne, för människan har inget grepp om skillnaden mellan svart och vitt, om skillnaden mellan sanning och icke-sanning. Människans vett är avtrubbat, ändå vill hon fortfarande få välsignelser. Hon är så usel i sin mänsklighet men vill ändå besitta en kungs suveränitet. Vem kunde hon vara kung över med ett sådant vett? Hur skulle hon med en sådan mänsklighet kunna sitta på en tron? Människan känner sannerligen ingen skam! Hon är ett inbilskt kräk! Jag rekommenderar dem av er som vill få välsignelser att först uppsöka en spegel och titta på er egen fula spegelbild – har du vad som krävs för att bli kung? Har du ansiktet hos en som skulle kunna bli välsignad? Det har inte skett den minsta förändring av ditt sinnelag och du har inte omvandlat något av sanningen i praktiken, ändå hoppas du på en underbar morgondag. Du vilseleder dig själv! Människan är född i ett oanständigt land och har blivit allvarligt skadad av samhället, hon har påverkats av feodal etik och hon har undervisats vid ”institutioner för högre lärande”. Den bakåtsträvan, fördärvade moral, eländiga livssyn, föraktliga filosofi, fullkomligt värdelösa tillvaro och förödande livsstil och vanor – allt detta har allvarligt inkräktat på människans hjärta och allvarligt försvagat och attackerat hennes samvete. Resultatet är att människan är längre bort från Gud och mer emot honom än någonsin. Människans sinnelag blir elakare allt eftersom dagarna går och det finns inte en enda människa som villigt ger upp någonting för Gud, inte en enda människa som villigt lyder Gud, vidare inte en enda människa som villigt söker Guds framträdande. Istället gör människan, i Satans domän, inget annat än att sträva efter tillfredsställelse och överlåter sig till köttets fördärv i gyttjans land. Inte ens när de hör sanningen har de som lever i mörkret en tanke på att tillämpa den i praktiken och de är inte heller benägna att söka Gud ens om de har skådat hans framträdande. Hur kan en så fördärvad mänsklighet ha någon möjlighet till frälsning? Hur kan en så dekadent mänsklighet leva i ljuset?

    Människan sinnelag bör förändras med utgångspunkt i kunskapen om hennes substans och genom förändringar av hennes tänkande, natur och mentala inställning – genomgripande förändringar. Endast på det viset kommer verkliga förändringar av människans sinnelag att åstadkommas. Människans fördärvade sinnelag grundar sig i att hon har blivit förgiftad och trampad på av Satan, med den oerhörda skada som Satan har tillfogat hennes tänkesätt, moral, insikt och vett. Det är just för att dessa grundläggande ting hos människan har fördärvats av Satan, och skiljer sig totalt från hur Gud från början skapade dem, som människan motsätter sig Gud och inte förstår sanningen. Därför bör förändringar av människans sinnelag inledas med förändringar av hennes tänkesätt, insikt och vett, vilka kommer att förändra hennes kunskap om Gud och hennes kunskap om sanningen. De som föddes i de mest fördärvade av alla länder är ännu mer okunniga om vad Gud är och vad det innebär att tro på Gud. Ju mer fördärvade människor är, desto mindre vet de om Guds existens och desto sämre är deras vett och insikt. Upphovet till människans motstånd och upproriskhet mot Gud är att hon är fördärvad av Satan. Eftersom människan har blivit fördärvad av Satan har hennes samvete trubbats av, hon är omoralisk, hennes tankar är vanartade och hon har en bakåtsträvande mental inställning. Innan människan blev fördärvad av Satan följde hon naturligt Gud och lydde hans ord. Hon hade av naturen ett stabilt vett och samvete och vanlig mänsklighet. Sedan hon blivit fördärvad av Satan blev hennes ursprungliga vett, samvete och mänsklighet tröga och skadade av Satan. Således har hon mist sin lydnad mot och kärlek till Gud. Människans vett har blivit snedvridet, hennes sinnelag har blivit detsamma som ett djurs, och hennes upproriskhet mot Gud ännu mer frekvent och bitter. Ändå varken vet eller erkänner människan detta och är bara blint motsatt och upprorisk. Det som avslöjar människans sinnelag är uttrycket för hennes vett, insikt och samvete, och eftersom hennes vett och insikt är bristfälliga och hennes samvete har blivit extremt trögt är hennes sinnelag upproriskt mot Gud. Om inte människans vett och insikt kan förändras, kan det inte bli tal om förändringar av hennes sinnelag, som att vara efter Guds hjärta. Om människans förnuft är bristfälligt kan hon inte tjäna Gud och är olämplig att användas av Gud. ”Sunt förnuft” betyder att lyda och vara trogen Gud, att längta efter Gud, att vara otvetydig mot Gud och ha ett samvete gentemot Gud. Det betyder att vara av ett hjärta och sinne gentemot Gud och inte medvetet motsätta sig Gud. De som har ett snedvridet vett är inte sådana. Sedan människan fördärvades av Satan har hon skapat sig föreställningar om Gud och hon har inte haft någon lojalitet till eller längtan efter Gud, än mindre ett samvete gentemot Gud. Människan motsätter sig medvetet Gud och fäller dom över honom och kastar dessutom smädelser mot honom bakom hans rygg. Människan är klart medveten om att han är Gud men fäller ändå dom över honom bakom hans rygg, har inga avsikter att lyda honom och kommer bara med omdömeslösa krav och uppmaningar till honom. Sådana personer – personer med ett snedvridet vett – saknar förmåga att förstå sitt eget föraktliga beteende eller att ångra sin upproriskhet. Om människor har förmåga att förstå sig själva, då har de fått tillbaka lite av sitt vett. Ju mer upproriska människor är mot Gud utan att förstå sig själva, desto bristfälligare är deras vett.

    Upphovet till avslöjandet av människans fördärvade sinnelag är inget annat än hennes tröga samvete, hennes illvilliga natur och bristfälliga vett. Om människans samvete och vett kan återgå till det normala kommer hon att bli användbar inför Gud. Det är helt enkelt för att människans samvete alltid har varit avtrubbat, människans vett aldrig har varit stabilt och blir allt trögare, som människan blir allt mer upprorisk mot Gud, så att hon till och med spikade fast Jesus vid korset och har vägrat de sista dagarnas inkarnerade Gud tillträde till hennes hem och fördömer Guds kött och betraktar Guds kött som föraktligt och ringa. Om människan hade den minsta mänsklighet skulle hon inte vara så grym i sin behandling av Guds inkarnerade kött. Om hon hade det minsta vett skulle hon inte vara så elak i sin behandling av den inkarnerade Gudens kött; om hon hade det minsta samvete skulle hon inte vara så ”tacksam” mot den inkarnerade Guden som hon är. Människan lever i den tidsålder då Gud blir kött men hon saknar ändå förmåga att tacka Gud för denna goda möjlighet och förbannar istället Guds ankomst eller fullkomligt ignorerar Guds inkarnation som ett faktum och är till synes emot det och trött på det. Oberoende av hur människan hanterar Guds ankomst har Gud, i korta ordalag, alltid fortsatt med sitt verk – även om människan inte har varit det minsta välkomnande mot honom och blint ställer krav på honom. Människans sinnelag har blivit extremt elakt, hennes vett har blivit extremt trögt och hennes samvete har blivit helt nertrampat av den onde och har för länge sedan upphört att vara människans ursprungliga samvete. Människan är inte bara otacksam mot den inkarnerade Guden för att han har skänkt så mycket liv och nåd till mänskligheten, utan har även blivit bitter på Gud för att han ger henne sanningen. Det är för att människan inte har det minsta intresse av sanningen som hon är bitter på Gud. Människan är inte bara oförmögen att ge upp sitt liv för den inkarnerade Guden, hon försöker också utvinna favörer från honom och gör anspråk på ett intresse som är dussintals gånger större än det som människan har visat Gud. Människor med ett sådant samvete och vett ser allt detta som ett givet faktum och tror fortfarande att de har offrat mycket för Gud medan Gud har gett dem för lite. Det finns de som har gett mig en skål vatten och sträckt fram sina händer och krävt motsvarande[a] två skålar mjölk, eller har gett mig logi för en natt och försökt ta betalt flera gånger om för rummet. Hur skulle ni fortfarande kunna vilja vinna livet, med en sådan mänsklighet och ett sådant samvete? Vilka föraktliga kräk ni är! Det är på grund av denna mänsklighet och detta samvete hos människan som den inkarnerade Guden vandrar runt i landet utan att finna skydd någonstans. De som i sanning besitter ett samvete och en mänsklighet bör lovprisa och helhjärtat tjäna den inkarnerade Guden, inte på grund av hur mycket verk han har utfört, utan även om han inte skulle utföra något verk alls. Det är vad de som har ett stabilt vett borde göra, och det är människans plikt. De flesta talar till och med om villkor i sin tjänst för Gud. De bryr sig inte om ifall han är Gud eller en människa och de talar bara om sina egna villkor och strävar bara mot att uppfylla sina egna begär. När ni lagar mat till mig kräver ni en kocks lön, när ni springer ärenden åt mig ber ni om budkostnader, när ni arbetar åt mig kräver ni lön för arbetet, när ni tvättar mina kläder kräver ni tvättavgifter, när ni försörjer kyrkan kräver ni återställandekostnader, när ni talar kräver ni talaravgifter, när ni ger ut böcker kräver ni distributionsavgifter och när ni skriver kräver ni författararvode. De jag har hanterat begär till och med ersättning från mig, medan de som har blivit hemskickade kräver kompensation för sitt skadade anseende. De som är ogifta kräver en hemgift eller ersättning för sin förlorade ungdom, de som dödar en kyckling kräver en slaktares lön, de som steker mat kräver stekavgifter och de som lagar soppa kräver betalt för det också … Sådan är er högdragna och mäktiga mänsklighet och sådana är de handlingar som ert vänliga samvete dikterar. Var är ert vett? Var är er mänsklighet? Det ska jag tala om för er! Om ni fortsätter så här kommer jag att sluta verka bland er. Jag inte verka bland en flock odjur i mänsklig skepnad, jag tänker inte lida så för en grupp människor vars fagra ansikten döljer ett vilt hjärta, jag tänker inte härda ut för en sådan djurflock som inte har den minsta chans till frälsning. Den dag jag vänder er ryggen är dagen då ni dör, det är den dag då mörkret faller över er och den dag då ni överges av ljuset! Det ska jag tala om för er! Jag kommer aldrig att vara välvillig till en grupp som er, en grupp som till och med står lägre än djuren! Det finns gränser för mina ord och handlingar och så som er mänsklighet och ert samvete är kommer jag inte att uträtta mer verk, för ni saknar samvete i sådan utsträckning, ni har vållat mig för stor smärta och ert föraktfulla beteende väcker för stor avsky hos mig! Människor som saknar mänsklighet och samvete i sådan utsträckning kommer aldrig att ha chansen att bli frälsta; jag skulle aldrig rädda sådana hjärtlösa och otacksamma personer. När min dag kommer ska jag låta mina svidande flammor regna ner i all evighet över de olydnadens barn som en gång framkallade min häftiga vrede, jag ska ålägga de djur som en gång kastade smädelser mot mig och övergav mig mitt eviga straff, med elden av mitt raseri ska jag för alltid bränna de olydnadens söner som en gång åt och levde tillsammans med mig men inte trodde på mig utan förolämpade och förrådde mig. Jag ska låta alla de som har framkallat min ilska bli föremål för min bestraffning, jag ska låta all min ilska regna ner över de odjur som en gång ville stå vid min sida men inte tillbad eller lydde mig, den stav som jag slår människan med ska falla över dessa djur som en gång njöt av min omsorg och de mysterier jag uttalade och som ville ta materiella njutningar från mig. Jag kommer inte att vara förlåtande mot någon som försöker ta min plats, jag ska inte skona några av dem som försöker avtvinga mig mat och kläder. Än så länge är ni fria från skada och fortsätter att gå för långt i de krav ni ställer på mig. När vredens dag kommer ska ni inte ställa några ytterligare krav på mig; vid den tiden ska ni få ”roa” er av hjärtans lust, jag ska tvinga ert ansikte ner i marken och ni kommer aldrig kunna resa er igen! Förr eller senare kommer jag att ”betala tillbaka” denna skuld till er – och jag hoppas att ni tålmodigt väntar på den dagens ankomst.

    Om dessa föraktliga varelser uppriktigt kan åsidosätta sina omåttliga önskningar och återvända till Gud har de fortfarande möjlighet att bli frälsta. Om människan uppriktigt längtar efter Gud i sitt hjärta kommer hon inte att bli övergiven av Gud. Människan misslyckas med att nå fram till Gud, inte för att Gud är känslosam eller för att Gud är ovillig att vinnas av människan, utan för att människan inte vill vinna Gud och för att hon inte ivrigt söker Gud. Hur skulle en av dem som uppriktigt söker Gud kunna bli förbannad av Gud? Hur skulle någon med stabilt vett och lyhört samvete kunna bli förbannad av Gud? Hur skulle någon som uppriktigt tillber och tjänar Gud kunna förtäras av lågorna av hans vrede? Hur skulle någon som gärna lyder Gud kunna bli fördriven från hans hus? Hur skulle någon som inte kan älska Gud nog kunna leva under Guds bestraffning? Hur skulle någon som gärna avstår från allt för Gud kunna bli lämnad utan någonting? Människan är ovillig att sträva efter Gud, ovillig att vara spendera sina ägodelar för Gud och ovillig att göra en insats på livstid för Gud och säger istället att Gud har gått för långt, att alltför mycket hos Gud strider mot människans föreställningar. Med en sådan mänsklighet, även om ni var frikostiga i era bemödanden, skulle ni inte kunna vinna Guds erkännande, för att inte tala om det faktum att ni inte söker Gud. Vet ni inte att ni är defekta produkter av människosläktet? Vet ni inte att ingen mänsklighet står lägre än er? Vet ni inte vilken er ”hederstitel” är? De som uppriktigt älskar Gud kallar er vargens far, vargens mor, vargens son och vargens barnbarn. Ni är ättlingar till vargen, vargens folk, och bör känna till er identitet och aldrig glömma den. Tro inte att ni är någon överlägsen figur: Ni är den elakaste gruppen av icke-människor i människosläktet. Vet ni inte något av det här? Förstår ni vilken stor risk jag har tagit för att verka bland er? Om inte ert vett kan återgå till det normala och ert samvete fungera normalt kommer ni aldrig att bli av med benämningen ”varg”, ni kommer aldrig att undkomma förbannelsens dag, aldrig undkomma dagen för er bestraffning. Ni föddes som undermåliga, ett ting utan värde. Ni är av naturen en flock hungriga vargar, en hög med bråte och skräp och till skillnad från er så verkar jag inte på er för att vinna favörer utan för att det verket behövs. Om ni fortsätter att vara såhär upproriska kommer jag att avbryta mitt verk och aldrig verka på er igen. Tvärtom kommer jag att föra över mitt verk till en annan grupp som gör mig nöjd och på så sätt kommer jag att lämna er för alltid, för jag vill inte gärna se på dem som är i fiendskap med mig. Önskar ni således att vara förenliga med mig eller i fiendskap med mig?


Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

Av Stina - Tisdag 19 mars 13:31

Har du kommit till liv?

    När du har klarat av att leva ut normal mänsklighet, och har gjorts fullkomlig, kommer du att leva ut och uppenbara en människas avbild, även om du inte kommer att kunna profetera eller tala om några mysterier. Gud skapade människan, efter det fördärvades människan av Satan och detta fördärv har gjort människor till ”döda kroppar” – och följaktligen kommer du, efter att du har förändrats, att skilja dig från dessa döda kroppar. Det är Guds ord som ger liv till folks andar och gör att de återföds och när människors andar är återfödda kommer de komma till liv. Omnämnandet av de ”döda” handlar om lik som inte har någon ande, människor vars ande har dött. När människors andar har fått liv kommer de till liv. Helgonen som det talades om tidigare hänvisar till människor som har kommit till liv, de som var under Satans inflytande men besegrade Satan. Kinas utvalda folk har utstått den stora röda drakens grymma och omänskliga förföljelse och knep, vilket har gjort dem mentalt sargade och utan minsta lilla mod att leva. Alltså måste uppvaknandet av deras andar börja med deras substans: bit för bit måste deras ande uppväckas i sin substans. När de kommer till liv en dag kommer det inte att finnas några fler hinder och allt kommer att fortgå på ett smidigt sätt. För tillfället kan det här inte uppnås. De flesta människors liv innehåller till stor del en atmosfär av död, de omges av en aura av död och de saknar för mycket. Vissa människors ord bär på död, deras handlingar bär på död och nästan allt de lever ut är död. Om folk offentligt bär vittnesbörd om Gud i dag kommer detta arbete att misslyckas eftersom de inte riktigt har kommit till liv än och det finns alltför många döda bland er. I dag frågar en del människor varför Gud inte visar några tecken och under så att han snabbt kan sprida sitt verk bland de hedniska nationerna. De döda kan inte bära vittnesbörd om Gud. De levande kan det, men i dag är de flesta döda, för många av dem lever i dödens bur, de lever under Satans inflytande och de kan inte segra – hur skulle de då kunna bära vittnesbörd om Gud? Hur skulle de kunna sprida evangeliets verk?

    De som lever under mörkrets inflytande är de som lever bland död, det är de som är besatta av Satan. Folk som inte räddas av Gud, och döms och tuktas av Gud, kan inte komma undan dödens inflytande; de kan inte bli de levande. Dessa döda kan inte bära vittnesbörd om Gud och de kan inte heller användas av Gud och än mindre komma in i riket. Gud vill ha de levandes vittnesbörd, inte de dödas, och han begär att de levande ska arbeta för honom, inte de döda. ”De döda” är de som motsätter sig och gör uppror mot Gud, de är de som är förlamade i anden och inte förstår Guds ord, de är de som inte omsätter sanningen i praktiken och inte känner minsta lilla lojalitet gentemot Gud och de är de som lever under Satans domän och utnyttjas av Satan. De döda visar sig genom att stå i motsättning till sanningen, genom att göra uppror mot Gud och genom att vara obetydliga, föraktliga, elaka, brutala, bedrägliga och lömska. Trots att sådana människor äter och dricker Guds ord klarar de inte av att leva ut Guds ord. De lever, men de är levande döda, lik som andas. De döda är fullständigt oförmögna att göra Gud nöjd, och än mindre kan de lyda honom helt. De kan bara bedra honom, häda mot honom och förråda honom och allt som de lever ut avslöjar Satans natur. Om folk önskar att bli levande varelser, och att bära vittnesbörd om Gud, och att bli godkända av Gud, måste de acceptera Guds frälsning, måste de gladeligen underkasta sig hans dom och tuktan och måste gladeligen acceptera Guds beskärning och behandling. Först då kommer de att kunna omsätta alla sanningar som Gud kräver i praktiken och först då kommer de att få Guds frälsning och verkligen bli levande varelser. De levande räddas av Gud, de har dömts och tuktats av Gud, de är villiga att ägna sig åt Gud och gläds åt att lägga ner sina liv för honom, och de skulle gladeligen tillägna Gud hela sina liv. Först när de levande bär vittnesbörd om Gud kan Satan få skämmas; bara de levande kan sprida Guds evangelieverk, bara de levande är efter Guds hjärta och bara de levande är verkliga människor. Ursprungligen var människan som skapades av Gud levande, men på grund av Satans fördärv lever människan bland döden och under Satans inflytande, och därmed har de här människorna blivit de döda som saknar ande, de har blivit fiender som motsätter sig Gud, de har blivit Satans verktyg och de har blivit Satans fångar. Alla de levande människor som skapats av Gud har blivit döda och därmed har Gud förlorat sitt vittnesbörd och han har förlorat mänskligheten vilken han skapade och vilken är det enda som har hans andetag. Om Gud tar tillbaka sitt vittnesbörd, och tar tillbaka de som skapades av hans egen hand, men som har blivit tillfångatagna av Satan, måste han sedan återuppliva dem så att de blir levande varelser och han måste återta dem så att de lever i hans ljus. De döda är de som inte har någon ande, de som är extremt avtrubbade och som motsätter sig Gud. Dessutom är det de som inte känner Gud. Dessa människor har inte minsta avsikt att lyda Gud, de gör bara uppror mot honom och motsätter sig honom, och känner inte minsta lojalitet. De levande är de vars andar har återfötts, som vet hur man lyder Gud och som är lojala mot Gud. De besitter sanningen – och vittnesbörd – och bara dessa människor är till behag för Gud i hans hus. Gud räddar dem som kan komma till liv, som kan se Guds frälsning, som kan vara lojala mot Gud och är villiga att söka Gud. Han räddar dem som tror på Guds inkarnation och tror på hans framträdande. Vissa människor kan komma till liv och vissa kan det inte. Det beror på om deras natur kan räddas eller inte. Många människor har hört en hel del av Guds ord men förstår ändå inte Guds vilja. De har hört Guds många ord men är fortfarande oförmögna av att omsätta dem i praktiken. De är oförmögna att leva ut någon sanning och lägger sig också medvetet i Guds verk. De är oförmögna att utföra något arbete för Gud, de kan inte tillägna honom något och de spenderar också kyrkans pengar i hemlighet och äter gratis i Guds hus. Dessa människor är döda och de kommer inte att räddas. Gud räddar alla dem som är mitt i hans verk. Men det finns en del av dem som inte kan få hans frälsning; bara ett litet antal kan få hans frälsning, för de flesta är alltför döda, de är så döda att de inte kan räddas. De har utnyttjats fullständigt av Satan och till sin natur är de alltför ondsinta. Det där lilla antalet människor kunde inte heller lyda Gud fullständigt. Det var inte de som hade varit fullständigt trogna mot Gud sedan begynnelsen eller som hade störst kärlek till Gud sedan begynnelsen. I stället har de blivit lydiga mot Gud tack vare hans erövringsverk, de ser Gud tack vare hans överlägsna kärlek, deras sinnelag förändras tack vare Guds rättfärdiga sinnelag och de lär känna Gud tack vare hans verk, vilket är både verkligt och normalt. Utan detta Guds verk skulle dessa människor, hur goda de än var, fortfarande tillhöra Satan, de skulle fortfarande tillhöra döden, de skulle fortfarande vara döda. Det faktum att dessa människor i dag kan få Guds frälsning beror enbart på att de är villiga att samarbeta med Gud.

    vare deras lojalitet mot Gud ska de levande vinnas av Gud och leva mitt ibland hans löften och på grund av att de motsätter sig Gud ska de döda avskys och avvisas av Gud och leva mitt ibland hans straff och förbannelser. Sådant är Guds rättfärdiga sinnelag och ingen människa kan förändra det. Tack vare deras eget sökande får människor Guds godkännande och får leva i ljuset; på grund av deras sluga planer förbannas människor av Gud och nedstiger i bestraffning; på grund av deras synder bestraffas människor av Gud och tack vare deras längtan och lojalitet får folk Guds välsignelser. Gud är rättfärdig: Han välsignar de levande och förbannar de döda, så att de alltid är mitt bland döden och aldrig kommer att leva i Guds ljus. Gud kommer att föra de levande in i sitt rike, han kommer att föra de levande in i sina välsignelser för att vara med honom för alltid. De döda kommer han att drabba med evig död; de är föremålet för hans förstörelse och kommer alltid att tillhöra Satan. Gud behandlar ingen orättvist. Alla de som verkligen söker Gud kommer helt säkert att vara kvar i Guds hus och alla de som inte lyder Gud, och är oförenliga med honom, kommer helt säkert att leva i hans bestraffning. Kanske är du osäker på Guds verk i köttet – men en dag kommer Guds kött inte att direkt ordna människans slut. I stället kommer hans Ande att ordna människans slutmål och vid den tiden kommer folk att veta att Guds kött och hans Ande är ett, att hans kött inte kan begå några fel och att hans Ande är ännu mer oförmögen att göra fel. I slutändan kommer han helt säkert att föra dem som kommer till liv i hans rike — inte en mer, inte en mindre — och de döda som inte har kommit till liv kommer att kastas i Satans håla.

Av Stina - Tisdag 19 mars 00:13

En varning till dem som inte praktiserar sanningen

Dessa bland bröderna och systrarna som alltid ger utlopp för sin negativitet är Satans lakejer och de vållar oreda i kyrkan. En dag måste dessa människor fördrivas och elimineras. Om människor i sin tro på Gud inte hyser ett hjärta som vördar Gud, om de inte har ett hjärta som lyder Gud, då kommer inte bara att vara oförmögna att utföra något verk för Gud, utan tvärtom bli människor som stör Guds verk och som trotsar Gud. När någon som tror på Gud inte lyder Gud eller vördar Gud utan i stället trotsar honom, då är detta den största vanäran för en troende. Om en troendes tal och uppförande alltid är likgiltigt och obehärskat som hos en icke-troende, då är denna troende ännu ondare än den icke-troende; den är en typisk demon. De i kyrkan som ger uttryck åt sitt giftiga tal, dessa bland bröderna och systrarna som sprider rykten, skapar oenighet och bildar grupper borde ha fördrivits ur kyrkan. Men eftersom det nu råder en annan tidsålder för Guds verk har dessa människor begränsats, för de är dömda att bli föremål för eliminering. De som har fördärvats av Satan har alla ett fördärvat sinnelag. Men medan vissa människor bara har ett fördärvat sinnelag finns det andra som inte är på det viset i det att de inte bara har fördärvade sataniska sinnelag, utan deras naturer är också extremt ondskefulla. Allt den här sortens människor gör och säger uttrycker inte bara deras egna fördärvade sataniska sinnelag, utan de är själva den verklige djävulen Satan. Allt de gör är att avbryta och störa Guds verk, störa brödernas och systrarnas inträde i livet och förstöra kyrkans normala liv. Dessa ulvar i fårakläder måste förr eller senare rensas ut och man måste anta en skoningslös hållning gentemot dessa Satans lakejer; man måste anta hållningen att överge dem. Bara genom att göra det kan man stå på Guds sida och de som inte kan göra det är i samförstånd med Satan. Gud finns alltid i hjärtat hos dem som genuint tror på Gud och de bär alltid med sig ett hjärta som vördar Gud, ett hjärta som älskar Gud. De som tror på Gud bör agera med ett varsamt och försiktigt hjärta, och allt de gör bör vara i överensstämmelse med Guds krav och kunna tillfredsställa Guds hjärta. De bör inte vara egensinniga och göra vadhelst som behagar dem; det anstår inte helig anständighet. Människor kan inte stoltsera med Guds banér och löpa amok med det överallt, och skryta och bedra överallt; att göra så är det mest upproriska beteende. Familjer har regler och nationer har lagar, så hur mycket mer har inte Guds familj strikta normer? Har den inte dessutom administrativa förordningar? Folk är fria att göra vad de vill, men Guds administrativa förordningar kan inte ändras efter gottfinnande. Gud är en Gud som inte tillåter människor att kränka honom och Gud är en Gud som dödar människor – vet verkligen inte människorna detta redan?

Varje enskild kyrka har människor som stör kyrkan, människor som avbryter Guds verk. Dessa människor är alla Satan som maskerar sig i Guds familj. Den här sortens människor är speciellt bra på att imitera, att komma inför mig på ett respektfullt sätt, att nicka och buga, att bete sig som skabbiga hundar, att hänge sig ”helt” för att uppnå sina egna mål, men att inför bröderna och systrarna visa sina fula anleten. När de ser någon praktisera sanningen anfaller de och exkluderar dem, och när de ser någon mer förfärlig än de själva, smickrar och fjäskar de för dem och beter sig som despoter i kyrkan. Man kan säga att merparten av kyrkorna har den här sortens ”lokala ondskefulla ormar”, den här sortens ”knähundar” hos sig. Tillsammans smyger de omkring och blinkar och ger i hemlighet varandra signaler, och ingen av dem praktiserar sanningen. Den som har mest gift är ”huvuddemonen” och den som har det högsta anseendet leder dem och håller deras fana högt. De här människorna löper amok i kyrkan, sprider sin negativitet, släpper lös döden, gör vad de behagar, säger vad de behagar, utan att någon vågar hindra dem, fulla av sataniskt sinnelag. Så snart de börjar förorsaka störning kommer en fläkt av död in i kyrkan. De som praktiserar sanningen i kyrkan är övergivna och oförmögna att uppnå sin potential, medan de som stör kyrkan och sprider död löper amok i kyrkan. Dessutom följer majoriteten av människorna dem. Denna slags kyrka står helt enkelt under Satans kontroll och djävulen är deras kung. Om folket i kyrkan inte reser sig och kastar ut dessa huvuddemoner, kommer de också att förstöras förr eller senare. Från och med nu måste åtgärder vidtas mot denna slags kyrka. Om de som är kapabla att praktisera lite sanning inte engagerar sig i att söka, då kommer den kyrkan att bli bannlyst. Om det inte finns någon i en kyrka som är villig att praktisera sanningen, inte någon som kan stå som vittne för Gud, då bör den kyrkan bli utesluten helt och hållet, och deras kontakter med andra kyrkor måste brytas. Detta kallas att begrava döden och att driva ut Satan. Om det finns åtskilliga lokala ondskefulla ormar i en kyrka, samt några små ”flugor” som följer dem och som inte har någon som helst omdömesförmåga, om dessa från kyrkan fortfarande inte kan överge de här ormarnas band och manipulation efter det att de sett sanningen, då kommer dessa dårar till sist att elimineras. Fastän dessa små flugor kanske inte har gjort någonting förfärligt är de ännu slugare, ännu mer sluga och svårfångade, och varenda sådan kommer att elimineras. Inte en enda kommer att bli kvar! De som tillhör Satan kommer att skickas tillbaka till Satan, medan de som tillhör Gud helt säkert kommer att söka sanningen: det är bestämt av deras natur. Låt alla som följer Satan förgås! Ingen medömkan kommer att visas detta folk. Låt dessa som söker sanningen vinna försörjning och låt dem glädjas av hjärtans lust åt Guds ord. Gud är rättfärdig; han behandlar inte människor orättvist. Om du är en djävul, då kommer du att vara oförmögen att praktisera sanningen. Om du är någon som söker efter sanningen, då ska du förvisso inte tillfångatas av Satan – detta är bortom allt tvivel.

Dessa som inte söker utveckling önskar alltid att andra ska vara lika negativa och oföretagsamma som de själva, de som inte praktiserar sanningen är missunnsamma mot dem som praktiserar sanningen. De som inte praktiserar sanningen vill alltid vilseleda de som är förvirrade och som saknar omdöme. Det som dessa människor utstöter kan få dig att fördärvas, halka nedåt, utveckla onormala beskaffenheter och fyllas av ett mörker inombords; de gör att du fjärmas från Gud och de får dig att omhulda köttet och skämma bort dig själv. De som inte älskar sanningen, som alltid har hanterar Gud på ett likgiltigt sätt, saknar självkännedom och deras sinnelag förleder folk att begå synder och att trotsa Gud. De praktiserar inte sanningen och tillåter inte heller andra att göra det. De omhuldar synden och äcklas inte av sig själva. De känner inte sig själva och de hindrar andra från att känna sig själva, och de hindrar andra att längta efter sanningen. Dessa som de vilseleder kan inte se ljuset och faller ner i mörkret; de känner inte sig själva, är oklara vad gäller sanningen och kommer längre och längre bort från Gud. De praktiserar inte sanningen och de hindrar andra från att praktisera sanningen när de för dessa dåraktiga människor inför sig. Hellre än att säga att de tror på Gud vore det bättre att säga att de tror på sina förfäder, att det de tror på är avgudarna i deras hjärtan. Det vore bäst för dessa människor som säger att de följer Gud att öppna sina ögon och noga granska exakt vem de tror på: Är det verkligen Gud du tror på eller Satan? Om du vet att det du tror på inte är Gud utan dina egna avgudar, då vore det bäst att inte säga att du är en troende. Om du verkligen inte vet vem du tror på, vore det återigen bäst att inte säga att du är en troende. Att säga det vore att häda! Ingen tvingar dig att tro på Gud. Säg inte att ni tror på mig, jag har hört tillräckligt av de orden för länge sedan och jag vill inte höra dem igen eftersom det ni tror på är avgudarna i era hjärtan och de lokala ondskefulla ormarna bland er. De som skakar på sina huvuden när de hör sanningen, som ler brett när de hör tal om döden är Satans avkomma och de är alla föremål som skall elimineras. I kyrkan finns det många människor som inte har någon urskillningsförmåga, och när något vilseledande inträffar så står de bara vid Satans sida. När de blir kallade Satans lakejer känner de sig så förorättade. Och någon kanske säger att de inte har någon urskillningsförmåga, men de står alltid på sidan utan sanning. Det har inte varit en enda avgörande tillfälle då de har stått upp på sanningens sida, inte en enda gång då de har stått upp och argumenterat för sanningen, så är de verkligen utan urskillningsförmåga? Varför står de alltid på Satans sida? Varför säger de aldrig ett enda ord som är rättvist eller förnuftigt för sanningen? Är den här situationen verkligen skapad av deras tillfälliga förvirring? Ju mindre urskillningsförmåga någon har desto mindre förmåga har de att stå på sanningens sida. Vad visar detta? Visar det inte att de som saknar urskillningsförmåga älskar ondskan? Visar det inte att dessa utan urskillningsförmåga är Satans lojala avkomma? Varför är det så att de alltid kan stå på Satans sida och tala samma språk som honom? Deras varje ord och gärning och deras uttryck visar mer än nog att de inte är någon slags sanningsälskare, utan snarare att de är människor som skyr sanningen. Att de kan stå på Satans sida visar mer än nog att Satan verkligen älskar dessa obetydliga djävlar som hela livet slåss för Satans skull. Är inte alla dessa fakta oerhört tydliga? Om du verkligen är en som älskar sanningen, varför kan du då inte bry dig om dessa som praktiserar sanningen, och varför följer du omedelbart de som inte praktiserar sanningen så snart de ändrar ansiktsuttryck en aning? Vad är det här för slags problem? Jag bryr mig inte om huruvida du har urskillningsförmåga eller inte, jag bryr mig inte om hur högt pris du har betalat, jag bryr mig inte om hur stora dina krafter är och jag bryr mig inte om huruvida du är en lokal ondskefull orm eller en fanbärande ledare. Om dina krafter är stora, då sker det bara med hjälp av Satans styrka; om din status är hög, då är det helt enkelt bara därför att det finns för många kring dig som inte praktiserar sanningen; om du inte har fördrivits, då är det därför att det nu inte är dags för fördrivningsverk, det är snarare dags för elimineringsverk. Det är ingen brådska att fördriva dig nu. Jag behöver bara vänta på att den dagen ska komma efter det att du blivit eliminerad för att straffa dig. Var och en som inte praktiserar sanningen ska elimineras!

De som uppriktigt tror på Gud är de som är villiga att omsätta Guds ord i praktiken, och de är de som är villiga att praktisera sanningen. De som uppriktigt kan stå som vittnen för Gud är också de som är villiga att omsätta hans ord i praktiken, och de är de som genuint kan stå på sanningens sida. De som använder sig av bedrägeri och som begår orättvisor är alla de människor som inte har någon sanning och de drar alla skam över Gud. De i kyrkan som ägnar sig åt dispyter är Satans lakejer och är Satan förkroppsligad. Den här sortens människor är alltför illvilliga. Alla de som inte har någon urskillningsförmåga och är oförmögna att stå på sanningens sida hyser onda avsikter och befläckar sanningen. De här människorna är dessutom så typiska representanter för Satan; de är bortom räddning och det behöver inte sägas att de alla är föremål för eliminering. De som inte praktiserar sanningen bör inte tillåtas bli kvar i Guds familj, och inte heller dessa som avsiktligt raserar kyrkan. Men tiden för att utföra utrensningsarbetet är inte nu. De kommer bara att avslöjas och elimineras i slutet. Inget mer meningslöst verk ska utföras på de här människorna; de som tillhör Satan är oförmögna att stå på sanningens sida, medan de som söker sanningen kan stå på sanningens sida. De som inte praktiserar sanningen är ovärdiga att höra sanningens väg och ovärdiga att bära vittnesbörd om sanningen. Sanningen är i grund och botten inte något för deras öron utan talas snarare för dem som praktiserar den. Innan varje persons slut avslöjas, kommer de som stör kyrkan och avbryter verket att först bli lämnade åt sidan. Så snart som verket är fullbordat kommer dessa människor en efter en att avslöjas innan de elimineras. Under tiden när sanningen tillhandahålls ägnas för ögonblicket ingen uppmärksamhet åt dem. När hela sanningen avslöjas för mänskligheten, bör dessa människor elimineras; det kommer också att vara den tid när alla människor klassificeras efter sin sort. På grund av sin ringa begåvning kommer de som saknar urskillningsförmåga att förstöras i onda människors händer och de kommer att vilseledas av onda människor och kommer att vara oförmögna att återvända. Dessa människor bör behandlas på detta sätt då de inte älskar sanningen, eftersom de är oförmögna att stå på sanningens sida, eftersom de följer onda människor, de står på onda människors sida, och eftersom de är i maskopi med onda människor och trotsar Gud. De vet utomordentligt väl att de där onda människorna sprider ondska men de härdar sina hjärtan och följer dem, så att de rör sig i motsatt riktning till sanningen. Gör inte alla dessa människor, som inte praktiserar sanningen utan gör fördärvliga och avskyvärda ting, det onda? Även om det finns sådana bland dem som uppför sig som kungar och sådana som hänger efter dem, är inte deras Gudsförnekande naturer desamma? Vilken ursäkt kan de ha för att säga att Gud inte räddar dem? Vilken ursäkt kan de ha för att säga att Gud inte är rättfärdig? Är det inte deras egen ondska som kommer att förgöra dem? Är det inte deras egen upproriskhet som kommer att dra ner dem i helvetet? De som praktiserar sanningen kommer att räddas i slutet och göras fullkomliga genom sanningen. De som inte praktiserar sanningen kommer till slut att bjuda in ödeläggelse genom sanningen. Dessa är de slut som väntar dem som praktiserar sanningen och de som inte gör det. Jag råder dem som inte tänker praktisera sanningen att lämna kyrkan så fort som möjligt för att undvika att begå ännu fler synder. När det blir dags kommer det till och med att vara försent att ångra sig, och i synnerhet de som bildar kotterier och skapar uppdelning, och de där lokala ondskefulla ormarna i kyrkan måste ge sig av ännu tidigare. Dessa människor har en ond vargnatur och oförmögna till förändring; det vore bäst om de lämnar kyrkan vid första bästa tillfälle, och aldrig mer stör brödernas och systrarnas passande liv, och på så sätt undviker Guds straff. De av er som gick tillsammans med dem skulle göra klokt i att ta detta tillfälle i akt till att begrunda er själva. Kommer ni att följa de onda ut ur kyrkan eller stanna kvar och följa med underkastelse? Ni måste begrunda detta noggrant. Jag ger er ytterligare ett tillfälle att välja. Jag väntar på ert svar.


Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Lyda den Allsmäktige Guds ord med Blogkeen
Följ Lyda den Allsmäktige Guds ord med Bloglovin'

Bible

Bible


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se