Den finns en enorm hemlighet i ditt hjärta som du aldrig har varit medveten om, eftersom du har levt i en värld utan ljus. Ditt hjärta och din ande har ryckts bort av den onde. Dina ögon är fördunklade av mörker, och du kan varken se solen på himlen eller den blinkande stjärnan i natten. Dina öron är igentäppta av bedrägliga ord och du hör varken Jehovas dånande röst eller ljudet av vattnen som flödar från tronen. Du har förlorat allt som rättmätigt skulle ha tillhört dig, allt som den Allsmäktige skänkte dig. Du har trätt in i ett oändligt hav av lidande, utan kraft till räddning, utan hopp om att komma tillbaka levande, och allt du gör är att kämpa och ständigt vara på väg… Från den stunden var du dömd att plågas av den onde, att hållas långt ifrån den Allsmäktiges välsignelser, utom räckhåll för den Allsmäktiges försörjning, gående längs en väg utan återvändo. En miljon tillrop kan knappast väcka ditt hjärta och din ande. Du sover djupt i händerna på den onde som har lurat in dig i en gränslös värld utan någon riktning och utan vägmärken. Härefter har du förlorat din ursprungliga oskuld och renhet och börjat gömma dig från den Allsmäktiges omsorg. Inuti ditt hjärta styr den onde dig i alla frågor och blir ditt liv. Du fruktar honom inte längre, undviker honom inte och tvivlar inte på honom; i stället behandlar du honom som Guden i ditt hjärta. Du börjar dyrka honom och tillbe honom, och ni två blir lika oskiljaktiga som kropp och skugga, fästa vid varandra i livet såväl som i döden. Du har ingen aning alls om varifrån du kom, varför du föddes eller varför du kommer att dö. Du uppfattar den Allsmäktige som en främling, du känner inte till hans ursprung, än mindre allt han har gjort för dig. Allt som kommer från honom har blivit förhatligt för dig. Du varken omhuldar det eller känner till dess värde. Du går vid den ondes sida sedan den dag du började erhålla försörjning från den Allsmäktige. Du och den onde har levt tillsammans genom tusentals år av oväder och storm, och tillsammans med honom står du upp mot den Gud som var ditt livs källa. Du vet inget om ånger, än mindre om att du har nått förintelsens rand. Du glömmer att den onde har frestat dig och plågat dig; du har glömt ditt ursprung. På detta sätt har den onde skadat dig, steg för steg, ända till i dag. Ditt hjärta och din ande är förlamade och försvagade. Du har slutat klaga på förtretligheterna i människans värld, och du anser inte längre att världen är orättvis. Än mindre bryr du dig om huruvida den Allsmäktige existerar. Det beror på att du för länge sedan såg den onde som din sanne fader och inte längre kan vara skild från honom. Detta är hemligheten i ditt hjärta.

När gryningen kommer börjar en morgonstjärna stråla i öster. Detta är en stjärna som aldrig funnits där förut. Den lyser upp den tysta stjärnbeströdda himlen, och tänder på nytt det släckta ljuset i människors hjärtan. Mänskligheten är inte längre ensam tack vare detta ljus som skiner på såväl dig som på andra. Men enbart du fortsätter att sova tungt i den mörka natten. Du kan varken höra ljudet eller se ljuset, omedveten om att en ny himmel och jord, en ny tidsålder, har kommit, därför att din fader säger åt dig: ”Mitt barn, stig inte upp, det är fortfarande tidigt. Vädret är kallt, så gå inte ut, så inte dina ögon genomborras av svärd och spjut.” Du tror enbart på din faders förmaningar därför att du tror att enbart din fader har rätt, eftersom han är äldre än du, och att din fader älskar dig innerligt. Sådana förmaningar och sådan kärlek får dig att sluta tro på legenden om att det finns ljus i världen, och sluta bry dig om huruvida sanning fortfarande existerar i den här världen. Du vågar inte längre hoppas på att räddas av den Allsmäktige. Du är nöjd med det nuvarande tillståndet, väntar inte längre på ljusets ankomst och håller inte längre utkik efter den Allsmäktiges tillkommelse, så som den framställs i legenden. Vad dig anbelangar kan allt som är vackert inte längre återupplivas och inte heller kan det fortsätta existera. Mänsklighetens morgondag, mänsklighetens framtid, försvinner; den är fullständigt tillintetgjord i dina ögon. Du klamrar dig fast vid din faders kläder så hårt du kan, glad att dela hans umbäranden, rädd att förlora ditt ressällskap och ”riktningen” på din fjärran färd. Människans vidsträckta och dimhöljda värld har fostrat otaliga människor att ståndaktiga och oförfärade fylla den här världens olika roller. Den har skapat många ”krigare” som inte fruktar döden över huvud taget. Dessutom har den frambringat omgång efter omgång av bortdomnade och förlamade människor som inte vet för vilket syfte de skapats. Den Allsmäktiges ögon granskar varenda en i det djupt plågade människosläktet. Vad han hör är jämmerropen från dem som lider, vad han ser är skamlösheten hos dem som plågas och vad han känner är hjälplösheten och fruktan hos ett människosläkte som förlorat frälsningens nåd. Mänskligheten avvisar hans omsorg, väljer att gå sin egen väg, försöker undgå hans ögons granskande blick och föredrar att njuta av det djupa havets bitterhet till sista droppen, i fiendens sällskap. Den Allsmäktiges suckande ska inte längre höras av mänskligheten. Den Allsmäktiges händer är inte längre villiga att smeka denna tragiska mänsklighet. Han upprepar sitt verk, återtar gång på gång och förlorar på nytt gång på gång, och från den stunden börjar han tröttna och känna sig uppgiven och därmed slutar han upp med arbetet han har för handen och slutar gå i människosläktets mitt… Mänskligheten är helt omedveten om någon av dessa förändringar, omedveten om den Allsmäktiges kommande och gående, sorgsenhet och melankoli.

Allt som finns i denna värld förändras hastigt med den Allsmäktiges tankar och under hans ögon. Saker människosläktet aldrig hört talas om till kan plötsligt uppkomma, medan annat som människosläktet sedan länge besitter obemärkligt kan glida undan. Ingen kan komma underfund med den Allsmäktiges vistelseort, än mindre kan någon känna det överjordiska och stora i den Allsmäktiges livskraft. Han är höjd över det jordiska genom att han kan uppfatta vad människor inte kan. Han är stor genom att han är den som människosläktet övergivit, och ändå frälser han människosläktet. Han vet meningen med livet och döden, och, av ännu större betydelse, vet han vilka regler som är lämpliga för att härska över det människosläkte han har skapat. Han är grunden som människans existens är beroende av, och han är Förlossaren som återuppväcker människosläktet. Han tynger lyckliga hjärtan med sorg och lyfter sorgsna hjärtan med glädje, allt för sitt verks skull och för sin plans skull.

Mänskligheten, som har övergivit den Allsmäktiges levnadsförsörjning, känner inte till meningen med existensen, men är likväl rädd för döden. Utan någon att förlita sig på och utan någon källa till hjälp, och ändå ovilliga att sluta sina ögon, stålsätter människorna sig för att dra ut på en usel existens i denna värld i kroppar som inte fått liv av kännande själar. Du lever så här utan hopp; även han lever så, utan ändamål. Enbart den Helige i legenden kommer för att rädda de människor som, klagande mitt i sitt lidande, desperat längtar efter hans ankomst. Än så länge har denna tro inte förverkligats i dem som saknar medvetande. Icke desto mindre längtar de efter det så. Den Allsmäktige förbarmar sig över de människor som lidit djupt. Samtidigt är hans tålamod slut med dessa människor som saknar medvetande, eftersom han har fått vänta allt för länge på att få svar från mänskligheten. Han önskar att söka, att söka ditt hjärta och din ande, för att ge dig vatten och bröd, och för att väcka dig så att du slipper törsta och hungra mer. När du är utmattad och börjar känna något av världens dystra tröstlöshet, var inte vilse, fäll inga tårar. Allsmäktige Gud, Väktaren, kommer alltid att välkomna din ankomst. Han vakar vid din sida, väntar på att du ska vända tillbaka. Han väntar på den dag du plötsligt erinrar dig dina minnen och inser faktumet att du kommer från Gud, men vid något tillfälle som ingen känner till förlorade riktningen, vid något tillfälle ingen känner till föll medvetslös vid dikesrenen och än en gång vid något tillfälle ingen känner till förvärvade en ”fader”. Utöver detta inser du att den Allsmäktige funnits där hela tiden, att han under lång, lång tid hållit vakt och inväntat din återkomst. Med förtvivlad längtan har han sett på, väntat på respons utan något svar. Hans tillsyn är ovärderlig, och den finns till för det mänskliga hjärtat och den mänskliga andens skull. Måhända är hans tillsyn oändlig, och måhända har den ett slut. Men du bör veta exakt var ditt hjärta och din ande är just nu.

                                                                                                                                                                                                                                28maj, 2003