Idag är det många människor som inte uppmärksammar vilka lärdomar man bör dra när man samordnar något med andra. Jag har upptäckt att många av er inte alls kan dra lärdomar när ni samordnar något med andra. De flesta av er håller er till er egna åsikter, och när ni arbetar i kyrkan, säger du ditt och han säger sitt, den ena utan relation till den andra, utan att egentligen samarbeta alls. Ni är upptagna med att endast kommunicera era egna inre insikter, upptagna med att endast släppa ”bördorna” inom er, och inte alls med att söka livet. Det verkar som att ni bara utför arbetet likgiltigt, och alltid tror att ni bör följa er egen väg oavsett hur andra människor är, och att ni bör skapa gemenskap så som den Helige Ande leder er, oavsett hur andra människor är. Ni kan inte upptäcka styrkan i andra, och kan inte granska er själva. Ert sätt att ta emot saker och ting är helt felaktigt. Det kan sägas att ni till och med nu fortfarande visar upp en hel del självrättfärdighet, som om den gamla sjukdomen har återkommit. Ni kommunicerar inte med varandra för att uppnå fullständig öppenhet, eller om vad för slags resultat ni har uppnått i vissa kyrkor, eller hur ert inre tillstånd har varit den senaste tiden, och så vidare; ni kommunicerar helt enkelt inte på det sättet. Ni har i grund och botten ingen sådan praxis som att släppa era egna föreställningar eller försaka er själva. Ledare och arbetare tänker bara på hur de skall friska upp och ingjuta kraft i bröder och systrar genom sin gemenskap, och det enda de som följer vet är att hur de skall sträva för sig själva. Ni förstår i princip inte vad tjänst är eller vad samarbete är, och ni tänker bara på att själva ha viljan att återbetala Guds kärlek, på att själva ha viljan att leva ut Petrus sätt, och inte på något annat. Ni säger till och med, oavsett hur andra människor är, att ni ändå inte kommer att underkasta er blint, och oavsett hur andra människor är söker ni själva fullkomlighet från Gud, och det räcker så. Faktum är att er vilja inte alls har fått ett konkret uttryck i verkligheten. Är inte detta just det slags beteende ni uppvisar nu för tiden? Var och en av er håller fast vid sin egen insikt, och alla ni vill bli fullkomliggjorda. Jag ser att ni har tjänat under så lång tid och inte har gjort några större framsteg, särskilt vad det gäller den här lärdomen, att arbeta tillsammans i harmoni, har ni inte gjort några framsteg alls! När du går in i kyrkor kommunicerar du på ditt sätt, och han skapar gemenskap på sitt sätt. Det uppstår sällan harmonisk samordning. Och folket nedanför som följer med är ännu mer på detta sätt. Med andra ord är det sällan någon bland er förstår vad det är att tjäna Gud, eller hur man skall tjäna Gud. Ni är förvirrade, och behandlar lärdomar av detta slag som en oväsentlig fråga, i en sådan utsträckning att många människor inte bara låter bli att praktisera denna aspekt av sanningen, de gör till och med medvetet fel. Även människor som har tjänat under många år strider faktiskt och grälar med varandra. Är inte allt detta er egentliga mognad? Ni människor som dagligen tjänar tillsammans är som israeliterna som varje dag direkt tjänade Gud själv i templet. Hur kan det komma sig att ni människor, som är som prästerna, inte vet hur man samarbetar och hur man tjänar?

    På den tiden tjänade israeliterna Jehova direkt i templet. Deras identitet var prästernas. (Naturligtvis var inte varje människa en präst; bara vissa som tjänade Jehova i templet hade prästers identitet.) De skulle bära kronor som skänktes till dem av Jehova (vilket innebär att de tillverkade kronorna enligt Jehovas krav, inte att Jehova gav kronorna direkt till dem). De skulle bära de prästerliga dräkter som skänktes till dem av Jehova, barfota, för att direkt tjäna Jehova i templet från morgon till kväll. Deras tjänst inför Jehova var inte alls tillfällig eller medvetet överträdande; den var helt enligt regler, som ingen som direkt tjänade Jehova kunde kränka. Alla var tvungna att följa dessa regler; annars var inträde i templet förbjudet. Om någon av dem bröt mot templets regler, det vill säga om någon inte lydde Jehovas befallningar, måste de behandlas enligt de lagar som utfärdats av Jehova, och ingen tilläts att protestera, och ingen tilläts att skydda dem. Oavsett hur många år de hade tjänat Gud, måste alla följa reglerna. Det är därför så många präster hela tiden tog på sig de prästerliga dräkterna och tjänade Jehova på detta sätt året runt, även om Jehova inte särbehandlade dem på något sätt, och de trädde till och med fram inför altaret eller i templet under hela sina liv. Sådan var deras lojalitet och deras underordning. Inte undra på att Jehova välsignade dem på detta sätt; det var helt på grund av deras lojalitet som de fick hans gillande och såg alla Jehovas gärningar. Vid den tid då Jehova verkade i Israel, hans utvalda folk, var hans krav på dem mycket stränga. De var alla mycket lydiga och begränsades av lagarna, som var till för att garantera att de skulle vörda Jehova. Alla dessa var Jehovas administrativa förordningar. Om det fanns någon bland dessa präster som inte höll sabbaten eller som bröt mot Jehovas bud och upptäcktes av vanligt folk, bars den personen omedelbart fram inför altaret och stenades till döds, och därigenom blev han offrad inför de ”gudlösa människornas altare” som Jehova hade satt upp. Det var inte tillåtet att placera sina lik i templet eller runtom templet. Jehova tillät inte det. Om någon gjorde det, skulle de behandlas som sådana som skänkte ”vanhelgade offer” och kastas in i den stora gropen och dödas. Naturligtvis miste alla sådana människor sina liv; ingen lämnades levande. Det fanns till och med några som erbjöd ”vanhelgad eld”; med andra ord, de människor som inte offrade på de dagar som Jehova hade tilldelat skulle brännas av Jehovas eld tillsammans med sina offerföremål och inte tillåtas stanna på altaret. Kraven på prästerna var: inte tillåtet att träda in i templet, eller ens templets yttre förgård, utan att först tvätta sina fötter; inget tillträde till templet om de inte bar prästerlig dräkt; inget inträde i templet om de inte bar de prästerliga kronorna; inget tillträde till templet om de var orenade av ett lik; inget tillträde till templet efter att ha rört en orättfärdig persons hand utan att först tvätta sina egna händer; inget inträde till templet efter att ha haft sexuella relationer med kvinnor (detta var inte för evigt, endast under tre månader), inte tillåtna att se Jehovas ansikte när tiden hade gått, vilket innebär att de först efter tre månader tilläts ta på sig rena prästerliga dräkter och tjäna i den yttre förgården under sju dagar innan de kunde träda in i templet för att se Jehovas ansikte; de tilläts endast att bära hela den prästerliga klädseln inne i templet och tilläts inte bära den utanför templet, för att undvika att besudla Jehovas tempel; alla de som var präster måste föra brottslingar som brutit mot Jehovas lagar inför Jehovas altare där de skulle dödas av vanligt folk, annars eld skulle falla över den präst som såg det. De var därmed alltid lojala mot Jehova, eftersom Jehovas lagar var alltför stränga mot dem, och de skulle absolut inte oavsiktligt våga kränka hans administrativa förordningar. Israeliterna var lojala mot Jehova, eftersom de hade sett hans flamma, hade sett den hand med vilken Jehova tuktade människor och dessutom eftersom de ursprungligen vördade Jehova i sina hjärtan. Därför fick de inte bara Jehovas flamma; de fick också omsorg och beskydd från Jehova, och fick Jehovas välsignelse. Deras lojalitet var att de höll fast vid Jehovas ord i vad de gjorde, utan att någon inte lydde. Om någon inte lydde, skulle folket fortfarande utföra Jehovas ord, och döda dem som gick mot Jehova, utan något utrymme för hemlighållande. Särskilt de som kränkte sabbaten, de som var skyldiga till promiskuitet och de som stal offergåvorna till Jehova skulle bestraffas strängare. De som kränkte sabbaten stenades till döds av dem (vanligt folk), eller piskades till döds, utan undantag. De som begick oanständiga handlingar, till och med de som trånade efter en attraktiv kvinna, eller som gav upphov till oanständiga tankar när de såg en ogudaktig kvinna, eller som blev lystna när de såg en ung kvinna ‒ varje sådan slags person skulle dödas. Om en ung kvinna som inte bar ett täckelse eller en slöja frestade en man till olagligt beteende, skulle den kvinnan dödas. Om det var en präst (de personer som tjänade i templet) som kränkte den här sortens lagar, skulle han korsfästas eller hängas. Ingen av detta slag skulle tillåtas att leva, och inte en enda skulle finna nåd inför Jehova. De anhöriga till den här typen av person skulle inte tillåtas att frambära offer åt Jehova inför altaret under tre år efter hans död, och de skulle inte tillåtas ta del av de offer som Jehova beviljade åt vanligt folk. Först när tiden var över kunde de lägga förstklassig boskap eller får på Jehovas altare. Om det fanns någon annan överträdelse, måste de fasta i tre dagar inför Jehova, och bönfalla om hans nåd. Deras tillbedjan av Jehova berodde inte bara på att Jehovas lagar var så stränga och så strikta, utan den berodde på Jehovas nåd, och den berodde också på att de var lojala mot Jehova. Som sådan har deras tjänst fram tills idag varit lika lojal, och de har aldrig tagit tillbaka sitt bönfallande inför Jehova. I dag tar Israels folk fortfarande emot Jehovas omsorg och beskydd, och fram till i dag är Jehovas nåd fortfarande bland dem, och den förblir alltid hos dem. Alla vet de hur de skall vörda Jehova, och hur de skall tjäna Jehova, och alla vet de hur de måste vara för att få Jehovas omsorg och beskydd, eftersom de alla vördar Jehova i sina hjärtan. Hemligheten bakom framgången för all deras tjänst är inget annat än vördnad. Men vad liknar ni alla idag? Har ni någon likhet med Israels folk? Tror du att tjänst idag är som att följa en stor andlig figurs ledning? Ni har helt enkelt inte någon lojalitet och vördnad. Ni får betydande nåd, ni motsvarar de israelitiska prästerna, eftersom ni alla direkt tjänar Gud. Fastän ni inte träder in i templet är det ni får och det ni ser mycket mer än vad de präster som tjänade Jehova i templet fick. Ändå gör ni uppror och gör många gånger mer motstånd än vad de gjorde. Er vördnad är för liten, och därför får ni väldigt lite nåd. Fastän ni tillägnar mycket lite, har ni fått mycket mer än dessa israeliter. Är inte detta en vänlig behandling mot er? Under verket i Israel, skulle ingen våga döma Jehova som de ville. Och hur är det med er? Om det inte vore för att det verk jag utför bland er är att erövra er, hur skulle jag kunna tolerera ert otyglade agerande i syfte att dra skam över mitt namn? Om ni hade levt under Lagens Tidsålder, skulle inte en enda av er förbli vid liv, med tanke på era handlingar och era ord. Er vördnad är för liten! Ni skyller alltid på mig för att jag inte har skänkt er mycket ynnest, och säger till och med att jag inte ger er tillräckligt med välsignande ord, att jag bara har förbannelser till er. Vet ni inte att det är omöjligt för er, med så litet vördnad, att acceptera mina välsignelser? Vet ni inte att jag ständigt förbannar och fäller dom över er på grund av det sorgliga skick er tjänst är i? Känner ni er alla som om ni har blivit orättvist behandlade? Hur kan jag skänka mina välsignelser till en grupp människor som är upproriska och inte lyder? Hur kan jag lättvindigt skänka min nåd till människor som drar vanheder över mitt namn? Behandlingen mot er människor är redan extremt vänlig. Hade israeliterna varit så upproriska som ni är idag, skulle jag för länge sedan ha förintat dem. Men jag behandlar er helt och hållet med överseende. Är inte det vänlighet? Vill ni ha större välsignelser än så? De enda som Jehova välsignar är de som vördar honom. Han tuktar dem som gör uppror mot honom, och förlåter aldrig någon. Är inte ni dagens människor som inte vet hur man tjänar mer när man behöver tuktan och dom, så att era hjärtan kan bli fullständigt åtgärdade? Är den här sortens tuktan och dom inte den bästa välsignelsen för er? Är den inte ert bästa skydd? Utan den, skulle någon av er kunna uthärda Jehovas brinnande eld? Om ni verkligen kunde tjäna lika lojalt som Israels folk, skulle ni inte också ha nåd som er ständiga följeslagare? Skulle inte dessutom ofta ha glädje och tillräcklig ynnest? Vet ni alla hur ni skall tjäna?

    I dag påminner kravet att ni samarbetar harmoniskt om hur Jehova krävde att israeliterna tjänade honom. I annat fall kommer er tjänst att nå ett slut. Eftersom ni är människor som tjänar Gud direkt, måste ni åtminstone kunna vara lojala och lydiga i er tjänst, och måste kunna dra lärdomar på ett praktiskt sätt. Särskilt de som arbetar i kyrkan, skulle någon av bröderna och systrarna nedanför våga hantera er? Skulle någon våga berätta om era misstag ansikte mot ansikte? Ni står högt ovanför alla; ni regerar verkligen som kungar! Ni studerar inte ens eller träder in i en sådan praktisk lärdom, och ni talar fortfarande om att tjäna Gud! Nu tillfrågas ni om att leda ett antal kyrkor, och det är inte bara så att ni inte ger upp er själva, ni klamrar er till och med fast vid era egna föreställningar och åsikter, och säger saker som: ”Jag tycker att denna sak bör göras på detta sätt, eftersom Gud har sagt att vi inte bör hållas tillbaka av andra, och att vi nu för tiden inte bör underkasta oss blint.” Därför håller var och en fast vid sin egen åsikt och ingen lyder den andra. Trots att ni väl vet att er tjänst har nått en återvändsgränd, säger ni ändå: ”Som jag ser det, är inte min långt borta. Vi har hur som helst alla en sida; du talar om din, och jag om min; du skapar gemenskap om dina visioner och jag talar om mitt inträde.” Ni tar aldrig ansvar för många ting som bör hanteras, eller så nöjer ni er bara, och varje person ger uttryck för sin egen åsikt, medan han försiktigt skyddar sin egen ställning, sitt rykte och ansikte. Ingen är villig att ödmjuka sig själv, ingendera kommer inledningsvis att ge upp sig själv för att förbättra den andra och bli förbättrad så att livet kan fortskrida snabbare. När ni arbetar tillsammans med någon säger få av er: ”Jag skulle vilja höra er dela gemenskap med mig kring denna aspekt av sanningen, eftersom jag inte är klar över den.” Eller säger: ”Du har mer erfarenhet än vad jag har i denna fråga; kan du ge mig lite vägledning, är du snäll?” Skulle inte detta vara ett bra sätt att göra det på? Ni på de övre nivåerna hör en hel del av sanningen, och förstår en hel del om tjänst. Om ni människor som samordnar ert arbete i kyrkorna inte lär av varandra och kommunicerar, och kompenserar för varandras brister, varifrån kan ni då dra lärdomar? När ni möter något bör ni dela gemenskap med varandra, så att ert liv kan dra nytta av det. Och ni bör noga dela gemenskap kring allehanda ting innan ni fattar beslut. Endast genom att göra så är ni ansvariga för kyrkan och inte likgiltiga. När ni har besökt alla kyrkor, bör ni samlas och dela gemenskap kring alla de frågor ni upptäcker och de problem ni möter i arbetet, och kommunicera den upplysning och belysning som ni har fått; detta är en oumbärlig tjänstepraktik. Ni måste åstadkomma ett harmoniskt samarbete för Guds verks skull, till gagn för kyrkan, och för att sporra bröderna och systrarna vidare. Du har samordning med honom och han har samordning med dig, var och en förbättrar den andre, och når fram till ett bättre arbetsresultat, för att ha omsorg om Guds vilja. Endast detta är ett verkligt samarbete och endast sådana personer har verkligt inträde. Det kan förekomma visst tal som inte passar under samarbete, men det spelar ingen roll. Dela gemenskap kring det senare, och få en klar förståelse för det; försumma det inte. Efter den här sortens gemenskap kan ni kompensera för brödernas och systrarnas brister. Endast genom att oupphörligt fördjupa er i ert arbete på det här sättet kan ni åstadkomma bättre resultat. Var och en av er måste, som personer som tjänar, kunna försvara kyrkans intressen i allt ni gör, snarare än att värna om era egna intressen. Det är oacceptabelt att göra det själv, så att du undergräver honom och han undergräver dig. Människor som agerar så är inte lämpade att tjäna Gud! Denna slags persons sinnelag är så dåligt; inte ett uns av mänsklighet finns kvar i dem. De är etthundra procent Satan! De är fän! Sådana saker och ting förekommer fortfarande bland er, och det går så långt som att ni angriper varandra under gemenskapen, avsiktligt söker förevändningar, blir högröda i ansiktet under argumentation över någon liten sak, ingendera beredda att åsidosätta sig själva medan båda döljer för den andra vad som finns inuti dem, och uppmärksamt ser på den andra parten och är på sin vakt. Anstår den här sortens sinnelag tjänsten för Gud? Kan sådant arbete som ert försörja bröderna och systrarna? Ni är inte bara oförmögna att leda människor till en korrekt livsbana; ni injicerar faktiskt bröderna och systrarna med era fördärvade sinnelag. Skadar ni inte andra? Ert samvete är så dåligt, genomruttet! Ni träder inte in i verkligheten, och omsätter inte sanningen i praktiken. Dessutom blottar ni skamlöst er djävulska natur för andra människor; ni känner absolut ingen skam! Bröderna och systrarna har anförtrotts åt er, men ni leder dem till helvetet. Är inte du en person vars samvete har ruttnat? Du är fullkomligt skamlös!

Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

    Efter tusentals år av fördärv har människan blivit avtrubbad och trög, en demon som motsätter sig Gud till den grad att människans upproriskhet mot Gud har nedtecknats i historieböckerna och inte ens människan själv kan redogöra helt för sitt upproriska beteende – för människan har blivit grundligt fördärvad av Satan och förd på sådana avvägar av Satan att hon inte vet vart hon ska ta vägen. Än idag förråder människan Gud: När människan ser Gud förråder hon honom och när hon inte kan se Gud förråder hon honom också. Det finns till och med de som har blivit vittne till Guds förbannelser och Guds vrede och ändå förråder honom. Och därför säger jag att människans vett har mist sin ursprungliga funktion och att människans samvete också har mist sin ursprungliga funktion. Den människa jag ser på är ett odjur i mänsklig skepnad, hon är en giftig orm och oavsett hur ömklig hon vill framstå inför min blick, kommer jag aldrig att vara barmhärtig mot henne, för människan har inget grepp om skillnaden mellan svart och vitt, om skillnaden mellan sanning och icke-sanning. Människans vett är avtrubbat, ändå vill hon fortfarande få välsignelser. Hon är så usel i sin mänsklighet men vill ändå besitta en kungs suveränitet. Vem kunde hon vara kung över med ett sådant vett? Hur skulle hon med en sådan mänsklighet kunna sitta på en tron? Människan känner sannerligen ingen skam! Hon är ett inbilskt kräk! Jag rekommenderar dem av er som vill få välsignelser att först uppsöka en spegel och titta på er egen fula spegelbild – har du vad som krävs för att bli kung? Har du ansiktet hos en som skulle kunna bli välsignad? Det har inte skett den minsta förändring av ditt sinnelag och du har inte omvandlat något av sanningen i praktiken, ändå hoppas du på en underbar morgondag. Du vilseleder dig själv! Människan är född i ett oanständigt land och har blivit allvarligt skadad av samhället, hon har påverkats av feodal etik och hon har undervisats vid ”institutioner för högre lärande”. Den bakåtsträvan, fördärvade moral, eländiga livssyn, föraktliga filosofi, fullkomligt värdelösa tillvaro och förödande livsstil och vanor – allt detta har allvarligt inkräktat på människans hjärta och allvarligt försvagat och attackerat hennes samvete. Resultatet är att människan är längre bort från Gud och mer emot honom än någonsin. Människans sinnelag blir elakare allt eftersom dagarna går och det finns inte en enda människa som villigt ger upp någonting för Gud, inte en enda människa som villigt lyder Gud, vidare inte en enda människa som villigt söker Guds framträdande. Istället gör människan, i Satans domän, inget annat än att sträva efter tillfredsställelse och överlåter sig till köttets fördärv i gyttjans land. Inte ens när de hör sanningen har de som lever i mörkret en tanke på att tillämpa den i praktiken och de är inte heller benägna att söka Gud ens om de har skådat hans framträdande. Hur kan en så fördärvad mänsklighet ha någon möjlighet till frälsning? Hur kan en så dekadent mänsklighet leva i ljuset?

    Människan sinnelag bör förändras med utgångspunkt i kunskapen om hennes substans och genom förändringar av hennes tänkande, natur och mentala inställning – genomgripande förändringar. Endast på det viset kommer verkliga förändringar av människans sinnelag att åstadkommas. Människans fördärvade sinnelag grundar sig i att hon har blivit förgiftad och trampad på av Satan, med den oerhörda skada som Satan har tillfogat hennes tänkesätt, moral, insikt och vett. Det är just för att dessa grundläggande ting hos människan har fördärvats av Satan, och skiljer sig totalt från hur Gud från början skapade dem, som människan motsätter sig Gud och inte förstår sanningen. Därför bör förändringar av människans sinnelag inledas med förändringar av hennes tänkesätt, insikt och vett, vilka kommer att förändra hennes kunskap om Gud och hennes kunskap om sanningen. De som föddes i de mest fördärvade av alla länder är ännu mer okunniga om vad Gud är och vad det innebär att tro på Gud. Ju mer fördärvade människor är, desto mindre vet de om Guds existens och desto sämre är deras vett och insikt. Upphovet till människans motstånd och upproriskhet mot Gud är att hon är fördärvad av Satan. Eftersom människan har blivit fördärvad av Satan har hennes samvete trubbats av, hon är omoralisk, hennes tankar är vanartade och hon har en bakåtsträvande mental inställning. Innan människan blev fördärvad av Satan följde hon naturligt Gud och lydde hans ord. Hon hade av naturen ett stabilt vett och samvete och vanlig mänsklighet. Sedan hon blivit fördärvad av Satan blev hennes ursprungliga vett, samvete och mänsklighet tröga och skadade av Satan. Således har hon mist sin lydnad mot och kärlek till Gud. Människans vett har blivit snedvridet, hennes sinnelag har blivit detsamma som ett djurs, och hennes upproriskhet mot Gud ännu mer frekvent och bitter. Ändå varken vet eller erkänner människan detta och är bara blint motsatt och upprorisk. Det som avslöjar människans sinnelag är uttrycket för hennes vett, insikt och samvete, och eftersom hennes vett och insikt är bristfälliga och hennes samvete har blivit extremt trögt är hennes sinnelag upproriskt mot Gud. Om inte människans vett och insikt kan förändras, kan det inte bli tal om förändringar av hennes sinnelag, som att vara efter Guds hjärta. Om människans förnuft är bristfälligt kan hon inte tjäna Gud och är olämplig att användas av Gud. ”Sunt förnuft” betyder att lyda och vara trogen Gud, att längta efter Gud, att vara otvetydig mot Gud och ha ett samvete gentemot Gud. Det betyder att vara av ett hjärta och sinne gentemot Gud och inte medvetet motsätta sig Gud. De som har ett snedvridet vett är inte sådana. Sedan människan fördärvades av Satan har hon skapat sig föreställningar om Gud och hon har inte haft någon lojalitet till eller längtan efter Gud, än mindre ett samvete gentemot Gud. Människan motsätter sig medvetet Gud och fäller dom över honom och kastar dessutom smädelser mot honom bakom hans rygg. Människan är klart medveten om att han är Gud men fäller ändå dom över honom bakom hans rygg, har inga avsikter att lyda honom och kommer bara med omdömeslösa krav och uppmaningar till honom. Sådana personer – personer med ett snedvridet vett – saknar förmåga att förstå sitt eget föraktliga beteende eller att ångra sin upproriskhet. Om människor har förmåga att förstå sig själva, då har de fått tillbaka lite av sitt vett. Ju mer upproriska människor är mot Gud utan att förstå sig själva, desto bristfälligare är deras vett.

    Upphovet till avslöjandet av människans fördärvade sinnelag är inget annat än hennes tröga samvete, hennes illvilliga natur och bristfälliga vett. Om människans samvete och vett kan återgå till det normala kommer hon att bli användbar inför Gud. Det är helt enkelt för att människans samvete alltid har varit avtrubbat, människans vett aldrig har varit stabilt och blir allt trögare, som människan blir allt mer upprorisk mot Gud, så att hon till och med spikade fast Jesus vid korset och har vägrat de sista dagarnas inkarnerade Gud tillträde till hennes hem och fördömer Guds kött och betraktar Guds kött som föraktligt och ringa. Om människan hade den minsta mänsklighet skulle hon inte vara så grym i sin behandling av Guds inkarnerade kött. Om hon hade det minsta vett skulle hon inte vara så elak i sin behandling av den inkarnerade Gudens kött; om hon hade det minsta samvete skulle hon inte vara så ”tacksam” mot den inkarnerade Guden som hon är. Människan lever i den tidsålder då Gud blir kött men hon saknar ändå förmåga att tacka Gud för denna goda möjlighet och förbannar istället Guds ankomst eller fullkomligt ignorerar Guds inkarnation som ett faktum och är till synes emot det och trött på det. Oberoende av hur människan hanterar Guds ankomst har Gud, i korta ordalag, alltid fortsatt med sitt verk – även om människan inte har varit det minsta välkomnande mot honom och blint ställer krav på honom. Människans sinnelag har blivit extremt elakt, hennes vett har blivit extremt trögt och hennes samvete har blivit helt nertrampat av den onde och har för länge sedan upphört att vara människans ursprungliga samvete. Människan är inte bara otacksam mot den inkarnerade Guden för att han har skänkt så mycket liv och nåd till mänskligheten, utan har även blivit bitter på Gud för att han ger henne sanningen. Det är för att människan inte har det minsta intresse av sanningen som hon är bitter på Gud. Människan är inte bara oförmögen att ge upp sitt liv för den inkarnerade Guden, hon försöker också utvinna favörer från honom och gör anspråk på ett intresse som är dussintals gånger större än det som människan har visat Gud. Människor med ett sådant samvete och vett ser allt detta som ett givet faktum och tror fortfarande att de har offrat mycket för Gud medan Gud har gett dem för lite. Det finns de som har gett mig en skål vatten och sträckt fram sina händer och krävt motsvarande[a] två skålar mjölk, eller har gett mig logi för en natt och försökt ta betalt flera gånger om för rummet. Hur skulle ni fortfarande kunna vilja vinna livet, med en sådan mänsklighet och ett sådant samvete? Vilka föraktliga kräk ni är! Det är på grund av denna mänsklighet och detta samvete hos människan som den inkarnerade Guden vandrar runt i landet utan att finna skydd någonstans. De som i sanning besitter ett samvete och en mänsklighet bör lovprisa och helhjärtat tjäna den inkarnerade Guden, inte på grund av hur mycket verk han har utfört, utan även om han inte skulle utföra något verk alls. Det är vad de som har ett stabilt vett borde göra, och det är människans plikt. De flesta talar till och med om villkor i sin tjänst för Gud. De bryr sig inte om ifall han är Gud eller en människa och de talar bara om sina egna villkor och strävar bara mot att uppfylla sina egna begär. När ni lagar mat till mig kräver ni en kocks lön, när ni springer ärenden åt mig ber ni om budkostnader, när ni arbetar åt mig kräver ni lön för arbetet, när ni tvättar mina kläder kräver ni tvättavgifter, när ni försörjer kyrkan kräver ni återställandekostnader, när ni talar kräver ni talaravgifter, när ni ger ut böcker kräver ni distributionsavgifter och när ni skriver kräver ni författararvode. De jag har hanterat begär till och med ersättning från mig, medan de som har blivit hemskickade kräver kompensation för sitt skadade anseende. De som är ogifta kräver en hemgift eller ersättning för sin förlorade ungdom, de som dödar en kyckling kräver en slaktares lön, de som steker mat kräver stekavgifter och de som lagar soppa kräver betalt för det också … Sådan är er högdragna och mäktiga mänsklighet och sådana är de handlingar som ert vänliga samvete dikterar. Var är ert vett? Var är er mänsklighet? Det ska jag tala om för er! Om ni fortsätter så här kommer jag att sluta verka bland er. Jag inte verka bland en flock odjur i mänsklig skepnad, jag tänker inte lida så för en grupp människor vars fagra ansikten döljer ett vilt hjärta, jag tänker inte härda ut för en sådan djurflock som inte har den minsta chans till frälsning. Den dag jag vänder er ryggen är dagen då ni dör, det är den dag då mörkret faller över er och den dag då ni överges av ljuset! Det ska jag tala om för er! Jag kommer aldrig att vara välvillig till en grupp som er, en grupp som till och med står lägre än djuren! Det finns gränser för mina ord och handlingar och så som er mänsklighet och ert samvete är kommer jag inte att uträtta mer verk, för ni saknar samvete i sådan utsträckning, ni har vållat mig för stor smärta och ert föraktfulla beteende väcker för stor avsky hos mig! Människor som saknar mänsklighet och samvete i sådan utsträckning kommer aldrig att ha chansen att bli frälsta; jag skulle aldrig rädda sådana hjärtlösa och otacksamma personer. När min dag kommer ska jag låta mina svidande flammor regna ner i all evighet över de olydnadens barn som en gång framkallade min häftiga vrede, jag ska ålägga de djur som en gång kastade smädelser mot mig och övergav mig mitt eviga straff, med elden av mitt raseri ska jag för alltid bränna de olydnadens söner som en gång åt och levde tillsammans med mig men inte trodde på mig utan förolämpade och förrådde mig. Jag ska låta alla de som har framkallat min ilska bli föremål för min bestraffning, jag ska låta all min ilska regna ner över de odjur som en gång ville stå vid min sida men inte tillbad eller lydde mig, den stav som jag slår människan med ska falla över dessa djur som en gång njöt av min omsorg och de mysterier jag uttalade och som ville ta materiella njutningar från mig. Jag kommer inte att vara förlåtande mot någon som försöker ta min plats, jag ska inte skona några av dem som försöker avtvinga mig mat och kläder. Än så länge är ni fria från skada och fortsätter att gå för långt i de krav ni ställer på mig. När vredens dag kommer ska ni inte ställa några ytterligare krav på mig; vid den tiden ska ni få ”roa” er av hjärtans lust, jag ska tvinga ert ansikte ner i marken och ni kommer aldrig kunna resa er igen! Förr eller senare kommer jag att ”betala tillbaka” denna skuld till er – och jag hoppas att ni tålmodigt väntar på den dagens ankomst.

    Om dessa föraktliga varelser uppriktigt kan åsidosätta sina omåttliga önskningar och återvända till Gud har de fortfarande möjlighet att bli frälsta. Om människan uppriktigt längtar efter Gud i sitt hjärta kommer hon inte att bli övergiven av Gud. Människan misslyckas med att nå fram till Gud, inte för att Gud är känslosam eller för att Gud är ovillig att vinnas av människan, utan för att människan inte vill vinna Gud och för att hon inte ivrigt söker Gud. Hur skulle en av dem som uppriktigt söker Gud kunna bli förbannad av Gud? Hur skulle någon med stabilt vett och lyhört samvete kunna bli förbannad av Gud? Hur skulle någon som uppriktigt tillber och tjänar Gud kunna förtäras av lågorna av hans vrede? Hur skulle någon som gärna lyder Gud kunna bli fördriven från hans hus? Hur skulle någon som inte kan älska Gud nog kunna leva under Guds bestraffning? Hur skulle någon som gärna avstår från allt för Gud kunna bli lämnad utan någonting? Människan är ovillig att sträva efter Gud, ovillig att vara spendera sina ägodelar för Gud och ovillig att göra en insats på livstid för Gud och säger istället att Gud har gått för långt, att alltför mycket hos Gud strider mot människans föreställningar. Med en sådan mänsklighet, även om ni var frikostiga i era bemödanden, skulle ni inte kunna vinna Guds erkännande, för att inte tala om det faktum att ni inte söker Gud. Vet ni inte att ni är defekta produkter av människosläktet? Vet ni inte att ingen mänsklighet står lägre än er? Vet ni inte vilken er ”hederstitel” är? De som uppriktigt älskar Gud kallar er vargens far, vargens mor, vargens son och vargens barnbarn. Ni är ättlingar till vargen, vargens folk, och bör känna till er identitet och aldrig glömma den. Tro inte att ni är någon överlägsen figur: Ni är den elakaste gruppen av icke-människor i människosläktet. Vet ni inte något av det här? Förstår ni vilken stor risk jag har tagit för att verka bland er? Om inte ert vett kan återgå till det normala och ert samvete fungera normalt kommer ni aldrig att bli av med benämningen ”varg”, ni kommer aldrig att undkomma förbannelsens dag, aldrig undkomma dagen för er bestraffning. Ni föddes som undermåliga, ett ting utan värde. Ni är av naturen en flock hungriga vargar, en hög med bråte och skräp och till skillnad från er så verkar jag inte på er för att vinna favörer utan för att det verket behövs. Om ni fortsätter att vara såhär upproriska kommer jag att avbryta mitt verk och aldrig verka på er igen. Tvärtom kommer jag att föra över mitt verk till en annan grupp som gör mig nöjd och på så sätt kommer jag att lämna er för alltid, för jag vill inte gärna se på dem som är i fiendskap med mig. Önskar ni således att vara förenliga med mig eller i fiendskap med mig?

Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

    När du har klarat av att leva ut normal mänsklighet, och har gjorts fullkomlig, kommer du att leva ut och uppenbara en människas avbild, även om du inte kommer att kunna profetera eller tala om några mysterier. Gud skapade människan, efter det fördärvades människan av Satan och detta fördärv har gjort människor till ”döda kroppar” – och följaktligen kommer du, efter att du har förändrats, att skilja dig från dessa döda kroppar. Det är Guds ord som ger liv till folks andar och gör att de återföds och när människors andar är återfödda kommer de komma till liv. Omnämnandet av de ”döda” handlar om lik som inte har någon ande, människor vars ande har dött. När människors andar har fått liv kommer de till liv. Helgonen som det talades om tidigare hänvisar till människor som har kommit till liv, de som var under Satans inflytande men besegrade Satan. Kinas utvalda folk har utstått den stora röda drakens grymma och omänskliga förföljelse och knep, vilket har gjort dem mentalt sargade och utan minsta lilla mod att leva. Alltså måste uppvaknandet av deras andar börja med deras substans: bit för bit måste deras ande uppväckas i sin substans. När de kommer till liv en dag kommer det inte att finnas några fler hinder och allt kommer att fortgå på ett smidigt sätt. För tillfället kan det här inte uppnås. De flesta människors liv innehåller till stor del en atmosfär av död, de omges av en aura av död och de saknar för mycket. Vissa människors ord bär på död, deras handlingar bär på död och nästan allt de lever ut är död. Om folk offentligt bär vittnesbörd om Gud i dag kommer detta arbete att misslyckas eftersom de inte riktigt har kommit till liv än och det finns alltför många döda bland er. I dag frågar en del människor varför Gud inte visar några tecken och under så att han snabbt kan sprida sitt verk bland de hedniska nationerna. De döda kan inte bära vittnesbörd om Gud. De levande kan det, men i dag är de flesta döda, för många av dem lever i dödens bur, de lever under Satans inflytande och de kan inte segra – hur skulle de då kunna bära vittnesbörd om Gud? Hur skulle de kunna sprida evangeliets verk?

    De som lever under mörkrets inflytande är de som lever bland död, det är de som är besatta av Satan. Folk som inte räddas av Gud, och döms och tuktas av Gud, kan inte komma undan dödens inflytande; de kan inte bli de levande. Dessa döda kan inte bära vittnesbörd om Gud och de kan inte heller användas av Gud och än mindre komma in i riket. Gud vill ha de levandes vittnesbörd, inte de dödas, och han begär att de levande ska arbeta för honom, inte de döda. ”De döda” är de som motsätter sig och gör uppror mot Gud, de är de som är förlamade i anden och inte förstår Guds ord, de är de som inte omsätter sanningen i praktiken och inte känner minsta lilla lojalitet gentemot Gud och de är de som lever under Satans domän och utnyttjas av Satan. De döda visar sig genom att stå i motsättning till sanningen, genom att göra uppror mot Gud och genom att vara obetydliga, föraktliga, elaka, brutala, bedrägliga och lömska. Trots att sådana människor äter och dricker Guds ord klarar de inte av att leva ut Guds ord. De lever, men de är levande döda, lik som andas. De döda är fullständigt oförmögna att göra Gud nöjd, och än mindre kan de lyda honom helt. De kan bara bedra honom, häda mot honom och förråda honom och allt som de lever ut avslöjar Satans natur. Om folk önskar att bli levande varelser, och att bära vittnesbörd om Gud, och att bli godkända av Gud, måste de acceptera Guds frälsning, måste de gladeligen underkasta sig hans dom och tuktan och måste gladeligen acceptera Guds beskärning och behandling. Först då kommer de att kunna omsätta alla sanningar som Gud kräver i praktiken och först då kommer de att få Guds frälsning och verkligen bli levande varelser. De levande räddas av Gud, de har dömts och tuktats av Gud, de är villiga att ägna sig åt Gud och gläds åt att lägga ner sina liv för honom, och de skulle gladeligen tillägna Gud hela sina liv. Först när de levande bär vittnesbörd om Gud kan Satan få skämmas; bara de levande kan sprida Guds evangelieverk, bara de levande är efter Guds hjärta och bara de levande är verkliga människor. Ursprungligen var människan som skapades av Gud levande, men på grund av Satans fördärv lever människan bland döden och under Satans inflytande, och därmed har de här människorna blivit de döda som saknar ande, de har blivit fiender som motsätter sig Gud, de har blivit Satans verktyg och de har blivit Satans fångar. Alla de levande människor som skapats av Gud har blivit döda och därmed har Gud förlorat sitt vittnesbörd och han har förlorat mänskligheten vilken han skapade och vilken är det enda som har hans andetag. Om Gud tar tillbaka sitt vittnesbörd, och tar tillbaka de som skapades av hans egen hand, men som har blivit tillfångatagna av Satan, måste han sedan återuppliva dem så att de blir levande varelser och han måste återta dem så att de lever i hans ljus. De döda är de som inte har någon ande, de som är extremt avtrubbade och som motsätter sig Gud. Dessutom är det de som inte känner Gud. Dessa människor har inte minsta avsikt att lyda Gud, de gör bara uppror mot honom och motsätter sig honom, och känner inte minsta lojalitet. De levande är de vars andar har återfötts, som vet hur man lyder Gud och som är lojala mot Gud. De besitter sanningen – och vittnesbörd – och bara dessa människor är till behag för Gud i hans hus. Gud räddar dem som kan komma till liv, som kan se Guds frälsning, som kan vara lojala mot Gud och är villiga att söka Gud. Han räddar dem som tror på Guds inkarnation och tror på hans framträdande. Vissa människor kan komma till liv och vissa kan det inte. Det beror på om deras natur kan räddas eller inte. Många människor har hört en hel del av Guds ord men förstår ändå inte Guds vilja. De har hört Guds många ord men är fortfarande oförmögna av att omsätta dem i praktiken. De är oförmögna att leva ut någon sanning och lägger sig också medvetet i Guds verk. De är oförmögna att utföra något arbete för Gud, de kan inte tillägna honom något och de spenderar också kyrkans pengar i hemlighet och äter gratis i Guds hus. Dessa människor är döda och de kommer inte att räddas. Gud räddar alla dem som är mitt i hans verk. Men det finns en del av dem som inte kan få hans frälsning; bara ett litet antal kan få hans frälsning, för de flesta är alltför döda, de är så döda att de inte kan räddas. De har utnyttjats fullständigt av Satan och till sin natur är de alltför ondsinta. Det där lilla antalet människor kunde inte heller lyda Gud fullständigt. Det var inte de som hade varit fullständigt trogna mot Gud sedan begynnelsen eller som hade störst kärlek till Gud sedan begynnelsen. I stället har de blivit lydiga mot Gud tack vare hans erövringsverk, de ser Gud tack vare hans överlägsna kärlek, deras sinnelag förändras tack vare Guds rättfärdiga sinnelag och de lär känna Gud tack vare hans verk, vilket är både verkligt och normalt. Utan detta Guds verk skulle dessa människor, hur goda de än var, fortfarande tillhöra Satan, de skulle fortfarande tillhöra döden, de skulle fortfarande vara döda. Det faktum att dessa människor i dag kan få Guds frälsning beror enbart på att de är villiga att samarbeta med Gud.

    vare deras lojalitet mot Gud ska de levande vinnas av Gud och leva mitt ibland hans löften och på grund av att de motsätter sig Gud ska de döda avskys och avvisas av Gud och leva mitt ibland hans straff och förbannelser. Sådant är Guds rättfärdiga sinnelag och ingen människa kan förändra det. Tack vare deras eget sökande får människor Guds godkännande och får leva i ljuset; på grund av deras sluga planer förbannas människor av Gud och nedstiger i bestraffning; på grund av deras synder bestraffas människor av Gud och tack vare deras längtan och lojalitet får folk Guds välsignelser. Gud är rättfärdig: Han välsignar de levande och förbannar de döda, så att de alltid är mitt bland döden och aldrig kommer att leva i Guds ljus. Gud kommer att föra de levande in i sitt rike, han kommer att föra de levande in i sina välsignelser för att vara med honom för alltid. De döda kommer han att drabba med evig död; de är föremålet för hans förstörelse och kommer alltid att tillhöra Satan. Gud behandlar ingen orättvist. Alla de som verkligen söker Gud kommer helt säkert att vara kvar i Guds hus och alla de som inte lyder Gud, och är oförenliga med honom, kommer helt säkert att leva i hans bestraffning. Kanske är du osäker på Guds verk i köttet – men en dag kommer Guds kött inte att direkt ordna människans slut. I stället kommer hans Ande att ordna människans slutmål och vid den tiden kommer folk att veta att Guds kött och hans Ande är ett, att hans kött inte kan begå några fel och att hans Ande är ännu mer oförmögen att göra fel. I slutändan kommer han helt säkert att föra dem som kommer till liv i hans rike — inte en mer, inte en mindre — och de döda som inte har kommit till liv kommer att kastas i Satans håla.

Dessa bland bröderna och systrarna som alltid ger utlopp för sin negativitet är Satans lakejer och de vållar oreda i kyrkan. En dag måste dessa människor fördrivas och elimineras. Om människor i sin tro på Gud inte hyser ett hjärta som vördar Gud, om de inte har ett hjärta som lyder Gud, då kommer inte bara att vara oförmögna att utföra något verk för Gud, utan tvärtom bli människor som stör Guds verk och som trotsar Gud. När någon som tror på Gud inte lyder Gud eller vördar Gud utan i stället trotsar honom, då är detta den största vanäran för en troende. Om en troendes tal och uppförande alltid är likgiltigt och obehärskat som hos en icke-troende, då är denna troende ännu ondare än den icke-troende; den är en typisk demon. De i kyrkan som ger uttryck åt sitt giftiga tal, dessa bland bröderna och systrarna som sprider rykten, skapar oenighet och bildar grupper borde ha fördrivits ur kyrkan. Men eftersom det nu råder en annan tidsålder för Guds verk har dessa människor begränsats, för de är dömda att bli föremål för eliminering. De som har fördärvats av Satan har alla ett fördärvat sinnelag. Men medan vissa människor bara har ett fördärvat sinnelag finns det andra som inte är på det viset i det att de inte bara har fördärvade sataniska sinnelag, utan deras naturer är också extremt ondskefulla. Allt den här sortens människor gör och säger uttrycker inte bara deras egna fördärvade sataniska sinnelag, utan de är själva den verklige djävulen Satan. Allt de gör är att avbryta och störa Guds verk, störa brödernas och systrarnas inträde i livet och förstöra kyrkans normala liv. Dessa ulvar i fårakläder måste förr eller senare rensas ut och man måste anta en skoningslös hållning gentemot dessa Satans lakejer; man måste anta hållningen att överge dem. Bara genom att göra det kan man stå på Guds sida och de som inte kan göra det är i samförstånd med Satan. Gud finns alltid i hjärtat hos dem som genuint tror på Gud och de bär alltid med sig ett hjärta som vördar Gud, ett hjärta som älskar Gud. De som tror på Gud bör agera med ett varsamt och försiktigt hjärta, och allt de gör bör vara i överensstämmelse med Guds krav och kunna tillfredsställa Guds hjärta. De bör inte vara egensinniga och göra vadhelst som behagar dem; det anstår inte helig anständighet. Människor kan inte stoltsera med Guds banér och löpa amok med det överallt, och skryta och bedra överallt; att göra så är det mest upproriska beteende. Familjer har regler och nationer har lagar, så hur mycket mer har inte Guds familj strikta normer? Har den inte dessutom administrativa förordningar? Folk är fria att göra vad de vill, men Guds administrativa förordningar kan inte ändras efter gottfinnande. Gud är en Gud som inte tillåter människor att kränka honom och Gud är en Gud som dödar människor – vet verkligen inte människorna detta redan?

Varje enskild kyrka har människor som stör kyrkan, människor som avbryter Guds verk. Dessa människor är alla Satan som maskerar sig i Guds familj. Den här sortens människor är speciellt bra på att imitera, att komma inför mig på ett respektfullt sätt, att nicka och buga, att bete sig som skabbiga hundar, att hänge sig ”helt” för att uppnå sina egna mål, men att inför bröderna och systrarna visa sina fula anleten. När de ser någon praktisera sanningen anfaller de och exkluderar dem, och när de ser någon mer förfärlig än de själva, smickrar och fjäskar de för dem och beter sig som despoter i kyrkan. Man kan säga att merparten av kyrkorna har den här sortens ”lokala ondskefulla ormar”, den här sortens ”knähundar” hos sig. Tillsammans smyger de omkring och blinkar och ger i hemlighet varandra signaler, och ingen av dem praktiserar sanningen. Den som har mest gift är ”huvuddemonen” och den som har det högsta anseendet leder dem och håller deras fana högt. De här människorna löper amok i kyrkan, sprider sin negativitet, släpper lös döden, gör vad de behagar, säger vad de behagar, utan att någon vågar hindra dem, fulla av sataniskt sinnelag. Så snart de börjar förorsaka störning kommer en fläkt av död in i kyrkan. De som praktiserar sanningen i kyrkan är övergivna och oförmögna att uppnå sin potential, medan de som stör kyrkan och sprider död löper amok i kyrkan. Dessutom följer majoriteten av människorna dem. Denna slags kyrka står helt enkelt under Satans kontroll och djävulen är deras kung. Om folket i kyrkan inte reser sig och kastar ut dessa huvuddemoner, kommer de också att förstöras förr eller senare. Från och med nu måste åtgärder vidtas mot denna slags kyrka. Om de som är kapabla att praktisera lite sanning inte engagerar sig i att söka, då kommer den kyrkan att bli bannlyst. Om det inte finns någon i en kyrka som är villig att praktisera sanningen, inte någon som kan stå som vittne för Gud, då bör den kyrkan bli utesluten helt och hållet, och deras kontakter med andra kyrkor måste brytas. Detta kallas att begrava döden och att driva ut Satan. Om det finns åtskilliga lokala ondskefulla ormar i en kyrka, samt några små ”flugor” som följer dem och som inte har någon som helst omdömesförmåga, om dessa från kyrkan fortfarande inte kan överge de här ormarnas band och manipulation efter det att de sett sanningen, då kommer dessa dårar till sist att elimineras. Fastän dessa små flugor kanske inte har gjort någonting förfärligt är de ännu slugare, ännu mer sluga och svårfångade, och varenda sådan kommer att elimineras. Inte en enda kommer att bli kvar! De som tillhör Satan kommer att skickas tillbaka till Satan, medan de som tillhör Gud helt säkert kommer att söka sanningen: det är bestämt av deras natur. Låt alla som följer Satan förgås! Ingen medömkan kommer att visas detta folk. Låt dessa som söker sanningen vinna försörjning och låt dem glädjas av hjärtans lust åt Guds ord. Gud är rättfärdig; han behandlar inte människor orättvist. Om du är en djävul, då kommer du att vara oförmögen att praktisera sanningen. Om du är någon som söker efter sanningen, då ska du förvisso inte tillfångatas av Satan – detta är bortom allt tvivel.

Dessa som inte söker utveckling önskar alltid att andra ska vara lika negativa och oföretagsamma som de själva, de som inte praktiserar sanningen är missunnsamma mot dem som praktiserar sanningen. De som inte praktiserar sanningen vill alltid vilseleda de som är förvirrade och som saknar omdöme. Det som dessa människor utstöter kan få dig att fördärvas, halka nedåt, utveckla onormala beskaffenheter och fyllas av ett mörker inombords; de gör att du fjärmas från Gud och de får dig att omhulda köttet och skämma bort dig själv. De som inte älskar sanningen, som alltid har hanterar Gud på ett likgiltigt sätt, saknar självkännedom och deras sinnelag förleder folk att begå synder och att trotsa Gud. De praktiserar inte sanningen och tillåter inte heller andra att göra det. De omhuldar synden och äcklas inte av sig själva. De känner inte sig själva och de hindrar andra från att känna sig själva, och de hindrar andra att längta efter sanningen. Dessa som de vilseleder kan inte se ljuset och faller ner i mörkret; de känner inte sig själva, är oklara vad gäller sanningen och kommer längre och längre bort från Gud. De praktiserar inte sanningen och de hindrar andra från att praktisera sanningen när de för dessa dåraktiga människor inför sig. Hellre än att säga att de tror på Gud vore det bättre att säga att de tror på sina förfäder, att det de tror på är avgudarna i deras hjärtan. Det vore bäst för dessa människor som säger att de följer Gud att öppna sina ögon och noga granska exakt vem de tror på: Är det verkligen Gud du tror på eller Satan? Om du vet att det du tror på inte är Gud utan dina egna avgudar, då vore det bäst att inte säga att du är en troende. Om du verkligen inte vet vem du tror på, vore det återigen bäst att inte säga att du är en troende. Att säga det vore att häda! Ingen tvingar dig att tro på Gud. Säg inte att ni tror på mig, jag har hört tillräckligt av de orden för länge sedan och jag vill inte höra dem igen eftersom det ni tror på är avgudarna i era hjärtan och de lokala ondskefulla ormarna bland er. De som skakar på sina huvuden när de hör sanningen, som ler brett när de hör tal om döden är Satans avkomma och de är alla föremål som skall elimineras. I kyrkan finns det många människor som inte har någon urskillningsförmåga, och när något vilseledande inträffar så står de bara vid Satans sida. När de blir kallade Satans lakejer känner de sig så förorättade. Och någon kanske säger att de inte har någon urskillningsförmåga, men de står alltid på sidan utan sanning. Det har inte varit en enda avgörande tillfälle då de har stått upp på sanningens sida, inte en enda gång då de har stått upp och argumenterat för sanningen, så är de verkligen utan urskillningsförmåga? Varför står de alltid på Satans sida? Varför säger de aldrig ett enda ord som är rättvist eller förnuftigt för sanningen? Är den här situationen verkligen skapad av deras tillfälliga förvirring? Ju mindre urskillningsförmåga någon har desto mindre förmåga har de att stå på sanningens sida. Vad visar detta? Visar det inte att de som saknar urskillningsförmåga älskar ondskan? Visar det inte att dessa utan urskillningsförmåga är Satans lojala avkomma? Varför är det så att de alltid kan stå på Satans sida och tala samma språk som honom? Deras varje ord och gärning och deras uttryck visar mer än nog att de inte är någon slags sanningsälskare, utan snarare att de är människor som skyr sanningen. Att de kan stå på Satans sida visar mer än nog att Satan verkligen älskar dessa obetydliga djävlar som hela livet slåss för Satans skull. Är inte alla dessa fakta oerhört tydliga? Om du verkligen är en som älskar sanningen, varför kan du då inte bry dig om dessa som praktiserar sanningen, och varför följer du omedelbart de som inte praktiserar sanningen så snart de ändrar ansiktsuttryck en aning? Vad är det här för slags problem? Jag bryr mig inte om huruvida du har urskillningsförmåga eller inte, jag bryr mig inte om hur högt pris du har betalat, jag bryr mig inte om hur stora dina krafter är och jag bryr mig inte om huruvida du är en lokal ondskefull orm eller en fanbärande ledare. Om dina krafter är stora, då sker det bara med hjälp av Satans styrka; om din status är hög, då är det helt enkelt bara därför att det finns för många kring dig som inte praktiserar sanningen; om du inte har fördrivits, då är det därför att det nu inte är dags för fördrivningsverk, det är snarare dags för elimineringsverk. Det är ingen brådska att fördriva dig nu. Jag behöver bara vänta på att den dagen ska komma efter det att du blivit eliminerad för att straffa dig. Var och en som inte praktiserar sanningen ska elimineras!

De som uppriktigt tror på Gud är de som är villiga att omsätta Guds ord i praktiken, och de är de som är villiga att praktisera sanningen. De som uppriktigt kan stå som vittnen för Gud är också de som är villiga att omsätta hans ord i praktiken, och de är de som genuint kan stå på sanningens sida. De som använder sig av bedrägeri och som begår orättvisor är alla de människor som inte har någon sanning och de drar alla skam över Gud. De i kyrkan som ägnar sig åt dispyter är Satans lakejer och är Satan förkroppsligad. Den här sortens människor är alltför illvilliga. Alla de som inte har någon urskillningsförmåga och är oförmögna att stå på sanningens sida hyser onda avsikter och befläckar sanningen. De här människorna är dessutom så typiska representanter för Satan; de är bortom räddning och det behöver inte sägas att de alla är föremål för eliminering. De som inte praktiserar sanningen bör inte tillåtas bli kvar i Guds familj, och inte heller dessa som avsiktligt raserar kyrkan. Men tiden för att utföra utrensningsarbetet är inte nu. De kommer bara att avslöjas och elimineras i slutet. Inget mer meningslöst verk ska utföras på de här människorna; de som tillhör Satan är oförmögna att stå på sanningens sida, medan de som söker sanningen kan stå på sanningens sida. De som inte praktiserar sanningen är ovärdiga att höra sanningens väg och ovärdiga att bära vittnesbörd om sanningen. Sanningen är i grund och botten inte något för deras öron utan talas snarare för dem som praktiserar den. Innan varje persons slut avslöjas, kommer de som stör kyrkan och avbryter verket att först bli lämnade åt sidan. Så snart som verket är fullbordat kommer dessa människor en efter en att avslöjas innan de elimineras. Under tiden när sanningen tillhandahålls ägnas för ögonblicket ingen uppmärksamhet åt dem. När hela sanningen avslöjas för mänskligheten, bör dessa människor elimineras; det kommer också att vara den tid när alla människor klassificeras efter sin sort. På grund av sin ringa begåvning kommer de som saknar urskillningsförmåga att förstöras i onda människors händer och de kommer att vilseledas av onda människor och kommer att vara oförmögna att återvända. Dessa människor bör behandlas på detta sätt då de inte älskar sanningen, eftersom de är oförmögna att stå på sanningens sida, eftersom de följer onda människor, de står på onda människors sida, och eftersom de är i maskopi med onda människor och trotsar Gud. De vet utomordentligt väl att de där onda människorna sprider ondska men de härdar sina hjärtan och följer dem, så att de rör sig i motsatt riktning till sanningen. Gör inte alla dessa människor, som inte praktiserar sanningen utan gör fördärvliga och avskyvärda ting, det onda? Även om det finns sådana bland dem som uppför sig som kungar och sådana som hänger efter dem, är inte deras Gudsförnekande naturer desamma? Vilken ursäkt kan de ha för att säga att Gud inte räddar dem? Vilken ursäkt kan de ha för att säga att Gud inte är rättfärdig? Är det inte deras egen ondska som kommer att förgöra dem? Är det inte deras egen upproriskhet som kommer att dra ner dem i helvetet? De som praktiserar sanningen kommer att räddas i slutet och göras fullkomliga genom sanningen. De som inte praktiserar sanningen kommer till slut att bjuda in ödeläggelse genom sanningen. Dessa är de slut som väntar dem som praktiserar sanningen och de som inte gör det. Jag råder dem som inte tänker praktisera sanningen att lämna kyrkan så fort som möjligt för att undvika att begå ännu fler synder. När det blir dags kommer det till och med att vara försent att ångra sig, och i synnerhet de som bildar kotterier och skapar uppdelning, och de där lokala ondskefulla ormarna i kyrkan måste ge sig av ännu tidigare. Dessa människor har en ond vargnatur och oförmögna till förändring; det vore bäst om de lämnar kyrkan vid första bästa tillfälle, och aldrig mer stör brödernas och systrarnas passande liv, och på så sätt undviker Guds straff. De av er som gick tillsammans med dem skulle göra klokt i att ta detta tillfälle i akt till att begrunda er själva. Kommer ni att följa de onda ut ur kyrkan eller stanna kvar och följa med underkastelse? Ni måste begrunda detta noggrant. Jag ger er ytterligare ett tillfälle att välja. Jag väntar på ert svar.

Källa： Allsmäktige Guds Kyrka

    De flesta människors tro på Gud är i det väsentliga religiös övertygelse: De är oförmögna att älska Gud, och kan bara följa Gud som en robot, inte i stånd att verkligen längta efter Gud eller dyrka honom. De följer honom bara under tystnad. Många människor tror på Gud, men det är väldigt få som älskar Gud; de bara vördar Gud eftersom de fruktar katastrof, eller så beundrar de Gud eftersom han är stor och mäktig – men i deras vördnad och beundran finns ingen kärlek eller sann längtan. Bland sina erfarenheter söker de efter smådetaljer som har med sanningen att göra, eller efter några obetydliga mysterier. De flesta människor följer bara andra, de fiskar i grumliga vatten bara för att få välsignelser; de söker inte sanningen och lyder inte heller på riktigt Gud för att få Guds välsignelse. Livet för alla människors tro på Gud är meningslöst och utan värde, och i det finns deras personliga överväganden och strävanden; de tror inte på Gud för att älska Gud, utan för att bli välsignade. Många människor agerar som de vill, gör vad de vill, och tar aldrig hänsyn till Guds intressen, eller om vad de gör är i enlighet med Guds vilja. Sådana människor kan inte ens uppnå sann tro, än mindre kärlek till Gud. Guds väsen är inte bara något som människan skall tro på; det är dessutom något som människan skall älska. Men många av dem som tror på Gud är oförmögna att upptäcka denna ”hemlighet”. Folk vågar inte älska Gud, och det försöker inte heller älska honom. De har aldrig upptäckt att det finns så mycket som är älskvärt hos Gud, de har aldrig upptäckt att Gud är den Gud som älskar människan, och att han är den Gud som människan skall älska. Guds ljuvlighet uttrycks i hans verk: Endast när de upplever hans verk kan människor upptäcka hans ljuvlighet, endast i sina faktiska erfarenheter kan de uppskatta Guds ljuvlighet, och utan att uppleva det i verkliga livet, kan inte någon upptäcka Guds ljuvlighet. Det finns så mycket att älska hos Gud, men utan att faktiskt engagera sig i honom är människor oförmögna att upptäcka det. Det vill säga, om Gud inte hade blivit kött, skulle folk ha varit oförmögna att faktiskt engagera sig i honom, och om de inte hade kunnat engagera sig i honom, skulle de inte heller ha kunnat uppleva hans verk – och deras kärlek till Gud skulle därmed vara befläckad med mycket falskhet och inbillning. Kärleken till Gud i himlen är inte lika verklig som kärleken till Gud på jorden, för människors kunskap om Gud i himlen bygger på deras föreställningar, snarare än på vad de har sett med egna ögon, och vad de personligen har erfarit. När Gud kommer till jorden, kan människor skåda hans faktiska gärningar och hans ljuvlighet, och de kan se hela hans praktiska och normala sinnelag, allt detta tusentals gånger mer verkligt än kunskapen om Gud i himlen. Oavsett hur mycket folk älskar Gud i himlen, finns det inget verkligt i den kärleken, och den är full av mänskliga idéer. Oavsett hur liten deras kärlek till Gud på jorden är, är den kärleken verklig; även om det bara finns en aning av den, är den fortfarande verklig. Gud får folk att känna honom genom verkligt arbete, och genom denna kunskap vinner han deras kärlek. Det är som med Petrus: Om han inte hade levt med Jesus, skulle det ha varit omöjligt för honom att älska Jesus. Hans lojalitet mot Jesus byggde också den på hans förbindelse med Jesus. För att få människan att älska honom, har Gud kommit till människan och lever tillsammans med henne, och allt vad han får människan att se och uppleva är Guds verklighet.

    Gud använder verkligheten och ankomsten av fakta för att göra människor fullkomliga; Guds ord förverkligar en del av hans fullkomning av människor, och detta är vägledningens och vägöppnandets verk. Det vill säga, i Guds ord måste du finna vägen till praktiserande, och måste finna kunskapen om visionerna. Genom att förstå detta, kommer människorna att ha en väg och visioner som de faktiskt praktiserar, och de kommer att kunna bli upplysta genom Guds ord, kunna förstå att dessa saker kommer från Gud, och kunna urskilja mycket. Efter att ha förstått, måste de omedelbart träda in i denna verklighet, och måste använda Guds ord för att tillfredsställa Gud i sina verkliga liv. Gud kommer att vägleda dig i allt, ge dig en praktiserandets väg, få dig att känna att Gud är ljuvlig, och låta dig se att varje steg av Guds verk i dig finns till för att göra dig fullkomlig. Om du vill se Guds kärlek, om du verkligen vill uppleva Guds kärlek, då måste du gå djupt in i verkligheten, du måste gå djupt in i det verkliga livet, och se att allt Gud gör är kärlek, och frälsning, och för att människor skall kunna lämna det orena bakom sig, och för att förfina de ting inom dem som inte tillfredsställer Guds vilja. Gud använder ord att försörja människan med samtidigt som han skapar miljöer i verkliga livet där människor kan få erfarenhet, och om människor äter och dricker mycket av Guds ord, då kan de, när de faktiskt omsätter orden i praktiken, lösa alla svårigheter i livet genom att använda många av Guds ord. Det vill säga, du måste ha Guds ord för att gå djupt in i verkligheten; om du inte äter och dricker Guds ord, och om du står utanför Guds verk, då saknar du en väg i det verkliga livet. Om du aldrig äter eller dricker Guds ord, då blir du förvirrad när något händer dig. Du vet bara att du skall älska Gud, men är oförmögen att göra någon åtskillnad, och har ingen väg till praktiserande; du är rörig och förvirrad, och ibland tror du till och med att du kan tillfredsställa Gud genom att tillfredsställa köttet. Allt detta är resultatet av att du inte äter och dricker Guds ord. Det vill säga, om du står utan hjälp av Guds ord, och bara famlar omkring i verkligheten, då är du i grund och botten oförmögen att finna vägen till praktiserande. Sådana människor förstår helt enkelt inte vad det innebär att tro på Gud, än mindre förstår de vad det innebär att älska Gud. Om du, med hjälp av Guds ords upplysning och vägledning, ofta ber, utforskar och söker, och på så sätt upptäcker vad du borde omsätta i praktiken, finner möjligheter för den Helige Andes verk, verkligen samarbetar med Gud och inte är rörig och förvirrad, då kommer du att ha en väg i det verkliga livet, och du kommer verkligen att tillfredsställa Gud. När du har tillfredsställt Gud, kommer du att ha Guds vägledning inom dig och vara särskilt välsignad av Gud, vilket kommer att ge dig en känsla av åtnjutande: Du kommer att känna dig särskilt hedrad över att du har tillfredsställt Gud, du kommer att kännas dig särskilt ljus inombords, klar och fridfull i ditt hjärta, ditt samvete kommer att vara tröstat och fritt från anklagelser, och du kommer att känna en behaglig känsla inombords när du ser dina bröder och systrar. Det är vad det innebär att åtnjuta Guds kärlek, och endast detta är att verkligen åtnjuta Gud. Människors åtnjutande av Guds kärlek uppnås genom erfarenhet: De får Guds välsignelser genom att uppleva lidande och hur det är att praktisera sanningen. Om du inte säger något annat än att Gud verkligen älskar dig, att Gud har betalat ett högt pris för människorna, att han tålmodigt och vänligt har talat så många ord, och att han alltid räddar människor, då är ditt yttrande av dessa ord bara en sida av att åtnjuta Gud. Ett verkligare åtnjutande skulle vara för folk att praktisera sanningen i sina verkliga liv, med följden att de kommer bli mer fridfulla och klara i sina hjärtan. De kommer att bli så rörda inombords, och känna att Gud är så älskvärd. Du kommer att känna att det pris du har betalat är värt det. Eftersom du har betalat ett stort pris genom dina ansträngningar, kommer du att vara särskilt ljus inombords: Du kommer att känna att du verkligen njuter av Guds kärlek, och förstå att Gud har utfört frälsningens verk i människorna, att hans förfining av människor sker i syfte att rena dem, och att Gud prövar människor för att testa om de verkligen älskar honom. Om du alltid praktiserar sanningen på detta sätt, kommer du att successivt utveckla en tydlig kunskap om mycket av Guds verk, och vid den tidpunkten kommer du alltid att känna att Guds ord som du har framför dig är klara som kristall. Om du tydligt kan förstå många sanningar, kommer du att känna att alla frågor är lätta att genomföra i praktiken, att du kan bemästra det här problemet och övervinna den där frestelsen, och du kommer att upptäcka att ingenting är ett problem för dig, vilket kommer att göra dig fri och befriad. Vid den tidpunkten kommer du att åtnjuta Guds kärlek och Guds sanna kärlek kommer att ha kommit över dig. Gud välsignar dem som har visioner, som har sanningen, som har kunskap och som verkligen älskar honom. Om folk vill skåda Guds kärlek, måste de omsätta sanningen i praktiken i det verkliga livet, de måste vara villiga att uthärda smärta och försaka det som de älskar för att tillfredsställa Gud, och trots tårar i ögonen, måste de fortfarande kunna tillfredsställa Guds hjärta. På detta sätt kommer Gud verkligen att välsigna dig, och om du uthärdar svårigheter som denna, kommer den att följas av den Helige Andes verk. Genom verkliga livet, och genom att uppleva Guds ord, kan människor se Guds ljuvlighet, och endast om de har smakat Guds kärlek kan de verkligen älska honom.

    Ju mer du omsätter sanningen i praktiken, desto mer besitter sanningen dig; ju mer du omsätter sanningen i praktiken, desto mer du besitter du Guds kärlek; och ju mer du omsätter sanningen i praktiken, desto mer välsignad är du av Gud. Om du alltid praktiserar den på detta sätt, kommer du gradvis att upptäcka Guds kärlek i dig, och du kommer att lära känna Gud så som Petrus gjorde: Petrus sade att Gud inte bara har visdomen att skapa himmel och jord och alla ting, utan att han även har visdomen att utföra ett äkta verk i människor. Petrus sade att han inte bara är värd människors kärlek på grund av sin skapelse av himmel och jord och alla ting, utan än mer på grund av sin förmåga att skapa människan, rädda människan, göra människan fullkomlig, och att efterlämna sin kärlek till människan. Petrus sade också att det finns mycket i honom som är värt människans kärlek. Petrus sade till Jesus: ”Förtjänar inte du folkets kärlek för mycket mer än att ha skapat himmel och jord och alla ting? Det finns mer i dig som är älskvärt. Du agerar och rör dig i det verkliga livet, din Ande berör mig inombords, du fostrar mig, du förebrår mig – allt detta är ännu mer värdigt folkets kärlek.” Om du vill se och uppleva Guds kärlek, då måste du utforska och söka i verkliga livet och du måste vara beredd att lägga ditt eget kött åt sidan. Du måste fatta detta beslut. Du måste vara en beslutsam person, som kan tillfredsställa Gud i allt. Du får inte vara lat, åtrå köttets njutningar eller leva för köttet, utan du skall leva för Gud. Det kan komma tillfällen när du inte tillfredsställer Gud. Det beror på att du inte förstår Guds vilja; nästa gång, även om det kommer att kräva mer ansträngning, måste du tillfredsställa honom, och inte tillfredsställa köttet. När du får erfarenheter på det här sättet, kommer du att ha lärt känna Gud. Du kommer att upptäcka att Gud skapade himmel och jord och alla ting, att han har blivit kött så att människor verkligen och faktiskt kan se honom, och verkligen och faktiskt kan umgås med honom, att han kan vandra bland människorna, att hans Ande kan göra människor fullkomliga i verkliga livet och låta dem se hans ljuvlighet och uppleva hans fostran, hans tuktan och hans välsignelser. Om du alltid får erfarenheter på det här sättet, kommer du att vara oskiljaktig från Gud i verkliga livet, och om din relation med Gud en dag upphör att vara normal, kommer du att kunna uppleva förebråelse och känna ånger. När du har ett normalt förhållande till Gud, kommer du aldrig att vilja överge Gud, och om Gud en dag säger att han kommer att överge dig, kommer du att bli rädd och säga att du hellre skulle dö än överges av Gud. Så snart du känner dessa känslor, kommer du att känna att du är oförmögen att överge Gud, och på så sätt kommer du att ha en grundval, och du kommer verkligen att åtnjuta Guds kärlek.

    Folk talar ofta om att låta Gud vara deras liv, men de har ännu inte fått uppleva det i den utsträckningen. Du säger bara att Gud är ditt liv, att han vägleder dig varje dag, att du äter och dricker hans ord varje dag och att du ber till honom varje dag, och så har han blivit ditt liv. Kunskapen hos dem som säger detta är alltför ytlig. Många människor saknar en grundval; Guds ord har planterats inom dem, men de har ännu inte slagit rot, än mindre har de burit någon frukt. I vilken utsträckning har du fått erfarenheter idag? Först nu, efter att Gud har tvingat dig att komma så här långt, känner du att du inte kan överge Gud. Om Gud en dag skulle säga åt dig att ge dig iväg, efter att du har haft erfarenheter till en viss punkt, skulle du inte kunna göra det. Du kommer alltid att känna att du inte kan vara utan Gud inom dig; du kan vara utan make, maka eller barn, utan familj, utan mor eller far, utan köttets njutningar, men du kan inte vara utan Gud. Att vara utan Gud skulle vara som att förlora sitt liv, du kommer inte att kunna leva utan Gud. När du har haft erfarenheter till den här punkten, har du träffat rätt i din tro på Gud och på så sätt har Gud blivit ditt liv. Han kommer att bli grundvalen för din existens, och du kommer aldrig mer att kunna överge Gud. När du har haft erfarenheter i en sådan utsträckning, kommer du att verkligen ha njutit av Guds kärlek, ditt förhållande till Gud kommer att vara nära, Gud kommer att vara ditt liv och din kärlek, och då kommer du att be till Gud och säga: ”O Gud! Jag kan inte överge dig, du är mitt liv. Jag kan vara utan allt annat, men utan dig kan jag inte leva. Detta är människors sanna mognad; detta är det verkliga livet.” Vissa människor har tvingats att komma så långt som de har tills idag: De måste fortsätta vare sig de vill eller inte, och de känner sig alltid som om de befinner sig mellan hammaren och städet. Du måste erfara att Gud är ditt liv, så att om Gud skulle tas ifrån dig skulle det vara som om du miste ditt liv; Gud måste vara ditt liv, och du måste vara oförmögen att överge honom. På detta sätt kommer du faktiskt att ha erfarit Gud, och vid den tidpunkten, när du älskar Gud igen, kommer du verkligen att älska honom, och det kommer att vara en odelad, ren kärlek. En dag när dina erfarenheter är sådana att ditt liv har nått en viss punkt, kommer du att be till Gud, äta och dricka Guds ord, vara oförmögen att överge Gud inom dig, och även om du ville, skulle du inte kunna glömma honom. Gud kommer att ha blivit ditt liv; du kan glömma världen, din hustru och dina barn, men du kommer att ha svårt att glömma Gud. Det är omöjligt, det är ditt sanna liv, och din sanna kärlek till Gud. När människors kärlek till Gud har nått en viss punkt, kommer inte något de älskar i närheten av deras kärlek till Gud. Han är deras främsta kärlek, och på det sättet kan de ge upp allt och vara beredd att acceptera all behandling och beskärning från Gud. När du har uppnått en kärlek till Gud som överträffar allt, kommer du att leva i verkligheten och i Guds kärlek.

    Så snart Gud blir livet inuti människor, blir de oförmögna att överge Gud. Är inte detta Guds gärning? Det finns inget bättre vittnesbörd! Gud har verkat fram till en viss punkt; han har sagt till folk att de skall tjäna och tuktas eller annars dö, och folk har inte dragit sig tillbaka, vilket visar att de har blivit erövrade av Gud. Människor som har sanningen är de som, i sina verkliga erfarenheter, kan stå fasta vid sitt vittnesbörd, stå fasta i sin ståndpunkt, stå på Guds sida utan att någonsin retirera, och ha en normal relation med människor som älskar Gud, och som, när det händer dem saker, kan lyda Gud fullständigt och in i döden. Ditt praktiserande och dina avslöjanden i det verkliga livet är vittnesbörd om Gud, de är människans utlevande och vittnesbördet om Gud, och detta är verkligen att njuta av Guds kärlek; när du har haft erfarenheter till denna punkt, kommer du att ha uppnått de berättigade följderna. Du är i besittning av ett faktiskt utlevande och andra beundrar alla dina handlingar. Ditt utseende är oansenligt, men du lever ut ett liv i verklig fromhet, och när du kommunicerar Guds ord, vägleds du och blir upplyst av honom. Du kan tala Guds vilja genom dina ord, kommunicera verkligheten, och du förstår mycket om att tjäna i anden. Du är uppriktig i ditt tal, du är anständig och ärlig, icke-konfronterande och värdig, du kan lyda Guds ordningar och stå fast vid ditt vittnesbörd när saker händer dig, och du är lugn och samlad oavsett vad du sysslar med. Denna typ av person har verkligen sett Guds kärlek. Vissa människor är fortfarande unga, men de agerar som en medelålders person; de är mogna, besatta av sanningen och beundrade av andra – och det är dessa människor som har vittnesbördet, och de är en manifestation av Gud. Det vill säga, när de har haft erfarenheter till en viss punkt, kommer de att ha en inre insikt om Gud, och deras yttre sinnelag kommer också att stabiliseras. Många människor praktiserar inte sanningen, och står inte fasta i sitt vittnesbörd. I sådana människor finns det ingen kärlek till Gud, eller vittnesbörd om Gud, och dessa är de människor som är mest avskydda av Gud. De äter och dricker Guds ord, men vad de uttrycker är Satan, och de tillåter att Guds ord smädas av Satan. Hos människor som dessa finns det inga tecken på Guds kärlek; allt de uttrycker är av Satan. Om ditt hjärta alltid är tillfreds inför Gud, om du är alltid uppmärksam på människor och saker runt omkring dig och vad som händer runt omkring dig, om du är uppmärksam på Guds börda, och om du alltid vördar Gud i ditt hjärta, då kommer Gud ofta att upplysa dig inombords. I kyrkan finns det människor som är ”övervakare”, som särskilt iakttar andras brister och sedan lär sig och kopierar dem. De är oförmögna att göra åtskillnad, de hatar inte synden och de varken avskyr eller äcklas av det som hör till Satan. Sådana människor är fyllda av det som hör till Satan, och de kommer till sist att bli helt övergivna av Gud. Ditt hjärta bör alltid vara vördnadsfullt inför Gud, du bör vara måttlig i ord och handling, och aldrig vilja motsätta dig eller reta upp Gud. Du bör aldrig låta Guds verk i dig vara förgäves, eller låta alla svårigheter du har uthärdat och allt som du har praktiserat gå om intet. Du måste vara beredd att arbeta hårdare och att älska Gud mer på vägen framåt. Det är dessa människor som har en vision som sin grundval. Det är dessa människor som söker utveckling.

    Om människor tror på Gud och upplever Guds ord, med ett hjärta som vördar Gud, då kan Guds frälsning och Guds kärlek synas i dem. Dessa människor kan vittna om Gud, de lever ut sanningen och vad de vittnar är också sanningen, vad Gud är och Guds sinnelag, och de lever mitt i Guds kärlek och har sett Guds kärlek. Om människor vill älska Gud, måste de smaka och se Guds ljuvlighet; endast då kan ett hjärta som älskar Gud väckas till liv i dem, ett hjärta som är villigt att lojalt ge av sig själv för Gud. Gud får inte människor att älska honom genom ord och uttryck, eller deras fantasi, och han tvingar inte människor att älska honom. Istället får han dem att älska honom på eget bevåg, och han får dem att se ljuvligheten i hans verk och yttranden, varefter det föds en kärlek till Gud inom dem. Endast på detta sätt kan människor verkligen vittna om Gud. Människor älskar inte Gud för att andra har uppmanat dem att göra det, inte heller är det en tillfällig känslomässig ingivelse. De älskar Gud för att de har sett hans ljuvlighet, de har sett att det finns så mycket av honom som är värdigt människors kärlek, för att de har sett Guds frälsning, vishet och hans underbara gärningar – och därför lovprisar de verkligen Gud och längtar verkligen efter honom, och inom dem väcks en sådan hänförelse att de inte skulle kunna överleva utan att vinna Gud. Anledningen till att de som verkligen vittnar om Gud är i stånd att ge ett genljudande vittnesbörd om honom är att deras vittnesbörd vilar på en grundval av sann kunskap och verklig längtan efter Gud. Det beror inte på en känslomässig ingivelse, utan på kunskap om Gud och hans sinnelag. Eftersom de har lärt känna Gud, känner de att de verkligen måste vittna om Gud, och få alla dem som längtar efter Gud att lära känna honom, och bli medvetna om Guds ljuvlighet och äkthet. Likt deras kärlek till Gud, är deras vittnesbörd spontant, äkta och har verklig betydelse och värde. Det är inte passivt, tomt och meningslöst. Anledningen till att bara de som verkligen älskar Gud har mest värde och mening i sina liv, och att det bara är de som verkligen tror på Gud, är att dessa människor lever i Guds ljus, de kan leva för Guds verk och förvaltning; de lever inte i mörker, utan i ljuset; de lever inte meningslösa liv, utan liv som har välsignats av Gud. Endast de som älskar Gud kan vittna om Gud, endast dessa är Guds vittnen, endast dessa är välsignade av Gud och kan ta emot Guds löften. De som älskar Gud är Guds förtrogna, de är det folk som är älskat av Gud och kan åtnjuta välsignelserna tillsammans med Gud. Det är bara sådana personer som kommer att leva i evighet, och endast de kommer att för alltid att leva under Guds omsorg och skydd. Gud är för människan att älska, och han är värd alla människors kärlek, men alla människor är inte kapabla att älska Gud, vittna om Gud och inneha makt tillsammans med Gud. Eftersom de kan vittna om Gud, och ägna alla sina ansträngningar åt Guds verk, kan de som verkligen älskar Gud gå vart som helst under himlen utan att någon vågar motsätta sig dem, och de kan utöva makt på jorden och härska över hela Guds folk. Dessa människor har kommit samman från hela världen, de talar olika språk och har olika hudfärger, men deras tillvaro har samma mening, de har alla ett hjärta som älskar Gud, alla bär de samma vittnesbörd, och har samma beslutsamhet och samma önskan. De som älskar Gud kan vandra fritt över hela världen; de som vittnar om Gud kan färdas genom universum. Dessa människor är älskade av Gud, de är välsignade av Gud, och de kommer för evigt att leva i hans ljus.

Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

    Under den period som Petrus tillbringade tillsammans med Jesus såg han många älskvärda karaktärsdrag hos Jesus, många egenskaper som är värda att efterlikna och många som uppfyllde honom. Trots att Petrus på många sätt såg Guds väsen i Jesus – och såg många älskvärda egenskaper – kände han till en början inte Jesus. Petrus började följa Jesus när han var tjugo år gammal och han fortsatte med det i sex år. Under den tiden lärde han aldrig känna Jesus, men han var villig att följa honom på grund av sin beundran för honom. När Jesus talade till honom för första gången, vid Galileiska sjöns strand, frågade han: ”Simon, Jonas son, vill du följa mig?” Petrus sade: ”Jag måste följa den som den himmelske Fadern har sänt. Jag måste erkänna den som är utvald av den Helige Ande. Jag skall följa dig.” Vid den tiden hade Petrus hört talas om en man som hette Jesus, den störste av profeterna, Guds älskade Son, och Petrus hoppades ständigt på att finna honom och få chansen att se honom (för det var på det sättet som den Helige Ande ledde honom). Fastän han aldrig hade sett honom och endast hade hört rykten om honom, växte gradvis en längtan och en vördnad för Jesus i hans hjärta, och han längtade ofta efter att en dag få se Jesus. Och hur kallade Jesus på Petrus? Han hade också hört talas om en man som kallades Petrus, och det var inte den Helige Ande som anvisade honom: ”Gå till Galileiska sjön, där finns det en som kallas Simon, Jonas son.” Jesus hörde någon säga att det fanns en Simon, Jonas son, att folk hade hört honom predika, att han också predikade evangeliet om himmelriket och att alla de som hörde honom rördes till tårar. Efter att ha hört det följde Jesus den personen och gav sig av mot Galileiska sjön; när Petrus hade accepterat Jesu kallelse följde han honom.

    Under den tid han följde Jesus hade han många uppfattningar om honom och han bedömde honom alltid utifrån sitt eget perspektiv. Trots att han hade en viss förståelse av Anden var inte Petrus särskilt upplyst, därav hans ord: ”Jag måste följa den som den himmelske Fadern har sänt. Jag måste erkänna den som är utvald av den Helige Ande.” Han förstod inte vad Jesus gjorde och han tog inte emot någon upplysning. Efter att ha följt honom en tid växte hans intresse för vad han gjorde och sade, och för Jesus själv. Han började känna att Jesus inspirerade till både tillgivenhet och aktning; han tyckte om att umgås med honom och att förbli vid hans sida, och att lyssna till Jesu ord gav honom näring och hjälp. Under den tid han följde Jesus iakttog Petrus honom och tog till sig allt om hans liv: hans handlingar, ord, rörelser och uttryck. Han fick en ingående förståelse för att Jesus inte var lik vanliga människor. Fastän hans mänskliga utseende i högsta grad var vardagligt, var han full av kärlek, medkänsla och överseende för människan. Allt han gjorde eller sade var till stor hjälp för andra, och vid hans sida såg och lärde sig Petrus saker som han aldrig hade sett eller förstått förut. Han såg att fastän Jesus varken hade en storslagen kroppsbyggnad eller en ovanlig medmänsklighet, hade han sannerligen en ovanlig och enastående utstrålning. Trots att Petrus inte helt kunde förklara det, kunde han se att Jesus agerade annorlunda jämfört med alla andra, för han gjorde saker på ett helt annat sätt än vanliga människor. Utifrån sin tid i förbindelse med Jesus insåg Petrus också att hans karaktär var annorlunda mot den hos en vanlig människa. Han agerade alltid orubbligt och utan brådska, överdrev eller bagatelliserade aldrig ett ämne, och levde sitt liv på ett sätt som var både normalt och beundransvärt. Jesus var fyndig och intagande i samtal, öppen och gladlynt men ändå lugn, och han förlorade aldrig sin värdighet när han utförde sitt verk. Petrus såg att Jesus ibland var tystlåten och andra gånger talade oavbrutet. Emellanåt var han så glad att han blev livlig och lättrörlig som en duva, och andra gånger så ledsen att han inte talade alls, som om han var en väderbiten moder. Ibland fylldes han av ilska, likt en modig soldat som ger sig iväg för att döda fiender, stundtals till och med som ett rytande lejon. Ibland skrattade han; andra gånger bad han och grät. Oavsett hur Jesus agerade kom Petrus att hysa en gränslös kärlek och respekt för honom. Jesu skratt fyllde honom med glädje; hans sorg störtade honom i bedrövelse, hans ilska skrämde honom, medan hans barmhärtighet, förlåtelse och stränghet fick honom att verkligen älska Jesus, och utveckla en sann vördnad och längtan efter honom. Givetvis kom Petrus endast gradvis till insikt om allt detta när han hade levt vid Jesu sida under några år.

    Petrus var en särskilt förståndig man, född med ett naturligt intellekt, men han gjorde många dåraktiga saker medan han följde Jesus. Från början hade han vissa föreställningar om Jesus. Han frågade: ”Folk säger att du är en profet, så när du var åtta år och gammal nog att förstå saker, visste du då att du var Gud? Visste du att du hade blivit avlad av den Helige Ande?” Jesus svarade: ”Nej, det gjorde jag inte! Framstår inte jag som en väldigt vanlig person för dig? Jag är likadan som alla andra. Den person som Fadern sänder är en vanlig person, inte en enastående. Och fastän det verk jag gör representerar min himmelske Fader, kan inte min avbild, min person och mitt kött fullt ut företräda min himmelske Fader, utan endast en del av honom. Trots att jag kom från Anden är jag ändå en normal person och min Fader sände mig till jorden som en vanlig person, inte en enastående.” Det var först när Petrus hörde detta som han fick en viss förståelse för Jesus. Och det var först efter att han hade genomlevt otaliga timmar av Jesu gärning, av hans undervisning, hans herdeskap och hans stöd, som han fick en mycket djupare förståelse. Under sitt trettionde levnadsår berättade Jesus för Petrus om sin förestående korsfästelse, att han hade kommit för att utföra korsfästelsens verk för att friköpa hela mänskligheten. Han berättade också för honom att Människosonen skulle uppstå igen, tre dagar efter korsfästelsen, och att han då skulle visa sig för folket under fyrtio dagar. Petrus blev ledsen när han hörde detta, men han kom allt närmare Jesus när han tog till sig hans ord. Efter att ha upplevt detta en tid insåg Petrus att allt Jesus gjorde var av Guds väsen, och han kom att tycka att Jesus var synnerligen älskvärd. Det var först när han förstod detta som den Helige Ande upplyste honom inifrån. Då vände sig Jesus till sina lärjungar och andra följeslagare och frågade: ”Johannes, vem säger du att jag är?” Johannes svarade: ”Du är Mose.” Han vände sig till Lukas: ”Och du, Lukas, vem säger du att jag är?” Lukas svarade: ”Du är den störste av profeterna.” Då frågade han en syster: ”Vem säger du att jag är?” Systern svarade: ”Du är den störste av profeterna, som talar många ord från evighet till evighet. Ingen annans profetior är så mäktiga som dina; inte heller är någon annans visdom mer fullständig. Du är en profet.” Då vände sig Jesus till Petrus och frågade: ”Petrus, vem säger du att jag är?” Petrus svarade: ”Du är Kristus, den levande Gudens Son. Du kommer från himlen, du tillhör inte jorden och du är inte detsamma som en av Guds skapelser. Vi är på jorden och du är här hos oss, men du tillhör himlen. Du tillhör inte världen och du tillhör inte jorden.” Det var genom hans erfarenhet som den Helige Ande upplyste honom, vilket gjorde det möjligt för honom att förstå detta. Efter den här upplysningen beundrade han allt det som Jesus hade gjort i ännu högre grad. Han såg på honom som än mer älskvärd och i sitt hjärta var han alltid motvillig mot att skiljas från Jesus. Så när Jesus för första gången uppenbarade sig för Petrus efter att han hade korsfästs och uppstått utropade Petrus med sällsynt glädje: ”Herre! Du är uppstånden!” Gråtande fångade han sedan en oerhört stor fisk, tillagade den och serverade Jesus. Jesus log, men sade inget. Trots att Petrus visste att Jesus hade uppstått, förstod han inte mysteriet med det. När han gav Jesus fisken att äta avvisade Jesus inte den, men talade inte heller eller satte sig ned för att äta, utan försvann istället plötsligt. Det kom som en oerhörd chock för Petrus, och det var först då som han förstod att den uppståndne Jesus var annorlunda än den tidigare Jesus. När Petrus insåg detta blev han bedrövad, men han hämtade också tröst från vetskapen att Herren hade fullbordat sin uppgift. Han visste att Jesus hade fullbordat sin uppgift, att hans tid tillsammans med människorna var över och att människorna från och med nu måste vandra sin egen väg. Jesus hade en gång sagt till honom: ”Du måste också dricka ur den bittra kalken som jag har druckit ur (han sade detta efter sin uppståndelse), du måste vandra den väg jag har vandrat, du måste ge upp ditt liv för mig.” På den tiden, till skillnad från idag, tog inte verket formen av ett samtal ansikte mot ansikte. Under nådens tidsålder var den Helige Andes verk mycket dolt, och Petrus led stort besvär, och stundtals gick det så långt att han utropade: ”Gud! Jag har inget annat än det här livet. Fastän det inte är värt mycket för dig, vill jag tillägna dig det. Trots att människor inte är värdiga att älska dig, och deras kärlek och hjärtan är odugliga, tror jag att du kan se avsikten i människors hjärtan. Även om människors kroppar inte kan få ditt godkännande önskar jag att du skulle ta emot mitt hjärta.” När han hade yttrat den här bönen blev han uppmuntrad, särskilt när han bad: ”Jag ska tillägna mitt hjärta helt och hållet till Gud. Fastän jag inte kan göra något för Gud, skall jag göra honom belåten och fullständigt hänge mig åt honom. Jag tror att Gud måste se till mitt hjärta.” Han sade: ”Jag ber inte om något annat i mitt liv än att mina kärleksfulla tankar om Gud och mitt hjärtas längtan skall tas emot av Gud. Jag var tillsammans med Herren Jesus under så lång tid, men jag älskade honom aldrig, detta är min största skuld. Fastän jag stannade hos honom, kände jag honom inte, och jag sade till och med respektlösa saker bakom hans rygg. När jag tänker på detta känner jag mig ännu mer i skuld till Herren Jesus.” Han bad alltid på det här sättet. Han sade: ”Jag är mindre än stoft. Jag kan inte göra något annat än att tillägna detta trofasta hjärta till Gud.”

    Det var ett klimax i Petrus upplevelser när hans kropp var nästan helt nedbruten, men Jesus uppmuntrade honom inifrån. Och han visade sig för honom vid ett tillfälle. När Petrus led oerhört och hans hjärta var förkrossat, instruerade Jesus honom: ”Du var med mig på jorden och jag var här med dig. Och fastän vi tidigare var tillsammans i himlen, så hör den trots allt till den andliga världen. Nu har jag återvänt till den andliga världen och du är på jorden. För jag tillhör inte jorden, och trots att du inte heller tillhör jorden, måste du fullgöra din uppgift där. Eftersom du är en tjänare måste du göra din plikt efter bästa förmåga.” Petrus blev tröstad av att höra att han kunde återvända till Guds sida. När Petrus plågades så till den grad att han nästan var sängliggande kände han samvetskval som fick honom att säga: ”Jag är så fördärvad, jag kan inte göra Gud belåten.” Jesus visade sig för honom och sade: ”Petrus, kan det vara så att du har glömt det beslut du en gång fattade inför mig? Har du verkligen glömt allt jag har sagt? Har du glömt det beslut du en gång fattade om mig?” Petrus såg att det var Jesus och reste sig upp från sängen, och Jesus tröstade honom: ”Jag tillhör inte jorden, det har jag redan förklarat för dig – du måste förstå det, men har du glömt en annan sak som jag berättade för dig? ’Du tillhör inte jorden, och du tillhör inte världen.’ Just nu finns det arbete som du behöver göra, du kan inte bedrövas så här, du kan inte lida så här. Fastän människor och Gud inte kan samexistera i samma värld, så har jag mitt arbete och du har ditt, och en dag när ditt arbete är avslutat kommer vi att vara tillsammans i samma rike, och jag skall leda dig så att du för alltid är hos mig.” Petrus blev tröstad och uppmuntrad av att höra detta. Han visste att det här lidandet var något som han måste uthärda och uppleva, och från den stunden var han inspirerad. Jesus visade sig särskilt för honom vid varje avgörande skede. Han gav honom särskild upplysning och vägledning, och uträttade mycket arbete inom honom. Och vad ångrade Petrus mest? Jesus ställde en annan fråga till Petrus (fastän det inte har nedtecknats på det här sättet i Bibeln), kort efter att Petrus hade sagt ”Du är den levande Gudens Son”, och den frågan var: ”Petrus! Har du någonsin älskat mig?” Petrus förstod vad han menade och sade: ”Herre! En gång i tiden älskade jag Fadern i himlen, men jag erkänner att jag aldrig har älskat dig.” Jesus sade då: ”Om människor inte älskar Fadern i himlen, hur skall de kunna älska Sonen på jorden? Och om människor inte älskar Sonen som Gud Fader har sänt, hur skall de kunna älska Fadern i himlen? Om människor verkligen älskade Sonen på jorden skulle de sannerligen älska Fadern i himlen.” När Petrus hörde detta insåg han sin brist. Han ångrade sig alltid, till den grad att han började gråta, över att han hade sagt: ”En gång i tiden älskade jag Fadern i himlen, men jag har aldrig älskat dig.” Efter Jesu uppståndelse och himmelsfärd kände han ännu mer ånger och sorg över de orden. När han tänkte på sitt tidigare arbete och sin nuvarande betydelse vände han sig ofta till Jesus i bön, ständigt med en känsla av ånger och skuld över att han inte hade tillgodosett Guds begäran, och inte levde upp till Guds norm. De här frågorna blev hans tyngsta börda. Han sade: ”En dag skall jag tillägna dig allt jag har och allt jag är; jag skall ge dig det som är mest värdefullt, vad det än är.” Han sade: ”Gud! Jag har bara en tro och bara en kärlek. Mitt liv är inte värt något, och min kropp är inte värd något. Jag har bara en tro och bara en kärlek. Jag har tron på dig i mitt sinne och kärleken till dig i mitt hjärta; dessa två, inget annat, är allt jag har att ge dig.” Petrus blev storligen uppmuntrad av Jesu ord, för innan han korsfästes hade Jesus sagt till honom: ”Jag tillhör inte den här världen, och inte heller du tillhör den här världen.” Senare, när Petrus nådde en punkt då han led stor smärta, påminde Jesus honom: ”Petrus, har du glömt? Jag tillhör inte världen, och det var endast på grund av mitt verk som jag gav mig av tidigare. Du tillhör inte heller världen, har du glömt det? Jag har berättat det för dig två gånger, minns du inte?” Petrus hörde honom och sade sedan: ”Jag har inte glömt!” Jesus sade då: ”Tidigare tillbringade du en lycklig tid med mig i himlen och en tidsrymd vid min sida. Du saknar mig och jag saknar dig. Fastän de som är skapade inte ens är värda att nämnas för mig, hur skulle jag kunna undvika att älska en som är så oskyldig och älskvärd? Har du glömt mitt löfte? Du måste finna dig i mitt uppdrag på jorden och fullgöra den uppgift som jag har anförtrott åt dig. En dag skall jag förvisso föra dig till min sida.” Efter att ha hört detta blev Petrus ännu mer uppmuntrad och han fick ytterligare inspiration, så att han, när han korsfästes, kunde säga: ”Gud! Jag kan inte älska dig nog! Även om du ber mig att dö, kan jag ändå inte älska dig nog! Varthelst du sänder min själ, oavsett om du uppfyller dina löften eller inte och vadhelst du gör efteråt, så älskar jag dig och tror på dig.” Det han höll fast vid var sin tro och sann kärlek.

    En kväll befann sig flera av lärjungarna, däribland Petrus, i fiskebåten. De var alla tillsammans med Jesus och Petrus ställde en väldigt naiv fråga till Jesus: ”Herre! Jag har under en väldigt lång tid haft en fråga som jag skulle vilja ställa till dig.” Jesus svarade: ”Ställ din fråga!” Då frågade Petrus: ”Var det som utfördes under lagens tidsålder ditt verk?” Jesus log, som om han sade: ”Detta barn, så naiv han är!” Sedan fortsatte han avsiktligt: ”Det var inte mitt, utan Jehovas och Moses verk.” Petrus hörde detta och utbrast: ”Å! Så det var inte ditt verk.” När Petrus hade sagt detta, talade inte Jesus mer. Petrus tänkte för sig själv: ”Det var inte du som gjorde det, så det är inte konstigt att du har kommit för att upphäva lagen, eftersom det inte var ditt verk.” Hans hjärta var också lättat. Efteråt förstod Jesus att Petrus var ganska naiv, men eftersom han inte hade någon insikt vid den tiden, ville Jesus inte säga någonting annat eller motbevisa honom rakt på sak. En gång predikade Jesus i en synagoga, och många människor var närvarande, inklusive Petrus, för att höra honom förkunna. Jesus sade: ”Den som kommer att komma från evighet till evighet skall utföra försoningens verk i nådens tidsålder, att friköpa hela mänskligheten från synden, men han kommer inte att begränsas av några bestämmelser när han leder människan bort från synden. Han kommer att överge lagen och gå in i nådens tidsålder. Han kommer att friköpa hela mänskligheten. Han kommer att ta ett kliv framåt från lagens till nådens tidsålder, men trots det finns det inte någon som känner honom, han som kom från Jehova. Det verk som Mose gjorde var givet av Jehova; Mose skrev ned lagen på grund av det verk som Jehova hade gjort.” När detta var sagt, fortsatte han: ”De som avskaffar de bud som hör till nådens tidsålder under loppet av nådens tidsålder kommer att drabbas av en katastrof. De måste stå i templet och ta emot Guds förstörelse, och eld skall komma över dem.” När Petrus hade lyssnat färdigt på detta, fick han en slags reaktion. Under en del av hans upplevelser hade Jesus varit en herde och ett stöd för Petrus, och talat öppenhjärtigt med honom, vilket gav Petrus en något bättre förståelse av Jesus. När Petrus tänkte på Jesu predikan den dagen, på den fråga han hade ställt till honom när de var i fiskebåten, på svaret som Jesus hade givit och på hur han hade skrattat, då förstod han allt. Efteråt upplyste den Helige Ande Petrus, och det var endast med hjälp av detta som han förstod att Jesus var den levande Gudens Son. Petrus förståelse kom från den Helige Andes upplysning, men det fanns en utveckling i hans förståelse. Det var genom att ställa frågor, höra Jesus predika och genom att få ta del av Jesu särskilda gemenskap och särskilda herdeskap, som Petrus insåg att Jesus var den levande Gudens Son. Det skedde inte över en natt; det var en process, och detta blev en hjälp för honom i hans senare erfarenheter. Varför utförde inte Jesus fulländningens verk i andra människor, utan endast i Petrus? Det berodde på att endast Petrus förstod att Jesus var den levande Gudens Son, något som ingen annan kände till. Även om det fanns många lärjungar som fick veta mycket under den tid de följde honom, så var deras kunskap ytlig. Det var därför Petrus valdes ut av Jesus som förebild för fulländningens verk. Det som Jesus sedan sade till Petrus är samma sak som han säger till människor idag, vars kunskap och inträde i livet måste nå upp till Petrus nivå. Det är i enlighet med detta krav och denna väg som Gud kommer att fullända var och en. Varför måste människor i dag ha verklig tro och sann kärlek? Det som Petrus upplevde måste också ni uppleva, de frukter som Petrus vann från sina upplevelser måste också uppenbaras i er och den smärta som Petrus led måste ni säkerligen också genomlida. Den väg ni vandrar är densamma som den Petrus vandrade. Den smärta ni plågas av är smärtan som Petrus plågades av. När ni tar emot härlighet och när ni lever ett verkligt liv, då lever ni ut Petrus förebild. Vägen är densamma, och det är i enlighet med detta som man blir fulländad. Men kalibern på dagens människor är bristfällig i jämförelse med Petrus, för tiderna har förändrats, och med dem omfattningen på fördärvelsen. Och även Judéen var ett rike med lång historia och en uråldrig kultur. Så ni måste försöka förbättra er kaliber.

    Petrus var en mycket klok person, angelägen i allt han gjorde, och även mycket ärlig. Han drabbades av många motgångar. Han kom i kontakt med samhället vid fjorton års ålder och gick i skolan även om han också ofta gick till synagogan. Han var mycket entusiastisk och var alltid beredd att delta i möten. Vid den tiden hade Jesus ännu inte officiellt påbörjat sitt verk. Det var bara början på nådens tidsålder. Petrus började komma i kontakt med religiösa figurer när han var fjorton år gammal. Då han var arton stod han i kontakt med den religiösa eliten, men när han upptäckte det religiösa kaos som rådde bakom kulisserna, lämnade han dem. När han upptäckte hur listiga, sluga och indragna i stridigheter dessa människor var, blev han oerhört äcklad (det var så den Helige Ande verkade vid den tiden, för att fullända honom; Anden satte honom i rörelse och utförde ett särskilt verk i honom), och därför lämnade han synagogan vid arton års ålder. Hans föräldrar förföljde honom och ville inte låta honom tro (de tillhörde djävulen och hade ingen tro). Till sist lämnade Petrus hemmet och reste dit han ville, fiskade och predikade i två år, och var under den tiden också ledare för en hel del personer. Nu bör du tydligt kunna se den väg som Petrus tog. Om du har sett detta tydligt, då har du fastställt det verk som utförs idag, så du borde inte klaga, vara passiv eller längta efter något. Du bör uppleva Petrus sinnesstämning vid den tiden: Han drabbades av bedrövelse; han bad inte längre om en framtid eller någon slags välsignelse. Han sökte inte efter vinst, lycka, berömmelse eller förmögenhet i världen, och försökte bara leva ett verkligt meningsfullt liv, vilket var att återgälda Guds kärlek och tillägna det han mest värdefulla han ägde till Gud. Då skulle han vara tillfreds i sitt hjärta. Han bad ofta till Jesus med orden: ”Herre Jesus Kristus, en gång älskade jag dig, men jag älskade dig inte helt och fullt. Fastän jag sade att jag har förtroende för dig, älskade jag dig aldrig med ett hängivet hjärta. Jag såg bara upp till dig, beundrade dig och saknade dig, men jag älskade dig aldrig eller hade ett verkligt förtroende för dig.” Han bad alltid om att kunna följa sitt beslut. Han uppmuntrades hela tiden av Jesu[a] ord och omformade dem till motivation. Senare, efter en tid av erfarenheter, prövade Jesus honom, genom att förmå Petrus att längta än mer efter honom. Han sade: ”Herre Jesus Kristus! Som jag saknar dig och längtar efter att få se dig. Jag saknar för mycket, och kan inte kompensera för din kärlek. Jag ber dig att snart ta mig härifrån. När kommer du att behöva mig? När kommer du att ta mig härifrån? När kommer jag åter igen att få skåda ditt ansikte? Jag vill inte leva längre i den här kroppen, fortsätta bli fördärvad, men jag vill inte heller göra mer motstånd. Jag är beredd att tillägna allt jag har till dig så snart jag kan, och jag vill inte göra dig ännu mer ledsen.” På det här sättet bad han, men han visste inte då vad Jesus skulle fullända i honom. Under prövningens vånda uppenbarade sig Jesus åter för honom och sade: ”Petrus, jag vill göra dig fullkomlig, så att du blir en bit frukt, som utgör kristalliseringen av min fulländning av dig, något som Jag kommer att kunna glädjas åt. Kan du verkligen vittna för mig? Har du gjort vad jag ber dig att göra? Har du levt ut de ord som jag har talat? En gång älskade du mig, men fastän du älskade mig, har du levt ut mig? Vad har du gjort för mig? Du erkänner att du inte är värdig min kärlek, men vad har du gjort för mig?” Petrus såg att han inte hade gjort något för Jesus och han mindes sin tidigare ed att ge sitt liv för Gud. Därmed klagade han inte längre, och efter detta blev hans böner mycket bättre. Han bad och sade: ”Herre Jesus Kristus! En gång lämnade jag dig, och du lämnade också mig en gång. Vi har både tillbringat tid åtskilda och tillsammans med varandra. Men du älskar mig mer än allt annat. Jag har vid upprepade tillfällen gjort motstånd mot dig och om och om igen gjort dig ledsen. Hur skall jag kunna glömma sådana saker? Det verk du har gjort i mig och det som du har anförtrott mig har jag alltid i åtanke. Jag kommer aldrig att glömma det. Jag har gjort mitt bästa med det verk du har utfört i mig. Du vet vad jag kan göra och du vet än mer vilken roll jag kan spela. Din vilja är min lag och jag kommer att tillägna allt jag har till dig. Bara du vet vad jag kan göra för dig. Fastän Satan lurade mig så grundligt och jag gjorde uppror mot dig, tror jag inte att du minns mig för de överträdelserna eller att du behandlar mig utifrån dem. Jag vill tillägna dig hela mitt liv. Jag ber inte om något, och jag har inte heller andra förväntningar eller planer; jag vill bara handla i enlighet med din avsikt och göra din vilja. Jag kommer att dricka av din bittra kalk, och jag står till ditt förfogande.”

    Ni måste ha klart för er vilken väg ni vandrar, vilken väg ni skall ta i framtiden, vad det är som Gud kommer att fullända och vad som har anförtrotts åt er. En dag kommer ni kanske att prövas, och om ni då kan hämta inspiration från Petrus upplevelser, visar det att ni verkligen vandrar Petrus väg. Petrus berömdes av Gud för sin sanna tro och kärlek, och för sin lojalitet mot Gud. Och det var på grund av hans ärlighet och längtan efter Gud i sitt hjärta som Gud gjorde honom fulländad. Om du verkligen har samma kärlek och tro som Petrus, då kommer Jesus säkerligen att göra dig fullkomlig.

Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

    Det är himlens lag och jordens princip att tro på Gud och känna Gud, och idag – i en tidsålder då den inkarnerade Guden själv uträttar sitt verk – är det en särskilt gynnsam tid att känna Gud. Att tillfredsställa Gud är något som uppnås genom att man bygger på grunden att förstå Guds vilja, och för att kunna förstå Guds vilja är det nödvändigt att ha viss kunskap om Gud. En sådan kunskap om Gud är den vision som måste finnas hos den som tror på Gud; den är underlaget för människans tro på Gud. Utan den kunskapen skulle människans tro på Gud existera i ett vakuum, mitt i en tom teori. Även om föresatsen hos sådana människor är att följa Gud, kommer de inte att vinna någonting. Alla dessa som inte vinner något på den linjen är de som kommer att bli utgallrade – de är alla parasiter. Oavsett vilket steg i Guds verk som du upplever bör det åtföljas av en mäktig vision. Annars skulle det bli svårt för dig att acceptera alla stegen i det nya verket, för Guds nya verk ligger bortom det som människan kan föreställa sig och bortom gränsen för hennes fattningsförmåga. Och utan en herde som vaktar människan, utan en herde till att ta del av gemenskapen kring visioner, saknar människan därför förmåga att acceptera detta nya verk. Om människan inte kan anta visioner kan hon inte lyda Guds nya verk, och om människan inte kan lyda Guds nya verk kommer hon inte att kunna förstå Guds vilja, och då är hennes kunskap om Gud inget värd. Innan människan utför Guds ord måste hon känna till Guds ord, det vill säga hon måste förstå Guds vilja; endast på det viset kan Guds ord utföras korrekt och i enlighet med Guds vilja. Detta är något som måste finnas hos alla som söker sanningen, och det är också den process som alla som vill känna Gud måste gå igenom. Processen med att lära känna Guds ord är processen med att lära känna Gud, och även processen med att lära känna Guds verk. Att känna till visioner handlar därför inte bara om att känna till mänskligheten hos den inkarnerade Guden, utan innebär också att känna till ordet och Guds verk. Av Guds ord får människor insikt i Guds vilja, och av Guds verk lär de känna Guds sinnelag och vad Gud är. Tron på Gud är första steget mot att känna Gud. Processen med att gå från denna inledande tro på Gud till den mest djupt förankrade tro på honom är processen med att lära känna Gud och processen med att uppleva Guds verk. Om du bara tror på Gud för sakens egen skull, och inte för att lära känna honom, finns det ingen verklighet i din tro och din tro kan inte bli ren – därom råder ingen tvekan. Om människan gradvis lär känna Gud under tiden som hon upplever Guds verk, kommer hennes sinnelag gradvis att förändras och hennes tro bli allt mer sann. När människan är framgångsrik i sin tro på Gud kommer hon på så sätt att ha vunnit Gud fullt ut. Anledningen till att Gud gick så långt för att bli kött för andra gången och själv uträtta sitt verk var att människan skulle kunna känna honom och se honom. Att känna Gud[a] är den sluteffekt som ska uppnås när Guds verk fullbordas, det är det sista Gud begär av mänskligheten. Skälet till att han gör det är hans slutliga vittnesbörd; det är för att människan slutligen helt ska kunna vända sig till honom som han utför sitt verk. Människan kan bara börja älska Gud genom att känna Gud, och för att älska Gud måste hon känna honom. Oavsett hur hon söker och vad hon söker att vinna måste hon ha förmåga att nå kunskap om Gud. Endast på det sättet kan människan tillfredsställa Guds hjärta. Endast genom att känna Gud kan människan ha en sann tro på honom, och endast genom att känna Gud kan hon i sanning vörda och lyda Gud. De som inte känner Gud kommer aldrig att nå fram till sann lydnad och vördnad för Gud. Att känna Gud innebär att känna hans sinnelag, förstå hans vilja och veta vad han är. Vilka aspekter man än lär känna förutsätter de alla att människan betalar ett pris, och de förutsätter den vilja att lyda som ingen kan gå utan om de vill följa ända fram till slutet. Guds verk är för oförenligt med människans föreställningar, det är för svårt för människan att förstå Guds sinnelag och vad Gud är, och allt som Gud säger och gör är för obegripligt för människan: Om människan vill följa Gud och ändå är ovillig att lyda honom vinner människan ingenting. Från världens skapelse och fram till idag har Gud gjort mycket arbete som är obegripligt för människan och som människan har haft svårt att acceptera, och Gud har talat mycket som gör det svårt för människans föreställningar att läka. Men han har aldrig upphört med sitt verk på grund av att människan har haft för stora svårigheter; han har snarare fortsatt verka och tala, och även om ett stort antal ”krigare” har slagits ut, uträttar han vidare sitt verk och väljer oupphörligen den ena gruppen efter den andra av människor som är villiga att underkasta sig hans nya verk. Han hyser inget medlidande med dessa fallna ”hjältar” och uppskattar i stället dem som godtar hans nya verk och ord. Men i vilket syfte arbetar han på det sättet, steg för steg? Varför eliminerar han alltid vissa människor och väljer andra? Hur kommer det sig att han alltid tillämpar en sådan metod? Målet med hans verk är att människan ska få känna honom och följaktligen vinnas av honom. Principen med hans verk är att arbeta med dem som kan underkasta sig det han gör idag, inte arbeta med dem som underkastar sig det verk han uträttade förr samtidigt som de motsätter sig det verk han gör idag. Här ligger förklaringen till att han har eliminerat så många människor.

    Effekten av lärdomen att lära känna Gud kan inte uppnås på en eller två dagar: människan behöver samla erfarenheter, genomgå lidande och uppnå sann underkastelse. Börja med att utgå från Guds verk och ord. Det är nödvändigt att du förstår vad som ingår i kunskapen om Gud, hur du ska få den kunskapen och hur du kan se Gud i dina erfarenheter. Det är vad alla måste göra innan de lär känna Gud. Ingen kan greppa Guds verk och ord på en enda gång, och ingen kan få kunskap om Gud i sin helhet på kort tid. Det krävs en process av erfarenheter utan vilken ingen skulle kunna känna Gud eller följa honom helhjärtat. Ju mer verk Gud uträttar, desto bättre känner människan honom. Ju mer Guds verk avviker från människans föreställningar, desto mer förnyas och fördjupas människans kunskap om honom. Om Guds verk alltid skulle vara fast och oföränderligt skulle det inte vara så mycket bevänt med människans kunskap om honom. Mellan skapelsen och nuet, det som Gud gjorde i lagens tidsålder, det han gjorde i nådens tidsålder och det han gör i rikets tidsålder: de visionerna måste vara glasklara för er. Ni måste känna till Guds verk. Inte förrän Petrus började följa Jesus fick han gradvis veta om mycket av det verk som Anden gjorde i Jesus. Han sade: ”Att förlita sig på människans erfarenhet är inte tillräckligt för att nå fullständig kunskap; det behövs mycket nytt från Guds verk som hjälper oss att känna honom.” I början trodde Petrus att Jesus var någon som var sänd av Gud, som en apostel, och han betraktade inte Jesus som Kristus. Vid den tiden, när han började följa Jesus, frågade Jesus honom: ”Simon, Jonas son, vill du följa mig?” Petrus sade: ”Jag måste följa honom som är sänd av den himmelske Fadern. Jag måste erkänna honom som är vald av den Helige Ande. Jag ska följa dig.” Det framgår av Petrus ord att han helt enkelt saknade kunskap om Jesus; han hade upplevt Guds ord, tagit itu med sig själv och utstått vedermödor för Gud, men han hade ingen kunskap om Guds verk. Efter en tids erfarenheter såg Petrus många av Guds gärningar i Jesus, han såg Guds ljuvlighet och han såg mycket av Guds väsen i Jesus. Han insåg också att de ord som Jesus talade inte kunde ha talats av en människa och att det verk som Jesus gjorde inte kunde ha gjorts av en människa. Vidare såg Petrus i Jesu ord och handlingar mycket av Guds vishet och ett omfattande verk av gudomlig karaktär. I sina upplevelser lärde han inte bara känna sig själv utan uppmärksammade även noga alla Jesu gärningar som fick honom att upptäcka mycket nytt, nämligen att det fanns många uttryck för den praktiska Guden i det verk som Gud gjorde genom Jesus, och att Jesus skilde sig från en vanlig människa genom orden han talade och genom hur han agerade, liksom i sitt sätt att vara som en fåraherde för kyrkorna och i det verk han uträttade. På det viset fick Petrus många lärdomar av Jesus som det var meningen att han skulle få, och när Jesus skulle korsfästas hade Petrus fått en viss mängd kunskap om honom – kunskap som blev grunden för hans livslånga lojalitet mot Jesus och hans uppochnervända korsfästelse för Jesu skull. Även om han var fast i vissa föreställningar och inte hade en tydlig uppfattning om Jesus till en början, var detta sådant som är en oundviklig del av en fördärvad människa. När Jesus snart skulle gå bort, sade han till Petrus att korsfästelsen var det verk han kommit för att uträtta: det var nödvändigt att denna tidsålder övergav honom, och att denna orena och gamla tid skulle spika upp honom på korset. Han hade kommit för att fullborda försoningens verk, och när det verket var fullbordat var hans ämbete till ända. När Petrus hörde det blev han ansatt av sorg och ännu mer fäst vid Jesus. När Jesus korsfästes grät Petrus bittert i avskildhet. Innan dess hade han frågat Jesus: ”Herre! Du säger att du ska bli korsfäst. När kommer vi att få se dig igen, efter att du gått bort?” Fanns det inte ett tecken på besudlande i orden som han talade? Rymde de inte vissa föreställningar? Han visste i sitt hjärta att Jesus hade kommit för att fullborda en del av Guds verk och att Anden skulle vara med Petrus själv när han hade gått bort. Fastän han skulle bli uppspikad på ett kors och stiga upp till himlen skulle Guds Ande vara med honom. Vid det laget hade Petrus en viss kunskap om Jesus: Han visste att Jesus var sänd av Guds Ande, att Guds Ande fanns inom honom och att Jesus var Gud själv, att han var Kristus. Ändå var det på grund av sin kärlek till Jesus och på grund av sin mänskliga svaghet som Petrus talade som han gjorde. Om man för varje steg i Guds verk kan göra observationer och ingående erfarenheter kommer man gradvis att upptäcka Guds skönhet. Och vad tog Paulus sin syn för? När Jesus visade sig för honom sade Paulus: ”Vem är du, Herre?” Jesus sade: ”Jag är Jesus, den som du förföljer.” Det var Paulus syn. Petrus betraktade Jesu uppståndelse, hans framträdande under 40 dagar och undervisningen från Jesu livstid som sin vision fram till slutet av sin resa.

    Människan erfar Gud, lär känna sig själv, renar sitt fördärvade sinnelag och söker tillväxt i livet, allt för att få känna Gud. Om du bara strävar efter att känna dig själv och hantera ditt eget fördärvade sinnelag, och saknar kunskap om hur Gud verkar i människan, hur fantastisk hans frälsning är och hur du erfar Guds verk och blir vittne till hans gärningar, blir din erfarenhet en dåres. Om man tror att ens liv har uppnått en mognad bara för att man kan omsätta sanningen i praktiken och härda ut, betyder det att man ännu inte har greppat den sanna meningen med livet eller Guds syfte med att verka i människan. Om du en dag är i de religiösa kyrkorna, bland medlemmar i Repentance Church eller Life Church, kommer du att möta många hängivna människor med böner som innehåller ”visioner”, människor som i sitt sökande efter liv känner sig berörda och blir ledsagade av ord. Dessutom kan de i många avseenden härda ut och försaka sig själva och inte låta sig ledas av köttet. I det skedet kommer du inte att kunna avgöra skillnaden: Du kommer att tro att allt de gör är rätt, ett naturligt uttryck för livet, och det är synd att namnet de tror på är fel. Är inte sådana åsikter dumma? Varför sägs det att många människor inte har något liv? För att de inte känner Gud, och således sägs det att de inte har någon Gud i sina hjärtan, och inte har något liv. Om din tro på Gud har nått en viss nivå där du har förmåga att fullt ut känna Guds gärningar, Guds verklighet och varje skede i Guds verk, så besitter du sanningen. Om du inte känner Guds verk och sinnelag är det fortfarande något i din erfarenhet som brister. Hur Jesus genomförde det skedet i sitt verk, hur detta skede genomförs, hur Gud uträttade sitt verk i nådens tidsålder och vilket verk som uträttades, vilket verk som uträttas i detta skede – om du inte har grundlig kunskap om dessa ting, kommer du aldrig att känna dig övertygad och du kommer alltid vara osäker. Om du efter en tids erfarenheter har förmåga att känna det verk som Gud har uträttat och varje steg i hans verk, och om du har fått grundlig kunskap om Guds syfte med att tala som han gör och varför så många ord som han talat inte har uppfyllts än, kan du modigt och utan tvekan fortsätta vägen framåt, fri från bekymmer och förfining. Ni bör se med vilka medel Gud åstadkommer en stor del av sitt verk. Han använder de ord han talar, förfinar människan och omvandlar hennes föreställningar med hjälp av många olika ord. Allt lidande som ni har utstått, all förfining som ni har genomgått, den behandling som ni har godtagit inom er, den upplysning som ni har erfarit – allt det har åstadkommits med hjälp av de ord som Gud har talat. Av vilket skäl följer människan Gud? På grund av Guds ord! Guds ord är djupt mystiska och de kan också vidröra människans hjärta, avslöja sådant som ligger djupt begravet där, få henne att förstå sådant som har hänt i det förflutna och låta henne tränga in i framtiden. Så människan utstår lidande på grund av Guds ord och har också blivit fullkomnad genom Guds ord: först då följer människan Gud. Det människan bör göra i det skedet är att acceptera Guds ord, och oavsett om hon blir fullkomnad eller är föremål för förfining är Guds ord nyckeln. Sådant är Guds verk och det är också den vision som det är nödvändigt att människan känner till idag.

    Hur gör Gud människan fullkomlig? Vilket är Guds sinnelag? Och vad rymmer hans sinnelag? För att klargöra allt detta: man kallar det att sprida Guds namn, man kallar det att vittna om Gud, och man kallar det att upphöja Gud. Människan kommer slutligen, grundat på sin kunskap om Gud, att få ett förvandlat sinnelag i livet. Ju mer människan utstår att bli behandlad och förfinad, desto mer fylls hon av kraft, och ju fler stegen är i Guds verk, desto mer fullkomlig blir människan. Idag visar människans erfarenhet att varje enskilt steg i Guds verk slår tillbaka mot hennes föreställningar, och allt ligger bortom människans fattningsförmåga och förväntningar. Gud förser människan med allt hon behöver, och det strider i alla avseenden mot hennes föreställningar. Gud yttrar sina ord i din tid av svaghet; endast på det sättet kan han berika ditt liv. Genom att slå tillbaka mot dina föreställningar får Gud dig att godta hans behandling. Bara på det sättet kan du göra dig av med ditt fördärv. Idag verkar den inkarnerade Guden i ett tillstånd av gudomlighet i ett avseende, men i ett annat verkar han i ett tillstånd av vanlig mänsklighet. När du inte längre kan förneka något av Guds verk, när du kan underkasta dig vad än Gud säger eller gör i ett tillstånd av vanlig mänsklighet, när du kan underkasta dig och förstå vilken form av normalitet han än visar och när du har vunnit erfarenhet i praktiken: först då kan du vara säker på att han är Gud, först då kan du sluta skapa dig föreställningar, och först då kommer du att kunna följa honom till slutet. Guds verk rymmer visdom. Han vet hur människan kan stå trofast i sitt vittnesbörd om honom. Han vet var människans ödesdigra svaghet finns. Orden han talar kan slå mot din ödesdigra svaghet, men han använder också sina majestätiska och visa ord för att få dig att stå stadigt i ditt vittnesbörd om honom. Sådana är Guds sällsamma gärningar. Det mänskliga intellektet kan inte föreställa sig det verk som Gud gör. Vilket slags fördärv som människan, som kött, är präglad av och vad som utgör människans väsen, allt detta avslöjas i Guds dom som gör att människan inte kan dölja sig någonstans från sin skam.

    Gud gör sitt verk med tuktan och dom för att människan ska få kunskap om honom och för hans vittnesbörds skull. Utan hans fördömande av människans fördärvade sinnelag skulle människan omöjligt känna till hans rättfärdiga sinnelag som inte tål några överträdelser, inte heller skulle hon kunna omvandla sin gamla kunskap om Gud till ny. För sitt vittnesbörds skull och för sin förvaltnings skull visar han sin helhet offentligt, så att människans genom hans offentliga framträdande får möjlighet att nå kunskap om Gud, bli förvandlad till sitt sinnelag och bära ett genljudande vittnesbörd om Gud. Förvandlingen av människans sinnelag uppnås genom Guds verk av allehanda slag; utan sådana förändringar av sitt sinnelag skulle människan inte kunna vittna om Gud och vara i enlighet med Guds hjärta. Förvandlingen av människans sinnelag innebär att hon befriar sig själv från Satans tvång och mörkrets inflytande och i sanning blir en förebild och ett exempel på Guds verk, ett vittne om Gud, och en som är i enlighet med Guds hjärta. Idag har den inkarnerade Guden kommit för att uträtta sitt verk på jorden, och av människan begär han kunskap om honom, lydnad mot honom, vittnesbörd om honom – att hon känner till hans praktiska och ordinära arbete, lyder alla hans ord och verk som inte stämmer överens med människans föreställningar och vittnar om allt det arbete han uträttar för att frälsa människan så väl som alla de gärningar han åstadkommer för att erövra människan. De som vittnar om Gud måste ha kunskap om Gud; endast ett sådant vittnesbörd är korrekt och verkligt, och endast ett sådant vittnesbörd kan få Satan att skämmas. Gud använder de som har lärt känna honom genom att utstå hans tuktan och dom, hantering och beskärning, till att vittna om honom. Han använder de som har blivit fördärvade av Satan till att vittna om honom, och han använder också dem som har ett förändrat sinnelag och därmed har fått hans välsignelser, till att vittna om honom. Han har inget behov av att människan prisar honom med sina läppar, inte heller lovprisning och vittnesbörd från folk av Satans slag som inte har blivit frälsta av honom. Endast de som känner Gud är meriterade att vittna om honom, och endast de som har blivit förvandlade till sitt sinnelag är meriterade att vittna om honom. Gud kommer inte att tillåta människan att avsiktligen bringa skam över hans namn.

Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

    Idag, när ni försöker älska och känna Gud, måste ni i ett avseende utstå vedermöda och förfining, och i ett annat avseende måste ni betala ett pris. Ingen lärdom är djupare än lärdomen att äldska Gud, och man kan säga att den lärdom människor får från en livslång tro är hur man älskar Gud. Det innebär att om du tror på Gud måste du älska Gud. Om du bara tror på Gud men inte älskar honom, inte har uppnått kunskapen om Gud, och aldrig har älskat Gud med en sann kärlek som kommer inifrån ditt hjärta, då är din tro på Gud lönlös; om du i din tro på Gud inte älskar Gud, då lever du förgäves, och hela ditt liv är det mest obetydliga av alla liv. Om du under hela ditt liv aldrig har älskat eller tillfredsställt Gud, vad är det då för poäng med att du lever? Och vad är poängen med din tro på Gud? Är inte den ett slöseri med ansträngning? Detta innebär att om människor skall tro på och älska Gud, då måste de betala ett pris. Istället för att försöka handla på ett visst sätt utåt, bör de söka sann insikt i djupet av sina hjärtan. Om du är förtjust i att sjunga och dansa, men oförmögen att omsätta sanningen i praktiken, kan det då sägas att du älskar Gud? Att älska Gud kräver att man söker Guds vilja i allt, och att du sonderar djupt inom dig när något händer dig, försöker greppa Guds vilja, och försöker se vad Guds vilja är i den här frågan, vad han vill att du skall uppnå, och hur du bör vara uppmärksam på hans vilja. Exempelvis: Något händer som kräver att du utstår vedermöda, och vid det tillfället borde du förstå vad Guds vilja är och hur du bör vara uppmärksam på hans vilja. Du får inte tillfredsställa dig själv: Lägg först dig själv åt sidan. Ingenting är mer uselt än köttet. Du måste sträva efter att tillfredsställa Gud, och måste fullfölja din plikt. Med sådana tankar kommer Gud att ge dig särskild upplysning i den här frågan, och ditt hjärta kommer också att finna tröst. När någonting händer dig, stort eller smått, så måste du först lägga dig själv åt sidan och se köttet som det mest obetydliga av allt. Ju mer du tillfredsställer köttet, desto fler friheter tar det sig; om du tillfredsställer det den här gången, kommer det nästa gång att be om mer, och när detta sedan fortsätter kommer du att älska köttet ännu mer. Köttet har alltid överdådiga begär, det ber alltid att du tillfredsställer det och att du inom dig belönar det, vare sig det är i vad du äter, vad du har på dig, eller när du brusar upp, eller när du ger efter för dina egna svagheter och lättja … Ju mer du tillfredsställer köttet, desto större blir dess begär, och desto mer utsvävande blir köttet, tills det når den punkten att människors kött hyser ännu djupare föreställningar, och inte lyder Gud, och upphöjer sig självt, och börjar tvivla på Guds verk. Ju mer du tillfredsställer köttet, desto större blir svagheterna i köttet; du kommer alltid att tro att ingen har medkänsla för dina svagheter, du kommer alltid att tro att Gud har gått för långt, och du kommer att säga: Hur kunde Gud vara så hård? Varför ger han inte människorna lite andrum? När människor är för eftergivna för köttet, och värnar om det för mycket, då mister de sig själva. Om du verkligen älskar Gud, och inte tillfredsställer köttet, då kommer du att få se att allt Gud gör är så rätt, och så gott, och att hans förbannelse över din upproriskhet och dom över din orättfärdighet är berättigad. Det kommer tider då Gud tillrättavisar och fostrar dig, och upprättar en omgivning som bearbetar dig, tvingar dig att komma inför honom – och du kommer alltid att känna att det Gud gör är ljuvligt. Därför kommer du att känna det som att det inte finns mycket smärta, och att Gud är så ljuvlig. Om du ger efter för köttets svagheter, och säger att Gud går för långt, då kommer du alltid att känna smärta, och kommer alltid att vara deprimerad, och du kommer inte att vara klar över allt Guds verk, och det kommer att verka som om Gud inte alls har medkänsla med människans svagheter, och är omedveten om människans svårigheter. Och sålunda kommer du att känna dig eländig och ensam, som om du lidit stor orättvisa, och vid det laget kommer du att börja klaga. Ju mer du ger efter för köttets svagheter på det här sättet, desto mer kommer du att känna att Gud går för långt, tills det blir så illa att du förnekar Guds verk, och börjar göra motstånd mot Gud, och blir full av olydnad. Därför måste du göra uppror mot köttet, och inte ge efter för det: Din man, hustru, barn, framtidsutsikter, äktenskap, familj – inget av det spelar roll! Du behöver ha den här föresatsen: ”I mitt hjärta finns bara Gud, och jag måste göra mitt bästa för att tillfredsställa Gud, och inte tillfredsställa köttet.” Om du alltid är fylld av en sådan föresats, då kommer du, när du omsätter sanningen i praktiken och lägger dig själv åt sidan, att kunna göra detta med bara lite ansträngning. Det sägs att det en gång fanns en bonde som på vägen såg en orm som var stelfrusen. Bonden plockade upp den och höll den mot sitt bröst, och när ormen vaknat till liv bet den ihjäl bonden. Människans kött är som ormen: Dess väsen är att skada människornas liv – och när det helt får som det vill, är ditt liv förverkat. Köttet tillhör Satan. Inom det finns överdådiga begär, det tänker bara på sig självt, det vill njuta av bekvämlighet och frossa i nöjen, vältra sig i lättja och sysslolöshet, och när du har tillfredsställt det till en viss punkt blir du till slut uppäten av det. Vilket betyder att om du tillfredsställer det den här gången, så kommer det nästa gång att be om mer. Det har alltid överdådiga begär och nya krav, och när du ger efter för köttet utnyttjar det detta till att få dig att värna om det ännu mer och leva i dess bekvämlighet – och om du inte övervinner det kommer du till slut att förverka dig själv. Om du kan vinna liv inför Gud, och vad det definitiva slutet blir för dig, beror på hur du utför ditt uppror mot köttet. Gud har räddat dig, och utvalt och förutbestämt dig, men om du idag är ovillig att tillfredsställa honom, är ovillig att omsätta sanningen i praktiken, är ovillig att göra uppror mot ditt eget kött med ett hjärta som verkligen älskar Gud, då kommer du till slut att förstöra dig själv, och kommer därmed att få utstå extrem smärta. Om du alltid ger efter för köttet, kommer Satan att gradvis sluka dig inifrån, och lämna dig utan liv eller Andens beröring, fram till den dag då du är fullständigt mörk inuti. När du lever i mörker kommer du att ha tagits till fånga av Satan, du kommer inte längre att ha Gud, och vid det tillfället kommer du att förneka Guds existens och lämna honom. Så om du vill älska Gud, måste du betala priset av smärta och utstå vedermöda. Det finns inget behov av yttre iver och vedermöda, att läsa mer och anstränga sig mer; istället bör du lägga undan tingen inom dig: de överdådiga tankarna, personliga intressen och dina egna hänsyn, föreställningar och motiv. Sådan är Guds vilja.

    Guds hantering av människornas yttre sinnelag är också en del av hans verk; till exempel att hantera människors utvändiga, onormala mänsklighet, eller deras livsstil och vanor, deras uppträdande och seder, och även deras yttre praxis och deras iver. Men när han ber att människorna omsätter sanningen i praktiken och ändrar sina sinnelag, så är det främst motiven och föreställningarna inom dem som hanteras. Att bara hantera ditt yttre sinnelag är inte svårt; det är som att be dig att inte äta upp sådant som du älskar, vilket är lätt. Det som berör föreställningarna inom dig är däremot inte lätt att släppa: Det kräver att du gör uppror mot köttet, och betalar ett pris, och lider inför Gud. Särskilt är det så med människors motiv. Från dess att de kom till tro på Gud fram till idag har människor hyst många felaktiga motiv. När du inte omsätter sanningen i praktiken, känner du att alla dina motiv är de rätta, men när något händer dig, märker du att det finns många felaktiga motiv inom dig. När Gud gör människor fullkomliga får han dem därför att inse att det finns många föreställningar inom dem som förhindrar deras kunskap om Gud. Om du, när du inser att dina motiv är fel, kan sluta handla utifrån dina föreställningar och motiv, och kan vittna om Gud och stå fast i din ståndpunkt vad än som händer dig, så bevisar det att du har gjort uppror mot köttet. När du gör uppror mot köttet blir det oundvikligen en strid inom dig. Satan kommer att försöka få dig att följa köttet, försöka få dig att följa köttets föreställningar och upprätthålla köttets intressen – men Guds ord kommer att upplysa och belysa dig inombords, och då är det upp till dig om du följer Gud eller följer Satan. Gud ber människor att omsätta sanningen i praktiken främst för att hantera tingen inom dem, hantera deras tankar och deras föreställningar som inte är enligt Guds hjärta. Den Helige Ande vidrör människor invändigt, och utför sitt verk inom dem, och därför finns det en strid bakom allt som händer: Varje gång människor omsätter sanningen i praktiken, eller omsätter kärleken till Gud i praktiken, pågår det en stor strid, och fastän allt kan verka bra med deras kött, så kommer det i djupet av deras hjärtan faktiskt att pågå en strid på liv och död – och det är först efter denna intensiva strid, efter en oerhört omfattande reflektion, som det kan avgöras om det blivit seger eller nederlag. Man vet inte om man skall skratta eller gråta. Eftersom många av motiven inom människor är fel, eller eftersom mycket av Guds verk annars är på kant med deras föreställningar, så utkämpas det, när människor omsätter sanningen i praktiken, en stor strid bakom kulisserna. När människor har omsatt denna sanning i praktiken kommer de bakom kulisserna att ha utgjutit oräkneliga sorgsna tårar innan de slutligen bestämmer sig för att tillfredsställa Gud. Det är på grund av denna strid som människor utstår lidande och förfining; detta är sant lidande. När striden kommer över dig, om du verkligen kan stå vid Guds sida, så kommer du att kunna tillfredsställa Gud. Att lida medan man handlar efter sanningen är oundvikligt; om allt inom dem var rätt när de omsatte sanningen i praktiken, då skulle de inte behöva göras fullkomliga av Gud, och det skulle inte bli någon strid, och de skulle inte lida. Det är för att det finns många ting inom människorna som inte är lämpliga för Guds användning, och mycket av köttets upproriska sinnelag, som människor behöver lära sig läxan att göra uppror mot köttet på ett djupare plan. Detta är vad Gud kallar det lidande som han bett människorna att genomgå med honom. När du möter svårigheter, skynda dig och be till Gud: ”O Gud! Jag vill tillfredsställa dig, jag vill uthärda den sista vedermödan för att tillfredsställa ditt hjärta, och oavsett hur stora bakslag jag lider måste jag ändå tillfredsställa dig. Även om jag måste ge upp hela mitt liv, måste jag ändå tillfredsställa dig!” Med denna föresats kommer du, när du ber så, att kunna stå stadig i ditt vittnesbörd. Varje gång människor omsätter sanningen i praktiken, varje gång de genomgår förfining, varje gång de prövas, och varje gång Guds verk kommer över dem, får de utstå extrem smärta. Allt detta är en prövning för människor, och alltså är det en strid inom dem alla. Detta är själva priset de betalar. Att läsa mer om Guds ord och anstränga sig mer är något av ett pris. Det är vad människorna borde göra, det är deras plikt, och det ansvar de bör fullfölja, men människorna måste lägga åt sidan det inom dem som behöver läggas åt sidan. Om du inte gör det kommer allt, oavsett hur stort ditt yttre lidande är och hur mycket du anstränger dig, att vara förgäves! Vilket innebär att endast förändringarna inom dig kan avgöra om din yttre vedermöda är av värde. När ditt inre sinnelag har förändrats och du har omsatt sanningen i praktiken, då kommer allt ditt yttre lidande att vinna Guds godkännande; om det inte har blivit någon ändring av ditt inre sinnelag, då blir det, oavsett hur mycket lidande du utstår eller hur mycket du anstränger dig på utsidan, inget godkännande från Gud – och vedermöda som inte bekräftas av Gud är förgäves. Om det pris du har betalat räknas avgörs alltså av om det har blivit en förändring i dig eller inte, och av om du omsätter sanningen i praktiken och gör uppror mot dina egna motiv och föreställningar för att uppnå en tillfredsställelse av Guds vilja, kunskap om Gud och trofasthet mot Gud. Om du aldrig har gjort uppror mot dina egna motiv, bara söker yttre handlingar och passion, och aldrig ägnar ditt liv någon uppmärksamhet, då kommer din vedermöda, oavsett hur mycket du anstränger dig, att ha varit förgäves. Om du i en viss omgivning har något du vill säga, men känner inombords att det inte är rätt, att det inte är till nytta för dina bröder och systrar, och kan såra dem, då kommer du inte att säga det, utan föredrar att pinas inombords, för dessa ord har inte förmågan att tillfredsställa Guds vilja. Vid detta tillfälle kommer det att uppstå en strid inom dig, men du kommer att vara villig att lida och ge upp det du älskar, du kommer att vara villig att utstå denna vedermöda för att tillfredsställa Gud, och fastän du kommer att lida inombords, så ger du inte efter för köttet, och Guds hjärta kommer att ha blivit tillfredsställt, och därmed kommer du också att tröstas inombords. Detta är att verkligen betala ett pris, och det är det pris som Gud önskar. Om du handlar på detta sätt, kommer Gud förvisso att välsigna dig; om du inte kan uppnå detta spelar det ingen roll hur mycket du förstår eller hur väl du kan tala, allt blir för ingenting! Om du på vägen mot att älska Gud kan stå på Guds sida när han strider med Satan, och du inte vänder tillbaka till Satan, då kommer du att ha uppnått Guds kärlek, och du kommer att ha stått fast i ditt vittnesbörd.

    I varje steg av sitt verk som Gud utför i människor verkar det utåt sett vara samverkan mellan människor, som om det härrörde från mänskliga planer eller från mänskligt ingripande. Men bakom kulisserna är varje steg av verket, och allting som händer, ett vad som Satan slagit inför Gud, och som kräver att människor står fasta i sitt vittnesbörd om Gud. Ta till exempel när Job blev prövad: Bakom kulisserna slog Satan vad med Gud, och det som hände Job var människors gärningar och människors ingripande. Bakom varje steg som Gud utför i er ligger Satans vadslagning med Gud – bakom allting pågår en strid. Om du till exempel har fördomar mot dina bröder och systrar, så har du ord som du vill säga – ord som du känner kan vara misshagliga för Gud – men det blir svårt för dig inombords, och i det ögonblicket börjar en strid utkämpas inom dig: Skall jag tala eller inte? Detta är striden. Det pågår alltså en strid i allting, och när det pågår en strid inom dig, så verkar Gud inom dig tack vare ditt faktiska samarbete och ditt faktiska lidande. I slutändan kan du invändigt lägga frågan åt sidan och vreden slocknar naturligt. Sådan är effekten av ditt samarbete med Gud. Allt du gör kräver att du betalar ett visst pris i dina ansträngningar. Utan någon verklig vedermöda kan du inte tillfredsställa Gud, det kommer inte ens i närheten av att tillfredsställa Gud, och du uttalar bara tomma motton! Kan dessa tomma motton tillfredsställa Gud? När Gud och Satan strider i den andliga sfären, hur bör du tillfredsställa Gud, och hur bör du stå stadig i ditt vittnesbörd om honom? Du bör veta att allt som händer dig är en stor prövning och det tillfälle då Gud vill att du vittnar. Utåt ser det som händer kanske inte så märkvärdigt ut, men när de sakerna händer visar de om du älskar Gud eller inte. Om du gör det, kommer du att kunna stå stadig i ditt vittnesbörd om honom, och om du inte har omsatt kärleken till honom i praktiken, så visar det att du inte är en som omsätter sanningen i praktiken, att du är utan sanning, och utan liv, att du är en agn! När något händer människor är det alltid för att Gud vill att de skall stå fasta i sitt vittnesbörd om honom. Inget stort har hänt dig för ögonblicket, och du bär inte fram något stort vittnesbörd, men varje detalj i ditt dagliga liv har med vittnesbördet om Gud att göra. Om du kan vinna beundran från dina bröder och systrar, dina familjemedlemmar och alla runt omkring dig; om de icke-troende en dag kommer och beundrar allt du gör, och ser att allt som Gud gör är underbart, du kommer du att ha burit vittnesbörd. Fastän du inte har någon insikt och din kvalitet är dålig, så kan du genom att Gud gör dig fullkomlig tillfredsställa honom och vara uppmärksam på hans vilja. Andra kommer att se vilket stort verk han har utfört i människor med av sämsta kvalitet. Människor lär känna Gud, och blir segrare inför Satan och trofasta mot Gud i stor omfattning. Ingen kommer då att ha mer ryggrad än denna grupp av människor. Detta kommer att bli det största vittnesbördet. Fastän du är oförmögen att utföra stort arbete, kan du tillfredsställa Gud. Andra kan inte lägga sina föreställningar åt sidan, men det kan du; andra kan inte bära vittnesbörd om Gud under sina faktiska upplevelser, men du kan använda din faktiska mognad och dina gärningar för att återgälda Guds kärlek och bära ett genljudande vittnesbörd om honom. Endast detta räknas som att verkligen älska Gud. Om du är oförmögen till detta, då bär du inte vittnesbörd bland dina familjemedlemmar, bland dina bröder och systrar, eller inför världens människor. Om du inte kan bära vittnesbörd inför Satan, kommer Satan att skratta åt dig, han kommer att behandla dig som ett skämt, som en leksak, han kommer ofta att göra narr av dig, och driva dig till vansinne. I framtiden kan du drabbas av stora prövningar – men idag, om du älskar Gud med ett sant hjärta, och om du oavsett hur stora prövningarna blir framöver, oaktat vad som händer dig, kan stå stadig i ditt vittnesbörd och kan tillfredsställa Gud, då kommer ditt hjärta att bli tröstat, och du kommer att vara orädd hur stora prövningar du än möter i framtiden. Ni kan inte se vad som kommer att hända i framtiden; ni kan bara tillfredsställa Gud under dagens omständigheter. Ni är oförmögna att utföra något stort arbete, och bör fokusera på att tillfredsställa Gud genom att uppleva hans ord i verkliga livet, och bära ett starkt och genljudande vittnesbörd som drar skam över Satan. Om du alltid praktiserar på detta sätt, kommer Gud att öppna en väg för dig. När det en dag kommer en stor prövning, kommer andra att falla, men du kommer fortfarande att kunna stå stadig: På grund av det pris du har betalat, kommer Gud att skydda dig så att du kan stå stadig och inte falla. Om du vanligen kan omsätta sanningen i praktiken och tillfredsställa Gud med ett hjärta som verkligen älskar honom, då kommer Gud förvisso att skydda dig under framtida prövningar. Fastän du är dåraktig och har liten mognad och dålig kaliber, så kommer Gud inte att diskriminera dig. Det beror på om dina motiv är de rätta. Idag kan du tillfredsställa Gud, och i detta är du uppmärksam på minsta detalj, du tillfredsställer Gud i allting, du har ett hjärta som verkligen älskar Gud, du ger ditt sanna hjärta till Gud, och fastän det finns en del saker som du inte kan förstå, kan du komma inför Gud för att rätta till dina motiv, och söka Guds vilja, och du gör allt som behövs för att tillfredsställa Gud. Kanske kommer dina bröder och systrar att överge dig, men ditt hjärta kommer att tillfredsställa Gud, och du kommer inte att trakta efter köttets välbehag. Om du alltid handlar på det här sättet, kommer du att vara skyddad när stora prövningar kommer över dig.

    Vilket inre tillstånd hos människor är dessa prövningar inriktade på? De är inriktade på det upproriska sinnelag i människan som är oförmöget att tillfredsställa Gud. Det finns mycket som är orent inom människorna, och mycket som är hycklerier, och Gud utsätter dem därför för prövningar för att rena dem. Men om du idag kan tillfredsställa honom, då kommer framtidens prövningar att bli en fullkomning för dig. Om du inte kan tillfredsställa honom idag, då kommer framtidens prövningar att fresta dig, och du kommer oavsiktligt att falla, och när det händer kommer du inte att kunna hjälpa dig själv, för du kan inte hålla jämna steg med Guds verk, och innehar inte verklig mognad. Och om du därmed önskar kunna stå stadig i framtiden, tillfredsställa Gud bättre och följa honom ända till slutet, då måste du idag bygga en stark grund, du måste tillfredsställa Gud genom att omsätta sanningen i praktiken i allting, och vara uppmärksam på hans vilja. Om du alltid praktiserar på det sättet, kommer det att finnas en grund inom dig, och Gud kommer i dig att väcka ett hjärta som älskar honom, och han kommer att ge dig tro. En dag, när en prövning verkligen vederfars dig, kan du mycket väl lida viss smärta, och känna dig betryckt till en viss punkt, och lida förkrossande sorg, som om du hade dött, men din kärlek till Gud kommer inte att förändras, utan den kommer att bli ännu djupare. Sådana är Guds välsignelser. Om du kan godta allt Gud säger och gör idag med ett lydigt hjärta, då kommer du förvisso att välsignas av Gud, och då blir du någon som är välsignad av Gud och tar emot hans löfte. Om du idag inte handlar när prövningar drabbar dig, kommer du en dag att vara utan tro eller ett kärleksfullt hjärta, och vid det tillfället blir prövningen frestelse; du kommer att störtas in i Satans frestelse och kommer inte att ha något sätt att fly. Idag kan du kanske stå stadig när en liten prövning drabbar dig, men du kommer inte nödvändigtvis att kunna stå stadig när en större prövning drabbar dig en dag. En del människor är egenkära, och tror att de redan är näst intill fullkomliga. Om du inte fördjupar dig i sådana tider, utan förblir självbelåten, då kommer du att vara i fara. Idag utför inte Gud verket med större prövningar, det kan verka som att allt är bra, men när Gud prövar dig, kommer du att upptäcka att du är för bristfällig, för din mognad är otillräcklig, och du är oförmögen att utstå stora prövningar. Om du idag inte kämpar dig fram, om du stannar på samma ställe, så kommer du att falla när den stora blåsten kommer. Ni bör ofta se på hur liten er mognad är; bara på det sättet kommer ni att kunna göra framsteg. Om det bara är under prövningar som du ser att din mognad är så liten, att din viljestyrka är så svag, att för lite inom dig är verkligt, och att du är otillräcklig för Guds vilja – och om du inte inser allt detta förrän då, så kommer det att vara för sent.

    Om du inte känner till Guds sinnelag, då kommer du oundvikligen att falla under prövningar, därför att du är omedveten om hur Gud gör människor fullkomliga, och på vilka sätt han gör dem fullkomliga, och när Guds prövningar kommer över dig och de inte stämmer med dina föreställningar, då kommer du inte att kunna stå stadig. Guds sanna kärlek är hans hela sinnelag, och när Guds hela sinnelag visar sig för dig, vad medför detta för ditt kött? När Guds rättfärdiga sinnelag visas för dig, då kommer ditt kött oundvikligen att lida mycket smärta. Om du inte lider denna smärta, då kan du inte göras fullkomlig av Gud, och du kommer inte heller att kunna ägna Gud sann kärlek. Om Gud gör dig fullkomlig, kommer han förvisso att visa hela sitt sinnelag för dig. Från skapelsens tid fram till idag har Gud aldrig visat hela sitt sinnelag – men under de sista dagarna avslöjar han det för denna grupp av människor som han har förutbestämt och utvalt, och genom att göra människor fullkomliga blottlägger han sina sinnelag, genom vilka han fulländar en grupp människor. Sådan är Guds sanna kärlek till människorna. Att uppleva Guds sanna kärlek till dem kräver att människorna utstår extrem smärta, och betalar ett högt pris. Först efter detta kommer de att vinnas av Gud och kunna ge sin sanna kärlek tillbaka till Gud, och först då kommer Guds hjärta att vara tillfredsställt. Om människor vill göras fullkomliga av Gud, och om de vill göra hans vilja, och fullt ut ge sin sanna kärlek till Gud, då måste de uppleva mycket lidande och många kval från omständigheterna, för att lida smärta värre än döden; till slut kommer de att tvingas ge sitt sanna hjärta tillbaka till Gud. Huruvida någon verkligen älskar Gud eller inte avslöjas under vedermöda och förfining. Gud renar människors kärlek, och detta uppnås också enbart under vedermöda och förfining.