När jag kom från Sion var jag efterlängtad av alla ting och när jag återvände till Sion blev jag hälsad av alla människor. När jag kom och gick, hindrades aldrig mina steg av ting som stod i fiendskap till mig och därför framskred mitt verk smidigt. Idag, när jag kommer bland alla varelser, hälsar alla ting mig med tystnad, i djup fruktan över att jag än en gång ska ge mig av och ta ifrån dem deras stöd. Alla ting följer min vägledning, och alla tittar i den riktning som min hand pekar ut. Orden ur min mun har fullkomnat många varelser och tuktat många av olydnadens söner. Alla människor stirrar alltså uppmärksamt på mina ord, och lyssnar noga på uttalanden från min mun, och är djupt rädda för att missa detta goda tillfälle. Det är av denna anledning som jag har fortsatt att tala, så att mitt verk kan utföras snabbare och så att angenäma förhållanden kan framträda tidigare på jorden och avhjälpa scenerna av förödelse på jorden. När jag ser på himlen är när jag än en gång vänder mig till mänskligheten; alla länder fylls ögonblickligen med liv, stoft hänger inte längre i luften och smuts täcker inte längre marken. Mina ögon skiner på en gång fram och får människor i alla länder att se upp till mig och ta sin tillflykt till mig. Vilka av människorna i dagens värld – inklusive alla dem som finns i mitt hushåll – tar verkligen sin tillflykt till mig? Vem ger sitt hjärta i utbyte för det pris jag har betalat? Vem har någonsin bott i mitt hushåll? Vem har någonsin verkligen framburit sig själv inför mig? När jag ställer krav på människan, stänger hon omedelbart sitt ”lilla förråd”. När jag ger till människan, öppnar hon snabbt sin mun för att obemärkt ta mina rikedomar, och hon darrar ofta i sitt hjärta, djupt oroad att jag ska slå tillbaka mot henne. Därmed är människans mun till hälften öppen och till hälften stängd, och hon är oförmögen att riktigt njuta av de rikedomar som jag skänker. Jag fördömer inte människan lättvindigt, men hon tar mig alltid vid handen och ber mig att visa barmhärtighet mot henne. Endast när människan bönfaller mig visar jag återigen ”barmhärtighet” mot henne, och jag ger henne de hårdaste orden i min mun så att hon omedelbart känner skam, och då hon inte klarar av att direkt ta emot min ”barmhärtighet” får hon istället andra att vidarebefordra det till henne. När hon grundligt har greppat alla mina ord, står människans mognad i proportion till mina önskningar, och hennes vädjanden bär frukt och är inte förgäves eller meningslösa; jag välsignar de av mänsklighetens vädjanden som är uppriktiga och inte svepskäl.

Jag har handlat och talat i alla tider, men aldrig har människan hört sådana uttalanden som jag talar i dag, och aldrig har hon fått smaka på mitt majestät och min dom. Även om människor i det förflutnas värld hörde legender om mig, har ingen någonsin riktigt upptäckt omfattningen av mina rikedomar. Trots att dagens människor hör orden från min mun, förblir de okunniga om hur många mysterier som finns i min mun, och därmed betraktar de den som ett ymnighetshorn. Alla människor vill komma över något från min mun. Oavsett om det är statshemligheter, himmelska mysterier, den andliga världens dynamik eller mänsklighetens slutmål, vill alla människor få sådana ting. Så om jag skulle kalla samman människor och berätta ”sagor” för dem, skulle de omedelbart resa sig från sina ”sjuksängar” för att lyssna till min väg. Alltför mycket saknas inom människan. Hon behöver inte bara ”näringstillskott”, utan dessutom ”psykiskt stöd” och en ”andlig försörjning”. Detta är vad som saknas i alla människor; detta är alla människors ”sjukdom”. Jag tillhandahåller ett botemedel för människans sjukdom i syfte att uppnå bättre effekter, så att alla kan återfå sin hälsa och så att de, tack vare min bot, kan återgå till sitt normala tillstånd. Hatar du verkligen den stora röda draken? Hatar du den verkligen, uppriktigt? Varför har jag frågat dig så många gånger? Varför fortsätter jag att ställa dig den här frågan om och om igen? Vad har du för bild av den stora röda draken i ditt hjärta? Har den verkligen tagits bort? Betraktar du den verkligen inte som din fader? Alla människor bör uppfatta min avsikt i mina frågor. Den är inte att provocera fram folkets ilska, inte att egga till uppror bland människor och inte heller att människan ska kunna hitta sin egen väg ut, utan att ge alla människor möjligheten att befria sig själva från den stora röda drakens slaveri. Men ingen ska känna oro. Allt kommer att åstadkommas genom mina ord; ingen människa kan delta, och ingen människa kan göra det arbete som jag ska utföra. Jag ska rensa luften i alla länder och utplåna alla spår av demonerna på jorden. Jag har redan börjat, och jag ska inleda det första steget av mitt tuktans verk i den stora röda drakens boning. Därmed kan man se att min tuktan har drabbat hela universum, och att den stora röda draken och alla sorters orena andar kommer att vara maktlösa att undkomma min tuktan, för jag ser på alla länder. När mitt verk på jorden är fullbordat, det vill säga när domens era kommer till ett slut, ska jag tukta den stora röda draken i allas åsyn. Mitt folk ska se min rättfärdiga tuktan av den stora röda draken, utgjuta lovord på grund av min rättfärdighet och för alltid upphöja mitt heliga namn på grund av min rättfärdighet. Sedan ska ni utföra er plikt officiellt, och lovorda mig officiellt i alla länder, i evigheters evighet!

När domens era når sin höjdpunkt, ska jag inte skynda att avsluta mitt verk, utan jag ska integrera beviset på tuktans era med det och låta detta bevis ses av hela mitt folk; och i detta ska större frukt födas fram. Detta bevis är det sätt genom vilket jag tuktar den stora röda draken, och jag ska få mitt folk att skåda det med egna ögon, så att de ska lära känna mer av mitt sinnelag. Den tid som mitt folk gläds åt mig är när den stora röda draken är tuktad. Att få den stora röda drakens folk att resa sig och revoltera mot den är min plan och den metod genom vilken jag gör mitt folk fullkomligt, och det är ett utmärkt tillfälle för hela mitt folk att växa till i livet. När den klara månen går upp splittras med ens den lugna natten. Trots att månen är i spillror, är människan på gott humör och sitter fridfullt i månskenet och beundrar den vackra scenen i ljuset. Människan kan inte beskriva sina känslor; det är som om hon vill slunga sina tankar tillbaka till det förflutna, som om hon vill se in i framtiden, som om hon njuter av nutiden. Ett leende dyker upp i hennes ansikte, och i den behagliga luften sprider sig en frisk doft; när en stilla bris börjar blåsa upptäcker människan den rika vällukten, och hon tycks som berusad av den, oförmögen att väcka sig själv. Detta är just den tidpunkt då jag personligen har kommit bland människor, och människan har en förstärkt förnimmelse av den rika aromen, och därmed lever alla människor mitt i denna väldoft. Jag har fred med människan; hon lever i harmoni med mig, är inte längre avvikande i sin aktning för mig; jag beskär inte längre människans brister, det finns inte längre en dyster uppsyn i människans ansikte, och döden hotar inte längre hela mänskligheten. I dag rycker jag fram tillsammans med människan, in i tuktans era, och går framåt sida vid sida med henne. Jag gör mitt verk, det vill säga, jag slår ner min stav bland människorna och den faller över det som är upproriskt i människan. I människans ögon tycks min stav ha särskilda krafter: Den drabbar alla dem som är mina fiender och skonar dem inte lättvindigt; bland alla som motsätter sig mig, utför staven sin inneboende funktion; alla de som är i mina händer gör sin plikt enligt min ursprungliga avsikt, och de har aldrig trotsat mina önskemål eller ändrat sin substans. Som ett resultat ska vattnen dåna, bergen störta samman och de stora floderna upplösas. Människan ska för evigt vara hemfallen åt förändring. Solen ska fördunklas och månen mörkna, människan ska inte ha fler dagar då hon lever i fred, det ska vara slut på tider av lugn i landet, himlarna ska aldrig igen förbli lugna och tysta, och ska aldrig igen bestå. Allting ska förnyas och återfå sitt ursprungliga utseende. Alla hushåll på jorden ska splittras och alla jordens nationer slitas i stycken. De dagar då man och hustru återförenades ska vara över, mor och son ska aldrig träffas igen, far och dotter ska aldrig komma samman igen. Allt som brukade finnas på jorden ska krossas av mig. Jag ger inte människor möjlighet att släppa ut sina känslor, för jag saknar känslor och har kommit att i viss mån avsky människors känslor. Det är på grund av känslorna mellan människor som jag har kastats åt sidan och på så sätt har jag blivit ” en annan” i deras ögon. Det är på grund av känslorna mellan människor som jag har blivit glömd. Det är på grund av sina känslor som människan tar tillfället i akt att plocka fram sitt ”samvete”. Det är på grund av sina känslor som hon alltid är trött på min tuktan. Det är på grund av sina känslor som hon kallar mig orättvis och orättfärdig och säger att jag är likgiltig för människans känslor i min hantering av ting. Har jag också släktingar på jorden? Vem har någonsin, som jag, arbetat dag och natt utan tanke på mat eller sömn för hela min förvaltningsplans skull? Hur skulle människan kunna vara jämförbar med Gud? Hur skulle hon kunna vara förenlig med Gud? Hur skulle Gud, som skapar, kunna vara av samma slag som människan, som är skapad? Hur skulle jag alltid kunna leva och agera tillsammans med människan på jorden? Vem bekymrar sig för mitt hjärta? Gör människans böner det? Jag samtyckte en gång till att ansluta mig till människan och vandra tillsammans med henne – och ja, ända till denna dag har människan levt under min omsorg och mitt beskydd, men när kommer den dag då människan kan skilja sig från min omsorg? Trots att människan aldrig har brytt sig om mitt hjärta – vem kan fortsätta leva i ett land utan ljus? Det är bara på grund av mina välsignelser som människan har levt till idag.

4 april 1992